NJA 2015 s. 290

N.-E.A. avled den 16 februari 2012 och efterlämnade hustrun A.A. samt de två gemensamma barnen Hå.A. och He.A. Hustrun och barnen är enda dödsbodelägare i N.-E.A:s dödsbo.

A.A. och Hå.A. har väckt talan mot He.A. med yrkande att tingsrätten ska förklara att N.-E.A:s testamenten den 2 januari och den 2 februari 2012 är ogiltiga i sin helhet. Som grund för sin talan har de anfört att testamentena har tillkommit under påverkan av psykisk störning. He.A. har bestritt käromålet.

N.-E.A. var grundare och ägare av företagsgruppen FMT Aircraft Gate Support Systems. N.-E.A. har genom de klandrade testamentena förordnat bl.a. att företagsgruppen ska säljas och att kvarlåtenskapen därefter ska fördelas på visst sätt.

Dödsboet, företrätt av boutredningsman tillika testamentsexekutor, ansökte vid tingsrätten om att få intervenera i målet på He.A:s sida med stöd av 14 kap. 9 § RB. Tingsrätten lämnade ansökan utan bifall. Beslutet överklagades av dödsboet. Hovrätten har lämnat överklagandet utan bifall.

Dödsboet har till stöd för sin ansökan om intervention anfört i huvudsak följande. Förordnandet om att företagsgruppen ska säljas utgör en ändamålsbestämmelse. Dödsbodelägarna disponerar inte över sådana bestämmelser. Dödsboet har en skyldighet att försvara förordnandet. Eftersom arvingarna och dödsboet som sådant är bundna av ändamålsbestämmelsen, förutsatt att testamentet är giltigt, rör målet dödsboets rätt. Dödsboet har därför rätt att delta i rättegången som intervenient.

A.A. och Hå.A. har gjort gällande att dödsboet inte har visat sannolika skäl för att processen rör dödsboets rätt på ett sådant sätt att rätt till intervention föreligger. De har anfört bl.a. att förordnandet om försäljning av företagsgruppen inte utgör någon ändamålsbestämmelse. Även om förordnandet skulle anses utgöra en sådan bestämmelse rör inte frågan om testamentets giltighet dödsboets rätt.

Tvisten i HD rör frågan om det såvitt gäller försäljningsförordnandet finns förutsättningar för dödsboet att intervenera i målet på He.A:s sida. Hur det förhåller sig med detta hänger samman med vad som gäller materiellt för sådana förordnanden.

Grundläggande testamentsrättsliga utgångspunkter är testationsfriheten och respekten för den avlidnes vilja, varifrån görs undantag främst enligt vad som följer av laglottsbestämmelserna. Även testamentariska förordnanden som innebär att egendom ska hanteras på ett visst sätt utan att det motsvaras av någon rätt för annan (ändamålsbestämmelser) ska respekteras.

Ändamålsbestämmelser är reglerade i 11 kap. 9 § ÄB. Om en sådan bestämmelse är meddelad beträffande egendom som tillkommer viss arvinge eller testamentstagare, ska han eller hon verkställa förordnandet. I andra fall ska ändamålsbestämmelsen ”verkställas av oskifto”, dvs. före skiftet. Bestämmelsen utgör då inte någon belastning på egendom som tillkommer en viss arvinge eller testamentstagare. I förarbetena tilläggs att en ändamålsbestämmelse inte grundar någon rätt för visst rättssubjekt (jfr NJA II 1930 s. 125 f. och 265 och NJA II 1933 s. 513 och 516).

I förarbetena nämns som exempel på ändamålsbestämmelser som belastar viss egendom att en konstsamling, som tillfaller någon i arv eller testamente, på vissa tider ska hållas tillgänglig för allmänheten eller att en arvinge eller testamentstagare åläggs att utge en del av avkastningen från mottagen egendom till behövande. Exempel på ändamålsbestämmelser som ska verkställas före skiftet är förordnande om gravvård eller utgivande av någons efterlämnade skrifter. (Jfr NJA II 1930 s. 125 f.; se även Hjalmar Karlgren, Ändamålsbestämmelse och stiftelse, 1951, s. 19 f. och 37 f.) En ändamålsbestämmelse kan också gå ut på att viss egendom eller dess avkastning ska avsättas för visst ändamål utan att ett visst rättssubjekt utpekas som mottagare. Så kan ske genom stiftelsebildning (t.ex. Nobelstiftelsen och Samfundet De Nio, jfr NJA 1915 s. 57) men även på andra sätt. Från sådana ändamålsbestämmelser bortses här.

Förordnandet i förevarande fall utgör en ändamålsbestämmelse som ska verkställas före skiftet. Det testamentariska förordnandet utgör alltså en förpliktelse som inte belastar egendom som tillkommer en viss arvinge eller testamentstagare.

Ändamålsbestämmelser som ska verkställas före skifte rör inte egendomsfördelningen mellan arvingar och testamentstagare. Sådana förordnanden utgör föreskrifter om hur det ska förfaras med egendomen i dödsboet. De kan ofta ses som hanteringsföreskrifter till boutredningsförvaltningen. Det kan som här handla om att värdet av viss egendom ska realiseras genom försäljning, men det kan också tänkas att förordnandet går ut på att viss egendom ska förstöras, såsom t.ex. viss korrespondens eller ofullbordade konstverk eller skrifter. Att en i ett testamente given ändamålsbestämmelse har karaktär av hanteringsföreskrift hindrar inte att den är rättsligt bindande för boets förvaltning. Arvingar och testamentstagare förfogar inte över sådana ändamålsbestämmelser.

Att arvingar och testamentstagare inte disponerar över ändamålsbestämmelser i ett testamente medför att frågan om giltigheten av en sådan bestämmelse inte kan med bindande verkan prövas i en dispositiv process mellan arvingar och testamentstagare. Det innebär att om testamentet i en process mellan arvingar och testamentstagare förklaras vara ogiltigt, så omfattar domens rättskraft inte en i testamentet intagen ändamålsbestämmelse. Det har antagits att den som vill få en prövning av en ändamålsbestämmelse, som vilar på den oskiftade kvarlåtenskapen och som därmed inte kan angripas genom en talan mot annan arvinge eller testamentstagare, i stället kan väcka talan mot testamentsexekutor eller boutredningsman med yrkande om förordnandets ogiltighet (se Harry Guldberg, Några spörsmål rörande testamentarisk ändamålsbestämmelse, SvJT 1934 s. 121 f.; jfr NJA 1899 s. 319).

Frågan om rätt motpart vid en talan av nu aktuellt slag bör avgöras förutsättningslöst, inte minst mot bakgrund av att de uttalanden som gjorts om att talan ska väckas mot testamentsexekutor eller boutredningsman inte har följts upp genom vägledande rättspraxis. Det finns alltså anledning att överväga vad som är den lämpligaste ordningen.

Ett dödsbo är en juridisk person som genom dödsbodelägarna gemensamt förvaltar den dödes egendom under boets utredning. Ett ändamålsförordnande som har den oskiftade kvarlåtenskapen som föremål rör alltså boets egendom. Mot den bakgrunden och med beaktande av att en testamentsexekutor respektive en boutredningsman åtminstone med ett nutida synsätt bör ses som endast representanter för dödsboet såsom juridisk person, framstår det som närliggande att se boet som rätt svarandepart i en tvist om giltigheten av ett sådant ändamålsförordnande som ska verkställas före skifte.

I samma riktning talar hänsynen till den avlidnes vilja. Den som har godtagit att vara testamentsexekutor kan inte antas vara skyldig att fullgöra sitt uppdrag, om det innebär att han personligen måste inta ställning som part i en rättegång rörande giltigheten av ett ändamålsförordnande. Och om ingen testamentsexekutor har förordnats (eller den som har förordnats frånträder), så kan det bli svårt att finna någon som är villig att ta på sig ett boutredningsmannauppdrag som kommer att leda till ställningen av part i en sådan rättegång. Om däremot dödsboet intar partsställning med en testamentsexekutor eller en boutredningsman som företrädare, så lär betänkligheterna mot ett sådant uppdrag minska och därmed förutsättningarna för ett försvar av förordnandet bli bättre.

Det ska tilläggas att om testator inte har förordnat någon testamentsexekutor, så finns det alltid en risk för att dödsbodelägarna negligerar en ändamålsbestämmelse utan att det finns någon som kan ingripa mot det. Den risken förändras dock inte med en ordning som innebär att en boutredningsman, om sådan utses, är att se som rätt part vid en talan om ogiltighet av ett förordnande som ska verkställas före skiftet. Och om en boutredningsman förordnas kan han som företrädare för dödsboet försvara förordnandet likaväl som om han själv intog partsställning. Det finns i det hänseendet anledning att notera att en testamentarisk ändamålsbestämmelse bör, även om dess föremål inte tillgodoser någon annans intresse än testators eget, kunna vara ett skäl att inte entlediga boutredningsmannen ens om samtliga dödsbodelägare är ense om det (jfr 19 kap. 6 § ÄB).

Slutsatsen är att dödsboet är rätt svarandepart rörande en talan om ogiltighet av en ändamålsbestämmelse som ska verkställas före skifte. Till den del A.A:s och Hå.A:s talan gäller giltigheten av försäljningsförordnandet, skulle de således rätteligen ha stämt N.-E.A:s dödsbo.

Enligt 14 kap. 9 § RB har den som inte är part i rättegången, men påstår att saken rör hans rätt och visar sannolika skäl för sitt påstående, rätt att inträda som intervenient i målet. Bestämmelsen ger uttryck för den grundläggande principen att rätt till intervention förutsätter ett befogat interventionsintresse. Vad dödsboet önskar uppnå med sin ansökan om intervention är att N.-E.A:s förordnande om försäljning av företagsgruppen ska komma till verkställighet eller i allt fall prövas i en ordning där hans i testamente uttryckta vilja är representerad genom boet.

Frågan om giltigheten av den aktuella ändamålsbestämmelsen kan emellertid inte avgöras bindande genom en process mellan dödsbodelägarna. Det intresse som ligger till grund för ansökan om intervention berörs således endast på så sätt att påståendet att testamentena har tillkommit under påverkan av en psykisk störning kommer att prövas till den del klandertalan kan anses avse annat än ändamålsbestämmelsen. Den bedömning som i det hänseendet kan komma att göras i klandermålet mellan dödsbodelägarna får dock inte inverka på en motsvarande bedömning i ett eventuellt senare mål med dödsboet som part, där försäljningsförordnandets giltighet kommer till prövning. Vad som brukar kallas bevisverkan kan därför inte utgöra ett tillräckligt skäl för intervention.

Av det föregående följer att dödsboet inte har rätt att intervenera i målet. Dödsboets överklagande ska därför avslås.