NJA 2015 not 14

M.B. mot Justitiekanslern angående skadestånd.

Den 30:e. 14. (T 2862-14) M.B. mot Justitiekanslern angående skadestånd.

M.B. var ombud och privat försvarare i ett brottmål vid Ystads tingsrätt. Hans fullmakt omfattade behörighet att å partens vägnar angående saken uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad.

I dom den 22 oktober 2009 ogillade tingsrätten åtalet och tillerkände M.B:s klient ersättning för rättegångskostnad med 20 538 kr. Beloppet utbetalades den 1 december 2009 till M.B:s klient.

M.B. yrkade i Svea hovrätt att staten skulle förpliktas att till honom betala 21 513 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen.

Staten bestred bifall till käromålet.

I dom den 2 maj 2014 anförde hovrätten bl.a. Domskäl . I målet har inte annat påståtts än att det skulle röra sig om ett skadeståndsansvar för staten på grund av tingsrättens utbetalning till M.B:s huvudman.

En förutsättning för att M.B:s talan ska kunna bifallas är att han har lidit skada. Justitiekanslern har gjort gällande att M.B. inte har lidit någon skada.

Frågan är då om M.B. har lidit skada till följd av tingsrättens agerande.

För att så ska vara fallet bör krävas att möjligheterna för M.B. att driva in sin fordran från sin huvudman är uttömda. Det saknas helt utredning om de ekonomiska förhållandena hos M.B. och om vilka försök M.B. har gjort att driva in sin fordran. Mot statens bestridande är då inte visat att M.B. har lidit skada till följd av tingsrättens beslut. Käromålet ska därför ogillas.

Domslut

Domslut . Käromålet ogillas.

M.B. yrkade att HD skulle förplikta staten att till honom betala 16 431 kr jämte ränta. I andra hand yrkade han att HD skulle undanröja hovrättens dom och visa målet åter till hovrätten för ny prövning.

Justitiekanslern motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HD , dom på förslag av föredraganden : Domskäl .

1.

1. M.B. företrädde som privat försvarare en klient i en brottmålsrättegång. Åtalet ogillades. Klienten tillerkändes ersättning av allmänna medel för rättegångskostnad bestående i ersättning för biträde av M.B. samt utlägg som M.B. hade haft. Ersättningen betalades ut till klienten, som inte har betalat M.B.

2.

2. M.B. har väckt talan mot staten och yrkat skadestånd på den grunden att domstolen, genom att betala ut ersättningen till klienten, har gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid myndighetsutövning och därigenom vållat honom skada. Som skriftlig bevisning har M.B. åberopat dels en till tingsrätten ingiven rättegångsfullmakt, dels en skriftlig kostnadsräkning ställd till domstolen och undertecknad av honom själv. Enligt rättegångsfullmakten hade han rätt att uppbära och kvittera ut rättegångskostnader. I räkningen redovisas nedlagt arbete och det begärda beloppet. Vidare anges att betalning ska ske till ett visst angivet bankgirokonto. M.B. har upplyst att han är innehavare av kontot.

3.

3. M.B. har gjort gällande att klienten har överlåtit sin fordran på ersättning för rättegångskostnader till honom, varför han har en fordran på tingsrätten. Genom att tingsrätten betalade ut ersättningen till klienten ska tingsrätten anses genom fel eller försummelse ha orsakat honom skada. M.B. har framhållit att tingsrätten i varje fall borde ha informerat honom och klienten om att betalning skedde till klienten. I sammanhanget har han hänvisat till bl.a. rättsfallet NJA 2000 s. 48.

4.

4. Fullmakten, som enligt sin lydelse innebar behörighet för M.B. att uppbära och kvittera ut rättegångskostnader, kan dock inte anses utgöra tillräcklig bevisning för att klienten överlåtit sin fordran på rättegångskostnader till honom. Inte heller är det genom kostnadsräkningen ensam, eller tillsammans med fullmakten, styrkt att fordran på rättegångskostnader överlåtits. Redan av detta skäl kan M.B:s talan inte bifallas på denna grund.

5.

5. M.B. har även menat att han på grund av den i målet ingivna rättegångsfullmakten hade behörighet att ta emot ersättningen, att han genom kostnadsräkningen hade anvisat att betalningen skulle ske till honom och att beloppet därför skulle betalas ut till honom. Genom att tingsrätten betalade ut ersättningen till klienten ska tingsrätten sålunda anses genom fel eller försummelse ha orsakat honom skada. Även här har M.B. framhållit att tingsrätten borde ha informerat om att betalning skedde till klienten.

6.

6. Enligt 12 kap. 14 § 1 st. 7 RB medför en rättegångsfullmakt behörighet för ombudet att uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad. Regleringen innebär att en domstol som ska betala ut ersättning av allmänna medel kan betala ersättningen till ombudet med befriande verkan och omvänt att ombudet direkt kan kräva domstolen på beloppet. Genom att bestämmelsen är utformad som en behörighetsregel för ombudet hindrar den dock inte att domstolen betalar till klienten (jfr NJA 2012 s. 697). Även om M.B. har anvisat att betalning skulle ske till honom, kan hans talan alltså inte vinna bifall heller på denna grund.

7.

7. Inte heller vad M.B. har åberopat i övrigt kan medföra bifall till hans talan.

Domslut . HD fastställer hovrättens domslut.