NJA 2009 s. 111

Domskäl

Tingsrätten (ordförande lagmannen Karl-Axel Bladh) anförde i dom den 3 juni 2005 bl.a. följande.

De tilltalades inställning

Åtalspunkt 1

J.P. har vidgått att han tillverkat högst 250 plastkort som kunnat användas för betalning i parkeringsautomater och som utgör urkunder. Han har inte känt till att korten varit kopplade till olika personers konton hos OKQ8, de kort han tillverkat har inte gett sken av att vara utfärdade av OKQ8 och han har inte haft uppsåt att orsaka OKQ8 ekonomisk skada. Han har erkänt urkundsförfalskning men förklarat att brottet inte är grovt då korten inte är kreditkort utan bara kunnat användas i parkeringsautomater.

Åtalspunkt 2

J.P. har bestritt ansvar. Han har förnekat att han medverkat vid försäljningen av korten. Han har inte haft någon egen vinning av verksamheten och han har inte haft uppsåt att orsaka OKQ8 ekonomisk skada.

- - -

Domskäl

Bakgrund

N.B. drev företaget Mailbox i Gävle. J.P., som är mycket intresserad och kunnig på datorer och av problemlösning, hade en praktikplats där från september-oktober 2002 till februari 2003. Under sin tid på Mailbox tillverkade J.P. ett antal falska kort som kunde användas för betalning i parkeringsautomater. Enligt uppgifter från R.B., som är säkerhetschef på OKQ8, upptäckte man någon gång under år 2003 att det förekom parkeringar med falska kort särskilt i Gävle och i storstadsområdena.

Berättelser

R.B. har berättat att magnetremsan på ett kontokort innehåller all den information som behövs för att kortet skall kunna belastas, utom en kod. Utan kod kan ett kort endast användas i parkeringsautomater som ju inte är "on line". Magnetremsan innehåller samma 16-siffriga kombination som den som finns på ett korts framsida men framställt på ett annat sätt. Det är en komplicerad process att komma på hur innehållet i magnetremsan ser ut och att förfalska ett kort. Det kom uppgifter från polisen om att falska kort användes för parkeringar i Gävle. Det kom reklamationer från kunder som uppgav att de belastats för parkering på platser som de inte varit vid. Det framkom också att kort som var inaktiva och som inte hade utgetts till någon kund blivit belastade. Problemen började i Gävle men spreds också till storstäderna. - - -

J.P. har berättat att han tillverkade vita plastkort då han arbetade på Mailbox. Det började med att han tillverkade medlemskort till ett gym. Han utgick då från ett helvitt plastkort. Det kom sedan fram att samma sorts plastkort kunde användas för betalning i parkeringsautomater om kortets magnetremsa försågs med en 16-siffrig kod. Det var inga svårigheter att räkna fram en fungerande kod. Han visste inte varifrån det kort som man tog en kod ifrån kom, men det har inget att göra med det OKQ8-kort som finns i utredningen. Han visste att det gick att använda korten för att betala för parkering. N.B. påstod att ingen skulle drabbas utan att det bara skulle bli en differens hos parkeringsbolaget. Han har inte, som åklagaren påstått, tillverkat 300-400 kort. Sammanlagt tillverkade han högst 250 kort. Det är enkelt att tillverka korten och han känner till fem andra personer bara i Gävle som höll på med liknande tillverkning vid den här tiden.

Bedömning

Åtalspunkt 1

Det står klart att de kort som J.P. har framställt utgör falska urkunder och att förfarandet har inneburit fara i bevishänseende, något som heller inte ifrågasatts i målet. J.P. kan därmed inte undgå att i enlighet med sitt erkännande dömas för förfalskningsbrott. Frågan är då om brottet, som åklagaren gjort gällande, skall bedömas som grovt eller om det skall bedömas som ett brott av normalgraden. Vid den bedömningen blir det naturligtvis viktigt att avgöra hur många kort som framställts. Åklagaren har påstått 300-400 kort och vid den beräkningen hänvisat till det antal kort som spärrats av OKQ8 och som tagits i beslag. J.P. har erkänt att han tillverkat 250 kort. Han har påstått att det är enkelt att tillverka dessa kort, att han känner till andra personer som gjorde det och att det förekommit kort som tillverkats av andra än honom. - - - Tingsrätten anser att utredningen inte ger tillräckligt stöd för att beräkna antalet förfalskade kort så högt som åklagaren har gjort utan lägger i huvudsak J.P:s uppgifter till grund för bedömningen i denna fråga.

Redan 250 urkunder är emellertid ett stort antal. På grund härav och även i övrigt på de skäl åklagaren anfört delar tingsrätten uppfattningen att urkundsförfalskningen bör bedömas som grov.

Åtalspunkt 2

- - -

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde J.P. enligt 14 kap. 3 §, 9 kap. 1 § andra stycket och 23 kap. 4 § samt 14 kap. 9 § BrB för grov urkundsförfalskning, medhjälp till bedrägeri och brukande av falsk urkund samt förordnade att tidigare utdömd skyddstillsyn skulle avse även den nya brottsligheten. Skyddstillsynen förenades med samhällstjänst 180 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse 8 månader ha dömts ut. En dator, en plastkortskrivare och en kortläsare m.m. förklarades förverkade.

OKQ8:s talan lämnades utan bifall.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Håkan Lavén, hovrättsråden Marie Norberg och Irja Öhrnell, referent, samt två nämndemän) meddelade dom den 30 oktober 2007.

Domskäl

Åtalspunkt 1

Hovrätten fann på anförda skäl visat att J.P. hade tillverkat de kort som förekom i utredningen, nämligen 300-400 stycken i enlighet med vad som angavs i åtalet och anförde i domskälen vidare följande:

De falska korten är att betrakta som urkunder i lagens mening och J.P. har därmed gjort sig skyldig till urkundsförfalskning. Vid frågan om brottet är att bedöma som grovt ska beaktas bl.a. urkundens art eller om gärningen varit särskilt farlig. De aktuella korten har endast kunnat användas i parkeringsautomater och kan därmed inte till sin art sägas ha varit sådana att de varit särskilt betydelsefulla i den allmänna omsättningen. Framställningen har visserligen rört ett förhållandevis stort antal kort. Med hänsyn till kortens begränsade användningsområde finner hovrätten dock att brottet, trots antalet, inte är att bedöma som grovt. J.P. ska därför, med ändring av tingsrättens dom, dömas för urkundsförfalskning av normalgraden.

Åtalspunkt 2

Hovrätten fann enligt domskälen utrett att J.P. medverkat till spridning av samtliga de i åtalspunkt 1 nämnda korten och att hans uppsåt omfattat samtliga bedrägeribrott som begåtts av kortanvändarna. Hovrätten fann att J.P. skulle dömas för medhjälp till bedrägeri av normalgraden. Däremot skulle han inte åläggas självständigt ansvar för brottet brukande av falsk urkund.

Domslut

Domslut

Med ändring av tingsrättens dom dömde hovrätten J.P. för urkundsförfalskning enligt 14 kap. 1 § BrB samt medhjälp till bedrägeri enligt 9 kap. 1 § andra stycket och 23 kap. 4 § BrB till den av tingsrätten bestämda påföljden.

Med ändring av tingsrättens dom i skadeståndsdelen förpliktade hovrätten J.P. att, till viss del solidariskt med N.B., utge skadestånd till OKQ8 med 520 199 kr jämte ränta.

Domskäl

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Anna Skarhed och Lena Moore) meddelade den 24 mars 2009 följande dom:

Domskäl

Enligt åtalspunkten 1 i stämningsansökan åtalades J.P. för att ha framställt falska urkunder - 300-400 falska kreditkort - vilket inneburit fara i bevishänseende. Förfalskningsåtgärden bestod sammanfattningsvis i att J.P. tagit del av information om nummer hänförliga till kreditkort utfärdade av OKQ8 och via dator och kortläsare fört över dessa kortnummer till särskilt införskaffade plastkort med magnetremsor. Magnetremsorna har härefter innehållit koder genom vilka man i kortläsare kunnat utläsa utställande företag och kontoinnehavare. Korten gav enligt åtalet sken av att vara utfärdade av OKQ8 och kopplade till olika personers konton i företaget.

Hovrätten fann åtalet i åtalspunkten 1 i stämningsansökan styrkt och dömde J.P. för urkundsförfalskning enligt 14 kap. 1 § BrB.

Den rättsliga regleringen

Enligt 14 kap. 1 § BrB döms den som, genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn eller genom att falskeligen förskaffa sig annans underskrift eller annorledes, framställer falsk urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning. Såsom urkund anses enligt paragrafens andra stycke protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis, så ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke. I kapitlets 2 § finns ytterligare exempel på urkunder, nämligen kassakvitto, kontramärke eller dylikt mottagningsbevis.

Bestämmelsen om urkundsförfalskning infördes 1948 i den då gällande strafflagen för att senare ordagrant överföras till BrB år 1962. Därefter har inga sakliga förändringar gjorts i paragrafen.

Förfalskningsåtgärden består i att framställa en ny urkund eller att ändra en urkund. De åtgärder som straffbeläggs som urkundsförfalskning är sådana som påverkar urkundens äkthet; att en urkund är oäkta betyder bl.a. att den ger sken av att härröra från någon från vilken den inte härrör, dvs. att den som anges vara utställare av urkunden i själva verket inte är utställare. I detta ligger att urkunden ger ett oriktigt sken beträffande upphovsmannaskapet. (Holmqvist m.fl., Brottsbalken, En kommentar s. 14:23.)

En urkund är således en handling som har upprättats till bevis (avsiktsurkund) eller annars är av betydelse som bevis (tillfällighetsurkund). Den skall ha en bestämd form som förmedlar ett (föreställnings)innehåll genom en sammanställning av tecken med viss betydelse. Det är genom sitt innehåll, inte genom den rent yttre beskaffenheten, som handlingen skall ha betydelse som bevis. Innehållet skall kunna avläsas eller avlyssnas ur urkunden. I förarbetena uttalas att diktafonrullar och talfilm ingår under handlingsbegreppet. (Se NJA II 1948 s. 371-373; se även a. kommentar s. 14:15.) I rättsfallet NJA 1991 s. 739 fann HD att ett stämpelkort, som efter mekanisk hantering i en kilometerräknare skulle ligga till grund för debitering av kilometerskatt, var en sådan urkund som avsågs i 14 kap. 1 § BrB.

Ett krav som ställs är vidare att utställaren skall kunna utläsas av handlingen. Det är likgiltigt om denna är underskriven med namnteckning, initialer, bomärke eller namnstämpel, eller helt saknar underskrift; det räcker att upplysning om en utställare på ett eller annat sätt kan vinnas ur handlingens innehåll (NJA II 1948 s. 374).

För att från det straffbara området utesluta icke straffvärda fall innehåller bestämmelsen som ett särskilt brottsrekvisit att gärningen skall innebära fara i bevishänseende.

De i målet aktuella kreditkorten

Hovrätten har funnit utrett att J.P. tillverkat förfalskade kreditkort genom att förse magnetremsorna på plastkort med koder som kunde utläsas i kortläsare och som gav sken av att korten var utfärdade av OKQ8 och kopplade till olika personers konton i företaget. Frågan i målet är om detta förfarande utgör urkundsförfalskning enligt 14 kap. 1 § BrB.

Ett sedvanligt kredit- eller betalkort är en handling som har upprättats till bevis och uppfyller i övrigt ovan redovisade krav som ställs på en urkund enligt 14 kap. 1 § BrB. Vad som skiljer de kort J.P. tillverkat från sedvanliga kreditkort är att de inte är försedda med någon text eller annat som anger vem som är utställare och vem som är innehavare av kreditkortet. Dessa uppgifter framgår i stället av den kod som J.P. försett kortens magnetremsor med. Därmed ger koden kortet dess specifika innehåll, nämligen att vara ett kreditkort som ger sken av att härröra från OKQ8. Den omständigheten att det krävs en maskinell behandling i en kortläsare för att identifiera den skenbara utställaren liksom den kontoinnehavare vars konto skulle belastas, fråntar inte korten deras egenskap av att vara urkunder som har upprättats till bevis. De förfalskade kreditkorten är därför sådana urkunder som avses i 14 kap. 1 § BrB. Det står klart att J.P:s åtgärd inneburit fara i bevishänseende. Det åtalade förfarandet i åtalspunkten 1 är alltså att bedöma som urkundsförfalskning.

Skäl saknas att meddela prövningstillstånd beträffande återstående delar av målet.

Domslut

Domslut

HD förklarar att det åtalade förfarandet i åtalspunkten 1 i stämningsansökan är att bedöma som urkundsförfalskning enligt 14 kap. 1 § BrB.

HD meddelar inte prövningstillstånd i de delar frågan därom har förklarats vilande. Hovrättens dom står därmed fast.

Referenten, justitierådet Dag Victor, och justitierådet Per Virdesten var skiljaktiga på sätt som framgår av följande yttrande:

Av 14 kap. 1 § första stycket BrB framgår att den som framställer en falsk urkund skall dömas för urkundsförfalskning om åtgärden innebär fara i bevishänseende. Av andra stycket i samma paragraf framgår att som urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan handling, som upprättats till bevis (avsiktsurkunder) eller eljest är av betydelse såsom bevis (tillfällighetsurkunder) samt dessutom legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.

Bestämmelsen om urkundsförfalskning är tillämplig oavsett om någon skada eller olägenhet uppkommit i det enskilda fallet. I praktiken fungerar bestämmelsen som ett utvidgat förberedelseansvar i förhållande till främst bedrägeri. Kriminaliseringen är motiverad av det samhälleliga intresset att upprätthålla tilltron till vissa särskilda bevismedel. Det straffrättsliga skyddet avser emellertid inte den information som en urkund förmedlar i sig (jfr 15 kap. 11 § BrB) utan endast att denna information i sin helhet härrör från den uppgivne utställaren. En falsk urkund är en skenbart äkta urkund (men inte därmed nödvändigtvis osann).

J.P. har enligt åtalet framställt falska kreditkort genom att föra över nummer hänförliga till kreditkort utfärdade av OKQ8 till magnetremsor på vita plastkort. Magnetremsorna har därefter innehållit koder genom vilka man i kortläsare kunnat utläsa utställande företag och kontoinnehavare. Frågan i HD är om han härigenom gjort sig skyldig till urkundsförfalskning.

Sedvanliga kreditkort uppfyller kriterierna för att anses som (äkta) urkunder. Korten har originalkaraktär och det framgår i klartext vem som är utställare och vem som är innehavare av det konto som är knutet till kortet. Korten är också upprättade för att kunna användas som bevis i samband med olika ekonomiska transaktioner. Förutom i klartext finns information regelmässigt också registrerat på kortet i maskinavläsbar form. Att det krävs teknisk bearbetning för att ta del av viss information utesluter dock inte urkundskaraktär.

De kort som J.P. framställt ger som sådana inte sken av att vara äkta kreditkort. För var och en som tar del av korten måste det omedelbart stå klart att dessa, oavsett vilken information som är lagrad på magnetremsan, inte är kreditkort av originalkaraktär. Korten som sådana saknar i den meningen beviskvalitet och kan inte anses vara oäkta urkunder.

Att J.P. inte eftersträvat någon sådan förväxlingsbarhet med äkta kreditkort som nu berörts sammanhänger uppenbarligen med att, som framgår av åtalspunkten 2, avsikten aldrig varit att korten skulle presenteras som kreditkort. Avsikten har istället varit att "dessa skulle användas i parkeringsautomater och därigenom olovligen påverka resultatet av en automatisk informationsbehandling eller någon annan liknande automatisk process" (jfr 9 kap. 1 § andra stycket BrB). Åtalet för urkundsförfalskning får mot den bakgrunden antas bygga på den uppfattningen att risken för sådan påverkan, dvs. utan medverkan av annan person än kortinnehavaren, är tillräcklig för att ett föremål skall kunna anses vara en oäkta urkund. Föremålet skulle med detta synsätt uppfattas som ett bevismedel i förhållande till den automatiska informationsbehandlingen och denna i sig skulle anses innefatta bevisprövning och äkthetsbedömning.

Det kan måhända föreligga olika uppfattningar om i vad mån en sådan tolkning kan anses stå i överensstämmelse med den straffrättsliga legalitetsprincipen. Helt oberoende därav måste det emellertid konstateras att tolkningen, mot bakgrund av den alltmer ökade användningen av "beslutsfattande" genom automatiska informationsprocesser, skulle få vittgående och svåröverskådliga konsekvenser. I den mån det anses önskvärt med en utveckling i denna riktning framstår det som en uppgift som, på motsvarande sätt som redan skett när det gäller bedrägeri utan vilseledande, bör ankomma på lagstiftaren. I avvaktan härpå får frågan om ett föremål kan anses vara en oäkta urkund bedömas med utgångspunkt från att bevisprövning och äkthetsbedömning, med eller utan maskinellt stöd, ytterst är en mänsklig angelägenhet. Detta innebär att de kort som J.P. framställt inte utgör sådana bevismedel som avses i paragrafen om urkundsförfalskning.

I överensstämmelse härmed anser vi att den dispenserade frågan bör besvaras med att det åtalade förfarandet i åtalspunkt 1 i stämningsansökan inte är att bedöma som urkundsförfalskning.

Referenten, justitierådet Dag Victor, och justitierådet Per Virdesten tillade:

Vårt votum när det gäller den dispenserade frågan innebär att J.P. inte bort fällas till ansvar för urkundsförfalskning. Det bör betonas att den uppfattningen inte innebär att det enligt åtalspunkten 1 åtalade förfarandet skulle vara straffritt. Enligt 23 kap. 2 § BrB skall bl.a. den som med uppsåt att främja brott tillverkar något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid ett brott dömas för förberedelse till brottet om han inte gjort sig skyldig till fullbordat brott eller försök. Någon tvekan råder inte om att de kort som J.P. framställt är särskilt ägnade att användas som hjälpmedel vid brott. J.P. har emellertid fällts till ansvar för medhjälp till den brottslighet som korten använts för. Han skulle därför, även om åtalet för urkundsförfalskning lämnades utan bifall, inte dömas särskilt för förberedelse. Det i åtalspunkten 1 beskrivna förfarandet skulle betraktas som en medbestraffad gärning. Vårt votum i den dispenserade frågan innebär alltså att de förfaranden som J.P. åtalats för bort rubriceras på annat sätt än vad hovrätten gjort men ger inte i sig anledning till en ändrad bedömning av straffvärdet.