NJA 2019 not 4
Ansökan av Bosnien och Hercegovina om prövning enligt 18 § lagen (1957:668) om utlämning för brott.
Den 8:e. 4. (Ö 6049-18) Ansökan av Bosnien och Hercegovina om prövning enligt 18 § lagen (1957:668) om utlämning för brott.
HD , beslut på förslag av föredraganden .
Utlämningsframställningen m.m.
Framställningen 1. Justitieministeriet i Bosnien och Hercegovina har begärt att A.B. ska utlämnas dit för verkställighet av ett fängelsestraff.
Riksåklagarens och A.B:s inställning m.m.
Enligt riksåklagaren finns det inte något hinder mot utlämning.
A.B. har motsatt sig utlämning. Han har i HD gjort gällande att påföljdspreskription har inträtt enligt lagstiftningen i Bosnien och Hercegovina samt att det finns hinder mot utlämning enligt 7 och 8 §§ utlämningslagen. Han har också anfört att en utlämning skulle vara oförenlig med artikel 3 i Europakonventionen.
A.B. har i utlämningsärendet varit frihetsberövad som anhållen och häktad under tiden den 21 mars–18 juli 2018 samt som anhållen under tiden den 18–21 december 2018.
Skäl
Åberopad dom m.m.
Till stöd för framställningen har det åberopats en dom meddelad den 27 januari 2012 av distriktsdomstolen i Banja Luka. Domen avser gärningar som begicks den 19 juli 2011. Gärningarna bestod i att A.B. hade framfört en personbil med en alkoholkoncentration på 2,5 promille i blodet och vid färden kört på en cyklist som till följd av sina skador avled på olycksplatsen. A.B. hade även avvikit från olycksplatsen utan att stanna bilen. Av domen framgår att A.B. ingått en överenskommelse med åklagaren varvid han erkänt sig skyldig till brottet hot mot allmän trafik och för detta brott föreslagits en påföljd. Domstolen har i domen godkänt överenskommelsen och dömt A.B. till fängelse i två år och sex månader. Domen har fått laga kraft.
Av handlingarna som bifogats framställningen framgår att A.B. påbörjat verkställigheten av det utdömda straffet under år 2012, men att verkställigheten avbröts i september 2013 då A.B. avvek i samband med en permission. Han blev därefter efterlyst. Den återstående strafftiden uppgår till ett år, tre månader och fyra dagar.
A.B:s uppgifter 7. A.B. har berättat bl.a. följande. Eftersom han är muslim, och därmed tillhör en minoritet inom Serbiska republiken i Bosnien och Hercegovina, kan han inte avtjäna sitt straff i den delen av landet. Han blev under den tidigare verkställigheten utsatt för hot, våld och trakasserier av såväl medfångar som vakter på grund av sin religionstillhörighet. I samband med en permission fick han tillbaka sitt pass, vilket inte är brukligt, och fängelseledningen uppmanade honom att lämna fängelset. Han uppfattade det som att han var fri att gå och förnekar att han olovligen skulle ha avvikit från verkställigheten. Han uppfattade vidare att anledningen till att han fick permission var att fängelseledningen inte kunde garantera hans säkerhet till livet med anledning av de allvarliga hot han utsattes för av några av de intagna serbiska fångarna. Han riskerar fortsatt att bli utsatt för våld och hot och det är förenat med livsfara för honom att tvingas avtjäna straffet i Serbiska republiken. Till följd av bl.a. det han utsatts för under kriget och i fängelset lider han av permanent posttraumatiskt stressyndrom vilket ger upphov till symptom i form av bl.a. flashbacks, mardrömmar och aggressivitet. En utlämning skulle allvarligt äventyra hans hälsotillstånd. Han har permanent uppehållstillstånd i Sverige sedan år 1993 och bor här. I Sverige har han också sin fru, sina barn och barnbarn.
HD:s bedömning 8. Det brott som A.B. är dömd för motsvarar enligt svensk rätt grovt vållande till annans död, grovt rattfylleri och smitning från trafikolycksplats. A.B. är dömd till fängelse två år och sex månader, varav drygt ett år och tre månader återstår att verkställa. Det föreligger därmed inte på dessa grunder hinder enligt 4 § utlämningslagen mot utlämning (jfr prop. 1957:156 s. 46).
A.B. har dock gjort gällande att domen inte kan verkställas till följd av att påföljdspreskription har inträtt enligt Serbiska republikens strafflag.
Artikel 97 i den Serbiska republikens strafflag föreskriver en preskriptionstid om tre år, för de fall då ett utdömt fängelsestraff överstiger ett men inte tre år. Av artikel 99.1 i samma lag följer att tiden räknas från dagen då domen blivit slutlig. Enligt artikel 99.5 är den sammanlagda preskriptionstiden aldrig längre än den dubbla tiden enligt artikel 97, här alltså sex år, men det anges samtidigt att preskription inte kan inträda så länge verkställighet pågår.
Justitieministeriet i Bosnien och Hercegovina har framhållit att preskription av straffverkställigheten enligt artiklarna 97 och 99 i detta fall inte har inträtt och därvid anfört bl.a. att undantaget i artikel 99.5 är tillämpligt eftersom A.B. har avvikit under pågående straffverkställighet.
Hinder mot utlämning på grund av att påföljdspreskription har inträtt enligt den anmodande statens lagstiftning kan endast föreligga om det i utlämningsärendet står klart att detta är fallet. Det är alltså i första hand en uppgift för myndigheterna i Bosnien och Hercegovina att pröva frågan om påföljdspreskription har inträtt enligt det landets lagstiftning. (Jfr prop. 1957:156 s. 45 och 67 och NJA 2012 N 23.)
Med hänsyn till vad som har anförts angående tolkningen av preskriptionsbestämmelserna kan det inte anses stå klart att påföljdspreskription har inträtt. Hinder mot utlämning på denna grund föreligger således inte.
Bosnien och Hercegovina har, liksom Sverige, tillträtt 1957 års europeiska utlämningskonvention. Enligt 9 § tredje stycket utlämningslagen ska då en fällande dom godtas om det inte framgår att domslutet är uppenbart oriktigt. Denna utgångspunkt gäller även i de fall domen, som i detta fall, tillkommit efter en överenskommelse, ett s.k. plea bargainingförfarande (jfr NJA 2016 s. 80). Av utredningen framgår inte att domen skulle vara uppenbart oriktig och hinder enligt 9 § utlämningslagen föreligger därmed inte.
Vad A.B. har anfört kan inte anses utgöra tillräcklig grund för att anta att han löper risk för sådan förföljelse som avses i 7 § utlämningslagen.
A.B:s hälsotillstånd och personliga förhållanden är inte sådana att utlämning av honom skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Hinder enligt 8 § utlämningslagen finns därmed inte.
Inte heller i övrigt finns något hinder mot utlämning enligt 1–10 §§ utlämningslagen.
Även om det har framkommit uppgifter om vissa brister i förhållandena i fängelserna i Bosnien och Hercegovina ger utredningen inte stöd för att en utlämning skulle vara oförenlig med artikel 3 i Europakonventionen.
Beslut
HD förklarar att det inte finns hinder mot utlämning av A.B. till Bosnien och Hercegovina.