NJA 2013 not 16

1. S.B. åtalades vid tingsrätten för skadegörelse (åtalspunkten 5) samt för grov vårdslöshet i trafik och rattfylleri (åtalspunkten 6). Enligt åtalet för skadegörelse hade han den 7 februari 2010 på Stora Pölsans väg i Göteborg tillsammans och i samförstånd med två andra personer attackerat två bilar med tillhyggen, varvid rutor krossats eller skadats och plåtskador uppstått. Åklagaren framställde bilägarnas skadeståndsanspråk och yrkade förpliktande för S.B. och de två andra personerna att betala ersättning solidariskt.

2. Tingsrätten ansåg det inte vara bevisat att S.B. och de två andra personerna hade förövat skadegörelsen mot de båda bilarna tillsammans och i samförstånd. Vidare fann tingsrätten att S.B. inte var straffrättsligt ansvarig för skadegörelsen avseende den ena bilen, en blå Peugeot, men däremot vad gäller den andra bilen, en röd Volvo. I fråga om skadestånd konstaterade tingsrätten att S.B. och de andra två personerna var skyldiga att betala skadestånd till de båda bilägarna för de skador som hade åsamkats dessa med motiveringen att tingsrätten hade funnit de tilltalade i huvudsak övertygade om ansvar i enlighet med vad åklagaren hade lagt dem till last. Av tingsrättens domslut framgår att S.B. dömdes för skadegörelse och grov vårdslöshet i trafik, att påföljden bestämdes till villkorlig dom och dagsböter, att åtalet för rattfylleri – del av åtalspunkten 6 – ogillades samt att S.B. solidariskt med de andra två personerna ålades att betala skadestånd till bl.a. L.G., ägare till Peugeoten, och till Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag, som hade försäkrat Peugeoten.

4. Hovrätten har funnit att det fick anses att S.B. och de två andra personerna hade begått skadegörelsen avseende båda bilarna tillsammans och i samförstånd.

6. S.B. har som grund för sin ansökan om resning och klagan över domvilla gjort gällande bl.a. att hovrätten felaktigt har lagt brott till grund för påföljdsbestämningen som han friats från vid tingsrätten (skadegörelsen avseende Peugeoten), att åklagaren inte hade överklagat denna del, att hovrätten därför har varit förhindrad att lägga straffansvaret beträffande denna del till grund för påföljdsbestämningen och att han på grund härav även felaktigt har förpliktats att betala skadestånd till L.G. och Trygg-Hansa.

7. Den första frågan att pröva är hur många brott som det åtalade förfarandet i åtalspunkten 5 avseende skadegörelse innefattar. Några generella regler för vad som utgör en brottsenhet finns inte. När det gäller skadegörelse är det i allmänhet det rums- och tidsmässiga sambandet som är avgörande (jfr Magnus Ulväng, Brottslighetskonkurrens, 2013, s. 223). Den mot S.B. i åtalspunkten 5 påstådda skadegörelsen, riktad mot två olika bilar, ska enligt åtalet ha rört sig om händelser som har ägt rum på en och samma plats och vid samma tidpunkt. Med hänsyn härtill bör vad som påstås i åtalet anses omfatta ett enda skadegörelsebrott.

8. Tingsrätten fann, som tidigare nämnts i punkterna 2 och 3, att S.B. inte skulle vara straffrättsligt ansvarig för skadegörelsen av Peugeoten. S.B. överklagade bl.a. den del av åtalspunkten 5 som avser skadegörelsen på Volvon, som tingsrätten fann honom ansvarig för. Åklagaren överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse.

9. I denna situation har åklagaren inte varit förhindrad att, utan att själv överklaga skuldfrågan, göra gällande ansvar i enlighet med den ursprungliga gärningsbeskrivningen (jfr Dag Victor: Den åtalade gärningen, s. 252, i 35 års utredande: en vänbok till Erland Aspelin). Bestämmelsen i 51 kap. 25 § RB om förbud mot reformatio in pejus avser inte enskilda gärningsmoment (se NJA 1970 s. 513). Det framgår varken av handlingarna i hovrättens mål eller av riksåklagarens yttrande i detta ärende att åklagaren, trots avfattningen av tingsrättens dom, i hovrätten har vidhållit hela den ursprungliga gärningsbeskrivningen. Utan att ha utrett frågan huruvida åklagaren fortfarande gjorde gällande gärningspåståendet även avseende Peugeoten borde hovrätten inte ha prövat den delen av gärningspåståendet.

10. Hovrättens handläggning av målet har medfört även att tingsrättens dom har ändrats till nackdel för S.B. och, såvitt framgår av handlingarna, utan att frågan om hans skuld avseende skadegörelse av Peugeoten har avhandlats vid huvudförhandlingen. Ett sådant förfarande strider mot en grundläggande princip för rättegången, nämligen att domstolen får lägga endast sådant till grund för domen som parterna har haft möjlighet att yttra sig över.

11. Därmed föreligger enligt 58 kap. 2 § 5 RB skäl för resning i denna del av målet. Med hänsyn till att S.B. har dömts till gemensam påföljd för den brottslighet som domen avser ska resning beviljas även i påföljdsdelen.

12. Om dom i brottmål avser också annat än ansvar och resning beviljas i ansvarsfrågan får, enligt 58 kap. 9 § RB, resning samtidigt beviljas i målet i övrigt. Med anledning av att grund för resning föreligger beträffande ansvaret för skadegörelsen av Peugeoten finns det förutsättningar att bevilja resning också vad gäller skadeståndet till L.G. och Trygg-Hansa i denna del.

13. Resningsansökningen i övrigt och klagan över domvilla ska avslås.

14. Mot bakgrund av att utgången i såväl ansvars- som skadeståndsfrågan är uppenbar kan HD med stöd av 58 kap. 7 § 1 st. andra meningen RB omedelbart ändra domen.

15. Påföljden ska således bestämmas utifrån att S.B. har gjort sig skyldig till skadegörelse avseende endast Volvon samt till grov vårdslöshet i trafik. Det saknas emellertid, med hänsyn till straffvärdet av dessa brott, skäl att sätta ned straffet.

16. I övrigt ska hovrättens dom ändras på så sätt att de av L.G. och Trygg-Hansa framställda skadeståndsyrkandena i denna del ska ogillas.