NJA 2010 not 29

H.C. och M.C. mot B.-E.H. angående skadestånd.

29. (T 123-09) H.C. och M.C. mot B.-E.H. angående skadestånd.

B.-E.H. åtalades vid Varbergs tingsrätt för olaga diskriminering av H.C. och M.C. på grund av deras sexuella läggning. H.C. och M.C. yrkade skadestånd av B.-E.H. för kränkning och kostnader. I dom den 9 november 2004 ogillade tingsrätten åtalet och skadeståndsyrkandet.

Domen överklagades i Hovrätten för Västra Sverige av åklagaren och H.C. och M.C. På grund av B.-E.H:s sjukdom återkallade åklagaren sitt överklagande. Hovrätten beslutade att målet i skadeståndsdelen skulle handläggas som ett tvistemål. Målet i övrigt avskrevs från vidare handläggning.

Hovrätten beslutade att hålla huvudförhandling utan att kalla B.-E.H. att infinna sig personligen. H.C. och M.C. tilläts att åberopa viss ny bevisning i hovrätten.

Genom dom den 3 december 2008 fastställde hovrätten tingsrättens dom beträffande skadestånd.

H.C. och M.C. yrkade att HD skulle bifalla deras i hovrätten förda talan om skadestånd.

B.-E.H. bestred ändring.

Föredraganden föreslog att HD skulle meddela följande dom. Domskäl. B.-E.H. åtalades vid tingsrätten – – – se HD – – – har förklarats vilande.

5. Tilltrosbestämmelsen i 50 kap. 23 § RB ändrades den 1 november 2008 med anledning av att förhör i tingsrätt ska dokumenteras med video (SFS 2005:683). Ändringen saknar emellertid betydelse när, som i detta mål, någon videodokumentation inte har skett. Såvitt nu är av intresse stadgas därför i bestämmelsen att om det vid huvudförhandling i tingsrätten hållits förhör inför rätten angående någon viss omständighet och avgörandet även i hovrätten är beroende av tilltron till den bevisningen, så får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset har tagits upp på nytt vid huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring får dock göras om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit.

6. För att ändringsförbud enligt 50 kap. 23 § RB ska föreligga krävs att avgörandet såväl i tingsrätten som i hovrätten beror av tilltron till den aktuella bevisningen. Den fråga som i förevarande fall varit av avgörande betydelse för tingsrättens bedömning är om B.-E.H. haft ett annat legitimt motiv för sin särbehandling av H.C. och M.C. än deras homosexuella läggning. B.-E.H. har själv anfört att det avgörande motivet för honom att vägra uthyrning var att han inte ville medverka till något som stred mot Svenska kyrkans ordning.

7. Tingsrättens bedömning av om B.-E.H. haft ett legitimt motiv för sin vägran att hyra ut kyrkan utgår från två telefonsamtal som B.-E.H. haft med H.C. Avseende samtalet den 18 november 2002 anger tingsrätten att B.-E.H. då uppfattat det som att både en partnerskapsregistrering och en välsignelseakt skulle hållas i kyrkorummet. Med hänsyn till att sådana ceremonier skulle strida mot reglementet och Svenska kyrkans regler har B.-E.H. ansett sig ha ett legitimt motiv att inte hyra ut kyrkan. Även om tingsrätten i denna del inte uttryckligen anger att man här fäster tilltro till vad B.-E.H. anför får skälen uppfattas som att rätten lägger B.-E.H:s uppfattning om vad som avhandlades vid telefonsamtalet till grund för sin bedömning. Tingsrättens avgörande får därför anses bero av tilltron till B.-E.H:s uppgifter. I denna del föreligger därför förbud att ändra tingsrättens bedömning utan omhörande av B.-E.H. om inte synnerliga skäl föreligger. Några sådana skäl kan inte anses föreligga i förevarande fall.

8. Avseende det telefonsamtal som ägde rum mellan B.-E.H. och H.C. i slutet av november 2002 har tingsrätten av B.-E.H:s egna uppgifter kunnat konstatera att han i tiden för detta samtal bland annat fått kännedom om att det fanns någon form av ceremoni för homosexuella som var tillåten för en kyrka att hålla och att det fanns andra kyrkor som var beredda att låta H.C. och M.C. hålla en ceremoni där. Då B.-E.H. inte haft klart för sig hur den aktuella ceremonin skulle utformas och i avsaknad av en enhetlig syn inom den Svenska kyrkan tycks han dock, enligt tingsrätten, ha ansett det legitimt att vägra uthyrning för att vara säker på att inte medverka till något som kunde stå i strid med den Svenska kyrkan.

9. Tingsrättens bedömning att B.-E.H. tycks ha ansett det legitimt att vägra uthyrning kan inte anses innefatta någon värdering av B.-E.H:s uppgifter ur ett till

trosperspektiv utan får ses som en slutsats som rätten drar av vissa redovisade omständigheter. Inte heller tingsrättens därpå följande ställningstagande att det inte funnits någon skyldighet för B.-E.H. att närmare förvissa sig om utformningen av den ceremoni som H.C. och M.C. önskade hålla kan innefatta en sådan värdering. I denna del kan tingsrättens avgörande därför inte anses bero av tilltron till B.-E.H:s uppgifter och det finns inte något förbud mot ändring av tingsrättens dom med hänsyn till bestämmelsen i 50 kap. 23 § RB.

10. Hovrättens enligt ovan felaktiga tillämpning av bestämmelsen i 50 kap. 23 § RB utgör ett rättegångsfel som får antas ha inverkat på målets utgång. Felet kan lämpligen inte avhjälpas i HD. Målet bör därför återförvisas till hovrätten för erforderlig behandling.

Domslut. HD förklarar att bestämmelsen i 50 kap. 23 § RB inte hindrat hovrätten från att ändra tingsrättens dom utan omhörande av B.-E.H. i den delen som domen rör telefonsamtalet mellan B.-E.H. och H.C. i slutet av november 2002. Sådant hinder har dock förelegat i den delen som domen rör telefonsamtalet mellan B.-E.H. och H.C. den 18 november 2002.

HD meddelar H.C. och M.C. prövningstillstånd i den del där deras ansökan därom förklarats vilande.

Med undanröjande av hovrättens dom återförvisar HD målet till hovrätten för erforderlig behandling.

HD:s dom. Domskäl .

1. B.-E.H. åtalades vid tingsrätten för olaga diskriminering (16 kap. 9 § BrB). Enligt åtalet hade B.-E.H. under november–december 2002 i egenskap av ordförande i styrelsen för Särö Kyrkostiftelse i näringsverksamhet i Särö diskriminerat H.C. och M.C. då de, på grund av homosexuell läggning, vägrats hyra Särö kyrka för att där, efter det att de registrerat sitt partnerskap, hålla en välsignelseakt/förbön. H.C. och M.C. yrkade skadestånd av B.-E.H. dels för kränkning med 25 000 kr vardera, dels med 5 000 kr gemensamt avseende merkostnader i samband med deras bröllop. Tingsrätten ogillade åtalet och skadeståndsyrkandet.

2. Såväl åklagaren som H.C. och M.C. överklagade tingsrättens dom. Sedan B.-E.H. blivit sjuk och det bedömts att han inte skulle kunna medverka ytterligare i målet återkallade åklagaren sitt överklagande. H.C. och M.C. vidhöll sitt överklagande och hovrätten beslutade därför att målet i skadeståndsdelen skulle avskiljas från brottmålet och handläggas som ett tvistemål. Målet i övrigt avskrevs från vidare handläggning. Hovrätten höll huvudförhandling i målet till vilken B.-E.H., på grund av sitt sjukdomstillstånd, inte kallades att inställa sig personligen. H.C. och M.C. tilläts åberopa viss ytterligare bevisning.

3. Hovrätten har fastställt tingsrättens dom beträffande skadestånd. I skälen anförs bland annat att det av bestämmelsen i 50 kap. 23 § RB följer att hovrätten endast om det finns synnerliga skäl får ändra den bevisvärdering som tingsrätten har gjort utan att på nytt höra B.-E.H. eftersom avgörandet i hovrätten beror på tilltron till hans berättelse. Då sådana synnerliga skäl inte ansågs föreligga skulle tingsrättens dom i skadeståndsdelen stå fast.

4. HD har meddelat prövningstillstånd i frågan om bestämmelsen i 50 kap. 23 § RB hindrat hovrätten från att ändra tingsrättens dom utan omhörande av B.-E.H. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt har förklarats vilande.

5. Tingsrätten har i sin dom anfört att ett bifall till det där förda åtalet, och den på det åtalade brottet grundade skadeståndstalan, förutsätter sådan bevisning att det kan anses klarlagt att det avgörande motivet för gärningen har varit H.C:s och M.C:s homosexuella läggning och att B.-E.H. inte har haft ett annat, legitimt

motiv för sitt beteende. Av domen framgår vidare att B.-E.H. uppgivit att det avgörande motivet för honom var att han inte ville medverka till något som inte stod i överensstämmelse med Svenska kyrkans regler. Tingsrätten gjorde den bedömningen att det i målet inte visats att B.-E.H. inte har haft ett annat avgörande legitimt motiv för sin vägran att hyra ut kyrkan än H.C:s och M.C:s homosexuella läggning. Utgången i tingsrätten har bl.a. berott på tilltron till de uppgifter som B.-E.H. lämnat där.

6. Den dispenserade frågan avser således om den s.k. tilltrosbestämmelsen i 50 kap. 23 § RB inte är tillämplig på förhöret med B.-E.H. i tingsrätten trots att avgörandet varit beroende av tilltron till de uppgifter som han då lämnade.

7. Vid tidpunkten för tingsrättens dom var bestämmelsen i 50 kap. 23 § RB såvitt gäller förhör, enligt lagtexten endast tillämplig i förhållande till vittne, sakkunnig och part som hörts under sanningsförsäkran. Att paragrafens ändringsförbud inte angavs avse partsförhör utan sanningsförsäkran torde ursprungligen sammanhänga med att sådana förhör normalt inte skulle protokolleras. Detta skäl bortföll i samband med lagändringar år 1987 som innebar att även sådana förhör skulle protokolleras om de kunde antas vara av betydelse. Någon ändring av 50 kap. 23 § gjordes emellertid inte i det sammanhanget. Det har dock gjorts gällande att de sakliga skälen för att undanta partsutsagor utan sanningsförsäkran därmed bortföll och att bestämmelsen därför skulle vara analogt tillämplig (Ekelöf och Boman, Rättsmedlen, 11 uppl. 1990, s. 61 f.). Alldeles säkert har detta dock inte ansetts vara (Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994, s. 86 f.).

8. B.-E.H. hördes i tingsrätten som tilltalad i brottmål. För brottmål finns motsvarande tilltrosbestämmelse som i 50 kap. 23 § RB i 51 kap. 23 §. Vid tidpunkten för tingsrättens dom omfattade den paragrafen enligt ordalydelsen inte förhör med den tilltalade. I motsats till vad som gäller partsförhör i tvistemål utan sanningsförsäkran innebar de ovan berörda lagändringarna år 1987 inte heller att förhör med den tilltalade skulle protokolleras. Det har mot den bakgrunden ansetts som än mindre säkert att ändringsförbudet i tilltrosbestämmelserna omfattar en tilltalads utsaga. Någon sådan skillnad finns dock inte längre när det gäller ”berättelse som lämnas i bevissyfte” (6 kap. 6 § RB) vartill också förhör med den tilltalade räknas.

9. Mot den nu angivna bakgrunden får det anses osäkert om bestämmelsen i 50 kap. 23 § RB i den lydelse denna hade vid tidpunkten för tingsrättens dom kan sägas ha hindrat hovrätten från att ändra tingsrättens dom utan omhörande av B.-E.H. Vid tidpunkten för hovrättens avgörande hade emellertid bestämmelsen ändrats så att den numera omfattar alla former av förhör som hållits i tingsrätten (jfr prop. 2004/05:131 s. 208 när det gäller innebörden av ändringen). Några särskilda övergångsbestämmelser meddelades inte. När det gäller processuella bestämmelser är principen att sådana i avsaknad av särskilda övergångsbestämmelser ska tillämpas omedelbart. Några omständigheter som skulle kunna ge anledning till en annan bedömning när det gäller bestämmelsen i 50 kap. 23 § har inte framkommit. Hovrätten har därför, oberoende av vad som tidigare kan anses ha gällt, varit förhindrad att utan omhörande av B.-E.H. ändra tingsrättens dom i den del som även avgörandet i hovrätten beror på tilltron till förhöret med honom.

10. Den dispenserade frågan ska besvaras i enlighet härmed. Skäl saknas under sådana omständigheter att meddela prövningstillstånd i de delar som frågan därom förklarats vilande.

Domslut. HD förklarar att bestämmelsen i 50 kap. 23 § RB hindrat hovrätten från att ändra tingsrättens dom utan omhörande av B.-E.H.

HD meddelar inte prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens domslut står därmed fast.