NJA 2015 not 17

1. Republiken Turkiet har till stöd för sin framställning åberopat en handling benämnd Yakalama Emri, översatt till Arresteringsorder, den 13 april 2015 från Första distriktsdomstolen för grova brottmål i Igdir.

2. I.A. har förnekat att han har gjort sig skyldig till den gärning som utlämningsframställningen avser och har anfört bl.a. följande.

3. Han saknar kännedom om det som påstås i framställningen. Han kom till Sverige den 2 augusti 2011, dvs. nästan två veckor innan brottet ska ha begåtts, och har därefter inte varit i Turkiet. Skälet till att han och hans familj lämnade Turkiet var de starka motsättningar som finns mellan olika grenar inom hans släkt. Dessa motsättningar medförde risk för att han och familjen skulle utsättas för våld. Han litar inte på de turkiska myndigheterna och är, särskilt eftersom han tillhör den kurdiska minoriteten, rädd för att åka tillbaka till Turkiet.

4. Den handling som har åberopats till stöd för framställningen utgör inte ett häktningsbeslut. Sådana beslut regleras i artikel 100 och följande artiklar i den turkiska straffprocesslagen. Besluten benämns Tutuklama. Den åberopade handlingen har i stället rubriken Yakalama Emri, vilket är att se som ett beslut om hämtning till förhör. Sådana beslut regleras i artikel 98. Inte heller de handlingar i övrigt som har åberopats från Turkiets sida innebär att något häktningsbeslut kan anses föreligga.

5. Republiken Turkiet har liksom Sverige tillträtt 1957 års europeiska utlämningskonvention. Enligt 9 § 3 st. utlämningslagen ska då ett häktningsbeslut som har meddelats av en domstol eller en domare godtas, om det inte i det särskilda fallet framgår att beslutet är uppenbart oriktigt.

6. Av 14 § 2 st. utlämningslagen följer att en kopia av det åberopade häktningsbeslutet ska bifogas framställningen, jfr artikel 12.2.(a) i utlämningskonventionen.

7. Regleringen i 9 § 3 st. utlämningslagen bygger alltså på synsättet att – bortsett från fall där uppenbar oriktighet föreligger – ett annat lands bedömning av att det finns tillräckligt stöd för en brottsmisstanke ska kunna godtas, förutsatt att bedömningen har gjorts genom ett häktningsbeslut som har meddelats av en domstol eller en domare.

8. Av rättssäkerhetsskäl måste det av det material som den ansökande staten har åberopat framgå att det är ett häktningsbeslut som ligger till grund för framställningen.

9. Det beslut som från Turkiets sida har åberopats till grund för framställningen har alltså rubriken Yakalama Emri, vilket har översatts som arresteringsorder. I den turkiska straffprocesslagen regleras sådana beslut i artikel 98. Den artikeln har i engelsk översättning rubriken Apprehension order, vilket närmast motsvarar beslut om gripande eller anhållande. Handlingen innehåller samtidigt uppgifter om att beslut har fattats enligt artikel 100 i den turkiska straffprocesslagen. Den artikeln har rubriken Tutuklama, vilket motsvarar häktning, och anger också kraven för att ett häktningsbeslut ska kunna fattas.

10. Uppgifterna i utlämningsframställningen föranledde riksåklagaren att begära komplettering från Turkiet. Riksåklagaren anmärkte därvid särskilt att varken någon häktningsorder eller något häktningsbeslut hade bifogats framställningen och att det till framställningen fogade beslutet den 13 april 2015 inte kunde anses utgöra ett sådant beslut. Mot den bakgrunden ombads Turkiet att komplettera framställningen med bl.a. uppgift om häktningsbeslut som avses i artikel 12.2.(a) i utlämningskonventionen, meddelat av en domstol eller en domare, samt en avskrift av ett sådant beslut. I det svar som Turkiet lämnade medsändes dock inte något ytterligare beslut utan Turkiet hänvisade till det tidigare översända beslutet.

11. Det åberopade beslutets rubrik ger inte stöd för att det är ett häktningsbeslut. Det enda i beslutet som gör att det skulle kunna uppfattas som ett sådant beslut är den hänvisning som finns till artikel 100, där förutsättningarna för häktning regleras. Omnämnandet av den artikeln kan samtidigt uppfattas som en hänvisning till ett annat beslut som innefattar ett häktningsbeslut. De uppgifter som S.G. har lämnat om hur häktningsbeslut i fall som det aktuella brukar vara utformade talar närmast emot att det åberopade beslutet är ett häktningsbeslut.

12. Det står alltså inte klart att det beslut som har åberopats till stöd för framställningen utgör ett häktningsbeslut. Det föreligger därmed hinder enligt 9 § utlämningslagen mot utlämning av I.A.