NJA 2011 not 6

Den 1:a. 6. (Ö 704-10) A-C.N. mot Riksåklagaren angående utdömande av vite.

A-C.N. delgavs kallelse att som vittne infinna sig vid huvudförhandling i Stockholms tingsrätt den 2 december 2009. I kallelsen angavs att hon kunde bli skyldig att betala 2 000 kr i vite om hon var frånvarande utan giltiga skäl. Sedan hon uteblivit ställde tingsrätten in förhandlingen och förpliktade henne att betala det förelagda vitet, eftersom det inte var sannolikt att hon hade laga förfall för sin utevaro.

A-C.N. yrkade i Svea hovrätt att hovrätten skulle undanröja tingsrättens beslut om vite och ingav till stöd för detta ett läkarintyg.

Hovrätten, som fann att läkarintyget inte kunde anses som tillräcklig bevisning för att laga förfall förelegat, avslog i beslut den 27 januari 2010 överklagandet.

A-C.N. yrkade att HD skulle undanröja det utdömda vitet.

Riksåklagaren medgav yrkandet.

HD, beslut på förslag av föredraganden. Skäl. A-C.N. har gjort gällande att hon har haft laga förfall för sin utevaro.

Enligt 32 kap. 6 § 1 st. RB ska underlåtenhet att följa rättens beslut om att infinna sig vid rätten inte föranleda påföljd om det är sannolikt att laga förfall föreligger för underlåtenheten. Av 32 kap. 8 § 1 st. RB framgår att laga förfall föreligger bl.a. då någon genom sjukdom eller annan omständighet, som han ej bort förutse eller rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad som ålegat honom.

Som tillräcklig bevisning för ett påstående om sjukdom bör i regel godtas att det i ett läkarintyg anges en diagnos som innebär att en inställelse inte kan ske eller åtminstone inte skäligen kan begäras (NJA 1999 s. 715).

A-C.N. har i HD åberopat ett den 1 februari 2010 av husläkaren T.N.C., kvartersakuten Essingen i Stockholm, utfärdat läkarintyg. I intyget anges att A-C.N. den 2 december 2009 på väg till vittnesförhöret i tingsrätten drabbades av en panikattack med bl.a. hjärtklappning, svettningar, skakningar och dödsskräck. Det anges vidare att hon besökte läkare samma dag och att attacken var över efter cirka en timme, men att den efterföljdes av några timmars utmattning. Enligt T.N.C. var A-C.N. mot denna bakgrund inte i medicinskt skick att närvara vid tingsrättens huvudförhandling.

A-C.N. får genom uppgifterna i läkarintyget anses ha gjort sannolikt att hon till följd av sjukdom hade laga förfall för sin underlåtenhet att inställa sig till förhandlingen i tingsrätten. Vitet ska därför inte dömas ut.

Avgörande. Med ändring av hovrättens beslut befriar HD A-C.N. från skyldigheten att betala det förelagda vitet.