NJA 2010 not 49

1. M.B. dömdes av tingsrätten mot sitt nekande för ofredande begånget mot målsäganden R.Z. och våld mot tjänsteman begånget mot målsäganden B.H. till ungdomsvård. Bevisningen i målet bestod av målsägandenas och ett vittnes uppgifter. Tingsrätten fann genom deras uppgifter att åtalet var styrkt.

2. I hovrätten hördes på M.B:s begäran även dennes kusin B.O. Hovrätten fann det utrett att de båda målsägandena utsatts för de brottsliga gärningar som åklagaren hade angett i stämningsansökningen. I frågan om M.B. var gärningsmannen uttalade hovrätten att betingelserna för R.Z:s och B.H:s iakttagelser varit mycket goda, att R.Z känt igen M.B. sedan tidigare samt att de båda hade pekat ut M.B. som gärningsman redan vid fotokonfrontation och att deras utpekanden framstod som tillförlitliga. Vittnet B.O:s uppgifter om att det var någon annan än M.B. som utförde gärningen ansåg hovrätten vederlagda genom målsägandenas utsagor och skulle därför lämnas utan avseende. Hovrätten fann det styrkt att M.B. begått de åtalade gärningarna.

3. Riksåklagaren har till stöd för sin resningsansökan anfört i huvudsak följande. Efter hovrättens förhandling inleddes en förundersökning angående anstiftan till mened och mened beträffande M.B. och B.O. Under denna förundersökning framkom att det fanns ett tidigare inte hört vittne till ofredandet. På grund av vittnets uppgifter lades förundersökningen ned. Vittnet, L.A., har uppgett att det inte var M.B. som var gärningsman utan en annan namngiven person. Hon har haft goda möjligheter att göra sina iakttagelser och hon kände M.B. sedan tidigare. Hennes uppgifter om en annan gärningsman stämmer väl med de uppgifter som vittnet B.O. lämnat under ed i hovrätten. Det finns också en viss osäkerhet beträffande målsägandenas utpekande av M.B. som gärningsman. Av fotokonfrontationsförhören framgår nämligen att båda målsägandena påpekat att den person som de pekade ut på fotografi såg yngre ut än gärningsmannen. Om L.A:s uppgifter om händelsen hade förebringats i hovrätten skulle domstolen sannolikt ha frikänt M.B. I vart fall torde det finnas synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om M.B. förövat de brott för vilka han är dömd.

M.B. har inte avhörts.

5. Enligt 58 kap. 2 § 4 RB får resning beviljas till förmån för den tilltalade om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tilllämpats. Även om det inte föreligger någon sådan sannolikhet som nu nämnts, får resning beviljas om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott, för vilket han dömts.

Det nya vittnet L.A:s uppgifter ger stöd åt de uppgifter som M.B. och vittnet B.O. lämnat om att det var en annan person som gjorde sig skyldig till ofredande. Förebringande av de nya uppgifterna skulle sannolikt ha lett till att M.B. frikänts i fråga om detta brott. Resning ska därför beviljas vad gäller åtalet för ofredande.

Målsäganden B.H. har uppgett att det var samma person som begick ofredande mot R.Z. som sedan gjorde sig skyldig till våld mot tjänsteman mot honom själv. Genom uppgiften från det nya vittnet L.A. om en annan gärningsman i fråga om ofredandet får tvivel anses ha uppstått även beträffande M.B:s skuld till brottet våld mot tjänsteman. Med hänsyn härtill får det anses föreligga synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om M.B. ska dömas för detta brott. Resning ska därför beviljas även såvitt avser åtalet för våld mot tjänsteman.