NJA 1994 s. 480

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å C.B., född 1952, jämlikt 10 kap 4 § BrB för olovligt förfogande enligt följande gärningsbeskrivning: S.B. insatte d 1 aug 1989 av misstag 46 000 kr på kommanditbolaget Svenska Proffs Ljud och Bildtekniks postgirokonto nr 9173 47-7. C.B. har som ställföreträdare för bolaget, med insikt om att beloppet felaktigt tillförts bolagets konto, d 26 okt 1989 på postkontoret vid Nytorget i Stockholm uttagit behållningen om 46 252 kr 90 öre på kontot. Åtgärden har inneburit att S.B. berövats sin rätt till beloppet.

C.B. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet eller i vart fall bestämma påföljden till böter.

Åklagaren bestred ändring.

C.B. (ombud jur kand K.P.) sökte revision och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Riksåklagaren bestred yrkandet och yrkade ansvar i första hand för bedrägeri enligt 9 kap 1 § BrB i enlighet med följande justerade gärningsbeskrivning: S.B. har d 1 aug 1989 av misstag insatt 46 000 kr på kommanditbolaget Svenska Proffs Ljud & Bildtekniks postgirokonto nr 917347-7. C.B. - som var ensam ställföreträdare för bolaget - har, med insikt om att beloppet felaktigt tillförts kontot, d 26 okt 1989 på postkontoret vid Nytorget i Stockholm medelst vilseledande förmått en posttjänsteman att till honom utbetala det felaktigt insatta beloppet, som C.B. inte varit berättigad att erhålla. Förfarandet har inneburit vinning för C.B. och skada för postverket och, slutligt, S.B., i vilkas ställe posttjänstemannen var. Vilseledandet har bestått i att C.B. svikligen gett sken av att han haft rätt till beloppet. Han har därvid utnyttjat och befäst posttjänstemannens villfarelse att bolagets konto haft en behållning på - frånsett tidigare innestående medel - 46 000 kr. - I andra hand yrkade Riksåklagaren ansvar för olovligt förfogande enligt 10 kap 4 § BrB.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen A-M.N.).

HD (JustR:n Vängby, Sterxel, Nyström, Törnell och Thorsson, referent) beslöt följande dom: Domskäl. C.B. har i HD berättat huvudsakligen i enlighet med vad som antecknats i TR:ns dom och tillagt. Kommanditbolaget hade inte bedrivit någon verksamhet. Han väntade inte någon betalning till bolagets postgirokonto. Vid direktuttaget på postkontoret kontrollerades såväl kontots saldo som hans behörighet att företräda kommanditbolaget. Han förvarade de uttagna pengarna i ett kuvert i sin skrivbordslåda. Han hade tänkt undersöka varifrån pengarna kom men bytte bostad kort efter uttaget och saken blev bortglömd. När han anmodades av postgirokontoret att återinsätta 46 000 kr på kontot, betalade han med samma pengar som han tagit ut.

Ett sådant handlande som det här gäller har sedan lång tid i praxis bedömts som olovligt förfogande (NJA 1947 s 8, 1954 s 464). De andra bedömningar som kommit till uttryck i vissa fall har gått ut på att en allvarligare brottsrubricering - bedrägeri - skall tillämpas (NJA 1992 s 763, 1993 s 274), men förhållandena har då skilt sig från dem som nu är för handen (jfr dock en skiljaktig mening i NJA 1954 s 464). Däremot har handlandet aldrig ansetts straffritt.

C.B. har nu gjort gällande att gärningen skall anses straffri på den grund att praxis skulle strida mot det förbud mot analogisk lagtillämpning som följer av straffrättens legalitetsprincip.

Legalitetsprincipen tillhör grunderna för den svenska straffrättskipningen. Under senare år har principen givits en ytterligare framskjuten ställning bl a genom bestämmelserna i 2 kap 10 § regeringsformen, i 5 § lagen (1964:163) om införande av BrB samt i 1 kap 1 § BrB i dess lydelse enligt lagen 1994:458, liksom i Europakonventionen som inom kort införlivas med nationell svensk rätt.

Av legalitetsprincipen följer att ett straffbud inte får tillämpas analogiskt. Däremot utgör den inte hinder mot att ett straffbud tolkas enligt vedertagna grundsatser, så att dess rätta mening utröns. En sådan tolkning måste ske med försiktighet, och en tolkning som vunnit hävd i rättspraxis bör inte frångås utan tungt vägande skäl.

Det finns inte någon klar gräns mellan lagtolkning och analogisk lagtillämpning. Sådan lagtillämpning synes dock vara för handen när det står klart att det aktuella fallet inte kan rymmas under det straffbud som är i fråga (Beckman m fl, Kommentar till brottsbalken I, 5 uppl 1987, s 20 f). Saken har också uttryckts så att en analogisk tillämpning förekommer när en rättsregel tillämpas på ett fall som inte utan uppenbart våldförande på språket kan pressas in under ens det vagt avgränsade ytterområdet av det aktuella begreppets betydelseområde (Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 4 uppl 1992, s407).

Det postgirokonto som är i fråga tillhörde ett vilande kommanditbolag i vilket C.B. var komplementär och ensam firmatecknare. Postgirokontoret har gottskrivit kontot 46 000 kr på grund av att inbetalaren av misstag angivit kommanditbolagets kontonummer. Frågan är först om dessa medel utgör egendom i kommanditbolagets - och därmed i dess ställföreträdare C.B:s - besittning.

I målet har upplysts att endast innehavaren av ett postgirokonto samt behörig ställföreträdare har möjlighet att förfoga över belopp som, vare sig riktigt eller av misstag, krediterats kontot. C.B. får därför anses ha haft en sådan rådighet över medlen i fråga att de, med normalt språkbruk, kan sägas ha varit i hans besittning. Någon för BrB gällande definition av begreppet besittning som strider häremot finns inte. En analogi med andra rättsområdens besittningsbegrepp är inte nödvändig.

Att de 46 000 kr som genom inbetalarens misstag kom att krediteras kontot inte tillhörde bolaget - eller C.B. personligen - står klart. Rätt till medlen har alltså med lagens ord tillkommit annan. Av C.B:s berättelse framgår att han måste ha haft insikt härom. Det förtjänar anmärkas att ifrågavarande rätt inte behöver vara sakrättsligt säkerställd; det är tillräckligt att den kan göras gällande mot innehavaren (NJA II 1942 s 455 f).

C.B. har inte givit någon rimlig förklaring till att han tog ut pengarna eller till att han inte kontaktade postgirot som kunnat upplysa om inbetalare och avsedd betalningsmottagare. Varken han eller bolaget har haft andra medel som svarat mot det lyfta beloppet, och han dröjde två månader efter anmaningen från postgirokontoret innan medlen återinsattes på kontot. Hans berättelse kan inte godtas som underlag för att hans handlande skall bedömas som straffritt.

På grund av det anförda skall C.B. i enlighet med HD:s tidigare praxis, som ligger klart inom gränserna för en tillåten lagtolkning, fällas till ansvar för olovligt förfogande.

Det saknas anledning att frångå HovR:ns bedömning i påföljdsfrågan.