NJA 2011 s. 723

Nyköpings tingsrätt försatte den 2 augusti 2011 Duveholms Rehab Center AB (Duveholm) i konkurs. Beslutet grundades på en ansökan som var undertecknad av C.G.C.B. Av ett registreringsbevis för bolaget framgick att denne var en av tre styrelseledamöter samt att bolagets firma tecknades av styrelsen och av styrelseledamöterna var för sig.

Duveholm överklagade konkursbeslutet genom styrelsens ordförande H.T. och den tredje styrelseledamoten, G.T. Yrkandet i hovrätten var att konkursbeslutet skulle upphävas. Som grund för yrkandet påstods att styrelsen inte hade fattat något beslut om att bolaget skulle ansöka om konkurs. Hovrätten meddelade inte prövningstillstånd.

I överklagandet till HD har Duveholm, genom samma två styrelseledamöter, upprepat att det måste krävas ett styrelsebeslut för att ett bolag ska kunna försättas i konkurs på egen ansökan.

Vanliga regler gäller i fråga om behörighet att företräda ett bolag vid ansökan om konkurs. C.G.C.B. hade därmed behörighet att ensam begära att Duveholm skulle försättas i konkurs.

En uppgift av gäldenären att han eller hon är insolvent ska enligt 2 kap. 7 § konkurslagen godtas av rätten, om det inte finns särskild anledning att inte göra det. Detta innebär att tingsrätten i allmänhet inte ska ifrågasätta gäldenärens uppgift om att han eller hon är på obestånd. Om det före beslut om konkurs kommer fram att det finns delade meningar inom styrelsen om det riktiga i att begära bolaget i konkurs, bör tingsrätten dock i regel pröva uppgiften om att bolaget är på obestånd (se prop. 1975:6 s. 117). Någon sådan information hade inte tingsrätten. Tingsrättens handläggning var därmed riktig.

Att någon är behörig firmatecknare innebär inte i sig att han eller hon också har befogenhet att för bolagets räkning ansöka om konkurs. Ett beslut om att ett aktiebolag ska ansöka om att bli försatt i konkurs har ansetts normalt behöva fattas av styrelsen för att vara giltigt (se a. prop. s. 117 och 8 kap. 4 § aktiebolagslagen [2005:551]). Enligt överklagandet har C.G.C.B:s ansökan om konkurs inte grundats på något beslut av Duveholms styrelse.

I målet väcks frågan, vilken verkan det har att det först vid överklagandet av konkursbeslutet aktualiseras att en ställföreträdares befogenhet kan ha överskridits. I sammanhanget bör erinras om bestämmelsen i 2 kap. 22 § konkurslagen, enligt vilken gäldenären kan få ett konkursbeslut som har tillkommit på egen begäran ändrat genom att gäldenären i högre rätt visar att han eller hon är solvent. Frågan, om invändningen att en ställföreträdares befogenhet har överskridits vid överklagande till högre rätt ska behandlas på det sätt som framgår av den bestämmelsen eller på något annat vis, har inte getts något tydligt svar i lagmotiven och frågan har varit föremål för skilda bedömningar i hovrättspraxis (se RH 1984:93 och RH 1991:30). Det finns därför skäl för en prövning av målet i högre rätt.