NJA 2017 s. 601

Domskäl

Tingsrätten (chefsrådmannen Anders Dereborg, rådmannen Tomas Norström och tingsfiskalen Anna Bladh Redzic) anförde i dom den 19 december 2014 följande.

Bakgrund

Cremona Construction Consult AB (Cremona) hade en företagsförsäkring i Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag (publ) (Trygg-Hansa) vilken innefattade en ansvarsförsäkring. Punkten 6.1.7. i försäkringsavtalet reglerade försäkringens omfattning, både vad avser Trygg-Hansas åtagande och undantag till försäkringen. Försäkringsavtalet punkten 6.1.12.1 innehöll ett preklusionsvillkor (härefter preklusionsvillkoret) med följande lydelse.

Den som vill utnyttja försäkringen måste anmäla detta inom sex månader från det att någon gjort gällande ett skadeståndskrav mot den försäkrade. Om så inte sker är Trygg-Hansa fritt från sina åtaganden enligt 6.1.7.1.

År 2008 ingick Cremona ett projekteringsavtal med Skanska Norge AS (Skanska) om projektering av bostäder i en ort norr om Oslo. Avtalsförhållandena reglerades närmare av Norsk standard 8410. Enligt projekteringsavtalet skulle Cremona projektera bostäderna i fyra etapper.

Enligt Skanska gjorde sig Cremona redan under projektets första etapp skyldigt till väsentliga fel i projekteringsarbetet. Den 26 maj 2009 varslade därför Skanska Cremona om ekonomiska konsekvenser till följd av felaktigt utförd projektering. Den 23 juni 2009 förtydligade Skanska sitt krav gentemot Cremona. Cremona svarade Skanska samma dag.

Den 24 september 2009 varslade Skanska om hävning av projekteringsavtalet, vilket Cremona besvarade den 29 september 2009. Skanska hävde avtalet med Cremona den 12 oktober 2009.

Cremona försattes i konkurs den 10 februari 2010. Den 8 juni 2010 riktade därför Skanska - enligt 9 kap. 7 § första stycket 2 försäkringsavtalslagen (2005:104) - ett s.k. direktkrav mot Trygg-Hansa på ersättning ur Cremonas företagsförsäkring.

Trygg-Hansa motsatte sig den 22 juni 2010 Skanskas krav på den grunden att det var prekluderat. Trygg-Hansa menade att Skanska underlåtit att enligt preklusionsvillkoret inom föreskriven tid anmäla att bolaget ville utnyttja försäkringen.

Skanska väckte därefter talan i detta mål mot Trygg-Hansa. Tvisten gäller frågan om Skanskas rätt till försäkringsersättning av Trygg-Hansa är prekluderad på grund av preklusionsvillkoret i det aktuella försäkringsavtalet.

Yrkanden och inställning

Skanska har yrkat att tingsrätten ska fastställa att Skanskas rätt till försäkringsersättning från Trygg-Hansa jämlikt 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen inte är prekluderad.

Trygg-Hansa har bestritt bifall till fastställelsetalan.

Grunder

Skanska

Skanska har i rätt tid framställt krav mot Cremona med anledning av fel i projekteringen av en entreprenad. Cremona har för projektet tecknat ett avtal om ansvarsföräkring med Trygg-Hansa.

Då Cremona försattes i konkurs den 10 februari 2010 har Skanska inom sex månader från det att Skanska fick kännedom om sin fordran, dvs. inom sex månader från Cremonas konkursutbrott, riktat krav direkt mot Trygg-Hansa och begärt att Trygg-Hansa direkt till Skanska jämlikt 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen ska betala försäkringsersättning i enlighet med Cremonas ansvarsförsäkring.

Skanskas fordran är inte prekluderad. Skanska är inte bundet av den av Trygg-Hansa åberopade preklusionsbestämmelsen. I vart fall strider bestämmelsen i försäkringsavtalet mot den tvingande regeln i 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen, och är därför ogiltig. Både syftet med reglerna om direktkravsrätt och ordalydelsen i 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen innebär att den aktuella fristen måste ta sin utgångspunkt i kännedomstillfället för fordran avseende den som gör gällande sin rätt till försäkringsersättning, dvs. Skanska i detta fall. I vart fall ska bestämmelsen i försäkringsavtalet tolkas som att fristen tar sin början vid tiden för Cremonas konkurs, dvs. då Skanska erhöll en direktkravsrätt.

Under alla förhållanden ska bestämmelsen jämkas enligt 36 § avtalslagen (1915:218), då den mot bakgrund av omständigheterna i den förevarande situationen är oskälig.

Trygg-Hansa har avvisat Skanskas krav och anfört att försäkringsbolaget inte är ersättningsskyldigt mot Skanska, eftersom fordran på försäkringsersättning är prekluderad. Ovissheten huruvida fordran är prekluderad och om Trygg-Hansa på denna grund inte är skyldigt att till Skanska betala försäkringsersättning i enlighet med Cremonas ansvarsförsäkring länder Skanska till förfång.

Trygg-Hansa

Skanskas fordran på försäkringsersättning enligt Cremonas ansvarsförsäkring är prekluderad enligt preklusionsvillkoret i försäkringen.

Preklusionsvillkoret i Trygg-Hansas försäkringsvillkor strider inte mot 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen, utan är mer förmånligt mot den som framställer krav på ersättning ur försäkringen. Tidsfristen enligt villkoret börjar löpa från den tidpunkt någon framställt ett krav mot den försäkrade. Denna tidpunkt ligger normalt sett alltid efter att ”någon fått kännedom om sin fordran”, vilket enligt 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen får utgöra tidpunkten för fristen. Det ska även noteras att kännedomstidpunkten - både enligt preklusionsvillkoret och försäkringsavtalslagen - är densamma i detta mål, dvs. senast när kravet framställdes.

Preklusionsbestämmelsen är inte heller oskälig enligt 36 § avtalslagen och ska inte jämkas.

Utredningen

Målet har - sedan parterna skriftligen slutfört sin talan - tagits till avgörande utan huvudförhandling.

Båda parter har anfört rättslig argumentation till stöd för sina ståndpunkter och har gett in rättsutlåtanden. I samband med att tingsrätten redovisar sin bedömning nedan kommer parternas argumentation att presenteras i huvuddrag.

Domskäl

Frågeställningen och fastställelsetemat

Trygg-Hansas företagsförsäkring med Cremona innehåller ett preklusionsvillkor enligt vilket den som vill utnyttja ansvarsförsäkringen måste anmäla detta inom sex månader från det att någon gjort gällande ett skadeståndskrav mot den försäkrade, med följden att rätt till ersättning annars bortfaller (preklusion). Det står klart att Cremona inte gjorde någon sådan anmälan till Trygg-Hansa inom föreskriven tid, vilket innebär att Cremona har gått miste om sin rätt att begära ersättning ur försäkringen. Cremona gick i konkurs den 10 februari 2010. Den 8 juni 2010 framställde Skanska sitt s.k. direktkrav på ersättning till Trygg-Hansa.

Mellan Skanska och Trygg-Hansa har nu uppstått tvist om Skanskas rätt att kräva ersättning av Trygg-Hansa genom direktkrav också är prekluderad. Parterna har i målet förklarat att man är överens om att Skanska har rätt att rikta sitt krav direkt till Trygg-Hansa, om rätten till detta inte har fallit bort enligt preklusionsvillkoret i försäkringsavtalet.

Enligt 13 kap. 2 § RB måste en fastställelsetalan avse frågan om ett rättsförhållande består eller inte består. Det fastställelsesyrkande som framförts i målet tar i och för sig inte uttryckligen sikte på om det finns ett fordringsförhållande mellan parterna. Parterna är dock överens om att frågan bör prövas på detta sätt. Och som nyss påpekats är parterna vidare överens om att Skanska har rätt att rikta sitt krav direkt till Trygg-Hansa, om rätten därtill inte har fallit bort enligt preklusionsvillkoret i det försäkringsvtal som grundar rätt till försäkringsersättning. Fastställelsetemat har således en tydlig anknytning till rättsföljd mellan parterna och det kan inte råda någon tvekan om de prejudiciella konsekvenserna av en fastställelsedom (se Fitger mfl., Rättegångsbalken, Zeteo kommentar till 13 kap. 2 §). Tingsrätten anser således att det angivna fastställelseyrkandet kan prövas.

Parternas argumentation

Skanska

I första hand hävdas att regeln i 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen, som ger försäkringsgivare en möjlighet att i försäkringsavtalet föreskriva en anmälningsplikt av försäkringsfall med konsekvensen att rätten till försäkringsersättning annars bortfaller (preklusion), inte överhuvudtaget ska gälla mot den skadelidande. Det är en skillnad mellan grunderna för ersättning och de preklusionsfrister som gäller för avtalet. Preklusionsregeln i försäkringsavtalet riktar sig endast mot den försäkrade eftersom två parter inte kan avtala om tredje mans eventuella rättigheter och skyldigheter. Den skadelidande har inte avtalat någon preklusionsregel med försäkringsbolaget, utan dennes rätt vilar på lag. Lagen stipulerar att han måste väcka talan inom viss tid, dock inte att anspråket måste anmälas inom viss tid. Det är således endast den ersättning som den skadelidande kan kräva som är begränsad enligt försäkringsavtalet, t.ex. om det har stipulerats undantag för vissa risker, föreskrifter om självrisk eller begränsning av försäkringsbolagets ansvar till visst belopp (prop. 2003/04:150 s. 479 f.).

Eftersom direktkravsrätten är en skyddsregel för den skadelidande måste denne i vart fall ha samma möjligheter som den försäkrade att erhålla försäkringsersättning, dvs. ha tid på sig efter det att direktkravsrätten inträder att framställa krav mot försäkringsbolaget. Om bestämmelsen skulle tolkas så som Trygg-Hansa påstår skulle skadelidandes rätt vara sämre än den försäkrades, eftersom den skadelidande i så fall under vissa förhållanden aldrig haft möjlighet att begära försäkringsersättning innan preklusionsfristens utgång. En tolkning av bestämmelsen i 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen enligt Trygg-Hansas uppfattning skulle leda till ett oskäligt resultat som skulle stå i direkt strid med lagstiftarens syfte. Att situationer där den försäkrade har underlåtit att anmäla försäkringsfallet kan uppstå är vidare något som man i förarbetena till bestämmelsen om direktkrav angav som ett skäl till själva införandet av direktkravsrätten (se prop. 2003/04:150 s. 228-229).

På byggmarknaden föreskrivs i samtliga standardavtal att entreprenören/konsulten ska ha en ansvarsförsäkring. Syftet med detta krav är att skydda beställaren från att en entreprenör eller konsult inte ska kunna betala skadestånd så att i förlängningen arbetena avstannar. Det är således marknadsmässiga skäl som ligger bakom, bl.a. för att se till att beställare ska våga anlita även entreprenörer/konsulter av mindre storlek så att även dessa får en möjlighet att slå sig in på marknaden. Konsekvensen av att tolka direktkravsrätten på det sätt Trygg-Hansa förespråkar skulle således kunna få förödande konsekvenser för byggmarknaden i stort.

Under alla förhållanden strider preklusionsvillkoret mot den tvingande bestämmelsen i 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen och är därför ogiltigt. Av bestämmelsens ordalydelse följer att bestämmelsen inte tillåter att man föreskriver en preklusionsregel med kortare tidsfrist än sex månader från att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning fått kännedom om sin fordran. Med hänsyn till att lagstiftaren valt uttrycket den istället för den försäkrade och sin fordran istället för att anspråket kunde göras gällande står det klart att begränsningsregeln även gäller gentemot Skanska. Skanskas tid för att göra gällande anspråk på försäkringsersättning får enligt 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen inte understiga sex månader från det att bolaget fått kännedom om sin fordran.

Skanska kan inte anses ha fått kännedom om sin fordran mot Trygg-Hansa förrän Cremona försattes i konkurs, dvs. den 10 februari 2010. Innan dess hade Skanska inte ens någon fordran gentemot Trygg-Hansa och följaktligen inte heller kännedom om någon sådan. Det följer av 9 kap. 7 § första stycket 2 försäkringsavtalslagen att konkurs är en förutsättning för att direktkravsrätten ska inträda. Skanska har därför haft sex månader på sig från dagen för konkursen att göra gällande anspråk, vilket bolaget uppfyllt.

Trygg-Hansa

Eftersom den skadelidande enligt 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen endast kan kräva ersättning enligt försäkringsavtalet tillräknas även den skadelidande den försäkrades underlåtenhet att anmäla anspråk på försäkringsersättning. Den skadelidande inträder således i den försäkrades ställning och kan inte få en bättre rätt än denne. Detta är logiskt bl.a. mot bakgrund av att om skadelidande inte skulle tillräknas underlåtenheten så skulle skadelidande med bibehållen rätt kunna framställa anspråk mot försäkringsgivaren under en mycket lång tid (Ds 2011:10 s. 85-86).

Enligt Trygg-Hansa har rättsläget klarlagts i och med den lagändring i försäkringsavtalslagen som följde prop. 2012/13:168. Lagstiftaren har bl.a. valt att göra ett tillägg i 8 kap. 20 § försäkringsavtalslagen, som innebär att en skadelidandes rätt att rikta direktkrav mot försäkringsbolaget vid obligatorisk ansvarsförsäkring inte påverkas av en försäkrads skyldighet att inom viss tid göra gällande anspråk på försäkringen. Av propositionen framgår att lagstiftaren har ansett att det finns anledning att införa ett särskilt skydd för den skadelidande då det rör sig om en obligatorisk ansvarsförsäkring. Lagstiftaren har samtidigt konstaterat att det inte finns tillräckligt med utredning avseende nyttan och konsekvenserna med ett motsvarande skydd vid direktkrav bl.a. då den försäkrade har gått i konkurs. Detta innebär att lagstiftaren således utgår ifrån att för närvarande så drabbas en skadelidande som framställer direktkrav av försäkringstagarens försummelse att bl.a. anmäla anspråk på försäkringen (prop. 2012/13:168, s. 33, 36-37, 61-62).

Vidare finns det ett skydd för skadelidande i form av att både den försäkrade och försäkringsbolaget är skyldiga att, på begäran av skadelidande, upplysa om gällande ansvarsförsäkring (9 kap. 7 § fjärde stycket försäkringsavtalslagen). Underlåtenhet att lämna sådana upplysningar kan medföra skadeståndsskyldighet i förhållande till den skadelidande.

Preklusionsvillkoret strider inte heller mot bestämmelsen i 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen eftersom villkoret är mer förmånligt mot den som framställer krav på ersättning ur försäkringen. Tidsfristen enligt villkoret börjar löpa från det att någon framställt ett krav mot den försäkrade, vilket normalt sett alltid ligger att ”någon fått kännedom om sin fordran”, i vilket enligt 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen kan utgöra tidpunkten för fristen. Det ska även noteras att kännedomstidpunkten - både enligt preklusionsvillkoret och försäkringsavtalslagen - är densamma i detta mål, dvs. senast när kravet framställdes.

Tillämplig lag

Parterna är överens om att 2005 års försäkringsavtalslag är tillämplig på det i målet aktuella försäkringsavtalet. Tingsrätten kommer att tillämpa den lagens bestämmelser vid avgörande av frågan i målet.

Tillämpliga bestämmelser

De centrala lagbestämmelserna vid bedömningen av frågan i målet är dels 9 kap. 7 §, dels 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen.

Vid ansvarsförsäkring får den skadelidande rikta krav direkt mot försäkringsbolaget på ersättning enligt försäkringsavtalet, om

1. den försäkrade enligt lag eller annan författning är skyldig att ha ansvarsförsäkring som omfattar skadan,

2. konkurs har beslutats eller offentligt ackord har fastställts beträffande den försäkrade, eller

Eftersom Cremona har försatts i konkurs är nämnda bestämmelse som utgångspunkt tillämplig och Skanska har rätt att rikta krav på försäkringsersättning direkt mot Trygg-Hansa. Bestämmelsen är tvingande till förmån för den skadelidande (1 kap. 6 § försäkringsavtalslagen).

Av paragrafens ordalydelse framgår att den skadelidande endast kan kräva ersättning enligt försäkringsavtalet. Utgångspunkten är därför att den skadelidande saknar rätt att få ut gottgörelse till större belopp eller under andra förutsättningar än vad försäkringsavtalet anger (prop. 2003/04:150 s. 479 f.). Detta stämmer väl överens med att reglerna i försäkringsavtalslagen utgår från att det är försäkringstagaren och andra försäkrade som är det försäkrade intresset vid ansvarsförsäkringar, inte den skadelidande. Den skadelidande är inte part i försäkringsavtalet och är inte heller att anse som försäkrad enligt försäkringsavtalslagens bestämmelser (prop. 2003/04:150, s. 228 f.). Utgångspunkten är därför att den skadelidandes rätt till ersättning är beroende av den försäkrades rätt (van der Sluijs, Direktkravsrätt vid ansvarsförsäkring, 2006, s. 161).

Försäkringsavtalslagen innehåller emellertid ett antal bestämmelser som vid ansvarsförsäkringar ger den skadelidande ett i viss mån självständigt skydd i förhållande till försäkringstagaren. Exempelvis påverkas inte den skadelidandes rätt om en försäkringstagare gjort sig skyldig till någon försummelse som anges i 7 kap. 2 § försäkringsavtalslagen, bl.a. att inte anmäla försäkringsfallet eller inte medverka till utredningen av försäkringsfallet (8 kap. 19 § andra stycket försäkringsavtalslagen). Vid konsumentförsäkringar finns dessutom ytterligare skyddsregler till förmån för den skadelidande. Vid den försäkrades framkallande av försäkringsfall (4 kap. 5 § försäkringsavtalslagen), den försäkrades brott mot säkerhetsföreskrifter samt räddningsplikt (4 kap. 6-7 §§ försäkringsavtalslagen) tillämpas inte bestämmelserna om nedsättning av försäkringsersättningen gentemot den skadelidande (4 kap. 9 § andra stycket). Av detta följer att den skadelidandes rätt inte i alla fall är helt accessorisk med den försäkrades rätt.

Det omtvistade preklusionsvillkoret bygger på 8 kap. 20 § försäkringsavtalslagen, som innehåller bestämmelser om preskription och preklusion av fordran vid företagsförsäkringar. Det andra stycket i bestämmelsen lyder enligt följande:

I försäkringsavtalet får föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid, som dock inte får understiga sex månader från det att han har fått kännedom om sin fordran.

Denna bestämmelse, som härstammar från gamla försäkringsavtalslagen, har inte särskilt motiverats i försäkringsavtalslagens förarbeten men av förarbetena till gamla försäkringsavtalslagen framgår att tanken är att ansvaret inte ska hållas svävande för länge, samtidigt som man har velat skydda den försäkrade mot alltför stränga krav på aktivitet (SOU 1925:21 s. 111 och NJA II 1927 s. 407 f.). Genom lagstiftning som träder i kraft den 1 januari 2015 kommer paragrafen att ändras så att fristen för den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning eller annat försäkringsskydd förlängs till ett år från tidpunkten när det förhållande som enligt försäkringsavtalet berättigar till försäkringsskyddet inträdde. Vidare tillkommer ett fjärde stycke som anger att andra och tredje styckena inte påverkar en skadelidandes rätt att rikta direktkrav mot försäkringsbolaget vid obligatoriska ansvarsförsäkringar enligt 9 kap. 7 § första stycket 1 p. (SFS 2013:1092, se även prop. 2012/13:168).

Tingsrättens bedömning

Det framstår inte som helt klart hur preklusionsbestämmelsen i 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen ska tolkas när den skadelidande har en direktkravsrätt enligt 9 kap. 7 § första stycket 2 försäkringsavtalslagen på grund av den försäkrades konkurs. Varken lagtext eller förarbeten ger någon tydlig ledning i frågan om

(a) preklusion gentemot den försäkrade ska gälla även mot den skadelidande,

(b) det kan löpa en självständig preklusionsfrist för den skadelidande med stöd av 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen, eller

(c) om den skadelidandes direktkravsrätt överhuvudtaget inte kan begränsas med stöd av sistnämnda paragraf.

I de rättsutlåtanden som getts in, juridisk litteratur samt den departementspromemoria som parterna hänvisat till, finns förespråkare för var och en av de tre möjligheter som nämnts (Ds 2011:10 s. 85 f., van der Sluijs, Direktkravsrätt vid ansvarsförsäkring, 2006, s. 161 samt ingivna rättsutlåtanden). När det gäller förarbetena till den beslutade lagändringen konstaterar tingsrätten att det i propositionen inte görs något klart ställningstagande i den rättsfråga som tingsrätten har att pröva i detta mål. Tvärtom framgår att rättsläget inte är klart (prop. 2012/13:168 s. 37 ff. och s. 62 ff.).

En närliggande situation är när försäkringsgivaren gör en invändning om preskription (8 kap. 20 § första stycket samt 7 kap. 4 § försäkringsavtalslagen). Inte heller vid preskription finns det dock någon särskild bestämmelse som anger när den skadelidandes frist vid en direktkravsrätt ska börja löpa. Inte heller i praxis har just denna fråga prövats. I rättsfallet NJA 2009 s. 355 ansåg dock HD att den skadelidande hade en självständig rätt när det var fråga om ett direktkrav som följde av avtal. I den juridiska litteraturen har också framförts åsikter för att den skadelidandes anspråk i vart fall är självständigt såtillvida att preskription räknas från dennes - inte från den försäkrades - kännedom om att anspråket kan göras gällande (Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, s. 392 och van der Sluijs, Direktkravsrätt vid ansvarsförsäkring s. 161).

Tingsrättens bedömning är att 9 kap. 7 § första stycket 2 och 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen bör ges den tolkningen att den skadelidande har en självständig rätt innebärande att den försäkrades underlåtenhet att anmäla ett krav till försäkringsbolaget inte påverkar den skadelidandes rätt. Den skadelidande bör dock kunna åläggas en anmälningsskyldighet enligt sistnämnda paragraf, men fristen kan då inte understiga sex månader från det att den skadelidande har fått kännedom om sin fordran. I nu aktuellt fall kan Skanska inte anses ha fått kännedom om sin fordran förrän tidigast vid Cremonas konkursutbrott eftersom rätten till direktkrav enligt 9 kap. 7 § första stycket 2 försäkringsavtalslagen har inträtt först vid den tidpunkten. Skälen för tingsrättens slutsats är följande.

För det första ger ordalydelsen i 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen stöd för att bestämmelsen även omfattar den skadelidande. I motsats till första stycket i paragrafen, som anger ”den försäkrade”, är bestämmelsen i andra stycket avsedd för ”den som gör gällande anspråk”.

Eftersom den skadelidandes anspråk tar sikte på försäkringsersättningen enligt försäkringsavtalet kan det framstå som närliggande att tolka villkoret så, att om försäkringstagarens rätt enligt försäkringsavtalet prekluderats, finns heller ingen ersättning som skadelidande med stöd av villkoret kan göra anspråk på. Tolkningen av den skadelidandes direktkravsrätt bör dock ske i ljuset av dess skyddssyfte (se NJA 2009 s. 355, s. 374). Direktkravsrätten i 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen har tillkommit för att trygga den skadelidandes rätt i vissa situationer, bland annat när den försäkrade p.g.a. konkurs inte själv kan krävas på skadeståndet.

I den nu aktuella situationen har Skanska inte haft möjlighet att framställa krav på ersättning direkt till Trygg-Hansa förrän beslutet om Cremonas konkurs fattades. När konkursbeslutet fattades hade redan mer än sex månader förflutit från tidpunkten när Skanska framställde sitt krav mot Cremona. Preklusion enligt försäkringsavtalet i förhållande till Cremona hade således redan inträtt då Cremona försattes i konkurs.

Om Skanska i den här aktuella situationen skulle vara förhindrad att åberopa direktkravsrätten innebär det att Skanska aldrig haft den faktiska möjligheten till detta. Det hade inte heller hjälpt Skanska att begära information om försäkringen enligt 9 kap. 7 § fjärde stycket försäkringsavtalslagen eftersom rätten till direktkrav uppstod först vid Cremonas konkursutbrott. Om preklusionsvillkoret skulle tillämpas på det sätt som Trygg-Hansa gjort gällande skulle det innebära att Skanska aldrig haft tillfälle att åberopa sin lagstadgade direktkravsrätt trots att denna rätt inrättats av lagstiftaren just till skydd för skadelidande tredje man.

Trygg-Hansas berättigade intresse av att försäkringsbolagets ansvar inte ska kunna hållas svävande alltför länge tillgodoses enligt tingsrättens mening i stället tillfredsställande genom att även den skadelidande kan åläggas skyldighet att anmäla sitt krav inom sex månader från det att denne fick kännedom om sin fordran. Den skadelidande har då möjlighet att med stöd av 9 kap. 7 § fjärde stycket försäkringsavtalslagen skaffa sig information om att försäkringen innehåller ett sådant villkor.

Även om bestämmelsen i 8 kap. 20 § inte finns uppräknad bland de tvingande bestämmelserna som anges i 1 kap. 6 § andra stycket försäkringsavtalslagen är det en allmän avtalsrättslig princip att ett förbehåll inte får göras gällande till nackdel för tredje man. Bestämmelsen i 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen måste därför uppfattas så att Trygg-Hansa endast kan föreskriva en anmälningsskyldighet gentemot Skanska som gäller inom sex månader från det att Skanska fått kännedom om sin fordran, dvs. från det att Skanska fått kännedom om Cremonas konkursutbrott. Eftersom preklusionsvillkoret uppställer en tidsfrist som är strängare mot Skanska kan villkoret inte i detta fall göras gällande gentemot Skanska.

Skanska har anmält sitt krav till Trygg-Hansa den 8 juni 2010, vilket är inom sex månader från Cremonas konkursutbrott. Skanskas rätt till försäkringsersättning från Trygg-Hansa jämlikt 9 kap. 7 § första stycket 2 försäkringsavtalslagen är därför inte prekluderad. Skanskas talan ska därför bifallas.

Domslut

Domslut

Tingsrätten fastställer att Skanska Norge AS rätt till försäkringsersättning från Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag (publ) enligt 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen (2005:104), avseende företagsförsäkring tecknad mellan Cremona Construction Consult AB och Trygg-Hansa, inte är prekluderad.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Bertil Ahnborg och Anna-Karin Winroth samt tf. hovrättsassessorerna Erik Blommé, referent, och Karin Byström) anförde i dom den 2 februari 2016 följande.

Hovrättens domskäl

Parterna har åberopat samma omständigheter och bevisning i hovrätten som i tingsrätten. Vad som förekommit här föranleder inte hovrätten att göra några andra bedömningar än de som tingsrätten har gjort. Tingsrättens dom ska därför inte ändras.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Domskäl

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ann-Christine Lindeblad och Sten Andersson) meddelade den 5 juli 2017 följande dom.

Domskäl

Den fråga som ska prövas

Bakgrund

Den som vill utnyttja försäkringen måste anmäla detta inom sex månader från det att någon gjort gällande ett skadeståndskrav mot den försäkrade. Om så inte sker är Trygg-Hansa fritt från sina åtaganden […].

Cremona anmälde inte något ersättningsanspråk inom den föreskrivna tiden, och Trygg-Hansa har på den grunden motsatt sig Skanskas krav.

Huvudregeln beträffande direktkravsrätt på grund av den försäkrades konkurs

Obligatorisk ansvarsförsäkring

Den skadelidandes skydd vid annan ansvarsförsäkring än obligatorisk

Om betydelsen av rättighetsförlust i något av leden

Villkor om anmälningsfrist enligt tidigare och i målet tillämplig lag

Innebörden av det aktuella avtalsvillkoret

Skanskas talan ska ogillas

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom ogillar HD Skanska Norge AS:s talan.

Referenten, justitierådet Dag Mattsson, med vilken justitierådet Kerstin Calissendorff instämde, var skiljaktig och fastställde hovrättens domslut. Han anförde följande.

Min syn på den rättsliga innebörden av ett direktkrav enligt försäkringsavtalslagen skiljer sig från majoritetens. Jag kommer till samma slut som tingsrätten och hovrätten men av något annorlunda skäl.

Vid företagsförsäkring finns särskilda regler om förkortad preskriptionstid.

Som utgångspunkt gäller enligt 8 kap. 20 § försäkringsavtalslagen - med i målet tillämplig lydelse - att talan måste väckas mot försäkringsbolaget inom tre år efter det att den som vill göra anspråk på försäkringsersättning fick kännedom om att anspråket kunde göras gällande (se 8 kap. 20 § första stycket första meningen och 7 kap. 4 §, i lydelse före den 1 januari 2015). Försäkringsbolaget får också skriftligen förelägga den försäkrade att väcka talan inom en kortare tid, som dock inte får understiga sex månader från det att den försäkrade fick del av föreläggandet (8 kap. 20 § första stycket andra meningen). Försäkringsbolaget och försäkringstagaren får därutöver avtala om att anspråk på försäkringsersättning måste anmälas inom viss tid, som dock inte får understiga sex månader från kännedom om fordringen (8 kap. 20 § andra stycket). Målet handlar om den sistnämnda preskriptionsregeln. Ibland kallas det för en preklusionsregel.

Bestämmelsen i 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen har samma syfte som preskriptionsreglerna i paragrafens första stycke. Försäkringsbolagets betalningsskyldighet ska inte hållas svävande allt för länge (se NJA II 1927 s. 407 f.). Men till skillnad från de allmänna preskriptionsreglerna rör det sig om preskription till följd av en överenskommelse i det enskilda fallet med försäkringstagaren, inte om preskription omedelbart på grund av lagen. Bestämmelsen kan sägas innebära att parterna i viss utsträckning kan avtala bort lagens annars tvingande reglering av preskription.

Det står klart att avvikelse från den allmänna preskriptionsregeln i 8 kap. 20 § första stycket första meningen försäkringsavtalslagen inte kan göras gällande till nackdel för en skadelidande tredje man när denne vid ansvarsförsäkring riktar ett direktkrav enligt lagen mot försäkringsbolaget; den skadelidandes anspråk preskriberas självständigt och enligt tillämplig lydelse som huvudregel tre år efter kännedom om att anspråket kunde göras gällande. Det är också klart att den möjlighet som försäkringsbolaget har enligt 8 kap. 20 § första stycket andra meningen att rikta en anmaning med preskriptionsverkan mot den försäkrade inte är tillämplig; den skadelidande är inte att anse som försäkrad.

Frågan i målet är om däremot ett med stöd av 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen avtalat preskriptionsvillkor kan göras gällande inte bara mot den försäkrade utan också mot den skadelidande. Enligt allmänna avtalsrättsliga principer kan parterna i försäkringsavtalet inte avtala om att en skadelidande ska vara skyldig att anmäla sitt direktkrav inom en viss tid. Men vad gäller om det finns ett sådant preskriptionsvillkor i försäkringsavtalet och skadegöraren (den försäkrade) väljer att inte anmäla något anspråk inom den föreskrivna tiden: faller då den skadelidandes rätt till ersättning från försäkringsbolaget?

Saken är omdiskuterad i den juridiska litteraturen. I målet finns tre rättsutlåtanden, alla med olika uppfattning.

Frågan måste avgöras utifrån lagstiftningens grundläggande syfte.

I 1927 års försäkringsavtalslag fanns inte några regler om direktkrav. Lagen byggde på tanken att ansvarsförsäkringen var en angelägenhet endast mellan å ena sidan försäkringsbolaget och å andra sidan försäkringstagaren och den försäkrade. Den skadelidande fick i stället kräva skadestånd av skadegöraren, som sedan fick avgöra om han ville ta sin försäkring i anspråk. Om den skadelidande ville rikta krav mot försäkringsbolaget, var han tvungen att vända sig till skadegöraren och förvärva dennes fordran på försäkringsersättning. Vid skadegörarens konkurs hade den skadelidande en rätt att få fordringen överlåten till sig (95 §). Den skadelidande kunde enligt allmänna principer om cession inte få bättre rätt mot försäkringsbolaget än vad överlåtaren hade (jfr 27 § skuldbrevslagen).

Genom den nya försäkringsavtalslagen har detta rättsläge ändrats. Den skadelidande har getts en självständig rätt att i den egenskapen rikta sitt skadeståndsanspråk direkt mot försäkringsbolaget. Enligt 9 kap. 7 § första stycket föreligger rätten i tre speciella situationer, nämligen om den försäkrade enligt lag eller annan författning är skyldig att ha ansvarsförsäkring för skadan, om konkurs eller offentligt ackord har beslutats beträffande den försäkrade och om den försäkrade är en upplöst juridisk person. Vid konkurs uppkommer fordringsrätten i och med beslutet om försättande i konkurs.

En rätt till direktkrav vid ansvarsförsäkring är i linje med den moderna synen på förhållandet mellan skadestånd och försäkring, där skadeståndsskyldighet ses i nära samband med föreliggande försäkringar och skadekostnader slås ut på försäkringskollektiv. Den grundläggande tanken är att den skadelidande ska få ut det skadestånd som han har rätt till och inte vara beroende av skadegörarens inställning till frågan om försäkringen ska utnyttjas eller inte (se SOU 1989:88 s. 218 och prop. 2003/04:150 s. 227 f.). Den skadelidande ska ha ett rättsligt skyddat intresse i försäkringen som parterna i försäkringsavtalet inte fritt kan disponera över; en ansvarsförsäkring ska vara även till den skadelidandes förmån.

Ett direktkrav enligt försäkringsavtalslagen kan inte jämställas med förvärv av en fordran enligt ett försäkringsavtal. Grunden för rätten till ersättning ur försäkringen är en annan (jfr uttalandena i NJA 2009 s. 355). Direktkravsrätten tar sin utgångspunkt i skadeståndsanspråket och skiljer sig principiellt från ett krav på försäkringsersättning på grund av överlåtelse eller tredjemansavtal. Vid bedömningen av den rättsliga innebörden av direktkravet kan man därför inte utgå från den cessionsrättsliga regeln att den som förvärvar en fordran inte kan komma i vare sig bättre eller sämre läge än överlåtaren. Lagstiftningen, som motiverats av ett behov att stärka den skadelidandes skydd, innebär att den skadelidande får en egen rätt omedelbart på grund av lagen att kräva försäkringsbolaget på ersättning för sin skada.

Frågan blir då hur långt rätten till direktkrav sträcker sig och vilka invändningar som försäkringsbolaget kan göra mot den skadelidande.

Enligt 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen får kravet avse ”ersättning enligt försäkringsavtalet”. Storleken på den ersättning som den skadelidande kan få av försäkringsbolaget bestäms alltså av vad som gäller enligt skadeståndsrättsliga regler men också av hur stor ersättning som kan utgå enligt försäkringsavtalet och lagen. Försäkringsbolaget kan invända t.ex. att den begärda ersättningen överstiger skadan, att det inte föreligger ett tillräckligt orsakssamband eller att ersättningen ska jämkas på grund av medvållande. Vidare kan bolaget åberopa de villkor som finns om försäkringsersättningen i försäkringsavtalet, t.ex. om självrisk, undantag eller begränsning av bolagets ansvar till visst belopp. Även begränsningar i försäkringsbolagets ansvar för försäkringsersättningen enligt 4 kap. försäkringsavtalslagen är i princip tillämpliga. I vissa avseenden har den skadelidande rätt att få en högre ersättning för sin skada än vad den försäkrade har enligt försäkringsavtalet; lagen bygger på tanken att skadegörarens försäkringsförsummelser inte bör drabba den skadelidandes rätt till ersättning för skadan (se närmare 4 kap. 9 § andra stycket och 7 kap. 2 §).

På så sätt har den skadelidande för sitt skadeståndsanspråk samma rätt till ersättning från försäkringen som skadegöraren har (jfr prop. 2003/04:150 s. 479 f.). Den skadelidande kan inte få ut större gottgörelse för sin skada än vad försäkringsavtalet tillåter. Det förhållandet att anspråket är begränsat till försäkringsersättningen innebär emellertid inte att den skadelidandes ställning gentemot försäkringsbolaget - såsom vid cession av en fordran - generellt är densamma som skadegörarens.

I ett försäkringsavtal brukar även finnas villkor som inte har att göra med vilken ersättning som ska betalas utan reglerar försäkringsförhållandet i övrigt. Sådana avtalsvillkor är inte utan vidare bindande för en skadelidande som riktar ett direktkrav med stöd av lagen. Om ett villkor av detta slag försvårar själva utövandet av den skadelidandes rätt att få ersättning, kan det inte göras gällande mot honom (jfr bl.a. Hans Jacob Bull, Forsikringsrett, 2008, s. 547 f.; se också diskussionen i Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 2 uppl., 2010, s. 377 f.).

Det kan konstateras att ett villkor enligt 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen inte reglerar vilken ersättning som ska utgå, och det avser inte försäkringsbolagets risktagande enligt försäkringsavtalet. I stället innebär villkoret att försäkringsbolaget - av hänsyn till bolagets intresse av att krav inte hålls öppna länge - avtalar om en begränsning i möjligheten att göra gällande den rätt till en viss ersättning som finns enligt avtalet och lagen.

Om skadegöraren inte anmäler något anspråk inom den bestämda tiden, så faller rätten till den ersättning som annars ska utgå.

Det är uppenbart att det rör sig om ett villkor som försvårar den skadelidandes möjlighet att utöva sin rätt till ersättning från försäkringsbolaget. Visserligen skulle den skadelidande - om han fick reda på villkoret och hann reagera inom den korta tiden - kunna försöka anmäla ett anspråk på skadegörarens vägnar. Men enligt allmänna principer förutsätter detta att skadegöraren är med på det. Beroende på omständigheterna kan skadegöraren ha ett intresse av att inte utnyttja sin försäkring.

I praktiken medför alltså ett villkor av detta slag att den skadelidande blir väsentligen beroende av skadegörarens intresse av att ta i anspråk försäkringen, dvs. just det som lagstiftningen vill undvika. Det skulle inte vara förenligt med lagstiftningens grundläggande syfte om villkoret kan åberopas till den skadelidandes nackdel. Den rätt den skadelidande har getts i lagen skulle riskera att bli illusorisk. Omständigheterna i målet visar det.

Även mera systematiska skäl talar för att lagen ska förstås på detta sätt. Som framgår ansluter regeln i 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen nära till lagens tvingande preskriptionsreglering. Och det framstår som märkligt om försäkringsbolaget enligt lagen är förhindrat att rikta en uppmaning med preskriptionsverkan till den skadelidande (8 kap. 20 § första stycket andra meningen) men skulle kunna åstadkomma i stort sett samma effekt genom bara en egen överenskommelse med försäkringstagaren (8 kap. 20 § andra stycket). Över huvud taget brukar anses att det krävs tydligt stöd för att en fordran ska bli preskriberad, inte minst när det är fråga om ett anspråk på skadeståndsrättslig grund.

Av den ändrade, nuvarande lydelsen av 8 kap. 20 § försäkringsavtalslagen framgår uttryckligen att det sagda gäller vid obligatorisk ansvarsförsäkring (9 kap. 7 § första stycket 1). Min bedömning av frågan, vilken verkan ett sådant avtalsvillkor har, innebär att detsamma alltså gäller för de andra situationerna av direktkrav enligt lagen (9 kap. 7 § första stycket 2 och 3).

Slutsatsen är att ett villkor enligt 8 kap. 20 § andra stycket försäkringsavtalslagen inte påverkar den skadelidandes rätt att rikta direktkrav mot försäkringsbolaget enligt 9 kap. 7 §. Hovrättens domslut ska därför fastställas.

Det kan tilläggas att bestämmelsen i 1 kap. 6 § andra stycket försäkringsavtalslagen, om att vissa avtalsvillkor till nackdel för den skadelidande är utan verkan mot denne, tar sikte på bl.a. preskriptionsvillkor. En tillämpning av det aktuella villkoret leder till effekten att den i lagen bestämda preskriptionstiden sätts ur spel till nackdel för den skadelidande. Även om man skulle utgå från den inställning som majoriteten har i målets principfråga, är villkoret enligt min bedömning overksamt mot den skadelidande av det skälet.