NJA 2010 s. 105

En förening överlät fastigheter till en närstående stiftelse. Till följd av överlåtelsens skattekonsekvenser kom föreningen på obestånd och försattes i konkurs. Konkursboet väckte återvinningstalan mot stiftelsen. En advokat, som hade biträtt vid överlåtelsen, ansökte om att få inträda i rättegången som intervenient på stiftelsens sida. Det har ansetts att advokaten inte har visat sannolika skäl för att återvinningsmålet rört hans rätt på sådant sätt som krävts för att han skulle få intervenera i målet.

Göteborgs tingsrätt

Föreningen Granen nr 10:s u.p.a. konkursbo väckte talan vid Göteborgs tingsrätt mot Stiftelsen Deutsche Stiftung von 1871 och yrkade att stiftelsen skulle förpliktas att till konkursboet återbära två fastigheter i Göteborg mot utgivande av 11 miljoner kr.

Stiftelsen bestred käromålet.

Konkursboet anförde i huvudsak följande. Föreningen Granen nr 10 u.p.a. sålde den 24 april 2000 fastigheterna till stiftelsen för 11 miljoner kr. Fastigheternas beräknade marknadsvärde var 32 miljoner kr vid tidpunkten för överlåtelsen. Rättshandlingen ska gå åter enligt 4 kap. 5 § konkurslagen då den innebar att egendom på ett otillbörligt sätt undandrogs föreningens borgenärer. Föreningen blev genom förfarandet, ensamt eller i förening med annan omständighet, insolvent eftersom fastigheterna utgjorde föreningens hela tillgångsmassa och föreningen genom försäljningen ådrog sig en reavinstskatteskuld uppgående till omkring 1,9 miljoner kr. Stiftelsen borde ha känt till såväl rättshandlingens otillbörlighet som föreningens insolvens. Föreningen och stiftelsen är närstående enligt 4 kap. 3 § konkurslagen.

Stiftelsen invände i huvudsak följande. Vid tidpunkten för överlåtelsen förelåg inte den aktuella skatteskulden och Skatteverket ingick således inte i föreningens borgenärskrets. Överlåtelsen var endast en symbolhandling. Fastigheterna ägs alltjämt av en till tyska församlingen knuten association och har likaledes alltjämt som enda syfte att bekosta en tysktalande präst i Göteborg. Överlåtelsen utgör således inget otillbörligt undandragande av föreningens egendom från dess borgenärer. Såväl föreningen som stiftelsen biträddes vid överlåtelsen av advokat U.L. Denne utgick från att överlåtelsen inte skulle medföra någon skattekonsekvens då föreningen enligt hans uppfattning var en ideell förening och således skattebefriad. Föreningens och stiftelsens företrädare är lekmän och av denna anledning vände de sig till U.L. för biträde. Stiftelsen har inte känt till och borde inte ha känt till att överlåtelsen var att betrakta som otillbörlig eller att föreningen var eller genom överlåtelsen blev insolvent. Stiftelsen var i god tro såvitt avser föreningens insolvens och de omständigheter som gjorde överlåtelsen otillbörlig.

U.L. ansökte om att få intervenera på stiftelsens sida med stöd av 14 kap. 9 § RB. Till stöd för sin ansökan anförde U.L. i huvudsak följande. Såväl konkursboet som stiftelsen har lämnat felaktiga påståenden i sakfrågan vilket även innefattar hans agerande vid överlåtelsetillfället av fastigheterna och dessförinnan. Dessa påståenden kan vid ett felaktigt avgörande i målet hypotetiskt leda till skadeståndsansvar för hans del såvitt avser den uppgivna skatteskulden om 1,9 miljoner kr. Han är därför direkt berörd av utgången i nu aktuellt mål.

Konkursboet och stiftelsen bestred U.L:s ansökan om intervention. De gjorde i huvudsak gällande att avgörandet i målet inte skulle få vare sig rättsverkan eller bevisverkan i ett eventuellt skadeståndsmål gentemot U.L. Stiftelsen vitsordade att stiftelsens grunder för bestridande byggde på U.L:s agerande. Stiftelsen menade dock att det inte var U.L:s agerande som utgjorde föremålet för processen.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Matz Mårtensson) anförde följande i beslut den 9 juli 2008:

Skäl

Rätten till intervention regleras i 14 kap. 9 § RB. Intervention kan enligt förarbeten, doktrin och praxis ske bl.a. då rättskraften i avgörandet drabbar tredje man eller då avgörandet kan få bevisverkan för denne. Det är endast i rättskraftsfallen som självständig intervention är tillåten (se 14 kap. 11 § andra stycket).

Ett avgörande i nu aktuellt mål huruvida överlåtelsen av fastigheterna ska gå åter får inte rättskraft i ett eventuellt skadeståndsmål mellan antingen konkursboet eller stiftelsen å ena sidan och advokat U.L. å den andra sidan rörande rådgivningsansvar.

Vid bedömningen av huruvida ett avgörande kan få bevisverkan i en eventuell skadeståndsprocess gentemot U.L. har rätten att utgå från det materiella rättsförhållandet som är rättegångens föremål. Om anspråken i målen stöder sig på väsentligen samma grund talar övervägande skäl för att tillåta en intervention (se Gärdes kommentar till Nya rättegångsbalken s. 149). Ekelöf har hävdat att intervention bör tillåtas om det typiskt sett finns en avsevärd risk för att tredje man genom ett avgörande träffas av bevisverkan. Framförallt är detta fallet då ena partens rätt gentemot tredje man eller dennes rätt mot parten grundas på väsentligen samma omständigheter (se Rättegång II, 8 uppl. s. 198 ff.). I praxis hänför sig de flesta fallen av ordinär intervention till sådana förhållanden som gemensam gäld, regressförhållanden och olyckshändelser varigenom flera skadats (se bl.a. NJA 1954 s. 262, 1957 s. 727, 1963 s. 442).

Rättegångens föremål utgörs av följande materiella rättsförhållanden; dels huruvida fastigheterna otillbörligt undandragits föreningens borgenärer, dels om föreningen genom överlåtelsen blev insolvent och dels huruvida stiftelsen varit i ond tro rörande såväl otillbörligheten som insolvensen. Den beröringspunkt som finns mellan det nu aktuella målet och en eventuell talan mot U.L. är att stiftelsen delvis grundar sitt resonemang om god tro på att styrelsen, som är lekmän, förlitat sig på professionell rådgivning av advokat U.L. inför överlåtelsen och att konkursboet alternativt stiftelsen i en eventuell skadeståndsprocess kan komma att yrka på skadestånd för oaktsam rådgivning. Bedömningen i nu aktuellt mål kommer dock inte att beröra om rådgivningen varit felaktig och inte heller huruvida U.L. varit oaktsam. Vad som kommer att bedömas är huruvida en lekman kan hävda god tro efter att ha anlitat professionell juridisk hjälp, vilket för övrigt är att betrakta som en rättsfråga. Det innebär att vare sig konkursboet eller stiftelsen har åberopat någon bevisning såvitt avser rådgivningens innehåll och omständigheterna kring denna. Även om U.L. i och för sig kan ha ett intresse av själva utgången i målet bedömer tingsrätten, mot bakgrund av nu befintligt underlag, att de båda processerna inte avser väsentligen samma omständigheter och att U.L:s ställning i en eventuell senare process inte avsevärt försvåras.

Tingsrätten beaktar i viss mån även följande. I målet har såväl konkursboet som stiftelsen lagt Länsrättens i Göteborg bedömning avseende överlåtelsen av fastigheterna till grund för sin process, dvs. att det är fråga om en försäljning av fastigheter, vilken är skattepliktig. U.L. har dock bl.a. som skäl för att få intervenera anfört att överlåtelsen är att betrakta som en gåva mellan två ideella organisationer, samt att revisorn gjort ett misstag när denne redovisade ett åtagande att hålla en tysktalande präst som en fordran för föreningen och en skuld för stiftelsen. Tingsrätten konstaterar att allmän domstol saknar laglig möjlighet att överpröva förvaltningsdomstols avgöranden huruvida en överlåtelse är att betrakta som en skattepliktig försäljning eller gåva mellan ideella organisationer. Därutöver noterar tingsrätten att stiftelsen, som motsatt sig att U.L. intervenerar på dess sida, har rätt att återkalla intervenients åberopande av omständigheter och bevisning.

Sammanfattningsvis finner således tingsrätten att U.L. inte visat sannolika skäl för sitt påstående att saken rör hans rätt.

Slut

Tingsrätten avslår U.L:s ansökan om intervention.

Hovrätten för Västra Sverige

U.L. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade bifall till sin ansökan om intervention vid tingsrätten.

Hovrätten (hovrättsråden Åke Thimfors, referent, Bengt von Reis och Björn Östman) avslog överklagandet i beslut den 27 januari 2009.

Högsta domstolen

U.L. överklagade och yrkade bifall till sin ansökan om intervention.

Konkursboet och stiftelsen bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Lena Råssjö, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Domskäl

Skäl

1.

Föreningen Granen nr 10:s u.p.a. konkursbo har vid tingsrätten yrkat förpliktande för Stiftelsen Deutsche Stiftung von 1871 att till konkursboet återbära vissa fastigheter mot utgivande av 11 miljoner kr. Som grund för sin talan har konkursboet anfört att föreningen överlåtit fastigheterna till stiftelsen och att överlåtelsen ska gå åter enligt 4 kap. 5 § konkurslagen, då den innebar att egendom på ett otillbörligt sätt undandrogs föreningens borgenärer, då föreningen genom förfarandet ådrog sig en skatteskuld och därför blev insolvent samt då stiftelsen borde ha känt till såväl rättshandlingens otillbörlighet som föreningens insolvens.

2.

Stiftelsen har bestritt käromålet på den grunden att rättshandlingen inte utgjorde något otillbörligt undandragande av föreningens egendom från dess borgenärer och att stiftelsen inte känt till eller bort känna till vare sig att överlåtelsen var att betrakta som otillbörlig eller att föreningen var eller genom överlåtelsen blev insolvent. Till stöd för sin inställning har stiftelsen anfört bl.a. att U.L., som i egenskap av advokat biträdde såväl föreningen som stiftelsen vid överlåtelsen, utgick ifrån att överlåtelsen inte skulle medföra någon skattekonsekvens.

3.

U.L. har ansökt om att få intervenera i målet på stiftelsens sida med stöd av 14 kap. 9 § RB. Till stöd för sin ansökan har han anfört i huvudsak följande. Målet rör hans rätt då parterna gjort falska påståenden om hans agerande i samband med överlåtelsen, vilka vid ett felaktigt beslut om återvinning hypotetiskt skulle kunna läggas till grund för skadeståndsansvar för hans del. Ett beslut om återvinning, som förutsätter att överlåtelsen varit otillbörlig, skulle kunna åberopas som grund för försumlighet från hans sida och få rättskraft i ett eventuellt skadeståndsmål mot honom. Därmed skulle de båda anspråken grundas på väsentligen samma omständigheter.

4.

Såväl konkursboet som stiftelsen har motsatt sig att U.L. tillåts intervenera i målet och har gjort gällande att ett avgörande i detta mål inte får vare sig rättskraft mot honom eller bevisverkan i ett eventuellt skadeståndsmål mot honom.

5.

Den fråga som HD har att avgöra är alltså om det föreligger förutsättningar för att U.L. ska få intervenera i målet på stiftelsens sida.

6.

Enligt 14 kap. 9 § RB har den som inte är part i rättegången, men påstår att saken rör hans rätt och visar sannolika skäl för sitt påstående, rätt att inträda som intervenient. Kravet att den som vill intervenera ska visa sannolika skäl för att han har rätt att delta i rättegången innefattar såväl det som interventionssökanden påstår om sin egen rättsställning som det han påstår om dess beroende av rättegångens föremål (se Gärde m.fl., Kommentar till nya rättegångsbalken, 1949, s. 149).

7.

Intervention kan enligt 14 kap. 11 § RB vara av två olika slag, nämligen ordinär eller självständig, beroende på grunden för interventionen. Båda kategorierna är underkastade kravet på att saken ska röra intervenientens rätt.

8.

När det gäller frågan vad som avses med att saken rör intervenientens rätt anges i lagmotiven bara att det materiella rättsförhållande som är rättegångens föremål ska vara av betydelse för tredjemans rättsställning (se NJA II 1943 s. 178). I 1949 års kommentar till bestämmelsen uttalas att det materiella rättsförhållandet ska inverka rättsligen och inte bara faktiskt på den tredje mannens rättsställning. De fall som omfattas anges vara bl.a. sådana där inverkan på tredjemans rättsställning sker genom att denne träffas av rättskraften hos domen i målet. Avseende frågan huruvida det kan åberopas som interventionsgrund att domen i ett mål kan få betydelse i en annan rättegång genom sin bevisverkan, anges att det är tveksamt i vilken utsträckning det kan ske men att övervägande skäl talar för att tillåta intervention i dessa fall, om anspråken stöder sig på väsentligen samma grund. (Se Gärde m.fl., a.a., s. 149.)

9.

I den juridiska litteraturen har olika uppfattningar framförts i frågan under vilka förutsättningar intervention ska tillåtas (se - förutom Gärde m.fl., a.a. - t.ex. Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl. 1996, s. 198 ff., Fitger, Rättegångsbalken, med supplement t.o.m. november 2009, s. 14:26 ff., och Nordh-Lindblom, Kommentar till RB, Häfte 2, 2003, s. 235 ff.).

10.

I förevarande fall har U.L. gjort gällande att han skulle träffas av rättskraften hos ett avgörande i återvinningsmålet. Det faktum att frågan om återvinning blir rättskraftigt avgjord innebär dock inte att U.L. själv träffas av rättskraften i den meningen att hans rättsställning förändras genom avgörandet. Att ett avgörande i återvinningsfrågan skulle kunna ha betydelse för möjligheterna att väcka skadeståndstalan mot honom förändrar inte den saken. Någon rätt att intervenera på den nu angivna grunden föreligger alltså inte.

11.

Nästa fråga blir då om ett avgörande i återvinningsmålet kan antas ha en sådan bevisverkan i en eventuell framtida skadeståndsprocess mot U.L. att denne på den grunden har rätt att intervenera. U.L. har framhållit att det som skulle komma att prövas i ett sådant skadeståndsmål är om han genom felaktig rådgivning har agerat oaktsamt i samband med fastighetsöverlåtelsen. I återvinningsmålet är det emellertid inte aktuellt att pröva om U.L:s rådgivning var oaktsam. Vad som ska prövas är - utöver frågorna om otillbörlighet och insolvens - spörsmålet om stiftelsen med framgång kan hävda god tro på grund av att dess företrädare var lekmän och förlitade sig på professionell rådgivning. Konkursboet, stiftelsen och U.L. är överens om att U.L. uttalade som sin uppfattning att överlåtelsen inte skulle medföra någon annan skattekonsekvens än stämpelskatt. Med hänsyn till det anförda skulle ett avgörande av frågan om stiftelsens goda tro, oavsett utgången, inte ha någon beaktansvärd inverkan på U.L:s förutsättningar att i en senare rättegång motbevisa ett påstående om att han varit oaktsam. Även om U.L:s agerande kan komma att beröras i återvinningsmålet kan det inte anses att talan i det målet och i ett eventuellt skadeståndsmål mot U.L. skulle stödja sig på väsentligen samma grund eller ens på likartade grunder.

12.

Mot denna bakgrund kan U.L. inte anses ha visat sannolika skäl för att återvinningsmålet rör hans rätt på sådant sätt som krävs för att han ska få intervenera i målet. Hans överklagande kan därför inte vinna bifall. - - -.

Domslut

HD:s avgörande

HD lämnar överklagandet utan bifall.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Dag Victor, Severin Blomstrand, referent, Torgny Håstad och Marianne Lundius) meddelade den 1 mars 2010 slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelat: den 1 mars 2010.

Mål nr: Ö 623-09.

Lagrum: 14 kap. 9 § RB.

Rättsfall: NJA 1968 s. 179, NJA 1969 s. 211, NJA 1985 s. 466, NJA 1993 s. 350 och NJA 2005 s. 342.