NJA 2010 not 30

Den 6:e. 30. (Ö 2181-10) Ansökan om resning och klagan över domvilla av Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska Byggnadsarbetareförbundet, avdelning 1 och Svenska Elektrikerförbundet.

I en dom den 2 december 2009 förpliktade Arbetsdomstolen Svenska Byggnadsarbetareförbundet och Svenska Byggnadsarbetareförbundet, avdelning 1, att utge allmänt skadestånd till Laval un Partneri Ltd (Laval) med vardera 200 000 kr. I samma dom förpliktades Svenska Elektrikerförbundet att utge allmänt skadestånd till Laval med 150 000 kr.

De fackliga organisationerna ansökte om resning och klagade över domvilla. I första hand yrkade de att HD, med stöd av 58 kap. 1 § 4 RB, skulle bevilja dem resning i målet. I andra hand yrkade de att HD, med stöd av 59 kap. 1 § 4 RB, skulle undanröja Arbetsdomstolens dom på grund av domvilla. De begärde även att muntlig förhandling skulle hållas i ärendet.

HD, beslut på förslag av föredraganden: Skäl. I ett ärende om resning eller klagan över domvilla kan domstolen, om det är nödvändigt för utredningen att en part eller någon annan hörs muntligen, besluta om detta på lämpligt sätt (58 kap. 6 §, 59 kap. 3 §, 56 kap. 11 § och 52 kap. 11 § RB). Något sådant behov föreligger inte i detta ärende. Det saknas därför skäl att bifalla de fackliga organisationernas yrkande om muntlig förhandling.

Som grund för sin ansökan om resning och klagan över domvilla har de fackliga organisationerna åberopat 58 kap. 1 § 1 st. 4 samt 59 kap. 1 § 1 st. 4 RB och hävdat att den rättstillämpning som ligger till grund för Arbetsdomstolens dom uppenbart strider mot lag samt att det i rättegången förekommit grova rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. De fackliga organisationerna har i tio punkter utvecklat sin kritik mot Arbetsdomstolens dom och sammanfattningsvis anfört att domstolens rättstillämpning varit grovt felaktig.

Enligt de fackliga organisationerna har Arbetsdomstolen i flera avseenden grovt missbedömt innebörden av gällande rätt och det förhandsavgörande från EG-domstolen som inhämtades i målet. Härvid har de särskilt pekat på att det saknats rättslig grund för att ålägga enskilda rättssubjekt skadeståndsskyldighet för brott mot artikel 49 EG; att det inte funnits någon grund för att, i skadeståndsrättsligt hänseende, likställa enskilda rättssubjekt med staten och att ålägga enskilda rättssubjekt ett skadeståndsansvar retroaktivt; att det varit grovt felaktigt att bedöma de fackliga organisationernas överträdelse av EG-rätten som klar; samt att det varit grovt felaktigt av Arbetsdomstolen att tillämpa svensk lag i strid med dess ordalydelse och att inte kräva oaktsamhet för att ålägga de fackliga organisationerna skadeståndsskyldighet, särskilt som dessa – när stridsåtgärderna vidtogs – följde tydlig svensk lag. Vidare har de fackliga organisationerna hävdat att Arbetsdomstolen förlitat sig på fel språkversion av EG-domstolens förhandsavgörande vilket i sin tur har haft en avgörande betydelse för utgången, missförstått förhandsavgörandet och redovisat det på ett felaktigt sätt. Slutligen har de hävdat att Arbetsdomstolens underlåtenhet att inhämta ett nytt förhandsavgörande i frågan om skadeståndsskyldighet för de fackliga organisationerna, trots att Arbetsdomstolen som sista instans varit skyldig att inhämta ett sådant förhandsavgörande, har varit grovt felaktig.

Arbetsdomstolen har gjort bedömningen att artikel 49 EG har direkt horisontell effekt och att de fackliga organisationerna därför kunde göras ansvariga för den överträdelse av förbudet mot inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster som de vidtagna stridsåtgärderna ansågs innebära. Vidare har Arbets

domstolen funnit att de fackliga organisationerna kunnat åläggas att utge allmänt skadestånd genom en direkt eller analog tillämpning av bestämmelserna om skadeståndsskyldighet i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, utan att det ansetts gälla något krav på att organisationernas agerande varit oaktsamt. Enligt Arbetsdomstolen har det vidare inte varit nödvändigt att inhämta något ytterligare förhandsavgörande från EG-domstolen eftersom det redan inhämtade förhandsavgörandet, tillsammans med de allmänna principer för sanktioner vid brott mot EG-rätten som utformats i EG-domstolens praxis, gett tillräcklig ledning vid bedömningen av de aktuella skadeståndsfrågorna.

Arbetsdomstolen, som är högsta instans i arbetstvister, har i domen utförligt redovisat de regler och principer som tillämpats i målet, inklusive EG-domstolens praxis på området. Det saknas grund för HD att anse att Arbetsdomstolens rättstillämpning i ovan angivna avseenden uppenbart strider mot lag. Inte heller finns det grund för HD att anse att Arbetsdomstolens bedömningar i övrigt har innefattat en uppenbart lagstridig rättstillämpning. Det har inte heller visats att det förekommit någon domvilla.

Resningsansökningen och klagan över domvilla ska därför avslås.

Avgörande. HD lämnar yrkandet om muntlig förhandling i ärendet utan bifall.

HD avslår resningsansökningen och klagan över domvilla.