NJA 2010 not 1

Den 11:e. 1. (Ö 3823-08) K.-E.D. mot Riksåklagaren angående resning.

Hovrätten för Nedre Norrland dömde den 8 februari 2006 K.-E.D. för våldtäkt till fängelse 2 år och 6 månader.

Sedan K.-E.D. överklagat hovrättens dom fann HD i beslut den 29 mars 2006 ej skäl att meddela prövningstillstånd. Hovrättens dom skulle därmed stå fast.

K.-E.D. ansökte om resning.

Riksåklagaren motsatte sig att resning beviljades.

HD, beslut i huvudsaklig överensstämmelse med föredraganden: Skäl. Bakgrund. K.-E.D. dömdes i hovrätten mot sitt nekande för våldtäkt enligt 6 kap. 1 § BrB i dess lydelse före den 1 april 2005.

Enligt åklagarens gärningspåstående, som det bestämdes i hovrätten, hade K.

E.D. uppsåtligen tvingat målsäganden till samlag genom att försätta henne i vanmakt eller annat sådant tillstånd genom att se till att hon förtärt läkemedel eller annat innehållande ämnet oxazepam samtidigt som han serverat henne alkohol. Därefter hade K.-E.D. enligt åtalet betvingat det motstånd som hon ändå kunnat prestera genom att ligga på henne och med sin kroppsvikt betvinga henne för att genomföra samlag. Alternativt gjordes gällande att K.-E.D. otillbörligt utnyttjat att målsäganden befunnit sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd.

K.-E.D. bestred ansvar för brott. Han medgav att han haft samlag med målsäganden men hävdade att det varit fråga om ett frivilligt samlag.

Bevisningen i målet bestod främst av målsägandeförhör, K.-E.D:s uppgifter, vittnesförhör med målsägandens föräldrar, med tidigare pojkvännen och med målsägandens hyresvärd. Vidare hade åberopats bl.a. analysbevis, rättsmedicinskt yttrande och skrivelser från Sjukhusapoteket i Östersund och Åre Hälsocentral.

Resningsansökan. Till stöd för sin resningsansökan har K.-E.D. åberopat ett skriftligt utlåtande angående analysresultat av chefsöverläkaren L.B. vid Maria Beroendecentrum i Stockholm. L.B. har yttrat sig över det analysresultat som företeddes i domstolarna och som utvisade förekomst av oxazepam i målsägandens urin, men inte i hennes blod. L.B. konkluderar att en analys av målsägandens blod borde ha utfallit positivt 26 timmar efter intagen toxisk dos och att, eftersom så inte var fallet, det kan betyda att oxazepam intagits tidigare än förmodats eller i en icke toxisk dos. L.B. anmärker också att oxazepam är praktiskt taget olösligt i vatten och svårlösligt i alkohol; det är därför föga använt som ”drog” och olämpligt som ”date rape drug”. L.B. anför sammanfattningsvis att man på grundval av den analys av oxazepam i urin som gjorts inte kan påstå att någon blivit drogad.

N1) – NJA I. 2010

K.-E.D. har mot bakgrund av sakkunnigutlåtandet, en ny beräkning av den mängd ren alkohol som målsäganden intagit baserad på i målet förekommande uppgifter om den dryck hon antagits ha förtärt under den aktuella kvällen samt en granskning av hovrättens bevisvärdering anfört att skäl för resning föreligger. K.-E.D. har i sin granskning av bevisvärderingen huvudsakligen pekat på dels att målsäganden under utredningen och i domstolarna ändrat sina uppgifter i flera avseenden och att motsägelserna i hennes berättelse inte retts ut, dels att den övriga muntliga bevisning som förekom vid tingsrätten och i hovrätten inte entydigt gav målsägandens uppgifter stöd.

Riksåklagaren har återupptagit förundersökningen i målet och inhämtat yttrande från Socialstyrelsen, Rättsliga rådet. Yttrandet hänför sig till de beräkningar av alkohol som förekommit i målet och till frågan om oxazepam i målsägandens urin. Rättsliga rådet ställer sig något frågande till de beräkningar av alkoholmängd som tidigare förekommit i målet. I den delen anförs bl.a. att beräkningen torde ha hamnat för högt. I yttrandet konstateras vidare bl.a. att s.k. bensodiazepiner – varav oxazepam är en – har egenskaper som gör att man tappar minnet, men att dessa egenskaper skiljer sig åt mellan olika sådana preparat och är mest utbredda när det gäller andra typer än oxazepam. Rättsliga rådet anför sammanfattningsvis att den beräknade alkoholmängd som rådet utgår från i sig kan leda till medvetslöshet och minnesluckor för personer utan större erfarenhet av alkoholkonsumtion samt att, även om mängden bensodiazepiner är liten, så ger den en additiv effekt till alkoholmängden.

HD:s bedömning. Sedan en brottmålsdom vunnit laga kraft kan frågan om den dömdes ansvar för den åtalade gärningen i princip inte tas upp till ny prövning. Resning till förmån för den tilltalade får dock enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 första ledet RB beviljas, om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats.

Av det andra ledet i samma punkt (den s.k. tilläggsregeln) följer att resning också får beviljas om det med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts.

Det kan sättas ifråga om det sakkunnigutlåtande och den nya beräkning av alkohol som åberopats är att – i den mening som förutsätts i 58 kap. 2 § 4 RB – anse som omständigheter eller bevisning som inte tidigare förebringats (se NJA 1975 C 125). Den fällande domen omfattar emellertid även andra omständigheter än de som är direkt hänförliga till frågan om målsäganden försatts i vanmakt genom förtäring av oxazepam och alkohol. Hovrätten fann således styrkt att K.-E.D. under samlaget, efter det att målsäganden vaknat, hållit i henne så att hon inte kommit loss och att hon försökt slingra sig men inte kunnat undkomma. Redan att hovrätten funnit den delen av gärningsbeskrivningen – som inte är avhängig frågan om målsäganden försatts i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd – styrkt, innebär att brottsrubriceringen våldtäkt är korrekt oavsett om nya uppgifter eller bevis skulle inverka på bedömningen av gärningsbeskrivningens första led. Eftersom det straff hovrätten dömt ut ligger inom den tillämpliga straffskalan för brottet våldtäkt är förutsättningarna för resning enligt huvudregeln därmed inte uppfyllda redan av detta skäl (jfr NJA 2002 s. 619).

Vad K.-E.D. anfört i sin resningsansökan föranleder inte heller sådana tvivel på hans skuld, att synnerliga skäl för ny prövning i sak kan anses föreligga.

Ansökningen om resning ska därför avslås.

Avgörande. HD avslår resningsansökningen.