NJA 2011 not 8

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet till HD tillsammans med eget yttrande.

A.S.I. motsatte sig utlämning.

HD, yttrande på förslag av föredraganden:

A.S.I:s inställning

A.S.I. har förnekat den påstådda gärningen. Han har gjort gällande att det föreligger hinder mot utlämning enligt 7 och 9 §§ lagen om utlämning för brott samt enligt artiklarna 3 och 6 i Europakonventionen. Som grund för sin inställning har A.S.I. anfört bl.a. följande.

Om han utlämnas till Kazakstan löper han risk att utsättas för förföljelse riktad mot hans liv och frihet av svår beskaffenhet på grund av rådande politiska förhållanden i form av bl.a. korruption inom polisväsendet.

Misstankarna mot honom är falska och har sin upprinnelse i att han tidigare varit anställd inom polisväsendet i Kazakstan och blivit tvingad att avgå sedan han vägrat att betala mutor till sin chef vid polismyndigheten, vars far är vice minister i Kazakstans regering. Förföljelsen av honom har fortgått även efter det att han lämnat sin anställning inom polismyndigheten. Han har avkrävts allt större summor pengar och som en följd av att han inte förmått betala dessa har de aktuella falska brottsanklagelserna riktats mot honom. Det föreligger inte sannolika skäl för misstanken som riktas mot honom.

Om han utlämnas till Kazakstan riskerar han dessutom att utsättas för våld och tortyr, bl.a. i syfte att framtvinga ett erkännande av honom. Han kommer inte heller att erbjudas en rättssäker handläggning under den kommande rättsprocessen mot honom. En utlämning skulle därför även strida mot artiklarna 3 och 6 i Europakonventionen.

A.S.I. har beträffande förhållandena i Kazakstan hänvisat till i ärendet ingivna rapporter från Utrikesdepartementet (Mänskliga rättigheter i Kazakstan 2007), Amnesty International (Kazakstan – Amnesty International Report 2010) och amerikanska utrikesdepartementet (U.S. Departement of State – 2009 Human Rights Report: Kazakstan).

Riksåklagarens inställning

Riksåklagaren har inte ansett att det föreligger hinder mot utlämning enligt 7 § utlämningslagen. Riksåklagaren har vidare ansett att vid en sammantagen bedömning av utredningsmaterialet får detta anses så tillförlitligt att det föreligger sannolika skäl att A.S.I. har begått den påstådda gärningen.

Inte heller i övrigt har riksåklagaren funnit att det föreligger något hinder mot utlämning enligt bestämmelserna i utlämningslagen, annat än ett tillfälligt enligt 11 § utlämningslagen. I denna del har riksåklagaren upplyst att A.S.I. dömts av Attunda tingsrätt den 16 februari 2011 för grov stöld till fängelse 6 månader, varvid en tidigare villkorlig dom undanröjdes. Genom beslut i domen häktades A.S.I. samma dag i det målet samt utvisades ur riket i fem år.

Vad gäller frågan om det föreligger hinder mot utlämning enligt Europakonventionen har riksåklagaren anfört att det av Utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter i Kazakstan 2007 samt motsvarande rapport från amerikanska utrikesdepartementet från 2009 visserligen framgår att det finns missförhållanden i det Kazakstanska rättssystemet, men att utredningen trots detta inte ger tillräckligt underlag för bedömningen att det föreligger hinder mot att utlämna A.S.I. till Kazakstan med hänsyn till artiklarna 3 och 6 i Europakonventionen.

Hinder enligt utlämningslagen

Den gärning som avses med häktningsbeslutet motsvaras i svensk rätt närmast av rån eller grovt rån. Det finns därför inget hinder mot utlämning på grund av vad som enligt 4 § utlämningslagen krävs i fråga om brottets svårhetsgrad.

Kazakstan har inte tillträtt 1957 års europeiska utlämningskonvention. Någon annan sådan överenskommelse som avses i 9 § 3 st. utlämningslagen har inte träffats mellan Sverige och Kazakstan. En förutsättning för att utlämning ska kunna ske är därmed att det föreligger sannolika skäl för att A.S.I. har begått den påstådda gärningen (9 § 2 st. utlämningslagen).

Vid bedömningen av om det föreligger sannolika skäl för att någon som begärs utlämnad har begått det brott som han begärs utlämnad för måste en värdering ske av häktningsbeslutet och det utredningsmaterial som åberopas som grund för framställningen. Vad som är känt om rättsväsendet i det land som begärt utlämning är av betydelse vid denna värdering.

Av de i målet ingivna rapporterna framgår att det finns uppenbara brister i det kazakstanska rättsväsendet. Av Utrikesdepartementets rapport framkommer bl.a. att våld och tortyr fortfarande förekommer i häkten och fängelser, ofta som ett sätt att tvinga fram bekännelser, och att rättsväsendet i praktiken i hög grad är underställt den verkställande makten samt att korruptionen inom den dömande makten är utbredd. Denna bild bekräftas av rapporterna från Amnesty International och det amerikanska utrikesdepartementet.

I förevarande fall har häktningsbeslutet fattats av en domare vid Abasjskijdistriktets domstol i Sjymkent. I beslutsprotokollet anges att förhandlingen varit öppen. I det utredningsmaterial som bifogats till utlämningshandlingen finns bl.a. ett beslut om inledande av förundersökning den 28 mars 2009 med angivande av detaljer om det påstådda brottet, vilket ska ha anmälts av sjukhuset i Sjymkent och av målsäganden. Enligt uppgifterna i utredningsmaterialet har målsäganden känt igen A.S.I. men inte en annan person som också ska ha deltagit i den påstådda gärningen. I materialet finns vidare vad som får anses motsvara ett rättsintyg om de skador målsäganden uppvisat med uttalanden från en rättsmedicinsk expert att de synes förenliga med målsägandens utsaga om händelseförloppet.

Det åberopade underlaget har tillräcklig utförlighet och tillförlitlighet för att det ska anses föreligga sannolika skäl för brottsmisstankarna. Något hinder mot utlämning föreligger därmed inte enligt 9 § utlämningslagen.

I ärendet har inte framkommit några sådana konkreta omständigheter som medför att hinder föreligger enligt 7 § utlämningslagen. Inte heller i övrigt finns det något hinder mot utlämning enligt 1–10 §§ utlämningslagen.

Hinder enligt Europakonventionen

Av de i ärendet åberopade rapporterna framgår att det finns tydliga brister i det kazakstanska rättssystemet och i respekten för de mänskliga rättigheterna. Av rapporten ”Mänskliga rättigheter i Kazakstan 2009” från Utrikesdepartementet framkommer bl.a. att våld och tortyr fortfarande förekommer i häkten och fängelser, ofta som ett sätt att tvinga fram bekännelser, och i vissa fall har denna behandling lett till dödlig utgång. Att förhållandena är desamma år 2010 framgår av upplysningar som Åklagarmyndigheten inhämtat från Utrikesdepartementet.

Förhållandena i de kazakstanska fängelserna beskrivs som fortsatt bristfälliga även om myndigheterna i samarbete med organisationer för mänskliga rättigheter vidtagit åtgärder för att förbättra situationen för de intagna. Ett stort problem anses vara att fängelserna är överfulla och de sanitära förhållandena bristfälliga, vilket medför spridning av sjukdomar som tuberkulos. Av rapporten framkommer vidare att fångarna härutöver lider brist på mat och mediciner.

Denna bild bekräftas också av Amnesty Internationals rapport ”Kazakstan – Amnesty International Report 2010” och amerikanska utrikesdepartementets rapport ”2009 Human Rights Report: Kazakstan”.

Europadomstolen har i två avgöranden från åren 2009 respektive 2010 funnit att en utlämning till Kazakstan skulle innebära ett brott mot artikel 3 i Europakonventionen (se Kubulov mot Ukraina, nr 41015/04, den 19 november 2009 och Baysakov mot Ukraina nr 54131/08, den 18 februari 2010). I den först nämnda domen uttalade domstolen bl.a. att blotta faktum att vara frihetsberövad som brottsmisstänkt i Kazakstan utgör en tillräcklig grund för att löpa en allvarlig risk att bli utsatt för en behandling som står i strid med artikel 3 i Europakonventionen (se punkterna 112 och 114 i domen).

Europadomstolen har dock i målet Dzhaksybergenov mot Ukraina, nr 12343/10, den 10 februari 2011, funnit att förhållandena i nu angivna avseenden har förbättrats i sådan grad att en utlämning till Kazakstan inte längre skulle stå i strid med artikel 3 i Europakonventionen.

Europadomstolen uttalade bl.a. att utredningen i målet visade att det hade skett en viss förbättring under senare tid vad gäller läget för de mänskliga rättigheterna och i synnerhet vad gäller villkoren för frihetsberövade. Även om domstolen noterade att internationella rapporter alltjämt ger uttryck för allvarlig oro beträffande de mänskliga rättigheterna i Kazakstan, särskilt beträffande de politiska fri- och rättigheterna, så ansåg domstolen att det inte fanns något som talade för att situationen för de mänskliga rättigheterna i Kazakstan för närvarande skulle vara så allvarlig att det skulle finnas anledning att påkalla ett generellt stopp för utlämningar till landet (se punkt 37 i domen).

Domstolen ansåg inte heller att en utlämning till Kazakstan med hänvisning till enbart det allmänna läget för de mänskliga rättigheterna i landet, utgjorde något brott mot artikel 6 i Europakonventionen. (Se punkterna 37 och 44 i domen). Domen har inte blivit slutgiltig (jfr artikel 44 i Europakonventionen).

Med utgångspunkt i Europadomstolens slutsatser i målet Dzhaksybergenov mot Ukraina och mot bakgrund av den utredning som förebringats i HD får det anses att det inte på grund av artiklarna 3 och 6 i Europakonventionen föreligger något generellt lagligt hinder mot utlämning till Kazakstan. Inte heller ger utredningen tillräckligt stöd för att förhållandena knutna till A.S.I:s person är sådana att det kan antas att han skulle löpa allvarlig risk att utsättas för en behandling i strid med artikel 3 eller att utlämningen skulle vara oförenlig med artikel 6 i Europakonventionen.

Även med utgångspunkten att läget för de mänskliga rättigheterna i Kazakstan förbättrats under senare tid, inger emellertid den utredning som finns i ärendet om förhållandena inom det kazakstanska rättsväsendet betänkligheter vad gäller A.S.I:s möjligheter att få en behandling som inte står i strid med artiklarna 3 och 6 i Europakonventionen. Det får förutsättas att detta, liksom frågan om behovet av ytterligare underlag för ett slutligt ställningstagande, beaktas vid den fortsatta beredningen av ärendet.