NJA 2019 s. 638
Försäkringsförmedling. Ekonomisk rådgivning beträffande placering av kapital, som lämnats i samband med försäkringsförmedling avseende ingåendet av ett försäkringsavtal, har ansetts utgöra försäkringsförmedling (I). Utförande av förberedande arbete inför ingåendet av ett försäkringsavtal har ansetts omfattas av begreppet försäkringsförmedling, även om försäkringsförmedlaren inte haft någon avsikt att ingå ett verkligt försäkringsavtal (II).
Stockholms tingsrätt
I.M. väckte vid Stockholms tingsrätt talan mot Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag och yrkade att Länsförsäkringar skulle förpliktas att till honom betala 500 000 kr jämte ränta.
Länsförsäkringar bestred käromålet.
Tingsrätten (rådmännen Mats Dahl och Ingeborg Simonsson samt tingsfiskalen Anna-Karin Berglund, referent) anförde i dom den 4 april 2014 bl.a. följande.
BAKGRUND
I.M. fick i december 2009 rådgivning av den registrerade försäkringsförmedlaren European Wealth Management Group AB (EWMG), som vid tidpunkten hade en gällande ansvarsförsäkring hos Länsförsäkringar. EWMG gav I.M. rådet att inom ramen för en kapitalförsäkring investera i ett certifikat som heter Autopilot Vector 10. I januari 2010 investerade I.M. 500 000 kr i certifikatet och detta gjordes inom ramen för en kapitalförsäkring. När I.M. realiserade försäkringen i april 2013 erhöll han noll kronor. I.M. framförde skadeståndskrav mot EWMG, men bolaget försattes i konkurs i maj 2010. I.M. har därefter vänt sig till Länsförsäkringar med sitt krav, åberopande den direktkravsrätt som stadgas i 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen och de i ansvarsförsäkringen gällande försäkringsvillkoren.
GRUNDER
I.M.
EWMG:s rådgivning till I.M. omfattas av lagen (2005:405) om försäkringsförmedling. EWMG har uppsåtligen eller av oaktsamhet vid förmedlingen av investeringscertifikatet inom ramen för en kapitalförsäkring åsidosatt sina skyldigheter enligt 5 kap. 4 § försäkringsförmedlingslagen att med tillbörlig omsorg tillvarata I.M:s intresse, varför skadeståndsskyldighet föreligger enligt 5 kap. 7 § samma lag.
Det agerande från EWMG:s sida som grundar skadeståndsskyldighet består i att I.M. inte informerades om den höga risk som investeringen innebar - att han riskerade att förlora hela sin investering på bara ett par år - utan att han tvärtom fick uppgift om att risken motsvarade en investering i obligationer. - - - EWMG uppgav oriktigt att investeringen innebar en riskspridning och att den gav I.M. en möjlighet till positiv avkastning oavsett börsklimat. EWMG borde även ha avrått I.M., som vid rådgivningstillfället var 75 år, från att investera en så pass stor del av sin förmögenhet i en riskfylld placering. - - -.
I.M. har orsakats skada motsvarande yrkat belopp av försäkringsförmedlingen, som ska ersättas genom ansvarsförsäkringen hos Länsförsäkringar.
Länsförsäkringar
Det vitsordas att en kapitalförsäkring har förmedlats av EWMG samt att denna förmedling i och för sig omfattas av lagen om försäkringsförmedling och därmed av ansvarsförsäkringen hos Länsförsäkringar.
I första hand görs dock gällande att den skada som I.M. drabbats av har orsakats av investeringsrådgivningen avseende det finansiella instrument som placerades i kapitalförsäkringen. EWMG:s rådgivning som är aktuell i detta fall omfattas av lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden och lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter. Ansvarsförsäkringen täcker endast skador orsakade genom försäkringsförmedling, varför den aktuella skadan inte är ersättningsgill.
Länsförsäkringar gör i andra hand gällande att om rådgivningen är att anse som försäkringsförmedling, har den inte varit vårdslös. - - -.
DOMSKÄL
Några utgångspunkter för bedömningen
I.M:s talan grundar sig på EWMG:s agerande vid förmedlingen av ett investeringscertifikat inom ramen för en kapitalförsäkring. I.M:s möjlighet att rikta ett skadeståndskrav direkt mot Länsförsäkringar följer av regleringen i 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen samt av försäkringsvillkoren i den ansvarsförsäkring EWMG hade hos Länsförsäkringar. Ansvarsförsäkringen i fråga täcker skadeståndsskyldighet som grundar sig på 5 kap. 7 § försäkringsförmedlingslagen.
Parterna är ense om att en kapitalförsäkring har förmedlats och att försäkringsförmedlingslagen - och därmed ansvarsförsäkringen - gäller i denna del. Länsförsäkringar har emellertid gjort gällande att den skada som I.M. drabbats av inte har orsakats av försäkringsförmedling, utan att förlusten har sin grund i den investeringsrådgivning som lämnats avseende det finansiella instrument som placerades i kapitalförsäkringen. Enligt Länsförsäkringars synsätt kan ansvarsförsäkringen därmed inte ianspråktas i aktuellt fall, eftersom försäkringen endast täcker skador orsakade av försäkringsförmedling.
Tingsrätten måste därmed inledningsvis avgöra huruvida rådgivningen kring och förmedlingen av investeringscertifikatet inom ramen för en kapitalförsäkring är att bedöma som försäkringsförmedling i lagens mening. Om det bedöms vara försäkringsförmedling har tingsrätten att pröva om EWMG uppsåtligen eller av vårdslöshet orsakat I.M. skada.
Är det fråga om försäkringsförmedling?
Under denna rubrik behandlar tingsrätten inledningsvis omständigheterna kring I.M:s förvärv. Investeringscertifikatet och kapitalförsäkringen var redan från början del av ett och samma investeringsupplägg. Rådgivningen och förmedlingen avsåg detta upplägg och det står enligt tingsrätten klart att certifikatet var det centrala i upplägget. Fråga är då vilket regelverk som är tillämpligt på den aktuella rådgivningen och förmedlingen.
Tingsrätten ger härefter en översikt av den rättsliga regleringen. Försäkringsförmedling regleras i lagen om försäkringsförmedling. Denna genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG. Investeringsrådgivning faller primärt under lagen om värdepappersmarknaden. Denna innehåller bl.a. bestämmelser som behövs för att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG (det s.k. MiFID-direktivet).
De svenska lagbestämmelserna ska enligt tingsrätten tolkas i överensstämmelse med de bakomliggande direktiven. Det är oklart hur de båda direktiven förhåller sig till varandra i en situation som den aktuella. Enligt sin ordalydelse förefaller båda direktiven vara tillämpliga.
Tingsrättens fortsatta överväganden leder fram till att vid en sammantagen bedömning begreppet försäkringsförmedling i direktivet och lagen om försäkringsförmedling får anses omfatta rådgivning och förmedling avseende ett finansiellt instrument om det som i förevarande fall sker i förening med förmedling av en kapitalförsäkring. Tingsrättens slutsats blir alltså att den skada som I.M. må ha lidit får anses vara orsakad av försäkringsförmedling och att han därmed har rätt att med stöd i ansvarsförsäkringen vända sig mot Länsförsäkringar med sitt krav.
Har försäkringsförmedlingen varit vårdslös?
Tingsrätten har på anförda skäl funnit att EWMG genom att lämna bristfällig information avseende riskerna samt genom att rekommendera en lösning som inte har varit lämplig för I.M. har förfarit oaktsamt vid försäkringsförmedlingen. EWMG är därför skadeståndsskyldigt mot I.M. för den förmögenhetsskada som denne orsakats genom den vårdslösa försäkringsförmedlingen. Käromålet ska därmed bifallas.
DOMSLUT
Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag ska till I.M. betala 500 000 kr jämte ränta.
Svea hovrätt
Länsförsäkringar överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla käromålet.
I.M. motsatte sig ändring av tingsrättens dom.
Hovrätten (hovrättslagmannen Katarina Påhlsson, hovrättsrådet Göran Nilsson samt tf. hovrättsassessorerna Linus Martinson, referent, och Johan Dahlman) anförde i dom den 30 april 2015 bl.a. följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Utgångspunkter för hovrättens prövning
Parterna har åberopat samma grunder och utvecklat sin talan på samma sätt i hovrätten som i tingsrätten. - - -.
Länsförsäkringar har gjort gällande att skadan orsakats av investeringsrådgivningen men inte invänt mot att ansvarsförsäkringen i och för sig kan tas i anspråk om rådgivningen har utgjort försäkringsförmedling och European Wealth Management Group AB (EWMG) därvid varit vårdslöst. Hovrätten prövar inledningsvis om det varit frågan om försäkringsförmedling.
Det är frågan om försäkringsförmedling
Lagen (2005:405) om försäkringsförmedling (försäkringsförmedlingslagen) är, såvitt nu är av intresse, tillämplig på sådan yrkesmässig verksamhet som består i att lägga fram eller föreslå försäkringsavtal eller utföra annat förberedande arbete innan försäkringsavtal ingås, att för någon annans räkning ingå försäkringsavtal, eller att bistå vid förvaltning och fullgörande av försäkringsavtal. Detta framgår av bestämmelsen i 1 kap. 1 § försäkringsförmedlingslagen (se även artikel 2.3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäkringsförmedling, det s.k. försäkringsförmedlingsdirektivet).
EWMG har, som registrerad försäkringsförmedlare, lämnat rådgivning och till I.M. förmedlat ett finansiellt instrument inom ramen för en samtidigt förmedlad kapitalförsäkring. Förmedlingen av kapitalförsäkringen faller ostridigt inom tillämpningsområdet för vad som avses med försäkringsförmedling. För att driva värdepappersrörelse krävs enligt 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (värdepappersmarknadslagen) tillstånd och sådant tillstånd får ges för bl.a. investeringsrådgivning till kund avseende finansiella instrument. Frågan är om den verksamhet som EWMG i det avseendet ägnat sig åt är att anse som förmedling av försäkring i försäkringsförmedlingslagens mening.
Som tingsrätten redovisat är förhållandet mellan regelverken oklart.
- - -.
Enligt hovrättens mening ger lagtextens ordalydelse i försäkringsförmedlingslagen stöd för att, så som I.M. gjort gällande, bedöma hela det aktuella upplägget som försäkringsförmedling. Sålunda har I.M. tecknat ett avtal om kapitalförsäkring och betalat en premie som försäkringsbolaget har investerat i det finansiella instrumentet. Han har i detta sammanhang fått investeringsrådgivning om ett finansiellt instrument som lagts i kapitalförsäkringen. Definitionen av försäkringsförmedling är mycket vid och den närmare gränsdragningen kring tillämpningsområdet är ytterst en fråga för rättstillämpningen. I förarbetena till försäkringsförmedlingslagen sägs visserligen att en ren bokstavstolkning inte framstår som vare sig riktig eller rimlig, men också följande uttalas (se prop. 2004/05:133 s. 47 f.). Lagens tillämpningsområde har bestämts med utgångspunkt i den definition av försäkringsförmedling som finns i försäkringsförmedlingsdirektivet. Begreppet försäkringsförmedling bör tolkas i ljuset av det grundläggande syftet med direktivet, dvs. att uppställa höga krav på yrkeskvalifikationer för sådana aktörer som spelar en central roll vid köp och försäljning av försäkringar. Förmedlingen ska avse ett försäkringsavtal. En försäkringstagares egna dispositioner inom ett redan slutet försäkringsavtal anses inte vara försäkringsförmedling. Den som däremot yrkesmässigt ger råd till försäkringstagaren om lämpliga dispositioner, eller som på annat sätt aktivt deltar i dispositionerna, får normalt anses ägna sig åt försäkringsförmedling.
Även om förarbetena inte omedelbart berör huruvida en förmedling av en kapitalförsäkring även ska anses utgöra försäkringsförmedling i den del den innefattar en rådgivning kring och förmedling av ett finansiellt instrument inom ramen för försäkringen, ger uttalandena enligt hovrättens mening stöd för att den verksamhet som EWMG har bedrivit i förhållande till I.M. bör anses utgöra försäkringsförmedling.
Tingsrätten har redogjort för det bakomliggande EU-rättsliga regelverket. Hovrätten konstaterar också att det är oklart hur de aktuella direktiven förhåller sig till varandra. Regelverket kan emellertid inte anses utesluta att den verksamhet som EWMG ägnat sig åt i förhållande till I.M. utgjort försäkringsförmedling. I detta avseende fäster hovrätten visst avseende vid kundskyddsperspektivet och således att begreppet försäkringsförmedling bör tolkas i ljuset av det grundläggande syftet med försäkringsförmedlingsdirektivet.
På de anförda skälen finner hovrätten att EWMG:s investeringsrådgivning kring samt förmedling av investeringscertifikatet inom ramen för den samtidigt förmedlade kapitalförsäkringen har utgjort försäkringsförmedling. Vid denna slutsats återstår för hovrätten att pröva om EWMG har varit vårdslöst på sätt som krävs för skadeståndsskyldighet enligt försäkringsförmedlingslagen.
Hovrätten fann på anförda skäl att EWMG av oaktsamhet hade åsidosatt sina skyldigheter enligt 5 kap. 4 § försäkringsförmedlingslagen på de sätt som tingsrätten hade angett och sålunda ådragit sig skadeståndsskyldighet mot I.M. Det rådde inte tvist om att Länsförsäkringar under dessa förhållanden var skyldigt att betala det yrkade beloppet till I.M.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Högsta domstolen
Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle ogilla den av I.M. förda talan.
Dödsboet efter I.M. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Johnny Herre, Lars Edlund, referent, Anders Eka och Sten Andersson) beslöt den 18 oktober 2016 att hämta in ett förhandsavgörande från Europeiska unionens domstol enligt artikel 267 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Beslutet gällde även det under II refererade målet.
Den begäran om förhandsavgörande som tillställdes EU-domstolen innehåller, efter en redogörelse för sakomständigheterna och de båda målen i de olika instanserna, bl.a. följande.
Den rättsliga regleringen och behovet av ett förhandsavgörande
Försäkringsförmedling regleras i försäkringsförmedlingslagen. Med lagen genomfördes Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäkringsförmedling (IMD-direktivet) i svensk rätt. I vissa delar överensstämmer direktivet och lagen; det gäller t.ex. innebörden i begreppet försäkringsförmedling. Enligt 1 kap. 1 § andra stycket försäkringsförmedlingslagen avses med försäkringsförmedling yrkesmässig verksamhet som består i att (1) lägga fram eller föreslå försäkringsavtal eller utföra annat förberedande arbete innan försäkringsavtal ingås, (2) för någon annans räkning ingå försäkringsavtal, eller (3) bistå vid förvaltning och fullgörande av försäkringsavtal (jfr artikel 2.3 i IMD-direktivet).
Enligt 2 kap. 1 § försäkringsförmedlingslagen får, med vissa här inte aktuella undantag, försäkringsförmedling utövas endast efter tillstånd av Finansinspektionen. I lagen anges vissa förutsättningar för att ett sådant tillstånd ska ges. En förutsättning för tillstånd är att det finns en ansvarsförsäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas om försäkringsförmedlaren åsidosätter sina skyldigheter (se 2 kap. 5 § 4 respektive 6 § första stycket 2 försäkringsförmedlingslagen, jfr artikel 4.3 i IMD-direktivet).
I 5 kap. försäkringsförmedlingslagen finns regler om hur försäkringsförmedlingsverksamhet ska bedrivas. I 4 § anges att en försäkringsförmedlare i sin verksamhet ska iaktta god försäkringsförmedlingssed och med tillbörlig omsorg ta till vara kundens intressen. Där sägs vidare att försäkringsförmedlaren ska anpassa sin rådgivning efter kundens önskemål och behov samt rekommendera lösningar som är lämpliga för kunden. Förmedlaren ska också avråda en kund som är en fysisk person och som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet från att vidta åtgärder som inte kan anses lämpliga med hänsyn till personens behov, ekonomiska förhållanden eller andra omständigheter.
Enligt 5 kap. 7 § försäkringsförmedlingslagen ska en försäkringsförmedlare som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter enligt 4 § ersätta ren förmögenhetsskada som på grund av detta drabbar bl.a. en kund.
T 25-16, J.-E.S. m.fl. ./. Länsförsäkringar
Se målet under II.
T 2761-15, Länsförsäkringar ./. Dödsboet efter I.M.
I mål T 2761-15 aktualiseras frågan om IMD-direktivet, och därmed försäkringsförmedlingslagen, är avsett att tillämpas inte enbart på själva förmedlingen av ett försäkringsavtal utan även i viss utsträckning eller generellt på ekonomisk respektive juridisk rådgivning som lämnas i anslutning till förmedlingen. Det kan t.ex. röra sig om sådan rådgivning som avses i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden eller i lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter.
Värdepappersmarknadslagen tillkom som ett led i genomförandet av det s.k. MiFID-direktivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 92/22/EEG). Lagen är tillämplig bl.a. när någon bedriver värdepappersrörelse som består i tillhandahållandet av investeringstjänster eller investeringsverksamhet. Verksamheten kan bl.a. avse investeringsrådgivning till kunder avseende finansiella instrument (2 kap. 1 § 5). Vad som avses med finansiella instrument definieras närmare i 1 kap. 4 § första stycket 1. Jfr till det sagda artiklarna 4.1, 4.2 och 4.4 i MiFID-direktivet.
Värdepappersmarknadslagen är till sin natur näringsrättslig. För den som sysslar med investeringsrådgivning är skadeståndsansvaret mot konsument reglerat i lagen om finansiell rådgivning till konsumenter.
Enligt 5 kap. 4 § fjärde stycket försäkringsförmedlingslagen är, utöver bestämmelserna i det kapitlet, värdepappersmarknadslagens regler om bl.a. skydd för kunder tillämpliga när förmedlaren utövar sådan sidoverksamhet som avses i 1 § första stycket. Varken försäkringsförmedlingslagen eller IMD-direktivet ger i övrigt något klart svar på hur lagen och direktivet förhåller sig till rådgivning och andra åtgärder som ligger vid sidan av själva försäkringsförmedlingen.
Det föreligger alltså oklarhet huruvida IMD-direktivet syftar till att reglera sådan rådgivning som lämnas i anslutning till förmedlingen av en försäkring men som inte i sig tar sikte på tecknandet eller upprätthållandet av ett försäkringsavtal (i förevarande fall gäller det placering av ett kapital inom ramen för en kapitalförsäkring). Det är också oklart om sådan rådgivning, när den definitionsmässigt utgör investeringsrådgivning enligt MiFID-direktivet, också eller i stället omfattas av bestämmelserna i MiFID-direktivet. Det finns därför skäl att begära förhandsavgörande från EU-domstolen.
Begäran om förhandsavgörande
HD begär att EU-domstolen genom förhandsavgörande besvarar följande frågor.
T 25-16
Se målet under II.
T 2761-15
2 a) Reglerar IMD-direktivet sådan rådgivning, ekonomisk eller annan, som lämnas i anslutning till förmedlingen av en försäkring men som inte i sig tar sikte på själva tecknandet eller upprätthållandet av ett försäkringsavtal? Vad gäller i det hänseendet särskilt beträffande rådgivning rörande placering av ett kapital inom ramen för en kapitalförsäkring?
2 b) Omfattas sådan rådgivning som avses i 2 a), när den definitionsmässigt utgör investeringsrådgivning enligt MiFID-direktivet, också eller i stället av bestämmelserna i det direktivet? Om sådan rådgivning också omfattas av MiFID-direktivet, ska något regelverk tillämpas framför det andra?
Europeiska unionens domstol
EU-domstolen anförde i dom den 31 maj 2018 bl.a. följande.
TILLÄMPLIGA BESTÄMMELSER
Unionsrätt
Direktiv 2002/92
3. I skälen 8, 9 och 17 i direktiv 2002/92 anges följande:
"(8) En samordning av de nationella reglerna om yrkeskrav och registrering av personer som inleder och bedriver verksamhet som försäkringsförmedlare kan därför bidra till att förverkliga den inre marknaden för finansiella tjänster och till att förbättra kundskyddet på området.
(9) Olika slag av fysiska och juridiska personer samt institut, som agenter, mäklare och kreditinstitut (’bancassurance’-aktörer), kan distribuera försäkringsprodukter. För att aktörerna skall kunna behandlas lika och hänsyn skall kunna tas till kundskyddet bör alla dessa fysiska och juridiska personer omfattas av detta direktiv.
…
(17) Samarbete och utbyte av information mellan behöriga myndigheter är nödvändigt för att skydda kunderna och säkerställa en sund försäkrings- och återförsäkringsverksamhet på den inre marknaden."
4. Artikel 1 i samma direktiv har rubriken "Räckvidd". I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:
"1. I detta direktiv fastställs bestämmelser om inledande och bedrivande av försäkrings- och återförsäkringsförmedling av fysiska och juridiska personer som är etablerade i en medlemsstat eller som önskar etablera sig där."
5. I direktivets artikel 2, som har rubriken "Definitioner", föreskrivs följande:
"I detta direktiv gäller följande definitioner:
…
3. försäkringsförmedling: verksamhet som består i att lägga fram, föreslå eller utföra annat förberedande arbete inför ingåendet av försäkringsavtal, eller att ingå sådana avtal, eller att bistå vid förvaltning och fullgörande av sådana avtal, särskilt vid skada.
…
…
5. försäkringsförmedlare: varje fysisk eller juridisk person som mot ersättning inleder eller bedriver försäkringsförmedling.
…
6. I artikel 4.3 och 4.4 i samma direktiv föreskrivs följande:
" 3. Försäkrings- och återförsäkringsförmedlare skall ha en ansvarsförsäkring som skall omfatta hela gemenskapens territorium eller annan likvärdig garanti för ansvar till följd av fel eller försummelse i verksamheten, vilken minst skall täcka 1 000 000 euro per skada och totalt I 500 000 euro för alla skador under ett år, såvida inte en sådan försäkring eller likvärdig garanti redan tillhandahålls av ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller annat företag, för vars räkning eller med vars bemyndigande förmedlaren handlar, eller ett sådant företag har tagit fullt ansvar för förmedlarens handlande.
4. Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda kunderna mot försäkringsförmedlarens oförmåga att överföra premien till försäkringsföretaget eller att överföra ersättningsbeloppet eller en återbetalning av premien till den försäkrade.
…
7. Artikel 12 i direktiv 2002/92 har rubriken "Information som skall lämnas av försäkringsförmedlaren". I artikel 12.2 och 12.3 föreskrivs följande:
"2. När försäkringsförmedlaren informerar kunden om att han ger råd på grundval av en opartisk analys, är han skyldig att ge detta råd på grundval av en analys av ett så stort antal av de försäkringsavtal som finns på marknaden som gör det möjligt för honom att ge en rekommendation i enlighet med yrkesmässiga kriterier om vilket försäkringsavtal som skulle passa kundens behov.
3. Innan ett försäkringsavtal ingås skall försäkringsförmedlaren, särskilt på grundval av de uppgifter kunden har lämnat, åtminstone specificera kundens krav och behov samt ange skälen till varje råd som ges kunden beträffande en viss försäkringsprodukt. Denna redovisning skall anpassas till det erbjudna försäkringsavtalets komplexitet."
Direktiv 2004/39/EG
8. I artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (EUT L 145, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 45, 2005, s. 18) föreskrivs följande:
"Detta direktiv skall tillämpas på värdepappersföretag och reglerade marknader."
9. I artikel 2.1 i direktivet föreskrivs följande:
"Detta direktiv ska inte tillämpas på
…
c) personer som tillhandahåller investeringstjänster i de fall då tjänsten tillhandahålls tillfälligt i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga, vilka inte utesluter att tjänsten tillhandahålls,
…
j) personer som tillhandahåller investeringsrådgivning inom ramen för annan professionell verksamhet som inte omfattas av detta direktiv, om ingen specifik ersättning lämnas för denna rådgivning,
…"
10. Artikel 4.1 i direktivet innehåller följande definitioner:
"I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
1) värdepappersföretag: juridisk person vars regelmässiga verksamhet eller rörelse består i att yrkesmässigt tillhandahålla en eller flera investeringstjänster till tredjepart och/eller att utföra en eller flera investeringsverksamheter.
…
2) investeringstjänster och investeringsverksamhet: någon av de tjänster och de verksamheter som anges i avsnitt A i bilaga 1 i fråga om de instrument som anges i avsnitt C i bilaga 1.
…
…
4) investeringsrådgivning: tillhandahållande av personliga rekommendationer till en kund, på dennes begäran eller på värdepappersföretagets initiativ, i fråga om en eller flera transaktioner som avser finansiella instrument.
…
17) finansiellt instrument: sådana instrument som anges i avsnitt C bilaga 1. …"
11. Bland de investeringstjänster och investeringsverksamheter som är förtecknade i direktivets bilaga I, avsnitt A finns i punkt 5 investeringsrådgivning.
12. Artikel 19 i direktiv 2004/39 har rubriken "Uppföranderegler vid tillhandahållande av investeringstjänster till kunder". I artikel 19.9 föreskrivs följande:
"I det fall en investeringstjänst erbjuds som del av en finansiell produkt för vilken det redan finns andra regler i gemenskapslagstiftning eller gemensamma europeiska normer för kreditinstitut och konsumentkrediter avseende riskbedömning av kunder och/eller informationskrav, skall denna tjänst inte därutöver omfattas av förpliktelserna enligt denna artikel."
Direktiv 2014/65/EU
13. I skäl 87 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 2014, s. 349 och rättelser i EUT L 188, 2016, s. 28, EUT L 273, 2016, s. 35 och EUT L 64, 2017, s. 116) anges följande:
"Investeringar som inbegriper försäkringskontrakt tillhandahålls ofta till kunder som möjliga alternativ eller substitut till finansiella instrument som omfattas av det här direktivet. För att skapa ett samstämmigt skydd för ickeprofessionella kunder och säkerställa lika spelregler för liknande produkter är det viktigt att försäkringsbaserade investeringsprodukter underkastas lämpliga krav. Investerarskyddskraven i det här direktivet bör därför tillämpas på samma sätt för sådana investeringar som paketeras i försäkringskontrakt, men deras annorlunda marknadsstruktur och produktegenskaper gör att det är lämpligare att de närmare kraven fastställs inom ramen för den pågående översynen av direktiv 2002/92/EG snarare än att de tas med i det här direktivet. Den framtida unionsrätten som reglerar verksamheten för försäkringsförmedlare och försäkringsföretag bör därför säkerställa en samstämmig regleringsstrategi när det gäller distribution av olika finansiella produkter som tillgodoser liknande investeringsbehov och därför medför jämförbara problem avseende investerarskydd. ... De nya kraven för försäkringsbaserade investeringsprodukter bör fastställas i direktiv 2002/92/EG."
14. Artikel 91 i direktiv 2014/65 innehåller ändringar av direktiv 2002/92. Lydelsen i artikel 2 led 3 andra stycket i det sistnämnda direktivet ersätts med följande lydelse:
"Med undantag för kapitel 111 A i detta direktiv, ska sådan verksamhet när den bedrivs av ett försäkringsföretag eller av en anställd vid ett försäkringsföretag som handlar på företagets ansvar inte anses vara försäkringsförmedling eller distribution av försäkringsprodukter."
15. Till artikel 2 i direktiv 2002/92 läggs en punkt 13 där begreppet "försäkringsbaserad investeringsprodukt" definieras som "en försäkringsprodukt som erbjuder ett förfallo- eller återköpsvärde, där detta värde helt eller delvis är direkt eller indirekt exponerat mot marknadsvolatilitet", med vissa undantag.
16. Ett kapitel III A med rubriken "Ytterligare konsumentskyddskrav för försäkringsbaserade investeringsprodukter" införs i direktiv 2002/92. I artikel 13a i det kapitlet, som har rubriken "Tillämpningsområde", föreskrivs följande:
"Med förbehåll för undantaget i artikel 2.3 andra stycket, inför detta kapitel ytterligare krav för försäkringsförmedlingsverksamhet och för direktförsäljning som bedrivs av ett försäkringsföretag, när sådan verksamhet och försäljning utförs i förbindelse med försäljning av försäkringsbaserade investeringsprodukter. De verksamheterna ska betecknas som distribution av försäkringsprodukter."
Svensk rätt
- - -
MÅLEN VID DEN NATIONELLA DOMSTOLEN OCH TOLKNINGSFRÅGORNA
- - -
PRÖVNING AV TOLKNINGSFRÅGORNA
Den första frågan
Se målet under II.
Den andra frågan
46. Den hänskjutande domstolen söker med den andra frågan, vars båda delfrågor ska prövas i ett sammanhang, klarhet i huruvida ekonomisk rådgivning angående placering av kapital, vilken lämnats i samband med försäkringsförmedling avseende ingåendet av ett kapitalförsäkringsavtal, omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2002/92 eller av tillämpningsområdet för direktiv 2004/39 och, för det fall rådgivningen omfattas av båda direktivens respektive tillämpningsområde, huruvida tillämpningen av det ena direktivet ska ges företräde framför tillämpningen av det andra direktivet.
Huruvida direktiv 2002192 är tillämpligt
47. Såsom framgår av punkterna 35 och 36 i förevarande dom måste en verksamhet motsvara någon av de verksamheter som anges i artikel 2 led 3 i direktivet - i vilken bestämmelse begreppet försäkringsförmedling definieras - för att omfattas av det materiella tillämpningsområdet för direktiv 2002/92.
48. Såvitt samtliga verksamheter som räknas upp i den bestämmelsen hänför sig till ett försäkringsavtal, ska det för det första prövas huruvida ett sådant kapitalförsäkringsavtal såsom det avtal som är aktuellt i det nationella målet utgör ett försäkringsavtal, i den mening som avses i den bestämmelsen.
49. Domstolen erinrar i detta avseende om att direktiv 2002/92 varken innehåller någon definition av begreppet försäkringsavtal eller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt i denna fråga. Dessutom följer såväl av kraven att unionsrätten ska tillämpas enhetligt som att likhetsprincipen ska iakttas, att räckvidden av begreppet försäkringsavtal måste sökas med beaktande av det sammanhang direktivet ingår i och begreppet måste ges en fristående och enhetlig tolkning i hela Europeiska unionen (se, analogt, dom av den 1 mars 2012, González Alonso, C-166/11, EU:C:2012:119, punkt 25 och där angiven rättspraxis).
50. Domstolen har redan haft tillfälle att i olika sammanhang finna att försäkringstransaktioner, enligt en allmän uppfattning, kännetecknas av att en försäkringsgivare åtar sig att, mot förskottsbetalning av en premie, tillhandahålla försäkringstagaren den prestation som parterna kom överens om när avtalet ingicks för det fall försäkringsrisken skulle förverkligas (dom av den 25 februari 1999, CPP, C-349/96, EU:C:l999:93, punkt 17 och dom av den 26 mars 2015, Litaksa, C-556/13, EU:C:2015:202, punkt 28). Sådana transaktioner innefattar till sin natur ett avtalsförhållande mellan den som tillhandahåller försäkringstjänsten och den person, nämligen försäkringstagaren, vars risk täcks av försäkringen (dom av den 17 mars 2016, Aspiro, C-40/15, EU:C:2016:172, punkt 23 och där angiven rättspraxis).
51. Av detta följer att för att ett sådant kapitalförsäkringsavtal som det som är aktuellt i det nationella målet ska omfattas av begreppet försäkringsavtal i artikel 2 led 3 i direktiv 2002/92, måste avtalet stipulera att försäkringstagaren ska betala en premie och, som motprestation till betalningen av premien, att försäkringsgivaren tillhandahåller en prestation vid försäkringstagarens dödsfall eller när en annan i avtalet angiven omständighet inträffar. I föreliggande fall förefaller det, med förbehåll för vad som framkommer vid den hänskjutande domstolens kontroll, som om det avtal som är aktuellt i det nationella målet utgör ett försäkringsavtal i den mening som avses i nämnda bestämmelse, vilket för övrigt inte har bestritts av Länsförsäkringar.
52. Således uppkommer, för det andra, frågan huruvida sådan ekonomisk rådgivning som den som är aktuell i det nationella målet kan omfattas av de verksamheter som räknas upp i artikel 2 led 3 i direktiv 2002/92, när den lämnas i samband med försäkringsförmedling som avser ingåendet av ett kapitalförsäkringsavtal.
53. Domstolen konstaterar att dessa verksamheter är formulerade i breda ordalag. Dessa verksamheter består nämligen inte enbart i att lägga fram och föreslå försäkringsavtal, utan även i att utföra annat förberedande arbete inför ingåendet av försäkringsavtal, utan att det förberedande arbetets beskaffenhet på något sätt är begränsad.
54. Enligt den hänskjutande domstolen avsåg den ekonomiska rådgivning som är aktuell i det nationella målet placeringen av kapital i ett investeringscertifikat inom ramen för en försäkringsförmedling. Det framgår för övrigt av den svenska regeringens skriftliga yttrande att kapitalet bestod av försäkringspremier som betalats in för den aktuella produkten. Placeringen ska därför anses utgöra en integrerad del av försäkringsavtalet och ekonomisk rådgivning avseende samma placering omfattas följaktligen av det förberedande arbetet inför ingåendet av försäkringsavtalet.
55. En sådan tolkning är för övrigt förenlig med det syfte som eftersträvas med direktiv 2002/92 vilket, såsom det erinrats om i punkt 42 i förevarande dom, är att förbättra kundskyddet på försäkringsförmedlingsområdet. Av detta följer nämligen att den rådgivning som är aktuell i det nationella målet bland annat är underkastad kraven i artikel 12.2 och 12.3 i direktivet, enligt vilka försäkringsförmedlaren, när vederbörande informerar kunden om att rådgivningen lämnas på grundval av en opartisk analys, för det första är skyldig att lämna rådgivningen på grundval av en analys av ett tillräckligt antal av de försäkringsavtal som finns på marknaden som gör det möjligt att rekommendera det försäkringsavtal som skulle passa kundens behov, och för det andra är skyldig att, innan ett bestämt försäkringsavtal ingås, åtminstone specificera kundens krav och behov samt ange skälen till varje råd beträffande en viss försäkringsprodukt. Denna redovisning ska anpassas till det erbjudna försäkringsavtalets komplexitet.
56. Tolkningen i punkt 54 i förevarande dom bekräftas även av direktiv 2014/65, vilket ännu inte hade trätt i kraft vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet. Direktiv 2014/65 har ändrat direktiv 2002/92 genom införandet av ett nytt kapitel III A med rubriken "Ytterligare konsumentskyddskrav för försäkringsbaserade investeringsprodukter"’. I ett nytt led 13 i artikel 2 i direktiv 2002/92 definieras sådana produkter som försäkringsprodukter som erbjuder ett förfallo- eller återköpsvärde, där detta värde helt eller delvis är direkt eller indirekt exponerat mot marknadsvolatilitet.
57. Det följer av denna definition att en försäkringsbaserad investeringsprodukt, liksom det kapitalförsäkringsavtal som är aktuellt i det nationella målet, innehåller ett investeringselement som är underkastat utvecklingen på finansmarknaderna. Direktiv 2014/65 har dock inte medfört någon ändring av definitionen av försäkringsförmedling i artikel 2 led 3 första stycket i direktiv 2002/92, vilket innebär att rådgivning avseende ett sådant investeringselement utgör försäkringsförmedlingsverksamhet i enlighet med definitionen i den bestämmelsen. Det faktum att kapitel III A innehåller "ytterligare" krav för försäkringsbaserade investeringsprodukter visar dessutom att förmedlingen av sådana produkter omfattades av tillämpningsområdet för direktiv 2002/92, redan före den ändring som infördes genom direktiv 2014/65.
58. Det följer av det anförda att ekonomisk rådgivning avseende placering av kapital, vilken lämnas i samband med försäkringsförmedling avseende ingåendet av ett kapitalförsäkringsavtal omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2002/92.
Huruvida direktiv 2004/39 är tillämpligt
59. Beträffande direktiv 2004/39 konstaterar domstolen förvisso att den ekonomiska rådgivning som är aktuell i det nationella målet i sig kan innefattas i begreppet investeringsrådgivning, såsom det begreppet är definierat i artikel 4.1 led 4 i samma direktiv, såvitt den investering som det är fråga om kan kvalificeras som ett "finansiellt instrument", vilket i enlighet med artikel 4.1 led 17 i samma direktiv är angivet i bilaga I, avsnitt C.
60. Sådan ekonomisk rådgivning skulle således i princip kunna omfattas av det materiella tillämpningsområdet för direktiv 2004/39 i den utsträckning som den enligt artikel 4.1 led 2 och bilaga I, avsnitt A led 5 i samma direktiv utgör en investeringstjänst och i den utsträckning som försäkringsförmedlaren enligt led 1 i artikel 4.1 kan kvalificeras som "värdepappersföretag" då förmedlarens regelmässiga verksamhet eller rörelse består i att lämna rådgivning.
61. Enligt artikel 2 c i direktiv 2004/39 omfattar emellertid direktivets tillämpningsområde inte personer som tillhandahåller investeringstjänster i de fall då tjänsten tillhandahålls tillfälligt i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga, vilka inte utesluter att tjänsten tillhandahålls.
62. Domstolen konstaterar att i enlighet med artikel 2 led 5 i direktiv 2002/92 består försäkringsförmedlarens yrkesverksamhet i försäkringsförmedling. I den utsträckning som en försäkringsförmedlare, bland tillgängliga försäkringsprodukter, föreslår en sådan kapitalförsäkring som den som är aktuell i det nationella målet, ska den rådgivning beträffande placeringen av det kapital som produkten avser anses vara lämnad tillfälligt i samband med förmedling avseende ingåendet av ett försäkringsavtal - en verksamhet som är reglerad av bestämmelser i unionslagstiftningen, nämligen genom bestämmelserna i direktiv 2002/92.
63. Den omständigheten att en försäkringsförmedlare lämnar sådan rådgivning frekvent eller med viss regelbundenhet, såsom den svenska regeringen har angett i sitt yttrande, är därför inte relevant, i den mån rådgivningen varje gång lämnas i samband med förmedling avseende ingåendet av ett försäkringsavtal.
64. Undantaget i artikel 2 c i direktiv 2004/39 är för övrigt förenligt med systematiken i direktivet, eftersom investeringstjänster eller investeringsverksamhet som erbjuds i samband med en annan reglerad verksamhet, under vissa förutsättningar, är undantagna från direktivets tillämpningsområde eller från kraven i direktivet. I artikel 2 j direktiv 2004/39 föreskrivs således att direktivet inte är tillämpligt på personer som tillhandahåller investeringsrådgivning inom ramen för annan professionell verksamhet som inte omfattas av detta direktiv, om ingen specifik ersättning lämnas för denna rådgivning.
65. I artikel 19.9 i direktiv 2004/39 föreskrivs likaledes att en investeringstjänst som erbjuds som en del av en finansiell produkt för vilken det redan finns andra regler i unionslagstiftning eller vissa gemensamma europeiska normer inte därutöver ska omfattas av förpliktelserna enligt den artikeln, även om dessa förpliktelser inte är identiska med dem som föreskrivs i nämnda lagstiftning eller normer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2013, Genil 48 och Comercial Hostelera de Grandes Vinos, C-604/11, EU:C:2013:344, punkterna 45 och 46).
66. I motsats till vad Länsförsäkringar och den svenska regeringen har gjort gällande i sina respektive skriftliga yttranden, medför inte påståendet att direktiv 2004/39 föreskriver ett mer långtgående skydd avseende investeringstjänster än direktiv 2002/92 i sig, även om det skulle vara riktigt, att sådan rådgivning som den som är aktuell i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2004/39. Enligt artikel 2 c i direktiv 2004/39 omfattas sådan rådgivning inte av direktivets tillämpningsområde när den lämnas i samband med förmedling av en försäkring avseende ingåendet av ett kapitalförsäkringsavtal.
67. Såsom framgår av skäl 87 i direktiv 2014/65, vilket upphäver direktiv 2004/39 och utgör en omarbetning av det direktivet, införs det genom direktiv 2014/65 nya krav i direktiv 2002/92 om stärkt investerarskydd med avseende på försäkringsbaserade investeringsprodukter, vilka syftar till att säkerställa att det i den unionsrätt som reglerar verksamheten för försäkringsförmedlare och försäkringsföretag finns en samstämmig regleringsstrategi när det gäller distribution av olika finansiella produkter.
68. Nämnda skäl 87 bekräftar också tolkningen att den rådgivning som är aktuell i det nationella målet inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2004/39, eftersom det i det skälet anges att kraven på investerarskydd i direktiv 2014/65 bör tillämpas på samma sätt på försäkringsbaserade investeringsprodukter, vilket underförstått innebär att dessa produkter inte omfattades av de skyddsregler som föreskrevs i direktiv 2004/39.
69. Det följer av det anförda att ekonomisk rådgivning avseende placering av kapital, vilken lämnas i samband med försäkringsförmedling avseende ingåendet av ett kapitalförsäkringsavtal, inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2004/39.
70. Den andra frågan ska således besvaras enligt följande. Ekonomisk rådgivning beträffande placering av kapital som lämnas i samband med försäkringsförmedling avseende ingåendet av ett kapitalförsäkringsavtal omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2002/92, och inte av tillämpningsområdet för direktiv 2004/39 .
HÖGSTA DOMSTOLEN
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Lovisa Svenaeus, föreslog i betänkande följande dom.
DOMSKÄL
Frågan i HD
1. Frågan i HD är om en försäkringsförmedlares ansvarsförsäkring täcker rådgivning avseende köp av ett finansiellt instrument som placerats i en kapitalförsäkring. Svaret på frågan är beroende av gränsdragningen mellan tillämpningsområdena för å ena sidan lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, som bygger på IMD-direktivet , och å andra sidan lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden som bygger på MiFID-direktivet .
Bakgrund m.m.
2. I januari 2010 investerade I.M. inom ramen för en kapitalförsäkring 500 000 kr i ett investeringscertifikat (ett finansiellt instrument). Detta skedde efter rådgivning från en anställd vid European Wealth Management Group AB (EWMG), som var ett registrerat försäkringsförmedlingsföretag. Investeringscertifikatet blev på grund av kursutvecklingen värdelöst, och I.M. förlorade hela det investerade beloppet.
3. I.M. framställde inledningsvis krav mot EWMG, som senare försattes i konkurs. Bolaget hade hos Länsförsäkringar en sådan ansvarsförsäkring som föreskrevs i den då gällande lagen om försäkringsförmedling. Enligt villkoren gällde försäkringen verksamhet enligt försäkringsförmedlingslagen och omfattade skadeståndsskyldighet enligt 5 kap. 7 §. I denna paragraf föreskrivs att en försäkringsförmedlare som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter ska ersätta ren förmögenhetsskada som på grund av detta drabbar t.ex. en kund. Förmedlarens skyldigheter beskrivs närmare i 4 §. Där anges bl.a. att försäkringsförmedlaren ska anpassa sin rådgivning efter kundens önskemål och behov samt rekommendera lösningar som är lämpliga för kunden. I vissa fall är försäkringsförmedlaren skyldig att avråda kunden från åtgärder som inte kan anses lämpliga med hänsyn till personens behov, ekonomiska förhållanden eller andra omständigheter.
4. I.M. väckte talan mot Länsförsäkringar och yrkade betalning med 500 000 kr jämte ränta. Han gjorde gällande att EWMG uppsåtligen eller av oaktsamhet hade åsidosatt sina skyldigheter enligt 5 kap. 4 § försäkringsförmedlingslagen och att EWMG därför var skadeståndsskyldigt enligt 7 §, samt att detta utgjorde ett försäkringsfall under ansvarsförsäkringen. Det som han framför allt lade EWMG till last var att bolaget i samband med tecknandet av kapitalförsäkringen inte hade vare sig informerat honom om den höga risk som investeringscertifikatet innebar eller avrått honom från investeringen, utan i stället lämnat vissa felaktiga uppgifter.
5. Länsförsäkringar vidgick att förmedlingen av kapitalförsäkringen i och för sig omfattades av försäkringsförmedlingslagen och därmed av ansvarsförsäkringen. Länsförsäkringar gjorde dock gällande i första hand att EWMG:s rådgivning inte hade avsett kapitalförsäkringen utan investeringen i det finansiella instrument som placerades i kapitalförsäkringen. Det hade därför inte varit fråga om försäkringsförmedling utan om rådgivning om investering i finansiella instrument. Enligt Länsförsäkringar var skadan orsakad av den finansiella rådgivningen och inte av förmedlingen av kapitalförsäkringen. I andra hand hävdade Länsförsäkringar att EWMG inte hade varit vårdslöst.
Domstolarnas bedömningar
6. Tingsrätten ansåg att förmedlingen av certifikatet inom ramen för kapitalförsäkringen hade utgjort försäkringsförmedling och därmed omfattades av ansvarsförsäkringen. Tingsrätten ansåg också att EWMG hade förfarit oaktsamt vid försäkringsförmedlingen och biföll därför talan.
7. Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut.
8. Länsförsäkringar har i HD godtagit att EWMG har förfarit oaktsamt.
EU-domstolens förhandsavgörande
9. HD beslutade den 18 oktober 2016 att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen. De ställda frågorna tog sikte på förhållandet mellan IMD-direktivet och MiFID-direktivet. Närmare bestämt begärdes svar på frågan huruvida rådgivning som lämnas i anslutning till förmedlingen av en försäkring, men som inte i sig tar sikte på själva tecknandet eller upprätthållandet av ett försäkringsavtal, omfattas av IMD-direktivet eller MiFID-direktivet, eller av båda direktiven. För det fall båda direktiven omfattar sådan rådgivning begärdes svar på frågan om något har företräde framför det andra.
10. EU-domstolen har i sin dom uttalat att ekonomisk rådgivning beträffande placering av kapital som lämnas i samband med försäkringsförmedling avseende ingående av ett kapitalförsäkringsavtal omfattas av tillämpningsområdet för IMD-direktivet, och inte av tillämpningsområdet för MiFID-direktivet (Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag and Others, C-542/16, EU:C:2018:369).
Den rättsliga regleringen
11. Försäkringsförmedling reglerades - vid tidpunkten för omständigheterna i målet - i försäkringsförmedlingslagen. Denna är numera ersatt av lagen (2018:1219) om försäkringsdistribution.
12. IMD-direktivet genomfördes i svensk rätt genom försäkringsförmedlingslagen. Direktivet och lagen överensstämmer när det gäller innebörden av begreppet försäkringsförmedling. Enligt 1 kap. 1 § andra stycket försäkringsförmedlingslagen avses med försäkringsförmedling yrkesmässig verksamhet som består i att (1) lägga fram eller föreslå försäkringsavtal eller utföra annat förberedande arbete innan försäkringsavtal ingås, (2) för någon annans räkning ingå försäkringsavtal, eller (3) bistå vid förvaltning och fullgörande av försäkringsavtal (jfr artikel 2.3 i IMD-direktivet).
13. Det har rått oklarhet om IMD-direktivet, och därmed försäkringsförmedlingslagen, ska tillämpas inte enbart på själva förmedlingen av en försäkring utan även i viss utsträckning eller generellt på ekonomisk respektive juridisk rådgivning som lämnas i anslutning till förmedlingen. Det kan t.ex. röra sig om sådan rådgivning som avses i värdepappersmarknadslagen.
14. Värdepappersmarknadslagen tillkom som ett led i genomförandet av MiFID-direktivet. Lagen är tillämplig bl.a. när någon bedriver värdepappersrörelse med tillhandahållande av investeringstjänster eller investeringsverksamhet. Verksamheten kan avse exempelvis investeringsrådgivning till kunder avseende finansiella instrument (2 kap. 1 § 5).
15. EU-domstolen har, såvitt nu är i fråga, klarlagt att lagen om försäkringsförmedling ska tillämpas vid ekonomisk rådgivning beträffande placering av kapital som lämnas i samband med försäkringsförmedling avseende ingående av ett kapitalförsäkringsavtal.
Bedömningen i detta fall
16. Dödsboet efter I.M. har i HD övertagit I.M:s talan.
17. I.M:s investering i det finansiella instrumentet skedde inom ramen för en kapitalförsäkring. Av EU-domstolens dom följer att rådgivningen avseende placeringen av kapitalet utgör försäkringsförmedling. Rådgivningen omfattas därmed av ansvarsförsäkringen. Förutsättningar föreligger då för bifall till käromålet.
18. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.
DOMSLUT
HD fastställer hovrättens domslut.
HD (justitieråden Agneta Bäcklund, Ingemar Persson, Lars Edlund, referent, Petter Asp och Stefan Reimer) meddelade den 11 juli 2019 dom i enlighet med betänkandet.
II
Lunds tingsrätt
J.-E.S. och ytterligare 33 personer väckte vid Lunds tingsrätt talan mot Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag och yrkade att Länsförsäkringar skulle förpliktas att betala närmare angivna belopp till dem.
Länsförsäkringar bestred kärandenas talan.
Bakgrunden till tvisten var att kärandena hade överlämnat betydande penningbelopp till företaget Connecta Fond och Försäkring AB, som med tillstånd av Finansinspektionen bedrev förmedling av försäkringar. De hade därvid haft kontakt med P.R., som var anställd hos Connecta och sedermera blev bolagets verkställande direktör. Avsikten hade varit att de överlämnade medlen skulle investeras i kapitalförsäkringar, men några sådana investeringar hade inte kommit till stånd. I stället hade P.R. tillägnat sig beloppen själv. P.R. har avlidit och såväl hans dödsbo som Connecta har försatts i konkurs.
Connecta hade en ansvarsförsäkring enligt lagen (1989:508) om försäkringsmäklare (FML) och lagen (2005:405) om försäkringsförmedling (LFF) hos Länsförsäkringar. Kärandena har krävt ersättning enligt försäkringen för de skador som har drabbat dem. De har gjort gällande att Connecta ådragit sig skadeståndsskyldighet genom att inte iaktta god försäkringsförmedlingssed och inte med tillbörlig omsorg tillvarata deras intressen.
Länsförsäkringar har invänt att P.R. eller Connecta inte har orsakat skada för kärandena i den försäkrade verksamheten. Vad som hade förekommit mellan dem har enligt Länsförsäkringar inte utgjort förmedling av försäkring. Det har varit fråga om fiktiva produkter, och även om det skulle ha rört sig om en verklig produkt har detta inte varit en försäkring. P.R:s verksamhet utgjordes av investeringsrådgivning som dessutom var bedräglig. Sådan verksamhet är enligt Länsförsäkringar undantagen från försäkringsskydd genom försäkringsvillkorens bestämmelse om att försäkringen inte gäller för avvikande verksamhet.
Tingsrätten (rådmannen Lars Lindblad, f.d. chefsrådmannen Ulla Nilsson och hovrättsassessorn Gustav Friman, referent) meddelade dom den 18 juni 2014.
DOMSKÄL
Är LFF och FML tillämpliga?
Under denna rubrik konstaterar tingsrätten med hänvisning till Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG om försäkringsförmedling att de båda lagarna kan tillämpas på förberedande arbete inför ingående av försäkringsavtal som utförs av en försäkringsförmedlare.
Bedömningen ska göras utifrån kundperspektivet
Under denna rubrik ger tingsrätten en utförlig redogörelse för vad som har framkommit om P.R:s agerande i förhållande till kärandena. Han hade särskilt lyft fram fördelarna med försäkringar, både allmänt och utifrån varje kärandes särskilda förutsättningar, och gett intryck av att det rörde sig om mycket säkra investeringar. Han hade haft en seriös framtoning och vunnit kundernas förtroende. Han hade varit mån om att ha nära och täta kontakter med dem. Mot denna bakgrund anser tingsrätten att kärandena haft anledning att tro att det rört sig om förmedling av verkliga försäkringsavtal.
Tingsrätten erinrar om att ett framträdande syfte med FML och LFF har varit att åstadkomma ett fullgott kundskydd. Kundskyddsperspektivet kan tillmätas stor betydelse vid tolkningen av bl.a. de bestämmelser som rör lagens tillämpningsområde. Den befogade uppfattning som kärandena har haft om P.R:s syften talar därför starkt för att det har varit fråga om försäkringsförmedling. I bedömningen måste emellertid vägas in om händelseförloppet på mer objektiva grunder ryms inom förmedlingsbegreppet.
En tolkning på objektiva grunder
Tingsrätten konstaterar att det inte finns något uttryckligt eller underförstått krav på att ett försäkringsavtal verkligen kommer till stånd för att LFF ska vara tillämplig efter ett inledande arbete som har varit avsett att förmå parter att träffa ett försäkringsavtal. Vidare kan det enligt tingsrätten knappast krävas, såsom Länsförsäkringar har gjort gällande, att det för att vara fråga om försäkringsförmedling ska finnas ett klart och tydligt trepartsförhållande, dvs. försäkringstagare-försäkringsförmedlare-försäkringsgivare, och att dessa parter har varit kända för varandra redan innan något avtal har ingåtts.
För att FML och LFF ska vara tillämpliga krävs att det är fråga om yrkesmässig försäkringsförmedling. Tingsrätten framhåller att Connecta ostridigt har förmedlat kapitalförsäkringar, dvs. verkliga produkter. Connecta och P.R. har också marknadsfört sig som förmedlare av försäkringar. P.R. har tagit emot pengar som en företrädare för Connecta, inte i egenskap av privatperson. Den förmedling av kapitalförsäkringar som skett har enligt tingsrätten tveklöst varit yrkesmässig. Härefter anför tingsrätten följande.
Som tingsrätten redan konstaterat ska det grundläggande syftet bakom lagstiftningen, nämligen kundskyddet, tillmätas betydelse vid bedömningen av om lagen är tillämplig. Kundernas befogade uppfattningar talar som framgått starkt för att det rört sig om försäkringsförmedling. Vad som blivit klarlagt om P.R:s agerande visar att det rört sig om sådan förmedling och att den varit yrkesmässig. Tingsrätten anser alltså att LFF är tillämplig. Vilken avsikt P.R. sedan må ha haft med sitt agerande, eller att det har varit fråga om fiktiva produkter saknar betydelse vid denna bedömning. Det saknas, av skäl som tingsrätten tidigare berört, anledning att göra någon annan bedömning beträffande den tid som FML var tillämplig. Därmed är inte det särskilda undantaget om avvikande verksamhet tillämpligt.
God försäkringsförmedlingssed?
Under denna rubrik anför tingsrätten efter en genomgång sammanfattningsvis följande.
Att utföra det uppdrag som kunden gett försäkringsförmedlaren måste självfallet anses vara dennes främsta uppgift. Såsom tidigare konstaterats har P.R. inte utfört de uppdrag som kärandena gett honom. Dessutom har han ju gått längre än så genom att förleda kärandena och därefter genom att själv tillgodogöra sig pengarna. Att han på detta sätt snuvat sina uppdragsgivare på pengar gör att det är uppenbart att han inte iakttagit god försäkringsförmedlarsed. Därmed har han dragit på Connecta ett skadeståndsansvar enligt 5 kap. 7 § LFF respektive 14 § FML.
Ska ersättning utgå?
- - -
Länsförsäkringar har gjort gällande att försäkringen inte täcker skador som den försäkrade har orsakat uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet, vilket påstås framgå av undantagsregler i försäkringsvillkoren. Med anledning härav anför tingsrätten bl.a. följande.
I samtliga versioner av försäkringsvillkoren finns ett åtagande att betala det skadestånd som den försäkrade är skyldig att utge och klausuler som synes syfta till att Länsförsäkringar ska kunna ha kontroll över hur skadeståndskrav behandlas (bl.a. att skador och krav ska anmälas snabbt, att Länsförsäkringar ska kunna instruera rättegångsombud etc.). Framförallt finns det också i samtliga versioner av försäkringsvillkoren en bestämmelse om återkrav. Genom den återkravsrätt (regressrätt) som där föreskrivs framgår det indirekt att försäkringen ersätter skador som den försäkrade orsakat med uppsåt eller av grov oaktsamhet. Redan försäkringsvillkorens uppbyggnad talar alltså för att de innebär att skadelidande äger rätt till ersättning oavsett om den försäkrade förfarit grovt vårdslöst eller orsakat skada uppsåtligen.
Om sådana skador som orsakas genom grov vårdslöshet eller uppsåt inte skulle täckas av en ansvarsförsäkring, skulle den skadelidandes skydd vara starkt inskränkt. Det skulle innebära att försäkringen täckte fall där skadan orsakats genom en mindre grad av oaktsamhet men inte mer klandervärda handlingar. Detta är inte en naturlig och rimlig tolkning av försäkringsvillkoren. Dessutom skulle försäkringsskyddet ur den skadelidandes perspektiv bli splittrat och svårt att överblicka. Men framför allt skulle en sådan tolkning inte heller vara i linje med lagstiftningens syfte eftersom den skadelidandes skydd skulle bli illusoriskt i särskilt graverande fall. Slutsatsen av detta är att de skadelidande har rätt till ersättning från Länsförsäkringar också för skador som orsakats av grov vårdslöshet eller uppsåt. - - -.
Avslutningsvis behandlar tingsrätten frågor om beräkning av den ersättning som ska utgå till kärandena. Denna ska motsvara det negativa kontraktsintresset, vilket innebär att kärandena ska försättas i samma situation som om avtalen aldrig hade ingåtts.
DOMSLUT
Tingsrätten ålade Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag att betala i domslutet angivna belopp jämte ränta till kärandena.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Länsförsäkringar överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle ogilla käromålen.
Motparterna motsatte sig ändring.
Om hovrätten skulle finna att försäkringsersättning skulle utgå godtog Länsförsäkringar de av tingsrätten utdömda kapitalbeloppen och räntorna.
Hovrätten (hovrättsråden Katarina Rikte, Katarina Kölfors och Anna Graninger, referent, samt tf. hovrättsassessorn Fredrik Blommé) meddelade dom den 1 december 2015.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Hovrätten erinrar inledningsvis om att kärandenas talan grundar sig enbart på den ansvarsförsäkring som Connecta hade hos Länsförsäkringar. Av villkoren för försäkringen framgår att den omfattar skadeståndsskyldighet för försäkringsförmedling enligt de tillämpliga lagarna. För att fastställa försäkringens omfattning måste alltså frågan vad lagstiftaren avsett med försäkringsförmedling besvaras. Av såväl direktivets som lagens definition framgår att föremålet för förmedlingen ska vara ett försäkringsavtal, dvs. ett avtal om försäkring som ingås mellan en försäkringsgivare och en försäkringstagare. Med hänvisning till uttalanden i förarbetena till lagen om försäkringsförmedling bedömer hovrätten att det ska vara fråga om en försäkringsgivare som har tillstånd att bedriva försäkringsrörelse i Sverige eller inom EU.
För att det ska vara fråga om försäkringsförmedling enligt 1 kap. 1 § lagen om försäkringsförmedling krävs enligt hovrätten att någon form av åtgärd vidtas med sikte på ett försäkringsavtal, men lagen torde vara tillämplig även om något sådant avtal aldrig kommer till stånd.
Efter en genomgång av P.R:s agerande i förhållande till kärandena anför hovrätten följande.
Mot bakgrund av vad som framkommit om P.R:s tillvägagångssätt råder enligt hovrättens mening inte något tvivel om att P.R:s avsikt redan från början varit att förmå envar av motparterna att investera i den fiktiva produkten i syfte att han själv skulle tillgodogöra sig de medel som för detta ändamål sattes in på hans eller Connectas konto eller överlämnades till honom på annat sätt. Det har således inte varit så att P.R., när det gäller de investeringar som gjorts inom ramen för de fiktiva produkterna, lagt fram, föreslagit eller på annat sätt utfört förberedande arbete i syfte att verkliga försäkringsavtal skulle ingås och först när medlen betalades in beslutat sig för att själv behålla pengarna. När det gäller de investeringar som är föremål för hovrättens prövning kan det i stället konstateras att det aldrig funnits någon avsikt från P.R:s sida till att verkliga försäkringsavtal skulle komma till stånd, utan de "kapitalförsäkringar" med ytterst förmånliga villkor som han föreslagit motparterna att investera i har varit falsarier. De "investeringsbevis" eller "investeringsansökningar" som han utfärdat har inte manifesterat något verkligt förhållande och det har heller aldrig varit tanken att de skulle göra det. Oavsett vad motparterna har haft för uppfattning - befogad eller obefogad - om vad de investerade i har det vid sådant förhållande objektivt sett inte vid någon tidpunkt varit fråga om försäkringsförmedling i FML:s eller LFF:s mening. Det har helt enkelt när det gäller dessa "investeringar" aldrig funnits någon försäkring att förmedla eller något försäkringsavtal att lägga fram, föreslå eller utföra förberedande arbete inför.
Eftersom det inte varit fråga om försäkringsförmedling omfattas motparternas skadeståndsanspråk inte av ansvarsförsäkringen. Samtliga käromål ska därför ogillas.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten ändrar tingsrättens domslut och ogillar käromålen.
Högsta domstolen
Kärandena överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle bifalla deras talan i enlighet med vad som anges i tingsrättens domslut.
Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
HD beslöt att hämta in ett förhandsavgörande från Europeiska unionens domstol (se målet under I).
Den begäran om förhandsavgörande som tillställdes EU-domstolen innehåller bl.a. följande.
Den rättsliga regleringen och behovet av ett förhandsavgörande Försäkringsförmedling regleras - - - (se målet under I) - - - bl.a. en kund.
- - -
T 25-16, J.-E.S. m.fl. ./. Länsförsäkringar
I mål T 25-16 aktualiseras frågan om innebörden av begreppet försäkringsförmedling och omfattningen av försäkringsförmedlingslagens och IMD-direktivets tillämpningsområde. Av artikel 2.3 i direktivet framgår att begreppet försäkringsförmedling omfattar även förberedande arbete inför ingåendet av försäkringsavtal. Att det för att direktivet ska vara tillämpligt inte krävs att något försäkringsavtal faktiskt kommer till stånd synes vara klart.
Det framgår dock inte av direktivet huruvida det syftar till att reglera även sådan verksamhet som objektivt sett utgör förberedande arbete inför ingåendet av försäkringsavtal men där någon avsikt att få till stånd ett verkligt försäkringsavtal inte har förelegat från förmedlarens sida. Inte heller framgår vilken betydelse kundens uppfattning av situationen har för bedömningen. Det finns därför skäl att begära förhandsavgörande från EU-domstolen rörande den närmare innebörden av begreppet försäkringsförmedling och IMD-direktivets tillämpningsområde i dessa avseenden.
- - -
Begäran om förhandsavgörande
HD begär att EU-domstolen genom förhandsavgörande besvarar följande frågor.
T 25-16
1 a) Omfattar IMD-direktivet verksamhet där försäkringsförmedlaren inte haft någon avsikt att få till stånd ett verkligt försäkringsavtal? Har det någon betydelse om frånvaron av sådan avsikt har förelegat redan före eller först efter det att verksamheten har inletts?
1 b) Har det - i den situation som avses i 1 a) - någon betydelse om förmedlaren vid sidan om den fiktiva verksamheten också har bedrivit en verklig försäkringsförmedlingsverksamhet?
1 c) Har det - alltjämt i den situation som avses i 1 a) - någon betydelse att verksamheten till det yttre framstått för kunden som förberedande arbete inför ingående av försäkringsavtal? Har kundens uppfattning, välgrundad eller ogrundad, om huruvida det varit fråga om försäkringsförmedling någon betydelse?
- - -
Europeiska unionens domstol
EU-domstolen anförde i dom den 31 maj 2018 bl.a. följande.
TILLÄMPLIGA BESTÄMMELSER
Se målet under I.
MÅLEN VID DEN NATIONELLA DOMSTOLEN OCH TOLKNINGSFRÅGORNA
- - -
PRÖVNING AV TOLKNINGSFRÅGORNA
Den första frågan
34. Den hänskjutande domstolen söker med den första frågan, vars olika delfrågor ska prövas i ett sammanhang, klarhet i huruvida artikel 2 led 3 i direktiv 2002/92 ska tolkas så, att utförandet av förberedande arbete inför ingåendet av ett försäkringsavtal omfattas av begreppet försäkringsförmedling, även om försäkringsmedlaren inte haft någon avsikt att ingå ett verkligt försäkringsavtal.
35. Såsom framgår av artikel 1.1 i direktiv 2002/92 innefattar direktivets tillämpningsområde bland annat försäkringsförmedling, för vilken det upprättas en reglering.
36. Försäkringsförmedling definieras i artikel 2 led 3 första stycket i direktivet som "verksamhet som består i att lägga fram, föreslå eller utföra annat förberedande arbete inför ingåendet av försäkringsavtal, eller att ingå sådana avtal, eller att bistå vid förvaltning och fullgörande av sådana avtal, särskilt vid skada".
37. Det faktum att de verksamheter som räknas upp i den bestämmelsen är alternativa innebär att respektive verksamhet i sig utgör försäkringsförmedling. EU-domstolen delar den uppfattning som uttryckts av den hänskjutande domstolen och de berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol som i sina skriftliga yttranden har uttalat sig i denna fråga, nämligen att utförandet av förberedande arbete inför ingående av försäkringsavtal omfattas av begreppet försäkringsförmedling, oavsett om det utmynnar i ingåendet av ett sådant avtal eller inte.
38. Länsförsäkringar är emellertid av den uppfattningen att förberedande arbete inför ingående av försäkringsavtal endast utgör försäkringsförmedling, i den mening som avses i artikel 2 led 3 i direktiv 2002/92, om försäkringsförmedlaren genom att utföra detta arbete har avsikt att ingå verkliga försäkringsavtal. Länsförsäkringar anser således att det i målet J.-E.S. m.fl. mot Länsförsäkringar inte har förekommit någon försäkringsförmedling eftersom Connectas verkställande direktör själv tillägnat sig de belopp som betalats in av J.-E.S. m.fl., trots att beloppen varit avsedda för ingåendet av försäkringsavtal.
39. För att avgöra huruvida det, för att det ska vara fråga om försäkringsförmedling i form av utförandet av förberedande arbete inför ingåendet av ett försäkringsavtal, krävs att försäkringsförmedlaren har avsikt att ingå ett sådant avtal, erinrar domstolen om att det vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte endast ska tas hänsyn till bestämmelsens lydelse, utan även till sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se, bland annat, dom av den 23 januari 2018, Piotrowski, C-367/16, EU:C:2018:27, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
40. Beträffande lydelsen i artikel 2 led 3 i direktiv 2002/92 framgår det särskilt av orden "verksamhet", "lägga fram", "föreslå", "utföra" och "bistå" att begreppet försäkringsförmedling uteslutande definieras med hänvisning till de handlingar som försäkringsförmedlaren objektivt sett utför. Däremot finns det inte något ord i den bestämmelsen som kan tolkas så, att det hos försäkringsmedlaren måste finnas en särskild avsikt för att de verksamheter som anges däri ska kunna kvalificeras som försäkringsförmedling.
41. Beträffande det sammanhang bestämmelsen ingår i föreskrivs det i artikel 4.4 i direktiv 2002/92 att medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda kunderna mot försäkringsförmedlarens oförmåga att överföra premien till försäkringsföretaget. I avsaknad av någon föreskrift om motsatsen, anser domstolen att denna bestämmelse tar sikte på skyddet av kunderna mot varje form av oförmåga hos försäkringsförmedlaren att överföra premien, oavsett av vilken anledning. Skyddet ska följaktligen även omfatta omöjligheten att överföra premien till försäkringsföretaget när en anställd hos försäkringsförmedlingsföretaget vid utförandet av förberedande arbete inför ingåendet av ett försäkringsavtal har tillägnat sig premien.
42. Domstolen erinrar om att direktivet, såsom framgår av skälen 8, 9 och 17, nämligen har till syfte att förbättra kundskyddet på försäkringsförmedlingsområdet. Såsom anges i skäl 9 ska varje fysisk eller juridisk person och varje institution som distribuerar försäkringsprodukter omfattas av direktivet. För det första skulle det strida mot rättssäkerhetsprincipen och vara till skada för försäkringsförmedlarens kunder om frågan huruvida en verksamhet ska ingå i direktivets tillämpningsområde är beroende av den subjektiva avsikten hos den försäkringsförmedlare som bedriver verksamheten. För det andra skulle, såsom Europeiska kommissionen har påpekat, ett sådant rättsläge få till följd att försäkringsförmedlaren skulle kunna åberopa sitt eget bedrägliga förfaringssätt för att undgå det ansvar gentemot kunder som åligger förmedlaren enligt direktiv 2002/92.
43. Det följer av det anförda att utförandet av förberedande arbete inför ingåendet av försäkringsavtal är ett objektivt begrepp. Utförandet av sådant förberedande arbete utgör således försäkringsförmedling, i den mening som avses i artikel 2 led 3 i direktivet, oavsett försäkringsförmedlarens avsikt att ingå eller inte ingå försäkringsavtal.
44. Av detta följer att tidpunkten vid vilken försäkringsförmedlarens frånvaro av avsikt att ingå ett försäkringsavtal uppstår samt kundernas subjektiva uppfattning om försäkringsförmedlarens verksamhet bestående i utförandet av förberedande arbete inför ingåendet av ett försäkringsavtal, saknar betydelse för kvalificeringen av nämnda verksamhet som försäkringsförmedling, i den mening som avses i den bestämmelsen.
45. Den första frågan ska således besvaras enligt följande: Artikel 2 led 3 i direktiv 2002/92 ska tolkas så, att utförandet av förberedande arbete inför ingåendet av ett försäkringsavtal omfattas av begreppet försäkringsförmedling, även om försäkringsmedlaren inte haft någon avsikt att ingå ett verkligt försäkringsavtal.
- - -
Högsta domstolen
HD meddelade prövningstillstånd med utgångspunkt i vad hovrätten hade funnit utrett i målet.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden (samma som i målet under I) föreslog i betänkande en dom som nära överensstämmer med HD:s dom.
HD (samma ledamöter som i målet under I) meddelade den 11 juli 2019 följande dom.
domskäl
Frågan i HD
1. Den primära frågan i HD är om en försäkringsförmedlare, som inte har haft någon avsikt att ingå ett försäkringsavtal, har utfört sådana handlingar som faller under begreppet försäkringsförmedling och därmed omfattas av försäkringsförmedlarens ansvarsförsäkring. För det fall det har rört sig om försäkringsförmedling uppkommer även fråga om tolkning av vissa försäkringsavtalsvillkor.
Bakgrund m.m.
Connecta och investeringarna
2. Det registrerade försäkringsförmedlingsföretaget Connecta Fond och Försäkring AB verkade i huvudsak under åren 2004-2010. Bolaget bedrev försäkringsförmedlingsverksamhet och hade hos Länsförsäkringar en sådan ansvarsförsäkring som föreskrevs i den då gällande lagen (2005:405) om försäkringsförmedling . Enligt villkoren gällde försäkringen verksamhet enligt försäkringsförmedlingslagen och omfattade skadeståndsskyldighet enligt 5 kap. 7 §.
3. Flera personer överlämnade under ett antal år stora penningbelopp till Connecta i syfte att dessa belopp skulle investeras i vad som kallades "Connectas företagsobligationsprodukt", vilken skulle ligga i en kapitalförsäkring. Personerna erhöll från Connecta vissa dokument rörande investeringen, utställda av dess anställde och sedermera verkställande direktör P.R. Senare framkom dock att P.R. hade tillägnat sig de investerade beloppen själv. Connectas förmedlingstillstånd återkallades. P.R. avled i november 2010. Hans dödsbo och Connecta försattes i konkurs i december 2010.
Parternas talan m.m.
4. Ett antal investerare väckte talan mot Länsförsäkringar och yrkade ersättning ur Connectas ansvarsförsäkring för skador motsvarande de överlämnade beloppen. De gjorde gällande att de hade uppdragit åt Connecta att investera deras pengar i kapitalförsäkringar och att det därmed varit fråga om försäkringsförmedling. Enligt investerarna hade Connecta, genom P.R:s agerande, ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt 5 kap. 7 § försäkringsförmedlingslagen.
5. Länsförsäkringar invände bl.a. att skadorna inte hade uppkommit i den försäkrade verksamheten, eftersom de aktuella företagsobligationsprodukterna var fiktiva. P.R:s agerande utgjorde således inte försäkringsförmedling. Hans agerande omfattades därför inte av försäkringsförmedlingslagen och följaktligen inte heller av ansvarsförsäkringen.
6. Tingsrätten ansåg att skadorna omfattades av ansvarsförsäkringen och biföll i huvudsak käromålen.
7. Hovrätten har däremot funnit att agerandet inte utgjorde försäkringsförmedling - bl.a. eftersom det inte fanns några verkliga försäkringsavtal - och ogillat käromålen.
8. Klagandena har i HD vidhållit att det inträffade har utgjort försäkringsförmedling och därför omfattas av ansvarsförsäkringen.
9. Länsförsäkringar har för sin del vidhållit att det inte har varit fråga om försäkringsförmedling. Enligt Länsförsäkringar har P.R:s åtgärder objektivt sett inte utgjort några normala eller typiska åtgärder vid försäkringsförmedling, utan i stället följt mönstret för investeringsbedrägeri. Vidare har Länsförsäkringar vidhållit att det av vissa av de tillämpliga försäkringsvillkoren (V 463:3, V 463:4 och V 463:5) följer att det finns ett undantag för skada som den försäkrade förmedlaren har orsakat uppsåtligen. Detta undantag gäller också i förhållande till de skadelidande. För det fall att det har varit fråga om försäkringsförmedling, och det angivna undantaget inte skulle anses gälla de skadelidande, har Länsförsäkringar godtagit de av tingsrätten utdömda kapitalbeloppen jämte ränta.
10. Klagandena har motsatt sig den tolkning av avtalsvillkoren som Länsförsäkringar har förespråkat. Om undantaget skulle anses gälla även i förhållande till de skadelidande har klagandena angett att det försäkringsvillkor som var gällande när skadorna anmäldes (V 463:6) i stället ska tillämpas. Där föreskrivs, i undantagsbestämmelsen om skada som orsakats uppsåtligen av försäkringsförmedlaren, att skadelidande alltid äger rätt till oreducerad ersättning.
11. A.J. och Å.J. har därutöver gjort gällande att om villkoren inte berättigar dem till full ersättning är dessa oskäliga och ska lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen.
12. Länsförsäkringar har förklarat att om ersättning ska utgå enligt villkoret V 463:6 kan var och en av klagandena, på grund av försäkringens beloppsmässiga tak, bara tillerkännas en viss procent av begärd ersättning.
EU-domstolens förhandsavgörande
13. HD beslutade den 18 oktober 2016 att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen. De ställda frågorna tog sikte på bl.a. om IMD-direktivet , som ligger till grund för försäkringsförmedlingslagen, omfattar verksamhet där försäkringsförmedlaren inte har haft någon avsikt att få till stånd ett verkligt försäkringsavtal, och om kundens uppfattning har någon betydelse vid bedömningen av om det är fråga om försäkringsförmedling.
14. EU-domstolen har i sin dom uttalat att IMD-direktivet ska tolkas så, att utförande av förberedande arbete inför ingåendet av ett försäkringsavtal omfattas av begreppet försäkringsförmedling, även om försäkringsförmedlaren inte haft någon avsikt att ingå ett verkligt försäkringsavtal (Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag and Others, C-542/16, EU:C:2018:369).
Försäkringsförmedling
Rättsliga utgångspunkter
15. IMD-direktivet genomfördes i svensk rätt genom försäkringsförmedlingslagen. Direktivet och lagen överensstämmer när det gäller innebörden av begreppet försäkringsförmedling. Enligt 1 kap. 1 § andra stycket 1 försäkringsförmedlingslagen avses med försäkringsförmedling bl.a. yrkesmässig verksamhet som består i att lägga fram eller föreslå försäkringsavtal eller utföra annat förberedande arbete innan försäkringsavtal ingås (jfr artikel 2.3 i IMD-direktivet, och numera även artikel 2.1.1 i IDD-direktivet och 1 kap. 1 § lagen om försäkringsdistribution). För att IMD-direktivet eller försäkringsförmedlingslagen ska tillämpas krävs inte att något försäkringsavtal faktiskt kommer till stånd.
16. Enligt 2 kap. 1 § försäkringsförmedlingslagen får, med vissa här inte aktuella undantag, försäkringsförmedling utövas endast efter tillstånd av Finansinspektionen. En förutsättning för tillstånd är att det finns en ansvarsförsäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas om försäkringsförmedlaren åsidosätter sina skyldigheter (se 2 kap. 5 § 4 respektive 6 § första stycket 2 försäkringsförmedlingslagen, jfr artikel 4.3 i IMD-direktivet).
17. I 5 kap. försäkringsförmedlingslagen finns regler om hur försäkringsförmedlingsverksamhet ska bedrivas. I 4 § anges bl.a. att en försäkringsförmedlare i sin verksamhet ska iaktta god försäkringsförmedlingssed och med tillbörlig omsorg ta till vara kundens intressen.
18. Enligt 5 kap. 7 § försäkringsförmedlingslagen ska en försäkringsförmedlare som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter enligt 4 § ersätta ren förmögenhetsskada som på grund av detta drabbar t.ex. en kund.
Begreppet försäkringsförmedling ska definieras utifrån de handlingar som försäkringsförmedlaren objektivt utför
19. Det framgår inte av IMD-direktivet huruvida det syftar till att reglera även sådan verksamhet som i och för sig kan anses utgöra förberedande arbete inför ingåendet av försäkringsavtal, men där någon avsikt att få till stånd ett verkligt försäkringsavtal inte har förelegat från förmedlarens sida. Inte heller framgår det vilken betydelse kundens uppfattning av situationen har för bedömningen.
20. EU-domstolen har i sin dom (se p. 14 i det föregående) konstaterat att begreppet försäkringsförmedling uteslutande ska definieras med hänvisning till de handlingar som försäkringsförmedlaren objektivt utför. Utförandet av förberedande arbete inför ingåendet av ett försäkringsavtal omfattas enligt domstolen av begreppet försäkringsförmedling, även om försäkringsförmedlaren inte har haft någon avsikt att ingå ett verkligt försäkringsavtal. Domstolen har också konstaterat att tidpunkten vid vilken försäkringsförmedlarens frånvaro av avsikt att ingå ett försäkringsavtal uppstår, samt kundens subjektiva uppfattning av försäkringsförmedlarens verksamhet, saknar betydelse för kvalificeringen av verksamheten som försäkringsförmedling.
Det har varit fråga om försäkringsförmedling
21. Genom hovrättens dom är följande utrett. P.R. kontaktade investerarna i egenskap av företrädare för ett registrerat försäkringsförmedlingsföretag. Kontakterna inleddes på olika sätt, men främst genom informationskampanjer gällande möjligheten att påverka den ekonomiska situationen vid framtida pensionering. Efter ett eller ett par möten föreslog han för dem att de skulle placera pengar i den aktuella, fiktiva, försäkringsprodukten. I merparten av fallen ställde P.R. ut ett "investeringsbevis" eller ett liknande dokument som tillhandahölls investeraren. Enligt dokumenten låg investeringen i en kapitalförsäkring. Vid sidan av de fiktiva försäkringsprodukterna tecknade vissa av kunderna även en riktig kapitalförsäkring.
22. P.R:s åtgärder som företrädare för Connecta i förhållande till investerarna är sådana att de objektivt måste bedömas som försäkringsförmedling.
Tolkning av försäkringsvillkor
Allmänna tolkningsprinciper
23. Det centrala vid tolkning av försäkringsvillkor är ofta det omtvistade villkorets ordalydelse. När ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar, liksom när ordalydelsen inte ger något besked alls, kan ledning sökas i systematiken och de övriga försäkringsvillkoren. Också andra faktorer kan ha betydelse, exempelvis villkorets syfte i den mån ett sådant går att utröna och vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. (Se "Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen" NJA 2018 s. 834 p. 10.) När det - som i det förevarande fallet - är fråga om en obligatorisk ansvarsförsäkring, kan det finnas anledning till en avtalstolkning som är till de skadelidandes fördel (jfr NJA 2009 s. 355 och "Cremonas ansvarsförsäkring" NJA 2017 s. 601 p. 11).
Tolkning av de aktuella villkoren
24. Enligt de i målet aktuella villkoren omfattar försäkringen skadeståndsskyldighet enligt lagen om försäkringsmäklare (villkoret V 463:3) respektive 5 kap. 7 § lagen om försäkringsförmedling (villkoren V 463:4, V 463:5 och V 463:6). Enligt Länsförsäkringar gäller försäkringen emellertid inte vid uppsåtligt orsakad skada. Bolaget har åberopat bestämmelser i villkoren V 463:4 och V 463:5, där det anges att bolaget inte är ansvarigt gentemot försäkrad för skada som denne orsakat genom grov vårdslöshet eller till någon del orsakat med uppsåt. Beträffande villkoret V 463:3 har Länsförsäkringar anfört att det i villkoret finns en hänvisning till den då gällande försäkringsavtalslagen (1927:77), som i 18 § föreskrev att försäkringsgivaren är fri från ansvarighet gentemot den som uppsåtligen framkallat ett försäkringsfall.
25. De aktuella försäkringarna är obligatoriska ansvarsförsäkringar som syftar till att skydda försäkringsförmedlarens kunder vid skadefall. Det måste då ställas höga krav avseende klarhet och precision på en bestämmelse som begränsar detta skydd. Det kan konstateras att det inte av något villkor uttryckligen följer att en skadelidande saknar försäkringsskydd i fall då försäkringsförmedlaren orsakat skada uppsåtligen eller av grov vårdslöshet. De åberopade undantagen riktar sig enligt ordalagen endast mot den försäkrade. Detta talar mot Länsförsäkringars tolkning.
26. Vid bedömningen ska även beaktas att villkoren innehåller bestämmelser om återkravsrätt för försäkringsgivaren gentemot den försäkrade om denne orsakat skadan genom grov vårdslöshet, och enligt villkoret V 463:3 också vid uppsåt. En sådan återkravsrätt aktualiseras om en skadelidande har utnyttjat möjligheten till direktkrav mot försäkringsgivaren. Återkravsbestämmelserna bygger uppenbarligen på förutsättningen att försäkringsgivaren svarar mot den skadelidande vid fall av grov vårdslöshet eller uppsåt hos den försäkrade. Villkoren måste följaktligen anses ha samma innebörd som villkoret V 463:6, där det uttryckligen anges i undantagsbestämmelsen att den skadelidande alltid äger rätt till oreducerad ersättning.
27. Mot angiven bakgrund ska villkoren V 463:3, V 463:4 och V 463:5 tolkas så att undantaget för skada som förmedlaren har orsakat uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte omfattar de skadelidandes anspråk.
Sammanfattande slutsatser
28. Eftersom det har varit fråga om försäkringsförmedling i de aktuella fallen omfattas klagandenas anspråk av ansvarsförsäkringen. Det undantag som finns i vissa av villkoren, för skada som den försäkrade har orsakat uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, gäller inte i förhållande till klagandena.
29. Det anförda innebär att hovrättens dom ska ändras och tingsrättens domslut fastställas.
DOMSLUT
HD ändrar hovrättens dom och fastställer tingsrättens domslut.