NJA 2018 not 18

M.A. dömdes av tingsrätten för fyra fall av bedrägeri till villkorlig dom och dagsböter. Han frikändes från åtal rörande bedrägeri vid ytterligare 30 tillfällen. I domen förpliktades han dessutom att betala skadestånd i anledning av brottsligheten med drygt 20 000 kr.

Även åklagaren överklagade domen och yrkade att M.A. skulle dömas i de delar han hade frikänts i tingsrätten samt att han skulle förpliktas att betala skadestånd även i dessa delar. Därtill yrkade åklagaren att straffet skulle skärpas.

I kallelsen till huvudförhandling i hovrätten angavs att M.A:s överklagande skulle förfalla, om han inte inställde sig personligen eller genom ombud. Vidare angavs att för det fall att han inställde sig endast genom ombud kunde överklagandet också förfalla om det inte fanns särskilda skäl mot det. Till huvudförhandlingen kallades även ett stort antal andra tilltalade. Enligt hovrättens huvudförhandlingsplan beräknades förhandlingen pågå flera dagar i veckan under ett par månaders tid, varav mer än tio förhandlingsdagar skulle äga rum med parterna närvarande.

När förhandlingen ropades på kl. 09.00 den första dagen inställde sig M.A. endast genom ombud. Ombudet upplyste rätten om att han hade haft kontakt med sin klient som var på väg till förhandlingen men något försenad. Han uppgav att det inte gjordes gällande laga förfall.

Hovrätten konstaterade att M.A. inte hade kommit till förhandlingen och fann att det inte var sannolikt att han hade laga förfall. Eftersom det enligt hovrätten inte heller fanns särskilda skäl mot att överklagandet skulle förfalla förklarade hovrätten att så hade skett. Beslutet avkunnades kl. 09.20.

M.A. inställde sig till huvudförhandlingen kl. 09.30. Han närvarade därefter vid förhandlingen i de delar som berörde honom med anledning av åklagarens överklagande.

M.A. ansökte i hovrätten om att målet åter skulle tas upp. Han anförde att det hade funnits särskilda skäl mot att låta överklagandet förfalla. Hovrätten hade upplysts om att han var försenad. Han infann sig ungefär 25 minuter efter förhandlingens början. Förhandlingen hade då inte kommit längre än till kontroll av personuppgifter. Huvudförhandlingen skulle pågå under många dagar och han måste närvara med anledning av åklagarens överklagande. Hans försening hade inte orsakat någon som helst skada, olägenhet eller kostnad. En prövning av överklagandet skulle vara av stor betydelse för honom, bl.a. på grund av den skadeståndsskyldighet han ålagts av tingsrätten.

Hovrätten har avslagit M.A:s ansökan om återupptagande. Hovrätten har senare meddelat dom i målet och helt ogillat åtalet mot honom. Hans skadeståndsskyldighet enligt tingsrättens dom kvarstår dock. M.A. har därefter begränsat sitt yrkande om återupptagande till att avse enbart skadeståndsdelen.

Enligt 21 kap. 2 § RB gäller som huvudregel att en tilltalad är skyldig att infinna sig personligen vid huvudförhandling. I 51 kap. 16 § anges att en enskild klagande i ett brottmål ska kallas att inställa sig vid påföljd att överklagandet annars förfaller. Om han eller hon ska infinna sig personligen, ska hovrätten i kallelsen upplysa om att målet kan förfalla också vid inställelse endast genom ombud (51 kap. 21 § 1 st. andra meningen).

I förarbetena till 51 kap. 21 § anges som huvudregel att målet ska förfalla om en enskild klagande inte inställer sig annat än genom ombud. Överklagandet ska dock inte förfalla, om det finns särskilda skäl mot att så sker (se prop. 2015/16:39 s. 56 f.). Enligt 21 § 4 st. får hovrätten avgöra målet om en enskild klagande som har förelagts att infinna sig personligen inställt sig endast genom ombud.

Om överklagandet har förklarats förfallet kan klaganden med stöd av 51 kap. 22 § ansöka om att målet återupptas. Återupptagande ska ske om klaganden hade laga förfall för sin utevaro eller underlåtenhet att infinna sig personligen som han eller hon inte kunde anmäla i tid.

Enligt ordalydelsen begränsar sig prövningen av återupptagandet enligt 51 kap. 22 § till frågan om det förelegat laga förfall. Av rättsfallet NJA 2018 s. 3 framgår emellertid att hovrätten även ska ta hänsyn till de intressen som den hade att beakta när överklagandet förklarades förfallet enligt 51 kap. 21 §. HD uttalar i rättsfallet att det i allmänhet finns utrymme för en sådan bedömning inom ramen för vad som utgör laga förfall; bestämmelserna om laga förfall ger möjlighet till en ganska fri tolkning. Varje omständighet som är av beskaffenhet att det inte skäligen kan krävas att klaganden ska närvara eller i övrigt vara verksam i rättegången kan beaktas vid prövningen.

Av betydelse blir bl.a. om det vid prövningen av om överklagandet skulle förfalla tydligt framgick att klaganden stod fast vid sitt överklagande, vad klagandens inställning var till om målet kunde avgöras utan hans eller hennes personliga närvaro samt huruvida det var lämpligt att genomföra hela eller delar av förhandlingen trots att klaganden inte var personligen närvarande. Klagandens rätt till en rättvis rättegång ska beaktas. Ett överklagande bör inte förklaras förfallet exempelvis om det framstår som en omotiverat sträng sanktion för klagandens frånvaro. (Jfr NJA 2015 s. 284 och NJA 2018 s. 3 samt Europadomstolens dom Kari-Pekka Pietiläinen v. Finland, no. 13566/06, 22 September 2009.)

Av de uppgifter som M.A. lämnat framgår inte närmare varför han var försenad. Utredningen visar dock att han genom sitt ombud hade meddelat hovrätten att han var försenad men på väg till hovrätten för att inställa sig. Mot bakgrund av detta måste det ha stått klart för hovrätten att han stod fast vid sitt överklagande. Hovrätten hade därför innan överklagandet förklarades förfallet bl.a. att ta ställning till om målet kunde påbörjas i avvaktan på att han skulle inställa sig personligen.

Huruvida hovrätten övervägde detta alternativ framgår inte. Mot bakgrund av målets omfattning och karaktär måste det dock ha funnits förutsättningar att påbörja målet utan att M.A. var personligen närvarande. Att under dessa omständigheter i stället förklara överklagandet förfallet framstår, särskilt eftersom även åklagaren överklagat i förhållande till M.A., som en omotiverat sträng sanktion.

Det föreligger således förutsättningar att bifalla M.A:s yrkande om att målet ska återupptas. Att det enbart är skadeståndsfrågan som kvarstår påverkar inte bedömningen. Av den anledningen ska dock målet återupptas endast i skadeståndsdelen.