NJA 2016 s. 625
En bolagsman som har betalat en bolagsskuld saknar enligt 2 kap. 12 § handelsbolagslagen rätt att på grund av betalningen göra en fordran gällande mot någon annan bolagsman annat än som en del i den slutreglering som ska ske genom skifte. Det gäller också när bolaget har upplösts efter underskottskonkurs.
Malmö tingsrätt
M.B. förde vid Malmö tingsrätt den talan mot C.P. som framgår av tingsrättens dom.
Domskäl
Tingsrätten (tingsfiskalen Hannah Edström) anförde i dom den 28 juni 2013 följande.
Bakgrund
M.B. och C.P. var bolagsmän med lika andelar i Mimmas i Vellinge HB. Handelsbolaget bedrev caféverksamhet i en lokal i Vellinge. M.B. arbetade i verksamheten och gjorde uttag om 18 000 kr per månad under ca 20 månaders tid. Mimmas i Vellinge HB försattes i konkurs den 27 maj 2010. Före konkursen erlade M.B., av egna medel, betalningar om sammanlagt 223 885 kr till handelsbolagets borgenärer. Majoriteten av dessa betalningar avsåg skatter och arbetsgivaravgifter. M.B. anmälde inte någon fordran i bolagets konkurs. Konkursen avslutades sedan den 7 april 2011 utan överskott. Parterna har inte träffat något skriftligt bolagsavtal.
Yrkanden och inställning
M.B. har yrkat att C.P. ska förpliktas att till M.B. betala ett kapitalbelopp om 111 943 kr jämte ränta - - -.
C.P. har motsatt sig bifall till käromålet. Han har vitsordat kapitalbeloppet och sättet att beräkna ränta som skäligt i och för sig.
Grunder
M.B.
M.B. har, privat, i egenskap av bolagsman erlagt betalning till handelsbolagets borgenärer med ett belopp om 223 885 kr. Handelsbolaget har sedan försatts i konkurs. Till följd av att bolagsmän i ett handelsbolag är solidariskt betalningsansvariga för bolagets skulder har M.B. en regressfordran på C.P. motsvarande hälften av det belopp som hon har erlagt. C.P. är följaktligen skyldig att ersätta M.B. med 111 943 kr.
C.P.
M.B:s talan riktar sig mot fel part. Enligt C.P. har M.B. att vända sig mot handelsbolaget för utfående av sina utlägg. Vidare har M.B. inte uppgett fordran till konkursförvaltaren, vilket är en förutsättning för att hon ska kunna rikta krav mot C.P. För det fall tingsrätten skulle anse att betalningsskyldighet för C.P. skulle föreligga, har han en motfordran på M.B. som överstiger yrkat kapitalbelopp.
Utveckling av talan
M.B.
Under bolagets bestånd arbetade M.B. heltid i caféet medan C.P. var s.k. sleeping partner med intresse i bolaget. Det kom dock att skära sig mellan bolagsmännen. Därtill var även handelsbolagets ekonomi dålig. Före konkursen hörde ett antal borgenärer av sig och ville ha betalt för sina fordringar. M.B. tog sitt ansvar som bolagsman och reglerade kraven med egna medel.
Handelsbolagets bokföring sköttes av en person vid namn T.J. Denne momsredovisade och upprättade deklarationer. Eftersom det var fråga om ett handelsbolag beskattades överskottet hos delägarna, men bolaget skickade även in en egen deklaration till Skatteverket.
Utgångspunkten är att bolagets eventuella överskott varje år ska fördelas lika mellan bolagsmännen. I förevarande fall har parterna dock kommit överens om en annan fördelning. Eftersom M.B. arbetade heltid i bolaget har hon varje månad gjort ett uttag om 18 000 kr. Hon hade ingen annan inkomst och de månatliga uttagen var en förutsättning för att hon skulle kunna arbeta med caféverksamheten. Detta var C.P. medveten om och han samtyckte till uttagen. Det var fråga om kontinuerliga uttag under ett par års tid och uttagen återspeglades i bolagets deklaration.
C.P.
Vad en bolagsman nödgats betala till en bolagsborgenär kan hon söka åter hos bolaget. M.B. har dock inte framställt något krav under handelsbolagets löpande drift. Med hänsyn till bestämmelsen i 2 kap. 12 § lagen om handelsbolag och enkla bolag (HBL) kan hennes talan betraktas som en talan mot fel part. M.B. har inte heller anmält sin fordran till konkursförvaltaren. Hennes underlåtenhet i detta avseende medför att direkt regress mot C.P. inte kan komma ifråga.
Till följd av M.B:s uttag har C.P. under alla förhållanden en kvittningsgill motfordran på henne som i vart fall uppgår till omstämt belopp. M.B:s månadsvisa uttag om 18 000 kr har belastat handelsbolagets resultat med åtminstone 360 000 kr (18 000 kr × 20 uttag). I avsaknad av bolagsavtal ska bolagsmännen dela på hennes uttag, vilket innebär att M.B. är skyldig att ersätta C.P. med 180 000 kr (360 000/2). Omstämt belopp ska kvittas mot denna motfordran.
M.B. har genmält följande. Det bestrids att talan skulle riktas mot fel part. Talan kan inte riktas mot handelsbolaget eftersom bolaget har upphört i och med konkursen. Hon har visserligen inte anmält sitt krav till konkursförvaltaren, men denne har haft kännedom om hennes utlägg. Hennes fordran är att jämföra med ett vanligt borgensåtagande.
M.B. har vidare motsatt sig C.P:s kvittningsinvändning och gjort gällande att C.P. uttryckligen samtyckt till, eller i vart fall genom konkludent handlande accepterat, både att M.B. fick ersättning för nedlagt arbete i handelsbolaget och ersättningens storlek. Under alla förhållanden har de aktuella uttagen inte varit resultatpåverkande eftersom de bokförts på M.B:s kapitalkonto.
Utredning
Parterna har hörts under sanningsförsäkran.
Domskäl
Riktar sig talan mot fel part?
Det är ostridigt att M.B. före konkursen erlade betalningar till bolagets borgenärer om 223 885 kr. Vad tingsrätten först har att ta ställning till är om C.P. är rätt part eller om M.B. har att vända sig till handelsbolaget.
Av 2 kap. 20 § första stycket HBL följer att bolagsmännen svarar solidariskt för bolagets förpliktelser. Bolagsmännens solidariska medansvar begränsas dock av bestämmelsen i 2 kap. 12 § HBL. Enligt nyss nämnda stadgande har en bolagsman under bolagets bestånd inte rätt att mot någon annan bolagsman göra gällande bl.a. utgiftsfordringar. Den bakomliggande tanken är att begränsningsregeln ska mana till försiktighet och samråd bolagsmännen emellan när bolagets likvida situation är ansträngd (se SOU 1978:67 s. 95 och prop. 1979/80:143 s. 117).
M.B. har väckt talan mot C.P. efter att handelsbolaget försattes i konkurs. Konkursen avslutades utan överskott drygt ett år före talans väckande. Enligt ordalydelsen i 2 kap. 12 § HBL gäller begränsningen under bolagets bestånd. Ett handelsbolag som är försatt i konkurs består visserligen under konkursen men upphör när konkursförfarandet är avslutat. Med hänsyn till att handelsbolaget upphört är begränsningsregeln i 2 kap. 12 § HBL inte tillämplig. Vid tidpunkten för talans väckande hade M.B. över huvud inte kunnat vända sig mot handelsbolaget. Mot bakgrund av det sagda kommer tingsrätten fram till att M.B:s talan inte riktar sig mot fel part.
Har det någon betydelse att M.B. inte har bevakat sin fordran i handelsbolagets konkurs?
C.P. har även gjort gällande att M.B. inte kan rikta något krav mot honom eftersom hon underlåtit att anmäla sin fordran till konkursförvaltaren. Beträffande denna invändning konstaterar tingsrätten att meningarna går isär i doktrinen om huruvida en bolagsman kan konkurrera med bolagsborgenärerna i handelsbolagets konkurs (jfr Nial & Hemström, Om handelsbolag och enkla bolag, 4 uppl., s. 200 ff., och Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, 2 uppl., s. 490). I ett par, visserligen gamla, avgöranden (NJA 1896 s. 433 och NJA 1904 s. 66) gav HD uttryck för att bolagsman på grund av sitt personliga ansvar för bolagets skulder saknade rätt till betalning ur bolagets konkursbo. Det förefaller inte som att denna princip har varit föremål för omprövning i något senare HD-avgörande.
Genom att ålägga bolagsmännen ett solidariskt ansvar för handelsbolagets skulder har lagstiftaren avsett att skapa en säkerhet för bolagsborgenärerna. Denna ordning är särskilt påkallad eftersom ett handelsbolag - till skillnad från ett aktiebolag - inte behöver ha ett bundet kapital. Med tanke på systemets konstruktion förefaller det betänkligt om en bolagsman i bolagets konkurs skulle kunna konkurrera med bolagsborgenärerna eftersom dessa i praktiken även är bolagsmannens egna fordringsägare. Ändamålsskäl torde således tala för att den princip som kommer till uttryck i ovan nämnda HD-avgöranden fortfarande är välgrundad.
Eftersom det är långt ifrån klarlagt att M.B. hade kunnat göra gällande sin fordran i handelsbolagets konkurs kan det inte krävas att hon skulle ha anmält denna till konkursförvaltaren. Tingsrätten delar alltså inte C.P:s uppfattning om att en sådan anmälan skulle utgöra en förutsättning för M.B:s regresstalan mot honom.
Har C.P. en motfordran på M.B. med anledning av hennes månatliga uttag?
Parterna är överens om att M.B. under handelsbolagets bestånd gjorde regelbundna uttag om 18 000 kr per månad under ca 20 månaders tid. Uppfattningarna går isär om huruvida C.P., uttryckligen eller genom konkludent handlande, godkänt uttagen eller inte. Vidare har parterna olika uppfattning om huruvida uttagen varit resultatpåverkande eller inte.
Utgångspunkten är att bolagsmännen i ett handelsbolag fritt kan reglera sina interna mellanhavanden. De har full avtalsfrihet bl.a. när det gäller betalning för arbete i bolagets rörelse och fördelning av över- och underskott. En överenskommelse mellan bolagsmännen kan vara skriftlig, muntlig eller framgå av konkludent handlande. I HBL återfinns regler som ska användas för det fall att bolagsmännen inte avtalat om sina inbördes förhållanden.
M.B. har gjort gällande att C.P. och hon har kommit överens om att hon skulle göra uttag om 18 000 kr per månad. Det är M.B. som har bevisbördan för detta påstående.
- - -.
Vid en samlad bedömning av vad som framkommit i målet menar tingsrätten att omständigheterna är sådana att det är visat att C.P. genom konkludent handlande samtyckt till att M.B. gjorde de omtvistade uttagen. Den omständigheten att C.P. har hävdat att han haft begränsad insyn i bolagets räkenskaper ändrar inte rättens bedömning. Av det sagda följer att C.P:s påstådda motfordran saknar grund. Vid denna bedömning finns det inte anledning att pröva om uttagen har varit resultatpåverkande eller inte. Eftersom C.P. inte har anfört någon ytterligare omständighet som skulle kunna befria honom från betalningsskyldighet ska M.B:s talan bifallas.
Domslut
Domslut
C.P. ska till M.B. betala ett kapitalbelopp om 111 943 kr jämte ränta på kapitalbeloppet - - -.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
C.P. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle ogilla M.B:s käromål.
M.B. motsatte sig ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Lars Clevesköld och Anette Ohlsson samt hovrättsassessorn Margareta Sandén, referent) anförde i dom den 9 juni 2014 följande.
Hovrättens domskäl
Utredningen i hovrätten, m.m.
Hovrätten har med stöd av 50 kap. 13 § andra stycket 2 RB avgjort målet utan huvudförhandling.
Hovrätten har tagit del av samma utredning som tingsrätten och därvid spelat upp de vid tingsrätten inspelade förhören med M.B. och C.P.
Frågan om tillåtligheten av M.B:s talan
C.P. har vid tingsrätten anfört att M.B:s underlåtenhet att framställa sitt krav mot bolaget eller till konkursförvaltaren medför att hon inte kan framställa någon regressfordran mot C.P. Han har i överklagandet utvecklat saken genom att anföra att tingsrättens resonemang, om att begränsningsregeln i 2 kap. 12 § handelsbolagslagen bara gäller under bolagets bestånd, måhända är riktig, men också anfört att det saknas lagstöd för att en bolagsman efter handelsbolags konkurs har rätt att vända sig mot annan bolagsman för utfående av utlägg.
Hovrätten har berett parterna tillfälle att yttra sig i frågan huruvida talan om regresskrav kan föras på annat sätt än i anslutning till bolagets upplösning.
M.B. har hävdat att begränsningsregeln endast gäller under bolagets bestånd, och har till syfte att i ekonomiskt ansträngda lägen mana till försiktighet i förvaltningen, samt att en regressfordran inte låter sig bestämmas under bolagets bestånd. När bolaget inte längre består medför regeln inte längre någon begränsning av när en regressfordran får göras gällande.
C.P. har framhållit att, sedan ett bolag upplösts genom konkurs, delägare kan påfordra skifte, eventuellt sedan likvidator utsetts, för att få de med bolaget förenade ekonomiska förhållandena reglerade. Han har anfört att den talan som M.B. väckt förutsätter att skifte ägt rum, vilket ej skett.
Hovrätten gör i denna fråga följande bedömning.
Stefan Lindskog anför i Lagen om handelsbolag och enkla bolag, 2 uppl. 2010, s. 341, att begränsningsregeln innebär att en regressfordran kan göras gällande endast som ett element vid bestämmandet av lösenbelopp respektive skiftesfordring.
Bestämmelsen i 2 kap. 12 § handelsbolagslagen är emellertid, som M.B. framhållit, författad med avseende på förhållandena så länge bolaget består, jfr prop. 1979/80:173 s. 117, där det också anförs att bestämmelsen är dispositiv. Varken av lagtexten eller av tillgänglig praxis och doktrin kan utläsas att bestämmelsen är avsedd att bilda spärr mot att en bolagsman, sedan bolaget upplösts, i annan ordning än skiftets väcker regressanspråk mot någon tidigare medbolagsman. Något hinder att pröva M.B:s talan i nu förevarande mål kan således inte anses föreligga.
Ska M.B:s talan bifallas?
Hovrätten delar den uppfattning som kommer till uttryck i tingsrättens avgörande, nämligen att det förhållandet att M.B. inte gjort sin fordran gällande i bolagets konkurs inte medför hinder för bifall till hennes talan.
C.P. har inte invänt mot M.B:s påstående att hon under bolagets bestånd erlagt sammanlagt 223 885 kr till bolagets borgenärer och att hon i och för sig har en regressfordran motsvarande hälften av detta belopp. I sakligt hänseende har C.P. således invänt endast att han har kvittningsgilla motfordringar mot M.B. uppgående till 180 000 kr, till följd av att hon för egen del gjort månadsvisa uttag ur bolaget om sammanlagt 360 000 kr.
Hovrätten gör i frågan om M.B:s rätt att göra uttagen samma bedömning som tingsrätten. Hovrätten vill emellertid tillägga följande.
Att M.B. gjort uttag ur bolaget skulle eventuellt, om hon inte ansetts ha haft rätt därtill, ha kunnat ådra henne en återbäringsskyldighet mot bolaget respektive dess konkursbo, och således ha kunnat påverka frågan om utdelning i konkursen. Någon omedelbar betalningsskyldighet i förhållande till C.P. kan emellertid inte ha uppkommit genom uttagen.
C.P:s överklagande ska mot bakgrund av det anförda lämnas utan bifall.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens domslut utan några ändringar.
Högsta domstolen
C.P. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla M.B:s talan.
M.B. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Ricardo Valenzuela, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Domskäl
Punkterna 1-17 motsvarar i huvudsak punkterna 1-12 i HD:s dom.
Den närmare innebörden av begränsningen i 2 kap. 12 § handelsbolagslagen
Som har framgått är det en viktig utgångspunkt för regleringen om handelsbolag att en bolagsman inte bör vara skyldig att tillskjuta bolaget medel utöver vad som är avtalat mellan bolagsmännen (se p. 7). I linje med detta gäller som huvudregel att varken bolaget eller bolagsmännen har rätt att göra fordringsanspråk gällande mot en bolagsman. Trots detta kan emellertid bolagsmännen tvingas infria bolagsförpliktelser på grund av sitt medansvar (se p. 8). Enligt vad som tidigare har angetts gäller begränsningen i 2 kap. 12 § handelsbolagslagen även i det fallet att en bolagsman till följd av en infriad bolagsskuld har ett regressanspråk mot bolaget (se p. 12). Sådana och andra fordringar som omfattas av begränsningen ska i stället beaktas inom ramen för en slutreglering av det interna bolagsförhållandet (se p. 9-11). En tydlig fördel med den ordningen är att en bolagsmans eventuella betalningsskyldighet bestäms med hänsyn till den ansvarsfördelning som motiveras av bolagsmännens samlade mellanhavanden med avseende på bolaget (se p. 10).
Uttrycket ”under bolagets bestånd” infördes i 2 kap. 12 § handelsbolagslagen för att markera att begränsningen gäller även under bolagets likvidation. Enligt vad som uttalades i lagmotiven har ordvalet byggt på utgångspunkten att fordringar som uppkommit inom ramen för bolagsförhållandet kan göras gällande vid bolagets upplösning (se p. 17). Uttalandena får förstås på det sättet, att bestämmelsens lydelse förutsätter att dessa fordringar ska kunna beaktas vid en slutreglering av bolagsmännens inbördes mellanhavanden. Någon ytterligare inskränkning av begränsningen kan emellertid inte ha varit avsedd. De överväganden som har gett upphov till bestämmelsens lydelse kan mot den bakgrunden inte tas till intäkt för att begränsningen upphör redan i och med bolagets upplösning.
Om en bolagsman skulle medges en oinskränkt rätt att göra en fordran gällande mot någon annan bolagsman sedan bolaget upplösts, skulle dessutom begränsningens syfte i stor utsträckning gå förlorat. En sådan ordning skulle nämligen inte förhindra att en betalningsskyldighet hänförlig till bolaget kan uppkomma för någon annan bolagsman utan hänsyn till bolagsmännens inbördes kapitalfördelning och deras övriga mellanhavanden. Detta talar med styrka för att tidpunkten då ett regresskrav görs gällande inte på detta sätt kan tillmätas avgörande betydelse.
Såväl bestämmelsens syfte som slutregleringens funktion talar tydligt för att begränsningens tillämplighet i stället bör relateras till tidpunkten för fordringens uppkomst och bolagsmännens inbördes rättsförhållande med avseende på bolaget. I fall när en bolagsmans regressfordran har uppkommit innan det interna bolagsförhållandet för hans eller hennes del har avvecklats bör fordringen inte kunna göras gällande mot någon annan bolagsman. Detta ligger i linje med att begränsningen inte gäller för fordran som har sin grund i att en bolagsman har infriat en bolagsskuld efter sin avgång (se p. 12). En sådan ordning är dessutom förenlig med att fordringar som har uppkommit under bolagsförhållandet normalt ska beaktas inom ramen för en slutreglering av det inbördes förhållandet mellan bolagsmännen.
Slutsatsen av det anförda är att en bolagsman som har betalat en bolagsskuld, enligt 2 kap. 12 § handelsbolagslagen saknar rätt att på grund av betalningen göra en fordran gällande direkt mot någon annan bolagsman, om fordringen har uppkommit innan bolagsförhållandet för hans eller hennes del har upphört. Det sagda innebär att begränsningen under angivna förhållanden gäller oavsett när ett regresskrav görs gällande och alltså även om fordran görs gällande först efter det att bolaget upplösts.
Bedömningen i detta fall
När M.B. betalade handelsbolagets skulder ingick hon i bolaget. Hennes fordran får anses ha uppkommit i och med betalningarna och således innan bolagsförhållandet för hennes del hade upphört. Enligt 2 kap. 12 § handelsbolagslagen saknar hon mot den bakgrunden rätt att göra fordringen gällande mot C.P. Hennes talan ska därför ogillas.
Domslut
Domslut
HD ändrar hovrättens dom i själva saken och ogillar M.B:s talan.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ella Nyström, Johnny Herre, referent, Lars Edlund och Sten Andersson) meddelade den 20 juni 2016 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
M.B. och C.P. var de enda bolagsmännen i Mimmas i Vellinge Handelsbolag. Bolaget försattes i konkurs som avslutades utan överskott. Före och under konkursförfarandet infriade M.B. med egna medel skulder som bolaget hade. De totala betalningarna uppgick till 223 885 kr.
M.B. har väckt talan mot C.P. och yrkat att han ska utge ersättning med 111 943 kr, motsvarande hälften av det belopp som M.B. har betalat för att infria bolagets skulder. Som grund för sin talan har hon anfört att C.P. som bolagsman är solidariskt ansvarig för bolagets skulder enligt 2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag och att hon därför har rätt att av honom regressvis få betalt för hälften av vad hon har utgett. C.P. har invänt att M.B. är förhindrad att kräva betalning av honom och anfört bl.a. att hans ansvar för hennes utgifter är begränsat enligt 2 kap. 12 § handelsbolagslagen.
Tingsrätten förpliktade C.P. att till M.B. betala 111 943 kr och ränta. Enligt tingsrätten var bestämmelsen i 2 kap. 12 § handelsbolagslagen inte tillämplig eftersom bolaget hade upphört sedan konkursen avslutats. Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut.
Frågan i målet
Målet gäller frågan vad som krävs för att en handelsbolagsman som före och under bolagets konkurs har betalat bolagets skulder ska ha rätt till kompensation av annan bolagsman.
Allmänt om det interna bolagsförhållandet
Av 1 kap. 1 § handelsbolagslagen följer att ett handelsbolag förutsätter ett bolagsavtal. Genom detta bestäms bolagsmännens inbördes rättigheter och skyldigheter.
Av 2 kap. framgår att en bolagsman ska tillgodoräknas skäligt förvaltningsarvode och ränta på insats som finns kvar i bolaget vid räkenskapsårets början och i princip har rätt att från bolaget få betalning för dessa poster samt för sin andel av det överskott som finns. Bolagsmannen har också rätt att få ersättning från bolaget för fordran på grund av utgifter för bolagets räkning.
Av 2 kap. 11 § följer att en bolagsman inte är skyldig att tillskjuta bolaget medel utöver vad som är avtalat mellan bolagsmännen. En bolagsman har inte heller rätt att utan övriga bolagsmäns samtycke öka sin kapitalinsats utöver vad den ska vara enligt avtalet (10 §). Däremot svarar bolagsmännen enligt 2 kap. 20 § solidariskt för bolagets förpliktelser. En bolagsmans skyldigheter i förhållande till bolagets borgenärer är alltså desamma som bolagets skyldigheter. Skulle en bolagsman på grund av sitt medansvar infria en bolagsskuld föreligger en rätt för bolagsmannen att regressvis bli ersatt ur bolagets medel.
Bolagsförhållandets avveckling
En avveckling av bolagsförhållandet mellan bolagsmännen kräver dels att bolaget likvideras, dels att bolagsmännens mellanhavanden avseende bolaget slutregleras genom skifte. Ett handelsbolag betraktas som upplöst när skifte har skett. Skiftet innebär en slutreglering av det inbördes förhållandet mellan bolagsmännen, där bolagsmännens andelar av behållningen i bolaget fördelas. En bolagsman som vid skiftet har en negativ kapitalandel ska tillskjuta medel för att reglera underskottet. Den bolagsman som i stället har en positiv kapitalandel har rätt att inom ramen för skiftet bli gottgjord för detta.
Har handelsbolaget försatts i konkurs och finns det ett överskott i konkursen, ska bolaget träda i likvidation och skifte ske (jfr p. 8). Först när så har skett anses bolaget som juridisk person upplöst (se 2 kap. 44 § andra stycket). Med skiftet är också bolagsmännens inbördes förhållanden avklarade. Har konkursen avslutats utan överskott är bolaget redan med det upplöst som juridisk person (se samma lagrum). Det innebär emellertid inte att bolagsmännens inbördes förhållanden är avklarade. En slutreglering av dessa förhållanden förutsätter således ett skifte (se t.ex. Stefan Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, 2 uppl. 2010, s. 768 f.).
Rätten att göra gällande fordran mot annan bolagsman
Enligt 2 kap. 12 § har en bolagsman under bolagets bestånd inte rätt att mot någon annan bolagsman göra gällande fordran på grund av utgifter för bolagets räkning, fordran på förvaltningsarvode eller fordran på ränta på insats. Begränsningen gäller för i princip alla fordringar som har sin grund i bolagsförhållandet. Den gäller alltså även när en bolagsman mot bolaget har ett regressanspråk till följd av att han eller hon har infriat en bolagsskuld (se t.ex. Håkan Nial och Carl Hemström, Om handelsbolag och enkla bolag, 4 uppl. 2008, s. 135 f. och Lindskog, a.a., s. 336).
Ett handelsbolag består i den mening som avses i 2 kap. 12 § i princip till dess det efter likvidation upplöses i samband med skifte (jfr p. 8). Det gäller även efter överskottskonkurs (jfr p. 9). När bolaget upplöses efter underskottskonkurs sammanfaller emellertid inte bolagets upphörande som juridisk person (som inträffar vid konkursens avslutande) med en slutreglering mellan bolagsmännen (som sker genom ett efterföljande skifte). Det väcker frågan om vad som är styrande vid tillämpningen av 2 kap. 12 §. Av betydelse i det hänseendet är bestämmelsens syfte.
Regleringen i 2 kap. 12 § tillkom i samband med att handelsbolagslagen infördes år 1981. I lagförarbetena konstaterades att en förvaltande bolagsmans villighet att för bolagets räkning göra arbetsinsatser eller kapitalutlägg kunde minska om bolagsmannen inte redan under bolagets bestånd kunde utkräva ersättning av medbolagsmännen om bolagets medel inte räckte till. Samtidigt konstaterades med gillande att man i den rättsliga doktrinen och i rättspraxis hade intagit ståndpunkten att bolagsmannen inte skulle ha rätt att vända sig mot annan bolagsman, eftersom det i fall där bolaget saknade likvida medel fanns ett önskemål om att frammana försiktighet i förvaltningen och förmå en förvaltningsberättigad bolagsman till samråd med övriga bolagsmän innan bolagsmannen vidtog förvaltningsåtgärder som innebar eller medförde större utgifter. Det ansågs vidare mest praktiskt att samma regel skulle gälla såväl före som under ett likvidationsförfarande. En fordran skulle därför kunna göras gällande först vid bolagets ”upplösning”. (Se prop. 1979/80:143 s. 117.) Detta förbehåll uttrycktes i paragrafen med formuleringen ”under bolagets bestånd”.
Uttalandena i lagförarbetena får närmast förstås på det sättet att en bolagsmans fordringar som har sin grund i bolagsförhållandet ska kunna beaktas först vid en slutreglering av bolagsmännens mellanhavanden, dvs. ett skifte, där bolagsmännens eventuella betalningsskyldighet mot övriga bestäms med hänsyn till bolagsmännens samlade anspråk med avseende på bolaget. Skulle en bolagsman mot sina medbolagsmän få göra gällande en fordran hos bolaget utanför en sådan slutreglering, skulle detta kunna leda till att medbolagsmännen i sin tur fick regressanspråk mot övriga, vars storlek inte alltid är möjlig att bestämma eftersom anspråken kan vara beroende av bl.a. fördelningen av det egna kapitalet i bolaget (jfr Lindskog, a.a., s. 335).
Slutsatsen av det anförda är att en bolagsman som har betalat en bolagsskuld saknar rätt att på grund av betalningen göra en fordran gällande mot någon annan bolagsman annat än som en del i den slutreglering som ska ske när det interna bolagsförhållandet avvecklas genom skifte. Att bolagets rättspersonlighet vid underskottskonkurs upphör redan vid konkursens avslutande saknar betydelse för tillämpningen av 2 kap. 12 §. Det sagda utgör dock inte hinder mot att bolagsmännen i enlighet med 2 kap. 1 § andra stycket, uttryckligen eller konkludent, avtalar om att regress får göras gällande under bolagets bestånd, dvs. före slutreglering genom skifte.
Bedömningen i detta fall
Av utredningen i målet framgår inte att någon slutreglering i form av skifte har skett eller att parterna har kommit överens om en rätt till inbördes regress mellan bolagsmännen utan hinder av 2 kap. 12 § handelsbolagslagen. M.B:s anspråk på kompensation för de utlägg hon har haft i och för bolaget kan därför, som målet föreligger, inte vinna bifall. Hennes talan ska alltså ogillas.
Domslut
Domslut
HD ändrar hovrättens dom i själva saken och ogillar M.B:s talan.
HD:s dom meddelad: den 20 juni 2016.
Mål nr: T 3593-14.
Lagrum: 2 kap. 12, 20 och 44 §§ lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag.