NJA 2015 not 4

R.A. och Y.A. mot Riksåklagaren angående resning och klagan över domvilla.

Den 20:e. 4. (Ö 3638-13) R.A. och Y.A. mot Riksåklagaren angående resning och klagan över domvilla.

R.A. dömdes den 3 februari 2012 av Svea hovrätt för grovt skattebrott, grovt bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll, grovt brott, samt osant intygande till fängelse i två år och sex månader. Han fick även näringsförbud i sju år.

Skattebrotten avsåg att R.A. dels i egenskap av företrädare för Söderorts Fastighetsförmedling AB (bolaget) under åren 1998–2005 hade lämnat oriktiga uppgifter som hade betydelse för arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt (del av åtalspunkt 1), dels hade lämnat oriktiga uppgifter i sina inkomstdeklarationer genom att redovisa för låga inkomster av tjänst från bolaget för taxeringsåren 1998–2006 (del av åtalspunkt 2, alternativyrkandet).

Y.A. dömdes av hovrätten för medhjälp till grovt skattebrott (del av åtalspunkt 1 och del av åtalspunkt 2, alternativyrkandet), medhjälp till grovt bokföringsbrott och medhjälp till försvårande av skattekontroll, grovt brott, till fängelse i två år. Hennes brottslighet avsåg medhjälp till de gärningar som R.A. hade dömts för.

Hovrättens dom vann laga kraft.

Åtalet mot R.A. och Y.A. väcktes den 5 december 2007. Skatteverket hade dessförinnan, den 15 mars 2006 och den 16 augusti 2007, beslutat att ta ut skattetillägg av R.A. för att han hade lämnat oriktiga uppgifter i sina inkomstdeklarationer för taxeringsåren 2002–2006 avseende inkomst av tjänst. Vidare hade Skatteverket den 16 mars 2006 respektive den 16 augusti 2007 beslutat att ta ut skattetillägg av Y.A. för att hon hade lämnat oriktiga uppgifter i sina inkomstdeklarationer för taxeringsåren 2002, 2003, 2005 och 2006 avseende inkomst av tjänst.

R.A. och Y.A. ansökte om resning alternativt klagade över domvilla såvitt gällde ansvar för grovt skattebrott och medhjälp till grovt skattebrott och anförde att påförda skattetillägg hindrade en prövning av åtalet. R.A. och Y.A. yrkade ersättning för kostnader i resningsärendet.

Riksåklagaren motsatte sig inte att resning beviljades R.A. i fråga om ansvar för grovt skattebrott enligt (del av) åtalspunkten 2 och Y.A. i fråga om ansvar för medhjälp till grovt skattebrott enligt samma åtalspunkt. Riksåklagaren motsatte sig inte att resning beviljades i fråga om påföljd och näringsförbud. Riksåklagaren motsatte sig att resning beviljades i övrigt.

HD beslutade den 25 juli 2013 att, till dess något annat föreskrevs, vidare åtgärder för verkställighet av hovrättens dom inte fick ske.

Föredraganden föreslog att HD skulle meddela följande beslut . Skäl .

1. Hovrättens dom meddelades i februari 2012, dvs. efter Europadomstolens dom den 10 februari 2009 i målet Zolotuchin mot Ryssland (jfr NJA 2013

s. 746 p. 26–32).

Förbudet mot att bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott har överträtts i R.A:s fall

2. När det gäller åtalet och domen för grovt skattebrott mot R.A. rörande att han har lämnat oriktiga uppgifter om arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt i bolagets deklarationer (åtalspunkten 1), framgår det av utredningen att bolaget har påförts skattetillägg avseende arbetsgivaravgifter för perioderna januari 2001–september 2005 och för mervärdesskatt perioderna juli 2000–september 2005. Staten har emellertid inte genom

något rättsligt förfarande krävt R.A. på betalning av skattetilläggen. Rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) har alltså inte blivit åsidosatt i denna del. (Jfr NJA 2013 s. 502.)

3. R.A. har påförts skattetillägg för samma oriktiga uppgifter avseende inkomst av tjänst för taxeringsåren 2002–2006 som domen för grovt skattebrott avser (del av åtalspunkten 2). Skattetillägget har påförts innan åtal väcktes. Rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) har alltså blivit åsidosatt i denna del. (Jfr NJA 2013 s. 502 och

NJA 2013 s. 746.)

4. I övrigt har det inte framkommit någon omständighet som visar att förbudet har överträtts.

Förbudet mot att bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott har överträtts i Y.A:s fall

5. I likhet med R.A. finns det inte någon uppgift om att staten i ett rättsligt förfarande har krävt Y.A. på de skattetillägg avseende arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt som har påförts bolaget. Skattetilläggen har därför inte hindrat en prövning av åtalet för medhjälp till grovt

skattebrott (åtalspunkten 1). Rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) har alltså inte blivit åsidosatt i denna del. (Jfr NJA 2013 s. 502.)

6. Y.A. har påförts skattetillägg för samma oriktiga uppgifter avseende inkomst av tjänst som åtalet för grovt skattebrott för taxeringsåren 2002 och 2003 samt 2005 och 2006 avser (åtalspunkten 2). Skatteverket tog ut skattetilläggen avseende inkomst av tjänst innan åtal väcktes. Åtalet ogillades i denna del.

7. Europadomstolen har i flera avgöranden klargjort att rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) enligt artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll även gäller när åtal mot en enskild har lett till en frikännande dom. (Jfr Glantz mot Finland, no. 37394/11,

p. 57, Nykänen mot Finland, no. 11828/11, p. 47 och Häkkä mot Finland no. 758/11, p. 46, samtliga från den 20 maj 2014.) Det är således inte av betydelse om en enskild frikänns eller döms för ett brott utan det är själva prövningen som sådan som innebär en rättighetskränkning.

8. Y.A:s rätt att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) har därför kränkts i de delar hon har påförts skattetillägg för samma oriktiga uppgifter avseende inkomst av tjänst som domen för grovt skattebrott avser, oaktat det att åtalet kom att ogillas i den delen.

9. Y.A. har fällts till ansvar för medhjälp till R.A:s skattebrott (åtalspunkten 2). Hon har emellertid inte påförts skattetillägg för dessa gärningar utan endast för oriktiga uppgifter vad avser hennes egna inkomstdeklarationer. Brottmålsdomen har såvitt avser henne därför inte stått i strid mot förbudet.

10. I övrigt har det inte framkommit någon omständighet som visar att förbudet har överträtts.

Överträdelsen ska ändå inte medföra resning i Y.A:s fall

11. Resning får beviljas till förmån för en tidigare tilltalad enligt reglerna i 58 kap. 2 § RB. Målet får resas om sökanden åberopar någon omständighet eller något bevis som inte har lagts fram tidigare (punkten 4). För en resning krävs att omständigheten eller bevisen, om de hade lagts fram i brottmålet, sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade frikänts eller att brottet hade hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som har tillämpats. Resning kan också beviljas om det med hänsyn till vad som åberopas eller i övrigt förekommer finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tidigare tilltalade har begått det brott som han eller hon har dömts för.

12. Därutöver kan målet resas bl.a. om den rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot lag (punkten 5).

13. Resning är ett extraordinärt rättsmedel som bl.a. syftar till att ge en enskild möjlighet att få en omprövning av ett lagakraftvunnet avgörande som med viss grad av sannolikhet framstår som oriktigt i belysning av förhållanden vilka man först i efterhand fått kännedom om (Welamson och Munck, Rättegång VI, 4 uppl. 2011, s 169).

14. Vid de förhållanden som nu är för handen kan en ogillad dom som vunnit laga kraft inte resas med stöd av 58 kap. 2 § RB (jfr NJA 2013 s. 746 p. 11–15). En utökad möjlighet att få en ny prövning i extraordinär väg av en sådan dom skulle inte heller kunna medföra en annan utgång än den som blev i brottmålet. I ett sådant fall har en tillgång till resningsinstitutet inte någon praktisk funktion att fylla (jfr NJA 1990 s. 576, NJA 2005 s. 78 och NJA 2011 s. 792).

15. Y.A. har i stället att tillgå de andra alternativ som står till buds och som kan anses ge henne en betydligt mer ändamålsenlig gottgörelse för den dubbelprövning som hon har fått utstå.

16. Vid dessa överväganden ska Y.A:s resningsansökan avslås.

Domvilla

17. I 59 kap. 1 § RB finns de grundläggande bestämmelserna om undanröjande av lagakraftvunna domar som har tillkommit efter ett grovt formellt rättegångsfel. En dom ska undanröjas bland annat i de fall som målet har tagits upp trots att det har förelegat ett rättegångshinder, som högre rätt haft att beakta självmant vid ett överklagande, se 1 st. i bestämmelsen.

18. Bestämmelsen om domvilla i 59 kap. 1 § 1 st. är i sig tillämplig när ett åtal har tagits upp i strid med förbudet mot dubbel lagföring (ne bis in idem) enligt artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll och artikel 50 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (jfr NJA 2013

s. 746 p. 38).

19. I likhet med resning är domvilla ett extraordinärt rättsmedel. HD finner vid en samlad bedömning – vilken följer de ställningstaganden som har gjorts i frågan om resning – att ett bifall till klagan över domvilla inte lär fylla någon praktisk funktion i Y.A:s fall.

20. Hennes klagan över domvilla ska således avslås.

Slutsatser och den fortsatta handläggningen

21. Brottmålet ska resas i de delar som innebär att R.A:s rätt att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) har satts åt sidan (p. 3).

22. Målet ska såvitt avser honom tas upp till ny prövning i de delar som gäller oriktiga uppgifter avseende inkomst av tjänst för taxeringsåren 2002–2006 samt beträffande påföljd och näringsförbud. Handläggningen bör ske i hovrätten. (Jfr NJA 2013 s. 746 p. 39.)

23. Y.A:s resningsansökan och klagan över domvilla ska avslås.

Avgörande

HD bifaller R.A:s ansökan om resning i fråga om ansvar för grovt skattebrott i den del som avser inkomst av tjänst för taxeringsåren 2002–2006 (del av åtalspunkten 2) samt i fråga om påföljd och näringsförbud. I övrigt avslås ansökan.

Målet ska i de resta delarna på nytt tas upp av hovrätten.

HD:s beslut den 25 juli 2013 ska bestå gällande R.A. Det innebär att, till dess något annat föreskrivs, vidare åtgärder för verkställighet inte får ske av hovrättens dom mot honom.

HD avslår Y.A:s resningsansökan och klagan över domvilla.

HD:s beslut den 25 juli 2013 om inhibition vad avser Y.A. ska inte längre gälla.

HD:s beslut . Skäl .

1. Hovrättens dom meddelades i februari 2012, dvs. efter Europadomstolens dom den 10 februari 2009 i målet Zolotuchin mot Ryssland (jfr NJA 2013 s. 746 p. 26–32).

Åtalspunkten 1. Grovt skattebrott och medhjälp till grovt skattebrott – R.A. och Y.A.

2. Av utredningen framgår att bolaget har påförts skattetillägg avseende mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter för perioder som omfattas av åtalet. Det framgår emellertid inte att staten genom något rättsligt förfarande krävt vare sig R.A. eller Y.A. på betalning av skattetilläggen. Rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) har alltså inte blivit åsidosatt i denna del. (Se NJA 2013 s. 502 p. 61–66 och s. 746 p. 8.) Resningsansökan ska därmed avslås i den delen.

Åtalspunkten 2. Grovt skattebrott – R.A.

3. R.A. har påförts skattetillägg för samma oriktiga uppgifter avseende inkomst av tjänst för taxeringsåren 2002–2006 som domen för grovt skattebrott avser (del av åtalspunkten 2). Skattetillägget har påförts innan åtal väcktes. Rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) har blivit åsidosatt i denna del. Resningsansökan ska alltså bifallas i den delen. (Se NJA 2013 s. 502 och NJA 2013 s. 746.)

Åtalspunkten 2. Det ogillade åtalet för grovt skattebrott – Y.A.

4. Åtalet mot Y.A. enligt åtalspunkten 2 avsåg i första hand ansvar för grovt skattebrott bestående i att hon hade lämnat oriktiga uppgifter i sina inkomstdeklarationer genom att redovisa för låga inkomster av tjänst från bolaget för taxeringsåren 1998–2006. Tingsrätten lämnade – domskälsvis – åtalet utan bifall i den delen på grund av bristande uppsåt och dömde i stället Y.A. enligt alternativyrkandet för medhjälp till R.A:s grova skattebrott. Y.A. har inte påförts skattetillägg för medhjälpsgärningarna utan har påförts skattetillägg för oriktiga uppgifter i de egna inkomstdeklarationerna.

5. Y.A:s rätt att inte bli lagförd två gånger för samma brott (gärning) har kränkts genom att åtal väcktes för grovt skattebrott trots att skattetillägg dessförinnan har beslutats för samma oriktiga uppgifter; redan det förhållandet att det hade beslutats om skattetillägg hindrar enligt HD:s praxis att ett brottmålsförfarande inleds (lis pendens; se NJA 2013 s. 502 p. 67–71).

6. Det sagda väcker i första hand frågan om den frikännande domen kan resas eller undanröjas på grund av domvilla.

7. Tingsrättens dom att lämna åtalet för grovt skattebrott utan bifall vann laga kraft. Resning och klagan över domvilla ska prövas av hovrätten om domen har meddelats av tingsrätt (58 kap. 4 § och 59 kap. 2 § RB). Frågan har emellertid ett sådant direkt rättsligt och faktiskt samband med prövningen i övrigt att HD bör pröva även den frågan (se NJA 2014 s. 103).

8. Resning av en frikännande dom kan inte beviljas med tillämpning av 58 kap. 2 § RB; det framgår direkt av bestämmelsens ordalydelse att en förutsättning för resning till förmån för en tilltalad är att han eller hon har dömts för ett brott. Förbudet mot dubbel lagföring enligt artikel 4 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll ställer heller inte krav på att en frikännande dom ska kunna resas.

9. Bestämmelsen i 59 kap. 1 § 1 st. 1 RB om undanröjande av lagakraftvunna domar på grund av domvilla är i sig tillämplig när ett åtal har prövats i strid med förbudet mot dubbel lagföring; det har då förelegat ett rättegångshinder som högre rätt haft att självmant beakta vid ett överklagande. (Se NJA 2013 s. 746 p. 38.)

10. Det sagda innebär att bestämmelsen om undanröjande på grund av domvilla är tillämplig på domar som efter den 10 februari 2009 har meddelats i strid med förbudet mot dubbel lagföring och straff.

11. En domvilloklagan ska enligt 59 kap. 2 § 2 st. RB ges in inom sex månader från det att domen vann laga kraft, dvs. i detta fall senast den 16 maj 2011. Den kom in till HD den 16 juli 2013 och således efter utgången av den fristen. Det är inte uteslutet att det i något fall, för att uppfylla åtagandena enligt Europakonventionen, kan krävas att en domvilloklagan ska tas upp till prövning trots att den getts in för sent. Sådana skäl föreligger emellertid inte i detta fall. Klagan över domvilla ska följaktligen avvisas.

Åtalspunkten 2. Medhjälp till grovt skattebrott – Y.A.

12. Skatteverket fördelade de oredovisade inkomsterna från bolaget lika mellan R.A. och Y.A. och har påfört båda skattetillägg (jfr åklagarens förstahandsyrkande beträffande båda). Domstolarna har gjort en annan bedömning av vem som var skattesubjekt avseende de oredovisade inkomsterna än Skatteverket. R.A. har liksom Y.A. dömts enligt åklagarens alternativyrkande vilket innebär att R.A. har fällts till ansvar för alla oredovisade inkomster från bolaget. R.A. har alltså dömts även för den del av oredovisade inkomster som Y.A. hade åtalats (och frikänts) för enligt förstahandsyrkandet och för vilka hon hade påförts skattetillägg.

13. Förhållandena i målet är så särpräglade att det får anses finnas skäl att bevilja Y.A. resning i fråga om ansvar för medhjälp till grovt skattebrott enligt alternativyrkandet i åtalspunkten 2.

Slutsats och den fortsatta handläggningen

14. Målet ska tas upp på nytt såvitt gäller R.A. i fråga om ansvar för grovt skattebrott i den del som avser inkomst av tjänst (del av åtalspunkten 2, alternativyrkandet) samt i fråga om påföljd och näringsförbud och såvitt gäller Y.A. i fråga om ansvar för medhjälp till grovt skattebrott (del av åtalspunkten 2, alternativyrkandet) och i fråga om påföljd.

15. Handläggningen bör ske i hovrätten (NJA 2013 s. 746 p. 39).

Avgörande . HD bifaller R.A:s ansökan om resning i fråga om ansvar för grovt skattebrott i den del som avser inkomst av tjänst för taxeringsåren 2002–2006 (del av åtalspunkten 2, alternativyrkandet) samt i fråga om påföljd och näringsförbud.