NJA 2016 not 16

Till stöd för framställningen har Turkiet åberopat en dom meddelad den 6 december 2012 av brottmålsdomstolen nr 21 i Istanbul. Enligt domen har S.Ö. gjort sig skyldig till stöld. Brottet begicks den 1 september 2011 och bestod i att S.Ö. tillsammans med en annan person tillgrep målsägandens axelväska som denne bar på sig. Väskan innehöll 2 000 USD, flera kreditkort, pass och en kamera. Påföljden har bestämts till fängelse i fyra år.

S.Ö. har förnekat att han har begått den gärning som anges i domen och har uppgett bl.a. följande. Han greps och frihetsberövades med anledning av misstanken. I samband med en häktningsförhandling släpptes han fri och han trodde då att han inte längre var misstänkt för brottet. Han hade ingen advokat; han hade upplysts om att han inte behövde någon sådan. Han kallades inte till någon rättegång och han fick inte heller del av domen. Hans rätt till rättvis rättegång har således inte blivit tillgodosedd. I ljuset av utvecklingen i Turkiet sedan kuppförsöket sommaren 2016 bör den försäkran om rätt till förnyad prövning som Turkiet har lämnat inte godtas.

S.Ö. har vidare anfört bl.a. följande. Han är kurd och han stödde den kurdiska rebellgruppen YPS kring årsskiftet 2015/2016 genom att han då hjälpte till med mat och transporter vid oroligheterna i Cizre. Sedan 2012 är han medlem i HDP, ett parti som den turkiska staten anser har en nära koppling till PKK. Hans familj har under många år haft problem med trakasserier från turkiska myndigheter på grund av misstanke om samröre med PKK. Vidare har han inte anmält sig för att fullgöra sin militärtjänst och han riskerar därför långvariga och upprepade fängelsestraff. Om han tvingas att göra militärtjänst kommer han att utsättas för kränkande behandling och hot på grund av att han är kurd samt till följd av den turkiska statens misstankar om familjens samröre med PKK. Det finns en överhängande risk för att han, om han lämnas ut, kommer att utsättas för förföljelse på grund av sin etnicitet och sina politiska sympatier. Detta skulle strida mot 7 § utlämningslagen.

S.Ö. har också framhållit att den situation som uppstått i Turkiet efter kuppförsöket i juli 2016 bl.a. har medfört att han som kurd, på grund av sin politiska aktivitet och på grund av sin vägran att utföra militärtjänst, nu löper en ökad och högst påtaglig risk att utsättas för sådan behandling i fängelset och i militärtjänsten som står i strid med förbudet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling i artikel 3 i Europakonventionen. Även hans rätt till en rättvis rättegång i artikel 6 i Europakonventionen kommer att bli kränkt. Turkiet har anmält att landet har vidtagit åtgärder som innebär avvikelser från förpliktelserna enligt Europakonventionen (artikel 15). Detta, sammantaget med att det råder undantagstillstånd, innebär att han inte har någon möjlighet att få en rättvis rättegång med stöd av en av honom utsedd försvarare, om han över huvud taget kommer att ges någon möjlighet till en ny rättegång.

S.Ö. har uppgett att han kom till Sverige den 22 augusti 2016 och att han då genast ansökte om asyl. Han har överklagat Migrationsverkets beslut att avslå hans ansökan.

Till stöd för sina uppgifter har S.Ö., utöver det han själv har anfört, åberopat innehållet i rapporter och artiklar avseende situationen i Turkiet. Han har också åberopat förhör med den turkiske advokaten M.E. M.E. har hörts om situa­tionen i Turkiet, särskilt för personer som är politiskt aktiva, om sin kännedom om polisens upprepade trakasserier mot S.Ö:s familj och mot kurder i allmänhet samt om sanktionerna mot den som vägrar att göra militärtjänst. S.Ö. har också åberopat ett intyg om medlemskap i HDP, en kallelse till militärtjänstgöring samt dokument som visar att hans mor 2008 arresterades såsom misstänkt för samröre med PKK, men att hon därefter friades från misstankarna.

Riksåklagaren har till stöd för sin inställning bl.a. påpekat att S.Ö. inte har beviljats asyl eftersom Migrationsverket funnit att hans uppgifter om politisk aktivitet saknar stöd och att hans uppgifter i olika avseenden, bl.a. om när han anlände till Sverige, inte har varit trovärdiga. Riksåklagaren har också påpekat att S.Ö. först inför förhandlingen i HD har informerat om medlemskapet i HDP samt att hans uppgifter om politisk aktivitet är vaga.

Turkiet har liksom Sverige tillträtt det andra tilläggsprotokollet till 1957 års europeiska utlämningskonvention, som utgör en överenskommelse av sådant slag som avses i 9 § 3 st. utlämningslagen. Det har inte framkommit att domslutet i domen mot S.Ö. är uppenbart oriktigt. Domen är en s.k. utevarodom och S.Ö:s rättighet att försvara sig har inte blivit nöjaktigt tillgodosedd. Turkiet har emellertid, i enlighet med artikel 3 i protokollet, lämnat en försäkran om att S.Ö. har rätt att påkalla en ny domstolsprövning av utevarodomen. HD bedömer att denna försäkran innebär en tillräcklig garanti för att han får rätt till en ny domstolsprövning som tillgodoser hans rättighet att försvara sig. Något hinder mot utlämning föreligger alltså inte enligt 9 § 3 st. utlämningslagen.

Det som framgår av bl.a. åberopade rapporter avseende tiden efter kuppförsöket i juli i år inger betydande betänkligheter rörande situationen framför allt för personer som är misstänkta för brott mot staten eller är politiskt aktiva i opposition. Utvecklingen i Turkiet ter sig oroväckande beträffande bl.a. domstolsväsendets oberoende, misstänktas rättssäkerhet, behandlingen av personer som blir föremål för polisens ingripande och förhållandena i turkiska fängelser.

S.Ö. har lämnat vaga uppgifter om sin politiska aktivitet och har först i ett sent skede åberopat medlemskap i HDP. Utredningen ger inte heller i övrigt tillräckligt stöd för att anta att S.Ö., om han lämnas ut, kommer att utsättas för förföljelse av det slag som avses i 7 § utlämningslagen på grund av sin härstamning eller på grund av sin uppgivna politiska aktivitet. Det finns därmed inte hinder mot en utlämning enligt 7 § utlämningslagen.

Inte heller i övrigt finns det något hinder enligt utlämningslagen mot en utlämning. Det kan tilläggas att den s.k. specialitetsprincipen (12 § utlämningslagen och artikel 14 i 1957 års europeiska utlämningskonvention) uppställer vissa förutsättningar för att den som utlämnas ska kunna åtalas eller straffas för brott som har begåtts före, men inte omfattas av, utlämningen.

Av HD:s och Europadomstolens praxis i frågan om förutsättningarna för att en utlämning ska bedömas stå i strid med artikel 3 eller inte vara förenlig med artikel 6 i Europakonventionen framgår bl.a. följande. Om det har påvisats påtagliga grunder för att anta att den berörde, om han utlämnas, löper en verklig risk för att utsättas för behandling i strid med artikel 3 kan en utlämning också vara oförenlig med artikeln. Enbart möjligheten att en person skulle komma att behandlas i strid med artikel 3 är emellertid inte tillräcklig för att utgöra hinder mot utlämning. För att ett beslut om utlämning ska vara oförenligt med artikel 6 krävs att den som är föremål för en begäran om utlämning visar att han riskerar att på ett flagrant sätt förvägras en rättvis rättegång. Det fordras inte att den anmodade staten försäkrar sig om att förfarandet i den ansökande staten i alla delar kommer att uppfylla kraven i artikel 6. (Se bl.a. NJA 2009 s. 280 och Europadomstolens domar Saadi v. Italy [GC], no. 37201/06, ECHR 2008 och Ahorugeze v. Sweden, no. 37075/09, § 115, 27 October 2011.)

Europadomstolens praxis ger inte stöd för att det med hänvisning till Europakonventionen skulle råda ett generellt hinder mot utlämning till Turkiet. Utredningen i utlämningsärendet ger inte tillräckligt stöd för slutsatsen att förhållandena knutna till S.Ö:s person är sådana, att en utlämning av honom skulle stå i strid med artikel 3. Vad som i utredningen har framkommit om brister i möjligheten att försvara sig och beträffande rättsväsendet ger inte heller tillräckligt stöd för att en utlämning till Turkiet i detta fall skulle vara oförenlig med artikel 6.

Det får förutsättas att de i p. 9 nämnda betänkligheterna och den pågående utvecklingen i Turkiet beaktas vid den fortsatta beredningen av ärendet.