NJA 2009 s. 266
En för motorfordonstrafik på allmän plats anordnad uppfart har ansetts utgöra väg oberoende av att den trafik som förekommer kan antas vara begränsad.
E.H. anmälde hos Polismyndigheten i Skåne bestridande av en parkeringsanmärkning som hade utfärdats den 20 november 2005.
Polismyndigheten lämnade i beslut den 27 december 2005 anmälningen utan bifall med följande motivering:
Polismyndighetens utredning visar att parkeringsanmärkningen meddelats i enlighet med gällande författningar och att fordonet uppställts i strid mot följande lagrum: Lokala trafikföreskrifter (LFT) § 6 som meddelats med stöd av trafikförordningen 10 kap. 1 §: Fordon får inte stannas eller parkeras i terräng (område som inte är väg).
Tingsrätten
E.H. överklagade Polismyndighetens beslut och yrkade att tingsrätten skulle undanröja betalningsansvaret för felparkeringsavgiften.
Polismyndigheten bestred ändringsyrkandet.
Domskäl
Tingsrätten (tingsnotarien Magnus Pettersson) anförde i beslut den 2 november 2006:
Skäl för beslutet
E.H. har som grund för sitt överklagande anfört i huvudsak följande. Han stod parkerad framför fastigheten på Sunnanväg 27 i Limhamn den aktuella dagen. Platsen ifråga är inte att betrakta som terräng utan som väg. Parkeringsanmärkningen är således utfärdad på felaktiga grunder. E.H. har som skriftlig bevisning åberopat kopia av nybyggnadskarta samt beskrivning av nybyggnadskarta.
- - -
Tingsrättens bedömning
Det är ostridigt mellan parterna att den i ärendet aktuella bilen stått uppställd framför Sunnanväg 27 Limhamn under den tid som antecknats på parkeringsanmärkningen.
Den plats som personbilen CLM 077 stod uppställd på den aktuella dagen är en del av infarten till fastigheten Vetet 12. Området utgörs av en förbindelse som sträcker sig från trottoaren på Sunnanväg fram till tomtgränsen för Vetet 12. Vid tomtgränsen ansluter en garageuppfart som sträcker sig fram till ett garage på fastigheten. Den i ärendet aktuella förbindelsen används uteslutande för trafik till och från fastigheten Vetet 12.
Enligt Malmö kommuns allmänna lokala trafikföreskrifter 6 § får fordon inte stannas eller parkeras i terräng inom detaljplanelagt område som inte är enskilt. Föreskriften är meddelad med stöd av 10 kap.1 och 3 §§trafikförordningen (1998:1276). Enligt 2 § förordning (2001:651) om vägtrafikdefinitioner definieras terräng som område som inte är väg. Enligt samma lagrum definieras väg enligt nedan.
1. Sådan väg, gata, torg och annan led eller plats som allmänt användes för trafik med motorfordon,
2. led som är anordnad för cykeltrafik,
gång- eller ridbana invid led eller plats som avses under 1 eller 2.
Frågan som tingsrätten har att pröva är således om det i målet aktuella området är att anse som väg eller terräng. Av kommentaren till förordningen om vägtrafikdefinitioner (Trafikkommentarer, Margaretha Ericsson, Norstedts Juridik, 2003, s. 36 f.) framgår att väg inte endast är sådan led eller plats som närmast kommer i åtanke, t.ex. gata och torg. Varje led eller plats kan vara en väg. För att en led eller plats skall anses vara väg krävs dock att vägen uppfyller kraven enligt någon av de tre punkterna i definitionen. Avgörande för om en led eller en plats är att anse som väg enligt 1 mom. är om området allmänt används för trafik med motorfordon.
Som framgår av ovan används förbindelsen uteslutande för trafik till och från fastigheten Vetet 12. Malmö stad har i yttrande till polismyndigheten anfört att kravet på att platsen eller leden allmänt skall användas för trafik med motorfordon därför inte kan anses uppfyllt. Enligt tingsrättens mening utesluter emellertid inte den omständigheten att förbindelsen endast används för trafik till och från en och samma fastighet att den ändå skulle kunna vara att anses som väg. Den nu aktuella förbindelsen synes vara anlagd för fordonstrafik. Det är den enda förbindelsen mellan fastigheten och Sunnanväg. All trafik till och från fastigheten måste således passera via förbindelsen. Detta sammantaget gör enligt tingsrättens bedömning att förbindelsen måste anses allmänt användas för trafik med motorfordon. Förbindelsen mellan fastigheten Vetet 12 och Sunnanväg är således en väg i den mening som avses i 2 § förordning om vägtrafikdefinitioner. Mot bakgrund av det anförda finner tingsrätten att parkeringsanmärkningen inte varit lagligen grundad. E.H:s betalningsansvar skall därför undanröjas.
Tingsrättens beslut
Tingsrätten undanröjer betalningsansvaret för utfärdad parkeringsanmärkning.
Hovrätten
Polismyndigheten överklagade och yrkade att hovrätten skulle fastställa polismyndighetens beslut.
E.H. bestred ändring.
Hovrätten inhämtade yttrande från Vägverket.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Eva Wendel Rosberg, hovrättsrådet Agneta Lindelöf och hovrättsassessorn Anette Ohlsson, referent) meddelade beslut den 15 januari 2008.
Skäl för beslutet
Under denna rubrik anförde hovrätten, efter en redogörelse för bestämmelsen i 2 § förordningen om vägtrafikdefinitioner och den i tingsrättens beslut redovisade kommentaren till förordningen, följande:
Angående innebörden av begreppet väg har Vägverket i yttrande till hovrätten anfört bl.a. följande. Begreppet väg används bl.a. i trafikförordningen (1998:1276) i samma betydelse som i förordningen (2001:651) om vägtrafikdefinitioner och samma definition fanns också i 2 § vägtrafikkungörelsen (1972:603). Enligt en departementspromemoria som föregick den nya vägtrafiklagstiftningen 1972 förklarades uttrycket "allmänt används av trafik med motorfordon" med dels att trafikeringen med motorfordon inte ska vara alltför obetydlig, dels att trafiken inte ska gälla endast en begränsad enskild grupp såsom är fallet inom exempelvis avgränsade tävlingsområden och delar av flygplatsområden.
Den aktuella platsen är en förbindelse som sträcker sig från trottoaren på Sunnanväg fram till fastighetsgränsen vid fastigheten Vetet 12. Vid fastighetsgränsen ansluter en garageuppfart som sträcker sig fram till ett garage på fastigheten. Platsen är i och för sig tillgänglig för allmänheten. Enligt hovrättens mening innebär emellertid den omständigheten att fastigheten är en privatbostad att omfattningen av trafik med motorfordon på platsen är avsedd att vara begränsad till in- och utfart för fastigheten. Mot bakgrund härav kan platsen inte anses vara en väg enligt definitionen i 2 § förordningen (2001:651) om vägtrafikdefinitioner. I stället får den, enligt samma bestämmelse, anses vara terräng. E.H:s bil har således varit parkerad i strid mot gällande lokal trafikföreskrift. Han ska därför åläggas betalningsansvar för parkeringsanmärkningen.
Beslut
Med ändring av tingsrättens beslut ålade hovrätten E.H. betalningsansvar för den utfärdade parkeringsanmärkningen.
Med tillämpning av 10 a § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift tillät hovrätten att beslutet överklagades.
Högsta domstolen
E.H. överklagade och yrkade att HD skulle undanröja betalningsansvaret för felparkeringsavgiften.
Polismyndigheten bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Lena Råssjö, föreslog i betänkande följande beslut:
Domskäl
Skäl
E.H. meddelades den 20 november 2005 en parkeringsanmärkning när hans bil stod uppställd på adressen Sunnanväg 27 i Malmö. Anmärkningen avsåg överträdelse av 6 § i lokala trafikföreskrifter för Malmö kommun, enligt vilken fordon inte får stannas eller parkeras i terräng. Frågan i målet är om den plats där bilen stod uppställd är att betrakta som terräng eller som väg.
Med terräng avses enligt 2 § förordningen (2001:651) om vägtrafikdefinitioner ett område som inte är väg. Enligt samma bestämmelse avses med väg:
1. en sådan väg, gata, torg och annan led eller plats som allmänt används för trafik med motorfordon,
2. en led som är anordnad för cykeltrafik, och
en gång- eller ridbana invid en väg enligt 1 eller 2.
Enligt förarbetena till terrängkörningslagen (1975:1313) avses med uttrycket terräng i första hand åker, äng, park, obanat naturområde - inbegripet is - och icke allmänt befarna vägar (prop. 1975/76:67 s. 44). Vägtrafikreglerna är å andra sidan tillämpliga på sådan plats, inklusive enskild väg, som trafikeras av allmänheten i sådan omfattning att man praktiskt måste räkna med att motorfordonstrafik kan förekomma där. Även sådana områden som havsstrand, is eller fjällvidd är enligt vägdefinitionen en väg, om motorfordonstrafik allmänt förekommer där. Det avgörande är alltså om området allmänt används för trafik med motorfordon. (Se Trafikkommentarer, Margaretha Ericsson, 2006, s. 42.)
Av avgörande betydelse för frågan om den aktuella platsen är att betrakta som väg eller terräng är alltså om den kan anses "allmänt" användas för trafik med motorfordon.
Vägverket har i ett yttrande till hovrätten hänvisat till uttalanden i en promemoria från Kommunikationsdepartementet ang. vissa definitioner till den nya vägtrafiklagstiftningen år 1972, där det förklarades att uttrycket "allmänt används för trafik med motorfordon" innebär ett krav på att trafikeringen med motorfordon inte skall vara alltför obetydlig och att den inte skall gälla endast en begränsad enskild grupp, såsom är fallet inom exempelvis avgränsade tävlingsområden, delar av flygplatsområden etc. (Riksarkivet, konseljakt 1972 1/12, nr 30).
Av utredningen i målet framgår att den plats där bilen stod uppställd utgörs av en utfart (eller infart) på några meter, som utgör den enda förbindelsen mellan E.H:s garageuppfart och den allmänna bilvägen utanför. Det är ostridigt att trafik med motorfordon till och från E.H:s fastighet måste ske via denna utfart. Frågan är dock om utfarten därmed kan sägas "allmänt" användas för trafik med motorfordon.
Av fotografier som ingivits i målet framgår att åtminstone ett tiotal av E.H:s grannar har liknande utfarter till sina hus. E.H:s uppgifter att det i Malmö - och sannolikt i många andra kommuner - finns hundratals fastigheter som är inrättade på det sättet har lämnats obestridda. Vid bedömningen av om den aktuella utfarten skall betraktas som väg eller terräng bör den inte betraktas isolerat. Bedömningen bör i stället utgå ifrån hur denna och motsvarande utfarter sammantaget används. Med hänsyn till att alla dessa utfarter används för trafik för motorfordon kan trafiken där inte anses vara alltför obetydlig och inte anses gälla en begränsad enskild grupp. Sammantaget bör de alltså anses allmänt användas för trafik med motorfordon. Den plats där E.H:s bil stod uppställd bör därmed betraktas som väg och inte som terräng, vilket innebär att parkeringsanmärkningen skall undanröjas.
Domslut
HD:s avgörande
Med ändring av hovrättens beslut fastställer HD tingsrättens beslut.
Domskäl
HD (justitieråden Johan Munck, Dag Victor, referent, Ann-Christine Lindeblad, Kerstin Calissendorff och Lena Moore) meddelade den 20 maj 2009 följande beslut:
Skäl
Den 20 november 2005 meddelades E.H. en parkeringsanmärkning när hans bil stod uppställd utanför hans fastighet på adressen Sunnanväg 27 i Malmö. Anmärkningen grundade sig på en lokal trafikföreskrift från år 2004 enligt vilken det är förbjudet att stanna eller parkera i terräng inom detaljplanelagt område som inte är enskilt. Sedan år 2007 finns en generell bestämmelse av motsvarande innehåll i 3 kap. 48 § första stycket trafikförordningen (1998:1276).
Platsen där bilen stod uppställd är en på kommunens mark belägen cirka 5 meter lång grusad uppfart som sträcker sig mellan trottoaren på Sunnanväg och garageuppfarten på E.H:s fastighet. Av utredningen i målet framgår att motsvarande uppfarter finns också till övriga fastigheter inom området samt att ytorna mellan uppfarterna är gräsbevuxna.
Enligt 2 § förordningen (2001:651) om vägtrafikdefinitioner definieras terräng som ett område som inte är väg. Med väg avses enligt samma bestämmelse 1) en sådan väg, gata, torg och annan led eller plats som allmänt används för trafik med motorfordon, 2) en led som är anordnad för cykeltrafik och 3) en gång- eller ridbana invid en väg enligt 1 eller 2.
Att definitionen såvitt gäller trafik med motorfordon, i motsats till vad som gäller cykeltrafik, inte är begränsad till särskilda för sådan trafik anordnade leder sammanhänger med att det ansetts angeläget att vägtrafikreglerna är tillämpliga på platser där man praktiskt måste räkna med att motorfordonstrafik kan förekomma. När definitionen infördes övervägdes om det beträffande trafik med motorfordon uppställda kravet "allmänt används för trafik" borde komma till uttryck även beträffande led som anordnats för cykeltrafik. Något behov av detta ansågs dock inte föreligga med hänsyn till att en sådan anordnad led regelmässigt också torde vara allmänt använd för trafik i den mening som avses i punkten 1. (Jfr härtill Trafikkommentarer, red. Margaretha Ericsson, 2006, s. 42.)
Av utredningen i målet framgår att den grusade uppfarten till E.H:s tomt anordnats för motorfordonstrafik till och från tomten. En sådan på allmän plats anordnad förbindelse får regelmässigt anses utgöra väg helt oberoende av att den trafik som förekommer kan antas vara begränsad.
Några särskilda omständigheter som gör att uppfarten ändå skulle anses utgöra terräng har inte åberopats eller eljest framkommit i målet. Någon annan grund för parkeringsanmärkningen än att bilen parkerats i strid mot den lokala trafikföreskriften har inte heller åberopats. Betalningsansvaret för parkeringsanmärkningen skall därför undanröjas.
Domslut
HD:s avgörande
Med ändring av hovrättens beslut fastställer HD tingsrättens beslut.