NJA 2009 not 27

Den 25:e. 27.(Ö 1923-09) Framställning om utlämning till Ryska Federationen av ryske medborgaren K.O.

Riksåklagarämbetet i Ryska Federationenbegärde i en framställning den 12 februari 2009 att K.O. skulle utlämnas till Ryska Federationen för lagföring. Till stöd för framställningen åberopades ett häktningsbeslut meddelat den 31 oktober 2007 av domstolen i Motovilichinstadsdelen i Perm, Ryssland, vilket beslut senare bekräftats av samma domstol den 16 september 2008. Av besluten framgår att K.O. är misstänkt för två fall av narkotikabrott (försök till olovlig försäljning av narkotika) den 19 mars 2007 och den 22 mars 2007 i Perm.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet jämte eget yttrande till HD.

K.O. motsatte sig utlämning.

HD, yttrande på förslag av föredraganden. Enligt den utredning som ligger till grund för det åberopade häktningsbeslutet har K.O. dels den 19 mars 2007 från en person – S. – mottagit 9 000 rubel som betalning för narkotika, varefter han av en okänd person köpt minst 2,51 gram metamfetamin och fem tabletter innehållande MDMA, vilken narkotika därefter överlämnats till S., dels den 22 mars 2007 från S. mottagit 45 000 rubel som betalning för 100 tabletter innehållande MDMA, vilken narkotika han därefter köpt från en okänd person och sedan överlämnat till S. Av utredningen framgår att S. var spanare vid polismyndigheten i Perm och att de ovan nämnda narkotikaaffärerna kommit till stånd inom ramen för vad som kallats operativ polisspaning i form av ”kontrollköp av narkotika”.

K.O. har förnekat att han begått de påstådda gärningarna. Han har gjort gällande att de anklagelser som riktats mot honom är fabricerade i syfte att få honom utlämnad av andra skäl än för lagföring av de påstådda brotten. Vidare har han hävdat att gärningarna under alla förhållanden provocerats fram på ett sådant sätt att hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen blivit oåterkalleligen undergrävd.

De brott för vilka K.O. begärts utlämnad motsvarar i svensk rätt narkotikabrott, av, åtminstone, normalgraden. För detta brott är stadgat fängelse i mer än ett år.

Av 9 § 2 st. utlämningslagen framgår att framställning om utlämning som grundas på beslut om häktning inte får bifallas om det inte föreligger sannolika skäl att den som begärs utlämnad begått gärningen. Enligt 3 st. i samma paragraf får emellertid genom överenskommelse med främmande stat bestämmas att i förhållande till den staten bl.a. ett häktningsbeslut skall godtas, om det inte i särskilt fall framgår att beslutet är uppenbart oriktigt. Ryska Federationen är liksom Sverige anslutet till 1957 års europeiska utlämningskonvention, som innehåller en sådan överenskommelse som avses i 9 § 3 st. utlämningslagen.

Det har i ärendet inte framkommit något som tyder på att brottsanklagelserna skulle vara fabricerade på det sätt som K.O. påstår eller att häktningsbeslutet av någon annan anledning skulle vara uppenbart oriktigt.

HD finner sammanfattningsvis att hinder mot den begärda utlämningen inte möter enligt 1–10 §§ utlämningslagen.

K.O. har emellertid även invänt att gärningarna provocerats fram på ett sådant sätt att hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen blivit oåterkalleligen undergrävd.

Av utredningen i ärendet framgår att de gärningar för vilka K.O. begärts utlämnad har föregåtts av provokativa åtgärder från den ryska polisens sida. Det kan därmed inte uteslutas att han kan ha blivit utsatt för en sådan polisprovokation som enligt Europadomstolens praxis – se bl.a. fallen Teixeira de Castro v. Portugal (judgment of 9 June 1998, Reports of Judgments and Decisions 1998-IV), Vanyan v. Russia, no. 53203/99, 15 December 2005 och Khudobin v. Russia, no. 59696/00, 26 October 2006 – medfört en kränkning av hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen.

Förekomsten av polisprovokation innebär emellertid inte i sig ett brott mot artikel 6 i Europakonventionen eller att straffansvar för en gärning som begåtts under inflytande av provokationen är uteslutet. För att så skall vara fallet krävs att rättvisan i rättegången kan anses ha blivit oåterkalleligen undergrävd till följd av provokationen (jfr NJA 2007 s. 1037 och de ovan nämnda domarna från Europadomstolen).

I förevarande fall tillåter inte utredningen i nuvarande skede någon säker slutsats i frågan om omständigheterna vid de provokativa åtgärder som förekommit varit sådana att K.O:s rätt till en rättvis rättegång blivit oåterkalleligen undergrävd. Det får emellertid förutsättas att denna fråga kommer att bedömas vid den fortsatta handläggningen i den ryska domstolen och att domstolen därvid beaktar de krav som ställs i artikel 6 i Europakonventionen.

Mot den angivna bakgrunden kan inte heller artikel 6 i Europakonventionen anses utgöra något hinder mot utlämning.

Målen gällde samma sak som målen i ref. 29 I och avgjordes på samma sätt.

Målen gällde samma sak som målen i ref. 29 II och avgjordes på samma sätt.

Den 3:e. 30. 46 mål i vilka M.D. (i ett fall en av M.D. företrädd stiftelse) väckt åtal mot bl.a. domare i HD och hovrätt.

I 39 fall avvisade HD talan genom beslut. I ett fall avskrevs målet i viss del och avvisades talan i övrigt. I 6 fall ogillade HD åtalet genom dom som meddelades utan att stämning utfärdats. I några av dessa fall avvisades dessutom talan i viss del.

HD avslog i beslut överklagandena.

HD fastställde genom domar hovrättens domar.