NJA 2009 s. 917

Domskäl

HD (justitieråden Leif Thorsson, Severin Blomstrand, Torgny Håstad, Gudmund Toijer och Stefan Lindskog, referent) meddelade följande beslut.

Skäl

Åklagaren har vid tingsrätten med stöd av 1 § 5 lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott begärt tillstånd till hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning avseende vissa telefonnummer (tingsrättens aktbilaga 1). Dessa nummer anges vara på visst sätt knutna till en person som i det följande betecknas NN.

Såvitt framkommit är det första gången som dessa tvångsmedel aktualiseras beträffande NN.

Till grund för ansökningen ligger en utredning i form av en av polisen upprättad promemoria om NN.

– – –

Det uttalas i promemorian som konklusion att polisen med stöd av informationen gör bedömningen att det finns särskild anledning att anta att NN kommer att utöva en särskilt angiven brottslig verksamhet. Fyra allmänt hållna mål för den befarade brottsligheten anges.

På yrkande av det offentliga ombudet, som ifrågasatt tillförlitligheten av de uppgifter som åklagaren stödde sin begäran på, har tingsrätten avslagit åklagarens begäran medan hovrätten efter överklagande har bifallit den.

Det offentliga ombudet har i HD framhållit att det råder oklarhet om hur väl grundade åklagarens påståenden skall vara för att rätten skall kunna göra erforderliga bedömningar.

Sedan HD förordnat att riksåklagaren skall inkomma med svarsskrivelse har denne särskilt framhållit bl.a. att de uppgifter som lämnats om NN grundas på information som lämnats av två av varandra oberoende ”fysiska källor”, som under flera år lämnat information och som av polisen kategoriseras som tillförlitliga.

Den första frågan i ärendet är om det på det sätt som åklagaren påstått finns särskild anledning att anta att NN kommer att utöva viss brottslig verksamhet.

Tillstånd till användning av sådana tvångsmedel som avses med den aktuella lagen skall ges restriktivt. I förarbetena (prop. 2005/06:177 s. 83) har detta uttryckts på följande sätt:

”Prövningen av om rekvisiten är uppfyllda kommer normalt att få göras på grundval av den information som inhämtats genom bl.a. polisens underrättelse- och spaningsverksamhet samt det internationella polissamarbetet. Antagandet får inte bygga enbart på spekulationer eller allmänna bedömningar, utan det skall vara grundat på faktiska omständigheter inom ramen för ett enskilt fall eller händelseförlopp, t.ex. uttalanden, hotelser eller andra faktiska handlanden, som talar för att en viss person kan komma att utöva den brottsliga verksamheten. Misstankar som enbart har sin grund i att personen tillhör eller sympatiserar med en viss brottsbenägen organisation eller grupp är inte tillräckliga. Tillhörighet till en sådan organisation eller grupp kan dock i förening med andra omständigheter som är hänförliga till personen medföra att det i paragrafen [1 §] angivna beviskravet kan anses vara uppfyllt.”

Under riksdagsbehandlingen av lagförslaget betonades ytterligare vikten av att brottsmisstanken inte får bygga enbart på spekulationer eller allmänna bedömningar utan att det skall gå till på sätt som anges i ovan återgivna propositionsuttalande. För att markera detta lades ordet ”särskild” till i lagtexten (bet. 2007/08:JuU3 s. 18 f.).

Det ligger i sakens natur att åklagaren inte kan lägga fram en fullständig utredning av de omständigheter som ligger till grund för misstanken om kommande brottslig verksamhet. Förhör inför rätten kan inte hållas. Uppgiftslämnares identitet kan sällan avslöjas. Till det kommer att utredningens tema – att en viss brottslighet kan förväntas av den som ansökningen avser – i sig i regel är svårfångat.

Med hänsyn till ingreppets allvarliga natur får emellertid handläggningen av tillståndsärenden inte bli slentrianmässig. De krav som rimligen kan ställas på utredningen bör också ställas. Det innebär att för varje påstådd omständighet av betydelse för prövningen bör lämnas de upplysningar som rimligen kan lämnas för att påståendets tillförlitlighet skall kunna bedömas.

I fråga om faktauppgifter som går att belägga med dokument – t.ex. kontoöverföringar – bör sådana dokument eller utdrag av dem i möjligaste mån företes eller åtminstone beskrivas. Vad det gäller information som lämnats av uppgiftslämnare bör upplysningar av betydelse för bedömningen av uppgiftslämnarens trovärdighet och informationens tillförlitlighet i övrigt lämnas. Vidare bör information från flera oberoende källor eftersträvas.

Om av särskilda skäl vissa uppgifter bedöms inte kunna lämnas i den utredning som ligger till grund för ansökningen, bör detta förklaras. Det bör också av utredningen framgå om det finns sådan information eller sådana omständigheter som kan tala emot att tillstånd till begärd åtgärd medges. Även om så inte är fallet bör upplysning om detta lämnas i utredningen.

Domstolens prövning bör först ta sikte på om den presenterade utredningen kan anses ha tillräcklig kvalitet i nu angiven mening. Om så inte är fallet bör utgångspunkten vara att ansökningen skall avslås redan av det skälet.

Gör domstolen bedömningen att utredningen i sig är godtagbar blir nästa fråga om det finns sådan särskild anledning att befara brottslig verksamhet som lagen kräver. Det blir här med nödvändighet fråga om en helhetsbedömning av underrättelsematerialets tillförlitlighet, konkretisering och detaljgrad.

Väsentligt är att bedömningen grundas på de omständigheter som åberopas till stöd för ansökningen. Den utredande myndighetens egen övertygelse i den frågan skall inte tillmätas någon betydelse. Frågan huruvida särskild anledning enligt lagen föreligger avgörs av domstolen.

När det gäller information av en uppgiftslämnare är dock ofrånkomligt att hänsyn måste tas till den utredande myndighetens egen värdering av uppgiftslämnarens trovärdighet. Den värderingen skall då bedömas i relation till de sakupplysningar som i det hänseendet bör finnas i utredningen. I brist på såväl sådana upplysningar som förklaring till att de inte lämnats kan i regel informationen inte tillmätas någon betydelse.

Beträffande utredningen i detta ärende finns, som nämnts, i den av åklagaren vid tingsrätten åberopade promemorian inga upplysningar som gör det möjligt för domstolarna att bedöma informationens tillförlitlighet. Den enda prövning som domstolen kan göra på grundval av promemorian är om de brott, som polisen menar att det finns särskild anledning att befara att NN kommer att utföra, är av den art som krävs för de åtgärder som tillstånd begärs för. Promemorian innehåller alltså inte vad som typiskt sett är erforderligt för att en meningsfull domstolskontroll skall kunna utövas.

De uppgifter om källornas tillförlitlighet, som lämnades i åklagarens överklagande till hovrätten, ställer, som det offentliga ombudet också noterat, saken i ett annorlunda läge. Men även efter dessa kompletteringar måste den åberopade utredningen sägas vara behäftad med svagheter. – – – Vidare framstår det på vissa punkter som mindre klart på vilket sätt – – – personerna inhämtat sin kunskap om NN.

– – –

Trots att utredningen, även sådan den nu föreligger, lämnar en del övrigt att önska finner HD att det på grundval av den kan konstateras följande.

– – – Hans [NN:s/red.anm.] uttalanden tar också sikte på ett bestämt sammanhang. Frågan är emellertid om det finns särskild anledning att befara brottsligheten.

För att det skall anses föreligga särskild anledning att befara ett brott måste i regel förutsättas att fråga är om en någorlunda konkretiserad gärning. I förevarande fall finns inget sådant påstående. Åklagaren har till grund för sin begäran lagt endast NN:s allmänna viljeinriktning och förmåga till brottslighet av viss typ samt allmänt angett några möjliga mål för den befarade brottsliga verksamheten. Med hänsyn till det särskilda syftet med de möjliga brotten kan dock i fall som det förevarande inte begäras större konkretion avseende gärningen än vad åklagarens påståenden innehåller.

Sammantaget finner HD – efter de kompletteringar som gjorts i hovrätten och HD – visat att det finns särskild anledning att anta att NN kommer att utöva sådan brottslig verksamhet som avses i 1 § lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Det är av synnerlig vikt att den verksamheten förhindras. Skälen för nu aktuella åtgärder får anses uppväga det intrång eller men i övrigt som åtgärderna innebär för NN eller något annat motstående intresse.

Överklagandet skall därför avslås.

Domslut

HD:s avgörande

HD avslår överklagandet.

Vad hovrätten förordnat om sekretess skall bestå.

HD förordnar om sekretess enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) för samtliga handlingar i HD:s ärende, inklusive HD:s dagboksblad.

HD:s beslut meddelat: hemlig uppgift.

Mål nr: hemlig uppgift.

Lagrum: 1 § lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott.