NJA 2009 s. 632

Motpart har inte ansetts kunna förpliktas att betala ersättning för rättegångskostnader som uppkommit under det första skedet av ett exekvaturförfarande enligt Bryssel I-förordningen.

Svea hovrätt

Genom en dom av Oberlandesgericht Oldenburg, Tyskland, den 21 december 2006 förpliktades A.H. att till E.H. betala underhållsbidrag för parternas båda gemensamma barn. Domen vann laga kraft.

E.H. ansökte i Svea hovrätt om att domen skulle förklaras vara verkställbar i Sverige.

E.H. yrkade även ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten.

För det fall att hovrätten skulle anse att någon ersättning för rättegångskostnader inte kunde utgå under denna fas av förfarandet, yrkade E.H. att ett förhandsavgörande från EG-domstolen skulle inhämtas huruvida ett sådant ställningstagande var förenligt med EG-rätten.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Anne Mellqvist) anförde i beslut den 5 september 2007:

Hovrättens skäl

Bryssel I-förordningen gäller i förhållande till Tyskland. Förutsättningar föreligger att förklara domen verkställbar här i riket.

Det saknas regler om ersättning för rättegångskostnader i Bryssel I-förordningen. Frågan är inte heller reglerad i annan lagstiftning angående verkställighetsförklaring. HD har dock i NJA 2001 s. 738 uttalat att när en ansökan om verkställighetsförklaring görs och motparten bereds tillfälle att yttra sig, ett sådant partsförhållande uppkommer att bestämmelserna i 18 kap. RB bör tillämpas.

Enligt artikel 41 i Bryssel I-förordningen skall motparten inte beredas tillfälle att yttra sig i anledning av ansökan om verkställighet. Det saknas därmed förutsättningar att tillerkänna E.H. ersättning för rättegångskostnader i detta skede av förfarandet.

Av artikel 68.1 i EG-fördraget följer att det i Sverige endast är HD som kan begära ett förhandsavgörande från EG-domstolen angående tolkningen av Bryssel I-förordningen. Det saknas därmed förutsättningar att pröva yrkandet om inhämtande av förhandsavgörande.

Domslut

Hovrättens avgörande

1.

Hovrätten förklarar att den av Oberlandesgericht Oldenburg, Tyskland, den 21 december 2006 meddelade domen i mål 14 UF 94/06 mellan E.H. och A.H. är verkställbar i Sverige.

2.

Hovrätten avslår E.H:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader.

3.

Hovrätten avslår E.H:s yrkande om inhämtande av förhandsavgörande från EG-domstolen.

E.H. yrkade att hovrätten skulle ändra sitt beslut såtillvida att yrkandet om ersättning för rättegångskostnader - preciserat till 172 kr avseende rättshjälpsavgift - skulle bifallas. Till stöd för sitt yrkande anförde E.H. huvudsakligen att avsaknaden av rätt till ersättning för rättegångskostnader under den första delen av exekvaturförfarandet - dvs. före en eventuell ansökan om ändring - står i strid med grundläggande EG-rättsliga principer, vilka ska beaktas vid tolkningen av Bryssel I-förordningen.

Domskäl

Hovrätten (tf. hovrättslagmannen Lars Lundgren samt hovrättsråden Per Sundberg, referent, och Annika Åkerlind) anförde i beslut den 26 maj 2008:

Hovrättens skäl

HD har i rättsfallet NJA 2006 s. 652 konstaterat att det inte finns någon bestämmelse som ger part möjlighet att få ersättning av motparten i ett ärende om verkställighet av utländsk dom enligt Bryssel I-förordningen. HD uttalar vidare i samma avgörande att det under exekvaturförfarandets första skede - då något egentligt partsförhållande inte uppkommit - inte heller finns förutsättningar att analogt tillämpa bestämmelserna i 18 kap. RB. E.H:s yrkande avser rättegångskostnader som uppkommit under den första delen av exekvaturförfarandet. Skäl att ändra det beslut som ansökan om ändring avser föreligger således inte. Ansökan ska därmed avslås.

Domslut

Hovrättens avgörande

Hovrätten avslår E.H:s ansökan om ändring. Hovrättens beslut den 5 september 2007 står därför fast.

Högsta domstolen

E.H. överklagade och yrkade att A.H. skulle förpliktas att utge den begärda rättegångskostnadsersättningen för exekvaturförfarandets första skede i den del som E.H. inte fick ersättning enligt rättshjälpslagen, 172 kr.

A.H. bestred ändring.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Ulf Melchior, föreslog i betänkande följande beslut:

Domskäl

Skäl

I artikel 33 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen) utsägs att en dom som har meddelats i en medlemsstat skall erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas. Vidare sägs att om frågan huruvida en dom skall erkännas eller inte är föremål för tvist, kan en part, som gör gällande att domen skall erkännas, genom att anlita det förfarande som föreskrivs få fastställt att domen skall erkännas. Enligt artikel 41 Bryssel I-förordningen skall domen förklaras verkställbar omedelbart efter det att vissa formaliteter iakttagits. I detta skede av förfarandet skall motparten inte ges tillfälle att yttra sig över ansökan. Som HD uttalat i NJA 2006 s. 652 kan något egentligt partsförhållande inte därmed anses ha uppkommit i detta första skede av exekvaturförfarandet. I rättsfallet sägs däremot att när en ansökan om ändring av hovrättens beslut om verkställighet görs får ett sådant partsförhållande anses ha uppkommit att bestämmelserna i 18 kap. RB bör tillämpas. Med hänsyn till dessa bestämmelser och till att i nu förevarande mål fråga är om att ändra beslutet om verkställighet i dess andra fas skall A.H. förpliktigas ersätta E.H. hennes rättegångskostnader fullt ut.

Domslut

HD:s avgörande

HD förpliktar A.H. att till E.H. utge ersättning för hennes rättegångskostnader i hovrätten med 172 kr avseende rättshjälpsavgift.

Domskäl

HD (justitieråden Leif Thorsson, Severin Blomstrand, Torgny Håstad, Anna Skarhed och Lena Moore, referent) meddelade den 22 oktober 2009 följande slutliga beslut:

Skäl

Målet gäller frågan om den som ansökt om att en utländsk dom ska förklaras vara verkställbar i Sverige enligt rådets förordning (EG) nr 44/ 2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen) har rätt till ersättning för rättegångskostnader i det första skedet av exekvaturförfarandet, dvs. kostnader som hänför sig till själva ansökan.

HD prövade i rättsfallet NJA 2006 s. 652 frågan om ersättning för rätttegångskostnader i exekvaturförfarandets andra skede - dvs. när part begärt ändring av hovrättens verkställighetsbeslut enligt förordningens artikel 43 - och konstaterade därvid att bestämmelserna i 18 kap. RB om rättegångskostnad bör tillämpas eftersom det då får anses ha uppkommit ett egentligt partsförhållande; enligt artikel 43.3 ska handläggningen i sådant fall ske enligt ”bestämmelserna för kontradiktoriska förfaranden”.

De rättsliga förutsättningarna i detta mål är desamma som i 2006 års rättsfall med den skillnaden att motparten inte ska beredas tillfälle att yttra sig i exekvaturförfarandets första skede (artikel 41 förordningen). Innan sådan kommunikation skett med motparten kan, som HD också uttalade i 2006 års rättsfall, något egentligt partsförhållande inte anses ha uppkommit. Därmed saknas enligt den inhemska praxis som finns på området (se 2006 års rättsfall med hänvisningar till tidigare rättsfall) utrymme för att tillämpa RB:s rättegångskostnadsregler på kostnader som uppkommit under exekvaturförfarandets första skede. Ytterligare ett skäl mot en sådan tillämpning är att motparten - som en konsekvens av att Bryssel I-förordningen inte medger att själva ansökan kommuniceras - inte får del av sökandens kostnadsyrkande (jfr NJA 1980 s. 635; annorlunda Finlands Högsta domstols avgörande KKO:2004:43). Hovrättens beslut ska därför fastställas.

Domslut

HD:s avgörande

HD fastställer hovrättens beslut.

HD:s beslut meddelat: den 22 oktober 2009.

Mål nr: Ö 2731-08.

Lagrum: Art. 41 rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.

Rättsfall: NJA 1980 s. 635, NJA 1994 s. 749, NJA 2001 s. 738 I och II, NJA 2006 s. 652 samt Finlands Högsta domstols avgörande KKO:2004:43.