RÅ 1993:103

Kyrkofullmäktiges beslut att medge dop, konfirmation och vigsel utan kostnad för personer som inte var kyrkobokförda i församlingen har ansetts befogenhetsöverskridande.

Kammarrätten i Göteborg

Kyrkofullmäktige i Ystads församling beslutade den 22 november 1989 (§ 42) och den 18 april 1990 (§ 12) att ändra definitionen av begreppet församlingsbo i sitt reglemente. Genom besluten utvidgades, såvitt gällde dop, konfirmation och vigsel, detta begrepp till att omfatta personer som inte var kyrkobokförda i församlingen men som varit det något av de fem senaste åren.

Å-H. överklagade kyrkofullmäktiges båda beslut. Han anförde bl. a. att enligt 1 kap. 3 § församlingslagen (1988:180) hade församlingen rätt att med skattemedel handha sina egna angelägenheter. Därmed avsågs endast sådana ärenden som omfattades av punkterna 1-7 i nämnda bestämmelse. I enlighet härmed hade församlingen fastställt taxor för olika kyrkliga tjänster för utsocknes. Sådana taxor fick enligt lagen inte innehålla avvikelser som medförde att församlingen överskred sin kompetens och gratis tillhandahöll tjänster för andra än församlingens medlemmar. Till angelägenheter som annan församling skulle svara för hörde bl. a. dop, konfirmation och vigsel av andra än de egna församlingsmedlemmarna även om dessa en gång i förfluten tid hade bott i församlingen. Fullmäktiges beslut stred mot denna kompetensparagraf, eftersom församlingen nu skulle betala samtliga kostnader för dop, konfirmation och vigsel av personer, som tidigare hade varit skrivna i församlingen, men inte längre var församlingsbor.

Kyrkofullmäktige, som bestred besvären, anförde bl.a. följande. För ca 15 år sedan beslöt fullmäktige att införa en "femårsregel" vid begravningar, dvs. att den som avlidit inom fem år efter avflyttning från församlingen skulle erhålla samma förmåner som personer bosatta inom församlingen. Fullmäktige ansåg då att det fanns skäl att församlingen svarade för dessa kostnader. Det var ofta så att då ena maken avlidit tillbringade den efterlevande maken, som vid sitt frånfälle önskade gravsättas på samma plats som sin make/maka, sina sista levnadsår hos barn eller andra anhöriga som var bosatta i en annan församling. När det senare kom upp önskemål om att denna femårsregel skulle gälla även vid dop, konfirmation och vigsel fann fullmäktige det väl motiverat, eftersom någon av kontrahenterna kanske kände sig mer hemma i den församling (kyrka) där de hade döpts, konfirmerats eller till och med deltagit i annan kyrklig verksamhet före avflyttningen. Det var då rimligt att under en viss tid betrakta dessa personer som medlemmar i församlingen.

Domskäl

Kammarrätten i Göteborg (1990-06-13, Nilsson, Hjortsjö, Johnsson, referent och särskilda ledamöterna Davidsson och Rönnbäck) yttrade beträffande överklagandet av kyrkofullmäktiges beslut den 22 november 1989: Genom det överklagade beslutet har församlingens reglemente, såvitt gäller definitionen av begreppet "församlingsbo", ändrats till att vid vigsel gälla även personer som under någon av de senaste fem åren före sin avflyttning från församlingen varit kyrkobokförd där. - Församling får enligt 1 kap. 3 § församlingslagen själv sköta sina angelägenheter. Därmed avses bl.a. främjande av gudstjänstliv, var i inbegripes dop, konfirmation, vigsel, begravning m.m. Nu beslutad ändring av begreppet församlingsbo innebär att tidigare församlingsbo under en övergångstid har möjlighet att kostnadsfritt bli vigd i sin "gamla" kyrka. Såvitt framgår av handlingarna i målet kan detta leda till vissa merkostnader för församlingen. Även om så skulle vara fallet avser fullmäktiges beslut ändå sådan verksamhet som enligt församlingslagen får anses utgöra en församlingsangelägenhet. Vid sådant förhållande kan fullmäktige genom beslutet inte anses ha överskridit sin befogenhet. Inte heller kan anses visat att beslutet är olagligt i något annat hänseende som anges i 13 kap. 1 § församlingslagen. - Kammarrätten avslår besvären.

I dom den 27 september 1990 avslog Kammarrätten i Göteborg, Brydolf, Johansson, referent, samt särskilda ledamöterna Hägglund och Thuresson med samma motivering som i domen den 13 juni 1990 överklagandet av kyrkofullmäktiges beslut den 18 april 1990 (dop och konfirmation).

Kammarrättsrådet Holmstedt var skiljaktig och anförde: Genom det överklagade beslutet har definitionen av begreppet församlingsbo ändrats i församlingens reglemente. Sålunda skall vid dop och konfirmation även personer vars föräldrar varit kyrkobokförda inom församlingen något av de senaste fem åren före sin avflyttning anses som församlingsbo. Den ändrade definitionen av begreppet församlingsbo får bl. a. till följd att församlingen tvingas betala kostnaderna för dop och konfirmation av personer som inte är kyrkobokförda i församlingen. Enligt min mening har kyrkofullmäktige genom det överklagade beslutet överskridit sin befogenhet och det skall därför upphävas.

I överklagande till Regeringsrätten fullföljde Å-H. sin i målen förda talan.

Prövningstillstånd meddelades.

Svenska kyrkans centralstyrelse och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund avgav på begäran av Regeringsrätten yttranden i målen.

Centralstyrelsen anförde i sitt yttrande bl.a.: Den kyrkokommunala kompetensen regleras numera i 11 kap.1-7 §§kyrkolagen (1992:300) vars materiella bestämmelser i sak överensstämmer med den tidigare gällande församlingslagen (1988:180). - Kompetensområdet har av ålder bestämts genom enumeration som därmed också anger vad som är att betrakta som kyrkokommunens angelägenheter i förhållande till staten och övriga primärkommuner. - Liksom för de sistnämnda, bygger den kyrkokommunala kompetensen på vissa grundläggande kommunalrättsliga principer - i detta fall lokaliserings- och likställighetsprinciperna - som begränsar en kyrkokommuns möjligheter att engagera sig i verksamheter och åtaganden som inte direkt riktar sig till en inom församlingen boende person. - Vid bedömningen av dessa principers räckvidd, bör utgångspunkten vara de allmänna kompetensbestämmelserna i kommunallagen (2 kap. 1-10 §§). - Här föreskrivs i 1 § att kommuner får ta hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse, som har anknytning till kommunen eller dess innevånare. - Enligt förarbetena till 1 § (prop. 1990/91:117 s. 148 f.) är i första hand därvid inte allmänintresset knutet till kvantitativa behov, utan skall istället bedömas med utgångspunkt i om det är lämpligt, ändamålsenligt eller skäligt att en kommun befattar sig med angelägenheten. - Föreskriften om allmänintresset har ansetts innebära ett principiellt förbud att ge understöd till enskilda. - Direkta undantag finns i exempelvis lagstiftningen om socialbidrag och bostadsbidrag. Regeln ger emellertid också uttryck för att det skall finnas ett lokalt förankrat intresse av åtgärden - i förhållande till kommunens geografiska område eller till kommunmedlemmarna eller till båda dessa. - Vad vidare gäller likställighetsprincipen, föreskriver 2 § KL att kommuninnevånarna skall behandlas lika, om det inte finns sakliga skäl som motiverar annat. Något absolut förbud är således inte föreskrivet, vilket bl. a. kan innebära att vissa tjänster tillhandahålls en särskild personkrets under viss tid baserad på grundtanken om att övriga kommunmedlemmar senare bereds samma förmåner. - Överfört på Svenska kyrkans församlingar och pastorat skulle den ovan redovisade synen också vara tillämpliga på dessa. - För detta talar inte minst den omständigheten att den församlingskommunala regleringen till sina huvudprinciper återspeglar det borgerligt kommunala rättssystemet, utan att därmed förlora sin egen karaktär av att samtidigt vara ett regelverk för trossamfundet Svenska kyrkan. Just denna egenskap, som enligt centralstyrelsens mening, utrustar Svenska kyrkans församlingar med ett speciellt uppdrag i det församlingsvårdande arbetet, skänker kompetensreglerna i kyrkolagen ett särskilt innehåll, som måste tillmätas betydelse i förevarande fall. - Lägges därtill den under senare år klart iakttagbara förändring i synen på församlingskompetensens räckvidd genom en allmänt accepterad generösare tillämpning, grundad på det ovan redovisade uppdraget, och på vilket Kammarrättens domar uppenbarligen i mycket vilar, finns enligt centralstyrelsens mening inte skäl bifalla besvären. - Kammarrättens domar bör därför fastställas.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anförde i sitt yttrande: Enligt rådande praxis tar kyrkokommunerna i landet regelmässigt inte ut avgift för sina kostnader för kyrkliga förrättningar såsom vigsel och dop när det gäller kyrkokommunens egna medlemmar. Samma gäller kostnader för konfirmation och begravningar. - Vad gäller uttag av kostnader för den som är folkbokförd i annan församling än den där förrättningen sker eller tjänsten tillhandahålles är situationen annorlunda. - Kostnader för tjänster i samband med begravning som inte sker i hemförsamlingen/hempastoratet regleras i allmänhet inom ramen för ett clearingssystem. Innebörden av denna så kallade begravningsclearing och omfattningen av anslutningen till denna framgår av bifogade Rapport om begravningsclearing 1992 från Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund (här utesluten). - Beträffande kostnader för dop och vigsel är bilden mer splittrad. Det saknas emellertid underlag för att kunna ange omfattningen av uttag av kostnader för utomförsamlingsbo när det gäller dessa förrättningar. - Frågan om ett clearingssystem för vigslar och dop har aktualiserats vid 1989 års kyrkomöte/ombudsmöte. I en motion föreslogs att styrelsen för rikskyrklig verksamhet skulle träffa överenskommelse med pastoratsförbundet om att bygga på clearingssystemet för begravning till att även omfatta dop och vigslar. Dåvarande Svenska kyrkans förvaltningsnämnd har i skrivelse 1991-11-22 till Svenska kyrkans centralstyrelse närmare redovisat frågan. - Skrivelsen bilägges (här utesluten). - Det bör noteras att någon rekommendation om riksomfattande clearing för vigslar och dop ännu ej kommit till stånd. Arbetet med detta beräknas dock bli klart under hösten detta år. Regionalt finns sedan någon tid sådan rekommendation inom Lunds stift, se bilaga (här utesluten). - Till hjälp för de kyrkokommuner som tar ut avgifter för bl. a. vigsel och dop har pastoratsförbundet utfärdat normaltaxor för sådana förrättningar. På s. 3 i bifogade Normaltaxor för tjänster avseende begravning, vigsel och dop för år 1993 framgår deras storlek. - Vad slutligen gäller uttag av kostnader för konfirmation av utomförsamlingsbo kan konstateras att något clearingförfarande hittills inte aktualiserats. I dessa fall liksom när det gäller ovan redovisade förrättningar och tjänster är det kyrkokommunen själv som beslutar om avgiftsskyldighet skall föreligga eller ej. Någon praxis går dock ej att redovisa. - Vad gäller den rättsliga frågan om Ystads församling genom det överklagade beslutet överskridit sin befogenhet vill förbundet endast framhålla följande. - Den så kallade lokaliseringsprincipen bör inte tolkas så snävt att en kyrkokommun alltid skall anses tvingad att ta betalt då den tillhandahåller tjänster åt utomstående. Det måste finnas ett visst utrymme för det kommunala självstyret i den meningen att kyrkokommunen själv inom ramen för sin kompetens får ta ställning till principer för avgifter och taxor för andra än de som formellt är att betrakta som medlemmar. Så länge sådana principer bygger på ett visst anknytningsmoment till den egna kyrkokommunen borde enligt förbundets uppfattning inte lokaliseringsprincipen trädas för när.

Regeringsrätten (1993-12-23, Wahlgren, Tottie, Bouvin, B. Sjöberg, von Bahr) yttrade efter att ha lämnat den redogörelse för innehållet i Kyrkofullmäktiges i Ystads församling beslut den 22 november 1989, § 42, och den 18 april 1990, § 12, som inledningsvis återgivits: Det är ostridigt att syftet med beslutet var att vidga den krets av personer som hade rätt till dop, konfirmation eller vigsel utan kostnad inom församlingen.

Frågan i målet är om kyrkofullmäktige genom sina beslut överskridit sin befogenhet. Bedömningen härav skall göras på grundval av bestämmelserna i 11 kap. och 22 kap.kyrkolagen (1992:300) vilka i nu aktuella hänseenden överensstämmer med tidigare gällande bestämmelser i 1 kap. och 13 kap.församlingslagen (1988:180).

Enligt 11 kap. 1 § kyrkolagen får en församling själv eller i samverkan med andra församlingar sköta sina angelägenheter. Med församlingsangelägenhet avses bl.a. frågor om främjande av kyrkans gudstjänstliv (punkt 1 i paragrafens andra stycke). Till gudstjänstliv hör de kyrkliga handlingarna dop, konfirmation och vigsel.

Mot bakgrund av det anförda utgör anordnande av dop, konfirmation och vigsel för dem som är kyrkobokförda (numera folkbokförda) i en församling en församlingens angelägenhet. Vad gäller denna personkrets föreligger inte heller något hinder mot att församlingen ombesörjer dessa förrättningar kostnadsfritt. Enligt Regeringsrättens mening bör dock ett annat synsätt anläggas i fråga om dop, konfirmation och vigsel för personer som inte är kyrkobokförda i församlingen. Anordnande av sådana förrättningar får anses falla inom församlingens kompetensområde endast under förutsättning att verksamheten förorsakar obetydliga merkostnader för församlingen eller finansieras genom avgifter, donationsmedel eller eljest på annat sätt än genom skattemedel (jfr RÅ 1972 ref. 68).

Det finns skäl att anta att den i församlingens reglemente gjorda utvidgningen av begreppet församlingsbo medför en ökning av församlingens kostnader i samband med dop, konfirmationer och vigslar som inte är obetydlig. Utredningen i målet ger inte vid handen att dessa merkostnader finansieras på annat sätt än med skattemedel. Kyrkofullmäktige får därför genom de klandrade besluten anses ha överskridit sin befogenhet.

Regeringsrätten upphäver, med ändring av kammarrättens domar, Kyrkofullmäktiges i Ystads församling beslut den 22 november 1989 (§ 42) och den 18 april 1990 (§ 12).

Föredraget 1993-12-02, föredragande Karlberg,

målnummer 3216-1990 och 4453-1990