NJA 2010 not 47

Den 8:e. 47. (Ö 4650-09) Framställning om utlämning till Azerbajdzjan av A.J., medborgare i Azerbajdzjan.

Republiken Azerbajdzjans justitiedepartement begärde i en framställning daterad den 24 april 2009 att A.J. skulle utlämnas till Republiken Azerbajdzjan för lagföring.

Till stöd för framställningen åberopades ett häktningsbeslut meddelat den 16 januari 2009 av Tingsrätten i Nasimidistriktet. Av beslutet framgår att A.J. är misstänkt för att den 24 augusti 2007 ha förskingrat 50 000 manat (ca 430 000 kr) i kontanter från Republiken Azerbajdzjans Nationalbank.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet jämte eget yttrande till HD.

A.J. motsatte sig utlämning.

HD, yttrande på förslag av föredraganden : A.J. har förnekat den påstådda gärningen och anfört att han – i likhet med riksåklagaren – anser att en utlämning skulle stå i strid med artiklarna 3 och 6 i Europakonventionen. Därutöver har han gjort gällande att, eftersom domstolsväsendet i Azerbajdzjan inte kan betraktas som oberoende av den verkställande makten, häktningsbeslutet kan ifrågasättas i sådan mån att hinder för utlämning bör föreligga även av detta skäl.

Riksåklagaren har anfört bl.a. att häktningsbeslutet inte kan anses vara uppenbart oriktigt och att det brott som A.J. begärs utlämnad för i svensk rätt motsvaras av förskingring eller grov förskingring, varför det inte finns något hinder mot utlämning på grund av bestämmelsen i 4 § 1 st. utlämningslagen. Inte heller i övrigt finns det, enligt riksåklagaren, något hinder mot utlämning enligt bestämmelserna i utlämningslagen. Enligt riksåklagaren skulle en utlämning dock vara oförenlig med artiklarna 3 och 6 i Europakonventionen.

Den gärning som avses med häktningsbeslutet motsvaras i svensk rätt närmast av förskingring eller grov förskingring. Det finns därför inget hinder mot utlämning på grund av vad som enligt 4 § utlämningslagen krävs i fråga om brottets svårhetsgrad.

Azerbajdzjan har liksom Sverige anslutit sig till den europeiska utlämningskonventionen. På grund härav ska det av Tingsrätten i Nasimidistriktet meddelade häktningsbeslutet enligt 9 § utlämningslagen godtas om det inte framgår att beslutet är uppenbart oriktigt. Inget har framkommit som kan föranleda slutsatsen att beslutet är uppenbart oriktigt.

Inte heller i övrigt finns det något hinder mot utlämning enligt 1–10 §§ utlämningslagen.

I rapporten ”Mänskliga rättigheter i Azerbajdzjan 2007” från Utrikesdepartementet anges att tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling av fängslade personer fortfarande förekommer i Azerbajdzjan, ofta i syfte att få fram ett erkännande, samt att polisbrutalitet och godtyckliga arresteringar inte är ovanliga. Förhållandena i Azerbajdzjans fängelser beskrivs som undermåliga. Vidare anges i rapporten att rättssäkerheten är mycket bristfällig. Domstolsväsendet kan inte betraktas som oberoende av den verkställande makten, och rätten till en rättvis rättegång är ofta en illusion. Rättssystemet lider bland annat av utbredd korruption, och mutor accepteras allmänt. Tillgången på oberoende försvarsadvokater är helt otillräcklig. (Se bl.a. s. 1–4 i Utrikesdepartementets rapport.)

I ett beslut den 20 maj 2009 i mål Ö 4656-08 (NJA 2009 N 24) fann HD att innehållet i den nyssnämnda rapporten – särskilt uppgifterna om tortyr och annan förnedrande behandling i syfte att få fram erkännanden, om förhållandena inom domstolsväsendet och om den bristande tillgången till försvarare – föranledde slutsatsen att en utlämning till Azerbajdzjan inte skulle vara förenlig med artiklarna 3 och 6 i Europakonventionen. Inget har framkommit som tyder på att förhållandena i Azerbajdzjan i angivna avseenden har förändrats till det bättre. Även i förevarande fall skulle en utlämning därför vara oförenlig med de nämnda artiklarna i Europakonventionen.