NJA 2010 not 9

Den 16:e. 9. (Ö 565-10) S.A. mot allmän åklagare angående häktning i utlämningsärende.

S.A., som var häktad i ett ärende angående utlämning för brott,2 yrkade i Solna tingsrätt att häktningsbeslutet skulle hävas och att han skulle försättas på fri fot.

Åklagaren bestred S.A:s yrkanden.

H.B., som var offentlig försvarare för S.A., anförde med hänvisning till ett yttrande av den 11 november 2009 från S.A. till Europadomstolen, i första hand att sannolika skäl inte längre förelåg och i andra hand att häktningen av S.A. skulle komma att pågå under oproportionerligt lång tid.

Vidare anfördes följande. Efter folkmordet i Rwanda inrättades ICTR i Arusha, Tanzania. Den domstolen har behandlat de viktigaste fallen. S.A. har inte varit föremål för utlämning dit. Vid ICTR har han däremot vittnat till förmån för en av de tilltalade. Det var efter detta vittnesmål som Rwanda utfärdade en internationell efterlysning på honom. Huvudvittnet mot S.A. har inte befunnit sig på platsen för de påstådda händelserna. Danmark har inlett en förundersökning mot S.A. och senare beslutat att lägga ner densamma. S.A. har fått ett högt skadestånd från danska myndigheter eftersom han varit häktad och det senare konstaterats att grund för åtal saknats. S.A. var meteorolog och flygplatschef. Han bestrider att han hade något att skaffa med folkmordet. Han var med i partiet men hade inte någon framträdande roll. Påståenden om att han deltagit uppkom först 2004 efter att han vittnat mot regeringen i ICTR.

Den 13 november 2009 ingav S.A. ett yttrande till Europadomstolen. Enligt uppgift skall den svenska regeringen avge yttrande till Europadomstolen senast den 6 april 2010. Normalt brukar man begära anstånd om en eller två månader. Ett yttrande kan således förväntas inkomma till Europadomstolen strax före sommaren. Därefter ska S.A. yttra sig inom – i normala fall – två månader. Om Europadomstolen sedan finner att frågan är admissible sker fortsatta förhandlingar i syfte att nå en förlikning. Om sedan Sverige skulle vinna målet kan S.A. föra det till en grand chamber, vilket skulle dra ut på målet ytterligare 4–5 månader. Då är vi framme vid 2011.

Domstolarna i Rwanda är inte rättssäkra. De är folkdomstolar. Två personer har frikänts av ICTR. Justitieministern i Rwanda har sagt att dessa ska åtalas i Rwanda. De respekterar inte ICTR:s domar. Till saken hör att regeringen i sitt utlämningsbeslut funnit att S.A. inte kan utlämnas med anledning av åtalspunkt 6 som avser bildande av och medlemskap i en kriminell organisation. Regeringen har emellertid inte begärt några garantier från Rwanda för att rwandesiska myndigheter inte kommer att åtala honom för misstanke om detta brott.

Åklagaren anförde beträffande sannolika skäl följande. Det var ett mycket bestialiskt folkmord som begicks i Rwanda. Nästan en miljon tutsier dödades på cirka tre månader. Det finns mycket starka skäl att utreda och lagföra de brott som begicks. Lagföring ska helst ske på platsen för ett folkmord, eftersom bevisningen då blir bättre. Solna tingsrätt, HD och regeringen har alla tidigare funnit att sannolika skäl för de påstådda brotten föreligger. Inget nytt har kommit fram

sedan dess. Den danska förundersökningen avsåg färre åtalspunkter och lades ner i brist på bevis. Det saknas skäl för tingsrätten att i dag göra en annan bedömning än vad som tidigare har gjorts.

Beträffande proportionalitet anförde åklagaren följande. I detta fall är andra tvångsmedel uteslutna. S.A. saknar bostad och kontakter i Sverige. Flyktfaran är mycket stark och ett reseförbud är otillräckligt. Brotten är av synnerligen allvarlig art. Skulle S.A. försättas på fri fot skulle han försvinna från Sverige och utlämnings- och Europadomstolsprocessen förfalla. Straffskalan för folkmord enligt svensk rätt sträcker sig upp till livstids fängelse. Det finns ett giltigt utlämningsbeslut som inhiberats av regeringen på begäran av Europadomstolen. Europadomstolen är en garanti för att åtgärder sker på rätt sätt i rimlig tid. De känner väl till den här processen. Utrikesdepartementet har den 2 oktober 2009 med hänvisning till att S.A. är häktad begärt att Europadomstolen ska ge frågan prioritet.

Vid kontakt med Utrikesdepartementet har de framhållit att de har för avsikt att inkomma med ett yttrande till Europadomstolen senast den 6 april 2010. Efter att S.A. har yttrat sig är det möjligt att Europadomstolen avgör målet innan eller under sommaren. Det finns möjligheter för Europadomstolen att avgöra både admissible- och sakfrågan samtidigt.

Skäl att utreda och lagföra de påstådda brotten är ytterst starka. Skälen för häktning överväger de men som åtgärden innebär för S.A. även om häktningstiden blir kring två år. Han ska därför fortsatt vara häktad.

S.A. har själv uppgett att han inte deltagit i folkmordet och att påståendena uppkom först sedan han vittnat i Tanzania. Han har flyktingstatus i Danmark. De vittnen han vill åberopa bor inte i Rwanda. De bor i Europa, Kanada och i grannländer till Rwanda. Han känner inte till huvudvittnet mot honom men vet att man sålt hans hus och gett pengar till vittnet. Han litar inte på rättssystemet i Rwanda och tror inte att han skulle få en rättvis rättegång.

I beslut den 29 januari 2010 anförde tingsrätten följande. Tingsrätten konstaterar att S.A. fortfarande är på sannolika skäl misstänkt för folkmord och medhjälp till folkmord i Rwanda 1994. Med hänsyn till det pågående utlämningsärendet och gärningarnas allvarliga beskaffenhet föreligger påtaglig risk för att S.A. på fri fot skulle undandra sig lagföring.

S.A. har gjort gällande att utredningen dragit ut på tiden, att han har varit häktad under lång tid och därför bör försättas på fri fot mot bakgrund av proportionalitetsprincipen. Tingsrätten konstaterar att Sverige vid handläggningen i Europadomstolen har hemställt att ärendet ska behandlas med förtur. Enligt tingsrätten kan det inte uteslutas att handläggningen vid Europadomstolen kommer att pågå ytterligare en viss längre tid. Med hänsyn till de allvarliga brott som

S.A. är misstänkt för och vikten av att utlämningen kan verkställas, finner emellertid tingsrätten att skälen för fortsatt häktning uppväger det men som åtgärden innebär för honom. Därför ska S.A. vara fortsatt häktad tills utlämningen verkställs eller annat bestäms.

S.A. överklagade beslutet. HD: Beslut. HD fastställer tingsrättens beslut. Den 17:e. 10. (T 4128-07) L.B. mot R.S. och R.T., fastställelsetalan angående

nyttjanderätt till fast egendom.

L.B. ägde fastigheten Vaxholm Skarpö 1:134. Enligt ett köpekontrakt förvärvade K.M. den del av L.B:s fastighet som kom att betecknas Vaxholm Skarpö

1:396. K.M. sålde senare fastigheten till R.S. och R.T.

R.S. och R.T. yrkade vid Södra Roslags tingsrätt att rätten skulle fastställa att det inte förelåg någon gällande upplåtelse om annan nyttjanderätt för L.B. avseende uthus benämnt UH 2 beläget på deras fastighet.

Tingsrätten fann på anförda skäl att det förelåg en gällande upplåtelse av nyttjanderätt för L.B. avseende uthuset och ogillade genom dom den 13 februari 2007 käromålet.

Sedan R.S. och R.T. överklagat domen i Svea hovrätt upphävde hovrätten genom dom den 25 september 2007 tingsrättens domslut och fastställde att det inte förelåg någon gällande upplåtelse av nyttjanderätt för L.B. avseende uthuset.

L.B. yrkade att HD, med ändring av hovrättens dom, skulle fastställa tingsrättens dom.

R.S. och R.T. bestred ändring.

HD (justitieråden Johan Munck, Dag Victor, Marianne Lundius och Stefan Lindskog, referent): Dom. Domskäl.

Fastigheten Vaxholm Skarpö 1:134 ägdes av L.B. Enligt ett köpekontrakt den 10 januari 1999 förvärvade K.M. av fastigheten 1 500 kvadratmeter mark ”samt huset beläget nära sjö” för en köpeskilling om 70 000 kr. Till köpekontraktet bifogades ett förslag på avstyckning. Enligt förslaget skulle två uthus och en brygga hamna på den avstyckade fastigheten.

Efter försäljningen gav parterna in en gemensam ansökan om avstyckning till lantmäterimyndigheten beträffande den försålda delen. Under myndighetens handläggning uppkom oenighet mellan K.M. och L.B. Den senare gjorde gällande att köpet var ogiltigt, bl.a. till följd av underprissättning, och vägrade att medverka i förrättningen.

I protokollet från lantmäterimyndighetens handläggning finns antecknat bl.a. att vid ”underhandsdiskussioner mellan L.B. och K.M. har, enligt K.M., framkommit att avsikten är att de två uthusen som enligt köpekontraktet … kommer att ligga inom styckningslotten egentligen ska fortsätta att tillhöra L.B.”.

Vidare lät K.M. upprätta, underteckna och till lantmäterimyndigheten ge in en handling daterad den 19 juni 2000 med rubriken ”Servitut i samband med avstyckning av fastigheten Skarpö 1:134, i Vaxholm”, i fortsättningen kallad servitutsavtalet. Enligt handlingen ägde L.B. rätt att använda en brygga, en väg samt de två uthusen, som angavs ägda av L.B. Handlingen kom dock inte att ligga till grund för förrättningen som avslutades den 9 oktober 2001 med beslut om avstyckning. Däremot tillskapades fastighetsbildningsservitut till förmån för stamfastigheten med avseende på en annan brygga och en annan väg belägna i anslutning till uthusen.

Den avstyckade fastigheten fick beteckningen Vaxholm Skarpö 1:396. Det ena av de två uthusen hamnade på L.B:s fastighet medan det andra – det som tvisten gäller – kom att hamna på den avstyckade fastigheten. Av utredningen i målet framgår att det inte ansågs möjligt att genomföra avstyckningen så, att båda uthusen hamnade på L.B:s fastighet. Förutsättningar för ett servitut avseende det omtvistade uthuset ansågs av lantmäterimyndigheten inte heller finnas.

I februari 2005 gav L.B. in servitutsavtalet till inskrivningsmyndigheten. Den 3 mars 2005 verkställde inskrivningsmyndigheten inskrivning i Vaxholm Skarpö

1:396 av nyttjanderätt till uthus. K.M. har därefter väckt den talan som är aktuell i målet.

Under målets handläggning vid tingsrätten sålde K.M. sin fastighet Vaxholm Skarpö 1:396 till R.S. och R.T. De senare tog med anledning av detta över talan i målet.

R.S. och R.T. har till stöd för käromålet gjort gällande att någon nyttjanderätt avseende det på den avstyckade fastigheten befintliga uthuset eller marken som uthuset ligger på aldrig har upplåtits till L.B. och att, om det förelegat någon nyttjanderätt, den har upphört på grund av uppsägning per den 22 mars 2005.

L.B. har bestritt käromålet på den grunden att parterna var överens om att han även efter fastighetsöverlåtelsen (avstyckningen) skulle ha ägande-och nyttjanderätten kvar till det ifrågavarande uthuset. Enligt L.B. kan överenskommelsen inte sägas upp av motparten på det sätt som skett.

HD gör följande bedömning.

Det förhållandet att L.B. tog upp frågan om att K.M. skulle förvärva det förhyrda huset sammantaget med att L.B. i sin fiskeverksamhet använde det omtvistade uthuset talar för att ingen av parterna ursprungligen haft för avsikt annat än att det pågående brukandet skulle fortgå oförändrat även efter K.M:s förvärv. I samma riktning talar att i köpekontraktet anges att K.M. skulle förvärva mark av viss areal samt bostadshuset utan att uthuset nämns; om meningen var att överlåtelsen skulle innebära inte bara att K.M. skulle bli ägare till bostadshuset utan också att L.B. skulle betas rätten att bruka uthuset borde det ha kommit till uttryck i kontraktet. Att parterna varit överens om att L.B. skulle ha rätt att använda uthuset framgår vidare av vad K.M. berättat inför lantmäterimyndigheten och av servitutsavtalet.

Oberoende av om det av K.M. undertecknade servitutsavtalet i första hand var avsett att ligga till grund för ett fastighetsbildningsservitut i samband med avstyckningsförrättningen kan konstateras att det i alla avseenden är formulerat som en giltig upplåtelse av nyttjanderätt; det sägs uttryckligen att L.B. ”äger rätt att använda” uthuset. Visserligen får utredningen anses visa att parterna haft föreställning att den rätten skulle följa av att L.B. behöll äganderätten till uthuset trots att det tänkts ligga på den avstyckade marken, men att parterna inte förstått att en sådan äganderätt inte var möjlig att åstadkomma hindrar inte att deras avsikt beträffande användandet ges rättslig relevans, vilket leder till att ett nyttjanderättsavtal i enlighet med vad som kommer till uttryck i servitutsavtalet får anses föreligga.

Med hänsyn till omständigheterna – främst det benefika momentet i K.M:s förvärv och det förhållandet att parterna får anses ha utgått från att L.B. skulle vara bevarad vid äganderätten till uthuset – bör nyttjanderättens varaktighet anses bestämd till den längsta tillåtna avtalstiden enligt 7 kap. 5 § JB. Den av K.M. åberopade uppsägningen har således inte medfört att nyttjanderätten upphört.

Mot bakgrund av det anförda ska med ändring av hovrättens dom tingsrättens domslut fastställas.

Skiljaktig