RÅ 1993:21

Vederbörande fastighetstaxeringsnämnd delade vid 1988 års allmänna fastighetstaxering upp fastigheten Trängkåren 6 i Stockholm i två taxeringsenheter, en industri- och en hyreshusenhet. - Industrienheten åsattes taxeringsvärdet 48000000 kr, varav markvärde 10400000 kr och byggnadsvärde 37600000 kr, och hyreshusenheten taxeringsvärdet 76000000 kr, varav markvärde 15 800 000 kr, och byggnadsvärde 60 200 000 kr.

I besvär yrkade Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, att fastigheten Trängkåren 6 skulle åsättas taxering i sin helhet såsom industrienhet. Till stöd för sin talan anförde SAF bl.a. följande. Någon förändring av lokalfördelningen sedan taxeringen 1984 hade ej skett. Då taxerades hela fastigheten som industrienhet. Svenska Dagbladet hyrde hela låghusdelen och 60 % av höghusdelen för sin verksamhet. I höghusdelen var Svenska Dagbladets redaktion och administration - industrikomplement - inrymt. Övriga ytor i höghusdelen, 40 %, hyrdes ut som kontor. - Enligt 4 kap. 6 § fastighetstaxeringslagen (1972:1152) skulle bl.a. i industrienhet ingå egendom som ligger samlad och som utgör en ekonomisk enhet.

I besvär hos Regeringsrätten yrkade SAF att Regeringsrätten med ändring av kammarrättens dom, skulle besluta att hela fastigheten Trängkåren 6 i Stockholms stad skulle klassificeras som "Industrienhet, annan tillverkningsenhet." Till stöd för sin talan anförde SAF bl. a. följande. SAF ägde fastigheten Trängkåren 6 i Stockholms stad, nedan kallad fastigheten, sedan lång tid. I denna bedrev Svenska Dagbladet sin tidningsproduktion. Fastigheten bestod av en låghusdel - där tryckeriet vid tidpunkten för fastighetstaxeringen var inrymt - och en höghusdel - där redaktion och administration, dvs. industrikomplement, var inrymda. - Enligt 4 kap. 6 § fastighetstaxeringslagen skulle i industrienhet ingå egendom som ligger samlad och som utgör en ekonomisk enhet. Svenska Dagbladets tidningsproduktion i tryckeri och redaktion utgjorde en sådan enhet, och fastigheten var ursprungligen bebyggd för detta ändamål. Alltsedan tidningshuset togs i anspråk av Svenska Dagbladet hade fastigheten fram till 1988 varit taxerad som industrihus. Tidningsproduktionen upptog i stort sett hela låghusdelen och 55-60 % av höghusdelen. Övriga ytor, som var reservutrymmen för Svenska Dagbladet, hyrdes tillfälligtvis ut. Höghusdelen var indelad i två användningsområden, dels övervägande tidningsproduktion eller industri, dels viss kontorsverksamhet. Tidningsproduktionen utgjorde industriell verksamhet och borde ses som en enhet oavsett om det gällde tryckeriverksamhet eller redaktionell verksamhet. Verksamheterna var integrerade och kunde inte med bestämdhet särskiljas, eftersom journalister och grafiker hade ett nära samarbete vid framställning av en tidning. Redaktion och fotolaboratorium m.m. utgjorde komplement till tidningsproduktionen. Exakt 64 % av lokalytan i hela fastigheten ianspråktogs för tidningsproduktion, och denna borde som helhet uppfattas som industri.

SAF framställde i Regeringsrätten också en processuell invändning och gjorde därvid gällande i huvudsak följande. SAF hade varken i länsrätten eller i kammarrätten framställt något yrkande om att fastigheten skulle taxeras som hyreshusenhet, utan hade hela tiden vidhållit sitt yrkande att fastigheten i dess helhet skulle taxeras som industrienhet. Skattemyndigheten genom taxeringsintendenten hade inte kommit in med besvär utan hade endast i sitt yttrande avstyrkt bifall till SAF:s besvär. Det var således endast SAF som hade överklagat länsrättens dom. Kammarrätten hade i sin dom till SAF:s nackdel gått utöver de yrkanden som framställts i besvärsinlagan. Av 29 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) framgick att kammarrättens avgörande inte fick gå utöver vad som yrkas i målet. Parts fullföljd av talan fick sålunda inte föranleda någon ändring av den överklagade domen till hans nackdel. Kammarrättens ändring hade emellertid varit till nackdel för SAF, eftersom fastighetstaxeringsnämndens beslut och länsrättens dom innebar att fastigheten indelades i två taxeringsenheter, en industri- och en hyreshusenhet, medan kammarrättens dom innebar att hela fastigheten var en hyreshusenhet. Vid bestämmande av fastighetsskatten tillämpades olika skattesatser beroende på vilken taxeringsenhet fastigheten var. Den skattesats som användes vid hyreshus för taxeringsåret 1991 var 3,5 % av taxeringsvärdet till skillnad mot industrienhet som beskattades med noll %. Det skulle innebära att SAF fick erlägga 4 340 000 kr i fastighetsskatt för taxeringsåret 1991 för det fall kammarrättens dom skulle stå fast i stället för 2 660 000 kr enligt länsrättens dom.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1993-04-13, Mueller, Björne, Bouvin, B. Sjöberg) yttrade: Enligt 2 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen skall byggnader indelas i byggnadstyper av vilka i detta mål är av intresse hyreshus och industribyggnad. Med hyreshus avses byggnad som är inrättad till bl.a. kontor och med industribyggnad byggnad som är inrättad för industriell verksamhet.

Regeringsrätten finner i likhet med kammarrätten att det i målet är fråga om en byggnad. Regeringsrätten finner att låghusdelen är inrättad för industriell verksamhet, tidningsproduktion. Höghusdelen däremot är inrättad för kontor. Den omständigheten att den redaktionella verksamhet som bedrivs i höghusdelen ingår såsom ett led i tidningsproduktionen föranleder inte annan bedömning av frågan till vilket ändamål höghusdelen är inrättad.

Enligt 2 kap. 3 § första stycket fastighetstaxeringslagen skall vid nu angivna förhållanden en bedömning göras om byggnaden till övervägande del är inrättad för kontors- eller industriändamål. Som kammarrätten funnit utgör kontorsdelen såväl yt- som värdemässigt den övervägande delen av byggnaden.

På anförda skäl finner Regeringsrätten att byggnaden i dess helhet är att anse som hyreshus. Den utgör en taxeringsenhet.

Emellertid får enligt 29 § förvaltningsprocesslagen rättens avgörande inte gå utöver vad som yrkats i målet. Om det föreligger särskilda skäl får dock rätten även utan yrkande besluta till det bättre för enskild när det kan ske utan men för motstående enskilt intresse. Härav följer att domstolen inte får på eget initiativ göra en ändring till klagandes nackdel som inte omfattas av klagandens yrkande.