Prop. 1979/80:40

om fastighetstaxering, m.m.

Regeringens proposition 1979/ 80: 40

om fastighetstaxering, m. m.

beslutad den 18 oktober 1979.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN INGEMAR MUNDEBO

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås nya regler för allmän fastighetstaxering. Betydande formella ändringar föreslås, främst för att anpassa regelsystemet till den nya regeringsformens krav. De materiella reglerna har däremot i sina huvuddrag samma innehåll som vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.

De grundläggande reglerna om allmän fastighetstaxering samlas i en ny fastighetstaxeringslag. Dessa regler avses bli kompletterade genom särskilda verkställighetsföreskrifter och anvisningar som skall utfärdas av regeringen eller riksskatteverket.

Beträffande indelningen av byggnader och mark föreslås några nyheter. Så skall t. ex. byggnader, som används på sådant sätt att skattefrihet generellt anses motiverad, utgöra en särskild byggnadstyp, kallad specialbyggnad. Beträffande mark införs några nya ägoslag, nämligen exploateringsmark, täktmark och skogsimpediment.

I fråga om skatteplikten föreslås att en huvudsaklighetsprincip införs. Det sätt på vilket byggnaden till övervägande del används skall vara avgörande för om skattefrihet skall medges. Kravet på att en byggnad skall ha viss ägare för att kunna bli skattefri begränsas i förhållande till gällande rätt.

Utvidgningar föreslås i fråga om skattefriheten. Så skall t. ex. vissa jordbruk som utnyttjas inom vårdområdet och skolväsendet undantas från skatteplikt liksom bl. a. byggnader som används för busstrafik. lnskränkning i nuvarande skattefrihet föreslås för bostadsbyggnader och lör hotell-, restaurang- och administrationsbyggnader som hör till kommunikationsan- läggning.

Den tidpunkt, vars prisnivå skall bestämma värdena vid fastighetstax- eringen, skall vara andra året före taxeringsåret, vilket motsvarar vad som i praktiken gällde vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.

Den nuvarande delvärderedovisningen ändras på några punkter. Delvär-

Prop. 1979/ 80:40 2

dena värde av övrig mark, värde av särskilda tillgångar samt övervärde föreslås utgå.

Byggnad eller byggnader inom samma tomt vilkas taxeringsvärde under- stiger 10 000 kr. skall inte åsättas något värde.

Vid värderingen av skogsmark och växande skog skall endast en metod tillämpas, den s. k. förenklade metoden.

I fråga om värderingen av vattenfallsfastigheter föreslås en avkastnings- metod. Vid nuvarande värdering används i huvudsak en produktionskost- nadsmetod. Värderingen av kraftstationer och regleringsanläggningar sam- ordnas.

Förslaget innefattar även viktigare organisations- och förfaranderegler. [ det förstnämnda avseendet kan nämnas införande av nya bestämmelser för indelning i fastighetstaxeringsdistrikt. Taxeringsdistn'kt skall delas in efter fastighetskategon' på sådant sätt att lokal kännedom finns i fastighetstax- eringsnämnden. [ fråga om organisationen i övrigt anpassas denna så långt möjligt till de regler som gäller för den nya taxeringsorganisationen i första instans (den s. k. RS-refonnen). Vissa förändringar sker också i fråga om förberedelsearbetet för den allmänna fastighetstaxeringen. Bl. a. skall allmän- hetens medverkan under detta arbete liksom under taxeringen utökas. Detta sker genom att antalet förtroendevalda ledamöter i nämnderna ökar från 3—6 till 5—8. Dessa ledamöter liksom suppleanter för dem skall ingå i de arbetsgrupper, som under förberedelsearbetet bl.a. skall utföra en provvär- dering för att pröva och utarbeta förslag till riktvärdekartor och riktvärdeta— beller som medför taxeringsvärden som svarar mot den bestämda taxerings- värdenivån. Vidare skall förslag till riktvärdekartor m. m. hållas tillgängliga för allmänheten under viss tid året före taxeringsåret. Vissa ändringar sker i tidsplanen för förberedelsearbetet och under taxeringen i avsikt att bl. a. förbättra taxeringarna.

I propositionen föreslås även vissa följdändringar i taxeringslagen och kommunalskattelagen.

Insamling av uppgifter för kommunal och statlig energiplanering skall ske. Denna insamling skall göras gemensamt med den av riksdagen redan beslutade samordnade uppgiftsinsamlingen av uppgifter för 1981 års allmän- na fastighetstaxering och 1980 års folk- och bostadsräkning.

De nya reglerna skall tillämpas första gången vid 1981 års allmänna fastighetstaxering.

Prop. 1979/80:40 '_ 3

1. Förslag till F astighetstaxeringsl ag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 5 Vid fastighetstaxering skall beslut fattas om fastighetemas skatteplikts- förhållanden och indelning i taxeringsenheter. Vidare skall beskattningsna- tur och taxeringsvärde bestämmas för varje taxeringsenhet. Taxeringsvärde skall dock inte åsättas fastighet, som enligt 3 kap. skall undantas från skatteplikt.

2 5 Vid fastighetstaxering skall iakttas att taxeringarna blir överensstäm- mande med föreskrifterna om fastighetstaxering samt likformiga och rättvi- sa.

3 5 Med taxeringsår menas i denna lag det kalenderår för vilket fastighets- taxering bestäms.

4 & Bestämmelserna i denna lag om fastighet skall tillämpas även i fråga om byggnad som är lös egendom.

Till sådan byggnad skall räknas egendom, som avses i 2 kap. 2 och 3 && jordabalken , i den mån den tillhör byggnadens ägare.

5 & Innehavare av fastighet, som enligt 47 & kommunalskattelagen (l928:370)jämställs med ägare eller är skyldig att i ägarens ställe betala skatt för garantibelopp för fastigheten, skall i denna lag anses som ägare.

6 & Fastighetstaxering skall ske på grundval av fastighets användning och beskaffenhet vid taxeringsårets ingång.

7 5 Allmän fastighetstaxering skall ske vart femte år. Beslut vid allmän fastighetstaxering skall, om inte annat föranleds av föreskrifter om särskild fastighetstaxering, gälla från ingången av det taxeringsår då allmän fastig- hetstaxering sker till ingången av det taxeringsår då allmän fastighetstaxering sker nästa gång (den löpande taxeringsperioden).

2 kap. Indelning av byggnader och mark

I & Byggnader skall indelas i byggnadstyper och mark i ägoslag på sätt som anges i 2—4 55. Indelning får inte ske på grundval av tillfällig användning.

Prop. 1979/80:40 4

2 5 Byggnader skall indelas i de byggnadstyper som anges i det följande.

Småhus Byggnad som är inrättad till bostad åt en eller två familjer. Till sådan byggnad skall höra komplement- hus såsom garage, förråd och annan mindre bygg- nad.

Hyreshus Byggnad som är inrättad till bostad åt minst tre familjer eller till kontor, butik, hotell, restaurang och liknande. Byggnad med förrådsutrymme, som ligger i anslutning till hyreshus och som behövs för verksam- heten, skall utgöra hyreshus.

Ekonomibyggnad Byggnad som är inrättad för jordbruk eller skogsbruk ' och som inte är inrättad för bostadsändamål, såsom djurstall, loge, lada, maskinhall, lagerhus, magasin och växthus.

Industribyggnad Byggnad som är inrättad för industriell verksam- het.

Specialbyggnad Med specialbyggnad avses För- Byggnad som används för försvarsända- svars- mål eller ekonomisk försvarsberedskap, bygg- om byggnaden inte är en- fristående indu- nad striell anläggning. Även mässbyggnad

skall utgöra försvarsbyggnad.

Kommu- Garage, hangar, lokstall, terminal, sta- nika- tionsbyggnad, expeditionsbyggnad, vänt- tions- hall, godsmagasin, reparationsverkstad byggnad och liknande, om byggnaden används för allmänna kommunikationsändamål.

Byggnad som används i postverkets, tele— verkets, statens järnvägars, luftfarts- verkets, Sveriges Radio Aktiebolags och dess dotterbolags verksamhet.

Distri-' Byggnad som ingåri överförings- eller dis- butions- tributionsnätet för gas, värme eller elek- byggnad tricitet.

Prop. 1979/80z40

Renings- anlägg- ning

Vård- byggnad

Bad- , sport- och id- rottsan- läggning

Skol- byggnad

Kultur- byggnad

Ecklesia- stikbygg- nad

Allmän byggnad

Vattenverk, avloppsreningsverk, sopsta- tion och liknande samt pumpstation som hör till sådan anläggning.

Byggnad som används för sjukvård, nyk- terhetsvård, narkomanvård, barnavård, kriminalvård, arbetsvård, åldringsvård el- ler omsorg om psykiskt utvecklingsstör- da. Annan byggnad än som nu har nämn- ts skall utgöra vårdbyggnad, om den används som hem åt personer som behö- ver institutionell vård eller tillsyn.

Byggnad som används för bad, sport, idrott och liknande, om allmänheten har tillträde till anläggningen.

Byggnad som används för undervisning eller forskning vid

skola söm anordnas av staten skola som anordnas med statsbidrag och

skola vars undervisning står under stat- lig tillsyn. Byggnad som används som elevhem eller skolhem för elever vid sådana skolor.

Byggnad som används för kulturellt ända- mål såsom teater, biograf, museum och liknande.

Kyrka eller annan byggnad som används för religiös verksamhet. Prästgård som avses i lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord. Bårhus, krematorium och byggnad som används för skötsel av begravningsplats.

Byggnad som tillhör staten, kommun eller annan menighet och som används för allmän styrelse, förvaltning, rättsvård, ordning eller säkerhet samt fritidsgård och byggnad med likartad användning. Som allmän byggnad skall inte anses byggnad som används för statens affärs- drivande verksamhet.

Prop. 1979/80:40 6

Övrig Byggnad som inte skall utgöra någon av de tidigare byggnad nämnda byggnadstypema.

3 & Byggnadstypen skall bestämmas med hänsyn till det ändamål som byggnad till övervägande del är inrättad för och det sätt som byggnad till övervägande del används på.

Byggnad, som kan indelas både som småhus, hyreshus, industribyggnad eller övrig byggnad och som specialbyggnad, skall indelas som specialbygg- nad.

Byggnad, som kan indelas både som specialbyggnad och ekonomibyggnad, skall indelas som ekonomibyggnad.

4 5 Mark skall indelas i de ägoslag som anges i det följande. Mark som är vattentäckt skall indelas endast om den är täktmark. Indelningen får inte påverkas av förekomsten av byggnad som skall rivas (saneringsbyggnad).

Tomtmark Mark som upptas av småhus, hyreshus, industribygg— nad, specialbyggnad eller övrig byggnad samt träd- gård, parkeringsplats, upplagsplats. kommunika- tionsutrymme m.m., som ligger i anslutning till, sådan byggnad.

Mark till fastighet, som är bebyggd med småhus, hyreshus, industribyggnad, specialbyggnad eller öv- rig byggnad, skall i sin helhet utgöra tomtmark. om fastigheten ligger i ett ägoskifte och har en total areal som inte överstiger två hektar. Detta skall dock ej gälla om fastighetens mark till någon del skall taxeras tillsammans med annan egendom enligt reglerna i 4 kap.

Vad nu har sagts om tomtmark skall också gälla mark till obebyggd fastighet, som har bildats för byggnads- ändamål under de senaste två åren. Har fastigheten bildats längre tillbaka i tiden skall marken utgöra tomtmark endast om det är uppenbart att den får bebyggas. I övriga fall skall obebyggd mark anses som- tomtmark endast om det finns giltigt byggnadslov enligt byggnadslagen (19471385).

Exploaterings- Obebyggd mark som ingår i fastställd stadsplan eller mark byggnadsplan och som till någon del är avsedd att användas för byggnadsändamål. Detta skall inte gälla, om marken skall indelas som tomtmark eller om det

Prop. 1979/ 80:40

Täktmark

Åkermark

Betesmark

Skogsmark

Skogsimpediment

Övrig mark

3 kap. Skatteplikt

7

är uppenbart att exploatering ej kommer att genom- föras eller kommer att avsevärt fördröjas.

Mark för vilken gäller täkttillstånd enligt 18 & natur- vårdslagen (19642822) eller vattenlagen (19l8z523). Med täkttillstånd skall jämställas pågående täkt. Byggnad på täktområde för täktens utnyttjande hind- rar inte att marken indelas som täktmark.

Mark som används eller lämpligen kan användas till växtodling eller bete och som är lämplig att plöjas.

Mark som används eller lämpligen kan användas till bete och som inte är lämplig att plöjas.

Mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig utsträckning används för annat ända- mål. Mark där det bör finnas skog till skydd mot sand- eller jordeykt eller mot att fjällgränsen flyttas ned.

Mark som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad skall dock inte anses som skogsmark, om den på grund av särskilda förhållanden inte bör tas i anspråk för virkesproduktion.

Mark skall anses lämplig för virkesproduktion, om den enligt vedertagna bedömningsgrunder kan pro- ducera i genomsnitt minst en kubikmeter virke om året per hektar.

Myr, berg, hällmark, mark med fjällskog och andra impediment i anslutning till skogsmark.

Mark som inte skall utgöra något av de tidigare nämnda ägoslagen.

] (5 Fastighet är skattepliktig, om inte annat anges i 2—4 55.

2 5 Från skatteplikt skall undantas specialbyggnad, sådan byggnad under uppförande samt tomtmark och övrig mark som hör till byggnaden. Från skatteplikt skall också undantas markanläggning som hör till fastigheten. Från skatteplikt undantas även nationalparker.

Prop. 1979/ 80:40 8

3 & Från skatteplikt skall undantas ekonomibyggnad, åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment och övrig mark samt markanläggning som hör till fastigheten, om denna till övervägande del används för

1. sådan vård eller omsorgsverksamhet som bedrivs i vårdbyggnad

2. undervisning eller forskning som bedrivs vid sådan skola som nämns vid skolbyggnad.

4 & Byggnad samt tomtmark och övrig mark som hör till byggnaden samt markanläggning som hör till fastigheten skall undantas från skatteplikt om fastigheten ägs av någon av följande institutioner och om den till övervä- gande del används i deras verksamhet såsom sådana

1. kyrkor, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser och ideella föreningar som avses i 53 ä 1 mom. e) kommunalskattelagen (1928:370)

2. akademier, Nobelstiftelsen, stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnes- fond, Apotekarsocietetens stiftelse för främjande av farmacins utveckling rn. m., stiftelsen Sveriges sjömanshus

3. sådana sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor, i vilka de studerande är skyldiga att vara medlemmar, samt samarbetsorgan för sådana sammanslutningar med ändamål att fullgöra uppgifter som ankommer på sammanslutningarna och

4. främmande makts beskickningar. Skattefriheten skall endast avse egendom, som enligt 4 kap. 11 & skall ha beskattningsnaturen annan fastighet.

4 kap. Taxeringsenhet och beskattningsnatur

1 & Taxeringsenhet är vad som skall taxeras för sig. Fastighet skall utgöra taxeringsenhet, om inte annat föreskrivs.

2 5 Har skilda delar av en fastighet olika ägare skall fastigheten uppdelas i taxeringsenheter enligt ägarförhållandena.

3 & För bildande av taxeringsenheter skall fastigheter och fastighetsdelar med samma ägare inom samma kommun föras samman. Den sammanförda egendomen skall utgöra en taxeringsenhet, om inte annat sägs i 4-9 åå.

4 & Taxeringsenhet skall omfatta antingen skattepliktig eller skattefri egen- dom.

5 & Taxeringsenhet skall omfatta byggnadstyper och ägoslag enligt en av följande kombinationer, om inte annat sägs i andra och tredje styckena

1. småhus och tomtmark för sådan byggnad (småhusenhet)

2. hyreshus och tomtmark för sådan byggnad (hyreshusenhet)

3. industribyggnad, övrig byggnad och tomtmark för sådana byggnader,

Prop. 1979/80:40 9

vattenverk på annans grund samt ijordeboken upptaget fiskeri (industnen- het)

4. täktmark och industribyggnad på sådan mark (industrienhet)

5. exploateringsmark (exploateringsenhet)

6. specialbyggnad och tomtmark för sådan byggnad (specialenhet)

7. ekonomibyggnad, åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpedi- ment (lantbruksenhet).

Småhus, hyreshus och tomtmark för sådana byggnader som ligger i anslutning till lantbruksenhet med minst fem'hektar åkermark, betesmark och skogsmark, skall ingå i lantbruksenheten, om byggnaden eller byggna- derna behövs som bostad för ägare, arrendator eller deras arbetskraft.

Saneringsbyggnad och övrig mark kan ingå i samtliga taxeringsenheter under punkterna 1—7 i första stycket. Övrig mark skall i regel ingå i lantbruksenhet. I annat fall skall övrig mark taxeras tillsammans med den tomtmark, exploateringsmark eller täktmark som ligger närmast. Har övrig mark stor omfattning och saknar den samband med annan mark, som har samma ägare, skall den dock bilda en taxeringsenhet. Taxeringsenhet. som består av endast övrig mark, betecknas industrienhet, om den ligger till övervägande del inom tätort och lantbruksenhet, om den ligger till övervä- gande del utanför sådan ort.

6 5 I småhusenhet, hyreshusenhet, specialenhet och industrienhet skall endast ingå egendom som ligger samlad och som utgör en ekonomisk enhet.

7 & Ligger exploateringsmark inom olika tätorter eller planområden skall mark inom varje tätort eller planområde utgöra en taxeringsenhet.

Består täktmark av skilda markområden skall varje sådant område utgöra en taxeringsenhet. Omfattas områden av samma täktplan enligt naturvårds- lagen (1964z822) skall de dock utgöra en taxeringsenhet.

8 & Taxeringsenhet skall omfatta ekonomibyggnad, åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment eller övrig mark som ingår i en brukningsen- het.

9 5 Fastighet, som tillhör staten och som förvaltas av skilda myndigheter, får uppdelas i taxeringsenheter efter de olika myndigheternas förvaltningsom- råden.

10 5 Marksamfällighet eller anläggningssamfällighet skall utgöra en tax- eringsenhet, om den förvaltas av juridisk person. Detta gäller dock inte om fastigheterna, som har del i samfälligheten, uteslutande eller så gott som uteslutande är en- eller tvåfamiljsfastigheter som avses i 24 & 2 mom. första stycket kommunalskattelagen (19281370). Detta gäller inte heller samfällig-

Prop. 1979/80:40 10

het, som avser enskild väg eller dike eller som har ett ringa ekonomiskt värde.

11 & Lantbruksenhet skall ha beskattningsnaturen jordbruksfastighet.

Vidare skall småhusenhet och hyreshusenhet ha beskattningsnaturen jordbruksfastighet om följande förutsättningar är uppfyllda

1. småhusenheten eller hyreshusenheten är belägen i anslutning till lantbruksenhet med minst fem hektar åkermark, betesmark och skogs- mark

2. småhusenheten eller hyreshusenheten ägs av arrendator till lantbruks- enheten eller, om lantbruksenheten är skattefri, av ägaren till densamma

3. byggnaden eller byggnaderna behövs som bostad för arrendatorn, ägaren eller deras arbetskraft.

Övriga taxeringsenheter skall ha beskattningsnaturen annan fastighet.

5 kap. Bestämmande av taxeringsvärde Grunder för taxeringen m. m.

l & Taxeringsvärde skall bestämmas för varje skattepliktig taxenngsen- het.

2 & Taxeringsvärde skall bestämmas till det belopp som motsvarar 75 procent av taxeringsenhetens marknadsvärde.

3 (5 Med marknadsvärdet för en taxeringsenhet avses det pris som den sannolikt betingar vid en försäljning på den allmänna marknaden.

Vid värderingen skall inte beaktas andra privaträttsliga förpliktelser än sådana som gäller enligt servitut och liknande eller som enligt tomträttskon- trakt gäller om markens utnyttjande.

Värderingen skall grundas på de belåningsförhållanden som normalt gäller för likartade fastigheter.

Om två eller flera fastigheter i olika kommuner skulle ha utgjort en taxeringsenhet om de hade legat i samma kommun, skall deras marknads- värde bestämmas, som om detta hade varit förhållandet.

4 & Marknadsvärdet skall bestämmas med hänsyn till det genomsnittliga prisläget under andra året före taxeringsåret.

5 & Marknadsvärdet skall i första hand bestämmas med ledning av fastig- hetsförsäljningar i orten (ortsprismetoden). Härvid skall inte beaktas sådana försäljningar om vilka man kan anta att ovidkommande omständigheter har inverkat på priset.

Då fastighetsförsäljningar inte ger den ledning som behövs kan marknads-

Prop. 1979/80:40 11

värdet beräknas med ledning av en avkastningskalkyl. Till grund för kalkylen läggs bl. a. byggnads återstående varaktighetstid och den fönäntning av insatt kapital, som man allmänt räknar" med vid köp" av fastigheter av ifrågavarande slag (avkastningsmetoden).

Ger inte heller avkasmingskalkylen den ledning som behövs kan mark- nadsvärdet uppskattas med utgångspunkt i det tekniska nuvärdet (produk- tionskostnadsmetoden).

6 & Det tekniska nuvärdet skall bestämmas genom att återanskaffningskost— naden för byggnad eller markanläggning multipliceras med en nedräknings- faktor. Denna faktor skall bestämmas så att man därigenom beaktar den värdeminskning som har uppkommit mellan det år då anläggningen togs i drift (nybyggnadsåret) och andra året före taxeringsåret.

Med återanskaffningskostnad för byggnad avses kostnaden för att under andra året före taxeringsåret uppföra en motsvarande anläggning. Kostnaden kan bestämmas antingen genom en beräkning grundad på erfarenheter om byggnadskostnadernas storlek detta år, eller genom en uppräkning av den faktiska byggnadskostnaden med en omräkningsfaktor. Denna faktor skall bestämmas så att man därigenom beaktar ändringen i byggnadskostnad mellan nybyggnadsåret och andra året före taxeringsåret.

Delvärden m. m.

7 5 Vid taxeringen skall följande delvärden bestämmas.

För småhus-, hyreshus-, industri- och exploateringsenhet:

1. Byggnadsvårde Byggnadsvårde är värdet av de byggnader som hör till taxeringsenhe- ten.

2. Markvärde

Markvärde är värdet av taxeringsenhetens tomtmark, exploateringsmark, täktmark och markanläggningar.

För lantbruksenhet:

1. Bostadsbyggnadsvärde Bostadsbyggnadsvärde är värdet av de småhus och hyreshus som hör till taxeringsenheten.

2. Ekonomibyggnadsvärde Ekonomibyggnadsvärde är värdet av de ekonomibyggnader som hör till taxeringsenheten.

3. Tomtmarksvärde

Tomtmarksvärde är värdet av taxeringsenhetens tomtmark.

Hänvisningar till S3

  • Prop. 1979/80:40: Avsnitt 2

4. Jordbruksvärde

Jordbruksvärde är värdet av taxeringsenhetens åkermark, betesmark och markanläggningar, som används eller behövs för växtodling.

Prop. 1979/ 80:40 12

5. Skogsbruksvärde Skogsbruksvärde är värdet av taxeringsenhetens skogsmark med växande skog och markanläggningar, som används eller behövs för skogsbruk.

6. Skogsimpedimentsvärde Skogsimpedimentsvärde är värdet av de skogsimpediment som hör till taxeringsenheten.

8 5 Varje delvärde skall bestämmas för sig med tillämpning av i 2—5 55 angivna grunder.

Summan av delvärdena utgör taxeringsenhetens taxeringsvärde. Tillhör delar av en taxeringsenhet olika församlingar skall anges hur stor del av taxeringsvärdet och delvärdena som skäligen belöper på varje sådan del av taxeringsenheten.

6 kap. Värderingsenhet

1 & Värderingsenhet är den egendom som skall värderas för sig. En värderingsenhet skall endast omfatta egendom som ingår i en enda taxenngs- enhet.

2 5 Varje småhus med värde av minst 10000 kronor skall utgöra en värderingsenhet.

Komplementhus på småhusenheten skall i regel ingå i samma värderings- enhet som det mest värdefulla småhuset på taxeringsenheten.

Småhus, vilkas värde inte uppgår till 10000 kronor, skall ingå i samma värderingsenhet som den mest värdefulla byggnaden inom samma tomt. Uppgår den mest värdefulla byggnadens värde inte till 10 000 kronor skall samtliga byggnader inom tomten utgöra en värderingsenhet.

3 5 Varje hyreshusenhet skall utgöra en värderingsenhet. Uppdelning i två eller lIera värderingsenheter får dock ske om det väsentligt underlättar värderingen.

4 5 Varje modern ekonomibyggnad och annan ekonomibyggnad av större värde skall utgöra en värderingsenhet. Andra ekonomibyggnader skall i regel sammanföras till en värderingsenhet. Sådan byggnad får dock utgöra en värderingsenhet om det väsentligt underlättar värderingen.

5 5 Är en byggnad inrättad för väsentligt olika ändamål får den indelas i två eller flera värderingsenheter om det underlättar värderingen.

6 & Utan hinder av vad som tidigare har sagts i detta kapitel skall saneringsbyggnad och annan byggnad för vilken värde inte har bestämts

Prop. 1979/ 80:40 13

utgöra en värderingsenhet, om byggnaden helt eller delvis används som bostad.

7 5 Varje tomt skall utgöra en värderingsenhet, om inte annat anges i andra stycket.

Föreligger byggnadsrätt till två eller flera småhus på en tomt får varje del av tomten, som omfattas av en byggnadsrätt, utgöra en värderingsenhet. Tomt för hyreshus skall indelas i två eller flera värderingsenheter om detta på grund av tomtens användningssätt är nödvändigt för värderingen.

8 & Exploateringsmarken inom en taxeringsenhet skall uppdelas i värde- ringsenheter med hänsyn till det användningssätt som anges i fastställd stadsplan eller byggnadsplan.

9 & All täktmark som avser samma slags fyndighet inom en taxeringsenhet skall utgöra en värderingsenhet.

10 & Vart och ett av ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment inom en taxeringsenhet skall utgöra en värderingsenhet. Uppdelning får dock ske i två eller flera värderingsenheter, om det väsentligt underlättar värderingen.

11 & Markanläggning skall ingå i samma värderingsenhet som den mark den hör till. Markanläggning skall dock utgöra en värderingsenhet om det väsentligt underlättar värderingen.

12 & Fastighets andelar i samfälligheter som skall värderas för sig skall utgöra en värderingsenhet för varje byggnadstyp och ägoslag. Uppdelning får dock ske i två eller flera värderingsenheter, om det väsentligt underlättar värderingen.

13 & Regler om värderingsenheter på vattenfallsenhet finns i 15 kap.

7 kap. Allmänna värderingsregler

Hänvisningar till S4

  • Prop. 1979/80:40: Avsnitt 2

Värdefaktarer

1 & Värderingen skall ske med utgångspunkt i värdefaktorer. Med värde- faktorer avses egenskaper som är knutna till fastigheten och som har betydelse för marknadsvärdet.

Prop. 1979/80:40 14

Vä rdeområden

Z & Riket skall indelas i värdeområden för byggnader och ägoslag,som skall värderas med ledning av riktvärden.

Värdeförhållandena inom ett värdeområde skall i allt väsentligt vara enhetliga. Värdeområde skall därför bestämmas så att inverkan av de värdefaktorer, som särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmande, skall kunna bedömas enligt enhetliga regler.

Rik/värden m. m.

35 För byggnader och ägoslag som avses i 8—15 kap. skall taxeringsvärde bestämmas med utgångspunkt i riktvärden. Dessa skall bestämmas för kombinationer av värdefaktorer, som i någon utsträckning varierar inom värdeområdet och som har särskild betydelse för marknadsvärdet. För övriga värdefaktorer skall riktvärdet bestämmas med utgångspunkt i förhållanden som i genomsnitt eller i huvudsak råder inom värdeområdet. Värdefaktorer, som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande, skall indelas i klasser. Resultatet av klassindelningen kallas klassindelnings- data.

Riktvärde skall redovisas på karta, i tabell eller på annat sätt.

45 Riktvärde skall bestämmas så att det leder till taxeringsvärde som efter justering som avses i 5 & står i överensstämmelse med bestämmelserna i 5 kap. 2-5 55. Avvikelse får dock förekomma, om den föranleds av klassindelning av värdefaktorer eller anpassning till fastställda tabell- eller värdeserier.

55 Föreligger värdefaktorer, som inte särskilt har beaktats vid riktvärdes bestämmande och som påtagligt inverkar på marknadsvärdet, skall ett med ledning av riktvärden bestämt värde justeras. Detta benämns justering för säregna förhållanden. Justeringens storlek skall motsvara 75 procent av den skillnad i marknads- värde taxeringsenheten skulle ha med säregna förhållanden och värdet utan säregna förhållanden.

6 5 Vid värdering av byggnader och ägoslag för vilka riktvärden bestäms skall först fastställas klassindelningsdata och däremot svarande riktvärden. I fråga om skogsmark, som ligger inom skilda kommuner och som eljest skulle ha ingått i samma taxeringsenhet, får de genomsnittliga förhållandena för denna skogsmark läggas till grund vid klassindelning av värdefaktorer för taxerings- enheterna om de ligger inom samma värdeområde.

Vid riktvärdets bestämmande får interpolation mellan värden i värdetabell eller värdeserie inte ske.

Prop. 1979/80:40 15

Sedan det mot riktvärdet svarande värdet har bestämts skall efter en eventuell justering för säregna förhållanden det däremot svarande taxerings- värdet fastställas.

7 (j Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall besluta om närmare föreskrifter om indelning i värdeområden, klassindelning av värdefaktorer, klassindelningsgrunder, värdeserier och värdetabeller för de byggnadstyper och ägoslag som anges i 8—15 kap. Mot sådant beslut får talan ej föras.

Byggnadsvårde

8 & Byggnadsvårde är det mervärde som taxeringsenheten har på grund av att den är bebyggd. Värde av byggnad som är lös egendom skall bestämmas som om byggnadens ägare ägde marken.

Markvärde

95 Markvärde, tomtmarksvärde, jordbruksvärde, Skogsbruksvärde och Skogsimpedimentsvärde skall bestämmas som om taxeringsenheten var obebyggd, såvida inte saneringsbyggnad finns på taxeringsenheten.

105 Vid värdering av tomtmark skall bebyggelsemöjligheten bestämmas med utgångspunkt i den pågående markanvändningen, såvida inte annan markanvändning är tillåten enligt fastställd stads- eller byggnadsplan och marken därigenom får väsentligt högre värde.

11 6 Är tomtmarken obebyggd skall vid värderingen rådande byggnadsför- bud och andra föreskrifter angående markens användning beaktas.

Finns på tomtmarken byggnad som har åsatts värde skall, oavsett om byggnadsförbud föreligger, nybyggnad anses möjlig i den utsträckning bebyggelse har skett. Vidare skall vid bedömning av tomtmarkens delbarhet hänsyn tas till om byggnadens placering på tomten omöjliggör att denna delas.

Byggnad under uppförande, byggnadsminne m. m. och saneringsbyggnad

125 Värde av byggnad under uppförande skall bestämmas till hälften av nedlagd kostnad. Kostnaden skall omräknas till det genomsnittliga kostnads- läge som gällde under andra året före taxeringsåret.

13 & Byggnadsvårde för byggnad, som enligt lagen (l960:690) om byggnads- minnen har förklarats för byggnadsminne. är sammanlagda värdet av byggnaden och tillhörande tomt. Samma skall gälla byggnad som vid

Prop. 1979/80:40 16

fastställande av stadsplan har angetts ha sådant värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt att den bör bevaras. För mark till sådan taxeringsenhet bestäms inte något värde.

14 5 Finns saneringsbyggnad skall värdet av marken sättas ned med hänsyn till kostnaden i samband med rivning av byggnaden.

Vartenfallsenhet

15 5 I fråga om vattenfallsenheter gäller bestämmelserna i 15 kap. i stället för vad som sägs i 8—14 55 samt i 11 och 12 kap.

Egendom för vilken värde inte bestäms

165. För egendom som anges under punkterna 1—4 skall inte bestämmas något värde

1. byggnad eller byggnader inom samma tomt, om byggnadsbeståndets sammanlagda taxeringsvärde ej skulle uppgå till 10 000 kronor

2. övrig mark och vattentäckt område som inte är täktmark

3. markanläggning som används för sådant ändamål som avses i 3 kap.

4. egendom som avses i 2 kap. 3 & jordabalken .

8 kap. Riktvärde för småhus

1 & Riktvärde för småhus skall utgöra värdet av ett småhus med tillhörande garage, förråd och liknande byggnader.

25 Som riktvärde för ett småhus som är nybyggt, av normal storlek och standard, friliggande samt utgör det enda småhuset på en tomt som utgör självständig fastighet får endast anges värden i en fastställd värdeserie.

35 Inom varje värdeområde skall riktvärden bestämmas för skilda förhål- landen för en eller flera av följande värdefaktorer.

Storlek Storleken bestäms med hänsyn till småhusets bostadsyta och dennas fördelning på olika vå- ningar. Storleksklassen för småhus med en storlek som motsvarar högst 200 kvadratmeter i ett plan får inte göras större än att den motsvarar 10 kvadratmeter bostadsyta. Ålder Åldern ger uttryck för småhusets sannolika återstå- ende livslängd. Denna bestäms med hänsyn till småhusets nybyggnadsår, omfattningen av till- och

Prop. 1979/ 80:40 17

ombyggnader samt tidpunkten för dessa. Åldersklassen för småhus med en ålder motsvarande högst 20 år får inte göras" större än att den motsvarar 5 år.

Standard Standarden bestäms med hänsyn till småhusets bygg- nadsmaterial och utrustning. För ett nybyggt småhus skall finnas minst fem standardklasser. Byggnadskategori Byggnadskategorin bestäms med hänsyn till om småhuset utgör friliggande småhus, kedjehus eller radhus samt, om särskilda skäl föreligger, antal lägenheter. Fastighetsrätts- Med fastighetsrättsliga förhållanden avses om den liga förhållan- tomtmark som småhuset är belägen på utgör själv- den ständig fastighet eller inte. Utgör tomtmarken inte

självständig fastighet skall hänsyn även tas till möj- ligheten att tomtmarken kan bilda egen fastighet.

Värdeordning Med Värdeordning avses husets ordningsnummer i värdehänseende inom tomten.

9 kap. Riktvärde för hyreshus

I & Värdet av hyreshus bestäms som skillnaden mellan värdet av en värderingsenhet bestående av hyreshuset och tillhörande mark och värdet av den eller de värderingsenheter som avser marken.

Riktvärde för en hyreshusenhet bestående av hyreshus och tillhörande tomtmark skall utgöra sammanlagda värdet av byggnader och mark.

25 Som riktvärde för en hyreshusenhet med normalt förhållande mellan värderingsenhetens markvärde och dess hyra, bebyggd med ett modernt hyreshus, uppfört under åren 1950—1959 och med en hyra av 70 000—74 000 kronor, får endast anges värden i en fastställd värdeserie.

35 Inom varje värdeområde skall riktvärden bestämmas för skilda förhål- landen för en eller flera av följande värdefaktorer.

Hyra Med hyra avses bruksvärdehyra för bostäder och marknadsmässig hyra för lokaler. Hyran skall bestämmas med hänsyn till den genomsnittliga hyresnivån under det andra året före taxeringsåret. För värderingsenheter med en hyra under 100000 kronor skall finnas minst 20 hyresklasser och för värderingsenheter med en hyra mellan 100000 kro- nor och en miljon kronor minst 25 hyresklasser.

Prop. 1979/80:40

Ålder

Standard

Markvärdeandel

18

Åldern ger uttryck för hyreshusets sannolika återstå- ende livslängd. Denna bestäms med hänsyn till hyreshusets nybyggnadsår, omfattningen av till- och ombyggnader samt tidpunkten för dessa. Åldersklassen för värderingsenhet med en ålder motsvarande högst 40 år får inte göras större än att den motsvarar 10 år.

Standarden bestäms med hänsyn till hyreshusets byggnadsmaterial och utrustning. För värderingsenhet med en ålder motsvarande högst 40 år skall finnas minst tre standardklasser. Med markvärdeandel avses förhållandet mellan vär- deringsenhetens markvärde och dess årliga hyra. För värderingsenhet med en ålder motsvarande minst 20 år skall för värdefaktorn markvärdeandel finnas minst tre klasser.

10 kap. Riktvärde för ekonomibyggnader

lä Riktvärde för ekonomibyggnad skall utgöra värdet av en eller flera ekonomibyggnader eller del av ekonomibyggnad.

25 Som riktvärde för 'en ekonomibyggnad avseende ett djurstall för mjölkkor som är byggt efter år 1969. är av normal beskaffenhet och har en storlek av 301—400 kvadratmeter får endast anges värden i en fastställd värdeserie.

3 5 Inom varje värdeområde skall riktvärdet bestämmas för skilda förhållan- den för en eller flera av följande värdefaktorer.

Byggnadskategori

Storlek

Ålder

Beskaffenhet

Byggnadskategori bestäms med hänsyn till det ända- mål värderingsenheten huvudsakligen är inrättad för.

Storleken bestäms beträffande torkar med hänsyn till torkningsförmåga, beträffande silor med hänsyn till lagringsvolym samt i övriga fall med hänsyn till byggnadernas yta på marken. Åldern ger uttryck för värderingsenhetens sannolika återstående livslängd. Denna bestäms med hänsyn till värderingsenhetens nybyggnadsår, omfattningen av till- och ombyggnader samt tidpunkten för dessa. Beskaffenhet bestäms med hänsyn till byggnads— material och utrustning samt värderingsenhetens skick.

Prop. 1979/80:40 19

11 kap. Riktvärde för industribyggnad och övrig byggnad 12 kap. Riktvärde för tomtmark, exploateringsmark och täktmark Tomtmark

1 5 Riktvärdet för tomtmark för småhus skall utgöra värdet av en tomt eller, om särskilda skäl föreligger, värdet av en kvadratmeter tomtmark.

Riktvärdet för tomtmark för hyreshus, industribyggnad eller övrig bygg- nad skall utgöra värdet av en kvadratmeter byggnadsrätt vid nybebyggelse eller värdet av en kvadratmeter tomtmark.

25 Riktvärdet skall bestämmas med utgångspunkt i att tomtmarken kan bebyggas omedelbart. Som riktvärde får endast anges värden i en fastställd värdeserie.

35 Riktvärden för tomtmark för småhus skall inom varje värdeområde bestämmas för skilda förhållanden för en eller flera av värdefaktorerna storlek, vatten och avlopp, fastighetsrättsliga förhållanden samt, om särskilda skäl föreligger, typ av bebyggelse och speciell belägenhet. Klassindelningen av värdefaktorer skall ske så att värdet för klassmitten svarar mot värdena i värdeserien.

Med de olika värdefaktorerna förstås:

Storlek Med storlek avses tomtmarkens areal.

Vatten och Med vatten och avlopp avses i vilken utsträckning avlopp och på vad sätt tomtmarken har tillgång till vatten och avlopp. Fastighets- Med fastighetsrättsliga förhållanden avses om tomten rättsliga för- utgör självständig fastighet eller inte. Utgör tomtmar- hållanden ken inte självständig fastighet skall hänsyn även tas till möjligheten att tomtmarken kan bilda egen fastig- het.

Typ av be- Med typ av bebyggelse avses om tomtmarken är

byggelse avsedd att bebyggas med friliggande småhus, kedje- hus eller radhus. Speciell Med speciell belägenhet avses tomtmarkens läge belägenhet inom värdeområdet t. ex. vid strand.

45 Riktvärden för tomtmark för hyreshus skall inom varje värdeområde bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn typ av bebyggelse samt, om särskilda skäl föreligger, typ av våningsplan.

Prop. 1979/80:40 20

Med de olika värdefaktorerna förstås:

Typ av Med typ av bebyggelse avses det ändamål bebyggel- bebyggelse sen på tomtmarken är avsedd för, antingen bostäder eller lokaler.

Typ av Med typ av våningsplan avses planets utformning och våningsplan belägenhet inom byggnaden.

5 5 Riktvärden för tomtmark för industribyggnad eller övrig byggnad skall inom varje värdeområde bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn typ av bebyggelse. Med typ av bebyggelse avses det ändamål bebyggelsen på tomtmarken är avsedd för, såsom industribyggnad, växthus, bensinstation eller dylikt.

Exploateringsmark

65 Riktvärde för exploateringsmark skall bestämmas genom att de riktvär- den som har fastställts för tomtmark för småhus, hyreshus, industribyggnad eller övrig byggnad multipliceras med en exploateringsfaktor.

7 5 Exploateringsfaktorn skall bestämmas för skilda förhållanden för följande värdefaktorer.

Väntetid Med väntetid avses tiden innan exploateringen kan beräknas börja. Exploaterings- Med exploateringstid avses tiden under vilken tid exploatering kan beräknas pågå.

Täktmark

85 Riktvärde för täktmark skall beräknas som produkten av en brytnings- faktor och värdet per kubikmeter brytvärd fyndighet av olika slag, såsom sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter vid omedelbar brytning. Kubikmetervärdet vid omedelbar brytning skall inom varje värdeområde bestämmas till marknadsmässigt arrendepris. Som kubikmetervärde får endast anges värden i en fastställd värdeserie.

95 Brytningsfaktorn skall bestämmas för skilda förhållanden för följande värdefaktorer.

Väntetid Med väntetid avses tiden innan brytningen kan beräknas börja. . Brytningstid Med brytningstid avses tiden under vilken bryt-

ningen kan beräknas pågå.

Prop. 1979/ 80:40 21

13 kap. Riktvärde för åkermark och betesmark Åkermark

1 5 Riktvärde för åkermark skall utgöra värdet per hektar åkermark.

25 Som riktvärde för åkermark som är tillfredsställande dränerad, av genomsnittlig godhet och med normala brukningsförhållanden får endast anges värden i en fastställd värdeserie.

35 Inom varje värdeområde skall riktvärden för åker bestämmas för skilda förhållanden för en eller flera av följande värdefaktorer.

Godhet Med godhet avses åkennarkens produktionsförmå- ga. För värdefaktorn godhet skall finnas minst tre klas- ser, där mittklassen svarar mot genomsnittlig godhet inom värdeområdet. Värdeskillnaden mellan två intilliggande klasser får uppgå till högst 20 procent av värdet för mark med genomsnittlig godhet, dock lägst 500 kronor per hektar och högst 3 000 kronor per hektar. För åker skall anges vilken eller vilka godhetsklasser som i huvudsak förekommer inom olika delar av

värdeområdet. Brukningsför- Med brukningsförhållanden avses åkennarkens läge i hållanden förhållande till annan åker samt dess inre arrondering, dvs. fältstorlek, fältform och förekomst av bruknings- hinder. För värdefaktorn brukningsförhållanden skall finnas tre klasser där mittklassen svarar mot normala bruk- ningsförhållanden inom värdeområdet. Värdeskillnaden mellan två intilliggande klasser får uppgå till högst 20 procent av värdet för mark med normala brukningsförhållanden, dock lägst 500 kro- nor per hektar och högst 3 000 kronor per hektar. För åker skall anges om det inom del av värdeområdet i särskilt stor utsträckning förekommer annan bruk- ningsklass än den normala. Dränering Åkermarkens dränering bestäms av befintliga täck- dikningars beskaffenhet samt av markens behov av dränering. För värdefaktorn dränering skall finnas högst tre klasser.

Prop. 1979/80:40 22

Betesmark

45 Riktvärde för betesmark skall utgöra värdet per hektar betesmark och anges för varje värdeområde för åkermark.

55. Inom varje värdeområde skall riktvärden för betesmark bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn beskaffenhet. Med beskaffenhet avses

främst betesmarkens produktionsförrnåga samt dess bruknings- och torrlägg- ningsförhållanden.

För värdefaktorn beskaffenhet får finnas högst tre klasser.

14 kap. Riktvärde för skogsmark med växande skog samt skogsimpedi— ment

Skogsmark med växande skog

1 5 Riktvärde för skogsmark med växande skog skall utgöra värdet per hektar skogsmark.

25 Som riktvärde för skogsmark med växande skog av genomsnittlig beskaffenhet inom en region bestående av ett eller flera län eller delar därav får endast anges värden i en fastställd värdeserie.

35 Inom varje värdeområde skall riktvärden för skogsmark med växande skog bestämmas för skilda förhållanden för en eller flera av följande värdefaktorer.

Godhet Med godhet avses skogsmarkens virkesproducerande förmåga. Kostnad Kostnaden bestäms med hänsyn till de väsentligaste

kostnads- och kvalitetsfaktorer som påverkar värdet av virkesproduktionen. Om fler än en kostnadsklass förekommer skall anges vilken klass som svarar mot genomsnittlig kostnads- klass för värdeområdet.

Virkesförråd Med Virkesförråd avses Virkesförråd per hektar uttryckt i skogskubikmeter. Därmed avses fast volym stamvirke ovan stubbe inklusive toppar och bark. För Virkesförråd upp till 200 skogskubikmeter per hektar får klasserna ej göras större än 10 skogskubik- meter. Trädslag Trädslagen bestäms med hänsyn till skogens sam- mansättning. För värdefaktorn trädslag skall finnas klasserna barrskog, lövskog och i vissa fall ädel lövskog (bok och ek).

Prop. 1979/80:40 23

Grovskogs- Med grovskogsprocent avses den andel av barrsko- procent gens Virkesförråd som består av träd med en bröst- höjdsdiameter av minst 25 centimeter på bark. För värdefaktorn grovskogsprocent skall finnas minst tio klasser.

Skogsimpediment

4 5 Riktvärde för skogsimpediment skall utgöra värdet per hektar och anges för varje värdeområde för skog.

55 Inom varje värdeområde skall riktvärdet för skogsimpediment bestäm- mas för skilda förhållanden för värdefaktorn beskaffenhet. Med beskaffenhet avses främst slag av förekommande vegetation samt förutsättningar för ökad produktion.

15 kap. Värdering av vattenfallsenhet

Allmänt

15. Vattenfallsenhet är

dels taxeringsenhet med utbyggd kraftstation, dels taxeringsenhet med regleringsanläggning huvudsakligen avsedd för vattenkraftsändamål,

dels taxeringsenhet med outbyggt vattenfall som enligt verkställbart tillstånd får byggas ut,

dels taxeringsenhet vars huvudsakliga värde utgör värde av andels- eller ersättningskraft.

Värderingen av vattenfallsenhetema inom ett avrinningsområde skall samordnas. Vid värderingen bestäms först varje kraftstations och reglerings- anläggnings totala värde i nybyggt skick. Totalvärdet för Varje enhet uppdelas därefter i ett byggnadsvärde och ett markvärde. Byggnadsvårdet bestäms med beaktande av den värdeminskning som har skett efter nybyggnads- året.

Värde av nybyggd kraftstation och regleringsanläggning

25 Värdet av nybyggd kraftstation eller regleringsanläggning bestäms som produkten av kraftstationens eller regleringsanläggningens taxeringseffekt i kilowatt och av ett riktvärde.

3 5 Taxeringseffekt är en effekt som är tillgänglig i Mellansverige under hela året. Den bestäms för en kraftstation med tillhörande andelar i regleringsan- läggningar genom att den utbyggda effekten i kilowatt multipliceras med tre faktorer genom vilka beaktas skilda förhållanden beträffande utnyttjandetid, . regleringsmöjlighet och belägenhet.

Prop. 1979/ 80:40 24

Utnyttjandetid Utnyttjandetiden är lika med kvoten mellan normal- årsproduktionen, uttryckt i kilowattimmar och den utbyggda effekten i kilowatt. Minst nio klasser skall finnas. Regleringsmöjlighet Regleringsmöjligheten anger den utbyggda effektens relativa värde med hänsyn till möjligheterna till årsreglering. Minst fem klasser skall finnas. Belägenhet Belägenheten anger den utbyggda effektens värde vid kraftstationen i förhållande till dess värde i Mellan- sverige. Minst fem klasser skall finnas.

4 5 Taxeringseffekten för en kraftstation med tillhörande andelar i reglerings- anläggningar skall delas upp i en del som avser kraftstationen och i en del som avser andelarna i regleringsanläggningar. Uppdelningen skall ske enligt de fördelningstal som bestäms för olika regleringsgrader. Fördelningstalen kan bestämmas olika för skilda typer av avrinningsområden.

Den taxeringseffekt som har bestämts för en kraftstations andelar i regleringsanläggningar skall delas upp mellan de regleringsanläggningar, som ligger uppströms kraftstationen i förhållande till anläggningarnas magasins- volym.

En regleringsanläggnings taxeringseffekt är summan av de taxeringseffek- ter, som beräknats för anläggningen vid dessa uppdelningar.

5 5 Riktvärdet för en kraftstation skall utgöra värdet per kilowatt taxerings- effekt och bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn godhet. Genom denna beaktas olikheter i årskostnaderna beroende på varierande anläggningskostnader per kilowatt taxeringseffekt. Minst tre klasser skall finnas.

Riktvärdet skall utgöra det kapitaliserade värdet av 75 procent av årsnettot för en taxeringseffekt om en kilowatt under andra året före taxeringsåret. Årsnettot bestäms som skillnaden mellan bruttointäkten, beräknad enligt statens vattenfallsverks högspänningstariffer för mellansvenska området, och årskostnad för respektive godhetsklass. I årskostnaden skall inräknas normala drifts-, underhålls- och förnyelsekostnader.

De på detta sätt framräknade riktvärdena skall jämkas med hänsyn till lönsamheten för den totala elproduktionen i landet.

65 Riktvärdet för en regleringsanläggning är lika med riktvärdet för en kraftstation med den godhet som är genomsnittlig för riket.

Byggnadsvårde och markvärde/ör vattenfallsenhet

75. Byggnadsvärdet för en vattenfallsenhet skall bestämmas till det tekniska nuvärdet av de byggnader som hör till taxeringsenheten. Värderingen skall

Prop. 1979/ 80:40 - 25

ske enligt 5 kap. 6 5. Vid denna beräkning får dock 75 procent av återanskaffningskostnaden inte överstiga det totala värde som har beräknats enligt 2-6 55.

Byggnadsvårdet av regleringsanläggning och kraftstation under uppför— ande skall bestämmas enligt 7 kap. 12 5.

8 5 Markvärdet för en vattenfallsenhet är skillnaden mellan det enligt 2—6 55 beräknade totala värdet och 75 procent av återanskaffningskostnaden för taxeringsenhetens byggnader. Om 75 procent av återanskaffningskostnaden överstiger det totala värdet skall markvärdet vara noll.

Har kraftstationen inte tagits i bruk skall markvärde beräknat enligt första stycket minskas med en tredjedel. För regleringsanläggning som inte har tagits i bruk skall inte något markvärde bestämmas.

Ande/s- och ersättningskraft

9 5 Värdet av andelskraft skall bestämmas till så stor del av kraftstationens mark- och byggnadsvärde som motsvarar andelen. Rätt till andelskraft skall i regel utgöra särskild taxeringsenhet.

Värdet av kraftstation skall minskas med värdet av förekommande andelskraft.

105 Ersättningskraft anges i kilowatt taxeringseffekt. Värdet per kilowatt taxeringseffekt skall för den fastighet som lämnar kraft bestämmas med beaktande av de bestämmelser som gäller för leveransens fullgörande. För den mottagande fastigheten skall värdet per kilowatt taxeringseffekt bestäm- mas utifrån det värde ersättningskraften har för den mottagande fastighe- ten.

Belastningen av ersättningskraft skall dragas av från kraftstationens markvärde så långt möjligt, i annat fall från dess byggnadsvärde. Förmånen av ersättningskraft skall läggas till markvärdet av den taxeringsenhet till vilken förmånen hör.

16 kap. Särskild fastighetstaxering 17 kap. Om taxeringsorganisationen m. rn.

1 5 Med skattechef avses i denna lag chefen för länsstyrelsens skatteavdel- ning eller, i Stockholms län, chefen för länsstyrelsens taxeringsavdelning.

Under benämningen taxeringsintendent inbegrips, förutom nämnda tjäns- temän samt chefför besvärsenhet och taxeringsintendent, även den, åt vilken uppdragits att i sin tjänst utföra göromål som ankommer på taxeringsinten- dent.

Om inte annat föreskrivs, får skattechefen uppdra åt chef för taxeringsen-

Prop. l979/80:40 26

het eller besvärsenhet att fullgöra uppgift som ankommer på honom enligt denna lag. I Stockholms län får skattechefen även lämna sådant uppdrag åt sin ställföreträdare.

Med chef för taxeringsenhet eller besvärsenhet jämställs enligt denna lag chef för sektion vid sådan enhet i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.

25 Län indelas i fastighetstaxeringsdistrikt för taxering av småhus-, lant- bruks-, hyreshus- och industrienheter. I distrikt för industrienheter taxeras även special- och exploateringsenheter. Taxeringsenhet får utan hinder av vad som sägs i första stycket hänföras till annat fastighetstaxeringsdistrikt om det erfordras med hänsyn till behovet av lokalkännedom i nämnden eller eljest för taxeringsarbetet.

Alla taxeringsenheter, som bildas av samma fastighet, hänförs till samma fastighetstaxeringsdistrikt.

35 Fastighetstaxeringsdistrikt för taxering av småhusenheter omfattar kommun eller del av kommun. Fastighetstaxeringsdistrikt för taxering av lantbruks-, hyreshus- och industrienheter omfattar kommun, del av kommun eller flera kommuner. Kommun eller del av kommun får ingå i två eller flera fastighetstaxerings- distrikt.

45 För varje fastighetstaxeringsdistrikt skall finnas en fastighetstaxerings- nämnd, som inom distriktet verkställer taxering av de enheter distriktet avser.

55 Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer beslutar om indelning i fastighetstaxeringsdistrikt.

6 5 Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd förordnas av länsstyrelsen senast den 15 september två år före det år då allmän fastighetstaxering äger rum.

Länsstyrelsen får förordna ytterligare en ledamot i fastighetstaxenngs- nämnd. Därvid gäller vad som sägs i första stycket._

75 Övriga ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd och suppleanter för dem utses genom val. Val av ledamöter och suppleanter förrättas före utgången av december månad två år före det år då allmän fastighetstaxering äger rum. Val av ledamöter och suppleanter i fastighetstaxeringsnämnd förrättas av kommunfullmäktige. Ingår i fastighetstaxenngsdistnkt mer än en kommun förrättas dock valet av landstinget, eller, om i distriktet finns kommun som ej ingår i landstingskommun, av landstinget och kommunfullmäktige med den fördelning dem emellan som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningsm- len.

Prop. 1979/ 80:40 . 27

Val skall vara proportionellt, om det begärs av minst så många ledamöter som motsvarar den kvot, vilken erhålls om antalet närvarande ledamöter delas med det antal personer som valet avser. ökat med 1. Om k'vöten är ett brutet tal, skall den avrundas till närmast högre tal. Om förfarandet vid sådant proportionellt val finns bestämmelser i lagen (1955zl38) om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunfullmäktige m. m.

8 5 Antalet valda ledamöteri fastighetstaxeringsnämnd skall vara minst fem och högst åtta. Antalet ledamöter bestäms av den som förrättar valet eller, om ledamöterna skall väljas av skilda organ, av länsstyrelsen.

För varje vald ledamot skall väljas en suppleant. Om utgången av val skall den som därvid fört ordet omedelbart underrätta länsstyrelsen, fastighetstaxeringsnämndens ordförande och de valda.

95 Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd och av länsstyrelse förordnad ledamot skall vara myndig svensk medborgare. Han får ej ha fyllt sjuttio år eller vara i konkurstillstånd.

10 5 Valbar till ledamot eller suppleant i fastighetstaxeringsnämnd är myndig svensk medborgare, som ej har fyllt sjuttio år. Den som väljs till ledamot eller suppleant skall vara mantalsskriven i kommun som helt eller delvis ingår i fastighetstaxeringsdistriktet.

Till ledamöter och suppleanter skall utses personer som har insikt i de fastighetstaxeringsfrågor som ankommer på fastighetstaxeringsnämnden.

Den som har fyllt sextio år eller uppger annat giltigt hinder är ej skyldig att mottaga uppdrag som ledamot eller suppleant.

11 5 Fastighetstaxeringsnämriden prövar självmant den valdes behörighet. Talan mot fastighetstaxeringsnämndens beslut förs genom besvär hos länsstyrelsen.

12 5 Den som har fyllt sextio år har rätt att frånträda uppdrag att vara ledamot eller suppleant. Annars får ej någon frånträda sådant uppdrag om han ej uppger hinder som godkänns av den som har utsett honom.

Upphör ledamot eller suppleant att vara valbar eller behörig, förfaller uppdraget.

När ledighet uppkommer utses ny ledamot eller suppleant för den tid som återstår.

135 Av länsstyrelsen meddelat förordnande som ordförande eller som ledamot i fastighetstaxeringsnämnd får återkallas när synnerliga skäl före— ligger. Är ordförande i fastighetstaxeringsnämnd förhindrad att leda sammanträ-

Prop. 1979/ 80:40 28

de med nämnden, förordnar länsstyrelsen, om det behövs, annan att vara ordförande för den tid hindret varar.

14 5 Besvär över kommunfullmäktiges eller landstings beslut enligt 7, 8 eller 12 55 anförs hos länsstyrelsen. I fråga om överklagandet skall i övrigt bestämmelserna i kommunallagen(1977:179) om besvär över beslut av kommunfullmäktige tillämpas.

Mot länsstyrelsens beslut enligt första stycket får talan ej föras. Talan får ej heller föras mot beslut enligt 5 5 eller mot länsstyrelsens beslut enligt 6—8 och 11—13 55.

15 5 Länsstyrelsen förordnar senast den 15 september två år före det år, då allmän fastighetstaxering äger rum, erforderligt antal personer med sakkun- skap i fråga om fastighetsvärdering (konsulenter för fastighetstaxering) att biträda fastighetstaxeringsnämnd vid den allmänna fastighetstaxeringen.

Konsulent får ej vara ledamot av fastighetstaxeringsnämnd som han biträder.

Kommunstyrelsen får förordna tjänsteman hos kommunen som länssty- relsen godkänner att granska deklarationer och andra handlingar. Godkänn- andet får när som helst återkallas.

Mot länsstyrelsens beslut enligt denna paragraf får talan ej föras.

165 Fastighetstaxeringsnämndens ordförande skall, utöver vad i denna lag annars anges, huvudsakligen ha till uppgift att planera och leda nämndens arbete. Ordföranden skall granska deklarationer och andra handlingar i den utsträckning som behövs för en noggrann och tillförlitlig taxering och vid behov föranstalta om utredning i ärendena. Ordföranden får själv föredra ärende i nämnden.

Ordföranden skall avge yttranden i besvärsmål. Han får för sådant ändamål rådgöra med ledamot av fastighetstaxeringsnämnden. Ordföranden får även för ändamålet kalla ledamöterna till sammanträde utan hinder av att nämndens arbete i övrigt är avslutat.

Ordföranden får anlita skrivbiträde som tillkallas av honom.

17 5 Konsulent förfastighetstaxering skall enligt skattechefens bestämmande medverka vid förberedelsearbetet inför den allmänna fastighetstaxeringen. Han skall vid taxeringen granska de deklarationer och andra handlingar som nämnden för sådant ändamål överlämnar till honom.

Konsulenten skall efter erforderlig utredning avge skriftliga utlåtanden till ledning vid taxeringen. Han skall, i den omfattning nämndens ordförande finner påkallat, i nämnden föredra ärenden i vilka han har avgivit utlåtan- de.

185. Lokal skattemyndighet skall granska fastighetsdeklarationer och i

Prop. 1979/80:40 29

övrigt åt fastighetstaxeringsnämnden bereda ärenden och ombesörja göromål av expeditionell art. Den lokala skattemyndigheten skall tillhandahålla föredragande i ärende som myndigheten granskat.

19 5 Skattechefen skall bevaka det allmännas rätt i fastighetstaxeringsfrågor och verka för att taxeringarna blir likformiga och rättvisa. Han leder och ansvarar för deklarationsgranskningen och annan kontroll vid fastighetstax- eringen. Han skall även ansvara för att taxeringarna granskas i den omfattning som behövs, varvid särskilt skall uppmärksammas ojämnheter mellan olika fastighetstaxeringsdistrikt.

205 Skattechefen får anlita sakkunnig för utredning av taxeringsfråga, som kräver särskild sakkunskap. Om det behövs, får skattechefen kalla ordförande eller annan ledamot av fastighetstaxeringsnämnd i länet för att av denne erhålla upplysningar. Skattechefen får kalla även den som av statens lantmäteriverk beordrats biträda arbetsgrupp enligt 19 kap. 2 5, konsulent för fastighetstaxering i länet och andra i fastighetsvärdering kunniga personer för att erhålla upplysningar av dem.

21 5 Fastighetstaxeringsnämnden får, efter samråd med skattechefen, anlita biträde av sakkunnig med insikt och erfarenhet på det område frågan rör. Sådant samråd skall ske även vid behov av tolk.

225 Ordförande, av länsstyrelse förordnad ledamot i fastighetstaxerings- nämnd och konsulent för fastighetstaxering får ersättning av statsmedel. Länsstyrelsen meddelar beslut enligt närmare bestämmelser av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer om ersättning enligt första stycket.

23 5 Kostnad för sakkunnig eller tolk betalas av statsmedel med belopp, som bestäms av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

245 Person, som skattechefen kallat med stöd av 205 samt person, som kallats till instruktionssammanträde, som anordnats av riksskatteverket, statens lantmäteriverk eller länsstyrelse får för inställelsen betalt av stats- medel enligt bestämmelser som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

25 5 Ersättning till vald ledamot och suppleant i fastighetstaxeringsnämnd för resekostnader och andra utgifter som föranleds av uppdraget samt arvode och andra ekonomiska förmåner betalas av kommunala och landstingskommu- nala medel.

Fullmäktige i kommun och landstingskommun meddelar beslut enligt

Prop. 1979/80:40 ' 30

första stycket efter grunder som föreskrivs i 3 kap. 165 kommunallagen (1977:l79).

Ersättning för deltagande i arbete inom sådan arbetsgrupp, som avses i 19 kap. 2 5, betalas efter i första och andra styckena nämnda grunder.

18 kap. Om allmän fastighetsdeklaration, m. m.

1 5 Till ledning vid allmän fastighetstaxering skall ägaren utan anmaning lämna deklaration (allmän fastighetsdeklaration) för varje fastighet. Dekla- ration skall dock inte lämnas för staten tillhörig försvarsfastighet som enligt 3 kap. 2 5 är undantagen från skatteplikt. Deklaration skall inte heller lämnas för fastighet för allmänna kommunikationsändamål som enligt 3 kap. 2 5 är undantagen från skatteplikt eller för byggnad på annans mark då byggnadens värde understiger 10 000 kronor. Finns på sådan kommunikationsfastighet som nyss har nämnts husbyggnad som används för annat än kommunika- tionsändamål skall dock deklaration lämnas. Deklarationsskyldighet gäller också för byggnad på annans mark om den används som stadigvarande bostad eller om dess bostadsyta överstiger tio kvadratmeter.

Efter anmaning är också den som inte på grund av första stycket har deklarationsskyldighet, skyldig att avge fastighetsdeklaration.

25. Skyldighet att lämna deklaration eller annan uppgift, som sägs i denna lag, skall fullgöras

]. för omyndig av förmyndare eller god man, som förordnats enligt 18 kap. 15 föräldrabalken , beträffande vad förmyndaren eller gode mannen har under sin förvaltning

2. för sådan person, för vilken god man förordnats enligt 18 kap. 3 eller4 5 föräldrabalken , av gode mannen beträffande vad han har under sin förvalt- ning

3. för dödsbo av dödsbodelägare eller testamentsexekutor, som har att förvalta den dödes egendom, dock att där egendomen avträtts till förvaltning av boutredningsman, denne har att fullgöra deklarations- eller uppgiftsskyl- digheten

4. för dödsbo, som ej längre består, av den som vid tidpunkten för dödsboets upplösning haft att förvalta boets egendom

5. för annan deklarations- eller uppgiftsskyldig än enskild person och dödsbo av vederbörande styrelse, förvaltning, sysslomän, förvaltare eller ombud samt

6. för annan än här ovan nämndjuridisk person, som inte längre består, av den som senast haft att förvalta dess angelägenheter.

35 Allmän fastighetsdeklaration skall avfattas på blankett enligt fastställt formulär.

Prop. 1979/ 80:40 31

Blanketter till deklarationer, för vilka formulär fastställs, tillhandahålls kostnadsfritt.

45 Allmän fastighetsdeklaration skall, om annat inte sägs i 5 5, innehålla uppgifter om namn, postadress och personnummer eller, för juridisk person, organisationsnummer för fastighetens ägare, kommun och församling där fastigheten ligger, fastighetens gatuadress eller på orten bruklig benämning samt fastighetens officiella beteckning. I den allmänna fastighetsdeklarationen skall vidare lämnas uppgifter om fastighetens areal av olika ägoslag, användning och byggnader, hyror och därmed jämförlig avkastning av fastigheten samt särskilda förmåner och förpliktelser som hör till fastigheten. I deklarationen skall även i övrigt lämnas uppgifter om sådana förhållanden som behövs för att bestämma de värdefaktorer som taxeringen enligt bl. a. 8—15 kap. skall grunda sig på. Den allmänna fastighetsdeklarationen skall också innehålla uppgifter om sådana förhållanden beträffande fastigheten som om fastigheten har olika ägare till skilda delar av marken och om fastigheten innehas med tomträtt. Vidare skall uppgift lämnas om den köpeskilling som senast betalats för fastigheten under den tioårsperiod som närmast föregår det år allmän fastighetstaxering äger rum.

55 Allmän fastighetsdeklaration i förenklad form får där så är lämpligt lämnas för sådan skattefri fastighet som bestäms av regeringen eller myndighet som regeringen förordnar. Deklarationen skall innehålla uppgifter enligt 45 i den omfattning som föreskrivs på nyss angivet sätt.

6 5 Fastighetsägare bör utöver uppgifter enligt 4 5 lämna de upplysningar som är av betydelse för taxering av fastigheten.

Efter anmaning är fastighetsägare skyldig att till ledning vid fastighetens taxering lämna upplysningar också om andra förhållanden ändem, som anges i deklarationsformuläret. Upplysningarna skall lämnas skriftligen om annat inte har sagts i anmaningen.

75 Deklarationsskyldig skall efter anmaning förete alla handlingar som behövs för kontroll av egen fastighetsdeklaration såsom skogsbruksplan eller annan uppskattningshandling som avser skog på fastigheten, byggnadsrit- ningar eller köpeavtal.

8 5 Besiktning av fastighet får företas vid förfarande enligt 19 kap. 3 5 och vid taxering om fastighetstaxeringsnämndens ordförande eller tjänsteman som biträder nämnden kommer överens med fastighetsägaren om sådan besikt- ning.

Prop. 1979/80:40 32

9 5 Allmän fastighetsdeklaration, som skall avges utan anmaning, skall vara lämnad senast den 18 september året före det år då allmän fastighetstaxering äger rum.

Fastighetsdeklarationen med tillhörande handlingar skall lämnas till länsstyrelse eller lokal skattemyndighet.

Länsstyrelse får efter samråd med kommun bestämma att det inom kommunen skall finnas särskilt insamlingsställe för deklarationer, som skall lämnas till ledning för taxering inom länet.

10 5 Överlåts fastighet efter det att allmän fastighetsdeklaration har lämnats men före taxeringsårets ingång, är såväl den förutvarande som den nye ägaren skyldiga att inom tio dagar därefter göra anmälan om överlåtelsen till fastighetstaxeringsnämndens ordförande eller till länsstyrelsen.

Har fastigheten blivit uppdelad i samband med överlåtelsen skall överlå- telsehandlingen företes i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

11 5 Byggnadsnämnd skall i behövlig omfattning, enligt närmare föreskrifter av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, lämna den lokala skattemyndigheten uppgift om arten och omfattningen av den byggnads- verksamhet, som avses med beviljade byggnadslov.

Uppgift skall lämnas för varje fastighet för sig senast två veckor efter utgången av varje kvartal och omfatta de byggnadslov som beviljats under kvartalet.

Lantbruksnämnd skall, på sätt som föreskrivs av regeringen eller myndig- het som regeringen bestämmer, lämna lokal skattemyndighet uppgift om sådant beslut av nämnden som är av betydelse för fastighetstaxeringen.

125 Brandförsäkringsanstalt är efter anmaning skyldig att till ledning vid allmän fastighetstaxering lämna uppgift om försäkringsvärdet på byggnader, som är hos anstalten försäkrade mot brandskada.

135 För taxering erforderlig, i denna lag inte särskilt nämnd handling eller uppgift skall, när det begärs för taxeringskontroll, tillhandahållas av statligt eller kommunalt verk, allmän inrättning eller överfönnyndare. Vad nu har sagts gäller ej handling, som avses i 1—4 55 samt 31 och 33 55 lagen (1937z249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar och som ej får utlämnas till envar. Är handling, som avses i första stycket, eljest sådan att den enligt vad därom är stadgat ej får utlämnas till envar, eller är uppgift, som där sägs, av beskaffenhet att omfattas av tystnadsplikt, får handlingen eller uppgiften tillhandahållas allenast efter framställning av skattechef. Finnes vid prövning av sådan framställning att handlingens eller uppgif- tens tillhandahållande skulle, för det allmänna eller med hänsyn till enskilds

Prop. 1979/80:40 33

befogade intressen, lända till synnerligt men, får framställningen lämnas utan bifall. ' _ . ..

Efter ansökan av skattechef får regeringen förordna, att handling eller uppgift skall tillhandahållas honom utan hinder av vad som stadgas i andra och tredje styckena.

145 Uppgiftspliktig, från vilken allmän fastighetsdeklaration eller annan uppgift inte har inkommit inom föreskriven tid, får anmanas att lämna sådan deklaration eller uppgift. Är deklaration eller uppgift ej upprättad i enlighet med denna lag, får den uppgiftspliktige anmanas att avhjälpa bristen.

155 Allmän fastighetsdeklaration och annan uppgift eller upplysning till ledning vid egen taxering, som skall avgivas på grund av anmaning, skall lämnas inom den tid, som anges i anmaningen. Skyldighet föreligger dock ej att på grund av anmaning lämna deklaration eller uppgift på'tidigare dag än handlingen skulle ha lämnats utan anmaning.

165 Granskning av fastighetsdeklarationer och uppgifter, som lämnats till ledning vid allmän fastighetstaxering, får verkställas endast av tjänsteman, som utför granskning enligt denna lag eller som annars utövar taxerings- eller skattekontroll, ordförande, ledamöter och suppleanter i fastighetstaxeringsnämnd, konsulent för fastighetstaxering, tjänsteman som av statens lantmäteriverk beordrats biträda arbetsgrupp enligt 19 kap. 25 samt domstol, som skall bedöma innehållet i fastighetsdeklaration. Tjänsteman, som avses i 17 kap. 15 5 tredje stycket, får ta del av fastighetsdeklaration i den omfattning som behövs för arbetets utförande. Sakkunnig får granska fastighetsdeklaration, för vars behandling hans biträde påkallas.

175 För innehållet i fastighetsdeklaration får ej inom fastighetstaxerings- nämnd lämnas vidare redogörelse än som behövs för taxeringen. Fastighetsdeklaration får ej tas in i fastighetstaxeringsnämnds protokoll i vidare mån än som oundgängligen behövs.

185 Fastighetsdeklaration skall tillhandahållas de myndigheter, vilka i och för sin verksamhet bör erhålla del därav. Fastighetsdeklaration får, på sätt regeringen förordnar, för statistisk bearbetning utlämnas till den ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken regeringen ger uppdraget att utföra sådan bearbetning.

195. Den som har att utföra talan för besvärsberättigad kommun i fråga om 3 Riksdagen 1979/80. ] saml. Nr 40

Prop. 1979/ 80:40 34

viss fastighet äger ta del av allmän fastighetsdeklaration, som skolat ligga till grund för taxeringen.

Utöver vad som har sagts i första stycket och i 16—18 55 får fastighetsde- klaration, om ej annat följer av lag, inte vara för någon tillgänglig, utan att den, som har avgett deklarationen, lämnat skriftligt medgivande.

205 Fastighetsdeklarationer skall förvaras hos länsstyrelsen, om ej denna förordnar om förvaring hos lokal skattemyndighet. Sedan sex år förflutit efter taxeringsårets utgång, skall deklarationerna förstöras, om inte regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriver annat.

21 5 Vad i 16—20 55 är sagt om fastighetsdeklaration gäller även beträffande andra uppgifter, som lämnats till ledning vid allmän fastighetstaxering och beträffande av myndighet vid taxeringskontroll upprättade handlingar.

22 5 Anmaning får utfärdas av chef för taxeringsenhet eller lokal skattemyn- dighet, fastighetstaxeringsnämnd, taxeringsintendent samt tjänsteman eller konsulent för fastighetstaxering som biträder fastighetstaxenngsnämnden. Konsulent för fastighetstaxering får dock ej anmana någon att lämna allmän fastighetsdeklaration.

235 Anmaning skall innehålla föreläggande för den anmanade att lämna fastighetsdeklaration, annan uppgift eller upplysning till den som utfärdat anmaningen, inom viss efter omständigheterna lämpad tid, minst fem dagar efter mottagandet. Vidare skall anmaningen innehålla uppgift om postadress för den som utfärdat anmaningen.

245 I anmaning, som utfärdas av chef "för taxeringsenhet eller lokal skattemyndighet, fastighetstaxeringsnämnd eller taxeringsintendent, får vite föreläggas utom i fall som sägs i 7 5.

255 Finner man beträffande anmaning eller annan i denna lag avsedd handling att det är av betydelse att erhålla bevis för att handlingen kommer deklarationsskyldig eller annan till handa, skall handlingen delges honom, om det ej är känt att han inte kan anträffas.

26 5 Har i anmaning vite förelagts, skall anmaningen delges den som avses med föreläggandet.

275 Vite, som föreläggs enligt denna lag, bestäms till belopp, som med hänsyn till den uppgiftsskyldiges ekonomiska förhållanden och omständig- heterna i övrigt kan antas förmå honom att iaktta föreläggandet, dock lägst till 500 kronor. Vite får inte föreläggas staten, koinmun eller annan menighet, ej heller ämbets- eller tjänsteman -i tjänsten.

Prop. 1979/ 80:40 35

28 5 Om uttagande av vite förordnar länsrätt efter anmälan av skattechefen eller chef för lokal skattemyndighet..

Finner man, då fråga uppkommer att döma ut vite, att ändamålet med vitet har förfallit, får vitet ej utdömas. Har vitesföreläggande iakttagits först sedan anmälan enligt första stycket har inkommit, skall ändamålet med vitet inte anses ha förfallit därigenom.

Vid prövning av anmälan enligt första stycket får också bedömas fråga, huruvida och med vilket belopp vitet hade bort föreläggas.

Över beslut, varigenom vite förelagts, får talan ej föras.

29 5 Innehållet i deklaration får, utom i de fall som anges i 19 5, inte yppas för annan än den som själv får ta del av deklarationen i fråga.

Ej heller får för obehörig uppenbaras vad som upplysts eller i övrigt yttrats vid sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd.

30 5 Den som till ledning vid allmän fastighetstaxering uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att taxeringen blir för låg dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att lämna allmän fastighetsdeklaration dömes till böter.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller andra stycket.

19 kap. Om förberedande åtgärder

1 5 Senast den 15 december två år före det år då allmän fastighetstaxering äger rum, skall regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer besluta föreskrifter för förberedelsearbetet.

Senast nämnda dag lämnar riksskatteverket beträffande småhus och tomtmark förslag till sådana föreskrifter som avses i 7 kap. 7 5. Senast den 15 mars året före det år då allmän fastighetstaxering äger rum lämnar riksskatteverket beträffande övriga byggnadstyper och ägoslag förslag till de föreskrifter som avses i 7 kap. 7 5.

Sådana föreskrifter och förslag till föreskrifter skall omedelbart tillställas statens lantmäteriverk och länsstyrelserna.

2 5 Under förberedelsearbetet skall i varje fastighetstaxeringsdistrikt finnas en arbetsgrupp bestående av ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnden. Suppleantema får delta i arbetsgruppens sammanträden i samma omfattning som vid taxeringen.

3 5 Statens lantmäteriverk och arbetsgruppen skall undersöka vilka nktvär- detabeller för småhus, som med hänsyn till rådande prisläge bör användas inom olika delar av fastighetstaxeringsdistriktet. Förslag härom skall upprät- tas. Undersökningen skall även omfatta upprättande av förslag till n'ktvär- dekartor för tomtmark inom distriktet.

Statens lantmäteriverk och arbetsgruppen skall vidare pröva att en tillämpning av förslag till föreskrifter enligt 15 andra stycket leder till

Prop. 1979! 80:40 36

taxeringsvärden som svarar mot taxeringsvärdenivå enligt 5 kap. 2 5. Motsvarande prövning görs av förslag till riktvärdekartor för tomtmark och riktvärdetabeller för småhus enligt första stycket.

4 5 Förslag till riktvärdekartor och riktvärdetabeller m. m. skall hållas tillgängligt för allmänheten under två veckor i maj året före taxeringsåret i lokaler som kommun skall tillhandahålla. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer lämnar närmare föreskrifter om detta förfarande.

5 5 Arbetsgruppen skall senast den 15 juni året före det år då allmän fastighetstaxering äger rum till skattechefen överlämna förslag till riktvärde- kartor för tomtmark och riktvärdetabeller för småhus. På samma gång skall arbetsgruppen föreslå ändringar i de förslag till föreskrifter som avses i 1 5 andra stycket.

6 5 På grundval av arbetsgruppernas förslag samt de upplysningar som i övrigt kan vinnas skall skattechefen senast den 1 augusti året före det år då allmän fastighetstaxering äger rum till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer avge yttrande över de enligt 1 5 andra stycket lämnade förslagen till föreskrifter. Senast nämnda dag skall skattechefen till rege- ringen eller myndighet som regeringen bestämmer lämna förslag till riktvärdekartor för tomtmark och riktvärdetabeller för småhus.

7 5 Senast den 10 september året före det år då allmän fastighetstaxering äger rum skall regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer besluta sådana föreskrifter som avses i 7 kap. 7 5.

20 kap. Om fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet '.". m.

1 5 Fastighetstaxeringsnämnden sammanträder på tid och plats som be- stäms av ordföranden. Denne kallar ledamöterna och underrättar supplean- terna om sammanträdena. Finns det behov av medverkan av konsulent för fastighetstaxering kallar ordföranden denne till sammanträde. Till det första sammanträdet för årets taxering kallas även suppleantema. Skattechefen och statens lantmäteriverk skall i god tid underrättas om tid och plats för sammanträdena.

2 5 Är ledamot förhindrad att komma till sammanträde,skall hanisitt ställe kalla sin suppleant och även underrätta ordföranden härom.

.3 5 Vid sammanträdena förs protokoll enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

4 5 Sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd skall hållas inom stängda dörrar.

Föredragande tjänsteman och konsulent för fastighetstaxering samt supp- leant som inte har trätt i ledamots ställe får delta i nämndens överläggningar

Prop. l979/80:40 37

men ej i dess beslut. Sakkunnig samt tjänsteman som av statens lantmäteriverk har beordrats biträda arbetsgrupp enligt 19 kap. 2 5, får företräda inför nämnden för att lämna upplysningar. Skattechefen eller tjänsteman, som denne har beordrat, får närvara vid sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd, men har rätt att närvara vid nämndens överläggningar endast om nämnden beslutar det.

_5 5 Ägare av fastighet är berättigad att företräda inför fastighetstaxerings- nämnd för att meddela upplysningar till ledning för taxering av fastighe- ten-.

6 5 Fastighetstaxeringsnämnd är beslutför med ordföranden och minst två eller, i fastighetstaxeringsnämnd vars distrikt omfattar mer än en kommun, minst tre andra ledamöter. Dock skall den omständigheten, att ledamot har att avträda vid behandling av visst ärende, inte utgöra hinder mot att beslut fattas rörande detta ärende.

7 5 _Om det inte är påkallat av särskild anledning att ärendet prövas av fullsutten nämnd, är fast'ighetstaxeringsnämnd beslutför med ordföranden ensam vid

1. beslut som ej innefattar prövning av ärendet i sak

2. beslut om fördelning av taxeringsvärde enligt 15 5

3. beslut om rättelse av tidigare beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet.

8 5 Är ordförande i fastighetstaxeringsnämnd jävig, utser nämnden inom sig viss ledamot att föra ordet vid ärendets behandling.

9 5 Bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning tillämpas på avgörande av fastighetstaxeringsnämnden. Ordföranden skall dock säga sin mening först.

Skiljaktig mening hos ledamot, föredragande tjänsteman eller konsulent för fastighetstaxering skall avfattas skriftligen och avges inom en vecka efter sammanträdet.

Ordföranden skall underrätta lokal skattemyndighet om Skiljaktig mening i den ordning som föreskrivs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

10 5 Fastighetstaxeringsnämndens första sammanträde skall äga rum senast den 5 oktober året före taxeringsåret. Vid sammanträdet skall ordföranden lämna noggrann redogörelse för de föreskrifter och anvisningar angående taxeringen som berör distriktet.

11 5 Fastighetstaxeringsnämnden skall senast den 31 januari under tax- eringsåret meddela beslut om taxering av fastighet, som ingår i distriktet.

125. I fastighetstaxeringsnämnds beslut skall redovisas dels taxeringsbeslu- tet enligt punkterna 1—3, dels grunderna för beslutet och andra uppgifter enligt punkterna 4—6, nämligen

Prop. 1979/ 80:40 38

1. fastighetens indelning i taxeringsenheter,

2. taxeringsenhetens beskattningsnatur och skattepliktsförhållande.

3. skattepliktig enhets taxeringsvärde och däri ingående delvärde .samt värde av varje värderingsenhet,

4. storleken av värdefaktor och riktvärde,

5. säreget förhållande som har föranlett justering av riktvärde samt

6. nybyggnadsår och storlek för varje byggnad som utgör egen värdenngs- enhet.

Värdet av en enskild värderingsenhet anges i fulla tusental kronor. Avrundning sker så att överstigande belopp, som inte uppgår till fullt tusental kronor, faller bort.

13 5 Ibeslutetskall vidareanges taxeringsenhetenstotala.enskilt innehavda landareal. För lantbruksenhet skall den anges i hektar med fyra decimaler och för, övriga enheter i kvadratmeter.

Totalarealen för lantbruksenhet skall delas upp på olika ägoslag. Har åkermark, betesmark, skogsmark eller skogsimpediment delats in i flera värderingsenheter skall arealen anges för varje sådan enhet. Avrundning av arealen för ägoslag eller värderingsenhet skall ske till hela hektar. Areal som understiger 0,5 hektar skall inte redovisas särskilt.

För tomtmark som ligger på lantbruksenhet skall arealen anges i såväl hektar som kvadratmeter.

145. Lokal skattemyndighet skall senast den 15'mars under taxeringsåret underrätta ägare av fastighet om

1. innehållet i fastighetstaxeringsnämndens beslut om fastighetstaxe- ring,

2. att ägaren senast den 10 april till fastighetstaxeringsnämndens ordför- ande får avge skriftliga erinringar mot beslutet,

3. att ny underrättelse kommer att sändas ut endast om ägaren har avgett erinringar mot beslutet eller fastighetstaxeringsnämnden, utan att erinringar har avgetts, har beslutat åsätta annan taxering än som framgår av 11 5 eller annars har frångått sådant beslut,

4. vad som skall iakttas av den som vill överklaga fastighetstaxerings- nämndens beslut om fastighetstaxering,

5. innehållet i Skiljaktig mening.

15 5 Ingår i taxeringsenhet flera fastigheter eller delar av fastigheter skall fastighetstaxeringsnämnden efter ansökan ange hur stor del av taxeringsvär- det och i 5 kap. 75 nämnda delvärden som belöper på fastighet eller fastighetsdel. Ansökan skall göras hos fastighetstaxeringsnämnden och får lämnas av ägare, arrendator, taxeringsintendent eller besvärsberättigad kommun.

16 5 Fastighetstaxeringsnämnden skall omprövabeslut närfastighetsägaren avger erinringar eller skäl annars föreligger. Fråga om nytt beslut får inte prövas av nämnden efter den 5 maj under taxeringsåret.

Prop. 1979/ 80:40 39

17 5 Fastighetstaxeringsnämndens arbete beträffande fastighetstaxeringen skall vara avslutat senast den 5 maj under taxeringsåret.

18 5 Lokal skattemyndighet skall senast den 15 juni under taxeringsåret till ägare av fastighet sända underrättelse om fastighetstaxeringsnämndens avgörande enligt 16 5. Vidare skall lokal skattemyndighet senast samma dag sända underrättelse till sökande som begärt fördelning av taxeringsvärdet enligt 15 5.

Underrättelse skall innehålla upplysning om vad som skall iakttas av den som vill överklaga fastighetstaxeringsnämndens beslut om fastighetstaxering samt om innehållet i Skiljaktig mening.

Underrättelse skall sändas till ägare som före utgången av mars månad under taxeringsåret inte erhållit underrättelse enligt 14 5. Ägaren skall senast den 25 april under taxeringsåret anmäla att han önskar underrättelse om innehållet i beslut om fastighetstaxering.

19 5 Underrättelser enligt 14 och 18 55 skall sändas till ägare av fastighet i vanligt brev. Försändelsen får i särskilda fall rekommenderas eller delges ägaren.

20 5 Fastighetstaxeringsnämndens beslut enligt 11 5 skall föras in i stomme till fastighetslängd. Besluten skall med de ändringar som gjorts med stöd av 16 5 föras in i fastighetslängd.

Nämndens beslut om byggnad på annans mark med värde under 10 000 kronor skall dock ej föras in i fastighetslängd eller stomme till sådan längd.

Annan än staten tillhörig försvarsbyggnad, som enligt 3 kap. 2 5 är undantagen från skatteplikt, skall inte föras in i fastighetslängd eller stomme till sådan längd.

Närmare föreskrifter om fastighetslängd meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

21 5 Stomme till fastighetslängd skall under en- tid av minst 10 dagar före den 10 april hållas tillgänglig inom kommunen på lämplig expedition. Lokal skattemyndighet skall senast den 15 mars utfärda kungörelse härom.

22 5 Fastighetslängden skall i bestyrkt avskrift under en tid av minst sex veckor före den 15 augusti under taxeringsåret finnas offentligen framlagd inom kommunen i den ordning som föreskrivs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

23 5 Har fastighetstaxeringsnämnds beslut om taxering ej införts i fastig- hetslängd inom föreskriven tid eller har taxering införts i fastighetslängd för annan fastighet än den taxeringen avsett eller eljest uppenbarligen felaktigt eller har anteckning om ägare i fastighetslängd blivit oriktig, får den lokala skattemyndigheten besluta om rättelse av fastighetslängden i denna del.

Har fastighetstaxeringsnämnds beslut om taxering blivit oriktigt till följd av

Prop. 1979/80:40 _ 40

1. uppenbar felräkning, eller

2. uppenbart felaktig överföring av belopp eller annan uppgift från den allmänna fastighetsdeklarationen,

får den lokala skattemyndigheten, om ej särskilda skäl föranleder att länsrätten bör avgöra frågan, besluta om rättelse i denna del.

Efter den 1 december under taxeringsåret får rättelse enligt denna paragraf beslutas endast om anmärkning i fråga om felaktigheten gjorts dessförinnan hos den lokala skattemyndigheten.

Innan rättelse beslutas skall, om detta ej är överflödigt, yttrande inhämtas från fastighetstaxenngsnämndens ordförande och, om hinder ej möter, fastighetens ägare.

Den lokala skattemyndigheten skall, om detta ej är uppenbart överflödigt, inom två veckor tillställa fastighetens ägare underrättelse om beslut i fråga om rättelse i den ordning som avses i 19 5 samt underrätta skattechefen och vederbörande kommun om beslutet.

Talan mot beslut i fråga om rättelse enligt denna paragraf får ej föras särskilt. Talan mot taxeringen får även i den del beslutet avser föras i den ordning som gäller för besvär över fastighetstaxeringsnämnds beslut.

Närmare föreskrifter om förfarandet vid rättelse enligt denna paragraf meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

1. Denna lag träder i kraft dagen efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall tillämpas första gången i fråga om allmän fastighetstaxering år 1981. I fråga om lantbruksenhet skall vid 1981 års allmänna fastighetstaxering marknads- värdet bestämmas med hänsyn till det genomsnittliga prisläget under tredje året före taxeringsåret.

2. Förordnande av ordförande och ledamot enligt 17 kap. 65 samt konsulent enligt 17 kap. 15 5 skall inför 1981 års allmänna fastighetstaxering ske före utgången av år 1979.

3. Inför 1981 års allmänna fastighetstaxering skall föreskrifter enligt 19 kap. 1 5 första stycket fastställas och förslag till föreskrifter enligt 19 kap. 1 5 andra stycket såvitt avser småhus och tomtmark lämnas senast den 15januari 1980.

4. Förslag till föreskrifter enligt 19 kap. 1 5 andra stycket såvitt avser industrienheter skall inför 1981 års allmänna fastighetstaxering utfärdas senast den 30 april 1980.

5. Den som vid ingången av år 1980 ägde hyreshusenhet, som förvärvats under något av åren 1976—1979, är efter anfordran av länsstyrelse skyldig att till ledning för provvärderingen inför 1981 års allmänna fastighetstaxering lämna uppgift om de hyror som uppburits under år 1979.

6. Genom lagen upphävs skogsvärderingsinstruktionen (1973:1100). Bestämmelserna skall dock alltjämt tillämpas i fråga om fastighetstaxering år 1980 och tidigare.

Prop. 1979/ 80:40 41

2 Förslag till Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623) Härigenom föreskrivs i fråga om taxeringslagen (1956:623)I dels att 131, 133, 135—145, 147—156 och 170—173 55 skall upphöra att gälla och att rubrikerna närmast före 131, 136, 143. 147, 170 och 172 55 skall utgå.

dels att 2 5 1. mom. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 5

1 mom.2 I denna lag förstås med inkomsttaxering: taxering till kommunal inkomstskatt och till statlig inkomstskatt;

jörmögenherstaxering: taxering till statlig förmögenhetsskatt; allmän fastighetstaxe- allmän fastighetstaxe- ring: sådan taxering av fastighet, ring: sådan taxering av fastighet, som enligt 12 5 kommunalskattelagen som enligt 1 kap. 75" fastighetstax- skall verkställas vart femte år; eringslagen (1979:000) skall verkstäl- samt las vart femte år; samt

särskild fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som skall verkställas. de år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum.

1 Lagen omtryckt 19711399. 1505 1 mom. 1973:1106 Senaste lydelse av 1505 2 mom. l974:773

1315197311106 1335 1973:1106 1355 1973:1106

135 35 1974:773 1365 1 mom. l974:773 1365 2 mom. 1973:1106 1375 1973:1106 1385 1969z709 13951973:1106 141 5 1974:773 1425 1973:1106 14351973:1106 143 a5 1973:1106 14451973:1106

1455 1973:1106 1475 1979:175

1485 1 mom. 1973:1106 148 5 2 mom. 19691709 1485 3 mom. 1973:1106 1495 1973:1106

15053 mom. 1973:1106 151 5 l974:773 1525 1973:1106 1535 1973:1106 1545 1 mom. 1973:1106 1545 2 mom. l974:773 155 5 1974:773 1565 1979:175 1705 1975:707 1725 1973:1106 1735 1 mom. l974:773 1735 2 mom. 1973:1106 173 5 3 mom. l974:773 173 5 4 mom. l974:773 173 5 5 mom. 1973:1106 lagens rubrik l974:773 rubriken närmast före 1705 19751707

2 Senaste lydelse 19791490.

Prop. 1979/80:40 42

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Inkomsttaxering och fönnögenhetstaxering samt särskild fastighetstaxe- ring innefattas under benämningen ärlig taxering.

Till den årliga taxeringen hänförs också vad som enligt 68 5 skall antecknas i skattelängden i fråga om annat än inkomsttaxen'ng eller fönnögenhetstax- ering.

Med länsrätt förstås i denna lag även den mellankommunala skatterätten, om inte annat framgår av omständigheterna.

Denna lag träder i kraft dagen efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas första gången i fråga om 1981 års allmänna fastighetstaxering.

Prop. 1979/80:40

3 Förslag till

43

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928z370)

Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskattelagen (1928z370)l dels att 5 och 7—13 55 samt anvisningarna till 5, 7—10 och 13 55 skall upphöra att gälla och att rubriken till 2 kap. samt rubrikerna närmast före 4, 5, 9 och 12 55 skall utgå,

dels att 4 och 47 55 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

452

Underlag för beräkning av kom- munal inkomstskatt såvitt gäller fas- tighet bestämmes vid fastighetstax- ering, om ej annat jöreskrives. Därvid beslutas även om och i vad mån fastighet skall vara skatteplik- t i g . Skatteplikt för fastighet innebär att garantibelopp enligt 475 skall beräknas för fastigheten.

Bestämmelserna i denna lag om fastighet äga motsvarande tillämp- ning i fråga om byggnad, som är lös egendom, om ej annat _löreskrives.

' Senaste lydelse av 55 1 mom. 1974:266 5 5 4 mom. 1965:120 5 5 5 mom. 1973:1099 7 5 1973:1099 8 5 1973:1099 9 5 1973:1099 105 1973:1099 11 5 1973:1099 12 5 1972:169 135 1 mom. 19761844 1352 mom. 1972:169 anvisningarna till 5 5 punkt.2 19531400 anvisningarna till 5 5 punkt 5 1954:44 anvisningarna till 55 punkt 6 19531400 anvisningarna till 55 punkt 8 1973:1099 anvisningarna till 75 punkt 1 1973:1099 anvisningarna till 8 5 punkt 1 1973:1099 anvisningarna till 8 5 punkt 2 1973:1099 anvisningarna till 85 punkt 3 1973:1099

2 Senaste lydelse 1973:1099.

Underlag för beräkning av kom- munal inkomstskatt såvitt gäller fas- tighet bestäms vid fastighetstaxering, om inte annat föreskrivs. Därvid beslutas även om fastighet skall vara skattepliktig. Skatteplikt för fastighet innebär att garantibelopp enligt 47 5 skall beräknas för fastig- heten.

Bestämmelserna i denna lag om fastighet skall också tillämpas i fråga om byggnad, som är lös egendom, om inte annat föreskrivs. Samma skall gälla beträffande sådana tillbehör till

anvisningarna till 8 5 punkt 4 1973:1099 anvisningarna till 8 5 punkt 5 1973:1099 anvisningarna till 95 punkt 1 1973:1099 anvisningarna till 9 5 punkt 2 1973:1099 anvisningarna till 95 punkt 3 1974:1057 anvisningarna till 95 punkt 6 1973:1099 anvisningarna till 105 punkt 1 1973:1099 anvisningarna till 105 punkt 2 1973:1099 anvisningarna till 105 punkt 3 1973:1099 anvisningarna till 105 punkt 4 1973:1099 anvisningarna till 135 punkt 2 1972:169 anvisningarna till 13 5 punkt 3 1972:169 anvisningarna till 135 punkt 4 1972:169 anvisningarna till 13 5 punkt 5 1972:169 anvisningarna till 135 punkt 6 1972:169 rubriken till 2 kap. 1973:1099 rubriken närmast före 4 5 1973:1099 rubriken närmast före 5 5 1973:1099 rubriken närmast före 95 1973:1099

Prop. 1979/ 80:40 44

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

byggnaden som avses i 2 kap. 2 och 3 55 jordabalken , i den mån de tillhör byggnadens ägare.

Fastighetstaxeringen skall, med Föreskrifter om fastighetstaxering iakttagande av 9, 12 och 13 55. ske på finns i fastighetstaxeringslagen grundval avfastighets beskaffenhet vid ( I 97 9.000). taxeringsårets ingång.

47 53

För fastighet, som året näst före taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas garantibelopp till två procent av fastighetens taxeringsvärde förstnämnda år. Garantibeloppet upptages inom den kommun, där fastigheten är belägen, såsom skattepliktig inkomst för fastighetens ägare. Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande.

Vad som i föregående stycke sägs om. ägare skall i förekommande fall i stället gälla:

a) den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med vattenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i stad samt den, som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt;

b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till kanalbolag eller till kommun eller annan menighet;

c) innehavare av publikt boställe c) innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord'samt eller på lön anslagen jord; d) juridisk person, som förvaltar d) juridisk person, som förvaltar samfällighet och som enligt 53 5 1 samfällighet och som enligt 53 5 1 mom. första stycket 1) är skattskyldig mom. första stycket 1) är skattskyldig för inkomst. för inkomst; samt e) nyttjanderättshavare till täkt- mark som avses i 2 kap. 4 åfastighets- taxeringslagen ( I 979:000), om nytt- janderätten har förvärvats mot en- gängsvederlag.

Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord skall anses den tjänsteinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastig- heten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande Sådant löneboställe som avses i lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord är vederbörande pastorat att anse såsom innehavare.

Skall avkastning utöver husbehovet av skog å fastighet, som under a) eller c) Omförmäles, författningsenligt helt eller delvis tillkomma allmän fond eller

3 Senaste lydelse 1977c572.

Prop. 1979/80:40 45

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

inrättning, är denna att anse såsom fastighetens innehavare, såvitt angår fastighetens Skogsbruksvärde.

Där beträffande fastighet, som innehaves med åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren på grund av denna sin rätt icke äger utöver husbehovet tillgodogöra sig avkastning av skog-å fastigheten, skall garantibeloth för honom icke beräknas å det i taxeringsvärdet ingående skogsbruksvärdet.

Garantibelopp beräknas för beskattningsår. Omfattar beskattningsåret kortare eller längre tid än 12 månader eller har fastigheten förvärvats eller avyttrats under beskattningsåret, skall garantibeloppet jämkas med hänsyn härtill.

Garantibelopp beräknas icke för fastighet, som ägs av ideell förening, om föreningen jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 54 9" är frikalladfrän skattskyldighet för inkomst av den förvärvskälla vari fastigheten inga'r.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft dagen efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas första gången i fråga om 4 och 47 55 på beskattningsår för vilket taxering sker i första instans år 1982 och i övrigt i fråga om 1981 års allmänna fastighetstaxe- ring.

Prop. 1979/ 80:40 46

4 Förslag till Lag om insamling av uppgifter för kommunal och statlig plane- ring

Härigenom föreskrivs följande.

1 5 För kommunal och statlig energiplanering skall ägare av byggnadstyper- na småhus, hyreshus och övriga byggnadstyper som innehåller bostäder lämna uppgifter enligt denna lag.

2 5 Uppgifter skall lämnas om byggnads uppvärmningssätt, isolering och därmed jämförlig omständighet som har betydelse för kommunal och statlig energiplanering.

3 5 Uppgifter enligt 2å skall lämnas senast den 18 september 1980 på blanketten för allmän fastighetsdeklaration.

4 5 För kommunal och statlig energiplanering och annan därmed—jämförlig planering får kommun och statlig myndighet från länsstyrelsens register över fastighetstaxeringen. förutom de uppgifter som avses i 2 &, inhämta uppgifter om byggnads standard.

5 5 Den som tagit befattning med uppgifter som avses i denna lag får inte obehörigen yppa deras innehåll.

6 & Anvisningar om förfarandet vid länsstyrelserna och de lokala skatte- myndigheterna lämnas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk törfattningssamling.

Prop. 1979/80:40

Förkortningar

Fastighetstaxe- ringskommittéema

Fastighetstaxe- ringsutredningen

Fastighetstaxeringskom- mittén

FoB 80

FoB-utredningen

FTF FTL FTR

Handledningen

JB KL KR

RR RÅ Sf

Si SFS Skvl TK TL

47

1966 års fastighetstaxeringskommittéer 1971 års fastighetstaxeringsutredning 1976 års fastighetstaxeringskommitté

Folk- och bostadsräkningen 1980

Kommittén (E 1976102) med uppdrag att utreda frågan om behovet av framtida folk- och bostadsräkningar

Fastighetstaxeringsförordningen Fastighetstaxeringslagen Fastighetstaxeringsrätt

Handledning för allmän fastighetstaxering 1975. innefattande även vissa av riksskatte- verket meddelade anvisningar, samman- ställd av riksskatteverket

Jordabalken Kommunalskattelagen (19281370) Kammarrätt

Regeringsformen Regeringsrätten

Regeringsrättens årsbok

Lagen (l947:577) om statlig fönnögenhets- skatt

Lagen (l947:576) om statlig inkomstskatt Svensk författningssamling Skogsvärderingsinstruktionen (1973: 1 100) Taxeringskungörelsen (19571513) Taxeringslagen (1956:623)

Anm. Förkortningar beträffande remissmyndigheterna återfinns i av-

snitt 1.

Prop. 1979/ 80:40 48

Utdrag BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-10- 18

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Mundebo, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell

Föredragande: statsrådet Mundebo

Proposition om fastighetstaxering, m. m.

1 Inledning

Allmän fastighetstaxering skall ske vart femte år. Senaste allmänna fastighetstaxering ägde rum år 1975. Nästa allmänna fastighetstaxering, som alltså skulle ske" år 1980, har emellertid flyttats fram till år 1981 (prop. 1976/771145, SkU1976/77252, rskr 1976/771347, SFS 1977:455). Särskild fastighetstaxering verkställs de år då allmän fastighetstaxering inte äger rum. .

Reglerna om taxering av fastighet har successivt reformerats under den senaste tioårsperioden. Reformerna har gällt i stort sett alla områden inom fastighetstaxeringen och har inneburit genomgripande förändringar på viktiga punkter. Inför 1975 års allmänna fastighetstaxering infördes under hösten 1973 flera ändringar ( prop. 1973:162 , SkU 1973:70, rskr 19731391, SFS 1973:1099—1108). Till grund för ändringarna låg ett betänkande ( SOU 1973:4 ) av 1971 års fastighetstaxeringsutredning och en inom finansdepartementet upprättad promemoria (Ds Fi 1973:7) angående fastighetsbegreppet i skatte- rätten m.m. Ändringarna innebar en nyreglering av bl. a. fastighetsbegrep- pet, bildande av taxeringsenhet och värderingsgrunder. Vidare avsåg änd- ringarna organisationen och förfarandet vid allmän fastighetstaxering. Genom lagstiftning år 1974 ( prop. 1974:116 , SkU 1974z35, rskr 1974:231, SFS 1974:295) anpassades i huvudsak reglerna om taxering av vattenfallsfastighet till systematiken och värderingsprinciperna i övrigt.

Den 16 september 1976 bemyndigades chefen för finansdepartementet att tillkalla en kommitté (Fi 1976:05) 1976 års fastighetstaxeringskommitté för att göra en översyn av reglerna för fastighetstaxeringen. En huvuduppgift var att göra en lagteknisk översyn av gällande regler. Även skattepliktsreglerna

Prop. 1979/80:40 49

borde ses över liksom frågan om värderingsmetod för vattenfallsfastigheter. Vidare borde övervägas hur fastighetstaxeringen borde anpassas till den nya organisationen av inkomsttaxeringen i första instans.

1976 års fastighetstaxeringskommitté1 hari maj 1979 avgett ett delbetän- kande ( SOU 1979:32 ) Fastighetstaxering 81. Till protokollet i detta ärende bör bifogas'en sammanfattning av kommitténs förslag som bilaga 1 . Beträffande gällande rätt samt utredningens närmare överväganden hänvisas till betänk- andet.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern (JK), Svea hovrätt, kammarrätterna i Göteborg och Sundsvall (kammarrät- terna), centralnämnden för fastighetsdata (CFD), överbefälhavaren (ÖB), fortifrkationsförvaltningen (Fort F), statistiska centralbyrån (SCB), bankin- spektionen, styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank (hypoteksbanken), statskontoret, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), riksskatte- verket (RSV), riksarkivet (RA), skolöverstyrelsen (SÖ), lantbruksstyrelsen (LBS), Skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk (naturvårdsverket), Sveriges lantbruksuniversitet (lantbmksuniversitetet), överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), bostadsstyrelsen, statens institut för byggnadsforskning (SIB), statens planverk (planverket), statens lantmäteriverk (LMV), statens indu- striverk (SIND). statens vattenfallsverk (Vattenfall), domänverket, länssty- relserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävle- borgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län, arrendelagskommittén, tomträttskommittén, delegationen för företagens uppgiftslämnande (DEFU), Göteborgs kommun, Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR), Fideikommissariernas intresseorganisation (FIO), Folksam, Föreningen Auktoriserade revisorer (FAR), Föreningen Sveriges fögderitjänstemän (FSF), HSB:s riksförbund, Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Samfundet för fastighetsvärdering, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen (SBEF), Svenska elverksföreningen (Elverksföreningen), Svenska företagares riksförbund (SFR), Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska kom- munförbundet (Kommunförbundet), Svenska kraftverksföreningen (Kraft- verksföreningen), Svenska lokaltrafikföreningen (Lokaltralikföreningen), Svenska sparbanksföreningen (Sparbanksföreningen), Sveriges advokatsam- fund (Advokatsamfundet), Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges för- eningsbankers förbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges haritverks- och

1 Numera regeringsrådet Gunnar Björne, ordförande, hovrättsfastighetsrådet Bertil Hall, riksdagsledamöterna Paul Jansson, Stig Josefson och Bo Lundgren, bitr. skattedirektören Lars Malmberg, riksdagsledamoten Börje Stensson samt skattedirek— tören Ulla Wadell.

Prop. 1979/80:40 50

industriorganisation Familjeföretagen (SHlO-Familjetöretagen), Sveriges industriförbund (lndustriförbundet), Sveriges jordägareförbund (Jordägare- förbundet), Sveriges redovisningskonsulters förbund (SRF), Sveriges riks- idrottsförbund (Riksidrottsförbundet), Sveriges skogsägareföreningars riks- förbund, Sveriges villaägareförbund, Sydkraft AB, AB Sydvatten, Taxerings- nämndsordförandenas riksförbund (TOR), Tjänstemännens centralorganisa- tion (TCO) och Ångermanälvens vattenregleringsföretag.

LBS har bifogat yttranden från lantbruksnämnderna i Södermanlands, Kronobergs, Kristianstads, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens län. Skogsstyrelsen har bifogat yttranden från skogsvårds- styrelserna i Jönköpings, Kalmar, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttranden från Stockholms läns landsting, Stockholms kommun, Södertälje kommun och Skärgårdens intresseföreningars kontaktorganisation. Vidare har länsstyrelsen bilagt ett gemensamt yttrande från de lokala skattemyndigheterna i Södertälje, Handens, Täby och Norrtälje fögderier. Länsstyrelsen i Uppsala län har bifogat yttranden från de lokala skattemyndigheterna i Enköpings, Tierps och Uppsala fögderier samt SACO/SR-föreningen vid länsstyrelsen, de lokala skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheten i Uppsala län och ST- fögderi i Uppsala län. Länsstyrelsen i Södermanlands län har bifogat yttranden från lantbruksnämnden och länsjägmästaren i Södermanlands län. Länsstyrelsen i Östergötlands län har bifogat yttranden från de lokala skattemyndigheterna i Linköpings, Mjölby, Motala och Norrköpings fögde- rier samt överlantmätaren i Östergötlands län. Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat yttranden från de lokala skattemyndigheterna i Helsingborgs och Malmö fögderier. Länsstyrelsen i Hallands län har bifogat yttranden från den lokala skattemyndigheten i Kungsbacka fögderi, lantbruksnämnden i Hal- lands län och länsjägmästaren i Hallands län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har till sitt eget yttrande fogat ett gemensamt upprättat yttrande från de lokala skattemyndigheterna i Borlänge och Falu fögderier samt skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län.

Härutöver har yttranden inkommit från Byggnadsstandardiseringen och riksantikvarieämbetet.

Kammarrätten i Göteborg och kammarrätten i Sundsvall har ingett likalydande svar. Vattenfall och Kraftverksföreningen har lämnat in ett gemensamt utarbetat svar samt var sitt eget svar. Sydkraft AB och Ångermanälvens vattenregleringsföretag delar de synpunkter som har framförts i Vattenfalls och Kraftverksföreningens gemensamma svar. FIO och Jordägareförbundet har ingett var sitt likalydande svar. Folksam instämmer i KF:s yttrande. LRF har som sitt yttrande ingett ett inom Lantbrukarnas skattedelegation upprättat utlåtande. Sveriges skogsägareför- eningars riksförbund delar de synpunkter som har framförts i utlåtandet medan Sveriges föreningsbankers förbund i princip ansluter sig till utlåtan-

Prop. 1979/ 80:40 51

det. SAF, Svenska bankföreningen och Industriförbundet har avgett ett gemensamt remissvar. SFR, Sveriges grossistförbund och SHlO-Familjefö- retagen instämmer i de synpunkter som har framförts i det gemensamma svaret. Skogsindustriemas samarbetsutskott anför att utskottet i allt väsent- ligt kan ansluta sig till vad Lantbrukarnas skattedelegation och SAF m. fl. har anfört.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Jag avser nu att behandla de frågor som tagits upp i det nämnda delbetänkandet och lägga fram förslag med avseende på 1981 års allmänna fastighetstaxering.

2. Föredragandens överväganden

Inledningsvis vill jag lägga några allmänna synpunkter på fastighetstax- eringens betydelse och på innebörden av de förslag jag i det följande kommer att redovisa. Jag tar i detta sammanhang också upp det krav på ytterligare uppskov med den allmänna fastighetstaxeringen som på sina håll fram- förts.

Hänvisningar till S2

  • Prop. 1979/80:40: Avsnitt 2

2.1. Allmänna synpunkter

Fastighetstaxeringen hade ursprungligen som enda syfte att ge underlag för den särskilda kommunala fastighetsbeskattningen, som nu betecknas garan- tibeskattning. I dag har fastighetstaxeringen och de uppgifter som inhämtas vid denna taxering fått allt större betydelse också för andra regler inom skattelagstiftningen liksom inom andra rättsområden.

Som exempel i det sistnämnda avseendet vill jag nämna att uppgifter om fastigheter spelar en ökande roll inom samhällsplaneringen. De uppgifter som i stor mängd samlas in vid fastighetstaxeringen har sedan 1970 års allmänna fastighetstaxeringen bearbetats ADB-mässigt och förts in i ett fastighetstax- eringsregister. Vid den allmänna fastighetstaxering som nu förbereds kommer en väsentlig utökning av användningen av detta register att ske. Detta beror i första hand på den av riksdagen redan beslutade samordningen mellan fastighetstaxeringen och 1980 års folk- och bostadsräkning (FoB) 80. Vidare kommer jag i det följande att föreslå att en del av uppgifterna för fastighetstaxering utnyttjas också för bl.a. energiplanering och att vissa uppgifter som behövs speciellt för denna planering samlas in vid samma tillfälle.

Redan det nu sagda visar vikten av ett väl fungerande 'system för fastighetstaxeringen. Jag kommer strax att ytterligare utveckla detta. De förslag som nu lagts fram av fastighetstaxeringskommittén innebär också i första hand just tekniska förbättringar i syfte att möta de allt högre kvalitetskrav som ställs på fastighetstaxeringens resultat. De formella

Prop. 1979/ 80:40 52

ändringarna är betydande, främst på grund av att en anpassning måste ske till den nya regeringsforrnens (RF) krav, medan de grundläggande materiella reglerna i sina huvuddrag bibehålls från 1975 års allmänna fastighetstaxe- ring.

2.1.1 Garantibeskattningen m. m.

Som jag redan nämnt har fastighetstaxeringen stor betydelse för garanti- beskattningen. Denna innebär i princip att varje kommun skall garanteras att en inkomst som minst motsvarar 2 % av taxeringsvärdet av de skattepliktiga fastigheterna i kommunen beskattas där. Garantibeskattningen ger en merinkomst för kommunen endast om den är effektiv. Det är den om dets. k. procentavdraget inte kan eller endast delvis kan utnyttjas samt om garanti- beloppet helt eller delvis kvarstår trots grundavdrag.

Kommunernas inkomster av garantibeskattningen har på grundval av 1975 års taxeringsvärden beräknats till 1 298 milj. kr. Avgörande är, som redan nämnts, i vilken grad garantiskatten är effektiv. Detta varierar mellan olika fastighetskategorier och en viss osäkerhet vidlåter alla beräkningar. Med effektivitetsgraderna 20 % för jordbruk och industrifastigheter, 75 % för villor, fritidshus, hyreshus och affärshus samt 100 % för exploateringsfastig- heter beräknas de effektiva garantibeloppen vid 1981 års taxering uppgå till 7 340 milj. kr. vid en fördubbling av taxeringsvärdena.

Med nuvarande genomsnittliga utdebitering, 29 kr. blir då kommunernas inkomster av garantibeskattningen ca 2 100 milj. kr. De angivna effektivi- tetstalen har uppskattats av dels 1971 års fastighetstaxeringsutredning, dels fastighetstaxen'ngskommittén och RRV.

Fastighetstaxeringskommittén har ingående beskrivit de olika delar av skattelagstiftningen där resultaten från fastighetstaxeringen kommer till användning. Bland dessa kan främst nämnas den schablonmässiga inkomst- beskattningen av en- eller tvåfamiljsfastigheter samt fastigheter som tillhör allmännyttiga bostadsföretag och bostadsrättsföreningar. Uppgifter om vär- den kommer också till användning t. ex. vid bestämmande av underlag för byggnadsavskrivningar, realisationsvinstbeskattning och fördelning av inkomst av fastighet mellan olika kommuner samt vid beräkning av förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt, stämpelskatt och skogsvårdsavgift. Beslut om fastighets beskattningsnatur har också avgörande betydelse för till vilken förvärvskälla inkomsterna från fastigheten skall föras.

Även utanför beskattningen har rättsverkningar knutits till taxeringsvär- dena och andra uppgifter från fastighetstaxeringen. Kommittén har beskrivit detta. Här kan nämnas användningen i samband med olika kapital- och fonderingsregler, jordförvärvs- och jordhävdslagstiftningen samt förköpsla- gen ( 1967:868 ).

Prop. 1979/80:40 53

2 . I .2 Planeringsunderlag

Fastighetstaxeringen med de uppgifter som därvid inhämtas har även betydelse för olika delar av samhällsplaneringen. Som nämnts har en samordning av fastighetstaxeringen och FoB 80 redan beslutats av riksdagen ( prop. 1978/79:128 , FiU 1978/79129, rskr 1978/79z282, SFS 1979:217). Det är ett viktigt mål att kvaliteten på fastighetstaxeringens resultat skall motsvara även kraven för olika planeringsändamål.

Kommittén anser att samarbete och samordning med andra officiella fastighetsregister skall eftersträvas. Många remissinstanser framhåller fastig- hetstaxeringens och fastighetstaxeringsregistrets betydelse för olika slag av samhällsplanering. Fastighetstaxeringsregistret innehåller de uppgifter som har registrerats på dataminne både i den delen de reproduceras i fastighets- längd och i andra delar.

Remissinstanserna anser allmänt att kommittéförslaget gör uppgifterna från fastighetstaxeringen användbara för planeringsändamål. Jag vill här nämna att Sveriges villaägareförbund anser att tillfället vid den allmänna fastighetstaxeringen bör utnyttjas för att få fram en fyllig information. SCB framhåller att allt större intresse har visats för möjligheterna att använda fastighetstaxeringsregistret, framför allt i samhällsplaneringen. SCB anför att detta ADB-baserade register är det enda totala register med detaljerad information om den fasta egendomen i riket. ÖEF framhåller betydelsen av uppgifterna för de beredskapsplanerande myndigheterna. CFD anför att fastighetstaxeringsregistret är det enda rikstäckande registret med data om byggnader.

Kommunförbundet m. fl. framhåller behovet av att fastighetstaxeringen och fastighetstaxeringsregistret kan utnyttjas för kommunal planering, särskilt energiplanering.

Uppgifter från fastighetstaxeringen om värden, ägarkategorier, fastighets- typer, arealer, bebyggelseförhållanden m. m. tjänar också ett viktigt ändamål som underlag för enskilda personers, det privata näringslivets och institutio- ners planering. Uppgifterna kommer också till användning vid bedömning av fastighetsmarknad och fastighetsstruktur liksom för banker och andra kreditgivare.

Det har sålunda klart kommit till uttryck i remissyttrandena vilken betydelse man lägger vid fastighetstaxeringsregistret och dess innehåll. Förutom målet för fastighetstaxeringen att åstadkomma en rättvis och likformig taxering är därför viktigt att den kvalitetsmässiga aspekten vid fastighetstaxeringen beaktas även för dess betydelse för samhällsplane- ringen.

En samordning och ett samarbete med andra officiella register bör eftersträvas som också kommittén framhållit. En samordning i uppgiftsin- samlingen och användningen av uppgifterna för samhällsnyttiga ändamål liggeri linje med detta. Jag kommer i det följande under avsnitt 2.6 att föreslå

Prop. 1979/80:40 54

en samordnad uppgiftsinsamling för fastighetstaxeringen och planeringsän- damål, särskilt energiplaneringen, liknande den som redan beslutats för fastighetstaxeringen och FoB 80. Jag anser att stora vinster från förenklings- och kostnadssynpunkter är att göra här både för det allmänna och de enskilda.

Hänvisningar till S2-1

  • Prop. 1979/80:40: Avsnitt 2.6

2.1.3. Statistiska uppgifter

För att ytterligare belysa fastighetstaxeringens betydelse kan det ha sitt intresse att något ange de värden som berörs. SCB utför den statistiska bearbetningen av taxeringsmaterialet. Resultatet av de allmänna fastighets- taxeringarna redovisas för hela riket, län, A-regioner och kommuner.

Vid 1975 års allmänna fastighetstaxering uppgick det totala taxeringsvärdet för omkring 2,3 miljoner taxeringsenheter till 389 miljarder kronor. Av det sammanlagda taxeringsvärdet föll 49 miljarder eller 13 % påjordbruksfastig- heter och 340 miljarder eller ca 87 96 på kategorin annan fastighet. Jordbruksfastigheternas procentuella andel av de totala taxeringsvärdena har sjunkit från 16 96 år 1965 till 12 % år 1977. På grund av de fortgående investeringarna på annan fastighet har den procentuella höjningen av taxeringarna varit högre under perioden 1970—1975 på annan fastighet än i fråga om jordbruksfastighet. Antalet taxeringsenheter av beskattningsnatu- ren annan fastighet och deras värden fördelade sig vid 1975 års taxering på olika fastighetstyper enligt följande:

Antal Taxerings- värden milj.kr.

1. Småfastigheter 1 809 078 142 978 därav med enfamiljsvilla 921 463 95 035 tvåfamiljsvilla 75 239 7 789 rad- och kedjehus 111 543 15 988 fritidshus 506 526 18 689 tomt permanenthus 83 872 1 667 tomt fritidshus 71 012 1 081 småhusfastighet för fler än två famil- 992 685 jer annan småhusfastighet 16 045 1 598 småhusfastighet med okänd anv. 22 386 447 2. Hyres- och affärsfastigheter 99 524 106 594 3. lndustrifastigheter 59 119 77 164 4. Exploateringsfastigheter 10 201 1 846 5. Specialfastigheter 15 973 8 470 6. Annan fastighet med okänd anv. 16 106 2 901

Summa 2 010 010 339 956

Prop. 1979/80:40 55

2.2. Lagstiftningens utformning 2.2.1 En ny fastighetstaxeringslag

Gällande fastighetstaxeringsregler är omfattande och fördelade på ett flertal olika författningar, anvisningar m. m. En viss förenkling och syste- matisering av reglerna genomfördes inför 1975 års taxering. F. n. finns endast huvudprincipema för taxeringen och värderingen — utom vad gäller skogs- taxeringen i de författningar som antas av riksdagen dvs. KL och TL. Detaljregleringen lämnas i anvisningar som meddelas av RSV. För skogs- taxeringen finns både grunder och mer detaljbetonade regler i Skvl som antagits av riksdagen.

I direktiven till fastighetstaxeringskommittén anfördes bl. a. att en författ- ningsmässig översyn behövs av fastighetstaxeringsområdet. Den nya RF lämnar inte samma möjligheter som den gamla att delegera rätten att utfärda föreskrifter. En genomgång måste därför göras av regelkomplexet. Vidare framhölls det i direktiven att reglerna finns i flera olika författningar och att detta gör området svåröverskådligt. En lagteknisk översyn ansågs därför nödvändig bl. a. för att få till stånd en systematisk ordning av författnings- området.

Kommittén har nu föreslagit att alla regler om fastighetstaxeringen samlas i en fastighetstaxeringslag, FTL, som beslutas av riksdagen, en fastighetstax- eringsförordning med av regeringen utfärdade verkställighetsföreskrifter, föreskrifter som bl. a. RSV har bemyndigats meddela och anvisningar utfärdade av RSV eller länsstyrelse.

FTL behandlar tre huvudsakliga områden. Det första, som finns i kapitlen 1—4, behandlar allmänna taxeringsfrågor, definitioner bl. a. av byggnader och mark samt bestämmelser om skatteplikt, beskattningsnatur och taxerings- enhet. 5—15 kap. behandlar olika värderingsfrågor och påföljande kapitel frågor om organisationen och förfarandet. De femton första kapitlen har i dag sin motsvarighet i huvudsak i KL, Skvl och RSV:s anvisningar. Den sista delen motsvarar främst reglerna i TL om allmän fastighetstaxering.

Kommittén har uttalat att de regler som bör ingå i FTL och därför beslutas av riksdagen skall vara av mer grundläggande och principiell karaktär. De närmare detaljerna kan sedan regleras genom verkställighetsföreskrifter till lagen. Kommittén föreslår att övervägande delen av de värderingsregler, som inte ges i FTL eller i förordning, som beslutas av regeringen, skall meddelas i form av verkställighetsföreskrifter av myndighet under regeringen och således vara bindande. Kommittén förutsätter att den föreskrivande myn- digheten skall vara RSV som också skall utfärda anvisningar om fastighets- taxeringen.

1 det närmaste samtliga remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag att samla de huvudsakliga reglerna om fastighetstaxeringen i en särskild lag. De har inte heller någon erinran mot den föreslagna principiella utformningen av FTL. Flertalet remissinstanser tillstyrker också förslaget att riktvärden o. d.

Prop. 1979/ 80:40 56

skall lämnas genom föreskrifter. Några är emellertid tveksamma. Detta gäller bl. a. Svea hovrätt. Lantbrukarnas skattedelegation anser att riktvärden m. fl. tabellvärden inte bör ha karaktär av föreskrifter som är bindande. Riktvär- dena, sägs det, har i realiteten avgörande betydelse. Det händer att det taxeringsvärde som tas fram med utgångspunkt i riktvärden kan konstateras inte motsvara 75 % av marknadsvärdet. Man skall då inte, anför delegatio- nen, ändra värdefaktorer för att nå önskat resultat. I stället bör värdet få justeras även om s. k. säregna förhållanden inte föreligger. Enligt delegatio- nens uppfattning skall riktvärdena fastställas i form av anvisningar.

För egen del vill jag anföra följande. Den föreslagna uppbyggnaden av FTL har så gott som genomgående bemötts mycket positivt. Jag anser också att de lagtekniska förslagen bör godtas i sina väsentliga drag. På en punkt finns det emellertid enligt min mening anledning att göra en något annorlunda avvägning än kommittén.

Det gäller omfattningen av de regler som skall utfärdas i form av föreskrifter och därför bli bindande. Bl. a. Lantbrukarnas skattedelegation har ansett att det av olika skäl , som nyss återgetts, är olämpligt att slutprodukten i det föreslagna värderingssystemet, dvs. riktvärdena, skall vara helt bindan- de.

Ett syfte med detta system, som förfinats sedan 1975 års taxering,är att nå stadga och enhetlighet vid taxeringen och att få garantier för resultatens kvalitet. Därför regleras värderingsmetoden i vad avser värdeområden, värdeserier m.m. ingående i de kapitel i den föreslagna lagen som avser värdering med utgångspunkt i riktvärdena. Däremot sker bestämningen av de enskilda riktvärden som skall tas fram enligt dessa regler genom främst provvärdering som företas lokalt och är grundad på tillgänglig fastighetspris- statistik eller genom ett liknande förfarande.

Jag vill i sammanhanget först erinra om vad föredragande departements- chefen uttalade i prop. 1973:162 (5. 341) i fråga om bundenheten av anvisningar vid fastighetstaxeringen. Han anförde bl. a. att anvisningar som man i lagstiftningen förutsatt att RSV skall utfärda vid fastighetstaxeringen, t.ex. värdetabeller för skogen, skall följas och att avsteg från dem vid fastighetstaxeringen får göras endast med stöd av den bestämmelse i KL enligt vilken man skall ta hänsyn till säregna förhållanden på fastigheten vid värderingen. De anvisningar för fastighetstaxeringen som utfärdats på länsplanet bör i princip också följas, anförde departementschefen, ehuru de inte har samma valör som RSV:s anvisningar.

För egen del vill jag understryka att riktvärdena enligt kommitténs förslag skall tas fram av värderingsexpertis i utökad samverkan i olika former med fastighetstaxeringsnämnderna och allmänheten. Det är därför normalt så att riktvärdena bygger på de bästa utredningar om fastigheternas marknadsvär- den som går att få fram som underlag för värderingen. Emellertid kan naturligtvis felräkningar och oriktiga beräkningar förekomma också i detta sammanhang. Jag har därför stannat för att riktvärdena liksom vid föregå-

Prop. 1979/80:40 57

ende fastighetstaxering bör meddelas i anvisningsform och inte i form av bindande föreskrifter. Jag förutsätter emellertid att det liksom tidigare kommer att finnas skäl att frångå riktv'äl'rde'ria i endast mycket'begränsad omfattning.

2.2.2. Tidpunkten för den allmänna fastighetstaxeringen

Enligt riksdagens beslut år 1977 skall nästa allmänna fastighetstaxering äga rum år 1981. Liksom vid tidigare tillfällen har det emellertid på sina håll ifrågasatts om inte taxeringen borde skjutas upp. Som skäl har angetts administrativa svårigheter, problem med fastighetsprisstatistiken, behovet av att bättre överblicka konsekvenserna av de starkt höjda taxeringsvärden som kan väntas etc. Denna gång har man också från något håll anfört den lagtekniska omläggningen som skäl för ett uppskov.

Jag anser inte att de argument som framförts motiverar någon ändring av riksdagens tidigare beslut. Det är givet att en engångsinsats av det slag en allmän fastighetstaxering innebär alltid måste betyda en påfrestning på de administrativa resurserna, men den blir inte mindre av att förskjutas. Jag vill här också erinra om att den allmänna fastighetstaxeringen redan skjutits upp ettår. Ju längre tid som går mellan de allmänna fastighetstaxeringarna desto större blir de språngvisa höjningarna av värdena. Det har från många håll bland remissinstanserna framförts önskemål om en övergång till ett system med rullande taxeringar för att undvika sådana abrupta förändringar av taxeringsvärdena. Jag anser mycket tala för ett sådant system. Man skulle då också minska de administrativa svårigheter för skattemyndigheterna som följer av nuvarande ordning. Fastighetstaxeringskommittén räknar med att under 1980 lämna förslag i frågan om rullande taxering. Jag vill emellertid framhålla att en allmän fastighetstaxering av hittillsvarande slag måste utgöra utgångspunkt för en eventuell övergång till ett nytt system. I jämförelse med tidigare tillfällen är också 1981 års allmänna fastighetstaxering mycket väl förberedd på nuvarande stadium, och avsevärda resurser har redan lagts ned inför taxeringen. Jag återkommer till detta i det följande.

Det är uppenbart att en sådan höjning av fastigheternas taxeringsvärden som är att vänta måste beaktas vid utformningen av de olika skattebestäm- melser som bygger på taxeringsvärdena. Den fråga som berör de största medborgargrupperna är den schablonmässiga intäktsberäkningen för egna hem. Liksom skett i samband med tidigare allmänna fastighetstaxeringar kommer givetvis även denna gång villaschablonen att justeras så att inga socialt oacceptabla effekter uppstår. Konkreta förslag bör emellertid anstå till dess att taxeringens utfall med någorlunda säkerhet kan förutses. Fastighets- taxeringskommittén har fått tilläggsdirektiv (Dir. 1978:22) att komma med förslag på denna punkt. Ett betänkande om detta avses bli lämnat under första halvåret 1980. Jag vill i sammanhanget erinra om att de nya taxeringsvärdena från 1981 års allmänna fastighetstaxering kommer att

Prop. l979/ 80:40 58

tillämpas vid inkomsttaxeringen först år 1982.

De höjda taxeringsvärdena får också stor inverkan på kapitalbeskattningen av bl. a. jordbrukare och andra ägare till familjeföretag. Här vill jag erinra om att regeringen nyligen bemyndigat mig att tillkalla en kommitté för att se över beskattningsreglerna för familjeföretagen. Kommittén skall enligt sina direktiv (Dir. 1979:106) även behandla hithörande frågor. Lantbrukarnas skattedelegation har också pekat på att vissa ändringar kan behöva göras i fråga om annan lagstiftning. Det handlar här bl. a. om beskattningen av täkter, avskrivningsunderlaget för byggnader på jordbruksfastigheter i vissa fall och vissa realisationsvinstfrågor. Dessa frågor övervägs f. n. inom budgetdepartementet och jag räknar med att en departementspromemoria kommer att kunna framläggas under första halvåret 1980.

Sammanfattningsvis finner jag alltså de skäl som anförts för ett uppskov med den allmänna fastighetstaxeringen inte övertygande. Detta ställnings- tagande får också sägas ha stöd i remissutfallet. Så har t. ex. den nya lagens utformning och innehåll fått ett huvudsakligen mycket gott mottagande. Jag vill också erinra om den av riksdagen beslutade samordningen mellan den allmänna fastighetstaxeringen och FoB 80. Denna samordning har stor betydelse såväl för det allmänna som för de enskilda. Ett uppskov med fastighetstaxeringen skulle tvinga fram en omprövning av beslutet om FoB 80.

Jag anser således att nästa allmänna fastighetstaxering bör äga rum som planerat år 1981 och jag övergår nu till en närmare diskussion om den nya lagstiftning som skall tillämpas vid detta tillfälle.

2.3 Allmänna taxeringsregler 2.3.) Inledande bestämmelser

I klarläggande syfte bör enligt kommittén FTL liksom KL och TL inledas med ett avsnitt med allmänna bestämmelser och definitioner. Bestämmelser med i stort sett samma innehåll som de som nu föreslås i 1 kap. FTL finns i KL och TL.

Enligt kommittéförslaget skall 1 kap. FTL inledas med en allmän regel om vad beslutet om fastighetstaxeringen skall omfatta. Det motsvarar vad som är huvudmomenten vid fastighetstaxeringen, nämligen att för varje fastighet besluta om skatteplikt, taxeringsenhet, beskattningsnatur och taxeringsvär- de.

Kommittén anser vidare att en bestämmelse bör finnas om att det skall iakttas att taxeringarna blir överensstämmande med skatteförfattningarna och i möjlig mån likformiga och rättvisa. Kommittén föreslår också att taxeringsår definieras i FTL på samma sätt som i KL.

Vidare föreslås oförändrad tillämpning av fastighetsbegreppet, dvs. det civilrättsliga fastighetsbegreppet enligt JB. Till fastighet skall liksom hittills i skattesammanhang också räknas byggnad som är lös egendom liksom byggnads- och industritillbehör till sådan byggnad.

Prop. 1979/80:40 59

Kommittén diskuterar också begreppet tillfällig byggnad och anför bl. a. att byggnad bör anses uppförd för stadigvarande bruk på fastigheten i vart fall om den funnits på samma plats i fem år. Den bör då hänföras till fast'egendom och taxeras som sådan.

En bestämmelse bör liksom f. n. finnas om att endast skattepliktig fastighet skall åsättas taxeringsvärde och att som ägare skall anses den som enligt 47 & KL skall ta upp garantibelopp som skattepliktig inkomst.

Kommittén anser att förhållandena vid taxeringsårets början skall ligga till grund för beskattningen vid fastighetstaxeringen. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall förhållandena vid taxeringsårets början gälla vid bedöm- ningen av både fastighetsanvändning och beskaffenhet.

1 övrigt bör enligt kommittén i det inledande kapitlet i FTL tas in en regel om när allmän fastighetstaxering skall ske liksom om särskild fastighetstax- ering under den löpande taxeringsperioden mellan två allmänna fastighets- taxeringar.

Remissinstanserna anser överlag att det är riktigt att samla de allmänna bestämmelserna och definitionerna om fastighetstaxering i ett inledande kapitel. Från något håll ifrågasätts om inte ytterligare definitioner bör lämnas i inledningskapitlet. En remissinstans anser att värdets fördelning på delvärden och indelningen i fastighetstyper borde hänföras till beslutet om fastighetstaxering och inte till beslutets grunder.

För egen del anser jag att det är en lämplig lagstiftningsmetod att i ett inledande avsnitt samla allmänna bestämmelser och definitioner som avser område som skall regleras. Fastighetstaxeringsreglema innehåller av natur- liga skäl en mångfald definitioner. Jag anser att det urval av definitioner o. d. som kommittén föreslagit skall ingå i 1 kap. är väl avvägt.

Den föreslagna bestämmelsen om vad som är beslut vid fastighetstaxering överensstämmer med praxis. Jag ser inte någon anledning att utvidga detta att avse t. ex. indelningen i byggnadstyper. Indelning i byggnadstyp anses i dag vara del av beslutsgrunderna och kan i den egenskapen överklagas om den visas ha rättslig betydelse utanför fastighetstaxeringen. Det vore också problematiskt att avgöra vilka grunder, som skulle vara en del av beslutet. Arealen, som är en av grunderna för beslutet, har t. ex. i vissa sammanhang överprövats särskilt. Jag anser således inte att det är påkallat att ändra den regel som kommittén föreslagit om vad som skall avses med beslutet om fastighetstaxering.

Några frågor om fastighetsbegreppet vid taxeringen har tagits upp i remissyttrandena. Man har ansett att begreppet fastighet bör definieras i en inledande bestämmelse och att det av den bestämmelsen bör framgå att fastighetsbegreppet är detsamma som enligt JB. Lagen bör också, sägs det, kompletteras med en regel om vad som är tillfällig byggnad och ett klarläggande av vad som är markanläggning.

Nu gällande bestämmelser om fastighetsbegreppet vid taxeringen infördes vid lagstiftningen inför 1975 års allmänna fastighetstaxering ( prop. 1973:162

Prop. 1979/80:40 60

s. 293). Även i den behandling, som föregick prop. 1973:162 , togs frågan om en kodifiering av fastighetsbegreppet upp. 1 förarbetena (Ds Fi 1973:7 s. 29) anfördes att någon definition av fastighetsbegreppet inte längre var behövlig i KL. Man anförde att någon sådan inte fanns i t. ex. fastighetsbildnings- och expropriationslagstiftningen. Jag anser att det inte heller nu finns anledning att uttryckligen anknyta fastighetsbegreppet för taxeringen till jordabalken . Fastighetsbegreppet enligt jordabalken skall ändå gälla. 1 den mån avvikelse från det civilrättsliga fastighetsbegreppet behöver göras får detta anges särskilt.

Inte heller anser jag att några lagregler bör lämnas för begreppen markanläggning eller tillfälliga byggnader. Svea hovrätt har ansett att markanläggning bör definieras i enlighet med terminologin i jordabalken som ledning, stängsel och annan anläggning. Vid beskattningen skall man genomgående utgå från den civilrättsliga klassificeringen i jordabalken . I princip gäller alltså den definition ijordabalken som hovrätten angett. Det är enligt min mening inte heller behövligt att definiera begreppet markanlägg- ning i FT L. Jordabalkens definition tillför inte heller mycket i förtydligande syfte. Det får i stället ankomma på RSV att utfärda närmare anvisningar om detta för fastighetstaxeringen.

Detsamma bör ske i fråga om vad som bör avses med begreppet tillfällig byggnad. Även här får man falla tillbaka på den civilrättsliga fastighetsklas- sificeringen. Avgörande blir om byggnaden skall anses vara uppförd för stadigvarande bruk. Framstår det vid taxeringstillfället som klart att bygg- naden inte skall finnas kvar på samma ställe i fem år är den enligt kommitténs mening en tillfällig byggnad. Den skall då inte taxeras. Jag delar den uppfattningen.

Förslaget att föra samman reglerna om fastighetstaxering till FTL har omfattande lagtekniska följdverkningar. 2 kap. KL och Skvl innehåller de nu gällande materiella lagreglema om fastighetstaxering. De föreslås därför nu upphöra att gälla. Ett undantag är regeln om det skatterättsliga fastighetsbe- greppet som föreslås ingå i 4å KL. Jag tillstyrker dessa förslag.

2.3.2 Indelning av byggnader och mark

Det sätt på vilket egendomen klassificeras i olika byggnadstyper och typer av mark, s. k. ägoslag, här avgörande betydelse för de olika momenten vid taxeringen. t. ex. vid indelningen i taxeringsenhet. Vidare används olika värderingsmetoder för skilda slag av egendom.

Regler om hur byggnader och mark skall klassificeras vid fastighetstax- eringen finns f. n. inte i någon författning utom såvitt gäller skogsmark som regleras i Skvl. 1 övrigt finns anvisningar från RSV.

Kommittén föreslår att klassificeringsbestämmelser tas in i FTL för att få fram grupper av egendom som har likartade egenskaper och som enhetliga värderingsregler kan ställas upp för. Man har strävat efter att samordna

Prop. 1979/ 80:40 61

begreppsdefinitionerna med vad som gäller i andra författningar och i statistiska framställningssammanhang. Andra målsättningar har varit att göra definitionerna klara och enkla att tillämpa.

Vid 1975 års allmänna fastighetstaxering skulle indelningen av mark göras främst utifrån egendomens faktiska användning och beträffande byggnader den faktiska användningen och beskaffenheten. Enligt kommittén bör detta gälla även i fortsättningen. Reglerna för indelning i byggnader och mark har kommittén gjort så att de skall kunna ligga till grund för bl. a. reglerna om skatteplikt, taxeringsenhet och beskattningsnatur.

Remissinstanserna har accepterat den föreslagna systematiken för klassi- ficeringen. En del remissinstanser har särskilt välkomnat en samordning av begreppsdefinitionerna med dem som gäller i andra sammanhang.

Även jag anser den föreslagna systematiken ändamålsenlig. Förslaget om klassificering av byggnader och mark är väl ägnat att ligga till grund för övriga moment vid fastighetstaxeringen. Invändningar beträffande vissa delfrågor har dock framförts från några remissinstanser. Jag återkommer till detta vid behandlingen av byggnadstyperna och ägoslagen.

2.3.2.l Indelning i byggnadstyper Indelning efter beskaffenhet och användning, huvudsaklighetsprincipen

Byggnadsbeståndet skall enligt kommittén indelas i olika byggnadstyper, nämligen småhus, hyreshus, ekonomibyggnad, industribyggnad och special- byggnad. Gruppen specialbyggnader föreslås bli indelad i undergrupper, t. ex. vårdbyggnad och skolbyggnad.

För samtliga byggnadstyper utom specialbyggnader föreslås att det ända- mål som byggnaden är inrättad för skall ligga till grund för indelningen. I fråga om specialbyggnader skall användningssättet vara indelningsgrund. Användningssättet skall vara avgörande för om byggnaderna skall undantas från skatteplikt.

Kommittén föreslår en huvudsaklighetsprincip vid indelningen. Detta stämmer överens med reglerna i 1975 års klassificeringssystem. Det ändamål för vilket en byggnad huvudsakligen — dvs. till mer än hälften — används eller är inrättad blir alltså avgörande för indelningen.

Enligt förslaget skall en byggnad, som används på sådant sätt att den kan indelas som specialbyggnad också klassificeras som sådan, även om den kan anses inrättad för något ändamål som skulle motivera annan indelning. Detta föreslås emellertid inte gälla när byggnad kan indelas såväl som ekonomi— byggnad som specialbyggnad. I sådant fall skall byggnaden indelas som ekonomibyggnad.

Remissinstanserna har i princip lämnat förslaget om klassificering av "byggnader efter beskaffenhet och användningssätt utan erinran. Även jag anser att den valda konstruktionen är ändamålsenlig. Härigenom får man en väl avgränsad grupp för skattefria byggnader.

Prop. 1979/ 80:40 62

Remissinstanserna har även godtagit att en huvudsaklighetsprincip tilläm- pas vid klassificering av byggnader. Några remissinstanser har påpekat att det kan bli svårt att avgöra vilket som är en byggnads huvudsakliga användning eller beskaffenhet. Jag vill emellertid framhålla att man alltid får räkna med att det kan uppkomma gränsdragningssvårigheter oavsett på vilket sätt man går till väga. Enligt min mening föreligger skäl av praktisk natur föratt behålla nuvarande huvudsaklighetsprincip. Jag vill emellertid föreslå ett förtydligan- de. Enligt kommittén skall det vara avgörande om byggnaden till mer än hälften används på visst sätt. 1 lagtexten bör därför uttrycket "till övervä- gande del” användas. Jag ansluter mig i övrigt till de riktlinjer som kommittén har dragit upp för tillämpningen av huvudsaklighetsprincipen. För att underlätta arbetet med klassificeringen bör utförliga anvisningar lämnas av RSV.

Småhus och hyreshus

Enligt gällande ordning används begreppen småhus och hyreshus vid klassificeringen av bostadsbyggnader på annan fastighet. Byggnader, som används som bostäder på jordbruksfastighet uppdelas f. n. inte i olika kategorier utan benämns enbart bostadsbyggnader. Som hyreshus betecknas också byggnader som är avsedda att användas för kontor och butiker samt förrådsutrymmen i anslutning till sådana byggnader.

Liksom f. n. skall enligt kommittén det ändamål för vilket bostadsbygg— naden är inrättad få avgöra om byggnaden skall hänföras till småhus eller hyreshus. Som småhus skall anses byggnader som är inrättade med bostäder åt högst två familjer och som hyreshus övriga bostadsbyggnader. Detta föreslås gälla även beträffande bostadsbyggnader på jordbruksfastighet. Komplementbyggnader såsom garage m.m. som ligger i anslutning till småhus, skall enligt förslaget inte indelas särskilt utan behandlas som om de var belägna inom byggnaden. Till gruppen hyreshus skall enligt förslaget hänföras även byggnader som det går att beräkna ett hyresvärde för, såsom kontors- och butiksbyggnader.

Förslaget innebär att under beteckningen hyreshus skall falla även vissa byggnader som f. 11. inte hör dit utan är indelade som specialbyggnader. Det gäller hotell, restauranger och liknande byggnader. Även fristående förråd, som är belägna i anslutning till ett hyreshus och som behövs för verksam- heten i hyreshuset, skall enligt förslaget hänföras till hyreshus.

Förslaget om småhus och hyreshus har mottagits positivt av remissinstan- serna. Några remissinstanser har emellertid ifrågasatt om inte vissa typer av byggnader borde brytas ut ur gruppen hyreshus och behandlas särskilt vid taxeringen.

För egen del vill jag anföra följande. Som tidigare har anförts avser klassificeringen att ligga till grund för de olika momenten vid taxeringen. De byggnader som har förts till byggnadstypen hyreshus är sådana där ett

Prop. 1979/80:40 , 63

hyresvärde kan beräknas. Samma värderingsregler bör därför användas för dessa byggnader. Kommitténs förslag i.denna_del bör följas och detsamma gäller förslaget beträffande småhus.

Ekonomibyggnad

De byggnader som används eller behövs för jordbruk eller skogsbruk och som inte är bostadsbyggnader benämns ekonomibyggnader m. m. Kommit- tén föreslår att hit skall räknas byggnad som är inrättad för jordbruk eller skogsbruk, såsom t. ex. djurstall och loge. Även växthus på jordbruk och skogsbruk föreslås klassificerat som ekonomibyggnad om växthusarealen understiger 300 m2. Förslaget om ekonomibyggnader har i allmänhet motta- gits positivt och jag vill föreslå att det genomförs.

Specialbyggnad

F.n. är gruppen specialbyggnader en restgrupp. Dit hör nämligen alla byggnader på annan fastighet som inte kan hänföras till någon annan typ av byggnad. Byggnadstypen specialbyggnad skall enligt förslaget ges en ändrad innebörd och inte längre utgöra en restgrupp. Till denna skall hänföras flertalet av de byggnader som används på sådant sätt att skattefrihet är motiverad för dem. Gruppen specialbyggnader föreslås bli indelad i under- grupper. Förslaget innebär, trots ändringen, att de flesta byggnader som nu ingår i gruppen specialbyggnader även i fortsättningen kommer att betecknas specialbyggnad.

Förslaget har i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna. Vissa remissinstanser anser att man genom att låta begreppet Specialbyggnad få ett annat innehåll än tidigare kan kan medföra en del svårigheter.

För egen del anser jag det vara ändamålsenligt att en särskild grupp skapas för byggnader som oavsett ägare skall undantas från skatteplikt.

Jag anser att specialbyggnad är en passande benämning. Under avsnittet om skatteplikt kommer jag att närmare beröra de olika undergrupperna.

Industribyggnad och övrig byggnad

Kommittén föreslår att de byggnader som inte skall hänföras till byggnads- typerna småhus, hyreshus, ekonomibyggnad och specialbyggnad skall hänföras till en särskild byggnadstyp, som får utgöra en restgrupp i likhet med specialbyggnad i gällande ordning. Byggnadstypen föreslås bli benämnd industribyggnad.

Industribyggnad enligt förslaget kommer i stort sett att motsvara industri- byggnad i gällande ordning. Hit kommer att hänföras bl.a. byggnader för industriell verksamhet, större växthus, ekonomibyggnad utan samband med jordbruk eller skogsbruk och kraftverk.

Prop. 1979/80:40 64

Förslaget har på det hela taget lämnats utan erinran av remissinstanserna. Några av dem förordar emellertid att gruppen industribyggnad skall omfatta endast sådana byggnader som det bedrivs industriell verksamhet i. För resterande byggnader skulle i stället en ny grupp inrättas. Benämningen övriga byggnader har nämnts i sammanhanget.

Enligt min mening uppnår man en bättre systematik vid klassificeringen om man, som vissa remissinstanser föreslår, skiljer ut de. egentliga industri- byggnaderna till en särskild byggnadstyp och låter resterande byggnader utgöra en restgrupp. Detta stämmer också bättre överens med det förslag till systematik som kommittén har framlagt angående ägoslagen och som jag biträder. Jag föreslår att vid klassificeringen av byggnader en byggnadstyp används som benämns industribyggnad. Den bör definieras som byggnad som är inrättad för industriell verksamhet. Dessutom bör en byggnadstyp kallad övriga byggnader införas. Till övriga byggnader bör hänföras alla byggnader som inte kan hänföras till någon annan av de föreslagna byggnadstyperna.

Till industribyggnader bör således föras bl.a. byggnader för livsmedelsin- dustri, trävaruindustri, kemisk industri, gruv- och täktverksamhet och annan tillverkningsindustri. Inom gruppen övriga byggnader faller bl. a. byggnader såsom bensinstationer, parkeringshus, storgarage samt djurstall och växthus utan samband med jordbruk. Den närmare gränsdragningen bör ankomma på RSV.

2.3.2.2 Indelning i ägoslag

Enligt reglerna för 1975 års fastighetstaxering särskiljs ägoslag endast för mark på jordbruksfastighet. Den mark som hör till annan fastighet klassifi- cerades inte. Indelningen skedde i huvudsak efter den faktiska använd- ningen.

Kommittén föreslår att all mark, även mark på annan fastighet, skall indelas i ägoslag. Indelningen bygger på pågående, lämplig och tillåten användning av mark, dock skall indelning inte ske på grund av tillfällig användning. Enligt förslaget skall marken indelas i ägoslagen tomtmark, exploateringsmark, täktmark, åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpe- diment och övrig mark.

Remissinstanserna har på det hela taget inte framfört några invändningar mot de grunder för indelningen som har föreslagits. För egen del finnerjag att grunderna är väl lämpade för att få en ändamålsenlig klassificering av marken för fastighetstaxeringsändamål.

Vattentäckt område

Vattentäckt område klassificeras nu som icke produktiv mark och åsätts inte något värde, om inte särskilda skäl finns.

Prop. 1979/ 80:40 65

Kommittén föreslår att något värde inte heller i fortsättningen skall åsättas vattentäckt område, med undantag för område där täkt pågår. Enligt kommittén skall mark som är vattentäckt, med undantag för område med täkt, därför inte indelas såsom särskilt ägoslag eller ingå i sådant.

Förslaget har biträtts av remissinstanserna. Även jag anser att förslaget skall följas.

Tomtmark

Med tomt avses f. n. byggnadsplats och område i anslutning härtill, som används för prydnadsträdgård, upplagsplats, parkeringsplats m. m.

Kommitténs förslag till definition av tomtmark innebär en vissjustering av den gällande för att få en anpassning till de föreslagna reglerna om indelning i byggnadstyper. Tomt definieras enligt förslaget som markområde som upptas av småhus, hyreshus, specialbyggnad eller industribyggnad samt i omedelbar anslutning till byggnaden liggande trädgård, parkeringsplats, upplagsplats, kommunikationsutrymme m. m. En specialbestämmelse föreslås för mindre fastigheter. All mark på fastighet som är bebyggd med småhus, hyreshus, specialbyggnad eller industribyggnad föreslås bli klassificerad som tomt- mark, om den totala arealen inte överstiger 2 ha och om marken ligger i ett ägoskifte. Ett undantag görs för de fall marken till någon del skall taxeras tillsammans med annan egendom. Vidare skall obebyggd mark i vissa fall klassificeras som tomtmark. Det skall gälla 1. ex. om byggnadslov har beviljats.

Remissinstanserna biträder eller lämnar förslaget i stort sett utan erinran. Förslaget om att mark på fastigheter som inte är större än 2 ha som regel skall utgöra tomtmark har berörts av några instanser. Olika varianter på tvåhek- tarsregeln föreslås, bl. a. att all mark, tillhörande en fastighet, skall indelas som tomtmark även om marken inte ligger i ett ägoskifte.

För egen del vill jag anföra följande. Förslaget om att marken på tvåhektarsfastigheterna skall indelas i tomtmark endast om den ligger i ett ägoskifte, medför att mycket små utskiften kan komma att indelas som t. ex. åkermark. Det får enligt reglerna om bildande av taxeringsenhet till följd att fastigheten uppdelas i två taxeringsenheter. Detta kan synas vara en onödig detaljreglering. Emellertid är det enligt min mening, som en remissinstans också har anfört, av betydelse att mark behålls inom jordbruket. Dessa små utskiften kan då användas vid rationaliseringsåtgärder för jordbruket.

Jag finner det som kommittén har föreslagit beträffande tomtmark böra följas. En justering bör dock göras med hänsyn till mitt förslag om att en ytterligare byggnadstyp skall införas.

Exploateringsmark och täktmark

Enligt gällande ordning utgör mark med exploateringsmöjligheter inte något särskilt ägoslag. Endera bildas av sådan mark särskilda taxeringsenhe-

Prop. 1979/80:40 66

ter exploateringsfastigheter — "med beskattningsnaturen annan fastighet, eller också beaktas exploateringsmöjligheterna särskilt genom åsättande av övervärde vid värderingen av jordbruksfastighet.

Kommittéförslaget innebär att nya enhetliga regler införs för klassifice- ringen och värderingen. Till grund för dessa regler föreslås ligga ett nytt ägoslag, exploateringsmark.

Detta ägoslag föreslås innefatta obebyggd mark som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan och som till någon del är avsedd att användas för byggnadsändamål. Detta skall inte gälla mark som kan indelas som tomtmark och inte heller mark beträffande vilken det är uppenbart att exploatering inte kommer att genomföras eller kommer att avsevärt fördrö- jas. Om det på marken finns byggnad som skall rivas, skall marken indelas som exploateringsmark och inte som tomtmark.

Förslaget innebär att viss mark, som i gällande ordning indelas som något av ägoslagen på jordbruksfastighet, i fortsättningen undantagsvis kan bli indelad som exploateringsmark och därmed få beskattningsnaturen annan fastighet.

Mark som innehåller fyndigheter kan enligt nuvarande ordning behandlas på två olika sätt. Antingen åsätts ett värde som särskild tillgång på jordbruksfastighet eller också taxeras fastigheten som annan fastighet (industrifastighet). .

Enligt kommittén skall ett särskilt ägoslag, täktmark, införas avseende mark som innehåller fyndigheter. Täktmark skall, liksom exploateringsmark, värderas efter särskilda regler och taxeras som annan fastighet. Endast mark på vilken brytning pågår eller för vilken täkttillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller naturvårdslagen (1964z822) föreligger skall enligt förslaget indelas som täktmark.

Förslagen, som är nyheter i förhållande till gällande ordning, har mottagits positivt av remissinstanserna. Beträffande täktmark har ett förslag om utvidgning och ett om inskränkning av definitionen framlagts.

I likhet med kommittén anser jag det lämpligt att mark som är avsedd att exploateras för byggnadsändamål och mark som innehåller fyndigheter utgör särskilda ägoslag, om väl preciserade krav uppställs för i vilka fall detta får ske. Jag anser att de definitioner som kommittén har lämnat fyller kraven. Jag

ansluter mig till kommittéförslaget.

Som jag kommer att föreslå i avsnittet om bildande av taxeringsenheter bör i samma taxeringsenhet kunna ingå endast täktmark och industribyggnad. Enligt definitionen av tomtmark skall mark som upptas av industribyggnad utgöra tomtmark. Därför bör vid definitionen av täktmark göras ett tillägg av innebörden att om det på täktområde finns byggnad för täktens utnyttjande skall inte detta hindra att marken indelas som täktmark.

Akermark och betesmark

Kommittén föreslår att som åkermark skall anses mark som används eller lämpligen kan användas till växtodling eller bete och som är ägnad att plöjas.

Prop. 1979/80:40 67

Enligt nuvarande ordning finns ett ägoslag benämnt ängs- och betesmark. Enligt kommittén skall detta ägoslag benämnas betesmark och detta skall i stort motsvaras av sådan mark som nu" kallas ängs- och betesmark.

Förslagen om åkermark och betesmark har fått ett positivt mottagande av remissinstanserna. SCB föreslår emellertid att åker skall ges definitionen ”mark som plöjs och används för växtodling”. För betesmark föreslås definitionen ”mark som används för bete utan att bli plöjd”.

För egen del anser jag att dessa definitioner är för snäva. I definitionen bör också ingå att marken är lämplig att användas för nämnda ändamål. Värderingsreglerna bygger på indelningen av marken. Genom att även beakta markens lämpliga användning kommer man till ett riktigare resultat vid värderingen med tanke på marknadsvärdeprincipen. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag.

Skogsmark

Definitionen av ägoslaget skogsmark finns i Skvl. Denna definition överensstämmer i stort med den definition som fanns i den tidigare gällande skogsvårdslagen (l948:237). Riksdagen har nyligen antagit en ny skogsvårds- lag (prop. l978/79:llO, JoU 1978/79z30, rskr l978/79:387, SFS 1979:429). Skogsmark definieras där som mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig utsträckning används för annat ändamål samt mark, där det bör finnas skog till skydd mot sand- eller jordfiykt eller mot att fjällgränsen flyttas ned. Mark som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad skall dock inte anses som skogsmark, om den på grund av särskilda förhållanden inte bör tas i anspråk för virkesproduktion. Mark skall anses lämplig för virkesproduktion, om den enligt vedertagna bedömningsgrunder kan produ- cera i genomsnitt minst 1 m3 virke om året per hektar.

Kommittén anser att samma definition av ägoslaget skogsmark skall gälla vid fastighetstaxeringen som enligt den nya skogsvårdslagen . Även bestäm- melsen om när mark skall anses lämplig för virkesproduktion bör gälla vid fastighetstaxeringen men bör inte tas in i FTL.

Remissinstanserna är positiva till att definitionen av skogsmark anpassas till den nya skogsvårdslagen . En del remissinstanser anser att den i skogsvårdslagen angivna produktionsgränsen per år skall intas även i FTL.

Jag finner att en anpassning av fastighetstaxeringens begrepp till skogs- vårdslagens definition är fördelaktig. För att full överensstämmelse skall uppnås bör därvid även produktionsgränsen anges i lagen.

Skogsimpediment och övrig mark

Ägoslaget icke produktiv mark utgör i gällande ordning en restpost bland ägoslagen. Till detta ägoslag hänförs i handledningen bl.a. myr, berg. hällmark, mark med fjällskog och torvtäkter.

Kommittén föreslår att ett nytt ägoslag, skogsimpediment, införs som nämnda mark kan hänföras till. Impedimenten skall emellertid ligga i anslutning till skogsmark. Vidare föreslås att det liksom f. n. skall finnas ett

Prop. 1979/80:40 68

ägoslag som skall utgöra en restpost. Detta ägoslag skall enligt kommittén kallas övrig mark. Till detta ägoslag förs i princip den mark som nu ingår i ägoslaget icke produktiv mark med undantag av den mark som föreslås bli indelad som skogsimpediment. Till ägoslaget övrig mark kommer enligt förslaget att hänföras bl. a. allmänna platser, mark för kanaler, järnvägar och andra vägar samt impediment i anslutning till jordbruksmark. Enligt kommitténs förslag skall marken inte åsättas något värde.

Flertalet remissinstanser har inte invänt mot förslaget att ett nytt ägoslag, skogsimpediment, införs och att en restpost, övrig mark, bildas för mark som inte kan hänföras till något annat ägoslag. En del remissinstanser anser emellertid att det inte finns något behov av att ägoslaget skogsimpediment införs. Somliga anser att den mark som det är fråga om borde utgöra övrig mark. Kammarrätterna anser att marken beroende på dess kvalitet kan ingå i skogsmark eller övrig mark. Från något håll framhålls att till ägoslaget övrig mark enligt förslaget kommer att föras en del markområden, som kan ha värden som inte är obetydliga. Någon remissinstans föreslår att mark som föreslås bli indelad som skogsimpediment bör utgöra övrig mark och inte åsättas något värde. Som jag tidigare nämnt har klassificeringen av byggnader och ägoslag gjorts bl.a. för att enhetliga värderingsregler skall kunna användas för varje grupp. För att mark skall hänföras till skogsmark skall den ha en bestämd produktionsförmåga. Förutom mark som kan hänföras till skogsmark finns annan skogbärande mark med sämre produktionsförmåga. Den mark som föreslås bli indelad som övrig mark har skiftande karaktär. Huvudsakligen består den dock av mark utan nämnvärt värde. Marken kan också vara svårvärderad. Det torde bli en administrativ vinst att sådan mark inte värderas.

Däremot anserjag, med hänsyntill det förhållandevis beaktansvärda värde som sådan mark har, att mark som föreslås utgöra skogsimpediment bör åsättas värde. Det är därför inte lämpligt att marken förs till samma ägoslag som mark som inte bör värderas.

Jag förordar därför, i likhet med kommittén, att skogsimpediment utgör ett särskilt ägoslag. Vidare bör mark som inte kan hänföras till något annat ägoslag föras till ett särskilt ägoslag kallat övrig mark.

Beträffande påpekandena att övriga mark kan ha betydande värden synes främst avses sådana fall då markanläggningar finns. Enligt kommitténs förslag åsätts markanläggningar på övrig mark värde såvida det inte är fråga om anläggning som skulle kunna vara skattefri.

Övrig!

Vid definitionen av exploateringsmark föreslår kommittén att byggnad som skall rivas och som finns inom exploateringsområde inte skall hindra att marken indelas som exploateringsmark. Annars skulle den marken hänföras till tomtmark enligt definitionen på tomtmark, eller övrig mark om det är fråga om en ekonomibyggnad.

Enligt min mening bör detta gälla även i de fall byggnad som skall rivas finns på områden med andra ägoslag. En regel bör införas om att sådan byggnad inte skall påverka indelningen av mark. detta innebär att det som har föreslagits av kommittén om sådan byggnad inom exploateringsmark skall

Prop. 1979/ 80:40 69

gälla även inom övriga typer av markområden, såsom på täktmark och mark som i obebyggt skick skall anses som tomtmark. Jag föreslår att-byggnad som skall rivas benämns saneringsbyggnad. '

2.3.3 Skatteplikt

Enligt 4 & KL är fastighet skattepliktig om den inte särskilt har undantagits enligt 5 & KL och anvisningarna till denna paragraf. Undantagsreglema är så utformade att vissa fastigheter kan delas upp i en skattepliktig och en skattefri del. Andra fastigheter är i sin helhet antingen skattepliktiga eller skattefria. Grunden för skattefrihet är i regel att det allmänna har stor fördel och nytta av den verksamhet som bedrivs på fastigheten. [ de fiesta fall är skattefriheten beroende av vem som äger fastigheten. Ibland är ägarförhållandet inte ensamt avgörande, utan hänsyn tas även till fastighetens användning. För bestämda kategorier av fastigheter kan slutligen skattefrihet medges oavsett ägare.

Uppdelningen av fastigheter i en skattepliktig och en skattefri del har behandlats tidigare av bl. a. fastighetstaxeringskommittéerna (SOU 1968:32) och fastighetstaxeringsutredningen (SOU 1973:7). I enlighet med sina direktiv har 1976 års fastighetstaxeringskommitté sett över reglerna i 5 & KL om undantag från skatteplikt. Kommitténs förslag innebär att fastighet liksom f. n. skall vara skattepliktig om den inte särskilt undantas från skatteplikt. Enligt förslaget skall i förenklingssyfte en huvudsaklighetsprin- cip gälla i fråga om skatteplikten. En fastighet skall således antingen vara skattepliktig eller skattefri och alltså inte längre delas upp i två delar. Liksom f'. 11. skall den samhällsnytta som användningen av byggnader för med sig kunna motivera skattefrihet. Kommittén föreslår att skattefrihet i fiera fall än f. n. skall medges vid samhällsnyttig användning utan krav på bestämd ägare.

Enligt beräkningar som har gjorts av kommittén skulle skattebortfallet för kommunerna på grund av de föreslagna ändringarna om skatteplikt bli marginella.

Kommitténs förslag, som återfinns i 3 kap. FTL, har i stort fått ett positivt mottagande av remissinstanserna som ansett att förslaget medför en önskvärd förenkling. Jag ansluter mig i princip till förslagen och till vad kommittén anfört som motiv till sina regler. Som jag tidigare nämnt bör dock uttrycket ”huvudsakligen” i lagtexten ersättas med ”till övervägande del”. Jag kommer i det följande att ta upp dessa frågor till närmare behandling.

Närmare bestämt är kommitténs förslag om undantagsregler disponerat så att först anges att specialbyggnader (2 6) och vissa ekonomibyggnader med tillhörande mark och anläggningar (3 &) oavsett ägare skall undantas från skatteplikt. Specialbyggnader är, som tidigare nämnts i avsnittet om indel- ningsgrunderna, en särskild byggnadstyp som består av sådana byggnader vars användning motiverar en generell skattefrihet. I 2 & uppställs därför inga särskilda krav för skattefrihet. Däremot krävs i fråga om de ekonomibygg-

Prop. 1979/ 80:40 70

nader m. m., som anges i 3 5, för skattefrihet att de används på närmare angivet sätt. I4 & anges därefter ytterligare undantag från skatteplikt men här föreslås att skattefriheten skall vara beroende av att egendomen ägs av vissa kategorier och dessutom används på visst sätt.

2.3.3.1 Ägarkravet

Kommitténs förslag om slopande av ägarkravet för vissa fastigheter har godtagits eller lämnats utan uttrycklig erinran av flertalet remissinstanser. Några remissinstanser är tveksamma till förslaget eller avstyrker det. Andra remissinstanser ifrågasätter om det är tillräckligt långtgående.

Jag anser liksom kommittén att det kan finnas skäl att inte lägga avgörande vikt vid vem som äger byggnaden i samma utsträckning som f. n. Enbart det syfte som byggnader används för kan vara av så stort värde för samhället att detta i sig bör medföra skattefrihet, oavsett vem som är ägare. Det bör också framhållas att det rör sig om en mycket begränsad och lätt avgränsad krets av fastigheter. Reglerna kan knappast heller missbrukas. De byggnader där ägarkravet med ett undantag inte längre skall spela någon roll är nämligen genomgående sådana att de knappast kan sägas utgöra några lämpliga spekulationsobjekt eller eljest begagnas för vinstgivande verksamhet på sådant sätt att inte avsedda förmåner kan uppnås. Som exempel kan här nämnas försvarsbyggnader, flertalet kommunikations-. distributions-, vård- eller skolbyggnader. I de fall där en ekonomiskt lönande verksamhet måhända kan bedrivas - t. ex. i fråga om vissa idrottsanläggningar eller kulturbyggnader — talar andra skäl för skattefrihet oavsett vem som är ägare. Det kan här räcka med att nämna att ifrågavarande anläggningar och byggnader används för aktiviteter som är gynnade i andra skattesamman- hang. Mot denna bakgrund är jag beredd att biträda förslaget.

2.3.3.2 Huvudsaklighetsprincipen

Flertalet remissinstanser godtar eller lämnar utan erinran förslaget att den huvudsakliga användningen skall avgöra frågan om skatteplikt eller skatte- frihet. Det understryks emellertid att även om huvudsaklighetsprincipen är att föredra kommer också den att medföra gränsdragningsproblem.

Jag vill här nämna följande. De nuvarande reglerna om uppdelning tillkom redan i början av 1920-talet. Under årens lopp har det visat sig att systemet med en uppdelning i en skattefri och en skattepliktig del gett upphov till åtskilliga praktiska tillämpningssvårigheter. Problem uppkommer inte bara vid fastighetstaxeringen, där enligt nuvarande regler en särskild taxerings- enhet kan få bildas i fråga om ett mindre skattepliktigt utrymme i en eljest skattefri byggnad. Även vid den löpande inkomsttaxeringen dyker svårighe- ter upp, t. ex. när det gäller att avgöra hur kostnader av olika slag skall fördelas mellan de skilda delarna. I tidigare utredningssammanhang har man också

Prop. 1979/80:40 7l

ställt sig positiv till att övergå till en huvudsaklighetsprincip. Som jag nyss nämnde har kommitténs förslag mottagits välvilligt. Den kritik som framförts har främst tagit sikte på gränsdragningsproblem. Enligt min mening bör en huvudsaklighetsprincip leda till färre tvister mellan de skattskyldiga och myndigheterna än nuvarande regler om uppdelning. Å andra sidan medför principen att övergången från skatteplikt till skattefrihet och vice versa i en del fall kan tänkas bli beroende av en ändrad användning i endast en mindre del av en byggnad. Det finns emellertid anledning att förmoda att den föreslagna principen i åtskilliga fall kan vara till förmån förde skattskyldiga. De byggnader som kan komma i fråga för skattefrihet torde nämligen regelmässigt vara sådana att det användningssätt som kan motivera skattefrihet dominerar. De alternativa lösningar som presenterats av några remissinstanser medför enligt min mening inte sådana påtagliga fördelar i förhållande till kommittéförslaget att de bör väljas. Oavsett hur en gräns- dragning görs kan man inte helt undvika svårigheter. Jag anser i likhet med flertalet remissinstanser att kommitténs förslag är en lämplig lösning på ett hittills ganska ohanterligt problem. Förslaget bör därför genomföras. I tydlighetens intresse villjag nämna att huvudsaklighetsprincipen innebär att byggnaden till övervägande del, dvs. till mer än hälften skall användas för det ändamål som motiverar skattefrihet. [ enstaka fall kan det förekomma att en byggnad används för mer än två ändamål och då för det ändamål av dessa som dominerar vara avgörande.

2.3.3.3 Specialbyggnader

F örsvarsbyggnad

Kommitténs förslag överensstämmer med gällande rätt såvitt avser de byggnader som kan komma i fråga om skattefrihet. En skillnad - som för övrigt med ett undantag gäller andra specialbyggnader— är att även byggnader som används för försvarsändamål men som ägs av enskilda skall vara skattefria. Jag biträder förslaget.

Skattefrihet skall alltså åtnjutas för byggnad som används för försvarsän- damål eller ekonomisk försvarsberedskap, om byggnaden inte är en fristå- ende industriell anläggning. För tydlighets skull vill jag nämna att undantaget från skatteplikt bör avse även byggnad för försvarets forskning och byggnad för civilförsvaret, liksom mässbyggnad.

Kommunikationsbyggnad

Kommittéförslaget innebär såväl utvidgningar som inskränkningar beträffande gällande skattefrihet.

F. n. är inte byggnader som används för busstrafikens behov skattefria. Förslaget innebär emellertid att dessa skall vara skattefria i fortsättningen.

Prop. 1979/80:40 72

Skattefrihet föreslås för byggnader som används för alla typer av allmänna kommunikationsändamål. Med allmänna kommunikationsändamål avser kommittén person- och godsbefordran, som är öppen för allmänheten. Vidare skall det vara fråga om linjetrafik med viss regelbundenhet i turerna.

Förslaget innebär att byggnader som används för drift av kommunika- tionsleder, som är upplåtna för allmän trafik, fortfarande skall vara skattefria. Kommittén föreslår att såväl större som mindre verkstäder, där det huvudsakliga arbetet avser att betjäna fordon o.d., som används för allmänna kommunikationsändamål skall vara skattefria. F. n. föreligger skattefrihet endast för verkstad där mindre, löpande reparations- och tillsynsarbeten utförs.

I fråga om hotell- och restaurangbyggnader innebär förslaget en inskränk- ning av skattefriheten. Således föreslås skatteplikt för dessa byggnader även om de tillhör järnväg. Även i fråga om förvaltningsbyggnader för kommu- nikationsändamål innebär förslaget att de blir skattepliktiga. Detta är en konsekvens av kommitténs förslag att alla kontorsbyggnader med undantag för allmänna förvaltningsbyggnader skall vara skattepliktiga. Kommittén har även föreslagit skattefrihet för byggnader som används för postverkets, televerkets, Sveriges Radio Aktiebolags och dess dotterbolags verksamhet.

Remissinstanserna har i regel godtagit förslaget eller lämnat det utan uttrycklig erinran. En remissinstans har ansett det tveksamt om skillnad bör göras mellan linjetrafik och annan trafik. Kravet på linjetrafik medför, betonas det, att vissa hamnbyggnader som nu är skattefria blir skattepliktiga. Det anges även att en flygplats som till något mer än hälften används för chartertrafik blir skattepliktig. Några remissinstanser har berört förslaget om skattefrihet för verkstäder och'slopandet av skattefriheten för administra- tionsbyggnader med anknytning till kommunikationsverksamhet.

För egen del vill jag nämna följande. Jag har tidigare anslutit mig till förslaget om införande av en huvudsaklighetsprincip. De byggnader i hamnar som genom förslaget skulle komma att göras skattepliktiga bör enligt min mening behandlas på samma sätt som övriga byggnader med liknande verksamhet som inte används för allmänna kommunikationsändamål. Dessa övriga byggnader kommer enligt förslaget att vara skattepliktiga om de inte genom tillämpningen av huvudsaklighetsprincipen skall vara skattefria. Det finns därför inte anledning att göra något undantag för byggnader i hamnar som inte uppfyller kraven på allmänna kommunikationsändamål. Beträff- ande kravet på linjetrafik i fråga om sjöfart vill jag nämna att detta krav normalt får anses uppfyllt när det är fråga om verksamhet i s. k. allmänna hamnar. Jag vill nämna att jag också biträder kommitténs uppfattning om vad som skall anses som allmänna kommunikationsändamål.

Detsamma gäller förslaget om skattefrihet för byggnader som används i den verksamhet som bedrivs av postverket. televerket samt Sveriges Radio Aktiebolag och dess dotterbolag. Detsamma bör gälla statens järnvägars och luftfartsverkets verksamhet. _

Prop. 1979/80:40 73

Distributionsbjggnad

Kommittéförslaget innebär att transformator- och kopplingsstationer, som hör till det elektriska kraftöverförings- eller kraftdistributionsnätet liksom f. 11. skall vara undantagna från skatteplikt. Även andra liknande byggnader skall vara undantagna från skatteplikt enligt förslaget.

Enligt nuvarande regler är ledningar för t. ex. eldistribution samt industri- tillbehör, som avses i 2 kap. 35 JB, undantagna från skatteplikt. Enligt förslaget skall sådana ledningar bli skattefria om de finns på fastighet med specialbyggnad eller om de omfattas av servitut till förmån för fastighet med sådan byggnad. Om sådan ledning inte tillhör skattefri fastighet skall den enligt kommittén inte åsättas något värde. lndustritillbehör skall enligt kommittén vara skattepliktiga men inte åsättas något värde.

Förslaget att jämställa byggnader för värme och gas med byggnader för elektricitet anser jag lämpligt. Beträffande behandlingen av ledningar för t. ex. elektricitet och industritillbehör vill jag nämna att jag ansluter mig till vad kommittén har föreslagit.

Reningsanläggning

Enligt nuvarande bestämmelser undantas från skatteplikt ledning, pump, pumpstation och pumpanläggning för allmän va-anläggning.

Kommittén anser att avloppsreningsverk och sopförbränningsstationer, liksom nu i praxis, skall vara undantagna från skatteplikt. Detta bör enligt kommittén även gälla vattenverk och destruktionsanläggningar för t. ex. avancerat kemiskt avfall. Pumpstationer föreslås även i fortsättningen vara undantagna från skatteplikt om de tillhör någon av nyss nämnda anlägg- ningar. Ledning för allmän va—anläggning är redan undantagen från skatte- plikt. Ledningar som hör till ovan nämnda anläggningar skall enligt förslaget behandlas på samma sätt som ledningar för t. ex. eldistribution.

Förslaget har i allmänhet inte mötts av några erinringar från remissinstan- serna. Jag ansluter mig till kommitténs förslag om undantagande från skatteplikt av nämnda reningsanläggningar och av tillhörande ledningar.

Jag vill också nämna att med uttrycket ”hör till” idetta sammanhang avses vad som i funktionellt avseende hör till nämnd anläggning. Detta innebär att en anläggning och en pumpstation inte behöver ha samma ägare bara de i funktionellt avseende hör samman.

Värdbyggnad

Statens och kommuns eller annan menighets byggnader för sjukvård är f. n. undantagna från skatteplikt såsom byggnad för sundhetsvård. Byggna- der som tillhör privata sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet inte bedrivs i vinstsyfte är också undantagna. Kommittén föreslår att byggnad som

Prop. 1979/80:40 74

används för sjukvård generellt skall undantas från skatteplikt liksom byggnader för nykterhetsvård, narkomanvård och andra vårdformer.

I direktiven till kommittén framhölls att det inom kriminalvården bedrivs bl. a. industriell verksamhet, som medför att fastigheterna blir skattepliktiga. Departementschefen ansåg att en modernisering av reglerna bl. a. med hänsyn härtill var en angelägen uppgift för kommittén.

Kommittén föreslår också att sådana byggnader skall vara undantagna från skatteplikt.

Kommittén anser att villor och radhus i vilka arbetsvård eller annan vård utövas inte skall vara skattefria eftersom den huvudsakliga användningen inte bör anses vara arbetsvård.

Förslaget har mottagits positivt eller lämnats utan uttryckliga erinringar av övervägande antalet remissinstanser. Synpunkter har emellertid framförts om bl. a. att en förutsättning för skattefrihet bör vara att vårdbyggnad inte skall få användas för verksamhet i vinstsyfte och att vårdbyggnad skall vara en sådan byggnad där det bedrivs institutionell vård.

Jag anser för egen del att den verksamhet som bedrivs i de aktuella vårdbyggnaderna är av sådan samhällsnytta att det är motiverat att generellt undanta vårdbyggnader från skatteplikt. Jag vill även nämna att det i dagens läge endast undantagsvis torde finnas vårdinstitutioner som ger sådan avkastning att vinst uppkommer.

Jag ansluter mig också till vad kommittén har uttalat i fråga om vad som bör avses med byggnad som används som hem åt personer som behöver vård eller tillsyn. I tydlighetens intresse föreslår jag ett tillägg i lagtexten om att det skall vara fråga om institutionell vård eller tillsyn. Om vård, som har föreslagits berättiga till skattefrihet för de byggnader där vården utövas, utövas i liten skala, t. ex. genom att åldringar eller utvecklingsstörda vårdas i enskilda hem. bör detta enligt min mening inte vara skäl till att bostadsbygg- nader skall undantas från skatteplikt.

Jag vill också framhålla att byggnad som används för vård av djur t. ex. i djursjukhus inte skall anses vara sådan vårdbyggnad som avses i lagen.

Bad-, sporr- och idrottsanläggning

Kommitténs förslag innebär att samtliga byggnader som används för bad, sport, idrott och liknande skall undantas från skatteplikt, om allmänheten har tillträde till anläggningen.

Några remissinstanser bl. a. kammarrätterna i Göteborg och Sundsvall samt Riksidrottsförbundet, har kritiserat förslaget att även kommersiellt drivna anläggningar skall undantas från skatteplikt.

För egen del vill jag framhålla följande. Ifrågavarande anläggningar fyller en stor funktion i dagens samhälle. Människor får alltmer fritid och det är väsentligt att denna fritid kan tas till vara på ett positivt sätt.

Anläggningarna möjliggör för människor att idka den form av idrott rn. m.

Prop. 1979/80:40 75

som de föredrar och skapar över huvud taget utrymme för meningsfulla fritidsaktiviteter. Även om en del av de nämnda anläggningarna måhända kan utnyttjas i kommersiella syften vill jag betona att det alldeles övervä- gande flertalet ägs av kommuner. Till bilden hör att anläggningar av detta slag också kan ägas av idrottsföreningar och liknande ideella organisationer och då medges redan i dag skatteförmåner. Jag ansluter mig således till förslaget.

Jag vill emellertid förtydliga vad som i lagförslaget avses med uttrycket "allmänheten har tillträde till anläggningen”. Därmed avses att enskilda personer, föreningar, skolor osv. får begagna anläggningen för bad, sport, idrott eller liknande. Härvid utesluts från skattefrihet t. ex. privata klubbhus och andra liknande anläggningar som är reserverade för en begränsad krets.

Ska/byggnad

Statens och kommuns eller annan menighets byggnader för undervisning är f. n. undantagna från skatteplikt. Detsamma gäller byggnad som tillhör allmänt undervisningsverk om byggnaden är avsedd för undervisningsver- kets verksamhet såsom sådant.

Kommitténs förslag innebär att undantag från skatteplikt skall göras för byggnad som används för undervisning vid skola som anordnas av staten eller drivs med statsbidrag eller står under statlig tillsyn i fråga om undervisningen. Även byggnad som används för forskning vid nämnda skolor skall vara skattefri.

Kommittén föreslår vidare att elevhem och skolhem förelever vid nämnda skolor skall undantas från skatteplikt. Detta innebär ett undantag från kommitténs förslag om att bostadsbyggnader i princip skall vara skatteplik- tiga.

Förslaget har mottagits positivt eller lämnats utan erinran av remissinstan- serna. Jag biträder också kommitténs förslag.

K u/rurbyggnad

Enligt nuvarande bestämmelser är statens och kommuns eller annan menighets byggnad för kulturvård undantagen från skatteplikt. Detsamma gäller muséer oavsett ägare. Kommitténs förslag innebär att kulturbyggnader generellt undantas från skatteplikt. Som kulturell byggnad anses biograf-, teater- och muséibyggnad samt annan liknande byggnad.

Remissinstanserna har i regel inte haft några invändningar mot förslaget. Några remissinstanser har kritiserat förslaget att byggnad för biograf skall vara skattefri.

Jag biträder förslaget att teatrar och muséer skall undantas från skatteplikt oavsett vem som är ägare. I fråga om biografbyggnader vill jag påpeka att biograflokalen normalt utgör endast en del av byggnaden. Till följd av den

Prop. 1979/80:40 76

huvudsaklighetsprincip som skall tillämpas torde därför endast ett fåtal byggnader som innehåller en biograflokal komma att undantas från skatte- plikt om förslaget genomförs. Enligt min mening har biografer i allmänhet ett sådant kulturellt ändamål att skattefrihet är motiverad även för dessa byggnader. Jag ansluter mig således även i denna del till kommitténs förslag.

' E ck/esiasrikbyggnad

Statens och kommuns eller annan menighets byggnad för religionsvård är f.n. undantagen från skatteplikt. Vidare är byggnader som tillhör sådana kyrkor och trossamfund, som avses i 53 & 1 mom. e) KL, undantagna från skatteplikt, om de används i institutionernas verksamhet såsom sådana. Fr. o. m. 1979 års inkomsttaxering har 53 5 1 mom. e) KL fått ny lydelse. Uttrycket trossamfund har tagits bort och i stället används uttrycket ideella föreningar, vilka, såvitt nu är av intresse, skall ha till huvudsakligt syfte att främja religiösa ändamål.

Kyrkobyggnader och bönehus i vilka offentlig gudstjänst förrättas och som tillhör sammanslutningar eller enskilda är f. n. också undantagna från skatteplikt.

Kommitténs förslag innebär att kyrkor och andra byggnader som används för gudstjänst liksom nu skall vara undantagna från skatteplikt. Detta avses även gälla andra byggnader som används för religiös verksamhet, t. ex. församlingshem och byggnader för kyrklig barn- och ungdomsverksam- het.

Förslaget motsvarar i princip vad som nu gäller om statens och kommuns eller annan menighets byggnad för religionsvård samt andra kyrkobyggnader och bönehus, vari offentlig gudstjänst förrättas. Jag kommer senare att ta upp frågan om skattefrihet för andra byggnader som tillhör kyrkor och trossam- fund.

Förslaget har godtagits eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även jag biträder kommitténs förslag.

F. n. är begravningsplats som tillhör staten, kommun eller annan menighet undantagen från skatteplikt. Enligt vad jag tidigare föreslagit skall begrav- ningsplats klassificeras som övrig mark. Jag kommer att föreslå att övrig mark inte skall värderas. På detta sätt kommer begravningsplats även i fortsätt-' ningen att vara skattefri.

Kommittén föreslår att byggnad som används för vård av begravnings- plats, liksom vad som f. n. gäller i praxis, skall vara undantagen från skatteplikt. Likaså föreslås att krematorier och bårhus skall vara undantagna från skatteplikt. Någon särskild bestämmelse om skattefrihet för sådana byggnader finns f. n. inte. '

Remissinstanserna har inte framfört några invändningar och jag biträder även dessa förslag.

Prop. 1979/80:40 77

Prästgård, som avses i lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord är f. n. undantagen från skatteplikt. Kommittén föreslår ingen ändring och jag ansluter mig härtill.

Allmän byggnad

F. n. är statens, kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller förvaltning samt för rättsvård, ordning eller säkerhet befriade från skatteplikt.

Kommitténs förslag innebär att dessa byggnader liksom f. n. skall undan- tas från skatteplikt. Samma ägarkrav som f.n. skall gälla enligt förslaget. Även fritidsgårdar och byggnad med likartad användning skall enligt förslaget undantas från skatteplikt. Även för sådana byggnader uppställs emellertid nämnda ägarkrav.

Som allmän byggnad och därmed undantagen från skatteplikt skall enligt förslaget inte anses byggnad som används för statens affärsdrivande verksamhet. Sådan byggnad är f. n. inte heller skattefri.

Några remissinstanser har ifrågasatt utformningen av ägarkategorin. Någon remissinstans har berört frågan varför förhyrd byggnad som används för t.ex. vård skall vara icke skattepliktig medan förhyrd byggnad som används för allmänt förvaltningsändamål skall vara skattepliktig.

Jag har tidigare anslutit mig till kommitténs förslag att förvaltningsbygg- nader som hör till allmänna kommunikationsändamål inte skall vara skattefria. Detta sammanhänger med att jag, liksom kommittén, anser att endast allmänna administrations- och förvaltningsbyggnader skall vara skattefria. I konsekvens härmed bör enligt min mening inte heller förhyrd byggnad som används för allmänt förvaltningsändamål vara skattefri om den inte ägs av någon i den föreslagna ägarkategorin. Jag anser således den i kommitténs förslag angivna ägarkategorin vara rätt avvägd och föreslår därför ingen utvidgning.

Nationalparker

Dessa föreslås liksom f.n. vara skattefria. Jag biträder förslaget. En bestämmelse härom bör tas in i 3 kap. 2 & FTL.

2.3.3.4 Övrigt

Jag har i föregående avsnitt redogjort för vilka byggnader som skall utgöra specialbyggnader och således vara undantagna från skatteplikt. Jag kommer nu att behandla frågor om skattefrihet även för annan egendom.

Prop. 1979/80:40 78

Bostadsbyggnad

Till skillnad från vad som gäller f. n. bör enligt kommittén alla bostads- byggnader i princip behandlas lika i skattepliktshänseende. Om en byggnad huvudsakligen är inrättad för bostadsändamål bör den enligt förslaget indelas endera som småhus eller hyreshus och därmed vara skattepliktig. Byggnader med bostäder kan emellertid undantas från skatteplikt i några fall. En sådan byggnad kan ha indelats såsom specialbyggnad på grund av direkt stadgande i 2 kap. 2 & FTL. Hit hör prästgårdar samt elevhem och skolhem till skolor. Om en byggnad i vilken det finns bostäder även används för ett annat ändamål t. ex. sjukvård och detta är det övervägande, kommer byggnaden att indelas som specialbyggnad (vårdbyggnad) och därmed vara helt skattefri (3 kap. 2 & FTL). Ytterligare fall av skattefrihet kan tänkas och jag syftar här på de föreslagna reglerna i 3 kap. 4 &. Om t. ex. ett hyreshus med kontorslokaler ägs av en ideell förening och huset också till övervägande del används i föreningsverksamheten som sådan, blir även bostadsdelen skattefri (3 kap. 4 & FTL).

Flera remissinstanser anser att förslaget om att bostadsbyggnader i princip skall vara skattepliktiga kommer att bidra till att undanröja befintliga gränsdragningsproblem och förenkla taxeringsarbetet. Några remissinstanser kan inte godta förslaget. Bl. a. har synpunkter framförts om att bostadsbygg- nad till skattefri lantbruksenhet bör vara skattefri, om den ägs av staten. kommun eller annan menighet, samt om att vissa byggnader som är avsedda att användas inom landstingets verksamhetsområde som t. ex. övernatt- ningsrum bör klassificeras som specialbyggnad om byggnaden understiger en viss storlek.

Jag anser, liksom kommittén och flera remissinstanser, att alla bostads- byggnader i princip bör vara skattepliktiga. Det finns enligt min mening inte skäl att undanta bostadsbyggnader från skatteplikt i andra fall än i de av kommittén föreslagna. Jag ansluter mig således till kommitténs förslag.

Ekonomiävggnader m. m.

I direktiven till kommittén riktades uppmärksamhet mot vissa olämpliga konsekvenser som reglerna om skatteplikt för med sig i fråga om fastigheter som tillhör kriminalvården och sjukvårdsbyggnader som ägs av landsting. På sådana fastigheter kan jord- och skogsbruk bedrivas, vilket medför att fastigheterna enligt gällande regler inte kan undantas från skatteplikt.

Jag har tidigare föreslagit att byggnader som används inom kriminalvår- den, omsorgsvården och sjukvården — s.k. vårdbyggnader — skall vara undantagna från skatteplikt.

Kommittén föreslår att motsvarande skattefrihet skall gälla även för ekonomibyggnader och åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpedi- ment, övrig mark och markanläggningar som hör till fastigheten om

Prop. 1979/ 80:40 79

fastigheten huvudsakligen används inom de verksamhetsområden som nämns i definitionen av vårdbyggnad.

Jag har tidigare även föreslagit att byggnader, som används för de helt övervägande antalet skolor skall undantas från skatteplikt.

Kommittén föreslår, i likhet med vad den föreslår om lantbruk inom vårdområdet, att ekonomibyggnader m. m. som hör till fastigheten skall vara skattefria. Detta föreslås gälla om de huvudsakligen används i undervisning eller forskning vid nämnda skolor.

Förslaget om utvidgad skattefrihet för dessa lantbruk har mottagits positivt av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Lantbruksuniversitetet uppger att då det gäller lantbruksvetenskaplig verksamhet brukar man skilja mellan forsknings- och försöksverksamhet. Försöksverksamheten avser närmast att under mera normala driftsbetingelser pröva gjorda forsknings- rön. '

Jag ansluter mig till kommitténs förslag. Jag vill emellertid nämna att gränsen mellan forskning och försöksverksamhet i många fall kan vara flytande. I den mån försöksverksamhet även kan anses utgöra forskning bör enligt min mening forskningskriteriet anses uppfyllt. Bestämmelserna om detta undantag från skatteplikt bör tas in i 3 kap. 3 & FTL.

Byggnader tillhöriga särskilda rättssubjekt

Byggnader som tillhör kyrkor som avses i 5351 mom. e) KL är f. n. undantagna från skatteplikt. Jag har tidigare föreslagit att ecklesiastikbygg- nader skall undantas från skatteplikt. Detta torde till största delen motsvara nu gällande skattefrihet för kyrkobyggnader. Även byggnader som tillhör kyrkor skall alltjämt vara skattefria, om byggnaderna används i deras verksamhet såsom sådana.

Kommittéförslaget innebär i stort sett ingen ändring i förhållande till vad som gäller f. n. i fråga om skattefrihet för byggnader som tillhör barmhärtig- hetsinrättningar och stiftelser som avses i53 53" 1 mom. e) KL samt akademier. Detta innebär att dessa byggnader skall vara undantagna från skatteplikt om de till övervägande del används i institutionernas verksamhet såsom sådana.

Enligt nuvarande bestämmelser är byggnader som tillhör ideella föreningar: 53 & 1 mom. e) KL, undantagna från skatteplikt, om byggnaderna är avsedda för föreningarnas verksamhet såsom sådana. Vidare finns en bestämmelse I 47 & KL om att garantibelopp inte skall beräknas för fastighet som ägs av ideell förening, om föreningen är frikallad från skattskyldighet för inkomst av den förvärvskälla som fastigheten ingår i.

Kommittén föreslår ingen annan ändring än att nämnda bestämmelse i 47 & KL upphävs eftersom den inte längre fyller någon funktion.

Byggnader som ägs av trossamfund och nykterhetsföreningar är f. n. undan- tagna från skatteplikt om byggnaderna är avsedda för institutionernas

Prop. 1979/80:40 80

verksamhet såsom sådana. Även soldathem är f. n. undantaget från skatte- plikt.

Enligt kommittén bör dessa byggnader även i fortsättningen vara skatte- fria. Något särskilt omnämnande av dessa institutioner i FTL anser inte kommittén behövligt eftersom de får anses tillhöra sådana ideella föreningar som avses i 53 ä 1 mom. e) KL.

Byggnader som tillhör Nobelstiftelsen, stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnes- fond och Apotekarsocietetens stiftelse för främjande av farmacins utveckling m. m. är f. n. undantagna från skatteplikt om byggnaderna är avsedda för institutionernas verksamhet såsom sådana. Kommittéförslaget överens- stämmer i stort med vad som gäller f. n.

Byggnader som tillhör sjömanshus är f. n. undantagna från skatteplikt. Emellertid har sjömanshusen upphört att existera och den del av sjömans- husens verksamhet som bestod i understödsverksamhet har övertagits av stiftelsen Sveriges sjömanshus. Enligt kommittén bör den skattefrihet som tillkom sjömanshusen i stället medges stiftelsen.

Skattefrihet gäller f. n. även för byggnader som tillhör studerandesamman- slutningar vid universitet och högskolor, som de studerande är skyldiga att vara medlemmar i. Skattefriheten omfattar även byggnader som tillhör vissa

samarbetsorgan för sammanslutningarna. Enligt kommittéförslaget skall skattefriheten för dessa byggnader bestå.

De nu redovisade förslagen har i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Jag biträder förslagen. Reglerna bör tas in i 3 kap. 4 & FT L.

Tomt och markanläggning

Om byggnad helt eller delvis är undantagen från skatteplikt skall f.n. samma gälla för tomtområde som hör till byggnaden.

Enligt kommittén bör tomtmark som hör till byggnad som är undantagen från skatteplikt även i fortsättningen vara undantagen från skatteplikt. Detta innebär att tomtmark som hör till specialbyggnad och byggnad som ägs av sådana institutioner, vars byggnader har föreslagits vara undantagna från skatteplikt, skall undantas från skatteplikt.

Jag kommer senare i enlighet med kommitténs förslag att föreslå att markanläggning skall värderas tillsammans med marken.

Kommittén anser att markanläggning i skattepliktshänseende skall behandlas på samma sätt som den mark den hör till. Detta innebär att markanläggning som är belägen på mark som hör till specialbyggnad eller till byggnad som ägs av nyssnämnda institutioner eller som är belägen på mark som hör till jordbruk och skogsbruk som används för sådana ändamål att marken är undantagen från skattplikt skall vara undantagen från skatte- plikt.

Markanläggning som omfattas av servitut till förmån för skattefri fastighet

Prop. 1979/80:40 81

bör enligt kommittén vara undantagen från skatteplikt. Detta uttrycks i lagförslaget genom orden ”markanläggning som hör till fastigheten”.

Enligt kommittén bör annan anläggning än byggnad som används för sådant ändamål som gör att byggnad blir skattefri också vara skattefri. Detta gäller t. ex. kraftledningar och ledningar för vatten och avlopp. Om sådan anläggning omfattas av servitut till förmån för skattepliktig fastighet blir anläggningen emellertid i likhet med fastigheten i övrigt skattepliktig. För att sådan anläggning ur garantiskattesynpunkt skall behandlas lika som skatte- fria anläggningar skall den enligt kommittén inte åsättas något värde. Samma bör enligt kommittén gälla om ledning eller annan anläggning, som bör vara skattefri. är belägen på skattepliktig fastighet som har samma ägare som anläggningen o. d.

Förslagen har godtagits eller lämnats utan uttrycklig erinran av en övervägande majoritet av remissinstanserna.

Jag ansluter mig till förslagen. Frågor om i vilka fall egendom inte skall åsättas värde kommer jag att behandla i avsnitt 2.4.4.3 .

Övrig mark m. ni.

Jag har i avsnitt 2.3.2.2 behandlat vilka typer av mark som bör ingå i ägoslaget övrig mark.

Kommittén anser att garantiskatt inte bör betalas för övrig mark. Om övrig mark skall ingå i samma taxeringsenhet som egendom vilken enligt kommitténs förslag skall vara skattefri föreslås också den övriga marken undantas från skatteplikt. Övrig mark som inte skall ingå i skattefri fastighet bör enligt kommittén inte åsättas något värde.

Byggnad och med varandra sammanhängande byggnader på annans mark som har ett värde understigande 5 000 kr. undantas f. n. liksom industritill- behör från skatteplikt.

Enligt kommittén bör garantiskatt inte heller i fortsättningen erläggas för byggnader på annans mark med ett visst lägre värde eller för industritillbehör. Sådan egendom bör, om den inte enligt skattepliktsreglerna skall vara undantagen från skatteplikt, inte åsättas något värde.

Kommitténs förslag om att sådan övrig mark, som skall ingå i samma taxeringsenhet som skattefri egendom, skall undantas från skatteplikt har inte mötts av några erinringar från remissinstanserna.

Jag ansluter mig till förslaget och återkommer i avsnitt 2.4.4.3 till frågorna om i vilka fall egendom inte skall åsättas värde.

Särskilda framställningar

Ett antal remissinstanser har ansett att mark, som avses bli bebyggd med skattefri byggnad och/eller byggnad under uppförande, vilken så småningom kommer att bli skattefri, bör undantas från skatteplikt. Synpunkter har också

6'Rilcsdagen 1979/80. ] saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 82

framförts om att obebyggda taxeringsenheter som ägs av de särskilt angivna rättssubjekten i förslaget till 3 kap. 4 & FTL bör kunna hänföras till skattefria fastigheter.

Jag vill i detta avseende nämna följande. För att byggnad skall undantas från skatteplikt krävs att denna används på särskilt angivet sätt. Grund- läggande för skattefriheten är således användningssättet och detta begränsar möjligheterna att utvidga skattefriheten på antytt sätt. Så kan mark som avses bli bebyggd med byggnad, som skulle vara skattefri, i avvaktan på att byggnationen börjar, användas för annat ändamål än som berättigar till skattefrihet. Jag anser därför att sådan mark inte generellt kan undantas från skatteplikt. l fråga om byggnad under uppförande är läget ett annat. Om det av omständigheterna klart framgår att byggnaden när den är färdig kommer att användas för ett skattefritt ändamål kan det vara obilligt att inte förmånsbehandla marken och byggnationen på ett tidigt stadium. En lämplig avgränsning bör göras genom att knyta an till specialbyggnaderna. Här kan normalt redan från början avgöras den kommande användningen. Jag föreslår att en regel om detta tas in i 3 kap. 2 & FTL.

Om byggnad under uppförande blir skattefri enligt detta förslag bör, i likhet med vad som gäller för den färdiga byggnaden, mark och markanläggningar bli undantagna från skatteplikt i den mån de blir så när byggnaden är färdig.

Jag vill i detta sammanhang även ta upp en framställning från Kungl. Djurgårdens Förvaltning (Djurgårdsförvaltningen) till behandling. Djur- gårdsförvaltningen hemställer om att den skall fritas från garantibeskattning. En liknande framställning har tidigare gjorts hos fastighetstaxeringskommit- tén.

Jag vill till en början nämna något om Djurgårdsförvaltningens verksam- het m. m. Djurgårdsförvaltningen förvaltar Djurgården, som tillhör svenska staten och redovisas under statens allmänna fastighetsfond. Enligt riksda- gens beslut får avkastningen av egendomen endast användas för Djurgårdens underhåll, förbättring och förskönande. Frågan om Djurgårdens användning har behandlats av riksdagen senast år 1964 (prop. l964:l83). Därvid fastställdes att oexploaterade delar av Djurgården skulle utgöra för allmän- heten fritt tillgängliga rekreationsområden. Djurgårdsförvaltningen har inkomster från bl. a. upplåtelser och uthyrningar från fastigheter. Verksam- heten drivs inte i vinstsyfte.

Djurgårdsförvaltningen, som har ansetts skattepliktig till kommunal inkomstskatt för den del av egendomen som inte är fritt tillgänglig för allmänheten, betalar f. n. årligen till Stockholms kommun och Stockholms läns landsting ca 250 000 kr. Beskattningsfrågan anges röra praktiskt sett endast garantiskatten på fastigheterna.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser i sitt remissyttrande över kommitténs förslag att starka skäl talar för skattefrihet.

Den egendom som det här är fråga om är inte tillgänglig för allmänheten.

Prop. 1979/ 80:40 83

De exploaterade och alltså skattepliktiga delarna av Djurgården används för främst uthyrningsändamål (bostäder, kontor, industri). Den skattefrihet som jag i det tidigare förordat för olika ändamål har genomgående vilat på tanken att själva användningssättet skall vara allmännyttigt. Så är uppenbarligen fallet med de oexploaterade delarna av Djurgården. Dessa kommer för framtiden att indelas som övrig mark men kommer inte att åsättas något värde. Till skillnad från vad som nu gäller kommer därigenom underskött från denna del av verksamheten att vara avdragsgilla från Djurgårdsförvalt- ningens skattepliktiga uthyrningsinkomster. Detta kan få praktisk betydelse i framtiden. Att medge skattefrihet för de uthyrda delarna är däremot mycket svårt att förena med eljest gällande principer. Ett bifall till framställningen skulle innebära att Djurgårdsförvaltningen ställdes i en särklass i förmåns- hänseende. Jag är inte beredd att föreslå ett sådant steg.

2.3.4 Bildande av taxeringsenhet

2.3.4.l Allmänt

Med taxeringsenhet menas f. n. vad som skall taxeras för sig. I de flesta fall utgör registerfastigheten taxeringsenhet. I vissa fall skall registerfastigheten uppdelas i flera taxeringsenheter och i vissa fall skall fastigheter eller delar därav sammanföras till en taxeringsenhet. En grundtanke bakom nuvarande regler om bildande av taxeringsenheter har varit att en taxeringsenhet skall vara en ekonomisk enhet och lämpa sig för värdering.

Kommittéförslaget bygger på nuvarande principer. Registerfastighet skall således alltjämt utgöra en taxeringsenhet om inte särskilda omständigheter föreligger. Varje ägares totala fastighetsinnehav inom en kommun bildar en tänkt egendomsmassa, som enligt särskilda regler skall delas upp i flera taxeringsenheter. Denna uppdelning sker efter skattepliktsförhållanden, fastighetens användningssätt och beskaffenhet m. m. så att även till omfatt- ningen lämpliga taxeringsenheter bildas.

De föreslagna principerna har inte mött några invändningar. Beträffande några delfrågor har dock synpunkter framförts. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till kommitténs förslag och motiveringar. Idet följande kommer jag att behandla de olika delfrågorna.

2.3.4.2 Ägarförhållanden

Reglerna om taxeringsenheter återfinns i 4 kap. FTL. I vissa fall har ägarförhållandena betydelse för indelningen i taxeringsenheter.. Så är fallet om sämjedelning eller annan privat delning av fastigheten har gjorts före den 1 juli 1962, eller om en arealöverlåtelse har skett. Detsamma gäller vid 5. k. blandat äganderättsförhållande, t. ex. om en person äger marken och denne tillsammans med någon annan äger byggnad på densamma.

Prop. 1979/80:40 84

Med ägare jämställda innehavare av fastighet

Som ägare i Fszs mening skall enligt 1 kap. 5 & den anses som enligt 47 & KL skall uppta garantibelopp för fastighet som skattepliktig inkomst även om han inte äger fastigheten. Reglerna om uppdelning efter ägarförhållanden tillämpas även vid sådana innehav som anges i 47 & KL.

Förslagen i denna del har i regel godtagits av remissinstanserna och jag föreslår att de genomförs. En del har särskilt berört frågan om att nyttjan- derättshavare till täkt skall anses som ägare i FTLzs mening. Till denna fråga återkommer jag senare.

2.3.4.3 Taxeringsenhets begränsning till kommun

Som tidigare har nämnts skall en ägares fastighetsinnehav inom en kommun slås samman till en tänkt egendomsmassa. Kommitténs förslag innebär, liksom gäller f. n., att i taxeringsenhet inte får ingå mark i olika kommuner.

I det närmaste alla remissinstanser har lämnat förslaget utan anmärkning. En länsstyrelse anser att sammanslagningsregeln kan bli svår att tillämpa i stora kommuner med många fastigheter, med tanke på att man vid taxeringsarbetet behöver ha kännedom om en fastighetsägares totala fastig- hetsinnehav inom kommunen.

Enligt de regler som jag föreslår om bildande av taxeringsenheter torde det endast bli fråga om att sammanslå jordbruksfastigheter eller delar av jordbruksfastigheter på skilda håll inom kommunen. Motsvarande regler om taxeringsenheter för jordbruk och skogsbruk tillämpades vid 1975 års fastighetstaxering. Taxeringsenheterna finns alltså redan nu registrerade. I den mån ändringar inte har skett efter 1975 års taxering finns således redan tillgång till uppgifter om taxeringsenhetema. Enligt min mening torde det i allmänhet inte bli några svårigheter att få reda på en fastighetsägares sammantagna fastighetsinnehav inom kommunen.

2.3.4.4 Skatteplikt

Även kommitténs förslag beträffande skatteplikt bör genomföras. För framtiden skall indelning i taxeringsenheter ske efter skattepliktsförhållan— dena. En taxeringsenhet skall inte få omfatta både skattepliktig och icke skattepliktig egendom. Detta medför dels att registerfastighet skall uppdelas i olika taxeringsenheter efter skattepliktsförhållandena, dels att registerfastig- heter med skilda skattepliktsförhållanden inte får sammanslås till en taxeringsenhet.

Prop. 1979/80:40 85

2.3.4.5 Taxeringsenhets omfattning och innehåll

Indelning i taxeringsenheter skall även ske efter användning och beskaf- fenhet.

Tidigare har föreslagits att byggnader och mark skall indelas i olika byggnadstyper och ägoslag. Klassificeringen av byggnaderna har skett på grundval av egendomens användning eller beskaffenhet. Ett mål vid klassificeringen har varit att indelningen i olika byggnadstyper och ägoslag skall underlätta bl. a. bildandet av taxeringsenheter och värderingen. Om taxeringsenheter bildas med ledning av denna klassificering skulle enligt kommittén byggnadstyper och ägoslag kunna kombineras så att resultatet blir ekonomiska enheter som är lätta att värdera och som därför bör bilda särskilda taxeringsenheter. Kommittén förordar att taxeringsenhetema skall specificeras med hänsyn till den egendom som skall ingå i enheten. Varje sådan typ av taxeringsenhet bör enligt kommittén få omfatta endast egendom som tillhör en särskilt angiven kombination av byggnadstyper och ägoslag. Kommittén anser att bebyggda taxeringsenheter i de flesta fall bör innehålla endast en byggnadstyp, eftersom indelningen i taxeringsenheter bör göras så att varje taxeringsenhet skall utgöra en ekonomisk enhet.

Kommittén föreslår med denna utgångspunkt olika- typer av taxeringsen- heter, nämligen småhusenhet, hyreshusenhet, industrienhet, exploaterings- enhet, specialenhet och lantbruksenhet.

Småhus-, hyreshus-, special- och industrienheter

Kommittén anser, som tidigare har nämnts, att de nuvarande allmänna principerna för bildande av taxeringsenheter bör gälla också i fortsättningen. I enlighet härmed föreslår kommittén att småhusenhet, hyreshusenhet, specialenhet och industrienhet endast får omfatta egendom som utgör en ekonomisk enhet och vars olika delar ligger i anslutning till varandra.

Enligt kommittén bör som regel när det gäller sådan bebyggd fastighet, som skall föras till något av nyss nämnda slag av taxeringsenheter, i resp. taxeringsenhet ingå endast en byggnad av byggnadstyperna småhus, hyres- hus, specialbyggnad och industribyggnad. Emellertid kan byggnader av samma byggnadstyp ha ett sådant samband med varandra att de bör ingå i samma taxeringsenhet. Taxeringsenheterna föreslås kunna bestå av enbart byggnad eller enbart tomtmark men inte enbart av övrig mark utom beträffande specialenhet.

Obebyggda avstyckade fastigheter, som ligger nära varandra och har samma ägare, får enligt kommittén anses utgöra en ekonomisk enhet. De bör enligt kommittén ingå i någon av nyssnämnda typer av taxeringsenheter.

Enligt kommittéförslaget skall flera typer av industrienhet förekomma, dels normal industrienhet, dels industrienhet med täkt. Varje täktområde skall i princip utgöra en taxeringsenhet, men om flera täktområden omfattas av samma täkttillstånd skall dessa utgöra en taxeringsenhet.

Prop. 1979/80:40 86

Ävenjordeboksfiske och vattenverk på annans grund skall enligt förslaget utgöra industrienheter.

Remissinstanserna har med några undantag lämnat förslagen utan erinran. Bl. a. vänder sig några remissinstanser mot att obebyggda avstyckade fastigheter som ligger nära varandra skall utgöra en taxeringsenhet.

För min del vill jag anföra följande. Det finns en hel del områden i landet med grupper av fastigheter som inte beräknas bli bebyggda inom en överskådlig framtid. Jag är av den uppfattningen att sådana fastigheter får anses utgöra en ekonomisk enhet. Om det är fråga om en grupp fastigheter som är färdiga att säljas och bebyggas och försäljning avses komma till stånd inom taxeringsperioden bör man göra en annan bedömning. Sådana fastig- heter kan enligt min mening inte anses ingå i samma ekonomiska enhet.

I kapitlet om indelning av byggnader och" mark har jag föreslagit att byggnader som enligt kommittén skulle ingå i byggnadstypen industribygg- nad skall fördelas i två byggnadstyper. nämligen industribyggnad och övrig byggnad. För övriga byggnader med tomt bör inte finnas någon särskild typ av taxeringsenhet. De bör ingå i industrienhet.

Jag biträder i övrigt kommitténs förslag i denna del utom beträffande övrig mark. Till denna fråga återkommer jag.

Exploateringsenhet

Exploateringsmark skall enligt kommitténs förslag utbrytas till särskild taxeringsenhet, s. k. exploateringsenhet. Exploateringsmark i samma ägares hand bör bilda en taxeringsenhet, även om den ligger inom skilda områden av en kommun. Förslaget innebär emellertid att skilda taxeringsenheter skall bildas för varje tätort eller planområde. Byggnad som är belägen inom ett exploateringsområde skall enligt förslaget inte ingå i exploateringsenhet, om den skall finnas kvar på platsen. I så fall skall den tillsammans med tomtmark bilda en särskild taxeringsenhet. Sådan byggnad som skall rivas skall taxeras och utgöra en särskild taxeringsenhet, t. ex. småhusenhet.

De allra flesta remissinstanser har inte haft något att erinra mot förslaget. Jag biträder förslaget utom vad gäller byggnad som skall rivas. Till denna fråga återkommer jag.

Lantbmksenhet

Till lantbruksenhet skall enligt förslaget hänföras byggnadstypen ekono- mibyggnad och ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpe- diment. Enligt förslaget skall all jordbruks- och skogsbruksmark inom en kommun, som har samma ägare, utgöra en taxeringsenhet om denna mark ingår i samma brukningsenhet. -

Förslaget innebär också att bostadsbyggnader på lantbruksenhet samt tomtmark för sådan byggnad regelmässigt skall ingå i lantbruksenhet. Detta

Prop. 1979/80:40 87

"skall vara fallet om bostadsbyggnaden används för ägare. arrendator eller arbetskraft och lantbruksenheten innehåller viss minsta areal produktiv mark. ' " i '

Jag återkommer till dessa frågor i samband med att jag tar upp frågan om beskattningsnatur.

Remissinstanserna har i princip godtagit förslaget och jag biträder det- samma utom i ett avseende som jag återkommer till i avsnittet om beskattningsnatur.

Övrig mark och saneringsbyggnad

Jag har tidigare föreslagit att ägoslaget övrig mark definieras som mark som inte kan anses tillhöra något av de övriga ägoslagen.

Kommitténs förslag innebär att övrig mark kan få ingå i samtliga typer av taxeringsenheter. Efter omständigheterna skall övrig mark i första hand hänföras till taxeringsenheten lantbruksenhet och i andra hand till andra typer av taxeringsenheter. Om någon är ägare till endast övrig mark eller om övrig mark har stor omfattning, skall den utgöra en egen taxeringsenhet. Sådan taxeringsenhet skall enligt förslaget betecknas specialenhet, om marken ligger huvudsakligen inom tättbebyggt samhälle och i annat fall lantbruksenhet.

Övrig mark som till övervägande del ligger utanför tätort bör som föreslagits utgöra lantbruksenhet. Däremot anser jag inte att övrig mark inom tätområde bör utgöra specialenhet. Den typen av taxeringsenheter bör reserveras för egendom som är skattefri. Jag föreslår därför att taxeringsen- heter med övrig mark betecknas industrienheter om de till övervägande del ligger inom tätort. Till industrienhet förs t. ex. även övrig byggnad som, liksom övrig mark, är en restpost.

Kommittén har föreslagit att byggnad som ligger på exploateringsmark och som skall rivas skall utgöra en särskild taxeringsenhet bestående av bara byggnaden. Jag har tidigare föreslagit att sådana byggnader skall kallas saneringsbyggnader och att de inte skall påverka indelningen av marken. Några remissinstanser har föreslagit att på saneringsområde belägna bygg- nader bör ingå i samma taxeringsenhet som exploateringsmarken.

Jag vill påpeka att en saneringsbyggnad kan tänkas ingå i olika slag av taxeringsenheter. Jag föreslår därför en regel om att saneringsbyggnad liksom . övrig mark får ingå i alla typer av taxeringsenheter.

I övrigt biträder jag kommittéförslaget.

Statens fastigheter, samfälligheter

Enligt kommittén skall fastighet som tillhör staten och som till skilda delar förvaltas av olika myndigheter få uppdelas i taxeringsenheter efter de olika myndigheternas förvaltningsområden. Förslaget stämmer överens med vad

Prop. 1979/80:40 sa

som gäller f. n.

Kommitténs förslag om indelning i taxeringsenheter av samfälligheter stämmer också överens med vad som nu gäller. Förslaget innebär emellertid att det nuvarande undantaget i fråga om gemensamhetsanläggningar, vars delägarfastigheter utgörs av villafastigheter, utvidgas till att gälla marksam- .älligheter.

Remissinstanserna har i princip lämnat förslagen utan erinran. Jag biträder förslagen.

2.3.4.6 Innehavare av täktmark

Jag har tidigare föreslagit att markområde, där täkt pågår av vissa fyndigheter eller som omfattas av täkttillstånd, skall klassificeras som täktmark och att sådan mark skall bilda särskild taxeringsenhet.

Kommittén föreslår att den som mot engångsvederlag har förvärvat nyttjanderätt till område som omfattar täkt skall ta upp garantibelopp som skattepliktig inkomst i stället för ägaren. Förslaget innebär att en ny bestämmelse införs, 47 å KL andra stycket e), om att sådan nyttjanderätts- innehavare jämställs med ägare vid garantibeskattningen. Härigenom kom- mer sådan innehavare också att anses som ägare i FTL:s mening.

Kommittén har också behandlat frågan om förmögenhetsbeskattning av täktmark när sådan nyttjanderätt föreligger. För att undvika eventuell dubbelbeskattning vid fönnögenhetsbeskattningen anser kommittén att fastighetsägaren inte skall ta upp taxeringsvärdet på täktenheten vid förmögenhetsberäkningen om sådan nyttjanderättsupplåtelse har skett. En bestämmelse härom föreslås bli införd i 3 & 2 mom. (1) Sf.

Remissinstanserna har på det hela taget inte invänt mot förslaget. Någon remissinstans anser att den som erlägger betalning för nyttjande- rätten under några få år också bör få jämställas med ägare. Ett par remissinstanser anser att frågan om fastighetsägarens ekonomiska intressen i dessa fall bör lösas i annan ordning.

Enligt kommittén skulle man genom förslaget uppnå att ägaren till täktenheten inte skulle bli fönnögenhetsbeskattad för både taxeringsvärdet på täktenheten och för den ersättning han har fått en gång för alla för upplåtelsen antingen i form av betalning eller av en fordran.

Jag anser att det inte är av samma vikt att det finns särbestämmelser för förmögenhetsbeskattningen av täktenheter i de fall ersättningen för nyttjan- derätten betalas periodvis t.ex. i takt med att uttag görs, som när betalning har skett en gång för alla.

Den lösning som kommittén har valt finner jag väl avvägd. Däremot behövs inte den föreslagna ändringen i Sf. Innehavaren av täkten är enligt 1 kap. 5 & FTL, jämförd med 475 KL, att jämställa med ägare, vilket bl.a. innebär att fastighetsdeklaration skall avges. Vid förmögenhetsbeskatt- ningen skall enligt 3 5 1 mom. c) Sf rätten till 'täkten tas upp som tillgång av

Prop. 1979/80:40 89

innehavaren. Markägaren skall då inte redovisa täktens värde i sin förmö- genhetsdeklaration och i och med att täktenheten åsätts ett särskilt taxerings- värde kommer taxeringsvärdet på faStigheten där täkten finns att bli lägre. Härigenom undviks automatiskt den av kommittén påtalade dubbelbeskatt- ningseffekten.

2.3.5 Beskattningsnatur

Den beskattningsnatur, jordbruksfastighet eller annan fastighet, som bestäms vid fastighetstaxeringen får betydelse även i andra sammanhang. Olika regler gäller t. ex. för beräkning av inkomst av jordbruksfastighet och inkomst av annan fastighet. Vidare krävs som regel förvärvstillstånd för förvärv av jordbruksfastighet, vilket inte krävs vid köp av annan fastig— het. ' .

F. n. skall fastighet som används för jordbruk och skogsbruk taxeras som jordbruksfastighet. Som huvudregel gäller att med bostadsbyggnad bebyggd taxeringsenhet skall taxeras som jordbruksfastighet, om den produktiva arealen uppgår till 5 ha. Taxeringsenhet som inte är bebyggd med bostads- byggnad skall också som huvudregel taxeras som jordbruksfastighet. Reg— lerna innebär att bebyggda taxeringsenheter med en areal upp till 5 ha kan få beskattningsnaturen annan fastighet.

2.3.5.1 Gränsdragning mellan jordbruksfastighet och annan fastighet

Kommittén har noterat att det vid 1975 års fastighetstaxering uppstod åtskilliga gränsdragningsproblem då fastigheternas beskattningsnatur skulle bestämmas. Problemen var störst vid gränsdragningen mellan jordbruksfas- tighet och småhusfastighet. Kommittén har därför strävat efter att åstad- komma enklare regler för bestämmande av beskattningsnatur.

Kommitténs förslag om klassificering av ägoslag och grupperingen av dessa till olika slag av taxeringsenheter har bl. a. gjorts med utgångspunkt i att lantbruksenhet skall kunna åsättas beskattningsnaturen jordbruksfastighet och övriga slag av taxeringsenheter med vissa undantag beskattningsnaturen annan fastighet. Taxeringsenhet som innehåller mark som har klassificerats som jordbruks- eller skogsbruksmark, dvs. lantbruksenhet skall enligt förslaget ha beskattningsnaturen jordbruksfastighet oavsett arealens storlek. Ekonomibyggnad föreslås också ingå i lantbruksenhet.

Även bostadsbyggnad och tomtmark till byggnaden skall enligt förslaget normalt kunna hänföras till lantbruksenhet och därmed åsättas beskattnings- naturen jordbruksfastighet. Som krav härför skall liksom nu gälla att den produktiva marken, dvs. åkermark, betesmark och skogsmark skall uppgå till minst 5 ha och ligga i omedelbar anslutning till byggnaden. Dessutom krävs enligt förslaget att bostadsbyggnaden och tomtmarken skall användas som bostad för ägare, arrendator eller deras arbetskraft. Är dessa förutsättningar

Prop. 1979/ 80:40 90

uppfyllda. men byggnaden och tomtmarken ägs av arrendator, skall byggna- den och tomtmarken enligt förslaget också ha beskattningsnaturen jord- bruksfastighet. I reservation förordas dock att arealgränsen bestäms till 10' ha.

Förslaget innebär att bostadsbyggnad inte skall ingå i lantbruksenhet om enhetens totala area] produktiv mark understiger 5 ha. En med exempelvis småhus bebyggd fastighet vars produktiva mark understiger 5 ha skall enligt förslaget delas i två taxeringsenheter. Den ena taxeringsenheten skall bestå av småhus med tomtmark härför (småhusenhet med beskattningsnaturen annan fastighet). Den andra skall bestå av den produktiva marken och utgöra lantbruksenhet med beskattningsnaturen jordbruksfastighet.

Flertalet remissinstanser har i stort sett lämnat förslagen till regler om beskattningsnatur utan erinran.

Beskattningsnalur för mark

Förslaget att åkermark, betesmark. skogsmark, skogsimpediment och i vissa fall övrig mark skall ingå i lantbruksenhet och att lantbruksenhet skall åsättas beskattningsnaturen jordbruksfastighet har lämnats utan erinran av de allra flesta remissinstanserna.

För min del synes de föreslagna reglerna enkla att tillämpa vid taxerings- arbetet. Om gränsdragningssvårigheter kan tänkas uppkomma torde de i så fall främst kunna uppstå vid gränsdragningen mellan ägoslagen inom de olika grupperna produktiv mark.

Några remissinstanser anser att exploateringsmark och täktmark skall ingå i lantbruksenhet.

I likhet med kommittén anser jag att mark, som uppfyller de krav som anges för att marken skall hänföras till dessa ägoslag, inte kan anses ha något nämnvärt samband med jordbruksfastighet. Det är därför en adekvat lösning att ägoslagen får beskattningsnaturen annan fastighet.

Jag biträder kommitténs förslag under detta avsnitt.

Beskattningsnatur för bostadsbyggnader och tomtmark

Kommittén har övervägt olika alternativ för att komma fram till en lämplig avvägning av i vilka fall bostadsbyggnad med tomt skall ingå i lantbruksen- het. Man kom fram till att den mest objektiva bedömningsgrunden är lantbruksenhetens storlek, och att gränsen borde sättas vid 5 ha produktiv mark. I en reservation förordas en arealgräns vid 10 ha.

Större delen av remissinstanserna har lämnat förslagen utan erinran. Flera har dock en annan uppfattning om i vilka fall bostadsbyggnad med tomt skall få ingå i en lantbruksenhet och därmed få beskattningsnaturen jordbruks- fastighet. Någon remissinstans anser att fastighetens användning skall vara avgörande för dess beskattningsnatur. Andra föreslår att en högre arealgräns

Prop. 1979/ 80:40 91

än 5 ha produktiv mark skall uppställas. Olika kombinationer av ägoslag och arealer föreslås också från en del håll. En del remissinstanser har föreslagit att en mera samlad bedömning skall göras. Onekligen kunde man härigenom få en noggrannare avvägning för varje fastighetsägare. Emellertid fordras det för detta en detaljreglering som kan medföra att den eftersträvade förenklingen inte kan uppnås. Även jag förordar därför att en arealgräns används vid bestämmandet av beskattningsnatur.

Som huvudregel gäller i dag att taxeringsenheter med bostadsbyggnader skall taxeras som jordbruksfastighet, om den produktiva arealen mark uppgår till minst 5 ha. Som kommittén och ett antal remissinstanser anser, torde i och för sig en större areal behövas för att ett bärkraftigt jordbruk skall kunna bedrivas. Jag är emellertid f. n. inte beredd att föreslå någon ändring i detta avseende och ansluter mig således till kommittéförslaget.

Jag vill i sammanhanget anföra att det i gällande ordning tas hänsyn till fastigheternas andel i samfälligheter vid bestämmandet av beskattningsna- turen.

Enligt min mening bör detta gälla även i fortsättningen. Mitt förslag innebär att fastigheter som är större än 2 ha men som inte har en areal produktiv mark om minst 5 ha kommer att uppdelas i två taxeringsenheter med olika be'skattningsnaturer. Detta överensstämmer med kommittéförslaget som har lämnats utan erinran av övervägande antalet remissinstanser.

Förslaget om övriga förutsättningar för att bostadsbyggnad med tomtmark skall hänföras till lantbruksenhet och förslaget om beskattningsnatur på arrendators egendom i vissa fall har med några undantag lämnats utan erinran. Jag ansluter mig till förslagen utom i ett avseende.

Kommitténs förslag innebär att det förutom annat krävs, att bostadsbygg- nad skall användas som bostad av vissa personer för att bostadsbyggnaden skall ingå i lantbruksenhet.

Nu gäller att ägaren tillhörig bostadsbyggnad skall ingå i jordbruksfastighet om det är den enda för permanent bostadsändamål användbara byggnaden på fastigheten.

Detta gäller även om byggnaden bebos av någon som inte är verksam i jordbruket. Finns byggnader utöver mangårdsbyggnaden skall dessa också taxeras som jordbruksfastighet, om de används eller normalt erfordras för att tillgodose jordbrukets eller skogsbrukets behov.

För min del är jag böjd att förorda att liknande krav uppställs även i fortsättningen. Som det har påpekats under remissbehandlingen innebär kommitténs förslag att till lantbruksenhet med flera delägare får föras lika många byggnader som delägare, förutsatt att byggnaderna används som bostad av dem. Detta skulle gälla även om delägarna inte är sysselsatta i jordbruket eller skogsbruket.

Enligt min mening bör man anknyta till behovet i stället för användningen. Vid bedömningen av om en byggnad är behövlig för driften får man enligt

Prop. 1979/80:40 97.

min mening utgå från att en byggnad alltid är behövlig, förutsatt att det inte är uppenbart att den har uppförts för fritidsändamål. Liksom hittills bör även bostadsbyggnader, som behövs för anställd arbetskraft och för anställda som efter uppnådd pensionsålder bor kvar på fastigheten, taxeras som jordbruks- fastighet. Samma bör gälla beträffande byggnad som behövs som bostad åt arrendator till lantbruksenheten.

F. n. får bostadsbyggnad som ägs av arrendator i vissa fall beskattas som jordbruksfastighet. Kommittén har föreslagit att detta under vissa omstän- digheter skall vara möjligt även i fortsättningen. Jag har tidigare anfört att jag ansluter mig till förslaget. Utformningen av reglerna beträffande arrendator bör dock anpassas efter det som jag har föreslagit om fastighetsägares bostadsbyggnader.

Kommittén har föreslagit att småhusenhet och hyreshusenhet, som ägs av den som äger skattefri lantbruksenhet och som skulle ha ingått i lantbruks- enheten om den inte hade varit skattefri, också skall ha beskattningsnaturen jordbruksfastighet.

Jag biträder förslaget med den begränsningen att endast bostadsbyggnad som ägaren behöver skall taxeras som jordbruksfastighet.

Med undantag för vad jag nu har anfört ansluter jag mig till det förslag som kommittén har framlagt om regler för bestämmande av beskattningsna- tur.

2.4 Värderingsregler

Inför 1975 års allmänna fastighetstaxering gjordes en förhållandevis genomgripande översyn av reglerna om värdering. Till grund för de nya reglerna låg ett förslag från fastighetstaxeringsutredningen.

Grundläggande för värderingen vid fastighetstaxeringen är vilka värde- ringsgrunder och värderingsmetoder som skall tillämpas. Reglerna om detta finns i 9 och 1055 KL. Marknadsvärdet (det allmänna saluvärdet) utgör generellt värderingsgrund vid fastighetstaxering. Detta har varit fallet alltsedan KL:s tillkomst utom såvitt gäller skogsfastigheter.

De värderingsmetoder som använts och som enligt kommittéförslaget alltjämt skall användas för att uppskatta marknadsvärdet vid fastighetstax- eringen är ortsprismetoden, avkastningsmetoden och produktionskostnads- metoden.

Reglerna i KL om hur värderingen vid fastighetstaxeringen skall ske är mycket knapphändiga. Som exempel kan anges reglerna om beräkningen av de båda delvärden - markvärdet och byggnadsvärdet - som används vid taxering av fastigheter med beskattningsnaturen annan fastighet.

Med markvärde förstås enligt KL värdet av taxeringsenhetens mark och markanläggningar. Vid bestämmande av markvärdet skall beaktas bl.a. servitut, rätt till ersättningskraft, andel i samfällighet, rätt att ansluta till allmän va-anläggning samt om skyldighet att erlägga gatukostnadsbidrag är

Prop. 1979/80:40 93

fullgjord eller ej.

Med byggnadsvärde förstås enligt KL värdet av de byggnader som hör till taxeringsenheten. Byggnadsvårdet skall vara det mervärde som taxeringsen- heten har för att den är bebyggd. Vid bestämmande av byggnadsvärdet skall beaktas bl. a. värde av andel i samfällighet i vad avser byggnaden och värdet av skyldighet att leverera ersättningskraft som skall avräknas på byggnads- värde.

Före 1970 och 1975 års taxeringar lämnades i stort sett inte någon annan ledning för värderingen vid fastighetstaxeringen än förhållandevis kortfatta- de regler i KL. För skogstaxeringen har dock sedan länge funnits utförliga värderingsregler i en skogsvärderingsinstruktion som antagits av riksda- gen.

Enligt 1975 års system anges också för delvärdena på jordbruksfastighet regler i KL med innehåll och omfattning liknande dem som nyss återgavs i fråga om markvärde och byggnadsvärde. Det var endast genom dessa riktlinjer som riksdagen tog ställning till värderingen av flertalet fastighets- typer vid fastighetstaxeringen. Därutöver gäller emellertid från 1975 års taxering enligt regler i KL och TL, som riksdagen också beslutat, att värdet av mark, skog och byggnader i princip bör bestämmas med ledning av riktvärden. Dessa skall bestämmas av skattechefen, såvitt gäller småhus (byggnadsvärdetabeller, och tomtmark (markvärdekartor) och av RSV för de ägoslag och byggnader i övrigt som RSV finner lämpligt.

Utfyllnadsbestämmelsema i fråga om värderingen lämnades vid 1975 års taxering i anvisningsform. I realiteten skedde också taxeringen 1975 efter RSV:s och skattechefens anvisningar om riktvärden m. m. Som en jämförelse med de nyss återgivna reglerna i KL om beräkningen av markvärde och byggnadsvärde kan nämnas att RSV:s anvisningar om värdering av byggna- der och mark på annan fastighet omfattar ett femtiotal sidor. De kompletteras av skattechefens anvisningar om värdering av byggnader och tomter. Dessa utgörs främst av mycket omfattande komplex av byggnadsvärdetabeller och markvärdekartor.

Den uppläggning av reglerna som nyss beskrivits gäller för värderingen av all egendom vid fastighetstaxeringen med undantag för skogsfastigheter och vattenfallsfastigheter. Skogstaxeringen skall visserligen också ske med ledning av riktvärden men till skillnad från vad som gäller för annan egendom finns i KL en regel som styr skogstaxeringen. I den regeln sägs att skogsbruksvärdet skall bestämmas med ledning av grunderna i Skvl. I Skvl regleras närmare bl. a. hur riktvärdena för skogstaxeringen skall tas fram. Även dessa regler kompletterades emellertid på central nivå av anvisningar utarbetade av RSV och skogshögskolan.

Värderingen av vattenfallsfastigheter är till skillnad från vad som gäller för värderingen av andra fastigheter förhållandevis noga reglerad i KL. För värderingen av vattenfallsfastigheter har RSV emellertid också lämnat ingående anvisningar.

Prop. l979/ 80:40 94

I direktiven för fastighetstaxeringskommittén har, som jag tidigare anfört, framhållits behovet av en författningsmässig översyn. I samband med detta hänvisas i direktiven till att en genomgående linje i regleringen av fastig- hetstaxeringen är att endast de grundläggande Värderingsreglerna tagits in i KL under det att detaljregleringen lämnats åt RSV.

I direktiven sägs vidare att nya RF inte lämnar samma möjligheter som de som funnits tidigare att delegera rätten att utfärda föreskrifter. Därför, sägs det i direktiven, måste undersökas vilka följder den nya RF har för regleringen av fastighetstaxeringen. En genomgång måste därför göras av hela regelkomplexet.

Kommitténs förslag till värderingsregler finns i 5—15 kap. FTL. Kap. 5 avser de grundläggande reglerna om värderingsgrund, värderingsmetoder, delvärden o.d. I 6 kap. bestäms vad som är värderingsenhet, dvs. vilken egendom som skall värderas för sig.

7 kap. innehåller allmänna värderingsregler. I detta fastläggs vissa allmän- na värderingsprinciper för byggnader och mark, t. ex. den s. k. mervärde- principen för byggnadsvärderingen och att marken i princip skall värderas som om den var obebyggd. .

Vidare föreslås i 7 kap. samma principiella uppläggning av värderingsför- farandet som det hade enligt RSV:s anvisningar och 8ka vid 1975 års taxering. Det innebär att värderingen skall grundas på värdefaktorer— storlek, standard, godhet, m.m. för fastigheterna. Genom klassindelning och kombinationer av värdefaktorerna skall riktvärden bestämmas för egendo- men inom värdeområden. Taxeringen skall sedan ske med utgångspunkt i dessa riktvärden.

I kapitlen 8—15 lämnas huvudsakliga regler för riktvärdena för olika byggnadstyper och ägoslag för vilka definitioner föreslagits i 2 kap. FTL. Reglerna i 8—15 kap. är i första hand handlingsregler för den som skall utarbeta och utfärda reglerna om riktvärden men de riktar sig också till den handläggande myndigheten.

Genom förslagen till värderingsregler har kommittén i första hand gjort den författningsmässiga anpassning av komplexet av värderingsregler som krävs enligt nya RF. Man har bl. a. genom bestämmelserna i 7—15 kap. FTL fört in en betydligt längre gående reglering av fastighetsbeskattningen för riksdagen att ta ställning till än den som gäller f. n. i KL och TL.

Remissinstanserna har överlag funnit att kommitténs förslag om vilka värderingsregler, som bör ingå i FTL, och vilka som bör utfärdas på annat sätt, är väl avvägt. Jag delar den uppfattningen. Genom den utvidgade regleringen har riksdagen fått ett betydligt mer långtgående inflytande på värderingen vid fastighetstaxeringen än tidigare och därigenom på beskattningen. Det torde inte vara praktiskt möjligt att riksdagen tar ställning till värderingsreglema i ett ännu mera specificerat skick t. ex. i form av riktvärdetabeller och riktvärdekartor, som kan utarbetas och färdigställas först någon månad innan taxeringen börjar och som i bokform omfattar flera hyllmeter. Ett sådant

Prop. 1979/80:40 95

tillvägagångssätt kan inte heller i övrigt anses lämpligt.

Genom den reglering, som nu föreslås i 7—15 kap. om värderingen och det förfarande som kommittén i övrigt föreslår för framtagandet av ytterligare värderingsregler på central och regional nivå och somjag närmare kommer att beskriva i det följande, får nya RF:s regler i fråga om riksdagens beskatt- ningsrätt genom fastighetstaxeringen anses uppfyllda.

Då det gäller de regler i 7—l 5 kap. som jag nu berört vill jag också framhålla att kommittén inte flyttat över endast den nuvarande principiella modellen för värderingsregler i KL och RSV:s anvisningar m.m. till FTL utan att kommittén också till allra största delen har behållit reglernas mera specifika materiella innehåll. På en del punkter har förändringar och nya regler föreslagits av kommittén. En sådan utveckling och förbättring av systemet hade kunnat förväntas även om man behållit den nuvarande principiella modellen med regler i KL och i främst RSV:s anvisningar.

Kommittén framhåller att systemet med riktvärden visade sig fungera mycket väl vid 1975 års taxering. Bl. a. underlättades värderingsförfarandet väsentligt och blev mer enhetligt över landet.

Remissinstanserna är också överlag positivt inställda till värderingsförfar- andet med riktvärden och har i princip inte någon erinran mot kommitténs förslag till uppbyggnad av regelsystemet i 7—15 kap. Jag anser också att den föreslagna lagstiftningsmetoden i fråga om dessa värderingsregler är ända- målsenlig och jag ansluter mig i princip till förslaget om vad dessa regler skall innehålla. Jag återkommer i det följande med synpunkter på de särskilda reglerna.

Kommitténs omfattande motivering till reglerna i 7—15 kap. FTL hänger naturligen samman med att några skäl för motsvarande regler inte lämnats tidigare eftersom de då haft formen av anvisningar. Jag ansluter mig till vad kommittén anfört som motiv till sina regler i dessa delar, i den mån jag inte föreslår andra lösningar än kommittén.

2.4.1 Bestämmande av taxeringsvärde

Jag har tidigare anslutit mig till kommitténs förslag att varje skattepliktig taxeringsenhet skall åsättas ett taxeringsvärde.

Det har framförts från en del remissinstanser att ett officiellt värderings— förfarande och värderingsutlåtande kan vara av intresse även för skattefria taxeringsenheter. Detta har särskilt aktualiserats med hänsyn till de föreslag- na reglerna i 3 kap. FT L, genom vilka en hel del ytterligare fastigheter, som ägs t. ex. av privatpersoner och ideella föreningar, blir skattefria och därför kommer att sakna taxeringsvärde. Sådant värde kan vara av intresse bl. a. i belåningssammanhang och vid viss beskattning. Jag finner dessa synpunkter beaktansvärda. Kommittén bör i samband med sin utredning om följdänd- ringar till de nu framlagda förslagen överväga om ett särskilt förfarande bör införas för värdesättning på sådana fastigheter liknande t. ex. åsättandet av särskilt uppskattningsvärde.

Prop. 1979/ 80:40 96

2.4.1.1 Värderingsgrund

Marknadsvärde

Kommittén har föreslagit att marknadsvärdet liksom f. n. skall utgöra den allmänna värderingsgrunden vid taxeringen. Marknadsvärdet skall därvid vara det pris taxeringsenheten sannolikt betingar vid en försäljning på den allmänna marknaden.

Remissinstanserna har med något undantag inte gjort några invändningar mot den föreslagna huvudprincipen.

Bl. a. Jordägarförbundet har emellertid förordat att avkastningsvärdet skall vara värderingsgrund vid taxeringen.

Jag vill i det sammanhanget framhålla att frågan om värderingsgrund diskuterades ingående i förarbetena till ändringarna i fastighetstaxerings- reglerna till 1975 års taxering (SOU 1973:4 och prop. 1973:162). Riksdagen beslutade då att den sedan 1922 gällande regeln om att marknadsvärdet skall vara värderingsgrund alltjämt skall gälla (SkU 1973:70). Någon anledning att nu föreslå någon ändring i denna grundprincip anser jag inte föreligga.

I det sammanhanget vill jag emellertid i korthet ta upp den ibland framförda uppfattningen att avkastningsvärden genomsnittligt är lägre än marknadsvärden. Avkastningsvärdet definieras som det sammanlagda nuvärdet av vid värdetidpunkten mest sannolika framtida nettoavkast- ningar. Värdet kan betecknas som ett objektivt avkastningsvärde om man vid beräkningen utgår från ett driftprogram och en räntefot, som ärnormal för den aktuella fastighetstypen i trakten. Väljs förutsättningarna med hänsyn till en bestämd person, vanligen fastighetsägaren, kan värdet kallas ett subjektivt avkastningsvärde. Om man skulle utgå från ett avkastningsvärde i stället för ett marknadsvärde får detta förutsättas vara ett objektivt avkast- ningsvärde. Det synes ej omöjligt att-uppskatta en normal årlig nettoavkast- ning vid varierande produktions- och brukningsförhållanden. Det svåra avgörandet blir vilken kapitaliseringsränta som skall väljas och detta avgör helt om avkastningsvärdenivån eller marknadsvärdenivån skall bli högst.

Jord- och skogsbruksfastigheter har under senare år uppvisat en värdesteg- ring som klart överstiger inflationen dvs. de har i hög grad varit realvärdesäk- ra. Den reala förräntning som kunnat erhållas vid alternativa placeringar synes under senaste årtiondet knappast ha överstigit 3 %. Vid ett förränt- ningskrav av denna storleksordning torde nuvarande marknadsvärdenivå inte framstå som oskäligt hög. Innan de problem som en övergång till taxering med utgångspunkt i årlig nettoavkastning och skälig förräntning medför har blivit föremål för en grundlig utredning är jag inte beredd att föreslå ett frångående av marknadsvärdet som grund för taxeringsvärdet.

Prop. 1979/ 80:40 97

FastighetsprisstatiStiken

Liksom inför föregående allmänna fastighetstaxering berör man även denna gång i remissyttrandena den fastighetsprisstatistik som skall ligga till grund för bedömningen av marknadsvärdena.

Definitionen av marknadsvärdet anknyter till den allmänna marknaden för fastigheter av den typ det är fråga om. Prisbildningen skall karakteriseras av att köpare och säljare varken har några speciella relationer till varandra. som t. ex. vid släktskap, eller befinner sig i en tvångssituation.

Även dessa frågor behandlades ingående innan riksdagen fattade beslut om reglerna för 1975 års taxering (SOU 1973:4 och prop. 1973:162 5. 309 1). Man intog då den ståndpunkten att släktköp inte skulle ingå i statistiken. Till grund för det ståndpunktstagandet låg bl. a. de uppgifter om släktköp som kommit fram av SCB:s fastighetsprisstatistik för bebyggda jordbruksfastig— heter som sålts under åren 1970 och 1971. I samtliga värdeklasser låg de fria köpen då ca 5 % över de 5. k. släktköpen. I stort sett samma förhållande framgår denna gång av fastighetsprisstatistiken. Så redovisas i prisstatistiken beträffande jord— och skogsbruksfastigheter för år 1977 en genomsnittlig köpeskillingskoefiicient vid köp av hel taxeringsenhet av 1,73 för släktköp och av 3,78 för icke släktköp. Motsvarande procenttal i 1976 års prisstatistik är 1,54 för släktköp och 3,42 för icke släktköp.

Jag anser därför att släktköpen inte heller skall ingå i statistiken inför 1981 års taxering.

I remissyttrandena tar man upp frågan om även köpeskillingar som erlagts för s.k. tillskottsköp skall beaktas i prisstatistiken. 1971 års fastighetstax- eringsutredning föreslog att så skulle ske (SOU 197314). I prop. 1973:162 (5. 31 l) uttalades att den anmärkningen hade riktats mot köpeskillingarna vid tillskottsköp, att de inte kunde anses relevanta vid värderingen av bestående jordbruk. Departementschefen delade den meningen så långt att den prisnivå som kommit fram vid s. k. tillskottsköp naturligtvis skulle vara tillämplig endast beträffande egendom med motsvarande förutsättningar, dvs. att den också skulle kunna försäljas som tillskottsjord.

Kommittén framhåller nu att SCB:s prisstatistik från åren 1976—1977 visar att inga påtagliga nivåskillnader föreligger mellan tillskottsköpen och sådana som avser köp av hel taxeringsenhet. Från nivåbestämningssynpunkt är, anför kommittén, frågan om dessa köp skall tas med i statistiken utan betydelse. Kommittén föreslår emellertid att tillskottsköpen liksom hittills skall ingå i statistiken för att öka underlaget för bestämmandet av marknads- värdenivån. Jag delar den uppfattningen.

Jag vill ta upp ännu en statistikfråga av allmän karaktär. Tidigare har, som nämnts, en del remissinstanser uttalat att man bör skjuta på den allmänna fastighetstaxeringen något år för att få ett bättre underlag för fastighetspris- statistiken. Denna invändning gjordes även inför 1975 års allmänna fastig- hetstaxering. Nu anförs det som motiv för att uppskjuta taxeringen att de nya reglerna iljordförvärvslagen liksom de nya skogsbeskattningsreglerna och 7 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 98

den nya skogspolitiska lagstiftningen inte slagit igenom på de förvärv som ingåri den prisstatistik som skall ligga till grund för taxeringen. Man menar på vissa håll att denna lagstiftning inte bara skall ha en dämpande effekt på prisutvecklingen utan att den också medfört att försäljningspriserna sjunker på jordbruks- och skogsfastigheterna. Enligt LBS och Skogsstyrelsen saknas anledning att räkna med att priserna på jordbruks- och skogsfastigheterna skall sjunka på grund av den nya lagstiftningen.

Kommittén har ansett att de genomförda ändringarna av jordförvärvslagen och skogsbeskattningsreglerna samt den nya skogspolitiska lagstiftningen ger anledning att särskilt uppmärksamma prisbildningen på jordbruksfastigheter under 1979. Ändringarna motiverar också enligt kommitténs mening en översyn av framtagandet och redovisningen av prisstatistiken för jordbruks- fastigheter, bl. a. i fråga om olika typer av släktförvärv.

Kommittén framhåller attdess förslag överensstämmer med nuvarande ordning då det gäller fastighetsprisstatistiken, som beslöts av riksdagen inför 1975 års taxering (jfr prop. 1973:162 5. 309—312). Jag instämmer i kommitténs uppfattning att det inte finns någon anledning att nu göra någon ändring i urvalet vid fastighetsprisstatistiken för marknadsvärdebedömningarna vid 1981 års taxering. Däremot bör den översyn av prisstatistiken. som kommit- tén förordar, komma till stånd.

Undantag från marknadsvärdeprincipen

F. n. finns vissa undantag från marknadsvärdeprincipen, som enligt kommittén i huvudsak bör gälla fortsättningsvis. Så bör enligt kommittén alltjämt undantag göras från marknadsvärdeprincipen när det gäller att beakta vissa privaträttsliga förpliktelser. Kommittén föreslår att bara privat- rättsliga förpliktelser på grund av servitut o. d. eller enligt tomträttskontrakt angående markens utnyttjande skall beaktas vid värderingen. Däremot skall t. ex. en upplåten avverkningsrätt till skog inte beaktas.

Det skäl som angetts som motiv för att beakta servitut o. (1. vid värderingen är den lagbundna ömsesidigheten i fråga om sådana rättigheter. De är alltså av annan art än andra privaträttsliga förpliktelser. Den regeln har funnits alltsedan KL:s tillkomst. Frågan prövades ingående i samband med reglerna för 1975 års taxering (SOU 1973:4 s. 132 f). Remissinstanserna har liksom kommittén inte ansett att det finns skäl att ändra denna regel. Jag delar den uppfattningen.

Kommittén har föreslagit att man skall ta hänsyn även till förpliktelser enligt tomträttskontrakt. Kommittén anför att tomträttshavaren här blir bunden av bestämmelser i tomträttskontrakt som han saknar möjlighet att påverka. Kommittén framhåller också den offentligrättsliga prägel som tomträttskontrakten kan sägas ha.

Remissinstanserna har inte haft någon invändning mot förslaget om beaktande av tomträttskontraktens inverkan vid värderingen. Bl. a. tomt-

Prop. 1979/80:40 99

rättskommittén tillstyrker förslaget. En del remissinstanser anser emellertid att även sålda avverkningsrätter och andra-inskränkningar i förfoganderätten och som har betydelse för marknadsvärdet, bör beaktas vid värdesättningen. Även denna fråga behandlades ingående inför 1975 års taxering men önskemålet avvisades.

För egen del anser jag i princip att samma skäl som framfördes inför 1975 års taxering alltjämt gäller för att inte beakta andra pri vaträttsliga förpliktelSer än servitut vid taxeringen. Vad som emellertid framförts om tomträttskon- trakten gör enligt min mening att de bör behandlas på samma sätt vid taxeringen som servituten. Kommitténs förslag i denna del bör därför följas.

Enligt kommittén bör liksom hittills offentligrättsliga föreskrifter t. ex. sådana som meddelas om markens användande med stöd av t. ex. byggnads- lagen, naturvårdslagen, fornminneslagen eller annan jämförlig lagstiftning kunna beaktas vid värderingen. Exempel på detta är den byggnadsrätt som kommer till uttryck genom fastställande av stads- och byggnadsplaner och de föreskrifter för markens användande som meddelas i naturreservatsbestäm- melser.

Remissinstanserna har här inte haft några invändningar och även jag anser att liksom tidigare bör föreskrifter av förevarande slag kunna få påverka värdet.

2.4.l.2 Värdetidpunkt, taxeringsvärdenivå

Enligt nuvarande regler skall marknadsvärdet bestämmas med hänsyn till det allmänna prisläget vid ingången av året före taxeringsåret. Kommittén föreslår däremot att det genomsnittliga prisläget under andra året före taxeringsåret skall vara avgörande.

Taxeringsvärdenivån skall enligt kommittén liksom f.n. vara 75 % av marknadsvärdet. Kommittén anser att den ovägda taxeringsvärdenivån bör användas vid provvärderingar.

Remissinstanserna har i allmänhet lämnat förslagen om värdetidpunkt och taxeringsvärdenivå utan invändningar. Några remissinstanser erinrar emel- lertid om de speciella regler för skogsfastigheterna som tillämpades 1975 vid skogstaxeringen och som höll taxeringsvärdena nere. Skogsstyrelsen anser att det med hänsyn till skattereglernas skogspolitiska effekter är tillfredsstäl- lande att kommittén inte lämnat några särbestämmelser i detta hänseende när det gäller taxeringen av skogsmark och växande skog. Domänverket däremot hänvisar till att statsmakterna vid ett Herta! tillfällen tidigare ansett det lämpligt att jämka taxeringsvärdena för skogen och anför bl. a. att liknande behov kan visa sig vid 1981 års taxering, bl.a. med hänsyn till garantibelopp och skogsvårdsavgift.

Man anför också från några håll att hänsyn bör kunna tas till förändringar i prisbilden med en nedåtgående trend för jordbruks- och skogsfastigheter på

Prop. 1979/80:40 100

grund av den nya jordförvärvs- och skogspolitiska lagstiftningen och de nya skogsbeskattningsreglerna. Detsamma bör, sägs det, gälla om prisbilden förändras inom en ort på grund av t.ex. stora industrinedläggningar.

Förslaget att taxeringsvärdenivån skall ligga vid 75 % har behandlats särskilt endast av några remissinstanser. Från något håll framförs att variationer av procentsatsen bör övervägas för att neutralisera alltför extrema effekter med tanke på den snabba inflationstakten. Stockholms kommun anser att det saknas skäl att ha skilda nivåer för marknadsvärde och taxeringsvärde.

Frågan om ovägd taxeringsvärdenivå eller ovägd köpeskillingskoefficient skall användas vid provvärderingen behandlas av en del remissinstanser. Flertalet lämnar kommitténs förslag att den ovägda taxeringsvärdenivån skall användas utan erinran. Åtskilliga remissinstanser ansluter sig emeller- tid till den reservation som gjorts av tre ledamöter i kommittén och som innebär att den ovägda köpeskillingskoefficienten i stället bör komma till användning.

[ fråga om bakgrunden till de nuvarande reglerna om värdetidpunkt och taxeringsvärdenivå vill jag anföra följande.

Före 1975 års allmänna fastighetstaxering bestämdes taxeringsvärdenivån inför varje taxering genom ett gemensamt beslut av skattemyndigheterna. Nivåanpassningen gjordes före 1970 på så sätt att äldre taxeringsvärden räknades upp med hjälp av köpeskillingsstatistik. Uppräkningstaien kunde variera mellan olika fastighetstyper. Vid 1970 års fastighetstaxering övergick man i stället till en anknytning till det sista årets priser— i princip nuvarande metod med skälig nedräkning. Nu sattes taxeringsvärdenivån till 75 % för villor och jordbruksfastigheter och till 80 % för övriga fastigheter.

1971 års fastighetstaxeringsutredning ansåg i sitt betänkande (SOU 197314) att man vid fastighetstaxeringen måste räkna med en osäkerhetsmarginal vid taxeringen av minst 10—15 %. Utredningen föreslog att taxeringsvärdenivån skulle vara 80 % för alla fastighetstyper och att värdetidpunkten skulle vara ingången av året före taxeringsåret i enlighet med de närmare föreskrifter RSV meddelar. Om inte några påtagliga prisrörelser inträffade skulle den genomsnittliga prisstatistiken för det året användas. Utredningen ansåg att taxeringsvärdenivån borde bestämmas av riksdagen, såsom tidigare skett för skogstaxeringen i vissa avseenden. .

Fastighetstaxeringsutredningens förslag genomfördes inför 1975 års tax- ering dock att taxeringsvärdenivån bestämdes generellt till 75 %. RSV fick emellertid möjlighet att meddela undantag och detta utnyttjades beträffande övervärde och här sattes nivån till 50 %.

För skogsfastigheterna infördes 1975 marknadsvärdeprincipen i stället för den dittills gällande avkastningsvärdeprincipen. Bl. a. av det skälet och på grund av de stora höjningar av taxeringsvärdena på skogsfastigheterna som skulle uppkomma vid tillämpning av huvudregeln beslöt riksdagen efter förslag i prop. 1973:162 (5. 326) att taxeringsvärdenivån för skog inte skulle

Prop. 1979/80:40 101

bestämmas med utgångspunkt i 1973 års prisnivå. I stället skulle man utgå från genomsnittet av 1970—1972 års prisnivåer. Detta skulle räknas upp i förhållande till den prisstegring som jordbruksfastigheter med begränsat skogsinnehav uppvisade.

För egen del vill jag nämna att i praktiken har det genomsnittliga prisläget under andra året före taxeringsåret varit bestämmande vid såväl 1970 som 1975 års taxeringar.

Kommitténs förslag om att det genomsnittliga prisläget under andra året före taxeringsåret skall ligga till grund för bestämmandet av marknadsvärdet är således en anpassning till det förfarande som utnyttjats i praktiken och fungerat väl. Jag anser bl. a. därför att det är lämpligt att utfomia huvudregeln om värdetidpunkt ienlighet med kommitténs förslag. Om riksdagen finner anledning till speciell reglering i fråga om den prisstatistik som skall ligga till grund för taxeringen av någon viss fastighetstyp bör detta kunna ske genom särskilt beslut. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

Valet av 75 % av marknadsvärdet som taxeringsvärdenivå har, som jag tidigare nämnt, föregåtts av ingående överväganden inför 1975 års taxering. Kommittéförslaget att samma regel skall behållas vid 1981 års taxering har i stort sett inte mött några invändningar. Med hänsyn till den osäkerhetsmar- ginal som finns vid taxeringen och den försiktighet som enligt vedertagna normer skall prägla den bör, såsom kommittén föreslagit, taxeringsvärdeni- vån läggas under marknadsvärdenivån. Bärande skäl har inte heller lagts fram för att frångå kommitténs förslag att taxeringsvärdenivån skall vara densamma för alla fastighetstyper, eftersom övervärden av det slag som bestämdes vid 1975 års taxering föreslås inte längre skola förekomma. Jag biträder således kommitténs förslag.

Från en del håll har betänkligheter framförts i fråga om den valda värdetidpunkten. Man har frågat sig hur den nya regeln kan komma att verka vid nu påtagliga prisrörelser i slutet av eller efter perioden för statistikunder- laget. Särskilt starka har betänkligheterna varit i fråga om det föreslagna prisunderlagets riktighet i fråga om jordbruks- och skogsfastigheter. Inför 1981 års fastighetstaxering har man speciellt framhållit de nya reglerna i jordförvärvslagen och den nya skogspolitiska lagstiftningen.

För egen del vill jag göra följande bedömning. De osäkerhetsmoment som nu nämnts, liksom för övrigt en del andra, kan knappast beaktas på ett fullt tillfredsställande sätt inom ramen för ett system med allmänna fastighets- taxeringar med förhållandevis långa mellanrum. Bättre förutsättningar torde finnas om man går över till s. k. rullande taxeringar och jag har redan uttalat min sympati för detta. Det är också mycket svårt att göra sig en mer exakt bild av de närmare effekterna för prisbildningen nu inför 1981 års allmänna fastighetstaxering. Det finns t.ex. ingen prisstatistik beträffande förvärv under år 1979 som kunnat bearbetas. Det kan dock antas att en viss dämpning kommer att ske av prisutvecklingen för jordbruks- och skogsfastigheter. Likaså kan omsättningen av sådana fastigheter komma att minska. Samtidigt

Prop. 1979/80:40 102

står det klart att vad som inför föregående allmänna fastighetstaxering anfördes om de väntade stora taxeringsvärdehöjningarna för särskilt skogs- fastigheter har giltighet även denna gång. Mot bakgrund av vad jag nu anfört anser jag det motiverat att i fråga om jordbruks- och skogsfastigheter lägga värdetidpunkten för dessa till genomsnittet av år 1978 i stället för av år 1979. Bestämmandet av taxeringsvärdenivån bör således grundas på de köp som skett under åren 1976—1978.

Frågan om den ovägda taxeringsvärdenivån eller den ovägda köpeskil- lingskoefficienten skall användas vid provvärderingen har behandlats av fastighetstaxeringskommitte'n. Den ovägda taxeringsvärdenivån användes vid 1975 års taxering och någon ändring har inte föreslagits av kommittén. Från några remissinstansers sida har emellertid framhållits att metoden med den ovägda köpeskillingskoefficienten har vissa värderingstekniska för- delar.

Jag anser att även om visst fog finns för de gjorda invändningarna mot kommitténs förslag så blir skillnaderna i taxeringsutfall enligt de båda metoderna helt obetydlig. I den mån en påverkan av värdena sker genom användning av den ovägda köpeskillingskoefficienten blir denna i höjande riktning. Jag anser inte att det finns tillräckliga skäl att frångå kommitténs förslag. Den ovägda taxeringsvärdenivån bör därför användas vid 1981 års taxering liksom vid 1975 års taxering.

2.4.1.3 Värderingsmetoder

Kommitténs förslag om värderingsmetoder för att beräkna marknadsvär- det överensstämmer med de metoder som tillämpas f. n. Således skall marknadsvärdet i första hand bestämmas enligt ortsprismetoden. Om ortsprismetoden inte går att tillämpa skall taxeringen i andra hand ske enligt avkastningsmetoden och i sista hand enligt produktionskostnadsmetoden.

Dessa regler har gällt sedan KL:s tillkomst. De behandlades ingående i förarbetena till reglerna för 1975 års taxering(SOU 197314 och prop. 1973: 168). Förslaget att behålla samma värderingsmetoder har i princip inte mött några invändningar. Såsom angetts tidigare anser man att en viss osäkerhet föreligger i statistikunderlaget för ortsprismetoden. En del remissinstanser anser att jordbruks- och skogsfastigheter i högre utsträckning än f.n. bör taxeras med utgångspunkt i avkastningen. Detta torde inte böra ses som en anmärkning mot valda värderingsmetoder utan mot grunden för taxerings- värdets bestämmande. Mitt ståndpunktstagande i frågan om val av grund för bestämmande av taxeringsvärdena har jag redovisat i avsnitt 2.4.1.l.

Det bör emellertid här påpekas att skogsfastigheterna enligt gällande och föreslagna regler värderas efter en marknadsrelaterad avkastningskalkyl. Någon anledning att nu ändra de regler om värderingsmetoder som riksdagen antagit till föregående allmänna fastighetstaxering anser jag inte föreligga.

Jag kommer senare, i samband med attjag redovisar de byggnadstyper och

Prop. l979/ 80:40 103

ägoslag för vilka riktvärden skall bestämmas, att redovisa hur ortsprismeto- den, avkastningsmetoden och produktionskostnadsmetoden närmare skall tillämpas. Förslagen innebär inte något nytt i förhållande till gällande regler. Jag har emellertid tidigare förordat att reglerna för den fastighetsprisstatistik som skall ligga till grund för taxeringen ses över.

2.4.2 Dev/värden m. m. 2.4.2.1 Allmänt

Enligt kommittén skall varje delvärde liksom f. n. bestämmas för sig med tillämpning av grunderna för taxeringen, dvs. till 75 ”0 av marknadsvärdet av den egendom som avses med delvärdet. Värdetidpunkten skall därvid vara andra året före taxeringsåret. Taxeringsenhetens taxeringsvärde skall enligt förslaget liksom f. n. utgöras av summan av delvärdena.

Kommitténs förslag om delvärden innebär vissa ändringar i fråga om vilka delvärden som bör redovisas för de olika taxeringsenhetema samt i fråga om definitionerna av dessa delvärden.

Delvärden skall enligt förslaget redovisas för de olika taxeringsenhetema i stället för som nu för de båda beskattningsnaturerna jordbruksfastighet och annan fastighet. Någon praktisk skillnad innebär detta enligt kommittén emellertid inte eftersom en fastighets beskattningsnatur i de flesta fall skall bestämmas med utgångspunkt i typen av taxeringsenhet.

Remissinstanserna har allmänt sett inte några invändningar mot den föreslagna indelningen av delvärden. Man framhåller från några håll att kommitténs förslag om indelning i delvärden är mer konsekvent än den nu gällande ordningen. Delade meningar föreligger angående några av de föreslagna delvärdena. Till detta återkommer jag. För min del biträder jag i princip förslaget.

Inför 1975 års taxering sågs delvärderedovisningen över grundligt. Önske- målet var då liksom nu att så långt möjligt också kunna utnyttja delvärdena vid inkomsttaxeringen, bl. a. som underlag för byggnadsavskrivningar.

Kommittén har föreslagit att värderingsregler inte längre skall lämnas i samband med reglerna om delvärderedovisning. De värderingsregler som motsvarar RSV:s anvisningar 1975 föreslås nu i stället till stor del bli intagna i FTL, främst i kapitlen om indelning av byggnader och mark, om allmänna värderingsregler och om speciella regler om värdering av olika typer av egendom. Dessa regler är så utformade att de vid behov skall kunna fyllas ut genom ytterligare värderingsregler som kan meddelas av regeringen eller RSV.

Som jag tidigare nämnt innebär både den nuvarande och den föreslagna huvudregeln om delvärden i princip att man delar upp det framräknade totalvärdet på delvärden. Vid den praktiska värderingen kommer man enligt förslaget liksom f. n. att nästan genomgående bygga upp det totala taxerings- värdet genom en sammanläggning av delvärdena.

Prop. 1979/80:40 104

Den nya delvärdeindelningen innebär alltså i sak små förändringar i jämförelse med nuvarande ordning. Jag beskriver i fortsättningen kommit- téns förslag i huvudsak och tar närmare upp några punkter där delade meningar råder.

Den nuvarande indelningen i delvärden och delposter är följande.

A. Jordbruksfastighet

Deli-'iirdc'n Delposrer

Hänvisningar till PS3

1. Jordbruksvärde Åkervärde

2. Skogsbruksvärde Skogsmarksvärde

3. Värde av övrig mark Tomtvärde

4. Byggnadsvärde a) Bostadsbyggnadsvärde

b) Ekonomibyggnadsvärde c) Värde av överbyggnad 5. Värde av särskilda tillgångar 6. Övervärde

B. Annan fastighet

Dev/värden 1. Markvärde 2. Byggnadsvärde

Som jag tidigare anfört och som framgår av det följande indelas delvärdena enligt förslaget inte för de båda beskattningsnaturerna utan för de olika typerna av taxeringsenheter.

2.4.2.2 Delvärden för småhus-, hyreshus-, industri- och exploateringsen- het

För småhus-, hyreshus-, industri- och exploateringsenhet skall enligt kommittén delvärdena markvärde och byggnadsvärde redovisas.

Med markvärde skall enligt förslaget förstås värdet av den del av taxeringsenhetens mark som skall åsättas taxeringsvärde och därtill hörande markanläggningar samt med byggnadsvärde värdet av de byggnader som hör till taxeringsenheten. Detta innebär i princip inte någon förändring i förhållande till nuvarande regler.

Frågan om fördelningen av värdet mellan de båda delvärdena enligt den s. k. mervärdcprincipen har däremot väckt en del intresse hos remissinstan- serna. Regeln om denna princip föreslås få sin plats i 7 kap. om allmänna värderingsregler. Jag återkommer till frågan i det sammanhanget.

Prop. 1979/80:40 105

2.423. Delvärden för lantbruksenhet

För lantbruksenhet skall enligt kommittén redovisas delvärdena bostads- byggnadsvärde. ekonomibyggnadsvärde, tomtmarksvärde. jordbruksvärde, Skogsbruksvärde och värde av skogsimpediment. Vidare skall skogsmarks- värdet redovisas som särskild delpost av skogsbruksvärdet.

Som framgår av den följande redovisningen innebär förslaget förändringar så till vida att endast en delpost — värde av skogsmark föreslås mot de nu gällande delposterna som är förutom skogsmarksvärdet, även bostadsbygg- nadsvärde, ekonomibyggnadsvärde, värde av överbyggnad, åkervärde och tomtvärde. Av dessa redovisas bostadsbyggnadsvärdet, ekonomibyggnads- värdet och tomtvärdet i förslagen som delvärden. Åkervärden kommer som framgår av den fortsatta framställningen att kunna urskiljas även med reglerna i förslaget. Delposten värde av överbyggnad skall inte redovisas.

Några delvärden slopas. Dessa är värde av övrig mark som delvis ersätts av värde av skogsimpediment och tomtmarksvärde.

Även delvärdena värde av särskilda tillgångar och övervärde föreslås utgå. Jag återkommer till det förslaget.

J Ordbruksvärde

Jordbruksvärde skall enligt kommitténs förslag utgöras av taxeringsenhe- tens åkermark och betesmark med därtill hörande markanläggningar som används eller behövs för växtodlingen. Detta överensstämmer i sak med nuvarande definition av jordbruksvärde.

Enligt nuvarande regler skall åkervärdet urskiljas och anges särskilt. Jag kommer senare att föreslå att varje ägoslag skall utgöra en värderingsenhet och att värdet av varje sådan enhet skall redovisas i fastighetslängden. Med hänsyn härtill anserjag i likhet med kommittén att en bestämmelse om att åkervärdet skall urskiljas inte längre är behövlig.

Remissinstanserna är allmänt sett positiva till förslaget omjordbruksvärde. Jag biträder också kommitténs förslag.

.S'kogsbruksvärde

Med Skogsbruksvärde avses enligt kommitténs förslag värdet av taxerings- enhetens skogsmark med därpå växande skog och med de markanläggningar som finns inom taxeringsenheten och som används eller behövs för skOgsbruk.

Den föreslagna definitionen av skogsbruksvärdet stämmer överens med gällande regler.

Kommittén anser att skogsmarksvärdet liksom f.n. skall urskiljas från skogsbruksvärdet och anges särskilt. Kommittén framhåller emellertid att enligt prop. 1978/79:204 med förslag till ändrade regler för skogsbeskatt-

Prop. 1979/80:40 106

ningen det knappast längre finns något behov av att särskilja skogsmarks- värdet vid fastighetstaxeringen. Propositionen hade emellertid inte behand- lats av riksdagen då kommittéförslaget lämnades och kommittén ville då inte föreslå att särredovisningen av skogsmarksvärde slopades.

Åtskilliga remissinstanser framhåller att delvärdet skogsmark inte behövs i fortsättningen, eftersom det inte längre skall användas vid inkomstbeskatt- ningen. Jag delar dessa remissinstansers uppfattning och föreslår att delpos- ten värde av skogsmark inte skall redovisas. Detta innebär en förenkling vid värderingen och registreringen.

Skogsimpediment

Skogsimpediment hänfördes vid 1975 års taxering till övrig mark. Jag kommer senare att föreslå att ägoslaget övrig mark inte skall åsättas något värde.

Med hänsyn härtill förordarjag att skogsimpediment hänförs till ett särskilt delvärde.

Tom tmarksvärde

Tomtmarksvärde skall enligt förslaget avse värdet av taxeringsenhetens tomtmark. Enligt nuvarande regler skall tomtvärdet på jordbruksfastighet ingå i värdet av övrig mark, från vilket värde tomtvärdet skall urskiljas och anges som en särskild delpost.

Kommittén anser med hänsyn till förslaget att övrig mark inte skall åsättas något värde, att tomtmarksvärdet skall behållas och då utgöra ett särskilt delvärde.

Förslaget har inte mött några invändningar från remissinstanserna och jag föreslår att det genomförs.

Bostadsbyggnadsvärde

Enligt gällande ordning förstås med byggnadsvärde på jordbruksfastighet värdet av samtliga byggnader som hör till taxeringsenheten. Som särskilda delposter skall anges dels värdet av byggnad, som används av ägare eller arrendator för bostadsändamål, dels värdet sammanlagt av ekonomibyggna- der och dels värdet av överbyggnad.

Kommittén anser att en separat redovisning bör liksom f. n. göras av bostadsbyggnadsvärdet resp. ekonomibyggnadsvärdet och att dessa värden bör redovisas som särskilda delvärden. Värdet av överbyggnad ansåg kommittén kunna utgå. '

Förslaget att bostadsbyggnadsvärdet skall utgöra ett särskilt delvärde lämnas utan erinran från remissinstanserna. Från något håll framförs önskemål om ytterligare uppdelning av byggnadsvärdena på jordbruksfastig-

Prop. l979/ 80:40 107

heter på delar av byggnaderna främst för att underlätta inkomsttaxeringen. Den ytterligare redovisningen skulle avse t. ex. värde av byggnadsstomme och andra delar för byggnadens allmänna användning samt värde av byggnadsinventarier.

För egen del vill jag säga att det är ett önskemål att vid fastighetstaxeringen ta fram de uppgifter om fastigheterna, som behövs vid inkomsttaxeringen. En så långtgående redovisning som förordats i nyssnämnda remissyttrande kan emellertid inte genomföras med nuvarande förfarande. Kommitténs förslag bör genomföras.

E kanonribyggnadsvä rde

Enligt kommitténs förslag skall ekonomibyggnadsvärde liksom f. n. utgöras av värdet av de ekonomibyggnader som hör till taxeringsenheten. Förslaget har godtagits och jag biträder det.

Övriga frågor

De nuvarande delvärdena värde av övrig mark, värde av särskilda tillgångar samt övervärde skall enligt kommitténs förslag utgå. Detsamma gäller delposten värde av överbyggnad.

Någon erinran har inte gjortsi remissyttrandena mot förslaget att delposten värde av överbyggnad skall utgå. Några remissinstanser anser däremot att värde av övrig mark bör behållas, eftersom det bland den egendom som inte ingår i de andra delvärdena enligt deras mening finns egendom som inte saknar värde, t. ex. campingplatser, parkeringsplatser. Till förslaget att värde av särskilda tillgångar skall utgå är remissinstanserna med något undantag positiva. Man erinrar om möjligheten att i stället justera värdet för s.k. säregna förhållanden. Med något undantag är man bland remissinstanserna också positiva till att slopa övervärdet.

För egen del vill jag i fråga om värderingen av den egendom som kommittén vill föra till övrig mark anföra följande. Det är i princip tre olika slag av mark som hänförts till den övriga marken. För det första är fråga om improduktiv mark i anslutning till jordbruksdelen av en lantbruksenhet. Dessa delar har oftast mycket små arealer med obetydligt värde. Det sistnämnda gäller det andra slaget övrig mark, t. ex. kalfjäll. Varje form av värdesättning av dessa framstår som tveksam med hänsyn till de begränsade användningsmöjligheter som föreligger.

Den tredje gruppen är vägar, diken, gator, park och annan mark inom tätort som används för eller i detaljplan är avsedd för annat än allmänt och enskilt bebyggande. I detta fall är det ofta inte fråga om värdelös utan i hög grad värdefull mark, som inte sällan är försedd med markanläggningar av stort värde. Dessa är emellertid i allt väsentligt av sådan karaktär att de bör vara skattefria enligt de regler, som föreslagits som skattefrihet i 3 kap. FTL. Då

Prop. 1979/80:40 108

mark av detta slag ofta utgör delar av fastigheter som används för annat ändamål, anser jag det rationellt att dessa områden ej åsätts värde i stället för att de skall utbrytas till skattefria taxeringsenheter.

Lantbruksuniversitetet har ansett att exploateringsmark och täktmark som ingår i jordbruksfastighet skall ingå i samma taxeringsenhet. Sådan mark kan enligt nuvarande regler åsättas övervärde. Kommittén har utförligt motiverat sin ståndpunkt att endast åsätta förväntningsvärden då de är dokumenterade genom fastställda planer. dvs. då en exploatering är mycket nära förestående eller påbörjad. Det har visat sig mycket svårt att särskilja och värdera det förväntningsvärde som en jordbruksfastighet kan ha i de fall då en exploatering ligger längre fram i tiden. Liksom kommittén anserjag att man därför bör bortse från sådana värden i den mån de inte verkar allmänt höjande på ortsprisstatistiken. Då det gäller områden med förväntningsvärden som dokumenterats i fastställda planer anser jag liksom kommittén att deras användningssätt är så artskilt från lantbruksenhetens att de bör avskiljas till en särskild taxeringsenhet. Jag anser alltså att kommitténs förslag också i denna del är lämpligt och förordar att det genomförs.

2.4.3. Värderingsenherer 2.4.3.1 Allmänt

Kommitténs förslag om indelning i värderingsenheter utgör i stort sett ett lagfästande av RSV:s anvisningar med motsvarande innehåll.

Utgångspunkt för indelningen i värderingsenheter är enligt förslaget en taxeringsenhet. Denna skall indelas i olika värderingsenheter, som skall omfatta den egendom som skall värderas för sig. En värderingsenhet skall således endast omfatta egendom som ingår i en enda taxeringsenhet.

Remissinstanserna har inte någon invändning i princip mot att regler om värderingsenheter tas in i FTL. 1 huvudsak har de inte heller några erinringar mot de föreslagna reglernas materiella innehåll.

Kommittén har först lämnat allmänna regler om värderingsenheter och därefter regler om bestämmande av värderingsenhet för dels olika byggnader och byggnadstyper, dels ägoslag och dels annan egendom.

De invändningar som gjorts har huvudsakligen varit av teknisk art. Jag vill framhålla att indelningen i värderingsenheter i första hand avser att underlätta värderingsförfarandet. Regler lämnas för värderingen av olika byggnadstyper och ägoslag. De bör därför värderas för sig. Det principiella förslaget om värdering av värderingsenheter och indelning av dem bör därför godtas.

Kommittén har i princip begränsat en värderingsenhets omfattning till taxeringsenhet. Kommittén framhåller att det skulle ge en rad fördelar vid samkörning med CFDzs fastighetstaxeringsregister och för prisstatistiken om värderingsenheterna begränsades så att de aldrig fick gå över en fastighets-

Prop. 1979/80:40 109

gräns. Med hänsyn särskilt till den nuvarande stora splittringen i fastighets- indelningen anser emellertid kommittén att värderingsenhet skall få omfatta egendom som ingår i en taxeringsenhet. ' , '

Jag delar kommitténs uppfattning att man bör verka för en allmän användbarhet av uppgifterna i fastighetsregistret. Även om en begränsning av värderingsenheterna till registerfastighet inte bör ske till 1981 års taxering, bör en sådan kunna övervägas för framtiden.

En huvudlinje i förslaget är att egendom av ett och samma slag inom en taxeringsenhet skall utgöra en värderingsenhet. 1 en del fall föreslås obligatoriska sådana regler, t. ex. i fråga om täktmark som avser samma slags f 'ndighet inom en taxeringsenhet. Tomt för hyreshus får i vissa fall delas upp om det är nödvändigt. I flera fall får en uppdelning på flera värderingsenheter ske om det väsentligt underlättar värderingen. Det föreslås i fråga om hyreshusenhet, ägoslagen på lantbruksenhet och markanläggningar.

De olika nyanserna som föreslagitsi möjligheterna att dela upp egendomen i värderingsenheter diskuteras i vissa fall. Tendensen i yttrandena är att kommittéförslaget är alltför restriktivt i fråga om möjligheterna att dela upp egendomen på flera värderingsenheter. Jag återkommer till detta i det följande.

2.432. Värderingsenheter för byggnadstyper m. m.

Enligt kommitténs förslag skall som huvudregel gälla att småhus med ett taxeringsvärde om minst 10 000 kr. skall utgöra en värderingsenhet. Komplementhus, såsom garage, förråd m.m., skall i regel ingå i samma värderingsenhet som det mest värdefulla småhuset på taxeringsenheten. Finns det inom en tomt en eller flera byggnader som inte bör bilda egna värderingsenheter, dvs. om byggnadernas värde understiger 10 000 kr., skall dessa byggnader ingå i samma värderingsenhet som den värdefullaste byggnaden inom samma tomt. Vidare skall samtliga byggnader inom tomten utgöra en värderingsenhet om den värdefullaste byggnadens värde inte uppgår till 10 000 kr.

Varje hyreshusenhet föreslås utgöra en värderingsenhet. En uppdelning i två eller flera värderingsenheter får dock ske om värderingen därigenom väsentligt skulle underlättas.

Vidare skall liksom f. n. varje modern ekonomibyggnad och byggnad av större värde utgöra en värderingsenhet. Övriga ekonomibyggnader skall i regel sammanföras till en värderingsenhet men får utgöra egna värderings- enheter om detta väsentligt underlättar värderingen.

Om en byggnad är inrättad för väsentligt olika ändamål, exempelvis en kyrkolokal i ett hyreshus, får den enligt kommittén indelas i olika värde- ringsenheter om detta underlättar värderingen.

Saneringsbyggnader som saknar värde och byggnader eller byggnadsbe- stånd med ett värde som understiger 10 000 kr., behöver för fastighetstaxe-

Prop. 1979/80:40 1 10

ringens del inte indelas i värderingsenheter och redovisas som sådana. Kommittén föreslår att även dessa byggnader med hänsyn till uppgiftsbeho- vet vid FoB 80 skall redovisas som en värderingsenhet om byggnaden helt eller delvis används som bostad.

Remissinstanserna har överlag inte haft några invändningar mot förslagen till indelning i värderingsenheter för byggnader och byggnadsdelar och jag anser att förslagen bör genomföras. En remissinstans har uttryckt önskemål om uppdelning av byggnaderi värderingsenheter som avser t. ex. byggnads- stommen för att få fram värden som underlättar inkomsttaxeringen. Som jag anförde i det sammanhanget är det inte möjligt att utgå från sådana värderingsenheter vid 1981 års taxering. Frågan bör dock kunna tas upp till förnyat övervägande senare.

Från något håll har hävdats att principen för lantbruksbyggnad bör vara att uppdelning i värderingsenheter skall ske om det medför en riktigare värdering. Jag vill i det sammanhanget framhålla att vid 1975 års taxering var huvudregeln att varje byggnad normalt skulle utgöra en taxeringsenhet. Det väsentligaste undantaget från denna huvudregel utgjorde några angivna slag av byggnader. Äldre och omoderna byggnader skulle normalt föras samman till en värderingsenhet.

Jag vill påpeka i klarhetens intresse att indelning av en byggnad i flera värderingsenheter blir aktuell endast om byggnaden enligt den föreslagna huvudsaklighetsprincipen blir skattepliktig.

2.433. Värderingsenheter för ägoslag

Mark bör enligt kommittén indelas i värderingsenheter med utgångspunkt i det ägoslag marken tillhör. Utgångspunkten är därvid att mark tillhörig samma ägoslag på en taxeringsenhet skall vara en värderingsenhet. Genom Specialregler lämnas emellertid en möjlighet att dela upp olika ägoslag i flera taxeringsenheter.

Enligt huvudregeln i kommitténs förslag skall varje tomt inom en taxeringsenhet utgöra en värderingsenhet. Uppdelning av tomten i olika värderingsenheter får enligt förslaget göras om byggnadsrätt föreligger till två eller flera småhus. Dessutom skall uppdelning av tomt för hyreshus ske i olika värderingsenheter om detta på grund av tomtens användningssätt är nödvändigt för värderingen.

Kommittén föreslår beträffande exploateringsmark att sådan mark inom en taxeringsenhet skall delas upp i värderingsenheter med hänsyn till det byggnadsändamål som anges i fastställd stadsplan eller byggnadsplan. All täktmark som avser samma slags fyndighet inom en taxeringsenhet skall enligt kommittén utgöra en värderingsenhet. Vidare föreslår kommittén att vart och ett av ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpe- diment som regel skall bilda en värderingsenhet. Mark som tillhör ett av dessa ägoslag skall enligt förslaget kunna få delas upp i flera värderingsenheter om

Prop. 1979/80:40 111

detta väsentligt skulle underlätta värderingen.

Kommittén har ansett att uppdelning endast bör göras i undantagsfall och att RSV bör ange förutsättningarna härför. Enligt kommitténs mening bör en uppdelning normalt inte ske om arealen på de olika värderingsenheterna därigenom kommer att understiga 5 ha. Vidare torde värderelationerna mellan delar som skall ingå i skilda värderingsenheter enligt kommitténs mening böra uppgå till åtminstone 112 innan en uppdelning bör äga rum.

Åtskilliga remissinstanser har ansett att en sådan uppdelning av ägoslagen på lantbruksenhet bör få ske så snart värderingen därigenom underlättas eller blir riktigare. Ifråga om de särskilda hjälpreglerna som förordats, nämligen en arealgräns om 5 ha och värderelationen 112 har flera remissinstanser yttrat sig.

För min del vill jag framhålla att även små arealer av ägoslagen åkermark, betesmark och skogsmark ofta kan uppvisa stora skiftningar i beskaffenhet. Detta gäller inte minst skogsmarken. Det är emellertid inte möjligt att driva uppdelningen i värderingsenheter alltför långt. Den avvägning som kommit- tén här föreslagit, att en uppdelning skall ske om den väsentligen underlättar värdering, får anses tillfyllest. Jag anser att förslagen om indelning i värderingsenheter bör följas.

2.4.3.4 Värderingsenheter för markanläggningar m. m.

Markanläggning skall enligt kommittén ingå i samma värderingsenhet som den mark den hör till, om inte värderingen väsentligt underlättas om markanläggningen utgör en egen värderingsenhet.

Några remissinstanser föreslår att beträffande markanläggning liksom för ägoslagen på lantbruksenhet m. fl. i stället bör föreskrivas att uppdelning får ske, om det väsentligt underlättar värderingen.

Jag anser att det inte finns skäl att dela upp markanläg'gningari mer än en värderingsenhet, eftersom värderingen inte sker med utgångspunkt i rikt- värden. Även i övrigt biträder jag kommitténs förslag i denna del.

2 . 4 . 4 Allmänna värderingsregler

Jag har tidigare beskrivit den nuvarande uppbyggnaden av värderingsreg— lerna med kortfattade bestämmelser i KL och med ett komplex av anvis- ningar som på grund av bestämmelser i KL och TL utfärdas av RSV och skattecheferna. Med hänsyn till bestämmelserna i nya RF har en omskikt- ning av värderingsreglerna nu föreslagits. 1 första hand har systemet med värdering med utgångspunkt i värdefaktorer och riktvärden förts över från anvisningskomplexet till FTL. De allmänna reglerna om den värderingen har föreslagits bli intagna i 7 kap. 1—7 åå. Specialreglerna för olika byggnadstyper och ägoslag föreslås bli intagna i 8—15 kap. FTL.

Ytterligare en grupp av allmänna värderingsregler har föreslagits bli införda

Prop. 1979/80:40 112

i 7 kap. FTL. Det är de allmänna regler som nu finns tillsammans med reglerna om delvärdena t. ex. om mervärdeprincipen. Vidare är det allmänna värderingsregler av större betydelse som 1975 lämnades i anvisningsform. Hit hör regler om byggnad på annans mark, byggnad under uppförande, byggnadsminne, kulturhistorisk bebyggelse och saneringsbyggnad. Vidare har kommittén föreslagit att några principiella regler om värderingen av tomtmark och skog skall tas in i 7 kap. liksom regler om egendom som kommittén anser skall värderas till 0 kr.

2.4.4.1 Allmänna regler om värdefaktorer, riktvärden m. m.

De riktvärden i form av bl. a. byggnadsvärdetabeller och markvärdekartor som fastställdes vid 1975 års taxering visade sig enligt kommittén utgöra ett mycket värdefullt hjälpmedel vid taxeringen. Kommittén anser därför att systemet med riktvärden bör bibehållas och fastställas för så många byggnadstyper och ägoslag som möjligt.

Kommittén föreslår att 1975 års modell för värdering med ledning av _riktvärden i princip skall gälla också vid 1981 års taxering. De allmänna anvisningarna om värdering med ledning av riktvärden meddelades av RSVi verkets handledning för allmän fastighetstaxering. Där lämnades generella regler om värdefaktorer, värdeklasser, värderingsområden, interpolation m. m. Vidare lämnades regler för förfarandet vid detta slag av värdering och om justering för s. k. säregna förhållanden. Dessa allmänna regler har kommittén föreslagit skall tas in i 7 kap. FTL. Reglerna har därvid i stort sett samma innehåll som vid 1975 års taxering.

Remissinstanserna har som tidigare anförts tillstyrkt förslaget att värde- ringen skall ske med ledning av riktvärden. Jag delar den uppfattningen.

Förslaget om allmänna regler om värderingen med ledning av riktvärden och förfarandet vid den värderingen innebär således små förändringar i jämförelse med nuläget. I fortsättningen beskriver jag kommitténs förslag i huvudsak i denna del och behandlar särskilt endast enstaka punkter i förslaget.

Värdefaktorer

Vid bestämmandet av marknadsvärdet kan urskiljas vissa egenskaper som mer eller mindre direkt påverkar storleken av marknadsvärdet för en värderingsenhet. Dessa egenskaper betecknas värdefaktorer.

l FTL bör stadgas att värderingen skall ske med utgångspunkt i värdefak- torer samt att med värdefaktorer avses egenskaper som är knutna till fastigheten och som har betydelse för marknadsvärdet.

Prop. 1979/80:40 113

Värdeområde

En av de mest betydelsefulla värdefaktorerna är fastighetens läge. Därför bör man geografiskt avgränsa vissa områden, värdeområden. Inom ett sådant värdeområde skall Värdeförhållandena i allt väsentligt vara enhetliga. Därför skall enligt förslaget värdeområde bestämmas så att inverkan av de värdefaktorer, som särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmande, kan bedömas enligt enhetliga regler. Hela riket skall enligt kommittén delas in i värdeområden för byggnader och ägoslag.

Regler för vilka värdefaktorer som skall särskilt beaktas, definitioner av dessa samt regler för indelning av värdefaktorn i klasser, skall enligt förslaget tas in i FTL. Dessa frågor kommer jag att behandla i samband med att värderingen av olika byggnadstyper och ägoslag tas upp till behandling.

Riktvärden

Enligt kommittén bör i FTL tas in en bestämmelse om att för byggnader och ägoslag skall taxeringsvärde bestämmas med utgångspunkt i riktvärden. Riktvärde skall enligt förslaget bestämmas för kombinationer av värdefak- torer som i någon utsträckning varierar ino'm värdeområdet och som har särskild betydelse för marknadsvärdet.

Vissa värdefaktorer beaktas emellertid inte särskilt i riktvärdet. Så kan vara fallet i fråga om t. ex. det skick ett småhus kan ha i fråga om underhåll. För dessa värdefaktorer som inte särskilt beaktas i riktvärdet skall detta enligt förslaget bestämmas med utgångspunkt i förhållanden som i genomsnitt eller i huvudsak råder inom värdeområdet. ,

Klassindelning av värdefaktorer

Riktvärden skall enligt kommitténs förslag anges för skilda förhållanden för olika värdefaktorer. Detta bör göras genom en klassindelning av de värdefaktorer som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande. Resultatet av klassindelningen skall enligt förslaget kallas klassindelnings- data.

lnterpolation dvs. användande av värde eller klass mellan värden i värdetabell eller värdeserie skall inte få ske. Däremot skall extrapolation, dvs. att med utgångspunkt i tabellvärden bestämma ett värde utanför tabellen, kunna få ske.

Kommittén anser att vid en klassindelning bör det riktvärde som anges för en klass avse värdet mitt i klassen.

Prop. 1979/80:40 114

Riktvä rdekarta

Riktvärde kan redovisas på olika sätt på karta, i tabell etc. Det bästa sättet att redovisa riktvärdet varierar och beror på vilken egendom det är som skall värderas.

Förslaget innebär att sättet att redovisa riktvärdet inte skall låsas fast utan att i FTL endast anges att riktvärde skall redovisas på karta, i tabell eller på annat sätt. Frågan bör enligt kommittén få avgöras av den myndighet som skall fastställa riktvärdena. Kommittén anser att riktvärdena bör redovisas på en riktvärdekarta där så är möjligt.

Allmänna regler för bestämmande av riktvärde

Enligt kommittén bör riktvärden bestämmas i enlighet med de grund- läggande taxerings- och värderingsreglerna om taxeringsvärdenivå, mark- nadsv ärde, värdetidpunkt och metoder för bestämmande av marknadsvärde. Därför bör enligt FTL riktvärde bestämmas så att det leder till taxeringsvärde, som efter justering för säregna förhållanden står i överensstämmelse med dessa regler.

Marknadsvärdet kan enligt kommittén förutsättas undergå en mer konti- nuerlig förändring än den stegvisa förändring som blir en oundviklig följd av en klassindelning av värdefaktorerna.

Enligt kommittén bör riktvärde få tillåtas avvika från marknadsvärdet om detta föranleds av en klassindelning av värdefaktorerna eller anpassning till fastställda tabell- eller värdeserier.

Justering av riktvärde på grund av säregna förhållanden

Som tidigare har nämnts finns det värdefaktorer som inte särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmande. Detta kan t. ex. bero på att värdefaktorn inte varierar inom värdeområdet i någon större utsträckning, t. ex. om alla tomter utom ett fåtal är strandtomter.

Jag har tidigare föreslagit att för de värdefaktorer som inte särskilt beaktas i riktvärdet skall de förhållanden gälla som igenomsnitt elleri huvudsak råder inom området.

Om sådana värdefaktorer avviker från de genomsnittliga eller huvudsak- liga förhållanden, som råder på en taxeringsenhet och om detta påtagligt inverkar på marknadsvärdet så skall enligt kommittén ett med ledning av riktvärden bestämt värde justeras. Detta förfarande benämns justering för säregna förhållanden. Justeringen skall enligt förslaget motsvara 75 % av skillnaden i marknadsvärde mellan det marknadsvärde som taxeringsenhe- ten skulle ha med säregna förhållanden och det marknadsvärde som den skulle ha utan säregna förhållanden.

Enligt kommittén bör RSV eller skattechefen utfärda rekommendationer

Prop. 1979/80:40 115

om vilka omständigheter som inom olika områden kan aktualisera att justering för säregna förhållanden kanske och om den inverkan på marknadsvärdet som de omständigheterna kan ha. '

Tillvägagångssätt vid värderingen

Enligt förslaget skall man vid värderingen med utgångspunkt i riktvärden först bestämma klassindelningsdata och däremot svarande riktvärden.

Kommittén har föreslagit en särskild regel för klassindelning av värdefak- torerna för skogsmark, som ligger inom skilda kommuner och som skulle ha ingått i samma taxeringsenhet, om de hade varit belägna inom samma kommun. Beträffande dessa får de genomsnittliga förhållandena för skogs- marken läggas till grund vid klassindelningen av värdefaktorerna för taxeringsenhetema.

VerkställighetWreskrifter och anvisningar

De allmänna värderingsregler om hur riktvärden för olika byggnadstyper och ägoslag skall bestämmas, som enligt kommitténs förslag skall ingå i FTL, är av grundläggande och principiell karaktär men är ändå anför kommittén så detaljerade att endast vissa kompletterande verkställighetsföreskrifter m. m. behövs.

Vissa regler som enligt förslaget inte tas in i FTL bör emellertid enligt kommittén ges karaktär av normer och därför utfärdas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Detta gäller t. ex. regler om vilka värdeserier som i förekommande fall bör gälla för olika värderingsenheter, hur olika värdefaktorer skall bestämmas och indelas i klasser, storleken av olika riktvärden och indelning i värdeområden. 1 FTL bör anges i vilka fall sådana tillämpningsföreskrifter förutsätts bli utfärdade av regeringen eller, efter delegation, av myndighet.

Därutöver kan, framhåller kommittén, regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer med stöd av RF utfärda de ytterligare verkställighets- föreskrifter som kan behövas.

l remissyttrandena förekommeri stort sett endast tillstyrkanden till den del av kommitténs förslag som jag nu redogjort för. Bland de synpunkter som framförts kan nämnas att några remissinstanser särskilt uttalar sig positivt om att så många uppgifter som möjligt redovisas på riktvärdekana. Synpunkter lämnas också som innebär att anvisningsarbetet avseende säregna förhållanden vid taxering av skog med offentligrättsliga förpliktelser bör ske efter samråd med Skogsstyrelsen och naturvårdsverket. Beträffande förslaget att genomsnittliga förhållanden i fråga om värdefaktorerna får läggas till grund i vissa fall för taxeringsenheter med skog inom flera kommuner framhåller RSV och lantbruksuniversitetet att så kan ske endast i fråga om skog som ligger inom samma värdeområde. Man har vidare

Prop. 1979/80:40 116

föreslagit att tabellerna görs slutna så att man kan utöka dem genom extrapolering. Vidare föreslås att begreppet säregna förhållanden byts ut mot särskilda förhållanden.

För egen del vill jag i fråga om de gjorda påpekandena instämma i vad som sagts om den skogliga värderingen. De genomsnittliga förhållandena för värdefaktorerna bör endast utnyttjas inom ett och samma värdeområde. Slutligen anser jag att man bör behålla beteckningen säregna förhållanden för grunden för justering. Den får anses vara inarbetad numera och återspeglar också förhållandevis väl den avsedda innebörden i begreppet.

Beträffande möjligheterna att avvika från de riktvärden som gäller för en värdefaktors högsta och lägsta klass, då värdefaktorn har extremt högt resp. lågt värde, villjag framhålla följande. Anvisat riktvärde gäller i ytterklasserna för hela klassen alltså även för extrema värden. l vissa fall är avsikten att riktvärdet skall gälla i hela klassen utan justering, dvs. extrapolering är ej tillåten. 1 andra fall kan riktvärdetjämkas vid extremt höga resp. låga värden för värdefaktorn i fråga i form av justering för säregna förhållanden. I detta f all är alltså extrapolering tillåten. Av föreskrifter och anvisningar skall för samtliga värdefaktorer framgå i vilka fall extrapolering är tillåten.

Jag vill ta upp ytterligare en fråga av mer formell natur som också föreslagits bli reglerad i 7 kap. Det gäller omfattningen av och innehållet i de verkställighetsföreskrifter som kommittén föreslagit skola utfärdas och som hänger samman med det föreslagna systemet för värdering med utgångs- punkt i riktvärden. Jag har i tidigare avsnitt 2.2.1 uttalat som min mening att själva riktvärdet inte bör vara helt bindande t. ex. om en fastighetsägare visar att riktvärdet är felaktigt beräknat eller om han eljest kan visa att det värde som tas fram med utgångspunkt i riktvärdet efter eventuell justering för säregna förhållanden inte motsvarar 75 % av marknadsvärdet för taxerings- enheten. Det kan t. ex. tänkas inträffa i något enstaka fall att fastighetsägaren kan lägga fram en bättre statistik för beräkning av värdena t. ex. för tomter än det som legat till grund vid provvärderingen. I sådana fall bör man som jag tidigare anfört kunna gå ifrån det värde som framräknats med utgångspunkt i riktvärdena. Den föreslagna bestämmelsen om verkställighetsföreskrifteri 7 kap. bör ändras i enlighet härmed. Det innebär att föreskrifter inte skall lämnas i fråga om riktvärdena. Däremot bör bestämmelsen i fråga i övrigt kvarstå oförändrad. De föreskrifter som föreslås i fråga om värdeområden m. rn. får ses som en nödvändig och genom FTL noga styrd utfyllnad till denna lag. .

Jag biträder således kommitténs förslag om allmänna regler för värdefak- torer m. m. med de ändringarjag nu angivit i fråga om skogstaxeringen och föreskrifter om riktvärden.

Prop. 1979/80:40 . . 117

Hänvisningar till S2-433

2.442. Allmänna värderingsregler för byggnadsvården, markvärden m.m.

Byggnadsvärde — mervärdeprincipen

Kommittén föreslår att byggnadsvärdet liksom f. 11. skall utgöras av det mervärde som taxeringsenheten har på grund av att den är bebyggd." Värdet av byggnad på annans mark skall därvid enligt kommittén liksom f.n. bestämmas som om byggnadens ägare även ägde marken.

Liksom inför 1975 års taxering har den föreslagna mervärdeprincipen även nu väckt en hel del intresse. Man har framhållit risken vid värdering enligt mervärdeprincipen att markvärdet oberättigat sväller ut och att byggnaderna undervärderas. Det leder till lågt underlag för avskrivning på byggnaderna och felaktig proportionering mellan mark och byggnader vid försäljning.

Bland de metoder som av några remissinstanser föreslås ersätta mervär- deprincipen är att man skall utgå från totalvärdet och proportionera detta på delvärden efter en enhetlig modell. Korrigeringar vid användningen av mervärdeprincipen görs f. n. på byggnadsvärdet som då, sägs det, blir för lågt. Ett annat förslag är att varje delvärde räknas fram för sig och att korrigering sker av samtliga delvärden med en gemensam faktor för att överensstäm- melse med beräknat totalbelopp skall uppnås.

SIB har ifrågasatt om inte fördelningen av värde av mark och byggnader på en fastighet borde grundas på en kapitalisering av bostadsbyggnadernas bruksvärde för att man skall få en jämförelse mellan konsumtionsvärdet av lägenheter i småhus och i hyreshus. Lägenhetens konsumtionsegenskaper skulle utgöra det primära och markvärdet restposten.

För egen del vill jag anföra följande. Byggnadsvärden på jordbruksfastig- heter redovisades särskilt första gången vid 1975 års allmänna fastighetstax- ering. 1971 års fastighetstaxeringsutredning föreslog då att värdet av byggnadsbeståndet på jordbruksfastighet liksom gällde för byggnaderna på annan fastighet skulle anses motsvara skillnaden i bebyggt och obebyggt skick, den s. k. mervärdeprincipen. Utredningen ansåg att mervärdeprinci- pen var den princip som vid fastighetstaxering ter sig mest naturlig från värderingssynpunkt. Vid remissbehandlingen var man allmänt positiv till det förslaget. Några remissinstanser ansåg också då att andra metoder borde användas. Efter en utförlig motivering förordade föredragande departe- mentschefen att utredningens förslag skulle genomföras (prop. 1973:162 5. 319 f). Bl. a. underströks betydelsen av att mark av samma slag, kvalitet, belägenhet m. m. bör åsättas samma värde, oberoende av huruvida bebyg- gelse finns eller inte. Departementschefen framhöll vidare bl. a. att principen fungerade väl vid värdering av annan fastighet. 1 den mån det gäller bostadsbyggnader på jordbruk är dessa ofta den värdefullaste delen av jordbruksfastigheten. Från rättvisesynpunkt ansågs det angeläget med en likformig bedömning av tillgångens värde.

Prop. 1979/80:40 118

Riksdagen antog förslaget sedan man i SkU 1973:70 bl. a. uttalat vissa synpunkter på regler om avskrivningsunderlaget för byggnader påjordbruk som också lades fram i propositionen. Enligt den regeln anses på byggnaderna belöpa så stor del av fastighetens anskaffningskostnad som — i princip - det fastställda byggnadsvärdet utgör av fastighetens hela taxeringsvärde. 1 det sammanhanget diskuterade skatteutskottet en regel omjämkning av propor- tioneringsregeln. Mervärdeprincipen vid fastighetstaxeringen godtogs där- emot av skatteutskottet.

Jag anser att mervärdeprincipen är den som f. n. värderingstekniskt är bäst för fördelningen av värdena på mark och byggnader vid fastighetstaxeringen. Den av SIB beskrivna metoden är teoretiskt intressant men som SIB också framhållit kan den inte komma till användning vid 1981 års taxering. Mervärdeprincipen föreslås av kommittén genomgående bli använd vid fastighetstaxeringen. Undantag från regeln har angetts särskilt. Dessa avser kulturhistoriskt värdefulla byggnader och vattenfallsenheter. För dessa fastighetstyper har särskilda regler ansetts nödvändiga. Jag återkommer till dessa Specialregler. Av samma skäl som låg till grund då mervärdeprincipen generellt infördes vid 1975 års taxering. förordar jag att kommittéförslaget följs i denna del.

Förslaget att byggnadsvärde på ett hus, som nyttjanderättshavare äger, skall beräknas som om han också ägde tomten, har i stort sett inte mött några erinringar från remissinstansernas sida. En länsstyrelse framhåller emellertid att värdet på sådana hus är betydligt lägre än om huset och marken har samma ägare. Regeln har gällt sedan länge vid fastighetstaxeringen. 1971 års fastighetstaxeringsutredning motiverade den bl. a. med att byggnadsvärden inte bör influeras av för nyttjanderättshavaren mer eller mindre gynnsamma villkor i avtalet med jordägaren. Jag instämmer i den uppfattningen. Det är liksom då det gäller sådana privaträttsliga förpliktelser som inte skall beaktas vid fastighetstaxeringen inte möjligt att kontrollera de avtal som kan gälla för hus på ofri grund och att på ett likformigt sätt bedöma deras inverkan på marknadsvärdet. Jag förordar därför att kommitténs förslag genomförs på denna punkt.

Markvärde m. m.

Kommittén föreslår att nuvarande praxis angående fördelning av mark- och byggnadsvärde lagfästs. Detta innebär att markvärde, tomtmarksvärde. jordbruksvärde, Skogsbruksvärde och värde av skogsimpediment beträffande taxeringsenhet med byggnad skall bestämmas som om taxeringsenheten var obebyggd även då det finns byggnad på den. Kommittén föreslår undantag från denna huvudregel för taxeringsenheter med kulturhistorisk bebyggelse eller s.k. saneringsbyggnad. Jag kommer att ta upp dessa undantag i det följande.

Prop. 1979/80:40 119

Kommittén föreslår vidare i fråga om värdering av mark att den möjlighet som finns att bebygga en tomt skall ligga till grund för bestämmandet av värdet av tomtmark. Bebyggelsemöjlig'heterna skall enligt förslaget som huvudregel bestämmas med utgångspunkt i den pågående markanvänd- ningen. Om annan markanvändning är tillåten enligt fastställd stads- eller byggnadsplan och marken därigenom får ett väsentligt högre värde skall tomtmarken bestämmas med utgångspunkt i den enligt plan fastställda markanvändningen.

Förslaget innehåller vidare en bestämmelse om att byggnadsförbud och andra föreskrifter om markens användning skall beaktas vid värderingen om tomtmarken är obebyggd. Om det på tomten finns byggnad som har åsatts värde så skall enligt förslaget nybyggnad anses möjlig i den utsträckning bebyggelse har skett, oavsett om byggnadsförbud föreligger. Vidare skall hänsyn tas till om byggnadens placering på tomten omöjliggör att denna delas.

Slutligen föreslår kommittén i fråga om värdering av mark att fördelningen mellan skogsmarksvärdet och värdet av växande skog bör göras så att skogsmarksvärdet bestäms som om några föryngringsåtgärder inte har vidtagits.

Remissinstanserna har inte gjort några invändningar mot de generella värderingsregler som föreslagits beträffande marken. Även jag anser att de bör genomföras. Fördelningsregeln för värderingen av skogsbruksvärdet på skogsmark och växande skog bör dock utgå med hänsyn till att skogsmarks- värdet som jag tidigare anfört inte längre behöver redovisas särskilt.

Byggnad under uppförande, byggnadsminne m. m. och saneringsbyggnad

Kommittén föreslår att byggnad under uppförande skall åsättas byggnads- värde motsvarande 50 % av uppskattad investeringskostnad. Detta innebär ett lagfästande av RSV:s anvisningar i detta hänseende.

Kostnaderna skall enligt förslaget hänföras till det genomsnittliga kost- nadsläge som gällde under andra året före taxeringsåret. Kommittén har uttalat att i kostnaderna bör räknas in värdet av eget arbete.

[ fråga om kulturhistoriskt värdefull bebyggelse har kommittén föreslagit att byggnadsvärdet skall utgöra taxeringsenhetens totalvärde. Markvärdet till sådan byggnad skall bestämmas till noll. Som sådan byggnad anses enligt förslaget byggnad som har förklarats för byggnadsminne eller byggnad som vid fastställande av stadsplan har angetts ha sådant värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt att den bör bevaras. Kommittén förutsätter att RSV utfärdar närmare regler för värderingen i detta avseende.

Även för saneringsbyggnader, dvs. byggnader som saknar värde eller utgör en belastning har kommittén föreslagit en särskild värderingsregel. Enligt denna skall värdet av tomtmark, som det finns en saneringsbyggnad på, sättas ned med hänsyn till kostnaden i samband med rivning av byggna- den.

Prop. 1979/80:40 120

Vad först gäller byggnad under uppförande har några remissinstanser uttalat att det bör framgå av lagtexten att värdet av eget arbete skall inräknas i den nedlagda kostnaden. Man har också framhållit behovet av en definition av vad som kan anses innefattas i begreppet under uppförande. Det sägs i dag vara möjligt att redovisa ett hus såsom icke färdigt praktiskt taget hur länge som helst.

Några remissinstanser har framhållit att den föreslagna regeln om att byggnadsvärdet på kulturhistoriskt värdefull byggnad skall utgöra det totala taxeringsvärdet inte passar på jordbruksfastigheter. Några remissinstanser anser att man för likformighetens skull också bör värdera marken till kulturhistoriskt värdefulla byggnader som man gör i andra fall då nybygg- nadsrätt saknas. dvs. med utgångspunkt från befintlig bebyggelse.

Den föreslagna regeln om värdering av fastighet med saneringsbyggnad godtas allmänt. Från något håll anförs att reglerna inte bör gälla endast för tomtmark utan också för t. ex. exploateringsmark. Någon remissinstans anser att något byggnadsvärde också bör åsättas saneringsbyggnaden.

För egen del anser jag att de frågor som remissinstanserna behandlat i samband med värderingen av byggnad under uppförande bör regleras i RSV:s anvisningar. Jag delar emellertid remissinstansernas uppfattning så till vida att jag anser att det av anvisningarnas innehåll skall framgå att eget arbete skall inräknas i de nedlagda kostnaderna. Vidare är det angeläget att begreppet under uppförande definieras. En byggnad bör då enligt min mening inte längre anses vara under uppförande om den är så färdig att den kan tas i bruk eller om den tagits i bruk.

I frågan om värderingen av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse anser jag det meningslöst att söka konstruera ett markvärde eller att fastställa ett markvärde vid alternativt utnyttjande. Kommitténs förslag bör därför godtas och lagtexten utformas så att det klart framgår att värderingsregeln även avser kulturhistoriskt värdefull bebyggelse på lantbruksenhet.

Vad slutligen gäller värderingen av fastighet med saneringsbyggnad anser jag, liksom i det närmaste alla remissinstanserna, att kommittéförslaget är välbetänkt och bör genomföras. Den ändringen bör emellertid göras av den föreslagna regeln, såsom en remissinstans anfört, att kostnader för rivning av saneringsbyggnad bör påverka värdet av den mark som byggnaden ligger på. oavsett vilket ägoslag marken tillhör.

2.4.-1.3 Egendom med värde 0

Småbyggnader

Byggnader, som ligger på annans mark och som inte är värda 5 000 kr. är f. n. icke skattepliktiga.

Kommitténs förslag angående småbyggnader innebär att värdegränsen höjs till 10 000 kr. Byggnader med ett lägre värde föreslås vara skattepliktiga

Prop. 1979/80:40 121

men de skall enligt förslaget inte åsättas något värde. Detta skall gälla alla byggnader, även de som står på egen mark. Gränsen 10 000 kr. skall enligt förslaget avse hela byggnadsbeståndet' inom samma tomt.

I stort sett har remissinstanserna inte haft några invändningar mot förslaget. Då det gäller byggnader på ofri grund torde den krets av småbyggnader som berörs av förslaget med hänsyn till prisutvecklingen i stort sett vara densamma som nu är skattefri. Då det gäller byggnader på egen mark med ett värde understigande 10 000 kr. har kommittén framhållit att det här rör sig om ett förhållandevis ringa antal byggnader, t. ex. enklare förråd och liknande. Beloppet 10 000 kr. skall som kommittén anfört avse värdet efter reduktion till taxeringsvärdenivå. Skatten på de garantibelopp som eljest skulle ha utgått torde vara obetydlig. Vidare innebär förslaget en viss administrativ förenkling. Jag ansluter mig därför till förslaget. I detta sammanhang finner jag anledning påpeka att en analog värderingsprincip beträffande markanläggningar inte är möjlig bl. a. med hänsyn till att dessas värde ofta inte kan skiljas från värdet av själva marken. Vidare utgör markanläggning på annans mark lös egendom och skall inte åsättas taxeringsvärde.

Övrig mark och vattentäckt område

Jag har tidigare föreslagit att ägoslaget övrig mark skall avse mark som inte är hänförlig till något av de andra föreslagna ägoslagen. Till skillnad från vad som nu är fallet kommer inte tomtmark inom jordbruksfastighet eller skogsimpediment att ingå i övrig mark. Kommittén föreslår att något värde inte skall bestämmas för övrig mark.

Inte heller skall enligt kommitténs förslag vattentäckt område som inte omfattas av täkttillstånd enligt vattenlagen åsättas något värde.

En del remissinstanser är kritiska mot förslaget att över huvud taget inte åsätta övrig mark värde. Man anför att till sådan mark hör t. ex. kalfjäll, kraftledningsgator och ladugårdsbackar. De har sägs det också ett visst om än ringa värde, t. ex. som producent av renbete eller viltfoder. Man har också ansett att till övrig mark skall föras t. ex. campingplatser och parkeringsplat- ser.

Enligt kommittén uppgick arealen av den övriga marken exkl. tomtmark år 1975 till 10,7 miljoner ha som taxerades till ca 114 milj. kr., varav större delen belöper på skogsimpediment. Staten, kommun eller annan menighet ägde ca 55 % av den övriga marken. Taxeringsvärdena var mycket låga och schablonartat åsatta.

För egen del förordar jag att något värde inte bestäms för den övriga marken, såsom föreslagits. De skäl som kommittén angett väger enligt min mening tungt. Skattebortfallet blir obetydligt. Det kompenseras vidare av att det eventuella värdet hos den övriga marken slås ut på de andra ägoslagen inom området. Vad gäller campingplatser, parkeringsplatser o.d. torde de

Prop. 1979/ 80:40 122

endast ha ett värde om särskilda anordningar uppförts på dem. Dessa anläggningar eller byggnader åsätts då värde. Har parkeringsplatsen e. d. någon omfattning och sådan utrustning torde den bli hänförlig till industrien- het och marken bli indelad som tomtmark. Förslaget att inte bestämma något värde för vattentäckt område som inte är täktmark överensstämmer med nuvarande ordning. Jag biträder också det förslaget.

Vissa markanläggningar, industritillbehör

Jag har tidigare biträtt kommitténs förslag att markanläggning i anslutning till tomtmark för specialbyggnad skall undantas från skatteplikt. Enligt kommittén bör i princip detsamma gälla även för andra markanläggningar som är inrättade för sådant ändamål. som medför att en byggnad enligt 3 kap. i kommitténs lagförslag undantas från skatteplikt.

Kommittén har emellertid ansett att det är mindre lämpligt att undanta sådana markanläggningar från skatteplikt, eftersom de i sådant fall oftast skulle komma att utgöra en särskild taxeringsenhet. Kommittén föreslår i stället att dessa markanläggningar inte skall åsättas något värde.

Kommittén anser vidare att industritillbehör liksom f. n. inte skall ingå i underlaget för garantibeskattningen. Kommittén anser av samma skäl som beträffande markanläggningar att industritillbehör bör vara skattepliktiga och att de inte bör åsättas något värde.

Remissinstanserna har inte haft några erinringar mot förslagen att inte bestämma värden för markanläggningar med specialändamål och industri- tillbehör. Såvitt gäller industritillbehören är det endast fråga om en lagteknisk förändring. De anläggningar som är i fråga tjänar sådant ändamål som enligt vad jag tidigare föreslagit bör medföra skattefrihet för specialbyggnad. Det kan här röra sig om t. ex. försvarsanläggningar eller ledningar till vissa reningsanläggningar. Liksom kommittén anser jag att det inte finns anled- ning att föra på sådana anläggningar garantibelopp. Den konstruktion av lagregeln som kommittén föreslagit är ändamålsenlig då den inte medför att anläggningarna behöver brytas ut till särskild taxeringsenhet. Jag biträder förslaget.

2.4.5. Särskilda värderingsregler

Det föreslagna systemet med värdering av byggnader, skog och mark med utgångspunkt i riktvärden hade vid 1975 års taxering sin motsvarighet i RSV:s anvisningar utom när det gäller skogstaxeringen. Den taxeringen har sedan länge skett enligt ett av riksdagen beslutat regelsystem, som bygger på värdetabeller och riktvärden. Sådana regler har senast vid 1975 års taxering godtagits av riksdagen. De reglerna finns i Skvl.

RSV fastställde i sina anvisningar till 1975 års taxering riktvärden för åker, ängs- och betesmark, skog och skogsmark, icke produktiv mark samt

Prop. 1979/80:40 123

bostadsbyggnader och ekonomibyggnader på jordbruksfastighet och för hyreshus på annan fastighet. Skattechefen lämnade anvisning om övriga riktvärden. Sådana lämnades för all mark på annan fastighet och för tomt och exploateringsmark på jordbruksfastighet. Skattechefen meddelade också anvisningar för fritidshus och andra småhus.

Den värdering som skall utföras vid den allmänna fastighetstaxeringen avser en stor mängd fastigheter och skall verkställas på en kort tid. Värderingen skall leda till rättvisa och likformiga värden. Eftersom tax- eri ngen skall utföras av ett stort antal nämnder och värderingsmän runt om i landet. måste sådana normer skapas som begränsar utrymmet för subjektiva värderingar. I annat fall skulle man få taxeringsvärden som inte kan accepteras ur rättvise- och likformighetssynpunkt. Värderingen måste alltså styras och följa enhetliga riktlinjer. Sådana kan också skapas om man tillämpar en värderingsteknik som beaktar de betydelsefullaste värdefakto- rerna. En viss schablonisering är emellertid ofrånkomlig.

I första hand måste man alltså avgöra vilka värdefaktorer som har stor betydelse för en riktig värdering. I andra hand måste man bestämma med vilken noggrannhet som dessa faktorer lämpligen bör anges. Bostadsarealen i ett småhus är uppenbarligen en egenskap som har stor betydelse för husets värde. När det sedan gäller'att avgöra hur noga denna värdefaktor bör bestämmas måste olika hänsyn tas. Å ena sidan är största möjliga noggrann- het önskvärd, å andra sidan måste underlaget för värderingen, dvs. de uppgifter fastighetsägaren skall lämna i sin deklaration m. rn. hållas på en rätt avvägd nivå. Det finns alltså ett samband mellan kravet på uppgiftslämnande och hur detaljerat ett taxeringsvärde bestäms.

Det är vidare inte lämpligt att för en byggnadstyp eller ett ägoslag utforma en värderingsmodell som förutsätter högre noggrannhet vid bestämmandet av värdefaktorernas storlek än den som är möjlig att fastställa för huvuddelen av förekommande värderingsenheter. Detta har medfört att de värdefaktorer, som beaktas vid riktvärdets bestämmande, indelats i storleksklasser samt att riktvärden endast anges för kombinationer av de storleksklasser som är aktuella inom ett värdeområde.

Kommittén har övervägt om diagram och formler borde användas för att ange riktvärdena, men har funnit att det vid denna fastighetstaxering inte skulle medföra några fördelar. Det sammanhänger bl. a. med att en indelning av värdefaktorerna i storleksklasser har'ansetts lämplig främst med hänsyn till noggrannheten i de uppgifter som är möjliga att erhålla i deklaratio- nen. _ Metoden att värdera med utgångspunkt i riktvärden ger möjlighet att bestämma värdet på ett likartat och systematiskt sätt med ledning av de egenskaper och omständigheter som har den största betydelsen för värdet. Systemet att bestämma klassificeringsdata och registrering av dessa gör det också möjligt för bl. &. fastighetsägaren att kontrollera de bedömningar som legat till grund för värdesättningen.

Prop. 1979/ 80:40 124

Det riktvärdesystem som har funnits både för skogsvärderingen och fastighetsvärderingen i övrigt är ett relativt summariskt värderingsförfaran- de. Det har emellertid enligt kommitténs och remissinstansernas uttalanden fungerat väl. De brister i resultaten som kommit fram på sina håll beror mindre på systemets utformning än på t.ex. otillräckliga och felaktiga uppgifter i deklarationerna.

Kommitténs förslag, som bygger på det rådande systemet och även den bestämning av värdefaktorer som riktvärdesystemet vilar på, godtas av remissinstanserna. 1975 års system har emellertid överarbetats och förbätt- rats.

Kommitténs förslag återfinns i 8—10 kap och __12—14 kap. som innehåller en reglering av hur riktvärdena skall bestämmas. Det är i princip samma slags förhållande som blir föremål för lagstiftning för var och en av de olika byggnadstyperna och ägoslagen. Dessa ”förhållanden” anges i det följande under punkterna 1 och 2.

1. Regler om värdefaktorer som särskilt skall beaktas vid bestämmande av riktvärdet. Grunder för klassindelning

För alla byggnadstyper och ägoslag anges vilka värdefaktorer som skall beaktas vid bestämmandet av riktvärde. Dels har varje värdefaktor givits ett namn, dels ges en beskrivning av vilka egenskaper och övriga förhållanden som skall beaktas vid värdefaktoms bestämmande, dvs. en slags definition av faktorn i fråga. Samtliga värdefaktorer skall indelas i klasser. Klassindel- ningen är oftast absolut i den meningen att den utgår från faktiska, mätbara egenskaper, t. ex. m2 mark eller byggnadsrätt. Endast i ett fåtal fall anknyts till relativa förhållanden inorn värdeområdet, t.ex. godhetsfaktorn vid åkervärdering. Då en absolut klassindelning sker är klassindelningen normalt lika i hela landet. Detta är t. ex. fallet beträffande alla värdefaktorer som avser byggnader, såsom ålder och storlek. Tomtstorleken är däremot exempel på en

värdefaktor som mäts absolut men som kan ha olika klassindelning från värdeområde till värdeområde.

2. Regler för att styra hur noggrannt riktvärdena skall anges

Många av lagreglema i 8—10 kap. och 12—I4 kap. har till syfte att reglera den noggrannhet som värdena skall bestämmas med. De kan vara utformade på några olika sätt. För vissa värdefaktorer anges hur många värdeklasser, som minst (eller undantagsvis högst) skall förekomma. För andra värdefaktorer har angetts den största tillåtna klassbredden. Ett annat sätt att ange ambitionsnivån vid värdebestämningen är det som föreslagits beträffande tomtmark. För tomtmark föreskrivs nämligen att en värdeserie skall fastställas och att riktvärdena måste anpassas till värdena i denna serie. Ett tredje sätt att uppnå en styrning är lagregler som förutsätter att värdeserier

Prop. 1979/80:40 125

skall fastställas för en byggnadstyp eller ett markslag, som har vissa bestämda och i lag angivna egenskaper i fråga om storlek och beSkaffenhet i övrigt. Detta föreslås då avsikten är att särskilda—värdetabeller som bygger på bestämda värderelationer mellan byggnader och ägoslag med varierande klassindelningsdata, skall upprättas. Värdetabeller skall i sådana fall finnas för samtliga de värden som den utpekade byggnaden eller marken kan få enligt den fastställda värdeserien.

Idet följande beskrivs värderingsreglerna för de olika byggnadstyperna och ägoslagen närmare.

2.4.5.l Värdering av småhus

Liksom vid 1975 års taxering skall riktvärde anges för varje småhus och i detta värde innefattas även värde av utrymmen i de byggnader som utgör ett komplement till småhuset i funktionellt avseende, t. ex. garage och för- råd.

Värdeserien för normhus

Ambitionsnivån vid indelningen i värdeområden bör styras av en värde- serie. RSV bör enligt kommittén upprätta ett tabellverk där riktvärdet för ett s. k. normhus anpassas till värdeserien. Ett normhus skall vara ett småhus som är nybyggt, av normal storlek och standard, friliggande samt utgöra det enda småhuset på en tomt som utgör självständig fastighet.

Riktvärde och värdefaktorer

Enligt kommittén bör följande värdefaktorer beaktas vid bestämmande av riktvärde för småhus:

. Storleken (värdefaktorn storlek)

Återstående livslängden (värdefaktorn ålder) Byggnadsmaterialet och utrustningen (värdefaktorn standard) Byggnadssättet och antalet lägenheter (värdefaktorn byggnadskategori) De fastighetsrättsliga förhållandena (värdefaktorn fastighetsrättsliga för- hållanden)

6. Husets värde i förhållande till värdena av övriga småhus inom tomten (värdefaktorn Värdeordning)

SAFE-".N—

Varje värdefaktor definieras i FTL. För en del av värdefaktorerna lämnas även regler för hur en klassindelning skall göras. De föreslagna värdefakto- rerna för småhusvärderingen beskrivs i det följande.

Prop. 1979/80:40 126

]. Storlek

Värdefaktorn storlek skall enligt förslaget bestämmas med hänsyn till arean av småhusets golvplan och golvplanens fördelning på olika våningar. '

Kommittén anser att storleken skall mätas enligt de nya reglerna om svensk standard som gäller från den I juli 1978.

I fråga om småhus med en storlek om högst 200 m2 primär bruksarea skall storleksklassen inte få göras större än vad som motsvarar 10 rn2 primär bruksarea.

2. Ålder

Enligt kommittén bestäms husets återstående livslängd främst av byggna- dens ålder och de till- och ombyggnader som har företagits.

Åldersklasserna för småhus skall inte få göras större än att de för hus med en ålder motsvarande högst 20 år omfattar högst 5 år.

3. Standard

Standarden skall bestämmas med hänsyn till småhusets byggnadsmaterial och utrustning. Kommittén anser att standardfaktorn får anges som en sammanvägning av olika faktorer, lämpligen i form av ett poängsystem.

För ett nybyggt småhus skall indelningen i standardklasser göras så att den omfattar minst fem klasser.

4. Byggnadskategori

Byggnadskategorin skall enligt förslaget bestämmas med hänsyn till om småhuset är friliggande, kedjehus eller radhus samt om särskilda skäl föreligger. antal lägenheter.

Kommittén anser att husen med hänsyn till FoB 80 skall klassificeras och kodsättas som permanent- resp. fritidshus.

5. Fastighetsrättsliga förhållanden

Kommittén anser att i riktvärdet för småhus skall beaktas tre olika fastighetsrättsliga förhållanden. Det första avser småhus på tomtmark som utgör självständig registerfastighet. Det andra gäller hus på tomtmark som inte är självständig registerfastighet och som går att avstycka. I det tredje fallet finns småhuset på tomt som inte är en självständig fastighet och inte går att avstycka.

Prop. 1979/80:40 127

6. Värdeordning

Med Värdeordning skall enligt kommittén avses småhusets värde i förhållande till övriga småhus inom tomten.

Redovisning av rikrvärde!

Vid 1975 års taxering bestämdes värdet av småhus normalt med ledning av riktvärden i byggnadsvärdetabeller, som konstruerades av RSV. Riktvärdet utgör småhusets byggnadsvärde.

Kommittén, som utrett andra sätt att bestämma riktvärdet för småhus än med hjälp av tabell, anser att riktvärde för småhus även vid 1981 års allmänna fastighetstaxering bör anges genom en byggnadsvärdetabell.

Remissinstanserna har genomgående varit positiva till förslagen om värdering av småhus. En del allmänna synpunkter har framförts. Bl. a. är man tveksam till begreppet primär bruksarea och framhåller att det i vart fall måste framgå av deklarationsblanketten att bostadens yta beräknas på annat sätt än vid 1975 års taxering. Man har också anfört att man — då inget särskilt uttalande gjorts om hur bostadsbyggnader på jordbruksfastighet skall värderas utgår från att de byggnaderna skall värderas till 80 96 av tabellvärdet för vanliga småhus.

I fråga om beteckningen primär bruksarea vill jag anföra följande. Innebörden av begreppet primär bruksarea är fastlagt genom svensk stan- dard. Genom dess införande har förutsättningar för enhetliga mätregler beträffande småhusen skapats. Reglerna för t. ex. statlig belåning anpassas f. n. till de nya mätreglerna. Jag anser därför att det är lämpligt att man även vid fastighetstaxeringen anknyter till de mätregler som nu utgör svensk standard. Detta inte minst av det skälet att dessa regler är mer detaljerade och genomarbetade än de tidigare tillämpade och att de därför rimligen bör minska de gränsdragningsproblem som uppkommer vid klassificering av olika utrymmen i ett småhus. En svårighet med de nya mätreglerna är emellertid den namnsättning som skett. Namnet primär bruksarea är naturligtvis inte särskilt lättillgängligt. Jag föreslår därför att beteckningen bostadsyta i stället används i lagtexten. Någon saklig ändring i förhållande till kommittéförslaget är inte avsedd.

Beträffande värderingen av småhus på jordbruksfastighet har någon generell nedskrivning till 80 % eller på annat sätt inte övervägts. Det ankommer på RSV att efter vederbörlig provvärdering fastställa de eventuella värderingsanvisningar av sådant slag som kan erfordras.

Remissinstanserna har vidare gjort en del påpekanden om de olika värdefaktorerna. Beträffande storleksklassen behandlas intervallet 10 rn2 primär bruksarea av ett antal remissinstanser. De flesta instämmer i förslaget men några anser att den föreslagna halveringen av storleksintervallet även har negativa effekter. T. ex. gör små mätfel att fastigheten hänförs till felaktig

Prop. 1979/80:40 128

storleksklass och svårigheter uppkommer vid tillämpningen. Man anser också att varmbonad sekundär bruksarea bör bli mer värdepåverkande. En remissinstans anser att såväl positiva som negativa poäng behövs i poäng- skalan för standardklassen. I fråga om värdefaktorn byggnadskategori anför några remissinstanser att systemet bör utformas bättre än 1975 såvitt avser förhållandet mellan källarlösa och källarförsedda hus samt mellan seriepro- ducerade rad- och kedjehus och friliggande småhus. Beträffande värdefak- torn fastighetsrättsliga förhållandet har anförts att den är svår att förstå och svår att tillämpa. I det sammanhanget har man också anfört att bostadshus som inte behövs förjord- och skogsbruket men som är beläget i anslutning till brukningscentrum på bestående brukningsenhet eller mitt ute på ett öppet åkerområde bör förutsättas vara inte avstyckningsbart och värdesättas såsom sådant.

För egen del vill jag anföra följande. De synpunkter som nu redovisats är främst knutna till den detaljutformning av värderingsmodellen som det ankommer på RSV att ge anvisningar om. Klassbredden 10 m2 primär bruksarea för värdefaktoms storlek kan synas vara i noggrannaste laget med hänsyn till de uppmätningsfel som ofta föreligger. Då interpolation emellertid inte skall förekomma mellan storleksklasserna anser jag dock att kommitténs förslag bör godtas.

Värdefaktorn fastighetsrättsliga förhållanden kan vara svår att dela upp i klasser. Jag anser det dock ofrånkomligt att beakta denna faktor, eftersom det t. ex. inte kan vara rimligt att sätta samma värde på ett fritidshus som ligger på en tomt som utgör självständig fastighet och ett likartat fritidshus på tomt som det av olika skäl är omöjligt att avstycka.

Mot bakgrund av vad jag anfört anser jag att kommittéförslaget i fråga om småhus bör genomföras. Det innebär också att småhus av alla slag skall värderas efter samma normer. Skillnad skall alltså inte längre göras mellan fritidshus och hus som används för permanentboende. De kommer därför att deklareras på samma slag av blankett. Förslaget innebär i denna del en förenkling för både fastighetsägare och myndigheter.

2.4.5.2 Värdering av hyreshus

Liksom vid 1975 års taxering skall värderingen av hyreshus enligt kommittén grundas på avkastningen. Därvid skall först värdet av tomtmar- ken bestämmas och därefter värdet av den värderingsenhet som utgörs av hyreshuset och tillhörande tomtmark. Värdet av denna värderingsenhet erhålls som produkten av enhetens totalhyra och en bruttokapitaliserings- faktor. Värdet av hyreshuset erhålls sedan enligt förslaget genom att minska enhetens värde med värdet av tomtmarken.

Prop. 1979/ 80:40 129

R ikrvärde

Enligt kommitténs förslag skall riktvärdet'för en värderingsenhet beståen- de av hyreshus med tillhörande tomtmark anges genom en bruttokapitalise- ringsfaktor. Denna faktor skall ange förhållandet mellan värdet av värde- ringsenheten och den årliga totalhy ran för hyreshus inom värderingsenheten. Detta stämmer överens med vad som gällde vid 1975 års taxering.

Totalhyran skall enligt kommittén avse bruksvärdehyra för bostäder och marknadsmässig hyra för lokaler. Hyresnivån skall bestämmas med hänsyn till den genomsnittliga hyresnivån under andra året före taxeringsåret, dvs. den allmänna värdetidpunkten.

Värdeserie

Liksom för småhusen bör enligt kommittén RSV upprätta ett tabellverk där riktvärdet, dvs. bruttokapitaliseringsfaktorn, för en hyreshusenhet av viss angiven beskaffenhet knyts till en värdeserie. Den hyreshusenhet som skall ligga till grund för värdeserien skall enligt kommittén vara en värderingsen- het som är bebyggd med ett modernt hyreshus, uppfört mer än 30 år före taxeringsåret av normal storlek och med ett normalt förhållande mellan värderingsenhetens markvärde och dess årliga totalhyra.

Värdefaktorer

Enligt förslaget bör följande värdefaktorer beaktas vid bestämmande av riktvärde för hyreshus:

l. Storleken (värdefaktorn storlek).

2. Återstående livslängden (värdefaktorn ålder).

3. Byggnadsmaterialet och utrustningen (värdefaktorn standard).

4. Förhållandet mellan värderingsenhetens markvärde och dess årliga totalhyra (värdefaktorn markvärdeandel).

Förslaget innebär i jämförelse med 1975 års taxering den ändringen att värdefaktorn storlek ersätter totalhyran. Kommittén aviserar emellertid att pågående analyser av erlagda köpeskillingar kan leda till att totalhyran bör bibehållas som värdefaktor. Värdefaktorernas definitioner enligt förslaget är följande:

] Storlek

Värdefaktorn storlek skall enligt kommittén bestämmas i huvudsak på samma sätt som beträffande småhusen, dvs. med hänsyn till storleken av husets golvplan, varvid svensk standard bör gälla. Minst fem storleksklasser skall finnas.

9 Riksdagen 1979/80. ) saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 130

2 Ålder

Enligt kommittén bestäms hyreshusets återstående livslängd främst av byggnadens ålder och de till- och ombyggnader som företagits.

Åldersklasserna för hyreshus skall inte får göras större än att de för hus med en ålder motsvarande högst 40 år omfattar högst 10 år.

3 Standard

Standarden skall bestämmas med hänsyn till hyreshusets byggnadsmate- rial och utrustning.

För en värderingsenhet motsvarande högst 40 år skall det finnas minst tre standardklasser.

4 Markvärdeandel

Liksom vid 1975 års taxering skall enligt förslaget en värdefaktor, som avser förhållandet mellan värderingsenhetens markvärde och dess årliga totalhyra, finnas vid kommande fastighetstaxering.

Minst tre klasser skall finnas för hyreshus med en ålder motsvarande minst 20 år. Vid 1975 års taxering fanns fem klasser.

R cdovisning av rikn'ärdgi

Vid 1975 års taxering redovisades tillämpliga bruttokapitaliseringsfaktorer i tabeller. H-tabeller. Kommittén förutsätter att så blir fallet även vid 1981 års taxering och anser att tillämplig I-I-tabell bör anges på riktvärdekartan.

Remissinstanserna har i huvudsak lämnat reglerna om värdering av hyreshus utan erinran. Tveksamhet har emellertid framkommit i fråga om förslaget om normhus för hyreshus och de föreslagna värdeserierna för dem. Beträffande totalhyran ifrågasätts om den avser kallhyra eller ej. Kallhyran sägs böra ligga till grund för värdering. Sveriges fastighetsägareförbund anser att värdefaktorn totalhyra inte bör slopas och att värdefaktorn storlek i stället kan utgå. Även motsatt uppfattning kommer till uttryck. DEFU anser att uppgifter för endast ett års hyror bör infordras i stället för två års hyror som vid 1975 års taxering.

För min del anser jag att hyran bör anges som en totalhyra, dvs. även innefatta förekommande uppvärmningskostnader. Som framhållits av Sve- riges fastighetsägareförbund bör vidare bruttokapitaliseringsfaktorns stor- leksberoende bestämmas genom hyrans storlek. Detta gör att hyresenhetens totalvärde bör kunna anges direkt som en funktion av hyran, ålder, standard och markvärdeandel. Jag föreslår därför att riktvärdet anges som det sammanlagda värdet av en hyresenhets mark och byggnader. I fråga om värdeserien vill jag föreslå en ändring som närmare anges i specialmotive- ringen.

Prop. 1979/80:40 l31

För att kunna göra erforderliga provvärderingar under våren 1980 måste man för de hyresfastigheter som sålts 1976—1979 ha tillgång till de under kalenderåret 1979 utgående totalhyror'na. För den egentliga fastighetstax- eringen erfordras motsvarande uppgifter för samtliga hyresfastighetcr. Dessa får lämnas i den allmänna fastighetsdeklarationen. Om under år 1980 annan hyresändring skett för en hyresfastighet än den som har samband med generell hyreShöjning, måste även uppgifter härom lämnas i fastighetsdekla- rationen.

Genom lagstiftning år 1978 vidgades möjligheterna för ägare av flera hyreshus att gemensamt redovisa inkomsterna från fastigheterna (prop. 1978/79:42, SkU 1978/79:17. rskr 1978/79:87, SFS l978z942). I propositionen (sid. 31) uttalades att de nya reglerna fick betydelse även för bl.a. den provtaxering som skall ske under våren 1980. Föredraganden framhöll att det torde bli nödvändigt att ålägga berörda fastighetsägare skyldighet att separat redovisa hyresintäkter m. ni. Jag föreslår nu att en sådan skyldighet införs. En bestämmelse härom bör lämpligen inför 1981 års fastighetstaxering tas in bland övergångsbestämmelserna eftersom fastighetstaxeringskommittén bör undersöka hur en mer permanent lösning skall utformas. Uppgift bör emellertid lämnas först efter anfordran. Insamlade uppgifter är sekretesskyd- dade. Jag vill nämna att uppgifterna regelmässigt torde kunna lämnas utan svårighet eftersom motsvarande uppgifter ändå skall lämnas i fastighetsde- klarationen.

2.4.5.3 Värdering av ekonomibyggnader

Kommitténs förslag innebär att den värderingsmodell som användes vid 1975 års taxering i huvudsak skall användas även vid 1981 års allmänna fastighetstaxering.

Vad riktvärdet bör avse

Det tabellsystem som introducerades vid 1975 års taxering skall enligt kommittén bibehållas även vid 1981 års taxering. Enligt förslaget skall således värdefullare byggnader värderas var för sig och övriga beståndsvis. En del av en byggnad kan värderas för sig. Riktvärde skall anges för samtliga typer av dessa värderingsenheter.

Värdeserien

Kommittén föreslog att riktvärde som avser ett nybyggt djurstall för mjölkkor och som är av normal storlek och beskaffenhet endast skall få anges till värden i en fastställd värdeserie.

Prop. 1979/ 80:40 132

Värdefaktorer

I fråga om ekonomibyggnad bör enligt kommittén värdefaktorerna byggnadskategori. storlek, ålder och beskaffenhet särskilt beaktas vid bestämmandet av riktvärdet.

1. Byggnadskategori

Värdefaktorn byggnadskategori skall enligt förslaget bestämmas med hänsyn till det ändamål värderingsenheten huvudsakligen är inrättad för.

2. Storlek

Storleken skall enligt kommittén för torkar bestämmas med hänsyn till torkningsförrnågan, för silor med hänsyn till lagringsvolymen och för övriga byggnader med hänsyn till byggnadsarean.

3. Ålder

Kommitténs förslag överensstämmer med definitionen av motsvarande värdefaktor för småhus och hyreshus. Detta innebär att åldern skall ge uttryck för värderingsenhetens sannolika återstående livslängd. Denna skall bestämmas med hänsyn till värderingsenhetens nybyggnadsår, omfatt- ningen av till- och ombyggnader samt tidpunkten för dessa.

4. Beskaffenhet

Beskaffenheten skall enligt kommittén. i likhet med värdefaktorerna standard för småhus och hyreshus, bestämmas med hänsyn till byggnads- material och utrustning. Beskaffenheten skall emellertid även bestämmas med hänsyn till byggnadens skick. Kommittén anför att värdefaktorn beskaffenhet får anges som en sammanvägning av olika faktorer, t. ex. i form av ett poängsystem.

Remissinstanserna har varit positiva till förslagen om riktvärden m. m. för ekonomibyggnader men framhållit att värdenivån vid 1975 års taxering var för låg och att värderingen alltför ofta skedde enligt för enkla metoder. På några håll ifrågasätts värdeserien för norrnstall.

Mot den anvisade värderingsmodellen synes några allvarligare invänd- ningar inte ha framkommit. Jag föreslår därför att kommitténs förslag godtas med vissa justeringar för hur norrnstallet skall bestämmas.

Prop. 1979/80:40 133

2.4.5.4 Värdering av tomtmark

Riktvärde

Riktvärdet för tomtmark skall enligt förslaget i regel anges per tomt men om särskilda skäl föreligger skall riktvärdet få anges per kvadratmeter tomtmark.

Riktvärdet för tomtmark för hyreshus och industribyggnader skall enligt förslaget utgöra värdet per kvadratmeter bruttoarea av byggnadsrätt vid nybebyggelse eller värdet per kvadratmeter tomtmark.

Värdeserie m. m.

Enligt kommittén skall till grund för värderingen av all tomtmark ligga den förutsättningen att tomten kan bebyggas omedelbart.

Riktvärde för tomtmark skall endast få anges till värden i en fastställd värdeserie.

A. Tomtmarkjör småhus

Vä rdefakiorer

De fem värdefaktorer som enligt förslaget särskilt bör beaktas vid bestämmandet av riktvärde för tomtmark för småhus är storlek, vatten och avlopp. fastighetsrättsliga förhållanden, typ av bebyggelse och speciell belägenhet.

]. Storlek

Med värdefaktorn storlek avses enligt förslaget tomtmarkens areal. Kommittén uttalade att mer enhetliga regler bör komma till användning än vid 1975 års taxering när det gäller att beakta tomtstorleken. Värdefaktorn storlek är en av de få värdefaktorer för vilken en för riket enhetlig klassindelning inte lämpligen bör fastställas. Den inom varje värdeområde valda klassindelningen förutsätts bli angiven på riktvärdekartan.

2. Vatten och avlopp

Med värdefaktorn vatten och avlopp avses i förslaget den utsträckning och det sätt som det finns tillgång till vatten och avlopp på tomtmarken.

Kommittén anser att reglerna inför 1981 års taxering skall utformas så att någon tvekan i fråga om va-förhållandenas inverkan på riktvärdena inte kan uppkomma. Kommittén anser det motiverat att uttrycka inverkan på riktvärdet av olika lösningar av va-frågan genom avdrag eller tillägg av ett

Prop. 1979/ 80:40 134

eller flera steg i den värdeserie som används vid bestämmande av tomtvär- det.

Klassindelning av värdefaktorn vatten och avlopp kommer enligt kom- mittén att ge uttryck för om taxeringsenheten har vatten och avlopp eller ej samt olika kombinationer av dessa förhållanden.

3. Fastighetsrättsliga förhållanden

Kommitténs förslag innebär att tre olika fastighetsrättsliga förhållanden skall beaktas i riktvärdet för småhustomter, nämligen tomtmark som utgör självständig fastighet samt tomtmark som utgör icke självständig fastighet och som går resp. inte går att avstycka.

4. Typ av bebyggelse

Med typ av bebyggelse avses enligt förslaget om tomtmarken är avsedd att bebyggas med friliggande småhus, kedjehus eller radhus.

Kommittén anser att man vid bedömningen av vilken typ av bebyggelse tomtmarken är avsedd för bör utgå från det bebyggelseändamål som anges i fastställd detaljplan för området. Detta bör enligt kommittén gälla obebyggda tomter och i princip även bebyggda områden. Om den pågående markan- vändningen strider mot den enligt plan tillåtna bör den tillåtna användningen läggas till grund för riktvärdets bestämmande endast om det är påtagligt att detta ger ett högre värde. Finns inte fastställd plan får man enligt kommittén utgå från den befintliga bebyggelsen.

Klassindelningen av denna värdefaktor bör vara friliggande småhus, kedjehus eller radhus.

5. Speciell belägenhet

Med speciell belägenhet avses i förslaget tomtmarkens läge inom värde- området, t. ex. strand.

Kommittén uttalar att den förutsätter att RSV genom anvisningar definierar begreppet strandtomt.

Enligt kommittén bör tillgång till strandtomt eller avsaknad av sådan påverka värdet med ett eller flera steg i värdeserien. Klassindelningen bör enligt kommittén vara strand resp. inte strand.

B. Tomlmarkför hyreshus och industribyggnader m. m.

Värde/aktörer

Hänsyn skall enligt förslaget vid riktvärdets bestämmande alltid tas till den typ av bebyggelse som tomtmarken är avsedd för (värdefaktorn typ av bebyggelse).

Prop. 1979/80:40 135

Det bör emellertid även ifråga om hyreshusen finnas möjlighet att beakta Värdeskillnaden mellan olika typer av våningsplan (värdefaktorn typ av våningsplan).

De föreslagna reglerna för riktvärden för tomtmark lämnas utan erinran av remissinstanserna. I fråga om värdefaktom fastighetsrättsliga förhållanden framhåller eri länsstyrelse dock att den är svår att tillämpa för nämnder- na.

Jag delar denna uppfattning men anser det inte möjligt att bortse från föreliggande fastighetsrättsliga förhållanden. Det får ankomma på RSV att utarbeta så enkla regler för tillämpningen av denna värdefaktor som möjligt.

Jag biträder förslaget om riktvärden för tomtmark. Vad som därvid föreslagits i fråga om tomtmark för industribyggnad bör gälla också för tomtmark för övrig byggnad.

2.4.5.5 Värdering av exploateringsmark

Av mark, som har exploateringsmöjligheter, bildas enligt gällande regler särskilda exploateringsfastigheter med beskattningsnaturen annan fastighet eller också ingår marken i en jordbruksfastighet, som med hänsyn till exploateringsmöjligheterna åsätts övervärde.

Jag har tidigare föreslagit att mark skall indelas i ägoslaget exploaterings- mark, om den enligt fastställd detaljplan till någon del är avsedd att användas för byggnadsändamål och inte skall indelas som tomtmark. Tidigare har jag också föreslagit att delvärdet övervärde skall slopas, vilket innebär att exploaterin-gsvärde endast kommer att åsättas den mark som indelas som exploateringsmark.

Kommitténs förslag om värdering av exploateringsmark innebär att den mark som avses att bebyggas skall värderas med utgångspunkt i de riktvärden som gäller motsvarande tomtmark. De tillämpliga riktvärdena skall därefter multipliceras med en exploateringsfaktor. varigenom hänsyn tas dels till tiden innan exploateringen kan beräknas börja, dels till den tid under vilken exploateringen kan beräknas pågå. Storleken av exploateringsfaktorn bör redovisas på sådan riktvärdekarta som kommittén har förutsatt kommer att användas vid 1981 års taxering.

Förslagen om riktvärden för exploateringsmark lämnas utan erinran. En länsstyrelse anser dock att värderingen bör ske efter riktvärden per kvadrat- meter. Tre länsstyrelser anser att 1975 års regler bör behållas.

För min del anser jag kommitténs förslag är väl underbyggt och att det bör läggas till grund för lagstiftningen.

Prop. 1979/80:40 136

2.4.5.6 Värdering av täktmark

Täktmark kunde vid 1975 års taxering antingen taxeras som annan fastighet eller åsättas värde som särskild tillgång på jordbruksfastighet.

Jag har tidigare föreslagit att mark för vilken gäller täkttillstånd enligt naturvårdslagen eller vattenlagen och mark på vilken täkt pågår skall indelasi ägoslaget täktmark. Sådan mark skall enligt mitt förslag utgöra en särskild taxeringsenhet. täktenhet.

Riktvärdet för täktmark skall enligt kommitténs förslag beräknas som produkten av värdet per kubikmeter brytvärd fyndighet av olika slag vid omedelbar brytning och av en brytningsfaktor.

Värdet per kubikmeter skall bestämmas med ledning av det marknads- mässiga arrendepriset per kubikmeter vid omedelbar brytning. Detta pris skall anges endast till vissa bestämda värden i en värdeserie. Enligt kommitténs åsikt bör riktvärdet om möjigt redovisas på riktvärdekarta.

Brytningsfaktorns storlek skall avspegla förhållandet mellan täktmarkens värde vid en omedelbar brytning. av hela täkten och täktens värde vid varierande väntetid innan brytningen påbörjas och vid olika tidslängd för själva brytningen.

Förslagen om regler för riktvärde m. m. för täktmark biträds av remissin- stanserna. En länsstyrelse anser emellertid att även täkt som ingår i godkänd täktplan men där täkttillstånd ännu inte utfärdats bör åsättas värde.

Jag anser för egen del att täkt inte bör taxeras förrän tillstånd lämnats och vill erinra om att fastställande av en täktplan är grund för ny taxering vid den årliga särskilda fastighetstaxeringen.

Jag biträder kommittéförslaget.

2.4.5.7 Värdering av åkermark och betesmark

Kommitténs förslag om värderingsmodell för åkermark och betesmark skiljer sig i sin principiella uppbyggnad inte från den modell som tillämpades vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.

För varje värderingsenhet föreslås således beträffande åkermarken att markens godhetsklass och brukningsklass skall bestämmas utifrån vad som är normalt inom ett värdeområde.

Betesmarken skall enligt förslaget värderas med hänsyn till värdefaktorn beskaffenhet. Med beskaffenhet avses främst betesmarkens produktionsför- måga samt dess bruknings- och torrläggningsförhållanden.

Vid 1975 års taxering användes begreppen kultiverad betesmark och gräsbärande mark vid klassificeringen av ängs- och betesmarken. Enligt kommittén bör dessa begrepp inte användas vidare.

Kommittén ser inte skäl föreligga att föreslå att olika godhetsklasser skall gälla för fastmarksjord och torvmarksjord vid 1981 års taxering. Vid 1975 års taxering fanns däremot en sådan skillnad.

Prop. 1979/80:40 ' 137

R iklvärrle

Enligt förslaget skall riktvärdet för åkermark anges i kronor per hektar för de klasskombinationer av värdefaktorerna godhet, brukningsförhållanden och dränering som förekommer inom värdeområdet. Detsamma skall enligt förslaget gälla betesmark beträffande värdefaktorn beskaffenhet.

Vid 1975 års taxering upprättades J-tabeller för varje värdeområde. Kommittén anser att man kan utforma ett J-tabellsystem med på förhand bestämda värdesteg mellan intilliggande klasser. l tabellverket skall enligt förslaget riktvärdet för åkermark som är tillfredsställande dränerad, av genomsnittlig godhet och med normala brukningsförhållanden knytas till värden i en fastställd värdeserie.

Värdeomrädc

Värdeområdena bör vid 1981 års taxering avgränsas efter samma principer som gällde vid 1975 års taxering. Således bör inom ett värdeområde inverkan av värdefaktorerna godhet, brukningsförhållanden och dränering kunna bedömas enligt enhetliga regler. Vid denna avgränsning skall enligt förslaget Värdeskillnaden mellan två klasser i förhållande till värdet vid genomsnittlig godhet resp. normala brukningsförhållanden uppgå till högst 20 % dock lägst 500 kr./ha och högst 3 000 kr./ha.

Remissinstanserna är positiva till förslaget om riktvärden på åkermark. En del allmänna synpunkter lämnas emellertid. Man anser att en viss risk kan föreligga för felinställning av tabellerna på grund av svårigheterna att genom de föreslagna värdefaktorerna fånga de stora olikheter beträffande produk- tions- och brukningsförutsättningar som kan föreligga beträffande åkermar- ken.

En del frågor om antalet klasser och konstruktionen av klasserna behandlas. Förslaget att mittklassen för värdefaktorerna godhet resp. bruk- ningsförhållanden skall utgöra genomsnittlig/normal klass kritiseras.

Vidare anförs beträffande värdefaktorn brukningsförhållanden att yttre arrondering, egendomens avstånd till brukningscentrum och extern avvatt- ning bör beaktas. I fråga om värdefaktorn dränering anser en del remissin- stanser att två dräneringsklasser bör räcka i stället för föreslagna tre klasser. Flertalet biträder dock förslaget om tre klasser men några anser att de bör få en klarare indelning.

Jag kan inte finna någon bärande grund för att inte beträffande värdefak- torn godhet använda en mittklass som svarar mot genomsnittlig godhet inom värderingsområdet. Snarast synes det naturligt, då godhetsklasserna måste anges relativt med anknytning till vad som förekommer inom värdeområdet. Vissa frågor som tagits upp av remissinstanser anknyter mer till värderings- metodens detaljutformning än till de värderingsprinciper som föreslås bli reglerade i lag. Beträffande inställning av tabellerna är jag medveten om att

Prop. 1979/80:40 138

denna relativa gradering av värdefaktorerna medför svårigheter vid inställ- ningen av åkenabellerna. Någon annan indelning synes emellertid f. n. inte möjlig.

Jag förordar att de regler som föreslagits för riktvärden m. m. för åkermark införs i FTL.

Förslaget om riktvärden m.m. för betesmark lämnas utan erinran av remissinstanserna. Även jag biträder det förslaget.

Värde/äktorcr och klassindelning

De värdefaktorer som enligt kommittén särskilt bör beaktas då riktvärdet för åkermark bestäms är godhet, brukningsförhållanden och dränering.

Värdefaktorn godhet avser enligt förslaget markens produktionsförmåga. Brukningsförhållanden avser åkermarkens läge i förhållande till annan åker samt dess inre arrondering, dvs. fältstorlek, fältform och förekomst av brukningshinder. Värdefaktorn dränering skall bestämmas med hänsyn till beskaffenheten av befintliga täckdikningar och markens behov av dräne- ring.

Värdefaktorerna godhet och brukningsförhållande skall enligt förslaget indelas i tre klasser. Av dessa skall mittklassen svara mot genomsnittlig godhet resp. normala brukningsförhållanden. För värdefaktorn dränering skall finnas högst tre klasser.

2.4.5.8 Värdering av skogsmark och växande skog

Nu gällande metod för värdering av skog regleras till sina huvuddrag i Skvl.

Vid 1975 års taxering tillämpades två metoder vid värderingen, en noggrannare metod och en förenklad metod.

Enligt kommittén skall riktvärden för skog liksom i Skvl bestämmas med hjälp av en värderingsmodell. som bygger på förutsättningen att ett efter förhållandena avpassat uthålligt skogsbruk bedrivs. Liksom tidigare bör värderingsmodellen bestå av två beräkningsled, nämligen en grundläggande nuvärdeberäkning baserad på en avkastningsmetod och en därpå följande marknadsrelatering av beräknade nuvärden.

Riktvärden för skogsmark med därpå växande skog (skogsbruksvärde) skall enligt kommittén liksom tidigare enligt den förenklade metoden anges per hektar mark.

Värdefaktorer och klassindelning

Kommitténs förslag innebär att de värdefaktorer som användes vid 1975 års taxering skall användas även i fortsättningen. Värdefaktorerna är godhet, kostnadsklass, Virkesförråd per hektar, trädslagsklass och barrskogens grov- skogsprocent.

Prop. 1979/80:40 139

l. Godhet

Skogsmarkens godhet är ett uttryck för dess virkesproducerande förmå- ga.

Någon annan ändring föreslås inte än att man genom förbättrade anvisningar underlättar för den enskilde fastighetsägaren och för konsulen- ten för skog att ange rätt godhetsklass.

2. Kostnadsklass

Enligt kommittén skall de väsentligaste kostnadsfaktorer som påverkar virkesproduktionens värde användas vid bestämmandet av riktvärde. Kom- mittén anser att det är olämpligt att i lagtext låsa vilka faktorer som kan vara möjliga att använda. Det bör enligt kommittén ankomma på RSV att bestämma de faktorer som bör tillämpas inom varje värdeområde.

Kommittén anser att det inom varje värdeområde bör finnas högst nio kostnadsklasser där en mittklass svarar mot en genomsnittlig kostnadsnivå i värdeområdet.

3. Virkesförråd per hektar

Värdefaktorn Virkesförråd per hektar fanns vid 1975 års taxering. Kommittén föreslår ingen ändring i dess betydelse eller användning. Faktorn bör enligt kommittén liksom vid 1975 års taxering klassindelas. Dessa klasser får enligt förslaget inte göras större än 10 m3 skog för Virkesförråd upp till 200 m3 skog per hektar.

4. Trädslagsklass och barrskogens grovskogsprocent

Kommitténs förslag i fråga om värdefaktorerna trädslagsklass och barrsko- gens grovskogsprocent innebär inte någon ändring i de regler som gällde vid 1975 års taxering för värdefaktorerna trädslagsklass och grovskogsprocent.

Remissinstanserna godtar överlag förslagen om värderingsmodell och riktvärden för skogstaxeringen. Även jag anser att kommitténs förslag i princip bör godtas. Vid klassindelningen av värdefaktorer är det emellertid ändamålsenligt att den klass som svarar mot genomsnittlig kostnadsklass anges.

För egen del vill jag betona att de stora problemen att åstadkomma en likformig och rättvisande skogstaxering inte ligger i utformningen av en värderingsmodell utan i att kunna få tillräckliga grunduppgifter rörande skogsbeståndens omfattning och beskaffenhet. Jag hyser stora förhoppningar om att det grundmaterial som framlagts om skogsbestånden inom s.k. anvisningsområden skall kunna vara till hjälp för både fastighetsägarna och taxeringsnämnderna. Jag finner inte skäl att föreslå några ändringar i den av

Prop. l979/ 80:40 140

kommittén framlagda värderingsmodellen, som utgör en vidare bearbetning av det värderingssystem som användes vid 1975 års taxering efter en genomgående översyn. Jag biträder således förslaget om skogsvärderingen. 1981 års skogstaxering bör ge ett bättre och rättvisare resultat än tidigare taxeringar med hänsyn bl. a. till det förberedelsearbete som skett på det hållet. Till detta bör också bidra att enligt förslaget bara en metod den s.k. förenklade metoden skall användas vid värderingen. Vid 1970 års taxering kunde värderingen ske enligt tre metoder och vid 1975 års taxering enligt två metoder. Detta komplicerade såväl deklarationerna som anvisnings- och värderingsarbetet. Förslaget innebär alltså en avsevärd förenkling.

2.4.5.9 Värdering av skogsimpediment

Värdet av skogsimpediment bör enligt kommittén inte överstiga värdet av skogsmark med lägsta godhetsklass och högsta kostnadsklass.

Värdet skall enligt förslaget anges i kronor per hektar. Riktvärdet skall inom varje värdeområde bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn beskaffenhet. Med beskaffenhet avses enligt förslaget främst olika slag av förekommande vegetation och förutsättningar för ökad produktion.

Åtskilliga remissinstanser har ansett att skogsimpediment bör ingå i ägoslaget övrig mark. Jag har emellertid tidigare förordat att skogsimpedi- ment får utgöra ett särskilt ägoslag. Beträffande de föreslagna reglerna om riktvärdena för skogsimpediment har från ett håll framhållits att skilda skogsimpediment kan ha högst olika värden. Det hade därför varit önskvärt med en uppdelning i flera beskaffenhetsklasser vilket dock torde komplicera taxeringsarbetet mycket. Jag vill i fråga om det här uttalade önskemålet framhålla att de regler som nu föreslås för värderingen av skogsimpediment inte begränsar möjligheterna att uppdela skogsimpedimenten i flera beskaf- fenhetsklasser. Jag anser att kommitténs förslag i denna del bör godtas.

2.4.5.10 Värdering av vattenfallsenheter

l direktiven till kommittén angavs att den skulle ta upp frågan om taxeringen av vattenfallsfastigheter. Bakgrunden till detta var ett uttalande av skatteutskottet med anledning av prop. 1974:116 med ändrade regler för taxering av vattenfallsfastighet inför 1975 års allmänna fastighetstaxering.

Vattenfallsfastigheterna har sedan länge varit taxerade efter en blandad produktionskostnads- och avkastningsmetod. Byggnadsvärdet på främst vattenkraftstationerna, som varit den dominerande delen av vattenfallsfas- tigheternas totala värde, har beräknats enligt produktionskostnadsmetoden. De återstående posterna vid vattenfallstaxeringen är fallvärdet som värderas enligt en metod, som närmast är grundad på avkastningen och tidigare konstaterade priser samt utmålsvärdet (markvärdet) som beräknas enligt ortsprismetoden. Vid 1978 års taxering utgjorde det totala värdet av

Prop. 1979/80:40 141

vattenfallsfastigheterna ca 12,1 miljarder kr., varav ca 9,7 miljarder kr. var byggnadsvärde.

l prop. 197411 16 föreslogs att en justeringsfaktor för kraftverkens lönsam- het, en s. k. godhetsfaktor, skulle tillämpas vid värderingen av kraftstatio- nerna. Som skäl anfördes att kraftverkens värde vid tillämpning av produk- tionskostnadsmetoden varierade med hänsyn till anläggningskostnaderna. oavsett om kraftverken var lika lönsamma. Detta skulle, framhölls det i propositionen, motverkas av den föreslagna justeringsfaktorn och med tillämpning av denna skulle ockå ökad relativ rättvisa mellan vattenkraftsta- tionerna vid taxeringen komma till stånd.

Riksdagen godtog propositionen. Skatteutskottet (SkU 1974135 5. 10) ansåg det emellertid angeläget att man övervägde att gå över till en värderingsme- tod mer grundad på avkastningen än på anläggningskostnaderna. Frågan borde utredas med beaktande av erfarenheterna från 1975 års allmänna fastighetstaxering.

Kommittén har föreslagit att regler om värdering av vattenfallsenheter skall tas in i 15 kap. FTL. Dessa regler är grundade på en avkastningsmetod. Den innebär i stora drag att totalvärdet av en nybyggd anläggning beräknas med ledning av avkastningen genom att enhetens på föreskrivet sätt beräknade effekt i kilowatt, s. k. taxeringseffekt, multipliceras med ett riktvärde som bestäms med hänsyn till kraftstationens lönsamhet. Anlägg- ningens markvärde bestäms som skillnaden mellan totalvärdet och kostnader för att uppföra en anläggning (återanskaffningskostnaden). Byggnadsvärdet för en anläggning tas fram enligt produktionskostnadsmetoden där återan- skaffningskostnaden nedräknas med hänsyn till anläggningens ålder och beskaffenhet. Fallvärde skall inte längre redovisas.

Den föreslagna värderingsmetoden innebär att värderingen av kraftstatio- ner och regleringsanläggningar samordnas inom ett avrinningsområde. De taxeringsenheter, som omfattar vattenkraftstation, regleringsanläggning eller utbyggbart vattenfall och andels- eller ersättningskraft, föreslås bli benämnda vattenfallsenheter.

Utfallet vid 1975 års taxering har enligt kommittén visat att värdet av byggnader blir den största och i allmänhet helt dominerande posten vid vattenfallstaxeringen. De jämkningsfaktorer som infördes 1975 har inte räckt för att åstadkomma de värderelationer mellan vattenkraftstationerna som är motiverade med hänsyn till deras årliga avkastning och återstående använd- ningstid. Detta visas bl. a. av de provtaxeringar i fem älvar som kommittén redovisat. Kommittén finner att en ren avkastningsmetod som bygger på kapitalisering av den framtida produktionens nettovärde är väl lämpad för värdering av en vattenkraftstation.

En grundregel bör enligt kommittén vara att ett vattenfall taxeras endast om det med säkerhet kan bebyggas. Taxering skall därför enligt förslaget inte

ske förrän byggnadstillstånd enligt vattenlagen föreligger. 1 det följande lämnas en närmare beskrivning av kommitténs förslag.

Prop. 1979/80140 142

Värderingsmcrod

15 kap. FTL inleds med en kortfattad beskrivning av värderingsförfaran- det. Det innebär att det totala värdet för en nybyggd vattenfallsenhet uppskattas med ledning av avkastningen. Detta skall ske genom att enhetens taxeringseffekt multipliceras med ett för enheten tillämpligt riktvärde. Därefter skall byggnadsvärdet bestämmas till det tekniska nuvärdet som är byggnadens återanskaffningskostnad.

Vattenfallsenhetens markvärde skall enligt förslaget utgöras av skillnaden mellan det totala värdet för enheten och 75 % av återanskalfningskostnaden för byggnaderna.

Taxeringseffekt och värdefaktorer/ör att bestämma denna

Taxeringseffekten skall enligt förslaget bestämmas genom att den utbygg- da effekten multipliceras med de tre värdefaktorerna, utnyttjandetid, regle- ringsmöjlighet och belägenhet.

1. Utnyttjandetid

Med utnyttjandetid avses kvoten mellan normalårsproduktionen, uttryckt i kilowatttimmar och den utbyggda effekten i kilowatt. Minst nio klasser skall finnas.

2. Regleringsmöjlighet

Med regleringsmöjlighet förstås den utbyggda effektens relativa värde med hänsyn till möjligheterna till årsreglering. Antalet klasser skall vara minst fem.

3. Belägenhet

Med belägenhet avses den utbyggda effektens värde vid kraftstationen i förhållande till dess värde i Mellansverige. Även här skall antalet klasser vara minst fem.

Uppdelning av taxeringseffekt mellan kraftstation och iillhörande regleringsan- läggningar

Den beräknade taxeringseffekten skall delas upp mellan kraftstationen och andelari uppströms belägna regleringsanläggningar. Uppdelningen skall ske enligt de fördelningstal som bedöms för olika regleringsgrad. Olika fördel- ningstal skall få finnas för skilda typer av avrinningsområden.

Den taxeringseffekt som enligt denna uppdelning faller på andelarna i regleringsanläggningama skall fördelas mellan de olika regleringsanläggning-

Prop. 1979/ 80:40 143

arna i förhållande till anläggningarnas magasinsvolym. Den totala taxerings- effekten för en regleringsanläggning skall vara summan av de taxeringsef- fekter som beräknas för anläggningen vid dessa uppdelningar.

Riktvärde

Kraftstationens värde skall, som tidigare nämnts, beräknas genom att dess taxeringseffekt multipliceras med ett riktvärde.

Detta riktvärde skall enligt förslaget utgöra värdet per kilowatt taxerings- effekt och bestämmas genom en kapitalisering av 75 % av årsnettot för en taxeringseffekt om en kilowatt under andra året före taxeringsåret. Årsnettot skall därvid bestämmas som skillnaden mellan avkastningen, beräknad enligt högspänningstariffer för mellansvenska området, och årskostnaden för kraftstationen.

Riktvärdet för en kraftstation skall bestämmas för olika förhållanden för värdefaktorn godhet. Genom denna skall beaktas olikheter i årskostnader som beror på varierande anläggningskostnader per kilowatt taxeringseffekt. Minst tre godhetsklasser skall enligt förslaget finnas.

Riktvärdet för en regleringsanläggning skall enligt förslaget motsvara riktvärdet för en kraftstation med en för riket genomsnittlig godhet.

Värdet av en nybyggd kraftstation eller regleringsanläggning utgörs av produkten av taxeringseffekten och det framtagna riktvärdet.

Andels- och ersättningskraft

Vid värdering av en kraftstation skall liksom tidigare avdrag göras för skyldighet att leverera ersättningskraft. Detta gäller både ersättningskraft enligt vattenlagen och ersättningskraft enligt avtal om kraften enligt avtalet är knuten till kraftstation och rätten till kraften knuten till i avtalet angiven fastighet samt om kraftleveransen inte begränsats att avse endast viss tid.

Ersättningskraft skall enligt förslaget anges i kilowatt taxeringseffekt. För den fastighet som lämnar kraft beräknas värdet enligt bestämmelserna för leveransen. För den mottagande fastigheten skall värdet per taxeringseffekt motsvara det värde ersättningskraften har för den mottagande fastigheten.

Belastningen av ersättningskraften skall dras från kraftstationens mark- värde så långt möjligt, i övrigt från byggnadsvärdet. Förmånen av ersätt- ningskraft skall enligt förslaget läggas till markvärdet av den taxeringsenhet till vilken förmånen hör.

Rätt till andelskraft skall i regel utgöra särskild taxeringsenhet. Värdet av andelskraft, både som belastning och som förmån, skall bestämmas till så stor del av vattenfallsfastighetens värde som motsvarar andelen.

Från remissinstanserna har i stort sett inte framförts några erinringar mot den föreslagna värderingsmetoden i princip och den konstruktion av

Prop. 1979/80:40 144

regelsystemet som kommittén föreslagit. Från bl. a. länsstyrelsehåll anförs att de nya reglerna förefaller ändamålsenliga och lätthanterliga och att en avkastningsmetod ligger helt i linje med de erfarenheter som har erhållits vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. Från Vattenfalls och Kraftsverksför- eningens sida framförs i första hand att taxeringen bör uppskjutas för ytterligare utredningar. Vidare framförs att den föreslagna metoden är en ren avkastningsmetod och att den därför går längre än direktiven. Den kommer att omfördela värdena mellan kommunerna och konsekvenserna i det avseendet har inte redovisats. Förslaget grundas också i för hög grad på schabloner, sägs det. Den föreslagna uppdelningen mellan vattenkraftssta- tionerna och regleringsanläggningarna godtas i princip. Den borde dock bygga på omfattningen av de regleringar som kraftstationen har båtnad av.

Kraftverksföreningen har anfört att det knappast är möjligt att i avsaknad av förslag beträffande taxering av värmekraftverk nu ta ställning till de föreslagna värderingsmetoderna, särskilt innan den s. k. kapitaliseringsfak- torn har fastställts. Den faktorn har så stor betydelse att den bör regleras i lag. Man anser på några håll att spärregler mot för stora taxeringsvärdehöjningar bör införas.

För min del vill jag anföra följande. För vattenfallsenheter finns inte en marknad som gör att ortsprismetoden kan tillämpas. Liksom kommitténn har jag den uppfattningen att dessa enheter är särskilt väl ägnade för en värdering enligt avkastningsmetoden. Under sådana förhållanden anser jag att starka skäl föreligger för att vattenfallsenhetema bör värderas enligt avkastningsmetoden. Denna uppfattning synes i princip delas av alla remissinstanserna.

Invändningen att kommittén föreslagit en längre gående avkastningsme- tod än vad som avsetts anser jag inte vara bärande. För värdering i samband med fastighetstaxering gäller liksom vid all fastighetsvärdering att avkast- ningsmetoden anses mer rättvisande än produktionskostnadsmetoder och att dessa endast utnyttjas i den mån det inte är möjligt att göra en ortsprisjäm- förelse eller en av kastningskalkyl. När det nu framtagits en avkastningsme- tod, varemot några allvarliga erinringar inte framförts, anser jag inte att det finns några skäl att bibehålla en produktionskostnadsmetod.

Några frågor om beräkningen av nettoavkastningen har aktualiserats av remissinstanserna. Man har på kostnadssidan ifrågasatt om man skall göra avdrag för kostnader t. ex. för effektiv garantibeskattning. Jag vill i det här sammanhanget framhålla att systemet inte ger utrymme för hänsynstagande vid enskilda taxeringar för sådana kostnader. Om de däremot allmänt har en påverkan på vattenfallsenheternas kostnadsbild kan de komma att beaktas vid beräkningen av det årsnetto som ligger till grund för riktvärdena.

lntäktssidan vid beräkningen av årsnettot beräknas på grundval av Vattenfalls högspänningstariffer. Detta är en enkel och enligt min mening rättvisande regel. Den utgör en entydig grund för det föreslagna värderings-

Prop. 1979/80:40 145

systemet. Detta har, som flera remissinstanser också funnit, även i sin helhet förenklats åtskilligt i förhållande till det nu gällande systemet. .

Man har emellertid på sina håll uttryckt farhågor för att sättet 'att utnyttja tarifferna vid beräkningen av årsnettot skulle vara schablonartat, särskilt med hänsyn till att tariffen skall ge kostnadstäckning inte bara för vattenkraften utan också för värmekraftproduktionen. Som jag tidigare anfört anser jag att beräkningen av riktvärdet med utgångspunkt bl.a. i tarifferna är en bra metod. Till sambandet med värmekraften återkommer jag i det följande.

Några frågor har tagits upp i remissyttrandena om storleken av värdefak- torn belägenhet, om nedskrivningsprocenten för byggnaderna och om en spärr för denna nedSkrivning. Det får emellertid ankomma på regeringen och RSV att utfärda föreskrifter resp. anvisningar i dessa frågor. Några ytterligare frågor av mera allmänt intresse har berörts i remissyttrandena. Det gäller bl. a. fördelning av taxeringseffekt inom avrinningsområde efter investe- ringar. Fördelningen borde såvitt gäller regleringarna göras efter den båtnad de ger, sägs det. Vidare framhålls att kommittén inte berört frågan om värdering av pumpkraftstationer. Man föreslår också att 5. k. strömfallsfas- tighet, där sådan finns. skall vara värdebärande redovisningsenhet. I dessa frågor vill jag anföra följande.

Det är uppenbart att den värderingsmetod som föreslås för vattenfallsen- heter inte är direkt tillämplig för pumpkraftverk, av vilka det endast finns ett ytterst fåtal. Om taxeringen av dessa bör lösas genom användande av denna värderingsmetod aktualiseras alltså en jämkning för säregna förhållanden. En fördelning av den taxeringseffekt som tillhör en kraftstation men skall belasta uppströms liggande regleringsanläggningar kan göras mer eller mindre noggrann. Det är naturligtvis möjligt att i stället för som kommittén föreslagit utgå från båtnadstal. De båda metoderna synes ge i allt väsentligt lika resultat men den av kommittén föreslagna metoden synes enklare. Jag föreslår därför att den läggs till grund för lagstiftningen. Beträffande frågan öm värdebäran- de fastighet för kraftstationerna utgår jag från att det normaltkommer att vara den s. k. strömfallsfastigheten som blir värdebärande.

Jag har tidigare nämnt Vattenfalls och Kraftverksföreningens uttalade tveksamhet då det gäller att införa den nu föreslagna modellen för taxering av vattenfallsenheter. Tveksamheten anges främst bero på att den föreslagna värderingsmetoden inte kan bedömas förrän ett förslag om värdering av värmekraftsanläggningar hunnit utvärderas. Vidare anser man att kapitalise- ringsprocenten bör bestämmas innan man kan ta ställning till förslaget och att procentsatsen bör föreskrivas i FT L.

I fråga om sambandet mellan vattenkraften och värmekraften vid en avkastningsvärdering vill jag anföra följande.

I dag är ca 2/ 3 av elproduktionen i landet vattenkraft och 1/ 3 värrnekraft. 1 vån kraftsystem finns värmekraftsanläggningar av följande slag: Kärnkraft- verk, kondenskraftverk, mottrycksanläggningar och gasturbiner. Kraftindu- strin, vars anläggningar är ledningsmässigt sammankopplade i första hand

Prop. 1979/80:40 146

inom landet, kör de olika kraftslagen så att de utnyttjas samordnat och rationellt. Kommittén kommer i dagarna att lämna sitt betänkande om taxering av lndustrifastigheter. Inom det området faller även värdering av värmekraftverk. Jag har under hand erfarit att det bl. a. inom den referens- grupp med bl. a. representanter från kraftindustrin som förbereder RSV:s anvisningar m. m. för bl. a. vattenfallstaxeringen, råder enighet om en modell för samordning av värderingen av vatten- och värmekraftsanläggningarna. Denna bör ske genom att det avkastningsvärde, som erhålls om landets samlade krafttillgångar värderas med ledning av nu gällande eltariffer, får bli den ram som skall gälla för det sammanlagda värdet vid taxeringen av vattenkraften och värmekraftsanläggningarna i riket. Riktvärdena för vatten- fallsenheter skall primärt bestämmas genom en kapitalisering av de årsnetton som kan beräknas med ledning av gällande tariffer. Dessa riktvärden skall emellertid jämkas så att summan av det totala värdet av samtliga vatten- kraftsanläggningar och det totala värdet för samtliga värmekraftsanlägg- ningar, beräknade efter en produktionskostnadsmetod, blir lika med det tidigare nämnda avkastningsvärdet för landets samlade kraftanläggningar. Vidare har jag erfarit att man inom kommittén anser att flertalet omständig- heter som bör inverka på valet av kapitaliseringsränta vid dessa beräkningar pekar mot valet av en kapitaliseringsränta av ca 5 %.

Med utgångspunkt i de bedömningar som nu föreligger anser jag att den föreslagna värderingsmodellen för vattenkraftsanläggningarna nu bör godtas. Den medför enligt min mening en enklare, bättre och säkrare värdering. För att fastlägga den ovan redovisade grundprincipen om samordning av värderingen av vatten- och värmekraftsanläggningarna föreslår jag ett särskilt tillägg i 5 & enligt vilket de riktvärden som räknats fram för vattenkraftstationerna skall jämkas med hänsyn till lönsamheten för den totala elproduktionen i landet.

Kapitaliseringsfaktorns storlek vid värderingen skall enligt förslaget inte bestämmas i FTL för någon fastighetstyp. Det bör enligt vad jag nu kan bedöma inte heller ske för vattenfallstaxeringen. Slutlig ställning till denna fråga liksom till valet av tillämplig kapitaliseringsränta bör dock anstå till dess kommitténs andra delbetänkande, som bl. a. behandlar dessa frågor, har remissbehandlats.

Slutligen vill jag ansluta mig till ett par allmänna uttalanden som kommittén gjort. Det ena rör frågan om en spärr mot stora höjningar bör införas vid vattenfallstaxeringen. Enligt kommitténs uppfattning, som jag delar, bör detta inte ske genom ändring av den föreslagna metodiken. Om det befinns lämpligt då utfallet av taxeringen kan överblickas kan en tillfällig begränsning av de verkningar, som de höjda värdena medför, eventuellt införas. Kommittén avser att i senare betänkande återkomma till denna fråga.-

Kommittén framhåller att stora förändringar för de enskilda kraftstatio- nerna kan bli följden av den föreslagna värderingsmetoden. I kraftverkskom-

Prop. 1979/80:40 147

munerna torde emellertid enligt kommittén en utjämning komma att ske mellan de ”dyra” och ”billiga” vattenkraftsa-nläggningarna. Den höjning av taxeringsvärdenivån som kommer att inträffa kommer emellertid att med- föra att det endast blir graden av höjning som kan komma att variera mellan olika kommuner.

Mot bakgrund av vad jag anfört förordar jag att de föreslagna reglerna om vattenfallstaxeringen införs.

2.5. Administrativa frågor 2.5.1 Inledning

Erfarenheterna från arbetet med 1975 års allmänna fastighetstaxering är i allt väsentligt goda. En allmän fastighetstaxering medför alltid en extra arbetsbelastning, som kan vara svår att bemästra i en del avseenden, men själva systemets utformning, dvs. den allmänna fastighetstaxeringens upp- byggnad och organisation, har i stort sett visat sig vara ändamålsenlig.

Kommitténs förslag till administrativa regler är inriktat på 1981 års allmänna fastighetstaxering och syftar till att åstadkomma förbättringar på en del punkter i 1975 års system. Däremot föreslås inte några ändringar i reglerna om den särskilda fastighetstaxeringen. Detta sammanhänger med att kom- mittén utreder möjligheterna att övergå till en rullande taxering.

Jag har tidigare uttalat mitt intresse för ett system med rullande taxering. Härigenom skulle man kunna undvika de språngvisa höjningar av taxerings- värdena som de allmänna fastighetstaxeringarna medför i princip vart femte år. Men också från administrativ synpunkt bör mycket vara att vinna med ett system med rullande taxering. Många remissinstanser har uttalat sig i den riktningen.

Jag vill i sammanhanget erinra om den förvaltningsrevision som RRV gjort angående den allmänna fastighetstaxeringen. RRV ansåg i sin" revisionsrap- port den 24 april 1978 att det för ett rationellt bedrivande av det administrativa fastighetstaxeringsarbetet behövs en spridning av arbetsinsatserna från det kompakta arbetet vid de allmänna fastighetstaxeringarna till en mera överskådlig och därför mer Välplanerad årlig arbets- och resursinsats. Samma uppfattning uttrycks i RRV:s remissyttrande över kommittéförslaget.

Kommitténs förslag om administrationen går som nämnts ut på en del punktvisa förbättringar. Man har särskilt inriktat sig på förberedelsearbetet för taxeringen genom att föreslå dels förlängning av förberedelsetiden, dels andra kvalitetshöjande åtgärder i samband med förberedelsearbetet. Vidare har formella regler om bl. a. valbarhet och antal nämndledamöter anpassats till vad som gäller vid inkomsttaxeringen. Medborgarinflytandet och infor- mationen till allmänheten föreslås öka. Taxeringen skall genomgående ske i nämnder som är specialiserade på vissa fastighetstyper.

Prop. 1979/80:40 148

2.5.2. Organisationen 2.5.2.l Fastighetstaxeringsdistrikten

Enligt nuvarande bestämmelser taxeras fastigheterna i lokala och gemen- samma fastighetstaxeringsdistrikt. Distriktsindelningen skall ha gjorts senast den 1 mars året före taxeringsåret. För de båda typerna av distrikt finns lokala resp. gemensamma fastighetstaxeringsnämnder. 1 de gemensamma distrikten taxeras fastigheter som anses särskilt svåra att värdera. Hit hör bl. a. större industrifastigheter, kraftverk m. m. men också jordbruksfastig- heter med t. ex. stor areal eller svårvärderade bostads- eller ekonomibygg- nader.

Enligt kommittén var erfarenheterna från 1975 års fastighetstaxering i lokala distrikt goda särskilt såvitt gällde de distrikt som taxerade i huvudsak en typ av fastighet. Vad gäller de gemensamma taxeringsdistrikten har erfarenheterna varit både positiva och negativa. De gemensamma distrikten för bl. a. industrier och större hyreshus har fungerat väl, men däremot inte för jordbruksfastigheter.

Kommittéförslaget innebär att taxeringsdistrikten delas in efter fastighets- kategori och så att man får en lämplig geografisk omfattning av varje distrikt med hänsyn till kravet på lokalkännedom.

Distrikt föreslås således inrättas för taxering av småhusenheter, lantbruks- enheter, hyreshusenheter och industrienheter. l distrikten för industrienhe- ter föreslås också special- och exploateringsenheter bli taxerade. Om det är nödvändigt, t. ex. för att göra det möjligt att få den lokalkännedom som behövs inom taxeringsnämnden föreslås fastigheter av flera kategorier främst lantbruk och småhus föras samman till ett distrikt. Således bör utanför de större tätorterna småhus med fördel kunna bilda distrikt tillsammans med lantbruk.

Det geografiska området för ett distrikt för taxering av lantbruks-, hyreshus- och industrienheter föreslås omfatta kommun, del av kommun eller flera kommuner. ] fråga om småhusenheter föreslås det geografiska området bli begränsat till kommun eller del av kommun.

Enligt kommittén bör vidare beslut om distriktsindelning fattas tidigare än nu med hänsyn till förslaget om utvidgat förberedelsearbete. Lämplig tidpunkt anser kommittén vara senast den 15 september två år före taxeringsåret.

Remissinstanserna har genomgående godtagit kommitténs förslag om distriktsindelning.

De svårigheter av administrativ natur — närmast att urskilja olika fastighetskategorier på grundval av de dåvarande fastighetsregistren och att ändra kontorsrutiner och underrättelseförfarande — som redovisades inför 1975 års taxering torde inte längre föreligga. Från länsstyrelsehåll har uppgetts att man redan utan större praktiska svårigheter gjort en preliminär distriktsindelning i enlighet med kommitténs riktlinjer.

För egen del vill jag framhålla att jag i likhet med kommittén och flertalet

Prop. l979/ 80:40 149

remissinstanser anser det angeläget att indelningen i taxeringsdistrikt görs så att taxeringsnämnden har både särskild sakkunskap om den fastighetstyp som skall värderas och den lokalkännedom inom distriktet som behövs. En indelning efter dessa principer har stor betydelse för möjligheterna att nå en rättvis och likformig taxering. Den föreslagna ordningen ger enligt min uppfattning dessa möjligheter. Värderingstekniken vid fastighetstaxeringen har utvecklats. ] nämnder av det föreslagna slaget kommer både den värderingstekniska sidan att blitillgodosedd och fördelarna med bl.a. lokalkännedomen i en lekmannanämnd att bli tillvaratagna. Jag ansluter mig därför till förslaget och förordar att bestämmelser om distriktsindelning i enlighet med vad kommittén har föreslagit införs. Jag delar också kommit- téns uppfattning att tidpunkten för indelning i distrikt med hänsyn till förberedelsearbetet kan bestämmas till senast den 15 september. Vid 1981 års taxering bör dock indelningen ske före utgången av december månad år 1979.

2.522. Fastighetstaxeringsnämnder

Enligt direktiven till kommittén skulle denna på lämpligt sätt anpassa fastighetstaxeringens organisation till vad som gäller vid inkomsttaxeringen. Bl.a. detta har föranlett komittén att göra en översyn av reglerna om fastighetstaxeringsnämndens ledamöter.

Kommittén föreslår att ordföranden liksom f. n., och i likhet med vad som gäller vid inkomsttaxeringen, skall förordnas av länsstyrelsen. Förordnandet bör göras senast den 15 september två år före taxeringsåret. Beslut om distriktsindelning och förordnande av ordförande kan därmed samordnas liksom sker enligt nuvarande ordning. I samband med 1981 års allmänna fastighetstaxering bör tidpunkten även här vara den 1 december 1979. Vidare föreslås att det liksom numera vid inkomsttaxeringen blir möjligt att förordna ersättare för ordförande i fastighetstaxeringsnämnd.

[ den nya taxeringsorganisationen förordnas inte längre någon av länssty- relsen utsedd ledamot, s. k. kronoombud, i taxeringsnämnderna. Kommittén anser att länsstyrelsen inte heller skall utse en ledamot i fastighetstaxerings- nämnden, eftersom nämnden genom förslaget kommer att få administrativt stöd av lokal skattemyndighet och visst biträde av tjänstemän, konsulent och förtroendevalda ledamöter.

Kommittéförslaget innebär också en anpassning till reglerna för val av förtroendevalda ledamöter vid inkomsttaxeringen så långt det ansetts möjligt. Således ökas antalet förtroendevalda ledamöter i nämnden från 3—6 till 5—8. Antalet ledamöter som skall ingå i en nämnd skall bestämmas av valförrättaren i stället för som nu länsstyrelsen.

Tidpunkten för val av ledamöterna föreslås vid fastighetstaxeringen vara senast den 15 december två år före taxeringsåret mot f. n. 31 mars året före taxeringsåret.

Slutligen innebär kommittéförslaget i fråga om regler för nämnden att

Prop. 1979/80:40 150

nämndledamöternas valbarhets- och behörighetsvillkor anpassas till vad som gäller vid inkomsttaxeringen liksom reglerna om besvär över val av ledamöter.

Remissinstanserna har genomgående biträtt de föreslagna ändringarna av reglerna för nämnden. Endast på en punkt föreligger delade meningar och det är i fråga om förslaget att länsstyrelsen inte längre skall utse särskild ledamot.

För egen del kan jag biträda förslagen i princip. I fråga om den särskilda länsstyrelsevalda ledamoten ansluter jag mig däremot till de remissinstanser som ser ett värde i att behålla denna ledamot. Vidare anser jag den 31 december vara en lämpligare senaste tidpunkt för kommunerna att välja ledamöter i nämnderna.

Förslaget att länsstyrelsen inte längre skall förordna någon särskild ledamot i nämnden har kommittén motiverat bl. a. med att nämnderna i likhet med vad som gäller vid inkomsttaxeringen kommer att få biträde av tjänstemän vid länsstyrelse och lokal skattemyndighet och av konsulenter. Om ordföranden skulle behöva ytterligare biträde vid taxeringen bör han enligt kommitténs mening försöka få det av de förtroendevalda ledamöter- na.

Många remissinstanser, bl. a. länsstyrelserna och TOR, har motsatt sig förslaget. Man anser att den tjänstemannamedverkan som kan bli aktuell vid 1981 års fastighetstaxering blir förhållandevis ringa. Konsulenterna fanns redan vid 1975 års taxering och deras insats betyder inte att nämnderna får ytterligare stöd än tidigare. Man framför också att det kan vara en kontroversiell fråga vilken av de politiskt valda ledamöterna som skall biträda ordföranden.

Jag anser att det ligger mycket i de kritiska synpunkter som remissinstan- serna framfört. De som tidigare varit länsstyrelsevalda ledamöter har genom sin erfarenhet och sitt intresse skaffat sig kunskaper om fastighetstaxeringen som bör utnyttjas. Jag anser att ordförandena i många fall behöver den förstärkning som en sådan ledamots medverkan innebär bl. a. med tanke på att en utbyggd tjänstemannamedverkan vid 1981 års taxering måste få en förhållandevis liten omfattning. Jag kommer senare att närmare gå in på frågor som rör denna medverkan. Jag föreslår alltså att länsstyrelsen får möjlighet att utse ledamot som skall medverka i nämnderna också vid 1981 års taxering.

Slutligen biträder jag förslaget att ordföranden skall utses senast den 15 september två år före taxeringsåret. Detsamma bör gälla den av länsstyrelsen utsedde ledamoten. Både denne och ordföranden bör dock vid 1981 års taxering övergångsvis utses före utgången av år 1979.

Regler om möjlighet för nämnden liksom för skattechefen att såsom nu anlita sakkunnig vid värderingen och andra taxeringsfrågor kvarstår enligt förslaget oförändrade. Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot detta. Jag biträder förslaget i denna del.

Prop. 1979/80:40 151

2.5.2.3 Konsulenter m. m.

Vid 1975 års taxering förordnades för första gången konsulenter för att biträda vid taxeringen av olika slag av svårbedömbara fastigheter i gemen- samt distrikt. Tidigare hade endast funnits konsulenter för vattenfallstax- eringen. Konsulenterna skulle vara sakkunniga i fråga om fastighetsvärde- ring.

Kommittén föreslår att systemet med konsulenter skall finnas kvar men att det ändras på en del punkter. Enligt förslaget bör konsulenten biträda nämnderna inom ett visst geografiskt område. Han bör förordnas för särskilt slag av värderingsobjekt, t. ex. industri, skog eller åker. Skattechefen bör bestämma vilka konsulenter och områden som kommer i fråga.

En nyhet är att konsulenten enligt förslaget också skall medverka under förberedelsearbetet.

I princip biträder samtliga remissinstanser utredningens förslag om konsulenter.

Kommittén har gjort en del uttalanden till ledning för rekommendationer om vilka deklarationer som skall granskas av konsulent. Kommittén har ansett att arealgränser borde kunna användas för urvalet av deklarationer för åkermark och skogsmark.

För egen del anser jag att ett genomförande av förslaget att konsulenterna skall knytas till de kategorivis indelade distrikten och nämnderna, kommer att bidra till ett bätte värderingsresultat vid taxeringen. Jag stöder alltså

utredningens förslag.

Frågan om kriterier för urvalet av granskningsobjekt för konsulenterna är av väsentlig betydelse och bör bli föremål för ingående överväganden. Nämnderna blir genom den kategorivisa indelningen på sätt och vis specialister på värderingen av vissa slags objekt. För mindre, okomplicerade sådana bör konsulenternas arbetsinsats inte behövas utan den bör kunna användas för större och mer komplicerade taxeringsobjekt. Jag kan tänka mig en arealgräns för nämndvärdering av skog med 10 ha söder om Dalälven och 20 ha norr därom. Genom en självständig taxering i sådana fall utan medverkan av konsulent bör även nämndens intresse för och kunskaper om värderingen ökas.

Konsulenten bör som föreslagits utses senast den 15 september två år före taxeringsåret. Inför den kommande allmänna fastighetstaxeringen bör han dock övergångsvis utses före utgången av år 1979.

2.5.2.4 Tjänstemannamedverkan m. in

En mycket väsentlig förändring i arbetet med inkomsttaxeringen som genomförts i samband med den nya taxeringsorganisationen är den s.k. tjänstemannagranskningen. Tjänstemän hos länsstyrelse och lokal skatte- myndighet skall biträda alla taxeringsnämnder med bl. a. granskning av deklarationer och andra beredande åtgärder. Kommittén anser att gransk—

Prop. 1979/80:40 152

ningen av fastighetsdeklarationer också bör utföras av tjänstemän. Emeller- tid anses detta med hänsyn till de tillgängliga resurserna vid 1981 års allmänna fastighetstaxering endast kunna ske i begränsad omfattning. Kommittén anser att tjänstemannagranskningen då lämpligen bör omfatta ca 10 % av fastighetsbeståndet, vilket motsvarar den arbetsvolym som skatte- myndigheterna har vid särskild fastighetstaxering. och inriktas på huvudsak- ligen småhus.

Förslaget innebär att reglerna om lokala skattemyndighetens uppgifter anpassas till vad som gäller vid inkomsttaxeringen och att dessa endast översiktligt anges i FTL. Där bör anges att de lokala skattemyndigheterna skall granska deklarationer och i övrigt bereda ärenden åt fastighetstaxerings- nämnderna. Vidare skall myndigheten tillhandahålla föredragande i ärenden som beretts av den och ombesörja göromål av expeditionell art. Vidare föreslås att regleringen av taxeringsnämndernas arbetsuppgifter anpassas så långt möjligt till vad som gäller vid inkomsttaxeringen. Bl.a. bör endast fastighetstaxeringsnämndsordförandens huvudsakliga arbetsuppgifter an- ges. Jag biträder dessa förslag som också godtagits av remissinstanserna.

Förslaget om att införa tjänstemannagranskning vid 1981 års fastighets- taxering har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. De allra flesta anser det positivt att tjänstemannagranskning införs. Några remissinstanser anser dock att tjänstemannagranskning måste anstå om särskilda resurser inte skapas för ändamålet.

Liksom de allra flesta remissinstanserna ser jag det som något positivt att assistent- och biträdespersonalen hos lokala skattemyndigheten får möjlighet till arbetsutvidgning genom att man inte endast lägger på dem sorterings- och beredningsarbete vid den allmänna fastighetstaxeringen utan att de också får tillfälle att granska i vart fall en typ av fastighetsdeklarationer, nämligen småhusdeklarationerna.

Vad man i remissyttrandena främst vänt sig mot är kommitténs uppfatt- ning att granskningsuppgiften liksom övriga arbetsuppgifter vid fastighets- taxeringen — sortering och beredning — inom i vart fall ett stort antal myndigheter skall kunna genomföras vid 1981 års taxering utan resursför- stärkningar. Detta har kommittén motiverat med att övertalighet väntas för assistent— och biträdespersonalen, sedan den nya organisationen för inkomst- taxeringen enligt RS-projektets intentioner då skall ha genomförts.

Man har från tlera länsstyrelsers och lokala skattemyndigheters sida framhållit att någon övertalighet inte är att vänta. Kommittén har också utgått från att personalsituationen kommer att variera myndigheterna emellan. En del remissinstanser anser att man ännu inte kan överblicka hur personalsituationen kommer att vara vid tiden för den allmänna fastighets- taxeringen. Kommitténs uppfattning att löntagar- och rörelsegranskare hos lokal skattemyndighet skall kunna få tid över för granskning av fastighets- deklarationer delas inte av remissinstanserna.

För att göra en ytterligare medverkan från lokal skattemyndighets sida

Prop. 1979/80:40 153

möjlig framhålls det angelägna i att personalen får tillräcklig utbildning för arbetsuppgifterna. Vidare måste nämndernas beslutsredovisning förbättras väsentligt eftersom bristerna i denna avsevärt fördröjer de lokala skattemyn- digheternas arbete. Man påpekar också behovet av ytterligare resurser för lokal skattemyndighets medverkan i FoB 1980. Till den senast nämnda frågan återkommer jag i avsnitt 2.6.1 .

1 övrigt vill jag framhålla att det för fastighetstaxeringen liksom för inkomsttaxeringen bör ses som en naturlig utveckling att en växande del av taxeringsarbetet förs över till skattemyndigheternas personal.

Som jag framhållit i samband med RS-reformen blir vidare taxeringen allmänt sett jämnare och mer likformig genom utökad tjänstemannamed— verkan. För fastighetstaxeringens del blir detta särskilt påtagligt vid en övergång till en rullande taxering.

En begränsad tjänstemannamedverkan bör sålunda komma till stånd redan vid 1981 års fastighetstaxering. Försöksverksamhet med gott resultat har bedrivits under 1979. RSV:s förslag om omfattningen av tjänstemanna- medverkan. dvs. en taxeringsnämnd per fögderi, synes väl avvägd.

Vidare bör det ankomma på RSV att förbättra metoder och blanketter för beslutsredovisningen liksom att ingående instruera taxeringsfunktionärerna om denna så att lokal skattemyndighets arbete underlättas. I fråga om personalbehov nt. m. vill jag redovisa följande.

[ RSV:s och statskontorets delrapport 1978: I . den s. k. uppbördsrapporten. har principförslag lagts fram om bl. a. lokal skattemyndighets bemanning. I denna bemanningsplan hade de lokala skattemyndigheternas resursbehov beräknats för samtliga delar av myndigheternas verksamhet utom vad avser inkomst- och förmögenhetstaxering samt allmän fastighetstaxering. Resurs- behovet för den särkilda fastighetstaxeringen hade således beaktats. Beman- ningsförslagen i uppbördsrapportcn har godtagits av riksdagen sedan de framlagts i prop. 1978/792100, bil. 18.

RSV och statskontoret har vidare i skrivelse den 30juni 1978 till regeringen lagt fram förslag för budgetåret 1979/80 om fortsatt utbyggnad av den nya granskningsorganisationen. Denna s. k. femte utbyggnadsetapp avser granskningspersonalen vid lokal skattemyndighet för inkomst- och förmö- genhetstaxeringen. Riksdagen har godtagit förslaget som också lades fram i prop. 1978/791100. bil. 18.

Vidare har RSV efter kontakt med länsstyrelserna upprättat förslag till fortsatt utbyggnad av granskningsorganisationen vid lokal skattemyndighet för budgetåret 1980/81. Förslaget har getts in till kommundepartementet den 8 juni 1979.

Den utbyggnad av lokal skattemyndighet som skall ske enligt förslagen den 30 juni 1978 och den 8 juni 1979 berör inte fastighetstaxeringen.

Till följd av de principiella bemanningsförslag som lades fram i uppbörds- rapporten har RSV fått i uppdrag att upprätta och redovisa en utbyggnads- och avvecklingsplan för lokal skattemyndighet till regeringen. Denna

Prop. 1979/80:40 154

avrapportering beräknas ske i dagarna. ] bilaga till sitt yttrande över länsstyrelsernas anslagsframställningar för 1980/ 81 i vad avser bl. a. de lokala skattemyndigheterna har RSV beräknat en övertalighet för det aktuella budgetåret hos de lokala skattemyndigheterna med 732 biträdesmånader.

Mot bakgrund av den nu beskrivna bemanningssituationen hos lokal skattemyndighet, där således resurser finns för särskild fastighetstaxering men inte för allmän fastighetstaxering. har RSV i sitt yttrande till chefen för kommundepartementet över länsstyrelsernas anslagsframställningar för budgetåret 1980/ 81 i vad avser bl. a. de lokala skattemyndigheterna beräknat resursbehovet för de lokala skattemyndigheternas medverkan vid 1981 års allmänna fastighetstaxering.

RSV har för hela riket beräknat den totala resursåtgången vid lokal skattemyndighet för den allmänna fastighetstaxeringen till ca 390 årsarbets- krafter. Den normala årliga resursinsatsen för särskild fastighetstaxering hos lokal skattemyndighet beräknar RSV till ca 90 årsarbetskrafter. Det ökade resursbehovet skulle således vara ca 300 årsarbetskrafter. Detta extra resursbehov finner RSV enligt sina beräkningar för utbyggnads- och avvecklingsplanen böra reduceras med en beräknad övertalighet på grund av RS-reformens genomförande avseende 60 årsarbetskrafter. Återstående extra resursbehov för den allmänna fastighetstaxeringen skulle då utgöra ca 240 årsarbetskrafter. RSV föreslår att medel för tillfällig personal beräknas för att täcka de redovisade behoven av resursförstärkningar.

Min uppfattning är mot bakgrund av vad jag anfört att tjänstemannamed- verkan hos lokal skattemyndighet bör komma till stånd vid 1981 års allmänna fastighetstaxering i den omfattning som RSV föreslagit i sitt remissyttran- de.

Tillfälliga resursförstärkningar är därvid nödvändiga. En anpassning av resurstillskotten till lokal skattemyndighet får göras efter den reella avveck- ling av personal på assistent- och biträdessidan som kan komma att ske till följd av uppbyggnaden av den nya granskningsorganisationen.

1 den mån det blir möjligt att samordna resurser med den pågående utbyggnaden av granskningsorganisationen hos lokal skattemyndighet bör personal från den organisationen användas för granskningen av fastighets- deklarationerna.

2.5 .2.5 Skattechefen

Kommittén föreslår att ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter och befattningshavare anpassas till vad som gäller vid inkomsttaxeringen. Detta innebär att den materiella och formella styrningen av såväl det regionala som det lokala fastighetstaxeringsarbetet läggs på skattechefen i länet. Regler om detta bör enligt förslaget tas in i FTL.

Förslaget innebär att skattechefen skall bevaka det allmännas rätt i fastighetstaxeringsfrågor och verka för att taxeringarna blir likformiga och

Prop. 1979/ 80:40 155

rättvisa. Han skall vidare leda och ansvara för deklarationsgranskning och annan kontroll vid fastighetstaxeringen._ Vidare skall han ansvara för att taxeringarna granskas i den omfattning som behövs. Han skall få anlita sakkunnig och kalla ledamot av fastighetstaxeringsnämnd, konsulent m. m. för att erhålla upplysningar.

Förslaget har mottagits positivt av remissinstanserna. Liksom kommittén anser man på länsstyrelsehåll att också frågorna om fastighetstaxering bör behandlas i det samrådsförfarande som etablerats mellan skattechefen och de lokala skattemyndigheterna.

Jag delar också uppfattningen att en anpassning bör göras till RS-systemet av reglerna om ansvarsfördelning mellan myndigheterna vid fastighetstax- eringen. Jag anser kommitténs förslag ändamålsenligt.

Några synpunkter har emellertid framförts från länsstyrelsehåll om vissa brister i de möjligheter att fullgöra sina skyldigheter som skattechefen ges enligt FTL. Möjligheterna att följa eller leda förberedelsearbetet på lämpligt sätt blir, sägs det. otillräckliga om inte skattechefen eller av honom beordrad tjänsteman underrättas och får närvara vid sammanträde med och överlägg- ningar inom arbetsgruppen vid förberedelsearbetet. Man kritiserar också den begränsning som gjorts i skattechefens rätt att delta i nämndens överlägg- ningar.

2.5.2.6 Länsstyrelsens kontaktman

Kommittén anser att det liksom vid 1975 års allmänna fastighetstaxering bör finnas en befattningshavare vid varje länsstyrelse, som handhar de arbetsuppgifter vid fastighetstaxeringen som åvilar länsstyrelsen resp. skat- techefen. Kommittén föreslår att denna befattningshavare benämns kontakt- man för fastighetstaxering i stället för som tidigare fastighetstaxeringsspecia- list. Kommittén anser inte att det behövs någon föriättningsbestämmelse om utseende av kontaktman. Det bör enligt förslaget inrättas en permanent tjänst som kontaktman på länsstyrelsens taxeringsenhet. Denna placering bör inte hindra kontaktmannen från att övergångsvis delta i arbetet med besvär över 1981 års allmänna fastighetstaxering.

Förslaget har mottagits positivt av remissintanserna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter emellertid om det är tillräckligt med en kontaktman i länet.

Redan vid 1970 års allmänna fastighetstaxering kunde länsstyrelserna mot särskilt arvode knyta s. k. fastighetstaxeringsspecialister till sig för handlägg- ning av fastighetstaxeringsärenden och vissa andra frågor om fastigheter. Fr. o. m. den 1 januari 1974 kunde länsstyrelserna efter framställning tilldelas medel för att inrätta en särskild tjänst som fastighetstaxeringsspecialist.

Fastighetstaxeringsspecialisterna har gjort ett värdefullt arbete vid 1970 och 1975 års allmänna fastighetstaxeringar. Avsikten med fastighetstax- eringsspecialisternas fasta tjänster inför 1975 års taxering var att tjänste-

Prop. 1979/80:40 156

mannen i fråga skulle väsentligen ägna sig åt fastighetstaxeringsfrågor, både vid allmänna och särskilda fastighetstaxeringar. Tjänsten var placerad på taxeringsenheten. Varje län tilldelades i allmänhet en tjänst som fastighets- taxeringsspecialist. En bedömning gjordes emellertid av behovet av special- ister på de olika länsstyrelserna, så att de större länen fick flera specialist- tjänster.

Avsikten med tjänsten, dvs. att upprätthålla en kontinuerlig kompetens vid länsstyrelserna i fastighetstaxeringsfrågor. har inte fullföljts. De specia- lister som var verksamma vid 1975 års taxering har överlag fått andra arbetsuppgifter. I samband med RS-reformen har tjänsten givits annat innehåll inom taxeringsenheten eller den nya besvärsenheten.

Jag finner det helt nödvändigt att länsstyrelsen tillförs tillräcklig specia- listkompetens på fastighetsområdet, i första hand inför 1981 års allmänna fastighetstaxering men också för därefter följande särskilda fastighetstax- eringar och som en beredskap inför ett eventuellt kommande system med rullande taxering. Medel har också redan fr. o. m. den 1 juli detta år ställts till förfogande för en tjänst som kontaktman vid varje länsstyrelse. Alla länsstyrelser har numera en sådan kontaktman.

Vad gäller de större län eller län med komplicerade fastighetsförhållanden . och där man uttalat önskemål om att knyta till sig ytterligare kontaktmän för den allmänna fastighetstaxeringen 1981 vill jag framhålla följande. Samtliga län har redan genom de fasta tjänster som länen fått till 1975 års taxering och som finns kvar även efter RS-reformen tilldelats en differentierad resurstill- gång som får användas för det avsedda ändamålet om det behövs. Tillfälliga överflyttningar från besvärsenheten till taxeringsenheten och vice versa bör kunna göras allteftersom tyngdpunkten i behandlingen av fastighetstax- eringsärendena skjuts från den ena enheten på skatteavdelningen till den andra. Det får i fortsättningen övervägas om ytterligare någon kontaktman behöver tillföras de 5. k. storstadslänen.

Länsstyrelserna har i sina anslagsframställningar begärt att det inrättas arvodestjänster som fastighetstaxeringsspecialister även under budgetåret 1980/81. Kommitténs förslag att en fast tjänst skall inrättas som kontaktman och att denna skall placeras på taxeringsenheten är redan genomfört.

RSV har i sitt yttrande till kommundepartcmentet över länsstyrelsernas anslagsframställningar framhållit att inte bara kontaktmännen behövs vid länsstyrelserna för arbetet med allmän fastighetstaxering utan att det också behövs biträdesinsatser. Dessa har RSV beräknat totalt för alla länsstyrelser- na till ca 30 årsarbetskrafter.

För biträdesarbete vid allmän fastighetstaxering finns det inte personalrc- surser avsatta enligt de aktuella bemanningsplanerna för länsstyrelserna. RSV anser att man i samband med beräkningen av resursbehovet för detta ändamål bör beakta den överbemanning av biträdespersonal på skatteavdel- ningens uppbördsenheter, som RSV beräknat i samband med sitt uppdrag att utarbeta en utbyggnads- och avvecklingsplan för bl. a. uppbördsenheterna.

Prop. 1979/80:40 157

RSV anser att det totala resursbehovet för den allmänna fastighetstax- eringen på biträdessidan, ca 30 årsarbetskrafter, bör minskas- med en överföring av 4 årsarbetskrafter från uppbördsenheterna samt att extra medel bör ställas till förfogande för det ytterligare resurstillskott som behövs på biträdessidan hos länsstyrelserna för den allmänna fastighetstaxeringen. Jag delar denna uppfattning.

2.5.2.7 Övrigt

Vid både inkomst- och fastighetstaxeringen får kommun förordna tjänste- man hos kommunen att biträda vid taxeringsarbetet. Kommittén föreslår att denna rätt för kommunerna skall slopas. l prop. 1977/78:181 s. 207 uttalade jag mig för att rätten skulle behållas beträffande inkomsttaxeringen. Jag är av samma uppfattning för fastighetstaxeringens del. Jag föreslår därför en regel om att kommunen får förordna tjänsteman hos kommunen som länsstyrel- sen godkänner att granska deklarationer och andra handlingar. Godkännan- det bör kunna få återkallas när som helst.

Däremot bör statsmedel inte utgå för ändamålet. I detta hänseendet blir förhållandet detsamma som vid inkomsttaxeringen där statsbidraget slopats till följd av statsmakternas beslut vid föregående riksmöte (prop. 1978/ 79:95, bil. 3, FiU 1978/79:35, rskr 1978/79:335).

Kommittén föreslår vidare att rätten för ordförande i fastighetstaxerings- nämnd att anlita skrivbiträde bibehålls och att en bestämmelse om detta tas in i FT L.

Förslaget har godtagits av remissinstanserna och det bör genomföras.

2.5.3 Allmän fastighetsdeklaration m. m.

De taxeringar som hittills åsatts fastigheterna har i allt väsentligt vilat på de uppgifter som fastighetsägarna lämnar i sina deklarationer vid allmän fastighetstaxering. Till en del ligger också uppgifter från myndigheter, främst byggnadsnämnderna, till grund för taxeringarna.

För att besluten om värden, skattepliktsförhållanden, beskattningsnatur m.m., som fattas vid allmän fastighetstaxering, skall bli så riktiga och likformiga som möjligt, är det givetvis av största betydelse att grunden för taxeringen, dvs. uppgifterna i deklarationerna, ger en rättvisande bild av fastigheten. Det är därför en grannlaga uppgift för myndigheterna att anpassa uppgiftsskyldighetens omfattning efter detta krav och samtidigt beakta befogade önskemål om restriktivitet vid uppgiftsinsamlingen.

Prop. 1979/80:40 158

Hänvisningar till S2-522

2.531. Deklarations- och uppgiftsskyldighet

Deklarationsplikt m. m.

Fastighetsägare är skyldig att utan anmaning lämna allmän fastighetsde- klaration. Undantag från denna skyldighet föreligger för staten tillhöriga försvarsfastigheter, allmänna kommunikationsanstalterjämte vissa byggna- der, anläggningar och markområden som hör till dem samt slutligen för byggnad med värde under 5 000 kr. som är uppförd på annans mark.

Kommitténs förslag innebär att fastighetsägare liksom hittills är generellt deklarationsskyldiga och att undantag liksom f. n. bör göras mycket restrik- tivt.

Kommittéförslaget innebär att deklarationsfrihet liksom hittills skall föreligga för statens försvarsfastigheter. Deklarationsfrihet föreslås också för skattefria kommunikationsfastighcter. med undantag för husbyggnad som används för annat än kommunikationsändamål. Vidare föreslås undantag från deklarationsskyldighet för byggnad för fritidsändamål på annans mark, då byggnadens värde understiger 10 000 kr. och bostadsytan inte är mer än 10 m2. Frihet från deklarationsplikt föreslås således inte gälla för någon byggnad som utgör stadigvarande bostad eller som haren bostadsyta som överstiger 10 ml.

I fråga om uppgiftsplikten för fastighetsägare föreslås vidare att den som inte är deklarationsskyldig enligt huvudregeln skall deklarera efter anma- ning.

Enligt nu gällande bestämmelser är byggnadsnämnd, lantbruksnämnd och brandförsäkringsanstalt i vissa fall skyldiga att lämna uppgifter om fastigheter till lokal skattemyndighet. Kommittén har föreslagit att samma bestämmel- ser bör föras in i FTL. Vidare anser kommittén att liksom f. n. bestämmelser bör finnas om att statligt eller kommunalt verk, allmän inrättning eller överförmyndare i vissa fall skall tillhandahålla handlingar eller uppgifter.

Förslagen har mottagits positivt av de flesta remissinstanserna. Det är också enligt min uppfattning angeläget att ha en så nära heltäckande bas i fastighetsregistret inför ett eventuellt kommande system med rullande taxeringar. Från några länsstyrelser har man framfört sådana synpunkter och då ansett att deklarationsskyldigheten borde gjorts mer generell än vad kommittén föreslagit. Man har framfört förslag om att alla bostadsbyggnader bör deklareras liksom samtliga byggnader på ofri grund.

Kommittén har föreslagit en höjning av värdegränsen för de byggnader på ofri grund som inte skall deklareras från 5 000 kr. till 10 000 kr. För min del anser jag att denna ändring med hänsyn till utvecklingen av värdena på byggnader knappast innebär någon ökning av kretsen fritagna byggnader av det aktuella slaget. Detta gäller särskilt i kombination med den regel som föreslagits bl. a. med hänsyn till folk- och bostadsräkningen att alla bostads- byggnader över 10 m2 skall deklareras. Ett visst administrativt merarbete med att skilja ut de småbyggnader som inte behöver deklareras kommer

visserligen liksom tidigare att finnas. Jag anser emellertid att kommitténs förslag i denna delen är väl avvägt och bör följas.

För försvarsfastigheterna har vid de senaste fastighetstaxeringarna lämnats särskilda regler för redovisningen. Kommittén anser att Samma" tillväga- gångssätt bör användas vid 1981 års taxering. Jag delar den uppfatt- ningen.

Några ändringar i den uppgiftsplikt som föreslagits för myndigheterna anserjag inte böra göras. Jag vill emellertid liksom man från länsstyrelsehåll gjort understryka vikten av att byggnadsnämnderna fullgör sin skyldighet att underrätta skattemyndigheterna om innehållet i beviljade byggnadslov. Denna skyldighet, sägs det, fullgörs många gånger på ett bristfälligt sätt. Det är för taxeringen mycket väsentligt att denna rapportering är enhetlig och av en god kvalitet. Jag avser att, som jag tidigare berört, i det följande föreslå att uppgifter för den kommunala energiplaneringen m. m. tas in och registreras i samband med den allmänna fastighetstaxeringen. Det är också av vikt att kommunernas rapportering till fastighetsregistret förbättras och utvecklas.

Deklarationsridpunkr m. m.

Kommittén föreslår att senaste tidpunkt för att lämna allmän fastighets- deklaration liksom f. n. skall vara den 15 september året före taxeringsåret. Vidare föreslås att deklaration liksom f. n. skall få lämnas till länsstyrelse eller lokal skattemyndighet eller vid särskilt uppsamlingsställe som anordnas av kommun. Kommittén anser också att fastighetsdeklaration bör kunna sändas in med posten portofritt.

Någon invändning i remissyttrandena om den föreslagna deklarationstid- punkten har inte gjorts utom från SCB.. SCB vill med hänsyn till samord- ningen med FoB 80 att den senaste dagen för att avge deklaration skjuts fram från den 15 till den 18 september. Jag anser att den invändningen har fog för sig. Jag återkommer till den frågan senare när jag skall behandla samord- ningen mellan den allmänna fastighetstaxeringen och FoB 80.

Remissinstanserna har också så gott som enhälligt godtagit kommitténs förslag om portofrihet och utom SCB — insamlingsställe. Även jag är positiv till dessa förslag men återkommer närmare till dem i avsnittet om samord- ningen med FoB.

Deklarationens innehåll

Kommittén har ansett att innehållet i allmän fastighetsdeklaration enligt huvudregeln bör vara i stort sett detsamma vid 1981 års allmänna fastighets- taxering som vid 1975 års taxering. Kommittén föreslår emellertid också att fastighetsdeklaration för skattefria fastigheter skall kunna lämnas i förenklad form.

Uppgiftsskyldighetens omfattning föreslås bli närmare reglerad i FTL.

Prop. 1979/ 80:40 160

Detaljbestämmelscr om normalblanketternas innehåll samt vilka skattefria fastigheter som får redovisas på förenklad blankett och om dennas innehåll får enligt förslaget lämnas i verkställighetsföreskriftcr.

Enligt de regler som kommittén anser böra tas in i FTL skall i huvudsak följande gälla om innehållet i allmän fastighetsdeklaration.

Deklarationen skall liksom f. n. avfattas på blankett enligt fastställt formulär. Blanketten skall liksom f. n. tillhandahållas kostnadsfritt.

Fastighetsdeklarationen skall innehålla uppgift om namn, adress och personnummer för fastighetens ägare eller om denna är juridisk person, organisationsnummer. Kommun och församling där fastigheten ligger skall anges liksom fastighetens gatuadress eller brukliga benämning på orten samt den officiella beteckningen.

Liksom f. n. skall uppgifter lämnas om bl.a. fastighetens areal av olika ägoslag, användning och byggnader. hyror samt särskilda förmåner som hör till fastigheten. Vidare skall uppgifter lämnas om sådana förhållanden som behövs för att bestämma de värdefaktorer som taxeringen skall grunda sig på.

Uppgift om huruvida fastigheten har olika ägare till skilda delar av marken och om den innehas med tomträtt skall också lämnas. Liksom f. n. skall anges den senast för fastigheten betalda köpeskillingen. Detta skall gälla endast köpeskillingar som har betalats under den senaste tioårsperioden.

Remissinstanserna har i stort sett inte några invändningar mot förslagen om vilka uppgifter som för fastighetstaxeringen skall lämnas iden allmänna fastighetsdeklarationen. Förslagen utgör också enligt min uppfattning i huvudsak en anpassning till de föreslagna värderingsreglerna och en med hänsyn till nya RF längre gående precisering i FTL av vilka uppgifter som skall tas in i deklarationen än i nuvarande regler i TL. Förslagen innebär således inte någon utvidgning av uppgiftsinsamlingen till fastighetstax- eringen.

Förutom vissa formalieuppgifter om fastighetsägaren och fastighetens beteckning m. ni. skall liksom enligt nuvarande regler lämnas uppgifter om t. ex. areal av olika ägoslag och om användning, byggnader och skogen. De uppgifter i dessa hänseenden som skall lämnas för värderingen har i förslaget till FTL preciserats till sådana uppgifter som behövs för att bestämma de värdefaktorer som taxeringen enligt FTL skall grunda sig på.

Det betyder t. ex. beträffande småhus att uppgifter skall tas in i deklara- tionen som gör det möjligt för taxeringsnämnden att bedöma och klassificera värdefaktorerna storlek, ålder, standard och byggnadskategori.

Då det gäller att ange storleken har delade meningar kommit till uttryck i remissyttrandena. Liksom kommittén anser jag att det är angeläget att inom så många områden som möjligt tillämpa den nomenklatur som officiellt har fastställts som svensk standard.

Med byggnadskategori avses om huset är ett friliggande småhus, kedjehus eller radhus. Dessa uppgifter har också lämnats tidigare. Standarden skall för

Prop. 1979/ 80:40 161

ett nybyggt småhus kunna differentieras i minst fem klasser avseende husets byggnadsmaterial och utrustning. För att kunna göra en sådan differentiering måste uppgifter lämnas i deklarationen avseende sådan utrustning som har betydelse för värderingen. Omfattningen av dessa uppgifter har vid några tillfällen påtalats. Den närmare bestämningen av frågorna i deklarationsfor- muläret är en uppgift för RSV. Verket har där att göra en avvägning mellan å ena sidan önskemålet om att få fullständigast möjliga underlag för värde- ringen och å andra sidan vikten av att inte driva detaljeringen så långt att allmänhetens förståelse för behovet av uppgifterna hotas. Jag vill särskilt betona detta sista; ytterst hänger nämligen en stor del av fastighetstaxering- ens framgång på att dess uppläggning för allmänheten framstår som rimlig.

Insamlingen av uppgifter vid allmän fastighetstaxering skall denna gång kombineras med uppgiftsinsamling för Fob 80 och även för den kommande energiplaneringen. Jag har under hand tagit del av de förslag till småhusde- klarationer som tagits fram för detta kombinerade ändamål. Min uppfattning är att den gemensamma uppgiftsinsamlingen kommer att vara åtskilligt mer rationell för fastighetsägarna än vad som kan förutsättas vid tre separata uppgiftsinsamlingar. Jag erinrar här om Sveriges villaägareförbunds uttalan- de om att fastighetsdeklarationen bör utnyttjas för att inhämta information om vissa viktiga omständigheter som har betydelse också i andra samman- hang, t. ex. radonförekomst.

För skogstaxeringens del skall uppgifter hämtas in som möjliggör en bedömning och klassificering av värdefaktorerna godhet, kostnadsklass, Virkesförråd per hektar, trädslagsklass och barrskogens grovskogsprocent. I stort sett är det samma värderingsunderlag som vid tidigare allmänna fastighetstaxering. Här har emellertid den avsevärda förenklingen föreslagits i fråga om värderingen och deklarationerna att endast en och en förhållan- devis enkel metod skall kunna tillämpas i stället för två metoder vid 1975 års taxering. Deklarationsuppgifterna kommer därigenom att minska i fråga om skogen.

1 det sammanhanget vill jag understryka vikten av att de insatser görs som är möjliga för att förbättra uppgiftslämnandet vid skogstaxeringen. Enligt kommitténs undersökningar har deklarationerna för skogen varit mycket dåligt ifyllda. En utförlig information måste därför såvitt jag kan bedöma lämnas för att förbättra uppgiftslämnandet. Detta får sägas gälla generellt för fastighetsdeklarationen men särskilt beträffande uppgifterna om skogen. Som en komplettering bör även möjligheten att — eventuellt efter anmaning ta del av skogsbruksplaner och andra uppskattningshandlingar utnyttjas mer än tidigare av nämnderna.

Frågan om påföljder vid försummelser rn. m. vid fastighetstaxeringen tas upp i några remissyttranden. Man diskuterar om det är lämpligt att införa förseningsavgift och skattetillägg vid fastighetstaxeringen och om straff för oriktig uppgift vid fastighetstaxeringen bör inlemmas i skattebrottslagen .

Prop. 1979/80:40 162

Kommittén har emellertid anfört att den avser att i ett senare betänkande redovisa överväganden och påföljder vid fastighetstaxeringen. Jag anser därför att det är lämpligt att låta dessa frågor anstå till dess kommittén lämnat sina förslag i den aktuella frågan.

Från förenklingssynpunkt är det tillfredsställande att kommittén föreslagit att en mindre omfattande deklaration skall användas för skattefria fastighe- ter. Kravet är här främst att uppgifter lämnas så att användningen av fastigheten säkert kan bedömas.

2.5.3.2 Besiktning

Enligt de nya reglerna för inkomsttaxering finns möjlighet för deklara- tionsgranskaren att efter överenskommelse med den deklarationsskyldige företa s. k. taxeringsbesök. Kommittén har med detta som förebild föreslagit att en bestämmelse förs in i FTL om möjlighet att efter överenskommelse med fastighetsägaren besiktiga fastigheten. Detta föreslås få ske endast om deklarationen eller andra uppgifter. som nämnden kan begära in, inte ger tillräckliga upplysningar för att åsätta en riktig taxering.

Förslaget om att införa möjlighet till besiktning av fastighet har mottagits positivt av remissinstanserna. Några remissinstanser har ansett att besiktning skall kunna ske i större utsträckning än vad förslaget innebär t. ex. där deklaration saknas och vid provvärderingen. Man har också ansett att det bör göras klart vilka som får delta vid besiktningen.

För egen del anser jag det ändamålsenligt att besiktning kommer till stånd då den behövs för att nämnden skall kunna få en tillräckligt fyllig bild för att taxera fastigheten. Möjligheten bör därför inte begränsas till de fall då deklaration avgetts. såsom den föreslagna lagtexten tycks utvisa. Jag anser vidare att besiktning bör kunna ske även vid provvärderingen. Jag vill erinra om att möjligheten för nämnden och granskaren att få göra en besiktning grundar sig på en frivillig överenskommelse med ägaren. Fastighetsägarnas organisation har uttryckt sin tillfredsställelse med att besiktningsinstitutet införs också vid fastighetstaxeringen och de har inte förespråkat någon restriktivitet i det sammanhanget. Eftersom besiktningen grundar sig på en frivillig överenskommelse anser jag inte att det behövs regler om vilka som kan delta vid besiktningen. Innehållet i regeln om besiktning bör ändras så att den överenstämmer med vad jag nu anfört.

2.5.3.3 Anmaning, deklarationsförvaring m. m.

Kommittén har föreslagit att nuvarande regler om anmaning och vite vid fastighetstaxeringen förs över till FTL med endast smärre ändringar. Dessa innebär en anpassning till vad som numera gäller vid inkomsttaxeringen. Sådan anpassning föreslås t. ex. i fråga om vem som skall vara berättigad att förelägga vite i samband med anmaning. Vidare har kommittén ansett att

Prop. l979/ 80:40 163

minimitid för svar på anmaning skall vara fem dagar och normaltiden minst fjorton dagar liksom vid inkomsttaxeringen.

F. n. kan enligt TL böter eller fängelse högst sex månader komma i fråga vid oriktig uppgift i allmän fastighetsdeklaration eller underlåtenhet att lämna sådan deklaration. Jag föreslår, i likhet med kommittén, att dessa regler skall flyttas över till FTL.

Också när det gäller tillgång till samt förvaring och gallring av allmänna fastighetsdeklarationer har kommittén föreslagit endast smärre ändringar. 1 TL finns bestämmelser om vilka som har rätt att granska eller på annat sätt ta del av lämnade inkomstdeklarationer och om förvaring av deklarationer. Deklarationer skall förstöras sex år efter taxeringsårets utgång om inte regeringen föreskriver annat. Dessa bestämmelser skall tillämpas även vid fastighetstaxeringen för vilken det även finns särskilda bestämmelser. Samtliga ledamöter i fastighetstaxeringsnämd, fastighetstaxeringsombud och konsulent för fastighetstaxering får nämligen också delta i granskningen av deklarationer och andra uppgifter, som lämnats till ledning vid allmän fastighetstaxering.

Kommittén har föreslagit att dessa bestämmelser med vissa ändringar tas in i FT L. Vidare har föreslagits att tjänsteman som av LMV har beordrats biträda arbetsgruppen vid förberedelsearbetet skall få rätt att granska fastighetsdeklarationer.

Kommittén har vidare föreslagit att nuvarande bestämmelser om tystnads- plikt tas in i FTL i avvaktan på den övergripande lagstiftning som f.n. pågår.

Remissinstanserna har i huvudsak inte haft några invändningar mot förslagen om anmaning och vite. De innebäri stort sett endast en anpassning av nuvarande regler till de nya reglerna för inkomsttaxeringen.

DEFU har emellertid ansett att minsta tid för svar efter anmaning inte skall vara fem dagar, som föreslagits, utan fjorton dagar i överensstämmelse med RSV:s rekommendation för inkomsttaxeringen. Jag vill i det sammanhanget framhålla att den minsta tiden även vid inkomsttaxeringen enligt 53 & TL är fem dagar. Det får ankomma på RSV att meddela en anvisning om svarstiderna också vid fastighetstaxeringen. Det torde kunna förutsättas att RSV endast förbehåller svarstiden fem dagar för mer speciella fall.

Från länsstyrelsehåll har framhållits att den normaltid, fjorton dagar, för svar som kommittén föreslagit är för lång med hänsyn till den korta taxeringsperioden vid fastighetstaxeringen. Man har ansett att normaltiden borde vara 8—10 dagar. Även jag anser det möjligt att svarstiden i vart fall i en del skeden av taxeringar bör vara kortare än fjorton dagar. Det bör emellertid ankomma på RSV att meddela närmare anvisningar om detta.

Tiden för förvaring av deklarationer har berörts av några remissinstanser. Den föreslagna tiden för förvaring av fastighetsdeklarationerna, sex år, överensstämmer med den som f. n. finns i TL. Därutöver finns i TK särskilda bestämmelser om längre tider för förvaring av deklarationerna. Det kan

Prop. 1979/80:40 164

förutsättas att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kommer att meddela föreskrifter med innehåll som motsvarar de nuvarande reglerna om förvaring i TK.

2. 5. 4 F örberedelsearberet

Ett väsentligt moment vid allmän fastighetstaxering är förberedelsearbetet. Till detta arbete hör främst utarbetande av anvisningar av organisatorisk och värderingsteknisk natur. Vidare görs inom varje län en undersökning om marknadsvärdet på fastigheter av skilda slag. Denna undersökning skall ligga till grund för valet av de tabeller, riktvärden m. m., som skall tillämpas vid taxeringsarbetet. Andra väsentliga inslag i förberedelsearbetet är den infor- mation och de kurser som RSV och länsstyrelserna ger.

Kommittén har strävat efter att förbättra kvaliteten på förberedelsearbetet och föreslår därför vissa organisatoriska förändringar, utsträckt tid för förberedelsearbetet och ökade möjligheter för allmänheten att medverka under förberedelsearbetet.

De olika förslagen som går ut på att förbättra kvaliteten på förberedelse- arbetet har allmänt mottagits positivt av remissinstanserna.

För egen del anserjag att en viktig del i kommittéförslaget ligger just i de föreslagna förbättringarna av förberedelsearbetet. Det är under denna del av proceduren som grunden läggs för ett likformigt och riktigt taxeringsresultat SOm eftersträvas och som också efterfrågas inom många samhällssektorer.

Inför 1975 års taxering gjordes en betydande insats för att förbättra förberedelsearbetet. Fastighetstaxeringsombud och arbetsgrupper med anknytning till taxeringsnämnderna arbetade med lokala undersökningar av köpeskillingar rn. m., den s.k. provtaxeringen, för att få fram rättvisande lokala värderingshandlingar.

Ett omfattande arbete lades också ned på RSV:s centrala anvisningar. Dessa bestod förutom av anvisningar av administrativ art och allmän taxeringsnatur också av värderingsanvisningar för bl.a. jordbruks-, skogs- bruks- och hyreshusfastighet.

Jag anser att det är positivt att kommittén lämnat förslag till en vidareut— veckling och förbättring av det system för förberedelsearbetet som infördes till 1975 års taxering. ] det sammanhanget vill jag anföra att mindre resurser varit tillgängliga för förberedelsearbetet vid skogstaxeringen 1975 än vid taxeringen av andra fastighetstyper. Förberedelsearbetet i fråga om skogsfas- tigheterna blev därför av förhållandevis mindre omfattning än det blev för andra fastigheter. Jag konstaterar därför med tillfredsställelse att kommittén föreslagit sådana ändringar i förberedelsearbetet beträffande skogstaxeringen att det ligger i nivå med det som görs för andra fastighetstyper. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

Prop. 1979/80:40 165

2.5.4.l Medverkan av myndigheter och organisationer

Enligt nuvarande bestämmelser 'skall RSV förbereda fastighetstaxeringen och lämna bl. a. anvisningar om riktvärden preliminärt senast den 1 maj och besluta slutligt om dem senast den 10 september året före taxeringsåret. Vid 1975 års taxering medverkade lantmäteristyrelsen och skogshögskolan med förslag till RSV:s anvisningar.

Vid det lokala förberedelsearbetet skulle vid 1975 års taxering markvärde- kartor och riktvärden för småhus beslutas av skattechefen senast den 10 september året före taxeringsåret. Till grund för markvärdekartorna och byggnadsvärdetabellerna skulle provtaxering ske enligt skattechefens före- skrifter. Vid provtaxeringen, som leddes av fastighetstaxeringsombud, biträdde statlig fastighetsbildningsmyndighet. Resultatet underställdes en arbetsgrupp inom varje lokal nämnd. Gruppen redovisade sina förslag före den 30 juni till skattechefen.

Som nämnts fastställde skattechefen de lokala anvisningarna senast den 10 september. Detsamma gällde övriga regionala anvisningar. RSV fastställde sina allmänna värderingsanvisningar och administrativa anvisningar senast den I mars året före taxeringsåret och sina övriga värderingsanvisningar och anvisningar om riktvärden för alla fastighetstyper utom småhus och tomtmark senast den 10 september nämnda år.

Inför den kommande allmänna fastighetstaxeringen har RSV, efter tillstånd av regeringen, ingått överenskommelse med LMV, Skogsstyrelsen och lantbruksuniversitetet om medverkan under förberedelsearbetet. Över- enskommelserna avser att underlag skall tas fram till de värderingstekniska föreskrifter och anvisningar som RSV avses fastställa bl. a. till riktvärden för olika byggnadstyper och ägoslag.

RSV bildade enligt regeringens bemyndigande redan våren 1977 en arbetsgrupp som skall ansvara för verkets förberedelsearbete inför 1981 års allmänna fastighetstaxering. I gruppen finns representanter för RSV och olika intresseorganisationer samt värderingsteknisk expertis. Till gruppen har knutits fem referensgrupper som är rådgivande i värderingsfrågor för olika typer av fastigheter. l referensgruppen eller arbetsgrupperna finns represen- tanter för bl.a. domänverket, LRF, skogsägarföreningarna, skogsbolagen, Sveriges fastighetsägareförbund, kraftindustrin, Industriförbundet och Sve- riges villaägareförbund.

Vad gäller den medverkan i RSV:s anvisningsarbete, som lämnas av LMV och Skogsstyrelsen enligt de slutna överenskommelserna, är denna väsentligt mer omfattande än vid tidigare taxeringar. Ifråga om LMV föreslås vidare att verket skall överta fastighetstaxeringsombudens arbetsuppgifter under lör- beredelsearbetet i den arbetsgrupp med nämndens ledamöter och suppleanter som skall utföra en provvärdering, som i stort sett motsvarar den tidigare provtaxeringen.

Samtliga remissinstanser har ställt sig positiva till den föreslagna upplägg- ningen av förberedelsearbetet med en ökad medverkan från myndigheters

Prop. 1979/80:40 166

sida som har expertis i värderingsfrågor. Denna uppläggning bör enligt min mening garantera en högre kvalitet i taxeringsarbetet än tidigare. LMV har i det här avseendet anfört bl. a. att förberedelsearbetet inom LMV påbörjades redan 1977 och är vad gäller utvecklingsarbetet med värderingsanvisningar för småhus i huvudsak avslutat samt för hyreshus och jordbruk långt framskridet. LMV är väl förberett för sin föreslagna uppgift vid provvärde- ringen och anser att den allmänna fastighetstaxeringen år 1981 har alla förutsättningar att bli den hittills bäst underbyggda.

Jag har tidigare berört förslagen om den ökade medverkan i bl. a. förberedelsearbetet från skogliga myndigheter och den ökade ambitionsnivån för skogstaxeringen. I fråga om medverkan vid utarbetande av preliminära anvisningar för skogstaxeringen har ungefär samma överenskommelse slutits med Skogsstyrelsen och lantbruksuniversitetet som i andra delar med LMV. Skogsstyrelsens medverkan avser både centralt och lokalt förberedel- searbete.

Jag delar den uppfattning kommittén framfört att det är viktigt att lantbruksuniversitetet, Skogsstyrelsen och LMV samarbetar i anvisningsfrå- gorna och jag förutsätter att en samordning av deras arbete sker.

2.5.4.2 Medverkan av förtroendevalda ledamöter

Som nämnts under föregående punkt skall enligt nuvarande bestämmelser lokalt en arbetsgrupp från fastighetstaxeringsnämnden utföra s. k. provtax- ering och redovisa sin uppfattning om byggnadsvärdetabeller och markvär- dekartor för området till skattechefen.

Kommittén anser att detta arbetsmoment skall kvarstå och vill kalla det för provvärdering. De arbetsuppgifter som vid provtaxering utfördes av fastig- hetstaxeringsombudet föreslås, som tidigare angetts, bli överflyttade till LMV. Arbetsuppgifterna skall innefatta upprättande av förslag till riktvärde- karta för tomtmark och riktvärdetabeller för småhus. Detta arbete föreslås utfört tillsammans med en arbetsgrupp, som består av samtliga ledamöter och suppleanter inom fastighetstaxeringsnämnden. Arbetsgruppen skall vidare lämna förslag på eventuella ändringar i de av RSV lämnade förslagen på riktvärden m.m. för andra fastighetstyper. Kommittén anser inte att arbetsgruppernas arbete behöver regleras i lag.

Förslaget har allmänt mottagits positivt av remissinstanserna. Bl. a. några länsstyrelser invänder emellertid att arbetsgrupperna blir ohanterligt stora om både ordinarie ledamöter och suppleanter skall medver- ka. Man pekar på praktiska problem som lokalanskaf'f ning. Några remissin- stanser anser att arbetsgruppens verksamhet bör regleras i lag.

Jag anser att den föreslagna formen för utökad Iekmannamedverkan i arbetsgruppen under förberedelsearbetet är väl avvägd. De praktiska problem som kan komma upp i den större gruppen anserjag vara överkomliga. Några invändningar ur kostnadssynpunkt har inte heller gjorts mot suppleanternas

Prop. 1979/ 80:40 167

medverkan. Jag anser att provvärderingen bör kunna regleras genom föreskrifter eller anvisningar av RSV. Slutligen förordar jag att arbetsgrup— pens förslag skall överlämnas den lSjuni, istället för såsom föreslagits den 1 juli, till skattechefen, för att denne skall få bättre tid för arbetet med de anvisningar m. m. som han skall lämna till fastighetstaxeringen.

2.5.4.3 Allmänhetens medverkan

Enligt nuvarande bestämmelser utarbetas riktvärden och föreskrifter utan direkt medverkan från allmänhetens sida. Förslagen till riktvärden kontrol- lerades första gången vid 1975 års taxering vid provtaxeringen av en arbetsgrupp för varje lokal nämnd. Arbetsgruppen bestod av nämndordför- anden, den av länsstyrelsen utsedda ledamoten i nämnden och en förtroen- devald ledamot.

Förutom det tidigare behandlade förslaget om en utbyggnad av arbetsgrup- pen för provvärderingen utövas ett i viss mån utökat inflytande från enskilda på förberedelsearbetet för 1981 års fastighetstaxering. Det sker genom att representanter för fastighetsägarnas organisationer deltar i RSV:s arbetsgrupp om ca 15 personer för förberedelsearbetet och de referensgrupper som knutits till arbetsgruppen. Varje referensgrupp består av 6—8 ledamöter med särskild erfarenhet av det slag av fastigheter som gruppen behandlar.

Kommittén har övervägt också andra metoder för allmänhetens med- verkan i förberedelsearbetet. Därvid har tre alternativ behandlats, nämligen dels ett formaliserat förfarande med utställning av förslag till riktvärdekartor, riktvärdetabeller m. m., dels en formaliserad remiss av detta material till fastighetsägarnas organisationer och dels ett mera fritt inhämtande av synpunkter från allmänheten om de föreslagna riktvärdena m. m.

Kommittén föreslog att det fria förfarandet skall komma till stånd. Några bestämmelseri FTL om förfarandet behövs inte enligt kommittén. Allmänna riktlinjer för det fria förfarandet föreslås utfärdas av RSV och närmare direktiv ges länsvis av skattechefen. Detta förfarande kan enligt kommittén innefatta möten mellan arbetsgruppen och allmänheten, ett förenklat utställningsförfarande, remisser till lämpliga organ för fastighetsägarna m.m.

I frågan om allmänheten skall medverka i förberedelsearbetet på annat sätt än genom de förtroendevalda ledamöterna i arbetsgruppen har remissinstan- serna redovisat delade meningar. En del instanser anser det vara tillfyllest med allmänhetens utökade medverkan i arbetsgruppen. Några anser att formaliserat remissförfarande bör komma till stånd. Andra remissinstanser har tillstyrkt det föreslagna fria förfarandet. I samband med detta föredrog åtskilliga remissinstanser ett förenklat utställningsförfarande. Några remiss- instanser har förordat det förfarande som föreslagits av en av kommitténs experter i ett särskilt yttrande i kommitténs betänkande. Andra remissin- stanser har ansett det vara olämpligt att lämna frågan om förfarandet

Prop. 1979/80:40 168

oreglerat. Motsatt ståndpunkt har också framförts.

För min del finner jag att den tid då ytterligare medverkan från allmänheten kan komma i fråga infaller under en period då förberedelsear- betet är inne i ett mycket intensivt arbetsskede. Tid och resurser finns därför under denna period inte för någon större anordning för att inhämta synpunkter från allmänheten. Mera informella kontakter mellan å ena sidan skattechefen eller en arbetsgrupp och å andra sidan större fastighetsorgani- sationer under förberedelsearbetet kan, där det är lämpligt, ske löpande och behöver inte formaliseras och regleras i lag.

Något som tidigare brustit vid fastighetstaxeringarna torde ha varit informationen till allmänheten. Jag anser att man bl. a. bör kunna införa ett förenklat utställnings- och informationsförfarande av det slag LMV har förordat. Det innebär att utställning av riktvärdekartor sker under en kortare tid i maj på normalt en plats i varje kommun i lokal som tillhandahålls av kommunen. I lokalen bör finnas en beskrivning av innebörden och utformningen av det utställda materialet och en allmän infonnationsbroschyr om fastighetstaxeringen. En begränsad handledarinsats av nämndordföran- dena, de länsstyrelsevalda ledamöterna och de av LMV utsedda tjänstemän- nen i arbetsgruppen bör kunna komma i fråga.

LMV har angett tiden för ett sådant utställningsförfarande till tre veckor i maj året före taxeringsåret och kostnaderna till mindre än 4 milj. kr.

För min del anser jag att en utställningstid om två veckor bör räcka. Den bör förläggas till mitten av maj då provvärderingen till största delen bör vara avslutad. Kommunen bör utan ersättning ställa en eller om det behövs t. ex. . med hänsyn till kommunens storlek flera lokaler till förfogande för utställ- ningen. Vid denna bör presenteras t.ex. de förslag till riktvärdekartor, riktvärdetabeller som arbetsgruppen avser att lämna liksom annat lämpligt material från provvärderingen. Förutom den information allmänheten kan inhämta i samband med utställningen kan den naturligtvis också meddela sina synpunkter på det utställda materialet.

2.5.4.4 Tid för utarbetande och meddelande av föreskrifter m. m.

Vid 1975 års allmänna fastighetstaxering påbörjades inte något förberedel- searbete av nämnvärd omfattning vare sig centralt eller lokalt förrän under året före taxeringsåret. Som förut beskrivits har arbetet med föreskrifter och anvisningar inför nästa allmänna fastighetstaxering påbörjats betydligt tidigare, t. ex. centralt med LMV:s medverkan redan 1977.

Enligt den nu gällande författningsregleringen skall RSV som tidigare nämnts senast den 1 mars året före taxeringsåret fastställa anvisningar av allmän värderingsteknisk och organisatorisk natur. Senast den 1 maj året före taxeringsåret skall RSV tillställa länsstyrelserna sina preliminära anvisningar om riktvärden och andra grunder för värdesättningen av skilda slag av fastigheter. De preliminära anvisningarna avsåg i princip alla fastighetstyper

Prop. 1979/ 80:40 169

utom småhus och tomter. Senast den 10 september skall RSV fastställa sina tidigare preliminära anvisningar, sedan skattechefen yttrat sig. över dem senast den 1 augusti. '

Lokalt bedrevs förberedelsearbetet genom provtaxeringen, som beskrivits tidigare. Sedan denna redovisats, skall skattechefen senast den 30juni ha ett möte med nämndordförandena m.fl. i länet för överläggningar om tax- eringen.

Skattechefen skall också enligt nuvarande regler ombesörja egna under- sökningar om marknadsvärdena på fastigheterna i länet. Sedan skattechefen haft sitt nySSnämnda möte med taxeringsfunktionärerna, skall han dels senast den 1 augusti yttra sig över RSV:s preliminära anvisningar, dels sedan han fått RSV:s slutliga anvisningar. senast den 10 september fastställa byggnadsvärdetabeller för småhus och markvärdekartor och de andra anvisningar som behövs i länet utöver dem som RSV har utfärdat.

Kommitténs förslag innebär att ett liknande förfarande skall tillämpas vid 1981 års allmänna fastighetstaxering men att förberedelsearbetet skall påbörjas tidigare än förut.

Kommittén utgår från att föreskrifter och anvisningar om riktvärden för småhus och markvärdekartor för tomtmark skall utfärdas av länsstyrelsen/ skattechefen liksom särskilda administrativa regler för länet.

Arbete med och beslut om övriga slag av föreskrifter (anvisningar) för fastighetstaxeringen har kommittén förutsatt skola ligga på RSV i den mån regeringen inte själv utfärdar verkställighetsföreskrifter.

Det författningsreglerade förberedelsearbetet på central nivå skall enligt kommittén omfatta både administrativa och värderingstekniska föreskrifter och anvisningar. Administrativa föreskrifter m. m. om förberedelsearbetet föreslås fastställas senast den 15 december två år före taxeringsåret av regeringen eller den myndighet (RSV) som regeringen bestämmer. Dessa föreskrifter skall omedelbart sändas till LMV och länsstyrelserna.

Senast den 15 december två år före taxeringen skall RSV enligt kommittén också i fråga om småhus och tomtmark utfärda värderingstekniska föreskrif- ter med undantag för riktvärden.

Den 15 mars året före taxeringsåret skall RSV meddela preliminära värderingstekniska föreskrifter avseende bl. .a. riktvärden för annan egen- dom än småhus och tomtmark. För industrienheter föreslås från något håll övergångsvis för 1981 års taxering att motsvarande föreskrifter skall utfärdas senast den 30 augusti 1980. Kommittén har föreslagit att dessa anvisningar vid 1981 års taxering övergångsvis skall utfärdas senast den 30 april 1980.

I fråga om det regionala och lokala förberedelsearbetet har kommittén som tidigare redovisats föreslagit att nämndernas arbetsgrupper skall ombesörja en provvärdering. Arbetsgruppernas arbete med förberedelsearbetet skall som tidigare har nämnts resultera i olika förslag. Dessa förslag skall enligt kommittén överlämnas till skattechefen senast den 1 juli året före taxerings- året.

Prop. 1979/ 80:40 170

Skattechefen behöver enligt kommittén inte såsom f. n. göra en självstän- dig marknadsvärdeundersökning i länet. [ stället bör skattechefen genom LMV få den information som behövs för att han skall kunna främja likformigheten vid taxeringen.

Enligt förslaget skall skattechefen som nämnts i likhet med vad som gäller f. n. senast den 1 augusti avge yttrande över RSV:s preliminära föreskrifter. Till grund för yttrandet skall bl. a. ligga de uppgifter som lämnats av arbetsgrupperna. Han skall då också lämna preliminära föreskrifter om riktvärdekartor för tomtmark och riktvärden för småhus.

Senast den 10 september året före taxeringsåret skall enligt förslaget regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställa föreskrifter- na om värderingen, dvs. allmänna värderingstekniska regler, riktvärden m. m. De myndigheter som kommittén därvid åsyftar är RSV på central nivå och länsstyrelsen/skattechefen på regional nivå. De värderingstekniska föreskrifter som därvid skall fastställas av länsstyrelsen/skattechefen är i första hand riktvärdekanor för tomtmark och riktvärden för småhus.

Remissinstanserna har i huvudsak varit positiva till förslaget om tidpunk- ter och ordning i övrigt för att på central och regional nivå ta fram regler för administrationen och värderingen vid den allmänna fastighetstaxeringen. Jag finner också förslaget ändamålsenligt och anser att det i princip bör genomföras.

Förslaget medför i huvudak en viss förlängning av arbetsperioderna i de olika skedena av förberedelsearbetet. Detta har myndigheterna noterat med tillfredsställelse. Inför 1981 års taxering vill jag också föreslå att föreskrifter som enligt förslaget skall lämnas senast den 15 december 1979, i stället får lämnas senast den 15 januari 1980.

En invändning som gjorts i fråga om arbetet med föreskrifter och anvisningar avseende industrienheter och som innebär att den särskilda tidpunkten för dessa vid 1981 års taxering, senast den 30 april 1980, skulle vara alltför sen kan jag med hänsyn till förhandenvarande omständigheter inte biträda. Kommittén kommer inom kort att lämna sitt förslag om värdering av industrienheter. Enligt vad jag erfarit kommer arbetet med anvisningarna och föreskrifter för denna fastighetstyp att kunna vara färdigt före den 30 april. Även om så inte skulle vara fallet för någon del av landet anser jag att tiden för provvärderingen fram till mitten av sommaren ändå bör räcka för dessa fastigheter. Det rör sig här om ett förhållandevis litet antal fastigheter i varje län.

2.5.5. Taxeringsarbetet

Efter det att förberedelsearbetet inkl. provtaxeringen normalt hade avslu- tats i början avjuni 1974 påbörjades vid 1975 års allmänna fastighetstaxering själva taxeringsarbetet omkring månadsskiftet september/oktober och på- gick till den 31 mars 1975.

Prop. 1979/80:40 171

Kommittén har inte föreslagit några ändringari fråga om tidpunkterna för taxeringsarbetets början. Liksom vid l975_års taxering föreslås senaste deklarationsdag vara den 15 september och senaste dag för fastighetstax- eringsnämndens första sammanträde den 5 oktober.

Däremot har kommittén föreslagit förlängning av tiden för flera moment i taxeringsarbetet, t. ex. genom en framflyttning av den tidpunkt då nämndens arbete skall vara avslutat från den 31 mars till den 5 maj under taxerings- året.

Remissinstanserna delar allmänt sett kommitténs uppfattning att tiden för taxeringsarbetet bör utökas. Även jag finner övervägande skäl tala för detta. Jag återkommer till förslagen om de olika arbetsskedenas längd i det följande.

Kommittén har också i sina förslag anpassat reglerna för det egentliga taxeringsarbetet vid fastighetstaxeringen i möjlig utsträckning till de regler som gäller vid inkomsttaxeringen. Remissinstanserna biträder i huvudsak förslagen i denna del. Även jag ansluter mig i huvudsak till dessa förslag för vilka redogörelse lämnas i följande avsnitt.

2.5.5.l Sammanträden, närvarorätt, beslutsförhet m. m. Sammanträden

Förslaget innebär att nuvarande bestämmelser om att ordföranden skall bestämma tid och plats för sammanträdena, om ordförandens uppgift att kalla ledamöterna till sammanträdena och om förfarandet då ledamot är förhindrad närvara vid sammanträde skall tas in ] FTL.

I likhet med vad som gäller vid inkomsttaxering skall, enligt kommittén, ordföranden underrätta suppleanterna om nämndens sammanträden och kalla dem till nämndens första sammanträde.

Nuvarande bestämmelse om skyldighet för ordförande i fastighetstax- eringsnämnd att i god tid underrätta skattechefen och vederbörande fastighetstaxeringsombud om tid och plats för sammanträdena skall enligt förslaget utgå. Ej heller har skyldighet att underrätta länsstyrelse och lokal skattemyndighet föreslagits i FTL. vilket gäller vid inkomsttaxeringen. Däremot föreslås att underrättelse sänds till LMV, som enligt förslaget delvis skall överta fastighetstaxeringsombudets arbetsuppgifter.

Vid inkomsttaxeringen gäller att ordföranden, de förtroendevalda ledamö- terna och föredragande tjänstemän har rätt att avge skiljaktig mening. Kommittén har föreslagit att detta skall gälla även för fastighetstaxeringen. Vidare har föreslagits att även konsulenten bör ha rätt att anmäla skiljaktig mening.

Kommitténs förslag om protokollföring stämmer överens med vad som gäller vid inkomsttaxeringen.

Förslagen har i huvudsak tagits emot positivt av remissinstanserna, De innebär i stora delar inte någon förändring av nu gällande ordning. De smärre

Prop. 1979/80:40 172

ändringar som föreslagits utgör en anpassning till de nya inkomsttaxerings- reglerna eller till de förändringar som föreslagits i övrigt i de administrativa reglerna vid fastighetstaxeringen, t. ex. att fastighetstaxeringsombud inte skall förordnas och att LMV:s medverkan i taxeringen föreslås öka. Också jag ansluter mig i huvudsak till kommitténs förslag. En invändning som gjorts vid remissbehandlingen och som jag anser böra beaktas är emellertid önskemålet att skattechefen skall underrättas av ordföranden om tid och plats för nämndens sammanträden. Jag finner detta vara en enkel lösning på en kommunikationsfråga som eljest kan vålla vissa problem. Skattechefen bör således få sådan underrättelse.

Från en remissinstans har gjorts gällande att det skulle vara av värde för fastighetsägare att i underrättelse få kännedom om sakkunnig haft annan mening än nämnden vid taxeringen av hans fastighet. Jag delar den uppfattningen. Särskilda meningar av sakkunnig och tjänsteman hos LMV, som arbetat tillsammans med arbetsgruppen, torde förekomma förhållande- vis sällan. Det bör därför inte vara administrativt betungande att särskilt underrätta fastighetsägaren också i dessa fall. Detta bör regleras i adminis- trativ ordning.

1 övrigt anser jag att kommitténs förslag bör godtas.

Närvarorätt

Huvudprincipen att fastighetstaxeringsnämndens sammanträden skall hållas inom stängda dörrar föreslås gälla även i fortsättningen. Undantag från denna princip föreslås liksom vid inkomsttaxeringen för suppleant. Denne liksom konsulent skall få rätt att närvara vid fastighetstaxeringsnämndens överläggningar men inte delta i dess beslut. Detta överensstämmer i fråga om konsulenten med vad som gäller f. n. Detsamma föreslås gälla tjänstemän som biträder nämnden med granskningen av deklarationer.

Sakkunnigs närvarorätt föreslås bli densamma som vid inkomsttaxeringen och således bli begränsad till en rätt att företräda inför nämnden och lämna upplysningar. Detsamma föreslås gälla för tjänstemän vid LMV som arbetat tillsammans med arbetsgruppen vid provvärderingen.

Reglerna om skattechefens och av honom beordrad tjänstemans närvaro- rätt föreslås bli anpassade till vad som gäller vid inkomsttaxeringen. De skall således få närvara vid nämndens sammanträden men vid nämndens överläggningar endast om nämnden beslutar det.

Fastighetsägare skall. enligt förslaget, liksom f. n. ha rätt att företräda inför nämnden för att lämna upplysningar. Kommittén föreslår att nämnden där det är möjligt skall lämna fastighetsägaren begärda upplysningar om fastighetens taxering.

Remissinstanserna har i stort sett biträtt kommittéförslaget. Några invänd- ningar har gjorts bl. a. om skattechefens närvarorätt. Man har på länsstyrel- sehåll ansett att skattechefen skall få delta i nämndens överläggningar vid

Prop. 1979/80:40 173

fastighetstaxeringen. Emellertid finner jag inte skäl att idetta avseende inta en annan ståndpunkt än beträffande de nyligen antagna reglerna för inkomsttaxeringen.

En annan invändning som har gjorts från länsstyrelsehåll och som jag däremot biträder, rör förslaget att fastighetsägare skall ha möjlighet att i samband med att han företräder inför nämnden få upplysningar om taxeringen av hans fastighet. Förslaget innebär en anpassning till inkomst- taxeringsreglerna.

Till skillnad från inkomsttaxeringen får alla fastighetsägare underrättelser om det första taxeringsbeslutet samtidigt. Det är under rådande förhållanden inte lämpligt bl.a. ur rättvisesynpunkt om fastighetsägare, som begär personlig inställelse, kan få besked om taxeringsvärde tidigare än andra fastighetsägare. Jag föreslår därför att den regeln inte tas in i FTL.

Beslurs/örhe! m. m.

Kommitténs förslag om beslutsförhet och förfarandet när ordföranden i fastighetstaxeringsnämnd är jävig innebär en anpassning till vad som gäller vid inkomsttaxeringen.

Likaså innebär kommittéförslaget att bestämmelserna om när ordföranden vid fastighetstaxeringen skall ha rätt att ensam fatta beslut på nämndens vägnar anpassas till vad som gäller vid inkomsttaxeringen. Enligt förslaget skall följande fem typer av ärenden få avgöras av ordföranden ensam.

l. Sakprövning skall inte ske.

2. Fördelning av taxeringsvärde.

3. Rättelse av uppenbart oriktigt beslut. 4. Saken är uppenbar.

5. Taxering enligt riktvärden då deklaration eller andra lämnade uppgifter följs.

I fråga om omröstning föreslås att nuvarande bestämmelser om omröst- ning i fastighetstaxeringsnämnd tas in i FTL.

Remissinstanserna har inte någon erinran mot att ordföranden ensam skall kunna fatta beslut i ärenden som jag angett ovan under punkterna l—4. Däremot ifrågasätter eller avstyrker åtskilliga remissinstanser förslaget att ärenden som anges vid 5 skall avgöras som enmansmål. Man anser att nämnden under sådana förhållanden skulle tappa överblicken över sådana fastigheter som den med sin lokalkännedom kan jämföra som likvärdiga. De deklarerade uppgifterna behöver också kontrolleras anför man. Jag anser också att det är angeläget att man vid 1981 års taxering gör en så noggrann genomgång av fastighetsbeståndet att i möjligaste mån korrekta uppgifter förs in i fastighetstaxeringsregistret. Vid ett syStem för en eventuellt kommande rullande taxering bör man ta upp till nytt övervägande om inte en

Prop. 1979/80:40 174

deklaration vars uppgifter överensstämmer med dem som registrerats vid 1981 års taxering kan avgöras av ordföranden ensam. Jag anser av samma skäl att det får anstå med att göra ärenden där saken uppfattas som uppenbar till enmansmål. I övrigt biträder jag kommitténs förslag.

2.5.5.2 Besluts- och underrättelseförfarandet

Tiden för taxeringsarbetet

F. n. gäller som tidigare angetts att fastighetsdeklarationer lämnas in senast den 15 september året före taxeringsåret och att fastighetstaxeringsnämndens första sammanträde skall hållas senast den 5 oktober.

Senast den 25 januari under taxeringsåret skall nämndens preliminära beslut om fastighetstaxering vara klara och senast dagen därpå skall de ha tillställts lokal skattemyndighet. Dessa beslut skall senast den 15 februari utsändas till fastighetsägaren av lokala skattemyndigheten.

Fastighetsägarna kan senast den 10 mars göra erinringar mot nämndens beslut.

Senast den 3] mars skall nämnden ha behandlat erinringama och iövrigt ha avslutat sitt arbete. Lokal skattemyndighet skall till fastighetsägarna sända ut de slutliga besluten senast den 15 maj.

Kommittén har strävat efter att öka tiden för taxerings- och expeditions- arbetet och har därvid prövat flera möjligheter. Kommittén föreslår som nämnts inte någon tidigareläggning av deklarationstidpunkten den 15 september året före taxeringsåret. Däremot föreslår kommittén en förläng- ning av tiden för taxeringsnämndens arbete, från den 25 januari till den 31 januari under taxeringsåret. Kommittén anser att nämnderna liksom f. n. bör överlämna övervägande delen av fastighetsdeklarationerna till lokal skatte- myndighet senast den 15 januari.

I fråga om de lokala skattemyndigheternas tid för registrering av taxerings- besluten och utsändande av underrättelser till fastighetsägarna om taxerings- nämndernas preliminära beslut föreslås en förlängning med en månad till den 15 mars under taxeringsåret.

Med hänsyn till förslaget att lokal skattemyndighet skall utsända taxerings- besluten senast den 15 mars föreslår kommittén att tidsfrister och åtgärder som skall företas senare i taxeringsarbetet förskjuts framåt enligt följande:

Fastighetsägares erinran mot nämndens första beslut skall vara inkommen senast den 10 april mot f. 11. den 10 mars.

Nämndens arbete föreslås avslutat den 5 maj mot f. n. den 31 mars. Tidpunkten för utsändande av beslut i anledning av erinringar från fastighetsägare föreslås flyttad från den 15 maj till den 15 juni.

Jag biträder dessa förslag.

Prop. l979/ 80:40 175

Fastighetsraxvringsnämndens arbetsperioder

Fastighetstaxeringsnämnderna har enligt nuvarande bestämmelser tiden den 15 september — den 25 januari på sig för att fatta sina preliminära beslut om samtliga taxeringar. De slutliga besluten skall nämnden ha fattat då den avslutar sitt arbete den 31 mars.

Kommittén har konstaterat att tidsperioderna för de olika arbetsmomenten vid fastighetstaxeringen är knappa. Det gäller till viss del fastighetstaxerings- nämndernas arbete men i första hand är det lokal skattemyndighet som fått arbeta under tidspress.

För att dels anpassa fastighetstaxeringsnämndens arbetsperioder till övrigt arbete för skattemyndigheterna främst med inkomsttaxeringen, dels åstad- komma en viss förlängning av fastighetstaxeringsnämndernas arbetsperioder föreslår kommittén att de första besluten beträffande samtliga fastigheter skall meddelas den 31 januari under taxeringsåret i stället för såsom f. n. den 25 januari. Kommittén anser med hänsyn till lokal skattemyndighets arbete med registrering av kontrolluppgifter att de första besluten om fastighetstax- ering i huvudsak skall vara insända till myndigheten för registrering den 15 januari. Under den senare hälften av januari bör nämnden enligt kommittén endast ha att fatta beslut i ett mindre antal komplicerade taxeringsären- den.

Fastighetsägarna föreslås få tiden för erinringar förlängd till den 10 april i stället för som f. n. till den 10 mars. Bl. a. därför har kommittén ansett att sista dag för taxeringsnämndens arbete och för besluten om taxering skall vara den 5 maj i stället för den 31 mars enligt gällande bestämmelser.

Från remissinstansernas sida är man positiv till den föreslagna förläng- ningen av fastighetstaxeringsnämndernas arbetsperioder.

Liksom remissinstanserna måste jag emellertid konstatera att förläng- ningen är av förhållandevis marginell art. Detta sammanhänger direkt med taxeringsperioderna för inkomsttaxeringen och lokal skattemyndighets enga- gemang i den taxeringen. Denna uppläggning av fastighetstaxeringsnämn- dernas arbete torde vara oundviklig så länge systemet med allmänna fastighetstaxeringar behålls. Vid ett förfarande med rullande taxering bör dessa olägenheter kunna bemästras på ett helt annat sätt.

Fastighetstaxeringsnämndernas arbete bör underlättas vid 1981 års taxe- ring genom att ett effektivare förberedelsearbete då skall ha hunnit genom- föras. Indelningen i kategorinämnder bör verka i samma riktning. Nämnder- na bör också ha fått en bättre utbildning i fastighetstaxeringsfrågorna och även en god instruktion i beslutsredovisningen. Å andra sidan torde nämndernas arbete ökas något genom samordningen med FoB 80 och energiplaneringen. Sammanfattningsvis får konstateras att nämnderna får bedriva sitt arbete under förhållanden som är likartade med 1975 års taxering, då deras arbete i allmänhet kunde slutföras på ett helt godtagbart sätt. Jag biträder kommitténs förslag till tidsplan för nämndernas verksamhet.

Prop. 1979/80:40 176

En fördel med den föreslagna tidsplanen är att nämnderna får en något längre tid på sig för beslut som nämnden skall fatta sedan fastighetsägarna lämnat sina erinringar. ] likhet med flertalet remissinstanser biträder jag kommitténs förslag om att den 10 april skall vara senaste dag för att komma in med erinringar.

Lokal skattemyndighets arbetsperioder

Kommittén anser att det i första hand är lokal skattemyndighet som behöver ökad tid för beredning av deklarationer m.fl. arbetsuppgifter i samband med fastighetstaxeringen. [ sin rapport rörande 1975 års allmänna fastighetstaxering betonar RRV att lokal skattemyndighet haft en mycket stor arbetsbelastning och tidspress vid den fastighetstaxeringen.

Kommittén har funnit att lokal skattemyndighets arbetsperiod inte kan utökas genom att deklarationstidpunkten den 15 september tidigareläggs med hänsyn till att inkomsttaxeringsarbetet då alltjämt pågår hos nämnderna och hos skattemyndigheterna. Inte heller torde lokal skattemyndighet kunna registrera de första besluten längre än till den 15 januari. då arbetet för myndigheten med registrering av kontrolluppgifter för inkomsttaxeringen tar vid. Därefter torde andra registreringsmöjligheter få användas. _

För att bl.a. få tid att slutregistrera de första besluten om fastighetstax- eringen har senaste dag för att sända ut underrättelsen till fastighetsägarna om fastighetstaxeringsnämndernas ursprungliga beslut förskjutits från den 15 februari till den 15 mars. Senaste dag för underrättelser från lokal skattemyndighet om fastighetstaxeringsnämndens nya beslut föreslås vidare bli framflyttad från den 15 maj till den 15 juni.

Remissinstanserna har allmänt mottagit förslaget om förlängning av de lokala skattemyndigheternas arbetsperioder med tillfredsställelse. Man har emellertid framfört en del olika uppfattningar i det sammanhanget. Från RSV och från länsstyrelsehåll har man anfört att den förlängda tiden bör medföra avsevärda lättnader, även om perioden delvis sammanfaller med arbetsupp- gifter för lokal skattemyndighet inom inkomsttaxeringen. Den förlängda tiden bör ge ökade möjligheter till en ändamålsenlig resursplanering. Andra remissinstanser, t. ex. RRV, anför att även om de åtgärder som kommittén föreslagit kan medföra viss lättnad och förbättring, så kommer de lokala skattemyndigheterna att utsättas för stora påfrestningar av det slag som inträffat i samband med 1975 års fastighetstaxering. De grundläggande problemen med nuvarande system för fastighetstaxering kan enligt RRV:s mening endast lösas i ett system med rullande fastighetstaxering.

För egen del anser jag att fog finns för vad båda grupperingarna av remissinstanser framfört. De åtgärder som kommittén föreslagit synes ge de vidaste ramarna för lokal skattemyndighets arbetsperioder som kan tillämpas vid systemet med allmänna fastighetstaxeringar. De ytterligare åtgärder av administrativ art, som kan undanröja en del av svårigheterna i det systemet,

Prop. 1979/ 80:40 177

får ombesörjas av RSV. Sådana åtgärder har RSV också föreslagit inför den kommande allmänna fastighetstaxeringen. Detta har skett i form av bl.a. kartläggning av erforderliga utbildningsinsatser och igångsättning av utbild- ning. Registreringsutrustningen hos lokal skattemyndighet har förbättrats. Vidare ägnar RSV stor uppmärksamhet åt systemuppläggning, systemtester, fältrutiner, beslutsredovisning m.m. för att underlätta arbetet på lokal skattemyndighet.

Vidare räknar RSV med inhyrning av extern registreringskapacitet för tiden efter den 15 januari, då lokal skattemyndighet skall registrera kontroll- uppgifter. RSV har i sitt yttrande till kommundepartementet över länssty- relsernas anslagsframställningar för 1980/81 anfört bl. a. att det föreligger behov av förstärkningar av registreringsfunktionen för att klara den allmänna fastighetstaxeringen. Den totala resursåtgången för den registreringen beräk- nas till 110—120000 timmar. Skattemyndigheterna kan med hänsyn till förhandenvarande omständigheter endast tillhandahålla knappt hälften av de resurser som behövs. RSV har därför begärt att medel motsvarande 60—70 000 registreringstimmar ställs till RSV:s förfogande att användas för externa registreringsresurser.

För min del vill jag understryka vikten av att de administrativa åtgärder vidtas som underlättar lokal skattemyndighets arbete vid 1981 års fastighets- taxering.

Jag anser att kommitténs förslag i förening med de administrativa åtgärder, som förutsätts att bl.a. RSV vidtar, kommer att ge en så ändamålsenlig modell för lokal skattemyndighets arbete, som under förhandenvarande omständigheter kan åstadkommas vid en allmän fastighetstaxering. Det framlagda förslaget bör därför enligt min mening godtas.

Bes/utfdrfarandet

Enligt nuvarande bestämmelser förekommer dels preliminärt beslut, dels slutligt beslut om fastighetstaxering.

Kommittén föreslår att anpassning sker till vad som numera gäller vid inkomsttaxeringen. Ordningen med preliminära och slutliga beslut bör således slopas. Fastighetstaxeringsnämnd skall liksom f. n. kunna ändra sitt ursprungliga beslut om det behövs. Både det ursprungliga och det nya beslutet bör enligt kommittén betecknas beslut om taxering.

Kommittén föreslår inte någon ändring i fråga om tillvägagångssättet i samband med fastighetsägarnas erinringar, utom en förlängning av den tid under vilken erinringar får avges. Enligt kommittén medför detta att fastighetstaxeringsnämnderna kommer att kunna ompröva sitt beslut bara en gång.

Remissinstanserna stöder förslaget om att slopa ordningen med prelimi- nära och slutliga beslut och att i stället liksom vid inkomsttaxeringen föra in en omprövning av besluten. Kommittén har i sin motivering uttalat att

12 Riksdagen 1979/80. ] saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 178

besluten med hänsyn till systemet med samtidiga underrättelser om första beslut inte kan prövas om mer än en gång. Detta framgår emellertid inte av den föreslagna lagtexten. Svea hovrätt anser att besluten bör kunna omprövas mer än en gång. Jag delar den uppfattningen med hänsyn bl. a. till att skattedomstolarna då kan avlastas en del besvärsmål. Omprövning mer än en gång bör alltså ske om det av praktiska skäl går med hänsyn till de givna tidsramarna.

Liksom flera remissinstanser anser jag att fattade beslut skall betecknas beslut om fastighetstaxering och inte beslut om taxering.

Underrättelseåirfarandet

Vid 1975 års allmänna fastighetstaxering förekom ADB-stöd i samband med underrättelseförfarandet. Såväl den preliminära som den slutliga underrättelsen togs fram maskinellt. Underrättelserna var inte underteckna- de.

Kommittén föreslår att detta förfarande skall tillämpas även vid 1981 års allmänna fastighetstaxering.

I likhet med vad somgäller vid inkomsttaxeringen föreslås att underrät- telse om fastighetstaxeringsnämnds beslut regelmässigt bör sändas i vanligt brev men att försändelsen i särskilda fall skall få rekommenderas eller delges. Kommittén anser att det bör ankomma på RSV att lämna närmare anvisningar när försändelsen skall rekommenderas eller delges.

Remissinstanserna instämmer i förslaget om maskinell framställning av underrättelserna och om att dessa inte skall behöva undertecknas. Detta system användes vid 1975 års taxering och fungerade väl. Jag biträder det också.

Förslaget att underrättelserna normalt skall sändas i vanligt brev lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Några länsstyrelser gör gällande att de omprövade besluten bör sändas i rekommenderat brev för att undvika skyldighet att alltid ta upp till prövning de ärenden där det görs gällande att klaganden inte får del av beslutet. Kommittén har ansett att RSV skall lämna närmare anvisningar om när försändelse bör rekommenderas eller delges. Även jag anser att samma lösning bör väljas i denna fråga som vid inkomsttaxeringen. Jag biträder därför kommitténs förslag.

2.5.5.3 Be51utens och underrättelsernas innehåll m. m.

Besluten

Bestämmelser om vad fastighetstaxeringsnämndernas preliminära och slutliga beslut skall innehålla finns inte i TL. Däremot finns i 73 & TK bestämmelse om vilka uppgifter i beslutet som skall föras in i fastighetsläng-

Prop. 1979/80:40 179

den och om de grunder och andra uppgifter som skall längdföras.

Kommittén anser att fastighetstaxeringsnämndernas beslutsredovisning i stort sett skall ha den omfattning som f. n. finns i 73 & TK. Innehållet i och grunderna för beslutet bör enligt kommittén anges i FTL.

Kommittén föreslår att — i stort sett i överensstämmelse med vad som gällde vid 1975 års taxering —i beslutet skall redovisas i första hand själva beslutet om indelningen i taxeringsenheter, beskattningsnaturen, skatte- pliktsförhållanden och taxeringsvärde.

Vidare skall delvärden och värde av varje värderingsenhet redovisas. De beslutade värdefaktorerna och deras klassificeringsdata samt riktvär- den och justering för säreget förhållande skall också anges i beslutet.

För FoB 80 redovisas också nybyggnadsår. Vidare redovisas enligt förslaget storleken av varje byggnad som utgör egen värderingsenhet.

Avrundning av värdena sker till fulla tusental kronor per värderingsen- het.

Vidare lämnas förslag till en regel om arealredovisning som också i huvudsak överensstämmer med reglerna vid 1975 års taxering.

I stort sett görs inte några invändningari remissyttrandena om beslutens innehåll i samband med den föreslagna beslutsredovisningen. Jag vill här betona beslutsredovisningens betydelse. Den är grundläggande för fastig- hetstaxeringsregistrets användbarhet för t. ex. samhällsplaneringsändamål men också som en planerad bas för eventuellt kommande rullande taxeringar. För att registret skall kunna fungera väl fordras det att grund- materialet både kvalitativt och formellt håller måttet.

Jag anser att det förslag som kommittén lämnat ger en god grund för användning vid angelägna planeringsfrågor och också för kommande taxeringar. Jag vill emellertid ansluta mig till ett förslag från LMV och Sveriges villaägareförbund i detta sammanhang. Man anser att de standard- poäng som åsätts för olika standardvariabler vid klassificeringen av värde- faktorn standard för småhus också skall ingå i beslutsredovisningen och därigenom registreras. Fastighetsägarna får då en realistisk möjlighet att kontrollera taxeringen. Vidare skulle en sådan registrering minska behovet av uppgifter från fastighetsägarna vid kommande fastighetstaxeringar och väsentligt underlätta kommande ortsprisanalyser t. ex. i ett system med ”rullande” fastighetstaxering. Jag anser att förslaget är angeläget och att det bör genomföras. I övrigt biträder jag utredningens förslag om innehåll i beslutet i och för beslutsredovisningen.

Underrättelserna

Som tidigare anförts föreslår kommittén att de lokala skattemyndigheterna liksom nu skall underrätta fastighetsägarna om nämndernas beslut.

1 underrättelserna skall också anges fastighetsägarnas möjlighet att lämna erinringar mot nämndens beslut och om i vilka fall ny underrättelse kommer

Prop. 1979/80:40 180

att sändas ut samt om hur fastighetsägare anför besvär över nämndens beslut. Även skiljaktig mening som antecknats i protokoll eller annan handling skall anges.

Beslutsmotiveringarna bestod vid 1975 års taxering av standardforrnule- ringar. Enligt kommittén behövs det ibland ytterligare information utöver standardformuleringarna i underrättelserna. Sådana särskilda motiveringar bör sändas tillsammans med beslutet till fastighetsägaren via lokal skatte- myndighet på samma sätt som skiljaktig mening.

Åtskilliga remissinstanser önskar att mer information tas in i underrättel- sen än vid 1975 års taxering. Vidare bör fler standardmotiveringar skapas och särskilda motiveringar sändas separat i större utsträckning än tidigare. Ett genomförande av dessa förslag bör leda till större förståelse för besluten om fastighetstaxering. De är ändamålsenliga och tjänar rättssäkerheten. De bör därför genomföras. De särskilda motiveringarna bör sändas till fastighetsäga- ren via lokal skattemyndighet.

2.5.5.4 Beslutsredovisning genom avi, längdföring m. m. Fastighetstaxeringsavi

Fastighetstaxeringsnämndernas beslut skrevs vid 1975 års taxering ut på en fastighetstaxeringsavi som också användes som underlag vid registre- ringen.

Enligt kommittén bör fastighetstaxeringsavin för småhus slopas. Nämn- dens beslut om taxering samt FoB-uppgifterna m.m. beträffande dessa byggnader, som utgör det helt övervägande antalet taxeringsenheter, skall enligt förslaget registreras efter anteckningar på deklarationsblanketten. På det sättet inbesparas enligt kommittén ett avsevärt sorteringsmoment i lokal skattemyndighets arbete. Någon bestämmelse i denna fråga föreslås inte i FTL.

Några remissinstanser anser att förslaget bidrar till att rationalisera arbetet. Övervägande delen av remissinstanserna är emellertid kritiska till förslaget att slopa fastighetstaxeringsavin. Man anför bl. a. att för fastigheter, som man framställt avier för, kan anmaning ske med hjälp av avierna. Systemet med avier har fungerat väl och det är svårt att utforma deklarationsblanketterna så att registering kan ske direkt från dem.

För min del delar jag i princip den åsikt som flertalet remissinstanser framfört. Fastighetstaxeringsavin har fungerat bra som beslutshandling och registreringsunderlag. Deklarationsblanketterna kan få en bättre utformning om man inte behöver ta hänsyn till att de skall fungera som registrerings- underlag. Emellertid kommerjag att föreslå en utökad uppgiftsinsamling och registrering bl. a. för energiplaneringens räkning. Frågan har därigenom kommit i ett nytt läge. Jag anser att den bör hållas öppen tills vidare för ytterligare överväganden av RSV.

Prop. 1979/80:40 181

Längd/öring m. m.

Fastighetstaxeringsnämndens beslötsredoVisning skall ligga till grund för längdföringen och inmatningen i fastighetstaxeringsregistret. Som tidigare anförts skall f. rr. enligt 73 & TK beslutet och beslutsgrunderna samt vissa ytterligare uppgifter föras in i fastighetslängden. Samma beslutsredovisning skall ske i stomme till längd. Kommittén föreslår att samma ordning skall gälla också vid nästa allmänna fastighetstaxering.

Enligt nuvarande bestämmelser längdförs inte byggnad på annans mark med ett värde understigande 5 000 kr.

Kommitténs förslag innebär att småbyggnad värd under 10 000 kr. på annans mark inte skall längdföras. Dessa skall enligt förslaget inte åsättas taxeringsvärde. Om byggnaden används till stadigvarande bostad skall den emellertid med hänsyn till FoB 80 tas upp i fastighetslängden.

Kommittén föreslår vidare att icke skattepliktig byggnad som används för försvarsändamål av sekretesskäl inte skall längdföras.

Vissa uppgifter bör enligt kommittén liksom nu kunna föras in i fastighetslängd trots att de inte utgör en del av fastighetstaxeringsnämndens beslut. Detta gäller t. ex. sådana uppgifter som enbart är av intresse för FoB 80 eller energiplanering. Kommittén anser att någon bestämmelse härom inte bör tas in i FTL. I stället föreslås att i FTL skall anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om fastighetslängd och stomme till sådan längd.

Förslaget innebär vidare att nuvarande bestämmelser om att fastighets- längd och stomme till sådan längd skall hållas tillgänglig för allmänheten i princip överförs till FTL.

Likaså föreslås att nuvarande bestämmelser om lokal skattemyndighets rätt att besluta om rättelse av fastighetslängd och av taxeringsnämnds beslut om taxering skall överföras till FTL. Emellertid föreslås vissa ändringar. Beslut om rättelse föreslås sändas i vanligt brev.

Kommitténs förslag om längdföring m. m. motsvarar i allt väsentligt vad som gällde vid 1975 års taxering sedan hänsyn tagits till kravet från FoB 80 att alla bostadsbyggnader som bebos stadigvarande skall registreras. Någon länsstyrelse ifrågasätter om inte de småbyggnader som tas in särskilt för FoB 80 kunde hållas utanför längden och registreras särskilt i fastighetstaxerings- registret. Jag anser att detta är en riktig invändning. I övrigt biträder jag kommitténs förslag om längdföringen.

2.6. Samordning mellan allmän fastighetstaxering, folk- och bostadsräk- ning samt energiplanering

En kort redogörelse har lämnats i avsnitt 2.1 för den samordning mellan 1981 års allmänna fastighetstaxering och FoB 80, som riksdagen beslutat efter förslag i prop. 1978/792128.

Prop. 1979/80:40 182

Enligt min mening måste det från fastighetsägarnas sida uppfattas som en högst betydande förenkling att vid ett enda tillfälle få lämna uppgifter om sin fastighet både till fastighetstaxeringen och sådana andra insamlingar av uppgifter för samhällsnyttiga ändamål som statsmakterna beslutar om. Alternativet med skilda insamlingar och olika blanketter att fylla i och lämna vid flera tidpunkter måste vara avsevärt mer besvärande för de enskilda. Ett sådant insamlingssätt är också rationellt för det allmänna. Jag vill därför nu föreslå att även en insamling av uppgifter för energiplanering görs gemen- samt med uppgiftsinsamlingen för 1981 års fastighetstaxering och FoB 80. Vad jag nu har sagt i fråga om FoB 80 har avsett bostads- och lägenhetsupp- gifter. I fråga om de personuppgifter som skall avges inför FoB 80 är läget ett annat och jag återkommer strax till denna fråga.

I de två följande avsnitten behandlas särskilda frågor om samordning med den allmänna fastighetstaxeringen för dels FoB 80, dels den kommunala och statliga energiplaneringen.

Hänvisningar till S2-6

  • Prop. 1979/80:40: Avsnitt 2.1

2.6.1. Folk- och bostadsräkningen I 980

Riksdagens beslut om FoB 80 innebär bl. a. att bostadsdata skall inhämtas i samband med att uppgifter under hösten 1980 skall tas in till 1981 års allmänna fastighetstaxering. Med hänsyn till de samhällsekonomiska förde- larna med en samordning ställer sig fastighetstaxeringskommittén positiv till en sådan ordning under förutsättning att mer påtagliga negativa konsekven- ser inte uppkommer för fastighetstaxeringen. De remissinstanser som yttrat sig över kommittéförslaget och också FoB-utredningens betänkande ( SOU 1978:79 ), som låg till grund för prop. 1978/79:128 , har varit positiva till samordningsförslaget. De har därvid framhållit samma skäl som jag gör för min tillstyrkan av förslaget, nämligen förenkling för fastighetsägarna och rationalisering för myndigheterna.

[ lagen ( 1979:217 ) om folk- och bostadsräkning har de grundläggande bestämmelserna för organisationen av förfarandet vid FoB 80 lämnats. Vidare stadgas bl. a. att anvisningar om förfarandet vid FoB 80 skall lämnas av RSV och SCB gemensamt i vad anvisningarna rör bl. a. länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna samt i övrigt av SCB.

Fastighetstaxeringskommittén diskuterar några frågor om samordningen, som inte reglerats i lagen om folk- och bostadsräkning men som är av betydelse för att samordningen skall kunna genomföras. Dessa frågor måste finna en tillfredsställande lösning för att den beslutade samordningen skall fungera väl. De lösningarna bör delvis komma till uttryck i de gemensamma anvisningar om förfarandet som RSV och SCB skall utfärda.

Efter fastighetstaxeringskommitténs förslag i samordningsfrågan och de remissyttranden som nu lämnats angående de förslagen är det enligt min mening lämpligt att utan att ytterligare lagstiftning behöver ske lägga fast några väsentliga utgångspunkter och riktlinjer för främst SCB:s, RSV:s och

Prop. 1979/ 80:40 183

kommunernas arbete med samordningen mellan fastighetstaxeringen och FoB 80. Som en bakgrund för mina överväganden och förslag om detta fårjag anföra följande. '

Basmaterialet för FoB 80 består i första hand av en personblankett med uppgifter om t. ex. namn, sysselsättning och arbetsplats. Vidare består det av uppgifter om bostadsbeståndet, som vid tidigare folk- och bostadsräkningar samlats in genom en särskild blankett till allmänheten. Bostads- och lägenhetsuppgifterna skall nu i stället vid FoB 80 tas in på fastighetsdekla- rationen då det gäller enfamiljshus som bebos av ägaren. För övriga fastigheter tas lägenhetsuppgifterna in på en särskild lägenhetsförteckning. En sådan förteckning skall, liksom fallet är nu, även lämnas för fastighets- taxeringen, då det gäller flerfamiljshus. I prop. 1978/ 79: 128 har jag framhållit bl. a. att det f. n. inte finns något annat sätt att samla in bostadsdata än genom blankett till allmänheten.

Genom fastighetstaxeringskommitténs betänkande och yttranden över det har några frågor särskilt aktualiserats, nämligen samdistribution av person- blanketter och fastighetsdeklarationsblanketter, gemensamt insamlingsställe och gemensam insamlingstidpunkt för blanketterna. Vidare bör ramarna för skattemyndigheternas arbete med FoB-uppgifterna preciseras något närmare på en del punkter.

Samdistribution

FoB-utredningen hade föreslagit att blanketten för fastighetsdeklarationer och personblanketten skulle samdistribueras till småhusägare. Fastighetstax- eringskommittén har inte något att erinra mot det förslaget. RSV motsätter sig emellertid det tillvägagångssättet. Samdistribution kan enligt RSV över huvud taget inte åstadkommas på ett acceptabelt sätt med de tekniska och organisatoriska förutsättningar som kommer att finnas. SCB har samma uppfattning som RSV angående den aktuella samdistributionen.

Mot den bakgrunden är det enligt min mening klart att samdistribution inte skall ske. Personblanketterna bör därför sändas ut genom separata försän- delser.

Gemensam insamlt'ngstr'dpunkt och gemensamt insamlingsställe

Både FoB-utredningen och fastighetstaxeringskommittén förordar en gemensam insamlingstidpunkt och att såväl deklarations- som personblan- ketterna samlas in på samma ställe. l remissyttrandena över kommittéför- slaget diskuteras dessa frågor. RSV delar den uppfattning som fastighetstax- eringskommittén framfört, nämligen att man som gemensamt insamlings- ställe för fastighetsdeklarationsblanketterna och personblanketterna bör använda lokal skattemyndighet som sedan länge är insamlingsställe för deklarationer och andra uppgifter. SCB anför att uppgiftslämnarna felaktigt

Prop. l979/ 80:40 184

kan sammankoppla FoB:s personblankett med taxeringen om det upprättas ett gemensamt insamlingsställe. SCB är därför inte benägen att acceptera ett gemensamt insamlingsställe.

I frågan om inlämningstidpunkten har fastighetstaxeringskommittén föreslagit att deklarationstidpunkten oförändrat skall vara den 15 september 1980 och därför utifrån förutsättningen att det skall vara en gemensam inlämningstidpunkt ansett att såväl personblanketter som deklarationsblan- ketter skall inlämnas hos lokal skattemyndighet senast den 15 september. RSV delar den uppfattningen. Å andra sidan anser SCB, som enligt lagen om folk- och bostadsräkning har att efter samråd med RSV bestämma insam- lingstidpunkten,att tidigaste dag för inlämning av personblanketten är den 18 september. Som skäl för det anför SCB att uppgifterna på personblanketten (sysselsättning, yrke etc.) planeras avse vecka 37 (8—14 september) och det är nödvändigt att uppgiftslämnarna får några dagar på sig att fylla i personblan- ketterna. SCB föreslår därför den 18 september som insamlingsdag.

För egen del vill jag framhålla att de väsentliga förenklings- och rationaliseringsvinsterna genom samordningen mellan FoB 80 och fastig- hetstaxeringen 1981 ligger på den gemensamma insamlingen och delvis gemensamma hanteringen av fastighets- och bostadsdata. Denna kommer att ske på fastighetsdeklarationerna och i den bilaga till deklarationen som lägenhetsförteckningen utgör. I och med att samdistribution inte kan ske torde det däremot vara enklast för de enskilda och myndigheterna om småhusägarnas - liksom övriga medborgares personblanketter vid FoB 80 — sänds direkt till de kommunala granskningsorganen. Däremot delar jag kommunernas och remissinstansernas uppfattning att det ur samordnings- synpunkt är fördelaktigt med en gemensam insamlingstidpunkt för fastig- hetsdeklarationerna och personblanketterna.

SCB har anfört goda skäl för en framflyttning av senaste inlämningsdag för personblanketterna till den 18 september. Fördröjningarna i taxeringsarbetet blir av endast marginell'art om senaste deklarationstidpunkt flyttas fram tre dagar. Jag föreslår därför att såväl fastighetsdeklarationer som personblan- ketter skall avlämnas senast den 18 september. I det sammanhanget får framhållas att personblanketten med hänsyn till den vecka (vecka 37), som personuppgifterna skall avse enligt SCB:s planering, kommer att kunna lämnas endast under tiden den l4—den 18 september. Den fastighetsägare som så önskar kan givetvis lämna in sin deklaration tidigare.

Hantering, resurser m. m.

Fastighetstaxeringskommittén har anfört att de ytterligare uppgifter som läggs på taxeringsorganisationen måste uppvägas antingen av ytterligare personal eller av förlängning av taxeringsperioden. Åtskilliga remissinstanser har framfört liknande synpunkter. Man har också uttalat sig om skattemyn- digheternas hantering av FoB-materialet under olika skeden av taxeringen.

Prop. 1979/ 80:40 185

För egen del anser jag att följande huvudsakliga riktlinjer skall följas i det sammanhanget.

I det första skedet, dvs. sorterings'ske'det. då lokal skattemyndighet tagit emot fastighetsdeklarationerna avskiljer lokal skattemyndighet då det gäller bostadshus med flera lägenheter ett exemplar av lägenhetsförteckningen. Detta exemplar sänds över till FoB:s granskningsorgan sedan identitetsbe- teckningen på lägenhetsförteckningen kontrollerats mot identitetsbeteck- ningen i deklarationen.

Deklarationshandlingarna inkl. ett exemplar av lägenhetsförteckningen överlämnas därefter från lokala skattemyndigheten till fastighetstaxerings- nämnden för granskning och beslut.

Fastighetstaxeringsnämnden behandlar i sitt arbete uppgifterna i deklara- tionshandlingarna för FoB 80 i princip endast om det beträffande en fastighet har uppkommit anledning att komplettera deklarationsuppgif'terna för tax- eringen. I sådant fall kompletteras även FoB-uppgifter för fastigheten.

Sedan beslut om taxeringen fattats får lokal skattemyndighet i ett andra skede - beredningsskedet — ta befattning med deklarations- och FoB- materialet. Lokal skattemyndighet kontrollerar och justerar registreringsun- derlaget, dvs. deklarationen eller eventuellt taxeringsavin, mot deklaratio- nerna. Därvid kontrolleras att' både de taxeringsuppgifter och FoB-uppgifter som skall registreras förts över korrekt på registreringsunderlaget. Därefter registreras uppgifterna från registreringsunderlaget.

Jag har i prop. 1978/79:128 uttalat mig om kostnaderna för FoB 80 samt fördelningen av de kostnaderna på staten och kommunerna. Jag har i samma proposition lämnat ett förslag om bestridande av kostnaderna för FoB 80, som riksdagen godtagit. Fastighetstaxeringskommittén och åtskilliga remissin- stanser har framhållit att ytterligare kostnader måste uppkomma i samband med lokal skattemyndighets hantering av FoB-materialet än vad som tidigare beräknats.

RSV har i sitt yttrande över länsstyrelsernas anslagsframställningar för budgetåret 1980/81 i vad avser bl. a. de lokala skattemyndigheterna dels inräknat vissa registreringsresurser för FoB 80 i resursåtgången för den allmänna fastighetstaxeringen, dels beräknat behovet av tillfällig personal hos lokal skattemyndighet för de övriga arbetsuppgifterna för FoB 80, som jag beskrivit. RSV beräknar att det behovet uppgår till ca 115 årsarbetskrafter och att resursbehovet bör täckas genom tillskott av personal från kommunernas granskningsorgan eller genom att kommunerna bestrider de kostnader som LSM åsamkas för denna medverkan. I sitt remissyttrande över kommitténs betänkande har RSV ansett att det är lämpligast att lokal skattemyndighet endera ställer egen personal till förfogande för denna medverkan eller själv rekryterar nödvändig förstärkning. Den uppfattningen delas allmänt av länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna.

För egen del vill jag framhålla att det är nödvändigt att lokal skattemyn- dighets extra resursbehov för FoB 80 täcks. Detta får ske i samförstånd med

Prop. 1979/80:40 186

kommunerna. Ytterligare anslagsmedel till de lokala skattemyndigheterna torde därför inte bli aktuella.

2.6.2 Kommunal och stat/ig energiplanering m. m.

Hänvisningar till S2-6-1

  • Prop. 1979/80:40: Avsnitt 2.522

2621. Framställning från statens industriverk m. fl.

SIND, planverket, bostadsstyrelsen och SCB har i en gemensam f ramställ- ning den 4 oktober 1979 hemställt att regeringen vidtar erforderliga åtgärder för att säkerställa möjligheten att erhålla bättre underlag för energiplane- ringen och samhällsplaneringen.

I framställningen framhåller de fyra myndigheterna att fastighetstaxerings- kommittén särskilt nämnt att uppgifter från fastighetstaxeringen bör kunna komma till användning även i energiplaneringen. Detta har, sägs det, också understrukits från åtskilliga håll i remissyttranden över kommittéförsla- get.

I framställningen anförs att uppgifter ur fastighetstaxeringsregistret an- vänds inom de fyra myndigheternas verksamhetsområde för samhällsplane- ringsändamål. Detta har skett i samband med t. ex. upprättande av bostads- saneringsprogram, uppsökande verksamhet inom förbättringslånegivningen, markanvändningsstatistik, och SCB:s prisstatistik. Registret har också för- söksvis använts av ADB-utredningen som informationsunderlag för fysisk planering. I framställningen anförs vidare bl.a. följande.

Genom riksdagsbeslut om energibesparing i befintlig bebyggelse avses energianvändningsnivån bli sänkt med 35 TWh och kostnaderna för de åtgärder detta kräver beräknas uppgå till ca 40 miljarder kr. Kommunerna får f.n. för bl.a. sitt planeringsarbete i samband med energiplaneringen 95 milj. kr. per år av staten.

Planeringsarbetet i kommunerna omfattar en inventering av fastighetsbe- ståndet för att kartlägga dess energisituation som underlag för besiktning och rådgivning. För att få information om t. ex. byggnadsår och -funktion används fastighetstaxeringsregistret. För andra data, t. ex. uppvärmnings- sätt, används register från eldistributörer, värmedistributörer, oljedistributö- rer och från sotardistrikten. Vidare utnyttjas byggnadsnämndernas arkiv för att få information om byggnaders stomuppbyggnad och tekniska kvalitet.

För ytterligare andra data, t. ex. ventilationssätt saknas register helt. Befintliga register är upprättade för olika ändamål och det kan vara svårt att använda data från skilda register då gemensam identitet saknas. Vissa register, t. ex. oljeleverantörernas. är heller inte alltid tillgängliga. Ofta får enkäter till fastighetsägarna användas som komplement.

Sammanlagt gäller att betydande arbetsinsatser läggs ned i inventerings- arbete utan att resultatens kvalitet kan garanteras. Genom att utnyttja f astighetstaxeringen för att inventera det befintliga fastighetsbeståndet skulle den totala uppgiftsbelastningen på enskilda kunna minskas avsevärt. Flera av

Prop. 1979/80:40 187

de uppgifter som behövs för energiplaneringen lämnas nämligen redan i samband med fastighetstaxeringen. Dessutom skulle kommunernas arbete med energisparplanering och besiktningsverksamhet underlättas och påskyndas om för ändamålet viktiga data insamlas och registreras vid fastighetstaxeringen.

De uppgifter som behöver registreras vid fastighetstaxeringen för energi- planeringen är enskilda variabler som utgör underlag för den registrerade och längdförda värdefaktorn standard. Vidare behövs en modifiering av följande uppgifter som infordras vid fastighetstaxeringen:

l. Uppvärmningssätt, så att använt bränsleslag samt möjlighet till kombi-

nation i bränsletillförseln registreras. Byggnadsstomme, så att använt material anges. Isolering, så att utförd tilläggsisolering anges. Förekomst av rökkanal, utöver uppgift om ”öppen spis”. . Byggnadsår, så att faktiskt tillbyggnadsår också anges i stället för endast ”åldersklass".

6. Area. så att faktisk area i stället för areaklass anges.

nns—w.»

Dessutom fordras en komplettering med uppgift om ventilationssätt. För att fastighetstaxeringsregistret skall kunna användas för energiplane- ringen föreslår de fyra myndigheterna att i allmän och särskild fastighetsde- klaration görs kompletteringar avseende förhållanden som är viktiga för energiplaneringen samt att inhämtade uppgifter granskas och kontrolleras så att tillförlitligheten säkerställs.

Vidare föreslås att uppgifterna registreras i fastighetstaxeringsregistret. De insamlade uppgifterna skall därvid registreras på sådant sätt att de är användbara inte enbart för statistiska ändamål, genom aggregering, utan också för inventeringsändamål genom anknytning till fastighetsidentiiika- tion.

Slutligen hemställer de fyra myndigheterna att erforderliga medel anslås för att förslaget skall kunna genomföras. Kostnaderna beräknar de till ca 1,7 milj. kr.

2.622 Framställning från DEFU

DEFU har i en framställning den I oktober 1979 efter samråd med Kommunförbundet hemställt hos regeringen att fastighetsdata som insamlas i FoB 80 och 1981 års allmänna fastighetstaxering skall göras tillgängliga för kommunal planering och att de få tilläggsuppgifter för energiplanering som erfordras tillåts ingå i fastighetstaxeringsblanketten. Vidare föreslås att de uppgifter som tas in vid 1981 års fastighetstaxering blir föremål för dataregistrering.

DEF U pekar som skäl för framställningen främst på kommunernas behov

Prop. 1979/ 80:40 ' 188

av basdata om fastighetsbeståndet för den kommunala energiplaneringen som beslutats av statsmakterna. Vidare anförs bl. a. att bostadsdata för FoB 80 skall samlas in samordnat med fastighetstaxeringen. En gemensam blankett har utarbetats. Denna innehåller enbart data om fastigheten. Enda personinformationen är personnummer, namn och adress på fastighetens ägare. Redan den samordningen är enligt DEFU:s mening en utmärkt åtgärd.

Det är, anför DEFU vidare, en angelägen sak för samhället att begränsa allmänhetens uppgiftslämnande så långt möjligt. Enligt DEFU's mening står många kommuner inför ett omedelbart behov av de angivna uppgifterna. Utan samordning leder detta till ett ökat uppgiftslämnande. Det bör vidare påpekas att kommunerna har betydligt sämre förutsättningar att få in uppgifter själva än genom en samordning av uppgiftsinhämtandet med fastighetstaxeringen.

Syftet med uppgiftsinsamlingen av fastighetsdata 1980 bör enligt DEFU vara trefaldigt och avse såväl den allmänna fastighetstaxeringen och folk- och bostadsräkningen som kommunal planering (främst energi). Uppgiftsinsam- lingen för energiplaneringsändamål bör ha den omfattning som angetts i SINDzs, planverkets, bostadsstyrelsens och SCB:s framställning.

I fråga om kostnadskonsekvenser framhåller DEFU att tillkommande kostnader för bl. a. stansning mycket väl kan kompenseras i andra led i rutinerna. Det samordnade utnyttjandet av uppgifter för samhällets del leder till besparingar främst för kommunerna och uppgiftslämnarna. Besparingar- nas storlek torde vida överstiga de merkostnader som kan uppstå vid fastighetstaxeringen 1981. En förbättrad rapportering från kommunerna till taxeringsmyndigheterna om förändringar i byggnadsbeståndet leder till besparingar för skattemyndigheterna.

2.6.2.3 Förslag

Riksdagen behandlade under riksmötet 1977/ 78 frågan om energisparplan för befmtlig bebyggelse. Planen avser energibesparande åtgärder i såväl bostäder som offentliga lokaler och näringslivets byggnader. Enligt riksda- gens formulering av sparmålet (prop. 1977/78:76, CU 1977/78:31, rskr 1977/78:345) skall riktpunkten vara att nettoenergiförbrukningen i det nu befintliga byggnadsbeståndet år 1988 är ca 35 TWh lägre än vid tiden för beslutet. Uppbyggnaden av energisparprogrammet förutsattes ske stegvis. En omprövning av energisparprogrammet skall ske efter tre år, dvs. inför budgetåret 1981! 82.

I propositionen redovisades olika alternativa ambitionsnivåer för energi- sparandet. De totala investeringskostnaderna under en tioårsperiod uppskat- tades till mellan 31 och 48 miljarder kr.

För kommunernas arbetsinsats avseende planering, besiktning och rådgiv- ning för att beräkna energibehovet ger staten f. n. bidrag till kommunerna

Prop. 1979/ 80:40 189

med 95 milj. kr. per år (prop. l974:69, 197530 bil. 2, 1976/77:107, 1977/78:76 och 1978/79:115). _. _ . .-

I samband med riksdagens beslut om en samordning mellan FoB 80 och 1981 års allmänna fastighetstaxering har framhållits de förenklingar, ratio- naliseringar och kostnadsbesparingar som ett gemensamt uppgiftsinsamlan- de och till viss del gemensam hantering innebär. Motsvarande skäl föreligger för en gemensam insamling av ett antal extra uppgifter för kommunal och statlig energiplanering och för att registrera dessa i fastighetstaxeringsregi- stret.

Vidare bör i enlighet med framställningarna de enskilda variabler som samlas in till grund för standardbedömningen vid fastighetstaxeringen tas in i registret. Behovet av att dessa uppgifter registreras har också starkt under- strukits bl. a. av LMV för fastighetsprisstatistik m. m. Även som underlag för en eventuell rullande taxering är en sådan registrering av betydelse.

Frågan om utlämnande till annan myndighet av bostadsuppgifter som samlas in för FoB 80 har behandlats i prop. 1978/79:128 (s. 17 och 18). Samma förutsättningar för utlämnande bör gälla för de extra uppgifter som samlas in för energiplaneringen. I deklarationerna bör uppgifterna för energiplane- ringen markeras särskilt på samma sätt som de särskilda uppgifterna för FoB 80.

Utlämning av uppgifterna för energiplanering och andra uppgifter om standardvariablerna kan inte ske till kommunerna utan särskilt medgivande. Jag föreslår att dessa frågor regleras i en särskild lag om uppgifter för kommunal och statlig planering. Enligt denna lag bör kommuner och statliga myndigheter för främst sin energiplanering få del av förutom de uppgifter som anges i fastighetslängden om beslutet, beslutets grunder m. m. även de uppgifter om standardvariabler och uppgifter för energiplaneringen, som enligt mitt förslag bör registreras i fastighetstaxeringsregistret. För statens energiplanering kan det gälla t. ex. vissa översiktliga beräkningar rörande den relativa användningen av olika energislag. Helt allmänt kan sägas om dessa uppgifter att persondata inte finns eller kommer att finnas i fastighetstax- eringsregistret. Enda personinformation är personnummer, namn och adress på fastighetens ägare. Dessa uppgifter är emellertid redan offentliga i fastighetslängderna. Något hinder från integritetssynpunkt att låta kommun eller statlig myndighet för sin planering ta del av nämnda uppgifter anser jag inte föreligga. Detta innebär emellertid inte en rätt att upprätta dataregis- ter.

Beträffande hantering och kostnader vill jag anföra följande. För skatte- myndigheterna och nämnderna kan endast samma arbetsinsats komma i fråga som beträffande uppgifterna för FoB 80. Detta innebär att saknade uppgifter för energiplaneringen kan infordras bara i de fall där en komplet- tering av uppgifterna i deklarationen e.d. för fastighetstaxeringen ändå behöver göras. Någon avskiljning och beredning av blanketterna som för FoB 80:s del bör inte komma i fråga. Vidare får gemensam registrering ske. 1 de

Prop. l979/ 80:40 190

avseenden ingivna uppgifter anses behöva kompletteras eller kontrolleras ytterligare får det ankomma på kommun eller statlig myndighet att ombesörja detta i önskad omfattning med utgångspunkt i utdraget ur registret. Frågan om en uppdatering och komplettering av registret får tas upp av RSV, Kommunförbundet och övriga berörda myndigheter.

Somjag nyss framhållit anserjag att de båda framställningarna från SIND, planverket, bostadsstyrelsen, SCB och DEFU i sak bör bifallas. Merkostna- derna för det särskilda arbetet med uppgifterna för energiplaneringen och variablerna för standardbestämningen torde kunna beräknas till ca 4 milj. kr.

3 Övergångsbestämmelser

Den nya FTL skall tillämpas första gången vid 1981 års allmänna fastighetstaxering. Motsvarande föreslås i fråga om ändringarna i TL och KL. I tydlighetens intresse vill jag erinra om att ingen ändring föreslås av reglerna om särskild fastighetstaxering.

I den allmänna motiveringen har jag föreslagit att marknadsvärdet för lantbruksenhet vid 1981 års taxering skall bestämmas med hänsyn till det genomsnittliga prisläget tredje året före taxeringsåret, dvs. 1978. En regel om detta har tagits in bland övergångsbestämmelserna. Bland övergångsbestäm- melserna finns likaså regler om förordnande av bl. a. olika ledamöter inför 1981 års fastighetstaxering. Detsamma gäller i fråga om vissa särskilda föreskrifter som inför 1981 års taxering skall utfärdas senare än enligt huvudregeln i FTL. Även dessa förslag har tidigare behandlats.

4 Kostnadsfrågor

Fastighetstaxeringskommittén har i sitt betänkande beräknat att kostna- derna för en allmän fastighetstaxering år 1981 uppgår till totalt ca 210 milj. kr. i 1978 års kostnadsnivå. En sådan samlad redovisning av kostnaderna har inte gjorts vid tidigare allmänna fastighetstaxeringar. I beloppet, som till bety- dande del avser kostnader för det i förhållande till tidigare fastighetstax- eringar avsevärt förbättrade förberedelsearbetet, ingår kostnader som belöper på olika statliga myndigheters medverkan —såväl i särskild ordning som inom ramen för deras normala verksamhet — kostnader för information om uppgiftslämnandet och om taxeringens ändamål och användningsområde, kostnader för utbildning av taxeringsfunktionärer, för anskaffning av blanketter, handböcker och kartor samt ersättningar åt ordförande, konsu- lenter och sakkunniga i fastighetstaxeringsnämnderna. Vidare ingår ersätt- ningar till förtroendevalda ledamöteri nämnderna med ca 35 milj. kr. Dessa . kostnader belastar dock inte statsverket utan faller på resp. kommuner. Mot kostnaderna om ca 210 milj. kr. ställer kommittén årliga intäkter för kommunerna genom garantibeskattningen om ca 2 200 milj. kr., vilket skall

Prop. 1979/80:40 , 191 jämföras med ett belopp av ca 1 300 milj. kr. som följd av de taxeringsvärden som 1975 års allmänna fastighetstaxering resulterade i. _

Det är svårt att göra en tillförlitlig och tillräckligt noggrann beräkning av vad det kostar att genomföra ett så pass omfattande förfarande som en allmän fastighetstaxering med den långa förberedelsetid som dessutom krävs. Ännu vanskligare är det att i förväg bedöma det tillskott till det allmännas inkomster som blir följden av de ändrade taxeringsvärdena. Jag anser emellertid att kommitténs kostnadsberäkning av sitt framlagda förslag har sådan tillförlitlighet att den kan ligga till grund för statsmakternas beslut om en fastighetstaxering med den utformning och den ambitionsnivå som jag anser är önskvärd och som jag har redogjort för i det föregående. De förändringar i kommittéförslagen som jag därvid har förordat ändrar inte på något avgörande sätt grunderna för beräkningarna. Givetvis kommer dock samordningen av uppgiftslämnandet för energiplaneringsändamål m. m. att medföra uppgifter som kommittén inte har kunnat förutse, men denna utvidgning ger enligt min uppfattning sådana fördelar och kostnadsbespa- ringar i stort att den inte bör underlåtas. Merkostnaderna på detta sätt är marginella jämfört med totalkostnaden för fastighetstaxeringen.

Som jag nyss antydde belöper kostnaderna för den allmänna fastighets- taxeringen och förberedelserna för denna på ett flertal ändamål och kommer därför att redovisas över olika utgiftsanslag på statsbudgeten. Jag syftar därvid på anslagen till länsstyrelserna, de lokala skattemyndigheterna och RSV. Vidare finns på statsbudgeten under åttonde huvudtiteln sedan budgetåret 1978/ 79 uppfört ett särskilt förslagsanslag, benämnt Kostnader för 1981 års allmänna fastighetstaxering. Från detta anslag, som för innevarande budgetår är uppfört med 35 milj. kr., har främst bekostats ersättningar till de olika organ LMV, Skogsstyrelsen och lantbruksuniversitetet — som på uppdragsbasis har medverkat i det förberedelsearbete med att utarbeta anvisningar av olika slag som RSV leder. Avsikten är att från detta anslag också skall bestridas kostnaderna för ersättning till nämndordförandena och de andra icke förtroendevalda funktionärer i fastighetstaxeringsnämnderna som inte fullgör uppdraget i nämnderna som ett led i sin normala tjänst. Däremot kommer inte belastningen på detta anslag att återspegla den samlade kostnaden för fastighetstaxeringen.

Under den tid som förberedelsearbetet inför 1981 års allmänna fastighets- taxering har pågått har medel utbetalats från berörda myndighetsanslag och det särskilda fastighetstaxeringsanslaget under åttonde huvudtiteln efter det att medel på vanligt sätt har anvisats av riksdagen för varje budgetår. När det gäller medelsbehovet under budgetåret 1980/ 81 — och eventuellt för kvarstå- ende kostnader även under budgetåret 1981 / 82 återkommer jag och andra berörda statsråd till detta i samband med förslaget till statsbudget för resp. budgetår. Det är således inte aktuellt med någon anslagsframställning hos riksdagen i förevarande sammanhang. Jag vill emellertid - efter samråd med chefen för kommundepartementet här framhålla att man, för att i så liten

Prop. 1979/80:40 192

utsträckning som möjligt behöva bygga upp en särskild, tillfällig organisation för den allmänna fastighetstaxeringen, bör sträva efter att samordna de regionala och lokala skattemyndigheternas medverkan i fastighetstaxerings- arbetet med utbyggnaden av den ordinarie taxeringsorganisationen i första instans.

S Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom budgetdepartementet upprättats förslag till

1. fastighetstaxeringslag,

2. lag om ändring i taxeringslagen(1956:623),

3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

4. lag om insamling av uppgifter för kommunal och statlig planering.

6 Specialmotivering

I kapitlet

1 5 I paragrafen anges huvudmomenten vid fastighetstaxeringen. Någon motsvarighet till paragrafen finns inte nu. Bestämmelsen i sista meningen om att taxeringsvärde inte skall åsättas fastighet som undantagits från skatteplikt har nu sin motsvarighet i 9 & sista stycket KL.

4 & anger sådan lös egendom som skall jämställas med fastighet vid fastighetstaxeringen. Bestämmelserna har sin motsvarighet i 45 andraa stycket KL och andra punkten av anvisningarna till 8 & KL.

I 5 lj sägs att den, som innehar fastighet och enligt 47 & KL jämställs med ägare till fastigheten även skall anses som ägare i FTL. Motsvarande stadgas nu i 172 & andra stycket TL.

6 5. Om den s. k. beskaffenhetstidpunkten talas i denna paragraf. Inne- hållet i paragrafen har med vissa redigeringar överförts från 4 & tredje stycket KL. Regler om den s. k. användningstidpunkten har tidigare gällt endast i fråga om fastighets skattepliktsförhållande. Enligt förslaget gäller den regeln nu uttryckligen också vid bedömning av beskattningsnatur, värdering m. m.

7 5 I lagrummet anges att allmän fastighetstaxering skall ske vart femte år. Tiden mellan två allmänna fastighetstaxeringar kallas den löpande taxeringSperioden. Frågan om att definiera begreppet allmän fastighetstax- ering i lagtexten har tagits upp av några remissinstanser. Jag anser inte att det behövs. Med allmän fastighetstaxering menas att alla fastigheter taxeras. De år som inte allmän fastighetstaxering görs, skall särskild fastighetstaxering ske. Då skall fastigheterna åsättas samma värden m. ni.. som vid den allmänna fastighetstaxeringen. Om vissa särskilt angivna omständigheter

Prop. 1979/80:40 . 193

inträffar under den löpande taxeringsperioden skall ny taxering göras vid den särskilda fastighetstaxeringen. Då frångås det beslut som fattades vid den allmänna fastighetstaxeringen. Motsvarigheten till det som sägs i 7 5 finns nu i 12 & KL. I 2 5 1 mom. TL omnämns också allmän fastighetstaxering. Den regeln föreslås få en redaktionell ändring.

.? Kapitlet

I kapitlet har införts regler om hur byggnader och mark skall klassificeras. Klassificeringen i detta kapitel är grundläggande för övriga moment vid taxeringen. En ändring av kommittéförslaget har gjortsi 1 &. Bestämmelsen i 4 & om att indelning inte skall få ske på grundval av tillfällig användning bör gälla även för byggnader. Frågan torde ha störst betydelse för mark. Beträffande byggnader skall i och för sig en årlig prövning ske vid inkomsttaxeringen. Det finns enligt min mening emellertid en viss risk för att en byggnad, som indelats på sådant sätt att den blivit skattefri, trots ändrad användning inte blir omtaxerad. Jag föreslår därför att regeln om tillfällig användning skall gälla all indelning och att detta anges i den inledande paragrafen.

Till byggnadstypen småhus hör det som i dagligt tal kallas villor, radhus och kedjehus. Någon särskild byggnadstyp för fritidshus har inte föreslagits. Garage- och förrådsbyggnader och andra mindre byggnader klassificeras också som småhus, om de utgör komplement till småhuset. De får anses utgöra komplement till småhuset, om de är inrättade för sådana ändamål, för vilka det kan finnas särskilda utrymmen i ett småhus. Definitionen av småhus avses överensstämma med den nuvarande definitionen.

Till gruppen hyreshus skall inte bara bostadshus föras. Hit räknas också affärshus, hotellbyggnader och liknande. Byggnad som ligger i anslutning till ett hyreshus och som används som förråd indelas också som hyreshus, om det behövs för verksamheten. Det är här fråga om utrymmen som också kan tänkas finnas i själva huvudbyggnaden, t. ex. i en affärsbyggnad.

För hyreshusen betyder förslaget en viss förändring mot vad som nu gäller. Vissa byggnader som för framtiden skall indelas som hyreshus, t. ex. hotell- och restaurangbyggnader hör i gällande ordning till specialbyggnader.

Definitionen industribyggnad motsvarar i stort sett vad som redan gäller. Byggnader som ligger i anslutning till industribyggnader och behövs för den industriella verksamheten bör indelas som industribyggnader. Hit hör t. ex. lagerbyggnader men inte kontorshus.

Övrig byggnad utgör en restpost. Till övriga byggnader hänförs en del byggnader som f. n. indelas som industribyggnad. Vissa förrådsbyggnader indelas som småhus och hyreshus. Till övrig byggnad skall också föras förrådsbyggnader och lagerbyggnader. Förutsättningen för detta är att byggnaden inte kan kopplas till ett småhus eller hyreshus. Främst är det fråga om centrallager och liknande byggnader som inte ligger i närheten av småhus

13 Riksdagen 1979/80. ] saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 194

eller hyreshus som det har anknytning till. Vidare kan det vara fråga om helt självständiga lagerbyggnader.

3 & Definitionen av småhus, hyreshus,ekonomibyggnader,industribygg- nader och övriga byggnader utgår från byggnadernas beskaffenhet, dvs. det ändamål som byggnaden är inrättad för. Ett hus som alltså är inrättat till bostad åt två familjer skall delas in som småhus, även om det används som bostad åt fier än två familjer.

Vid definitionen av specialbyggnader har man däremot utgått från användningssättet. En byggnad som är inrättad för högst två familjer skall inte delas in som småhus, utan som specialbyggnad, om den används för sådant ändamål som stämmer överens med definitionen av en specialbygg- nad. 3 5. har utformats så att byggnadens användningssätt vid klassificeringen har företräde framför byggnadens beskaffenhet. Byggnad som är inrättad som ekonomibyggnad skall dock alltid delas in som ekonomibyggnad.

Valet av byggnadstyp skall göras med ledning av den s. k. huvudsaklighets- principen. Byggnad som är inrättad för flera ändamål skall delas in efter hur den till övervägande del är beskaffad. Samma gäller byggnad som används för flera än ett specialändamål. Det kan också förekomma att byggnad delvis används för specialändamål och delvis för det ändamål som byggnaden är inrättad för. I sådant fall skall också huvudsaklighetsprincipen vara avgöran- de för valet av byggnadstyp.

4 & Indelning får som nämnts under 1 & inte ske på grundval av tillfällig användning. Om t. ex. mark som är lämplig för växtodling och är ägnad att plöjas används som tillfällig upplagsplats skall den delas in som åkermark, trots att den inte för tillfället används för växtodling.

De regler som införts i 4 & i fråga om tomtmark syftar bl. a. till att mark, där möjligheterna att bygga är tveksamma, inte kommer att åsättas tomtvär- de. Vidare skall planlagd obebyggd mark inte hänföras till exploateringsmark om det är uppenbart att exploatering inte kommer att genomförasMed detta avses fall då t. ex. vid översiktlig planering klarlagts att marken inte skall bebyggas. Vidare gäller t. ex. att man för vissa små tätorter med avstannande utveckling fastställt mycket omfattande stadsplaner och byggnadsplaner. I sådana fall då bebyggelse enligt planerna med stor sannolikhet inte kommer att ske inom överskådlig tid bör marken inte klassificeras som exploaterings- mark. I andra fall kan man göra den bedömningen att planlagd mark i närheten av en tätort kommer att ligga obebyggd under viss tid men att bebyggelse så småningom kommer att ske, eftersom den ligger inom område som enligt översiktliga planer reserverats för framtida bebyggelse. Kommer bebyggelsen att, såvitt man kan bedöma, dröja mer än omkring 15 år bör marken normalt inte indelas som exploateringsmark.

Ägoslaget exploateringsmark finns inte i gällande ordning. Det uppställda

Prop. 1979/80:40 195

kravet att marken enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan är avsedd att användas för byggnadsändamål stämmer också överens med definitionen av tomtmark. Därför har angetts att sådan planlagd mark skall indelas som exploateringsmark, endast om den inte kan indelas som tomtmark. Det betyder att, om så långtgående åtgärder har vidtagits med marken att byggnadslov eller fastighetsbildning föreligger, skall marken indelas som tomtmark.

Inom område som har avsatts för byggnadsändamål kan finnas mark som är avsedd för parker o. d. Definitionen av exploateringsmark omfattar även sådana områden genom uttrycket ”mark som till någon del är avsedd att användas för byggnadsändamål".

I likhet med exploateringsmark är täktmark ett nytt ägoslag. Ägoslagen skogsimpediment och övrig mark finns inte heller i gällande ordning.

3 Kapitlet

Kapitlet ersätter Sä KL där f.n. regler om undantag från skatteplikt finns. .

Vid klassificeringen av byggnader har definitionerna av specialbyggnader- na gjorts med tanke på att alla specialbyggnader skall vara skattefria. I 25 behövs därför endast sägas att specialbyggnader skall undantas från skatte- plikt. Enligt 5 Q 3 mom. KL skall även tomtområde till skattefri byggnad vara skattefritt. Enligt förslaget skall också tomtmark till specialbyggnaden undantas från skatteplikt liksom övrig mark och markanläggningar som hör till fastigheten. Skattefriheten gäller alltså även markanläggning på annans mark, om anläggningen omfattas av servitut till förmån för fastighet som innehåller skattefri egendom. Som jag nämnt i den allmänna motiveringen bör skattefrihet kunna medges även för byggnad under uppförande. En förutsättning för detta är att det klart framgår att byggnationen kommer att resultera i en byggnad som kan indelas som specialbyggnad.

3 & Iparagrafen anges den egendom med beskattningsnaturenjordbruks- fastighet som skall vara undantagen från skatteplikt. En utvidgning av skattefriheten har skett i dessa hänseenden.

I 4 & undantas från skatteplikt byggnad, tomtmark och övrig mark som tillhör vissa allmännyttiga rättssubjekt, om egendomen används i deras verksamhet såsom sådana. Om markanläggning gäller motsvarande som i 2 &. Paragrafen motsvarar i stort vad som nu gäller enligt 5 & KL.

I lagrummet undantas även främmande makters beskickningsfastigheter från skatteplikt. Förslaget står i överensstämmelse med gällande rätt. Liksom hittills bör RSV tillställa berörda länsstyrelser förteckning över hithörande fastigheter.

Prop. 1979/80:40 196

4 kapitlet

Bestämmelser om beskattningsnatur och taxeringsenhet finns nu i 7 och 855 KL. Vidare finns i Handledningen anvisningar beträffande dessa moment vid taxeringen. Reglerna i förslaget har fått en annan lagteknisk utformning men avser att ge i stort sett samma materiella innehåll.

I 15 anges att fastighet liksom nu skall utgöra taxeringsenhet, om inte annat sägs i kapitlet. Med fastighet avses registerfastighet.

I 25 skall registerfastighet delas upp i taxeringsenheter efter ägarförhåll- andena. Så kan ske om det finns olika ägare till skilda delar av en fastighet men inte vid samäganderätt. En viss motsvarighet till 2 5 finns i 8 5 2 mom. andra stycket andra meningen KL.

3 5 är en sammanslagningsregel, som också anger den geografiska gränsen för taxeringsenhet. Genom regeln skall all fast egendom som tillhör samma ägare inom en kommun slås samman. Om inte annat sägs i 4—9 55 skall all den sammanslagna egendomen utgöra en taxeringsenhet.

4 5 Taxeringsenhet får inte innehålla både skattefri och skattepliktig egendom. En ägares fastighetsinnehav enligt 35 skall därför delas upp i enlighet med skattepliktsförhållandena. En uppdelningsregel med anledning av skilda skattepliktsförhållanden finns också i gällande rätt. Den gäller emellertid endast om skattefriheten kan hänföras till särskilt område av

fastigheten. En och samma byggnad får däremot enligt gällande rätt vara skattefri och skattepliktig till skilda delar.

I 5 5 anges vilka olika typer av egendom som en taxeringsenhet får innehålla. En fastighetsägares samlade fastighetsinnehav enligt 1—4 55 skall genom 5 5 delas upp efter egendomens beskaffenhet och användning. Om uppdelning av registerfastighet i fiera taxeringsenheter med hänsyn till skilda användningssätt stadgas nu i 8 52 mom. tredje stycket KL och tredje punkten andra stycket av anvisningarna till 8 5 KL.

I 6 5 behandlas bl. a. i vilken utsträckning hyreshus och tomtmark härför skall utgöra en eller flera taxeringsenheter.. Ett krav för att egendomen skall ingå i en taxeringsenhet är att den ligger samlad. Det bör beträffande hyreshusenheter inom kvartersmark tolkas så att egendomen skall ligga i samma byggnadskvarter.

I 10 5 regleras hur samfälligheter skall behandlas vid bildande av taxeringsenheter. Samfälligheter behandlas f.n. i första punkten andra stycket av anvisningarna till 8 5 "KL. 10 5 motsvarar vad som sägs där med ett

Prop. 1979/ 80:40 197

undantag. Det undantag som gäller för gemensamhetsanläggningar till villafastigheter har utvidgats till att gälla även marksamfälligheter.

I 11 5 ges bestämmelser om taxcringsenheternas beskattningsnatur. Förslaget motsvarar i det stora hela det som nu gäller enligt 75 KL och Handledningen.

En nyhet är att fastigheter som är bebyggda med bostadshus och som är större än 2 ha men som inte har en areal produktiv mark om minst 5 ha, skall uppdelas i två taxeringsenheter. Den ena taxeringsenheten kommer att innehålla bostadsbyggnad och tomtmark och få beskattningsnaturen annan fastighet. Den andra taxeringsenheten kommer normalt att innehålla jordbruks- eller skogsbruksmark eller båda och taxeras som jordbruksfastig- het.

En fastighetsägare med flera fastigheter inom samma kommun får dock all jordbruks- och skogsbruksmark sammanförd till en taxeringsenhet, förutsatt att marken ingår i samma brukningsenhet. Det innebär att ägaren inte behöver ha flera olika mycket små taxeringsenheter med beskattningsnatu- ren jordbruksfastighet.

Även tvåhektarsfastigheterna omfattas av'dcnna regel. Produktiv mark på en med bostadsbyggnad bebyggd fastighet vars areal är högst 2 ha skall således under vissa omständigheter delas in som något eller några av de produktiva ägoslagen och taxeras som jordbruksfastighet. Om ägaren inom samma kommun har egendom som utgör lantbruksenhet skall nämligen den produktiva marken från tvåhektarsfastigheten föras till lantbruksenheten, om de olika markområdena ingår i samma brukningsenhet.

5 kapitlet

2 5 För bl. a. skogsfastigheter fanns vid 1975 års allmänna fastighetstax- ering särskilda bestämmelser om att taxeringsvärdet kunde sättas under 75 % av marknadsvärdet. Någon direkt motsvarighet härtill finns inte i FTL.

I 3 5 första stycket definieras begreppet marknadsvärde. Regeln motsvarar punkt 1 av anvisningarna till 95 KL. 35 andra stycket anger vilka privaträttsliga förpliktelser som skall beaktas vid värderingen. "Regeln motsvarar i huvudsak punkt 1 andra meningen av anvisningarna till 9 5 KL. Marknadsvärdet skall liksom f.n. avse priset utan avräkning för skulder. Någon bestämmelse om detta har inte ansetts behövlig. Privaträttsliga förpliktelser som tagits in i tomträttskontrakt skall i fortsättningen beaktas vid värderingen.

Prop. 1979/80:40 198

35 tredje stycket. Bestämmelsen om att värderingen skall grundas på de belåningsförhållanden som normalt gäller för likartade fastigheter motsvarar vad som tillämpades vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.

I 35 fjärde stycket ges en specialbestämmelse om värderingen av fastigheter som ligger i olika kommuner. Om dessa fastigheter skulle ha utgjort en taxeringsenhet om de legat inom samma kommun 'skall deras marknadsvärde bestämmas som om en enda taxeringsenhet hade förele- gat.

6 5 anger att det tekniska nuvärdet skall bestämmas genom att återan- skaffningskostnaden för byggnaden eller markanläggningen, omräknad till värdet under andra året före taxeringsåret, multipliceras med en nedräknings- faktor, som beaktar den värdeminskning som egendomen har undergått mellan det år då egendomen togs i bruk och andra året före taxeringsåret. Detta motsvarar i princip bestämmelserna i punkt 2 av anvisningarna till 9 5 KL om bestämmandet av det tekniska nuvärdet.

85 första stycket motsvarar nuvarande bestämmelse i punkt 1 av anvisningarna till 105 KL. Förslaget innebär bl.a. att delvärden skall bestämmas till 75 % av marknadsvärdet och att värdetidpunkten skall vara andra året före taxeringsåret.

6 kapitlet

15 Värderingsenhet skall endast omfatta egendom som ingår i en enda taxeringsenhet. Detta innebär en ändring i förhållande till vad som gäller enligt Skvl enligt vilken en värderingsenhet kan få omfatta skogsmark på flera taxeringsenheter i det fall taxeringsenhetema ligger i skilda kommuner och skulle ha sammanförts till en taxeringsenhet om de hade varit belägna i samma kommun. Enligt förslaget i 7 kap. 65 FT L kommer det även i fortsättningen att vara möjligt att låta genomsnittliga förhållanden för en skoglig brukningsenhet inom ett värdeområde vara avgörande för värdefak- torernas storlek.

2 5 reglerar om småhus och komplementhus skall utgöra eller ingå i värderingsenhet. Med komplementhus avses byggnad som utgör ett kom- plement till ett småhus i funktionellt avseende, såsom garage, förråd m. m. Med värde avses i paragrafen taxeringsvärdet.

3 5 Enligt huvudregeln skall varje hyreshusenhet utgöra en värderings- enhet. Om det väsentligt underlättar värderingen skall hyreshusenhet kunna uppdelas i flera värderingsenheter. Så kan vara fallet om olika värdefaktorer gäller för de olika husen som ingår i taxeringsenheten.

Prop. 1979/80:40 199

4 5 innehåller bestämmelser om i vilka fall ekonomibyggnader skall utgöra värderingsenhet. Bestämmelserna stämmer överens med de regler som f.n. gäller enligt RSV:s anvisningar. Om värderingen väsentligt underlättas får ekonomibyggnader som eljest skulle ingå i samma värderings- enhet utgöra egna värderingsenheter.

15 5 anges att en byggnad som är inrättad för väsentligt olika ändamål får indelas i olika värderingsenheter om det underlättar värderingen. En sådan indelning blir aktuell endast om byggnaden enligt huvudsaklighetsprincipen vid klassificeringen blir skattepliktig.

7 5 innehåller bestämmelser om i vilka fall tomt skall utgöra värderings- enhet. Enligt huvudregeln skall varje tomt utgöra en värderingsenhet. Paragrafen innehåller också regler om uppdelning av tomt i flera värderings- enheter.

Med tomt avses i detta sammanhang markområde, som utgörs av byggnadsplats för småhus, hyreshus, specialbyggnad eller industribyggnad samt i direkt anslutning till byggnadsplatsen liggande trädgård, parkerings- plats, upplagsplats, kommunikationsutrymme m. m. Närmare definition om vad som menas med tomt kommer att lämnas i verkställighetsföreskrifter eller i anvisningar.

I 8 5 lämnas föreskrifter om uppdelning av exploateringsmark i värde- ringsenheter med hänsyn till det användningssätt som anges i fastställd detaljplan.

12 5 anger att fastighets andelar i samfällighet skall utgöra en värderings- enhet för varje byggnadstyp och ägoslag. Uppdelning får dock ske i två eller flera värderingsenheter, om det väsentligt underlättar värderingen.

Paragrafen är tillämplig på t. ex. samfälld skogsmark, som inte utgör särskild taxeringsenhet enligt 4 kap. 10 5. Normalt bör en fastighets andelar i olika marksamfälligheter kunna utgöra en värderingsenhet, om samfällighe- terna består av samma ägoslag och om ägoslagets beskaffenhet inte är alltför varierande. 12 5 är däremot inte tillämplig på sådan mark- och anläggnings- samfällighet som utgör särskild taxeringsenhet enligt 4 kap. 105 eller på sådan gemensam byggnad eller anläggning, som lämpligen värderas tillsam- mans med egendom tillhörande de delägande fastigheterna enskilt. Exempel på det senare är en garagesamfällighet som hör till ett villaområde.

7 kapitlet

3 5 innehåller bestämmelse om att för byggnader och ägoslag som avses i 8—15 kap. skall taxeringsvärde bestämmas med utgångspunkt i riktvärden. Denna bestämmelse motsvarar regeln i punkt 4 av anvisningarna till 10 5 KL.

Prop. l979/ 80:40 200

Dessa riktvärden skall bestämmas för värdefaktorer, som i någon utsträck- ning varierar inom värdeområdet och som har särskild betydelse för marknadsvärdet. Detta innebär att riktvärde inte skall bestämmas för vatten och avlopp om t. ex. alla tomter har tillgång till vatten och avlopp.

För de värdefaktorer som inte särskilt beaktas i riktvärdet skall detta bestämmas med utgångspunkt i förhållanden som i genomsnitt eller i huvudsak råder inom värdeområdet. Paragrafen innehåller även en bestäm- melse om att värdefaktorer, som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande, skall indelas i klasser. Motsvarande gällde enligt RSV:s anvisningar vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.

45 innehåller en föreskrift om att riktvärdet skall bestämmas i enlighet med bestämmelserna i 5 kap. 2—5 55. Detta innebär bl. a. att riktvärdena skall anges i taxeringsvärdenivå.

I 14 5 finns en värderingsregel för mark med saneringsbyggnad. Att hänsyn skall tas till kostnader i samband med rivning innebär att även evakuerings- kostnader skall beaktas.

8 kapitlet

1 5 Paragrafen innebär att i riktvärde för småhus skall innefattas även värde av utrymmen i de byggnader som utgör ett komplement till småhuset i funktionellt avseende, såsom garage, förråd m. m. Detta stämmer överens med RSV:s anvisningar.

2 5 innehåller en bestämmelse om att som riktvärde för ett normhus får endast anges värden i en fastställd värdeserie. Denna värdeserie kommer att styra ambitionsnivån vid indelningen i värdeområden. Med stöd av bestäm- melsen i 7 kap. 7 5 kommer RSV att bemyndigas att fastställa en sådan serie.

I 3 5 anges att inom varje värdeområde skall riktvärden för småhus bestämmas för skilda förhållanden för en eller flera av i paragrafen angivna värdefaktorer. I 143 5 1 mom. TL finns bestämmelser om fastställande av riktvärden för skilda förhållanden. Närmare föreskrifter om värdefaktorer finns i RSV:s anvisningar. Bestämmelser om klassindelning av värdefaktorer finns f. n. inte i lag utan endast i RSV:s anvisningar.

Värdefaktorn storlek fanns även vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. Definitionen av denna värdefaktor i förslaget skiljer sig från nuvarande definition i RSV:s anvisningar på så sätt att storleken enligt förslaget skall bestämmas enligt de nya mätregler, som gäller från den 1 juli 1978. Storleken skall således bestämmas med hänsyn till vad som utgör primär bruksarea. Utrymmen såsom källarutrymmen bör, i stället för som vid 1975 års taxering beaktas vid standardklassificeringen, påverka husets storlek.

Prop. 1979/ 80:40 201

Definitionen av värdefaktorn ålder skiljer sig från vad som gällde vid 1975 års fastighetstaxering enligt RSV:s anvisningar genom att inte bara mer omfattande om- och tillbyggnader skall beaktas utan samtliga sådana.

Värdefaktorn standard skall bestämmas med hänsyn till husets byggnads- material och utrustning. Vid 1975 års allmänna fastighetstaxering skulle, enligt RSV:s anvisningar, standardklassen bestämmas främst med hänsyn till småhusets utrustning och biutrymmesstandard.

Värdefaktorn byggnadskategori skall bestämmas med hänsyn till om småhuset är friliggande, kedjehus eller radhus och om särskilda skäl föreligger, antal lägenheter.

I riktvärdet för småhus skall även beaktas tre olika fastighetsrättsliga förhållanden, nämligen småhus som ligger på tomtmark som utgör själv- ständig fastighet samt på tomtmark som utgör icke självständig fastighet och som går resp. inte går att avstycka.

Med värdefaktorn värdeordning avses småhusets värde i förhållande till övriga småhus på tomten.

Paragrafen innehåller även regler för klassindelning av värdefaktorerna storlek, ålder och standard.

9 kapitlet

I 5 innehåller bestämmelser om bestämmande av värde av hyreshus och om hur riktvärde för hyreshus skall anges. Riktvärde för en hyreshusenhet bestående av hyreshus och tomtmark skall utgöra sammanlagda värdet av byggnader och mark.

I 2 5 anges att som riktvärde för en hyreshusenhet av viss angiven beskaffenhet får endast anges värden i en fastställd värdeserie. Denna hyreshusenhet skall vara bebyggd med ett hyreshus som är uppfört under åren 1950-59 i stället för som i kommitténs förslag mer än trettio år före taxeringsåret. Vid 1975 års fastighetstaxering förekom fem olika tabellnivåer för hyreshusenhet. Hittills gjorda prisanalyser tyder på att detta kommer att bli tillräckligt även vid 1981 års taxering. Värdeserien torde enligt vad nu kan bedömas komma att bli 310 000, 330 000, 350 000, 370000, 390 000 kr.

3 5 innehåller en bestämmelse om att inom varje värdeområde skall riktvärden bestämmas för skilda förhållanden för en eller fiera av värdefak- torerna hyra, ålder, standard och markvärdeandel. Paragrafen innehåller även definitioner av dessa värdefaktorer och regler för klassindelning av dessa.

Vid 1975 års allmänna fastighetstaxering förekom, enligt RSV:s anvis- ningar, värdefaktorerna åldersklass, standardklass och hyra.

Med hyra avses bruksvärdehyra för bostäder och marknadsmässig hyra för lokaler.

Prop. 1979/80:40 202

Värdefaktorn ålder stämmer i huvudsak överens med värdefaktorn åldersklass vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. Emellertid skall i fortsättningen beaktas alla om- och tillbyggnader och således inte enbart mer omfattande sådana.

Vid 1975 års allmänna fastighetstaxering bestämdes standarden enligt RSV:s anvisningar med utgångspunkt i fastighetens modernitet varvid beaktades enbart den sanitära utrustningen. Enligt förslaget ges standardbe- greppet samma innebörd som för småhus. Standarden skall således bestäm- mas med hänsyn till hyreshusets byggnadsmaterial och utrustning.

Värdefaktorn markvärdeandel avser förhållandet mellan värderingsenhe- tens markvärde och dess årliga totalhyra. Denna värdefaktor förekom även vid 1975 års allmänna fastighetstaxering men benämndes då inte markvär- deandel.

10 kapitlet

I 1 5 anges att riktvärde för ekonomibyggnad skall utgöra värdet av en eller fiera ekonomibyggnader eller del av ekonomibyggnad.

Detta motsvarar i huvudsak vad som tillämpades vid 1975 års allmänna fastighetstaxering enligt RSV:s anvisningar.

2 5 innebär att riktvärde för en viss ekonomibyggnad avseende djurstall för mjölkkor skall anges i en fastställd värdeserie.

3 5 anger vilka värdefaktorer som särskilt skall beaktas vid bestämmande av riktvärde. Paragrafen innehåller även en definition av värdefaktorerna, som är byggnadskategori, storlek, ålder och beskaffenhet.

Med byggnadskategori avses det ändamål som värderingsenheten huvud- sakligen är inrättad för. Vid 1975 års allmänna fastighetstaxering delades byggnaderna också in i olika byggnadskategorier enligt RSV:s anvis- ningar.

Storleken skall bestämmas med hänsyn till torkningsförrnågan beträffande torkar, med hänsyn till lagringsvolymen beträffande silor och med hänsyn till byggnadernas yta på marken i övriga fall. Även vid 1975 års allmänna fastighetstaxering beaktades storleken enligt RSV:s anvisningar.

Värdefaktorn ålder skall bestämmas på samma sätt som motsvarande värdefaktor för småhus. Byggnadens ålder beaktades även vid 1975 års allmänna fastighetstaxering enligt RSV:s anvisningar.

Beskaffenheten skall bestämmas med hänsyn till byggnadsmaterial, utrustning och byggnadens skick. Enligt RSV:s anvisningar beaktades även vid 1975 års allmänna fastighetstaxering i vissa fall beskaffenheten och skicket.

Prop. 1979/ 80:40 203

11 kapitlet

Förslag till lagtext kommer att lämnas i ett senare sammanhang.

12 kapitlet

! 5 innehåller bestämmelser om vad riktvärden för tomtmark för småhus, hyreshus, industribyggnad och övrig byggnad skall utgöras av.

2 5 innebär att till grund för värderingen av all tomtmark skall ligga förutsättningen att tomten kan bebyggas omedelbart. Som riktvärde för tomtmark skall anges värden i en fastställd värdeserie.

13 5 anges vilka värdefaktorer som särskilt bör beaktas vid bestämmande av riktvärdena för tomtmark för småhus. Vidare ges en kort definition av vad avses med varje värdefaktor. I paragrafen anges vidare hur klassindelningen av värdefaktorer skall ske.

4 5 innehåller bestämmelser om vilka värdefaktorer som särskilt bör beaktas vid bestämmande av riktvärde för tomtmark för hyreshus. Vidare innehåller paragrafen en kort definition av dessa värdefaktorer. Med värdefaktorn typ av bebyggelse förstås om tomten är avsedd att bebyggas med bostäder eller lokaler. Värdefaktorn typ av våningsplan avser planets utformning och belägenhet inom byggnaden.

I 5 5 anges att riktvärden för tomtmark för industribyggnad eller övrig byggnad skall bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn typ av bebyggelse. En kort definition av denna värdefaktor ges i paragrafen.

l 6 5 anges att riktvärde för exploateringsmark skall bestämmas genom att de riktvärden som har fastställts för tomtmark för småhus, hyreshus eller industribyggnad eller övrig byggnad multipliceras med en exploateringsfak- tor.

7 5 anger att exploateringsfaktorn skall bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorerna väntetid och exploateringstid. Paragrafen innehåller även en definition av dessa värdefaktorer.

8 5 innehåller bestämmelser om värdering av mark som indelas i ägoslaget täktmark. Riktvärden för täktmark skall beräknas som produkten av en brytningsfaktor och värdet per kubikmeter brytvärd fyndighet av olika slag vid omedelbar brytning. Kubikmetervärdet skall inom varje värdeområde bestämmas till marknadsmässigt arrendepris och får anges endast till vissa bestämda värden i en fastställd värdeserie.

Prop. 1979/ 80:40 204

I 9 5 anges att brytningsfaktorn skall bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorerna väntetid och brytningstid. Dessa värdefaktorer definieras i paragrafen.

13 kapitlet

1 1 5 anges att riktvärde för åkermark skall utgöra värdet per hektar åkermark.

2 5 Paragrafen föreskriver att som riktvärde för åkermark som är tillfreds- ställande dränerad, av genomsnittlig godhet och med normala brukningsför- hållanden får endast anges värden i en fastställd värdeserie.

3 5 innehåller en bestämmelse om vilka värdefaktorer som särskilt skall beaktas vid bestämmande av riktvärde för åkermark. Paragrafen innehåller även en definition av regler om klassindelning av dessa värdefaktorer, som är godhet, brukningsförhållanden och dränering.

Enligt 4 5 skall riktvärde för betesmark utgöra värdet per hektar betesmark och anges för varje värdeområde för åkermark.

5 5 För betesmark skall finnas en värdefaktor benämnd beskaffenhet. Med beskaffenhet avses främst betesmarkens produktionsförmåga samt dess bruknings- och torrläggningsförhållanden.

Inom varje värdeområde skall riktvärden för betesmark bestämmas för skilda förhållanden av denna värdefaktor.

Paragrafen innehåller även en bestämmelse om klassindelning av denna värdefaktor.

14 kapitlet

] 5 anger att riktvärde för skogsmark med växande skog skall utgöra värdet per hektar skogsmark.

2 5 Paragrafen föreskriver att som riktvärde för skogsmark med växande skog av genomsnittlig beskaffenhet inom en region bestående av ett eller flera län eller delar därav får endast anges värdena i en fastställd värdeserie.

3 5 innehåller en bestämmelse om att inom varje värdeområde skall riktvärden för skogsmark med växande skog bestämmas för skilda förhål- landen för en eller flera av värdefaktorerna godhet, kostnadsklass, Virkesför- råd per hektar, trädslagsklass och barrskogens grovskogsprocent. Paragrafen innehåller en definition av dessa värdefaktorer.

Prop. l979/ 80:40 205

4 5 innehåller en bestämmelse om riktvärde för skogsimpediment. Detta värde skall utgöra värdet per hektar och anges för varje värdeområde för skog.

5 5 Riktvärdet för skogsimpediment skall inom varje värdeområde bestämmas för skilda förhållanden av värdefaktorn beskaffenhet. Paragrafen innehåller en definition av denna värdefaktor.

15 kapitlet

l 5 inleds med en definition av vad som skall avses med vattenfallsenhet. I paragrafen finns också en kort beskrivning av förfarandet vid värdering av vattenfallsenhet.

Enligt 2 5 skall värdet av nybyggd kraftstation eller regleringsanläggning bestämmas som produkten av kraftstationens eller regleringsanläggningens taxeringseffekt i kilowatt och av ett riktvärde.

3 5 innehåller en definition av begreppet taxeringseffekt och bestämmel- ser om hur denna effekt bestäms.

4 5 första stycket anger att taxeringseffekten för en kraftstation med tillhörande andelari regleringsanläggningar skall delas upp mellan åena sidan kraftstationen och å andra sidan regleringsanläggningarna och hur denna uppdelning skall ske.

4 5 andra stycket innehåller bestämmelser om hur den taxeringseffekt som har bestämts för en kraftstations andelar i regleringsanläggningar skall delas upp mellan de regleringsanläggningar som ligger uppströms.

14 5 tredje stycket anges att en regleringsanläggnings taxeringseffekt är summan av de taxeringseffekter som beräknats för anläggningen vid uppdelningar enligt andra stycket.

5 5 innehåller regler om bestämmande av riktvärde för en kraftstation. Detta riktvärde skall bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn godhet. Paragrafen innehåller vidare bl. a. en definition och klassindelning av denna värdefaktor.

1 6 5 förskrivs att riktvärdet för en regleringsanläggning är lika med riktvärdet för en kraftstation med den godhet som är genomsnittlig för riket.

7 5 innehåller regler om bestämmande av byggnadsvärde för en vatten- fallsenhet.

Byggnadsvärdet skall bestämmas till det tekniska nuvärdet av de byggna- der som hör till taxeringsenheten. Värderingen skall ske enligt de allmänna grunderna i 5 kap. 6 5 för bestämmande av det tekniska nuvärdet. Vid denna

Prop. 1979/80:40 206

beräkning får emellertid 75 % av återanskaffningskostnaden inte överstiga det totala värdet som har beräknats enligt 15 kap. 2—6 55.

Vidare anges i paragrafen att byggnadsvärdet av regleringsanläggning och kraftstation som är under uppförande skall bedömas enligt 7 kap. 12 5. Detta innebär att byggnadsvärdet i detta fall skall bestämmas till hälften av nedlagd kostnad, omräknad till det genomsnittliga kostnadsläge som gällde under andra året före taxeringsåret.

I 8 5 finns bestämmelser om storleken av markvärdet för en vattenfalls- enhet.

Markvärdet för en vattenfallsenhet är skillnaden mellan det enligt 19 kap. 2—6 55 beräknade totala värdet och 75 % av återanskaffningskostnaden för taxeringsenhetens byggnader. Markvärdet skall vara noll om 75 % av återanskaffningskostnaden överstiger det totala värdet.

Om kraftstationen inte har tagits i bruk skall det sålunda beräknade markvärdet reduceras med en tredjedel. Om regleringsanläggning inte har tagits i bruk skall inte något markvärde bestämmas för denna.

9 5 anger hur värdet av andelskraft skall bestämmas och att rätt till andelskraft i regel skall utgöra särskild taxeringsenhet.

Värdet av kraftstation skall minskas med värdet av förekommande andelskraft.

10 5 innehåller bestämmelser om värderingen av ersättningskraft samt om hur belastning och förmån av ersättningskraft skall behandlas vid värderingen.

16 kapitlet

Förslag till lagtext kommer att lämnas i ett senare sammanhang.

17—20 kapitlena

Såsom framgått av den allmänna motiveringen överensstämmer åtskilliga av de nya reglerna i FTL med vad som redan gäller. I slutet av denna specialmotivering finns en tabell som anger de föreslagna lagrummens i FTL motsvarigheter i TL. I det följande redovisas därför inte alla lagrum som har sina direkta motsvarigheter i gällande rätt. I övrigt bör nämndaltabell ge tillräcklig information. Vidare bör påpekas att flera av de lagrum i TL som nu föreslås upphävda bara innehåller en hänvisning till ett annat lagrum i TL. I dessa fall innebär den föreslagna FTL oftast att de lagrum vartill hänvisning skett överförts till FTL. Inte heller dessa fall fordrar närmare kommentar.

Prop. 1979/80:40 207

17 kapitlet

2 5 första stycket. I lagrummet anges att indelningen i fastighetstaxerings- distrikt numera skall göras efter fastighetskategori. Andra stycket innehåller en undantagsregel om att fastighet kan ingå i distrikt för annan fastighets- kategori än fastigheten tillhör, om det behövs för att t. ex. behovet av lokalkännedom skall kunna tillgodoses. Tredje stycket har inte någon motsvarighet i TL. Här stadgas att alla taxeringsenheter som tillhör en och samma fastighet skall hänföras till samma taxeringsdistrikt.

5 5 upptar en föreskrift om vem som skall besluta om distriktsindelning. Beslut om distriktsindelning får anses vara ett normbeslut i den nya RF:s mening. Regler om detta skall därför ges i författning. Liksom f.n. bör beslutanderätten ligga hos länsstyrelsen. (131 5 femte stycket TL). Denna rätt kan emellertid inte tilläggas länsstyrelsen direkt i FTL. Därför har föreslagits att det i 55 föreskrivs att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer beslutar om indelning i fastighetstaxeringsdistrikt. Motsvarande stadgas i 5 5 första stycket TL. Delegering av beslutanderätten kan sedan ske i administrativ ordning. Beslut om distriktsindelning kan inte överklagas. Motsvarande gäller i fråga om inkomsttaxeringen (10 5 andra stycket TL). En bestämmelse härom har tagits in 14 5.

1 7—15 55 finns regler om sammansättning m. m. i fastighetstaxerings- nämnd. Bestämmelserna motsvarar i allt väsentligt vad som f.n. finns föreskrivet i TL. Reglerna har dock anpassats till vad som gäller vid inkomsttaxeringen.

16 5 reglerar ordförandens arbetsuppgifter. Reglerna är inte så detaljerade som nuvarande regler. I den mån ytterligare regler behövs kan de lämpligen utfärdas i administrativ ordning. Paragrafen har 11 5 TL som mönster. Enligt 17 5 är konsulenternas arbetsuppgifter desamma som f. n. Konsulenten skall dock dessutom medverka redan under förberedelsearbetet. I 15 5 andra stycket föreslås att konsulenten inte får vara ledamot av den nämnd han biträder. Nu gäller enligt 1355 2 mom. TL att konsulenten inte får vara ledamot av taxeringsnämnd i länet. Eftersom en konsulent föreslås bli förordnad att biträda vid taxeringen av visst slag av värderingsobjekt. t. ex. för industrier, innebär det att han vanligen kommer att biträda bara viss eller vissa nämnder inom ett län.

Till skillnad från 1975 års taxering kan konsulenten vara ledamot av en fastighetstaxeringsnämnd i samma län som han är konsulent i.

I 18 5 ges föreskrifter om lokala skattemyndigheternas arbetsuppgifter och i 19 och 20 55 anges skattechefens uppgifter. Bestämmelsen i gällande rätt om att länsstyrelsen skall vaka över att taxeringsarbetet bedrivs ändamåls-

Prop. 1979/80:40 208

enligt bör slopas, såsom har gjorts genom RS-reformen beträffande inkomst- taxeringen.

I 21 5 anges att nämnden efter samråd med skattechefen får anlita sakkunnig och att samråd med denne skall ske vid behov av tolk. Paragrafen motsvarar 135 5 mom. TL. Särskild skogssakkunnig, som f. n. förordnas att biträda nämnden bör i fortsättningen förordnas som konsulent. Någon uttrycklig föreskrift om detta behövs inte. Reglerna om konsulent bör kunna täcka behovet.

22-25 55 innehåller arvodesregler. Reglerna avses ersätta nuvarande 173 5 1, 2, 3 och 5 mom. TL. Reglerna har anpassats till de ändringar som har föreslagits i övrigt igällande ordning. Anpassning sker således till att det möte- som hålls inför skattechefen (1445 1 mom. TL) samt de förberedande överläggningar, som hålls med fastighetstaxeringsnämndens arbetsgrupp strax före taxeringen (145 5 TL) föreslås slopade. Vidare har arvodesreglerna anpassats till att fastighetstaxeringsombudens arbetsuppgifter läggs på LMV.

Under 22 och 23 55 har kommittén föreslagit regler om RSV:s verksamhet. Eftersom sådana regler finns i andra författningar behöver frågan ej regleras i FTL.

18 kapitlet

I 1 5 första stycket lämnas bestämmelser om deklarationsskyldighet och om undantag från denna skyldighet. Lagrummet motsvarar 1365 1 mom. första stycket TL. Beloppsgränsen för att deklarationsskyldighet inte skall föreligga för byggnad på annans mark har dock höjts till 10 000 kr. från 5 000 kr. Vidare har en regel införts som innebär att deklaration skall avges för sådan byggnad, om den används till stadigvarande bostad eller om bostads- ytan överstiger 10 m2. Grunden härtill äri första fallet att uppgifter för FoB 80 skall kunna erhållas och i det andra att taxeringsmyndigheterna skall få en möjlighet att bedöma huruvida skattefrihet föreligger. För kommunikations- fastighet skall inte deklaration lämnas med undantag för husbyggnad som används för annat än kommunikationsändamål. Deklaration skall avges av ägare till fastighet. I 1 kap. 5 5 jämställs den som enligt 47 5 KL skall uppta garantibelopp till beskattning med ägare i FT L:s mening.

I 1 5 andra stycket har införts en ny regel som, liksom vid inkomsttax- eringen (22 5 2 mom. TL), ger möjlighet att efter anmaning ålägga fastighets- ägare att avge deklaration, även om ägaren inte är skyldig att deklarera enligt huvudregeln.

I 2 5 anges vem som skall lämna deklaration för omyndiga, m.fl. Motsvarande regler finns i 47 5 TL.

Prop. 1979/ 80:40 209

14 5 anges vilka uppgifter fastighetsdeklaration skall innehålla. Nuvaran- de regler om innehållet i fastighetsdeklaration finns i 1365 1 mom. tredje stycket TL. Uppgiftsskyldigheten är enligt förslaget i stort sett densamma som enligt gällande rätt men har dock preciserats något. Detaljbestämmel- serna bör ges i annan form än lag.

5 5 innehåller en i fastighetstaxeringssammanhang ny regel. Regeln innebär att fastighetsdeklaration i vissa fall får lämnas i förenklad form.

I 6 5 första stycket anges att, fastighetsägare, utöver uppgifter enligt 4 5, bör lämna upplysningar som är av betydelse för taxeringen av fastigheten. Någon motsvarighet till regeln finns inte nu beträffande fastighetstaxeringen. Regeln har införts i FTL med 31 5 1 mom. TL som förebild.

6 5 andra stycket första meningen motsvarar nuvarande 136 5 2 mom. första stycket. Lagrummet lämnar föreskrift om skyldighet att efter anma- ning lämna andra upplysningar än vad som anges i deklarationsformuläret. I andra meningen har intagits en regel om skriftliga upplysningar som motsvarar vad som gäller vid inkomsttaxeringen enligt 31 5 2 mom. första stycket TL.

Under 65 upptog kommittén en regel om att uppgifter för statistiska ändamål efter beslut av regeringen skall kunna infordras i deklaration. Någon regel av detta innehåll kan med hänsyn till RF inte tas in i FTL.

7 5 Paragrafen motsvarar till en del 136 5 2 mom. andra stycket iTL, som ger föreskrifter om skyldighet att förete vissa handlingar rörande skog. Samma skall enligt paragrafen gälla även andra handlingar som behövs för kontroll. Lagrummet har utformats med 31 5 2 mom. andra stycket TL som förebild.

18 5 ges möjlighet till besiktning av fastighet i vissa fall. Besiktning får ske såväl under förberedelsearbetet som vid taxeringen om överenskommelse härom träffas med fastighetsägaren. Regeln har 31 5 2 mom. tredje stycket sista meningen TL angående inkomsttaxering till förebild.

111 och 12 55 föreskrivs skyldighet för byggnadsnämnder, lantbruksnämn- der och brandförsäkringsanstalter att under vissa förutsättningar lämna uppgifter för fastighetstaxeringen. Reglerna motsvarar 139 och 140 55 TL och 69 a 5 första stycket TK. Vid överföringen till FTL har en justering av innehållet i det sistnämnda lagrummet gjorts på så vis att det i fortsättningen skall vara regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, som skall föreskriva närmare om skyldighet för lantbruksnämnd att lämna uppgifter för taxeringen. Enligt 69a5 TK skall LBS efter samråd med RSV lämna föreskrifter i detta hänseende.

14 Riksdagen 1979/80. ] sam/. Nr 40

Prop. 1979/80:40 210

I 16 5 anges vilka som har rätt att granska deklaration. I 1725 första stycket 3) TL och samma lagrum jämfört med 505 1 mom. första—fjärde styckena TL stadgas nu om rätt att ta del av fastighetsdeklaration. Förslaget överensstämmer i stort sett med dessa regler. En anpassning med hänsyn till de ändringar som har föreslagits beträffande de som skall medverka i arbetet med fastighetstaxeringen har dock gjorts i förslaget.

I 22 5 anges vilka som får utfärda anmaning i samband med fastighets- taxeringen. Liknande regler finns f. n. i 142 5 första stycket TL. Förslaget har anpassats till vad som gäller vid inkomsttaxeringen enligt 51 5 första stycket TL. Dock har i 225 inte getts rätt för chef för revisionsenhet att utfärda anmaning, eftersom revision inte förekommer vid fastighetstaxering.

24 5 innehåller en regel om rätt att förelägga vite i samband med anmaning. En sådan regel finns nu i 142 5 tredje stycket TL. Regeln i 24 5 har utformats efter innehållet i 535 TL. Regeln i 245 har utformats efter innehållet i 53 5 TL. Chefför revisionsenhet får dock inte förelägga vite enligt förslaget till 24 5. vilket är möjligt enligt 53 5 TL.

1 25—30 55 finns regler om anmaning, vite m. m. Bestämmelserna motsva- rar vad som redan gäller.

I detta kapitel finns ett antal bestämmelser med anknytning till sekretess- frågor. Regeringen har nyligen för riksdagen framlagt förslag till nya bestämmelser inom sekretessområdet (prop. 1979/ 8012, Förslag till sekretess- lag m. m.). Bestämmelserna i kapitlet kommer senare att anpassas till de nya reglerna om sekretess. I sammanhanget vill jag också påpeka att det knappast kan anses påkallat att nu föreslå ett särskilt undantag från meddelarfriheten. En sådan lagändring skulle nämligen inte få någon praktisk betydelse med tanke på den korta tid som återstår från början av 1981 års allmänna fastighetstaxering till dess den nya sekretesslagstiftningen skall träda i kraft.

19 kapitlet

1 5 I paragrafen sägs när föreskrifter för förberedelsearbetet och förslag till värderingsföreskrifter skall vara meddelade. Vidare bestäms att föreskrifter- na och förslagen omedelbart skall överlämnas till LMV och länsstyrelserna. Om meddelande av anvisningar av organisatorisk och värderingsteknisk natur och om förslag till värderingsanvisningar stadgas nu i 143 5 1 mom. TL.

2 5 I denna paragraf föreskrivs att en arbetsgrupp skall finnas i varje fastighetstaxeringsdistrikt under förberedelsearbetet. Om arbetsgrupper som

Prop. 1979/80:40 211

skall delta i förberedelsearbetet finns nu föreskrivet i 143 5 2 mom. andra stycket TL. Enligt förslaget har antalet deltagande i arbetsgruppen utökats. Någon lagreglering om arbetsordning för arbetsgruppen synes inte behövlig. RSV bör i stället utfärda anvisningar i detta hänseende. Reglerna för fastighetstaxeringsnämndens arbete bör kunna tillämpas analogivis.

I 3 5 anges riktlinjer för hur förberedelsearbetet skall bedrivas. LMV och arbetsgruppen ges bl. a. uppgiften att undersöka vilka riktvärdetabeller för småhus som bör användas samt att upprätta förslag om detta. I gällande ordning har fastighetstaxeringsombudet liknande uppgifter (l43 5 2 mom. första stycket TL).

4 5 Paragrafen föreskriver att riktvärdekartor och riktvärdetabeller skall hållas tillgängliga för allmänheten under två veckor i maj året före taxeringsåret.

5 5 l paragrafen anges den tidpunkt när arbetsgruppen senast skall ha redovisat sina förslag till bl. a. riktvärdetabeller för skattechefen. Nuvarande bestämmelser innebär att förslag till markvärden och byggnadsvärdetabeller skall redovisas i god tid före det möte som enligt 1445 I mom. TL skall hållas inför skattechefen senast den 30 juni året före taxeringsåret. Detta möte slopas enligt förslaget. I stället skall arbetsgruppen senast den lSjuni året före taxeringsåret lämna redovisning till skattechefen av sina förslag.

Det föreligger f. n. skyldighet för skattechefen att före mötet den 30 juni verkställa undersökning om marknadsvärde på fastigheter av skilda slag inom länet. (1433 5 TL). Denna undersökning skall redovisas på mötet. (144 5 1 mom. andra stycket TL). Eftersom möte inte längre skall hållas bör denna skyldighet för skattechefen falla bort. I stället bör skattechefen genom LMV få den information som behövs för att han skall kunna främja likformigheten vid taxeringen.

Innehållet i 145 5 TL om överläggningar som skall hållas efter det att samtliga anvisningar har fastställts och innan det egentliga taxeringsarbetet börjar har inte överförts till FTL. Detta får anses obehövligt, eftersom alla nämndledamöter enligt förslaget skall delta i provvärderingen under förbe- redelsearbetet.

20 kap/Ile!

1 5 Den konsulent som har granskat deklaration bör även sköta om föredragningen. Därför har i paragrafen tagits in en föreskrift om att konsulenten skall kallas till sammanträde. om det finns behov av konsulen- tens medverkan. F. n. skall konsulenten underrättas om sammanträden som hålls av gemensam fastighetstaxeringsnämnd (148 5 1 mom. första stycket

Prop. 1979/80:40 212

första och andra meningarna TL). Eftersom LMV skall överta fastighetstax— eringsombudets arbetsuppgifter. har en regel tagits in om att LMV skall underrättas om tid och plats för sammanträdena. Även skattechefen skall underrättas härom.

Innehållet i l 5 har anpassats till det som gäller vid inkomsttaxeringen (61 5 1 mom. första stycket). Det innebär att i fortsättningen även suppleanterna skall underrättas om sammanträdena. De skall dock i fortsättningen kallas till nämndens första sammanträde.

4 5 I första stycket anges att sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd skall hållas inom stängda dörrar. Detta gäller också nu enligt 148 5 2 mom. första meningen TL. I andra stycket anges de personer som får delta i nämndens överläggningar men inte i dess beslut. Regeln har införts efter mönster från 61 5 2 mom. TL. I tredje stycket regleras rätten för sakkunnig och tjänsteman vid LMV att företräda inför nämnden för att lämna upplysningar.

Enligt 151 5 sjätte stycket TL får sakkunnig anteckna särskild mening till protokollet. Genom RS-reformen har vid inkomsttaxeringen den sakkunni- ges medverkan i nämnden inskränkts till att han har rätt att företräda inför nämnden och lämna upplysningar. En anpassning till dessa regler har gjorts i tredje stycket första meningen. Ny är föreskriften angående tjänsteman vid LMV.

Enligt tredje stycket har skattechefen eller tjänsteman. som denne har beordrat, rätt att närvara vid sammanträden med nämnden. Detta gäller även nu enligt 148 5 3 mom. TL.

Efter mönster från 61 5 2 mom. fjärde stycket TL har det dock i stycket tagits in en bestämmelse om att skattechefen eller den beordrade tjänste- mannen har rätt att närvara under nämndens överläggningar endast om nämnden beslutar det.

6 5 reglerar fastighetstaxeringsnämndens beslutsförhet. Regeln överens- stämmer i sak med 151 5 andra stycket TL med undantag av ett tillägg som har gjorts efter förebild från 63 5 första stycket TL. Tillägget har den innebörden att om det i nämndens distrikt ingår fler än en kommun minsta antalet ledamöter utom ordföranden skall vara tre i stället för två som har föreskrivits för övriga fall.

17 5 ges förskrift om vilka beslut som får fattas av ordföranden ensam. Nu gäller enligt 15! 5 TL att nämnden skall fatta samtliga beslut om taxering. Vid inkomsttaxeringen har ordföranden numera fått ökade möjligheter att ensam fatta beslut på nämndens vägnar. Innehållet i 7 5 har utformats med ledning av dessa regler, som återfinns i 63 5 andra stycket TL.

Prop. 1979/80:40 213

9 5 första stycket innehåller en omröstningsregel som motsvarar 151 5 första stycket jämförd med 64 5 TL. Den senare paragrafen har fått nytt innehåll genom RS-reformen. Andra och tredje styckena reglerar hur det skall förfaras i fall då ledamot. föredragande tjänsteman eller konsulent har skiljaktig mening. Regler i detta hänseende lämnas nu i 151 5 fjärde—sjunde styckena TL. Förslaget i andra stycket har getts samma innehåll som 64 5 andra stycket TL. med undantag av att även konsulent medtas i förslaget.

11 5 I denna paragraf föreskrivs när fastighetstaxeringsnämnden senast skall ha fattat sina beslut om taxering. Nu finns regleri 152 5 första stycket TL om när preliminära beslut senast skall vara färdiga.

[ 12 och 13 55 regleras det som skall ingå i fastighetstaxeringsnämndens beslut. 1 TL lämnas f. n. inte några regler om detta. Däremot finns i 73 5 TK en bestämmelse om vilka uppgifter i beslutet som skall föras in i fastighetstax- eringslängden. Omfattningen av beslutsinnehållet enligt 12 och 13 55 har gjorts med ledning av 73 5 TK.

14 5 I lagrummet ges föreskrifter om det innehåll som underrättelse till fastighetsägare från den lokala skattemyndigheten om beslut om taxering m. m. skall ha och senaste datum för underrättelsen. Liknande bestämmelser ges nu i 152 5 andra stycket TL.

För att undvika missförstånd vid inkomsttaxeringen bör beslutet sändas ut efter den 15 februari. då deklarationerna för inkomsttaxeringen senast skall inlämnas. Någon uttrycklig bestämmelse om detta har inte införts i FTL.

18 5 I denna paragraf ges föreskrifter om senaste datum för när den lokala skattemyndigheten skall sända underrättelse om beslut enligt 16 5 och sända underrättelse till de sökande som har begärt fördelning av taxeringsvärdet enligt 15 5. Tidpunkten för utsändande av beslut i anledning av erinringar från fastighetsägaren har ändrats från den 15 maj till den 15 juni.

Härutöver finns i lagrummet bestämmelser om underrättelse till fastig- hetsägare som inte före visst datum har fått underrättelse enligt 14 5 samt en rätt för ägaren att begära underrättelse om innehållet i beslut om taxering. Innehållet i förslaget motsvarar det som nu stadgas i 154 5 1 mom. första och andra styckena TL om slutligt beslut.

19 5 I paragrafen sägs att underrättelse normalt skall skickas i vanligt brev, men att försändelsen i särskilda fall får skickas i rekommenderat brev eller delges ägaren. Bestämmelser i denna fråga finns nu i 154 5 1 mom. tredje stycket TL. Förslaget skiljer sig från gällande rätt så till vida att underrättelse enligt förslaget normalt skall skickas i vanligt brev medan underrättelse om slutligt beslut i gällande rätt skall skickas i rekommenderat brev. Innehållet är i överensstämmelse med det som gäller enligt 69 5 4 mom. TL beträffande inkomsttaxeringen.

Prop. 1979/80:40 214

I 20 5 ges längdföringsregler. Om längdföringen stadgas nu i 150 5 2 mom. TL. Det materiella innehållet i förslaget är i stort sett likadant som innehållet 1 15052 mom. TL. Med hänsyn till att ordningen med preliminära och slutliga beslut har slopats genom förslaget har emellertid en del justeringar gjorts.

En nyhet i förslaget är att byggnad, som används för försvarsändamål och som inte ägs av staten, inte skall längdföras.

21 5 I paragrafen anges när och var stomme till fastighetslängden skall hållas tillgänglig samt senaste dag för kungörelse om detta. Liknande regler om stomme med preliminära beslut finns nu i 152 5 tredje stycket TL.

J ä m/örelse/örreckning

Motsvarigheter i 17-20 kap. fastighetstaxeringslagen (FTL) till bestämmel- serna i taxeringslagen (TL). taxeringskungörelsen (TK) och kommunalskat- telagen (KL).

F TL TL, TK och KL 17 kap. 1 5 3 5 första och andra styckena TL 17 kap. 2 5 första stycket 131 5 första stycket TL 17 kap. 2 5 andra stycket 4 5 tredje stycket TL 17 kap. 2 5 tredje stycket — 17 kap. 3 5 första och andra stycke- 131 5 andra stycket TL na 17 kap. 3 5 tredje stycket 4 5 tredje stycket TL 17 kap. 4 5 131 5 tredje stycket TL 17 kap. 5 5 131 5 femte Stycket och 5 5 första stycket TL

17 kap. 6 5 133 5 1 mom. första stycket TL 17 kap. 7 5första och andra stycke- 133 5 1 mom. första och tredje na styckena samt 6 5 andra och tredje styckena TL 17 kap. 7 5 tredje stycket 6 5 fjärde stycket TL 17 kap. 8 5 133 5 1 mom. andra—fjärde styckena och 7 5 TL 17 kap. 9 5 133 5 2 mom. och 8 5 första stycket TL 17 kap. 10 5 133 5 2 mom. och 8 5 andra—fjärde styckena TL 17 kap. 11 5 8 5 femte stycket TL 17 kap. 12 5 133 5 2 mom. och 9 5 första. andra och fjärde styckena TL 17 kap. 13 5 9 5 tredje och femte styckena TL 17 kap. 14 t' 133 53mom. och 10 5TL

Prop. 1979/80:40 17 kap. 15 5 17 kap. 16 5

17 kap. 17 5 17 kap. 18 5 17 kap. 195

17 5 kap. 20 5

17 kap. 21 5 17 kap. 22 5 17 kap. 23 5 17 kap. 24 5 17 kap. 25 5 18 kap. 1 5 första stycket 18 kap. 1 5 andra stycket 18 kap. 2 5 18 kap. 3 5 första stycket 18 kap. 3 5 andra stycket 18 kap. 4 5 18 kap. 5 5 18 kap. 6 5 första stycket 18 kap. 6 5 andra stycket första meningen 18 kap. 6 5 andra stycket andra meningen 18 kap. 7 5

18 kap. 8 5 18 kap. 9 5 första och andra stycke- na 18 kap. 9 5 tredje stycket

18 kap. 10 5 18 kap. 11 5 första och andra stycke- nu

18 kap. 11 5 tredje stycket 18 kap. 12 5 18 kap. 13 5 18 kap. 14 5 18 kap. 15 5

215

135 52 mom. första stycket och 13 5 TL 147 5 tredje och fjärde styckena och 11 5TL 135 5 2 mom. andra stycket TL 135a5 och 12 5 TL 147 5 andra stycket och 14 5 första stycket TL 147 5 andra stycket och 14 5 andra och tredje styckena TL 135 5 3 mom. TL 173 5 1 mom. TL 173 5 2 mom. TL 173 5 3 mom. TL 173 5 5 mom. TL 136 5 1 mom. första stycket TL 22 5 2 mom. TL 172 5TLjfr. med 47 5 136 5 1 mom. andra stycket TL 172 5TLjfr. med 48 5 136 5 1 mom. tredje stycket TL

31 5 1 mom. TL 136 5 2 mom. första stycket TL

31 5 2 mom. första stycket TL

136 52mom.andra stycketoch 31 5 2 mom. andra stycket TL 31 5 2 mom. tredje stycket TL 137 5 TL

1375. TL jfr. med 355 andra stycket 138 5 TL 139 5 TL

69 a 5 första stycket TK 140 5 TL 172 5 TLjfr. med 46 5 141 5TL 142 5 andra stycket TLjfr. med 34 5 4 mom.

Prop. 1979/80:40 216

18 kap. 16 5 172 5 TL samt 172 5 TL jfr. med 50 5 1 mom. första—fjärde styckena 18 kap. 17 5 172 5 TL jfr. med 50 5 1 mom. femte stycket 18 kap. 18 5 172 5TLjfr. med 50 51 mom.sjätte och sjunde styckena 18 kap. 19 5 172 5 TL jfr. med 50 5 1 mom. åttonde och tionde styckena 18 kap. 20 5 172 5 TLjfr. med 50 5 2 mom. 18 kap. 21 5 172 5 TL jfr. med 50 5 3 mom. 18 kap. 22 5 142 5 första stycket och 51 5 första stycket TL 18 kap. 23 5 142 5 andra stycket TL jfr. med 52 5 - 18 kap. 24 5 142 5 tredje stycket och 53 5 TL 18 kap. 25 5 142 5 andra stycket TL jfr. med 54 5

18 kap. 26 5 142 5 andra stycket TL jfr. med 55 5 18 kap. 27 5 172 5TLjfr. med 123 5 18 kap. 28 5 172 5TLjfr. med 124 5 18 kap. 29 5 170 5TLjfr. med 117 5 första och tredje styckena 18 kap. 305 171 5 TL 19 kap. 1 5 143 5 1 mom. TL 19 kap. 2 5 143 5 2 mom. andra stycket TL 19 kap. 3 5 143 5 2 mom. första stycket TL

19 kap. 4 5

19 kap. 5 5 — 19 kap. 6 5 144 5 2 mom. första stycket TL 19 kap. 7 5 1445 2 mom. andra och tredje styckena TL 20 kap. 1 5 148 5 1 mom. första stycket samt 61 5 1 mom. första stycket TL

20 kap. 2 5 148 51mom.förstastycketoch6l 5 1 mom. första stycket TL 20 kap. 3 5 148 51 mom.andra stycketoch 61 5 1 mom. andra stycket TL 20 kap. 4 5 148 5 2 och 3 mom. samt 61 5 2 mom. TL

20 kap. 5 5 148 5 2 mom. och 61 5 4 mom. TL 20 kap. 6 5 151 5 andra stycket och 63 5 första

stycket TL

Prop. 1979/80:40

20 kap. 20 kap. 20 kap. 20 kap.

20 kap. 20 kap. 20 kap.

20 kap. 20 kap. 20 kap. 20 kap. 20 kap.

20 kap. 20 kap.

20 kap.

20 kap. 20 kap. 20 kap. 20 kap. 20 kap. 20 kap. 20 kap.

7 5 8 5 9 5 första stycket 9 5 andra stycket

9 5 tredje stycket 10 11

1.7

D (I

125 135 145 155 165

175 185

195

20 5 första stycket 20 5 andra stycket 20 5 tredje stycket 20 5 fjärde stycket 21 5 22 5 23 5

7. Hemställan

217

150 5 3 mom.. 151 5 tredje stycket och 63 5 andra stycket TL 151 5 första stycket TL jfr. med 62 5 151 5 första stycket TL jfr. med 64 5 151 5 fjärde—sjätte styckena och 64 5 andra stycket TL 151 5 sjunde stycket TL 149 5 TL 150 5 1 mom. och 152 5 första stycket TL

- (jfr. 73 5 TK)

—(jfr. 73 5 TK) 152 5 andra stycket TL 8 5 3 mom. andra stycket KL 153 5 första stycket och 69 58 mom. TL 158 5 andra stycket TL 154 5 1 mom. första och andra styckena TL 154 5 1 mom. tredje stycket och 69 5 4 mom. TL 150 5 2 mom. första stycket TL 150 5 2 mom. andra stycket TL 150 5 2 mom. tredje stycket TL 152 5 tredje stycket TL

154 5 2 mom. TL 156 5 TL

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att antaga inom budgetdepartementet upprättade förslag till

1. fastighetstaxeringslag,

2. lag om ändring i taxeringslagen(1956:623), 3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928z370), 4. lag om insamling av uppgifter för kommunal och statlig planering.

Prop. 1979/80:40 218

8. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1979/80:40 219

Inledning

Kommitténs sammanfattning av sitt förslag

Fastighetstaxeringens regler har under senare år reformerats fortlöpande. De kan nu sägas ge en i stort sett rättvis och likformig fastighetstaxering. Likväl kan åtskilliga förbättringar göras. Det gäller både i författningstekniskt hänseende och beträffande reglernas materiella innehåll.

Fastighetstaxeringskommitte'n har i uppdrag att se över vissa återstående frågor på fastighetstaxeringsområdet. En huvuduppgift är att göra en lagteknisk översyn av gällande regler i syfte att samla föreskrifterna i en särskild lag. En anpassning bör härvid ske till bestämmelserna i RF om delegering till myndighet att utfärda föreskrifter. Även skattepliktsreglerna börenligt direktiven ses över särskilt. Vidare bör kommittén ta upp frågan om lämplig värderingsmetod för vattenfallsfastigheter. Härvid bör övervägas en metod som är mera grundad på avkastningen än på anläggningskostna- den.

Även frågan om en förenkling av reglerna bör tas upp. Kommittén bör också överväga hur fastighetstaxeringen bör anpassas till den nya organisa- tionen för inkomsttaxeringen i första instans.

De frågor som kommittén tar upp i detta betänkande har en omedelbar betydelse föratt 1981 års allmänna fastighetstaxering skall kunna genomföras med resultat av tillfredsställande kvalitet.

En del frågor kommer kommittén att behandla i senare betänkanden. Det gäller bl. a. vissa formella regler samt följdändringari andra författningar med anledning av de nu föreslagna nyheterna.

Betänkandet är disponerat på följande sätt. I kap. 2 ges en kort historik och en översiktlig redogörelse för gällande regler om fastighetstaxering samt för dess innehåll.

Uppgifter från fastighetstaxeringen används inom många olika samhälls- områden, således inte bara på beskattningens område. I kapitlet lämnas en översikt över författningar som knyter an till uppgifter från fastighetstax- eringen.

Kap. 3 innehåller överväganden om den författningstekniska utform- ningen av nya regler för fastighetstaxering. Här föreslås att flertalet regler om fastighetstaxering bryts ut ur de författningar där de nu finns och att grundläggande föreskrifter tas in i en ny lag, fastighetstaxeringslagen , I-TL. Vidare bör lagen kompletteras med föreskrifter och anvisningar. allt anpassat efter RF:s reglering av normgivningsmakten. Den nya lagen föreslås bli utformad på följande sätt.

Första avdelningen innehåller inledande bestämmelser och begreppsdefi- nitioner samt för fastighetstaxeringen grundläggande föreskrifter, dvs.

Prop. 1979/80:40 220

föreskrifter om skatteplikt, taxeringsenhet och beskattningsnatur.

Andra avdelningen innehåller föreskrifter om värderingen. dels allmänna, gemensamma värderingsföreskrifter. dels särskilda föreskrifter om värdering av olika typer av egendom.

Tredje avdelningen innehåller formella och administrativa föreskrifter för fastighetstaxeringen. såsom regler om taxeringsorganisationen. förberedelse- arbetet inför fastighetstaxeringen. fastighetstaxeringsnämndernas verksam- het m. m.

1 kap. 4 behandlas innehållet i RSV:s Handledning inför 1975 års allmänna fastighetstaxering. På grund av innehållet i nya RF kan anvisningarna i dess nuvarande bemärkelse inte behållas.

Inledande bestämmelser i FTL

1 kap. 5 ( 1 kap. FTL ) anges i vilken mån de regler som finns i de inledande avsnitten av KL och TL också behövs i ett inledande kapitel i FTL. Vidare övervägs vilka ytterligare regler som är lämpade att tas in i ett inledande kapitel i lagen.

Flera av de inledande bestämmelserna i KL och TL har sådan anknytning till fastighetstaxering att liknande regler bör ingå också i FTL. Detta gäller t. ex. regler om vad som menas med taxeringsår. En del föreskrifteri KL. som enbart rör fastighetstaxeringen, kan däremot överföras till FTL och helt utgå ur KL. Detta är fallet med exempelvis regler om den s. k. beskaffenhetstid- punkten och om tid då allmän fastighetstaxering skall äga rum.

[ kapitlet ges också en bestämmelse om vilka de grundläggande besluten skall vara vid fastighetstaxeringen och om vilka rättssubjekt som i FTL skall jämställas med ägare.

Indelning av byggnader och mark

1 kap. 6 (2 kap. FTL) behandlas frågor om klassificering av byggnader och mark.

Den klassificering av byggnadstyper och ägoslag som görs vid fastighets- taxeringen tjänar till att få fram ett rättvisande underlag för de olika besluten under taxeringsförfarandet. Det sätt på vilket egendomen klassiliceras i olika byggnadstyper och typer av mark. s. k. ägoslag, har avgörande betydelse för de olika momenten vid taxeringen. t. ex. vid indelningen i taxeringsenheter. Vidare används olika värderingsmetoder för skilda slag av egendom.

Ett riktmärke för klassificeringssystemet är att det skall kunna samordnas med annan lagstiftning och statistikframställning, där likartade begreppsbe- stämningar kommer till användning. Vid utarbetandet av förslaget till klassificering har så långt det är möjligt mot bakgrund av fastighetstaxe- ringens behov hänsyn tagits till samordningsaspekter.

Gällande regler om indelning av byggnader och mark finns inte i lag utan i

Prop. 1979/80:40 221

Handledningen. Nu föreslås att definitionerna av olika byggnadstyper och ägoslag skall intas i FTL. .

De olika byggnadstyper som bör förekomma är småhus, hyreshus, ekonomibyggnad. specialbyggnad och industribyggnad. Den sistnämnda byggnadstypen skall utgöra en restgrupp, så att byggnader som inte kan hänföras till någon annan byggnadstyp skall klassificeras som industribygg- nad.

För specialbyggnader föreslås det huvudsakliga användningssättet vara indelningsgrund. medan byggnadens huvudsakliga beskaffenhet bör utgöra indelningsgrund för övriga byggnadstyper.

Detinitionen av de byggnader som enligt förslaget skall hänföras till specialbyggnad har i princip utformats så. att det sätt på vilket byggnaden används motiverar att den skall undantas från skatteplikt. Används byggnad på sådant sätt att den kan indelas som specialbyggnad skall användningen enligt huvudregeln vara avgörande vid klassificeringen och inte det ändamål som byggnaden är inrättad för.

Förslaget om indelning i byggnadstyper överensstämmer i stort med gällande regler. Dock kallas den byggnadstyp, som nu är en reStgrupp för specialbyggnad. Någon särskild byggnadstyp för skattefria byggnader finns inte i dag.

De olika typerna av ägoslag som marken bör indelas i är tomtmark, exploateringsmark, täktmark, åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpe- diment och övrig mark. Indelningen av mark överensstämmer på det hela taget med gällande ordning. I fråga om skogsmark föreslår kommittén i samordningssyfte att skogsvårdslagens definition på produktiv skogsmark används. I förslaget har några nya ägoslag införts, nämligen exploaterings- mark, täktmark och skogsimpediment.

Mark, som är avsedd att exploateras för byggnadsändamål, kan i gällande ordning ingå ijordbruksfastighet som något av ägoslagen på fastigheten. Sådan mark föreslås nu ivissa fall bli klassificerad som exploateringsmark och skall då inte ingå ijordbruksfastighet.

I gällande ordning utgör ägoslaget icke produktiv mark en restgrupp. All mark, som inte kan klassificeras som något annat ägoslag, hänförs till icke produktiv mark. Kommittén anser att även i fortsättningen att ett ägoslag som är en restpost skall finnas. Ägoslaget bör benämnas övrig mark. Denna mark skall enligt förslaget inte åsättas något värde. Inom ägoslaget icke produktiv mark finns mark som har ganska betydande värden. Sådan mark bör även i fortsättningen värderas. Därför föreslås att mark såsom myr, berg och mark med fjällskog skall hänföras till ett nytt ägoslag som kallas skogsimpediment och att återstoden av det nuvarande ägoslaget inte produktiv mark hänförs till övrig mark.

Prop. 1979/80:40 222

Skatteplikt för fastighet

Kap. 7 (3 kap. FTL) innehåller förslag till regler om skatteplikt för fastighet.

Nu gällande regler om skatteplikt är föråldrade och svåröverskådliga. Detta har medfört tillämpningssvårigheter. Kommittén har ansett det angeläget att ett enklare regelsystem skapas.

Motivet för att fastighet skall undantas från skatteplikt har hittills huvudsakligen varit den samhällsnytta den bedrivna verksamheten på fastigheten medför.

Enligt kommittén bör samma skäl även i fortsättningen vara avgörande för om fastighet skall vara skattefri. Det materiella innehållet i förslaget överensstämmer på det hela taget med gällande regler om undantag från skatteplikt. För att åstadkomma en anpassning till modernare samhällsför- hållanden föreslås emellertid några förändringar. Bl. a. utvidgas den skatte- frihet som f. n. gäller förjärnvägstrafikens byggnader också till busstrafikens byggnader. Vidare görs Sveriges radios och dess dotterbolags byggnader skattefria. Även vattenverken görs fria från skatt.

lförenklingssyfte föreslås att byggnader, som används på ett sådant sätt att skattefrihet är motiverad för dem, skall samlas till byggnadstyp kallad specialbyggnad. Inom gruppen specialbyggnad finns flera undergrupper av byggnader. Alla specialbyggnader föreslås bli undantagna från skatteplikt.

I gällande ordning är byggnads användningssätt i de flesta fall avgörande för vilka byggnader som skall vara undantagna från skatteplikt. I flertalet fall krävs också att staten, kommun eller annan menighet skall äga fastigheten. Kommittén anser att det i princip inte finns skäl att bibehålla detta ägarkrav beträffande specialbyggnader.

Som ett ytterligare led i ett förenklat regelsystem föreslås att en huvud- saklighetsprincip tillämpas konsekvent. Således skall enligt förslaget inte såsom nu en byggnad kunna uppdelas i en skattefri och en skattepliktig del.

Tomtmark, övrig mark och markanläggningar som kan höra till skattefria byggnader bör också undantas från skatteplikt.

En nyhet i förslaget är att vissa jordbruksfastigheter skall undantas från skatteplikt. Här avses sådan egendom som huvudsakligen används i vård. undervisning och forskning. Något ägarkrav uppställs inte heller beträffande dessa jordbruk.

Taxeringsenhet

1 kap. 8 (4 kap. FTL) behandlas frågor om bildande av taxeringsenheter. En grundtanke bakom de nuvarande reglerna om bildande av taxeringsenheter är att taxeringsenhet skall vara en ekonomisk enhet och lämpa sig för värdering. Kommittén konstaterar att dessa regler i stort sett har fungerat helt

Prop. 1979/ 80:40 223

tillfredsställande. Några egentliga ändringar i sak föreslås därför inte.

Registerfastighet bör liksom nu vara utgångspunkt vid bildande av taxeringsenheter. Som regel kommer registerfastighet också att vara tax- eringsenhet. I vissa fall kan registerfastighet uppdelas i två eller flera taxeringsenheter.

Följande olika typer av taxeringsenheter föreslås förekomma, nämligen småhusenhet, hyreshusenhet, industrienhet, exploateringsenhet, specialen- het och lantbruksenhet.

Beskattningsnatur

1 kap. 9 (4 kap. FTL) diskuteras frågor om fastighets beskattningsnatur. Enligt-gällande rätt skall fastighet taxeras som jordbruksfastighet, om den används för jordbruk eller skogsbruk och som annan fastighet, om den används för annat ändamål. Huvudregeln är att om fastigheten har en areal om minst 5 ha produktiv mark skall fastigheten taxeras som jordbruksfas- tighet.

Kommittén konstaterar att nuvarande regler gett ett i huvudsak tillfreds- ställande resultat. Gränsdragningen mellan jordbruksfastighet och småhus- fastighet har dock gett problem. Enligt kommitténs uppfattning bör det krävas att jord- eller skogsbruk av någon betydelse kan drivas på en fastighet för att bostadsbyggnad skall få beskattningsnaturenjordbruksfastighet. Olika kriterier på närjord- eller skogsbruk av någon betydelse skall anses föreligga diskuteras i betänkandet. Kommittén har stannat för att arealen av bruk- ningsenheter bör avgöra gränsdragningen. Om arealgränsen höjs utöver nu gällande 5 ha produktiv mark medför det att vissa bostadsbyggnader på fastigheter som ägs av s. k. fritidsjordbrukare får beskattningsnaturen annan fastighet och blir inkomstbeskattade enligt villaschablonen. Man får emel- lertid räkna med att även mindre fastigheter för många har sitt största värde för jordbruksdrift. En höjning av arealgränsen skulle kunna få mindre önskvärda effekter för dessa jordbrukare. Kommittén förordar att gränsen liksom f.n. sätts vid 5 ha produktiv mark.

Kommitténs förslag överensstämmer materiellt i allt väsentligt med gällande regler. I lantbruksenhet ingår enligt förslaget något eller några av ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment och övrig mark. Oberoende av storleken skall sådan enhet taxeras som jordbruksfas- tighet. Om småhus eller hyreshus med tomt ligger i omedelbar anslutning till lantbruksenhet med minst 5 ha åkermark, betesmark och skogsmark skall bostadsbyggnaden med tomt ingå i lantbruksenheten och således taxeras som jordbruksfastighet. Detta bör dock gälla endast om byggnaden ägs av lantbruksenhetens ägare och används som bostad av denne, arrendator eller deras arbetskraft.

Prop. 1979/ 80:40 224

Värderingsreglerna

Allmänna taxeringsregler

Kap. 1015 kap. FTL) innehåller grundläggande regler för bestämmande av taxeringsvärde. Till detta kapitel har sammanförts regler som gäller för alla byggnadstyper och ägoslag, dvs. främst de regler som i gällande lag finns i 9—10 55 KL och anvisningarna till dessa paragrafer. Därtill kommer de av RSV meddelade anvisningar som har sådan betydelse att de enligt kommit- téns mening bör ingå i FTL. Kapitlet har delats upp i två avsnitt, ett som behandlar grunderna för taxeringen och ett avsnitt som anger vilka delvärden som skall bestämmas för de olika taxeringsenhetema.

Taxeringsvärde bör bestämmas för varje skattepliktig taxeringsenhet. Den grundläggande värderingsprincipen om att taxeringsvärdet skall bestämmas till 75 91") av marknadsvärdet bör gälla även i fortsättningen. Från marknads- värdeprincipen bör vissa undantag göras bl. a. i fråga om de flesta privaträtts- liga förpliktelser på samma sätt som f. n.

Förpliktelser enligt servitut och tomträttskontrakt bör dock beaktas. Värdetidpunkten vid fastighetstaxeringen är f. n. enligt 9 5 andra stycket KL ingången av året före taxeringsåret. I praktiken har dock det genomsnitt- liga prisläget under andra året före taxeringsåret varit bestämmande såväl vid 1970 som 1975 års allmänna fastighetstaxering. Avgörande har varit den tidpunkt då erforderlig prisstatistik har funnits tillgänglig. Kommittén föreslår därför att reglerna anpassas till det förfarande som tillämpas i praxis, dvs. att marknadsvärdet bestäms med hänsyn till det genomsnittliga prisläget under andra året före taxeringsåret.

Marknadsvärdet bör i första hand bestämmas enligt ortsprismetoden, i andra hand enligt avkastningsmetoden och i sista hand enligt produktions- kostnadsmetoden. Någon ändring i gällande ordning föreslås således inte. De två första metoderna, dvs. ortsprismetoden och avkastningsmetoden utveck- las närmare genom de regler kommittén föreslår skall ingå i 8—1 5 kap. FTL . I 5 kap. FTL ges bestämmelser om produktionskostnadsmetoden.

Delvärden skall enligt kommitténs förslag redovisas för de olika taxerings- enhetema och inte som för närvarande knytas till fastighetens beskattnings- natur. Någon större praktisk skillnad innebär detta dock inte eftersom en fastighets beskattningsnatur i de fiesta fall skall bestämmas med utgångs- punkt i typen av taxeringsenhet.

De delvärden som kommittén föreslår skall bestämmas är för småhus-, hyreshus-, industri- och exploateringsenhet byggnadsvärde och markvärde, dvs. i princip som enligt gällande ordning. För lantbruksenhet skall bestämmas delvärdena bostadsbyggnadsvärde, ekonomibyggnadsvärde. tomtmarksvärde. jordbruksvärde, Skogsbruksvärde och värde av skogsimpe- diment. Som en delpost av skogsvärdet skall skogsmarksvärdet redovisas.

De nuvarande delvärdena värde av övrig mark, värde av särskilda tillgångar samt övervärde avses utgå.

Prop. l979/ 80:40 225

Det ägoslag som kommittén föreslår skall betecknas övrig mark avses inte åsättas något värde. Delvärdet övrig mark behövs därför inte i fortsätt- ningen.

Nuvarande delvärde värde av särskilda tillgångar är så konstruerat att det avser tillgångar som hör samman med markens användande. Dessa skall enligt kommitténs förslag antingen inräknas i det delvärde det närmast hör samman med eller beaktas vid värderingen i form av justering fo'r säreget förhållande.

De värden som ingår i delvärdet övervärde kommer att beaktas iden mån den mark som berörs härav har brutits ut till en särskild taxeringsenhet. exploateringsenhet.

Varje delvärde skall även i fortsättningen bestämmas var för sig med tillämpning av de tidigare redovisade grunderna för taxeringen. Summan av de olika delvärdena utgör taxeringsenhetens taxeringsvärde.

Värderingsenheter

11 kap. (6 kap. FTL) innehåller regler som rör indelningen i värderingsen- heter, dvs. den egendom som skall värderas för sig. De regler som kommittén föreslår skall gälla i detta avseende utgör i stort sett ett lagfästande av RSV:s anvisningar med motsvarande innehåll.

Huvudregeln innebär att varje småhus med ett värde om minst 10 000 kr. utgör en värderingsenhet liksom varje hyreshusenhet. Detsamma gäller varje modern ekonomibyggnad och annan ekonomibyggnad som har ett större värde.

Varje tomt skall enligt huvudregeln utgöra en värderingsenhet. Även vart och ett av ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment skall normalt utgöra en värderingsenhet.

Allmänna värderingsregler

Kap. 12 i betänkandet (7 kap. FTL) behandlar allmänna värderingsregler. bl. a. regler för värdering med ledning av riktvärden och värderingsregler för de olika delvärdena. De riktvärden i form av bl. a. byggnadsvärdetabeller och markvärdekartor och de andra värderingsanvisningar som fastställdes vid 1975 års taxering visade sig utgöra ett mycket värdefullt hjälpmedel vid taxeringen. Ett värderingsförfarande vid fastighetstaxering måste med nödvändighet grunda sig på schablonmässiga värderingsmetoder. Kommit- tén anser därför att systemet med riktvärden bör bibehållas och så långt möjligt utvecklas. Riktvärdena föreslås utgöra föreskrifter i RF:s mening och sålunda vara bindande. Det överensstämmer med tillämpningen i praktiken av 1975 års anvisningar av RSV och skattecheferna. Kommittéförslaget i denna del innebär följande.

Värderingen skall ske med utgångspunkt i värdefaktorer såsom byggnads-

15 Riksdagen 1979/80. ] saml. Nr 40

Prop. 1979/80:40 226

.-,torlek. standard m.m., tomtmarksstorlek, produktiv marks godhet etc. Värdefaktorer är sålunda egenskaper som är knutna till fastigheten och som har betydelse för marknadsvärdet. En del värdefaktorer, nämligen de som har stor betydelse för marknadsvärdet och vars inverkan på marknadsvärdet är generell, bör beaktas särskilt vid riktvärdets bestämmande. Detta innebär att riktvärden skall anges för olika kombinationer av sådana värdefaktorer, t. ex. vilka riktvärden som skall gälla för småhus vid olika storlek, ålder, standard etc. För övriga värdefaktorer skall de förhållanden som i genomsnitt eller i huvudsak råder inom ett område, värdeområdet, läggas till grund vid riktvärdets bestämmande.

För de byggnadstyper och ägoslag som skall värderas med ledning av riktvärden skall riket indelas i värdeområden. Avgränsningen av ett sådant område skall göras så att Värdeförhållandena inom området i allt väsentligt är enhetliga, dvs. så att inverkan av de värdefaktorer, som särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmande. skall kunna bedömas enligt enhetliga regler.

De värdefaktorer, som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande. skall indelas i klasser. En klassindelning bör göras så att Värdeskillnaden mellan klasserna inte blir alltför stor. Tillsammans med utformningen av olika värdeserier som bör användas vid riktvärdets bestämmande kan klassindelningen sägas styra ambitionsnivån vid värderingen.

De värdefaktorer, som inte särskilt har beaktats vid riktvärdets bestäm- mande men som påtagligt inverkar på marknadsvärdet, får beaktas genom justering för säregna förhållanden.

Riktvärdena skall bestämmas så att de efter en eventuell justering för säregna förhållanden leder till ett taxeringsvärde som står i överensstämmel- se med de grunder för taxeringen som anges i 5 kap. 2—5 % FTL. Detta innebär bl.a. att taxeringsvärdet skall utgöra 75 % av marknadsvärdet. Avvikelse från denna princip bör dock få förekomma om den föranleds av de stegvisa förändringar i riktvärdena som blir en oundviklig följd av en klassindelning av värdefaktorer eller anpassning till fastställda tabell- eller värdeserier.

De närmare föreskrifter som behövs i fråga om indelning i värdeområden, klassindelning av värdefaktorer. värdeserier, tabeller, riktvärden m. m. beslutas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Till de allmänna värderingsreglerna hör även de regler som har betydelse för de olika delvärdenas bestämmande. Till övervägande delen innebär lagförslaget även i denna del ett lagfästande av RSV:s anvisningar.

Byggnadsvärdet bestäms även i fortsättningen enligt mervärdeprinci- pen.

Värdet av tomtmarken ligger främst i vilken möjlighet det finns att bebygga tomten. Dessa möjligheter bestäms som huvudregel med utgångs- punkt i den pågående markanvändningen.

För vissa egendomskategorier innebär förslaget att något värde inte skall bestämmas, t. ex. byggnad på annans mark med värde under 10000 kr.

Prop. l979/ 80:40 227

Härigenom undviker man värdering av en del egendom med ringa värde, trots att egendomen formellt är av skattepliktig natur.

Särskilda värderingsregler

1 kap. 13—21 i betänkandet behandlas de regler som har betydelse för värderingen av de byggnadstyper och ägoslag som skall värderas med ledning av riktvärden. 1 första hand är det fråga om regler som har betydelse för riktvärdets bestämmande. I huvudsak överensstämmer förslagen med nu gällande regler.

Kap. 13 avser ( 8 kap. FTL ) värdering av småhus. Riktvärde för småhus skall liksom f. n. utgöra värdet av ett småhus med tillhörande komplement- hus. De värdefaktorer som skall beaktas särskilt vid riktvärdets bestämman- de föreslås vara storlek. ålder, standard, byggnadskategori, fastighetsrättsliga förhållanden och värdeordning.

Kap. 14 (9 kap. FTL) avser värderingen av hyreshus. Värdet av sådant hus skall bestämmas som skillnaden mellan värdet av hyreshusenheten dvs. hyreshuset med tillhörande mark och värdet av den eller de värderingsen- heter som avser enbart marken. Riktvärdet för en hyreshusenhet skall anges genom en bruttokapitaliseringsfaktor. Med en sådan avses förhållandet mellan värdet av hyreshusenheten och den årliga totalhyran för hyreshus inom värderingsenheten. Värdet av hyreshusenheten fås genom produkten av värderingsenhetens totalhyra och bruttokapitaliseringsfaktorn. De värde- faktorer som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande är storlek, ålder, standard och markvärdeandel.

Kap. 15 (10 kap. FTL) behandlar värdering av ekonomibyggnader. De värdefaktorer som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande är byggnadskategori, storlek, ålder och beskaffenhet.

Regler för värdering av industribyggnader, som avses utgöra innehållet i 11 kap. FTL , kommer att tas upp i ett senare delbetänkande,

Kap. l6(delar av 12 kap. FTL ) behandlar värderingsreglerna för tomtmark. Riktvärde för småhustomter skall i regel utgöra värdet av en tomt. De värdefaktorer som särskilt skall beaktas vid bestämmandet av riktvärde för småhustomter är storlek, vatten och avlopp, fastighetsrättsliga förhållanden samt om särskilda skäl föreligger typ av bebyggelse och speciell belägen- het.

17 kap. (delar av 12 kap. FTL) behandlar värdering av exploateringsmark. Riktvärdet för sådan mark skall bestämmas genom att de riktvärden som har fastställts för småhus-, hyreshus- eller industritomter multipliceras med en exploateringsfaktor. Denna skall bestämmas så att man särskilt beaktar värdefaktorerna, väntetid - dvs. tiden innan exploateringen kan beräknas börja — och exploateringstiden.

18 kap. (delar av 12 kap. FTL) avser värdering av täktmark. Riktvärdet för täktmark skall beräknas som produkten av en brytningsfaktor och värdet per

Prop. 1979/80:40

h) b.) 00

kubikmeter brytvärd fyndighet av olika slag vid omedelbar brytning. De fyndigheter som främst avses är de som anges i 18ä naturvårdslagen (l964:882)_ dvs. sten. grus, sand m.m. Kubikmetervärdet vid omedelbar brytning skall bestämmas till marknadsmässigt arrendepris.

Kap. 19 (13 kap. FTL) innehåller värderingsreglerna för åkermark och betesmark.

Riktvärde för åkermark skall utgöra värdet per hektar av åkermark som är av viss genomsnittlig beskaffenhet. De värdefaktorer som särskilt skall beaktas när riktvärdet för åkermarken bestäms är godhet, brukningsförhåll- anden och dränering. För betesmarken skall riktvärdet. utgöra värdet per hektar betesmark.

Kap. 20 (14 kap. FTL") avser värderingen av skogsmark och växande skog samt skogsimpediment.

Kommittén föreslår att värderingsreglerna i huvudsak blir oförändrade jämfört med nu. Vid värderingen skall lörutsättningen vara att det på fastigheten bedrivs ett efter förhållandena avpassat uthålligt skogsbruk. Värderingen föreslås ske enligt den hittills tillämpade s. k. T1 -metoden. Den hittills använda alternativa T2-metoden föreslås slepad.

Riktvärdet för skogsmark och växande skog skall utgöra värdet per hektar mark. Vid riktvärdets bestämmande skall särskilt beaktas värdefaktorerna godhet, kostnadsklass, Virkesförråd per hektar, trädslagsklass och grovskogs- procent.

Riktvärdet för skogsimpediment skall utgöra värdet per hektar och anges för varje värdeområde för skogsmark och växande skog. Värdefaktorn beskaffenhet skall särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmande.

Kap. 21 i betänkandet (1 5 kap. FTL) behandlar reglerna för värderingen av vattenfallsenheter.

1 direktiven anges särskilt att frågan om taxering av vattenfallsfastigheter bör tas upp av kommittén. Bl. a. framhålls angelägenheten av att en övergång till en värderingsmetod, som är mer grundad på avkastningen än på anläggningskostnaderna, övervägs inför nästa allmänna fastighetstax- eringar.

Kritik har riktats emot att det nuvarande systemet innebär, att dyra kraftverk får höga taxeringsvärden och billiga och lönsamma kraftverk får låga värden. ] 1975 års fastighetstaxering sökte man komma till rätta med detta genom att inom ramen för den gällande principuppläggningen ge större tyngd åt avkastningsaspekterna. Trots detta visar utfallet av 1975 års taxering att värdet per producerad kraftenhet fortfarande vanligen är högst för de sämsta och lägst för de bästa kraftstationerna.

Beträffande de allmänna förutsättningarna för användande av en avkast- ningsmetod framhåller kommittén att produktionskostnaderna vid en vat- tenkraftstation till övervägande del består av kapitalkostnader och till mindre delav kostnader för drift och underhåll. Det torde komma att råda en ständigt ökad efterfrågan på elektrisk energi och effekt. Vattenkraften kan därför

Prop. 1979/80:40 229

anses vara en i hög grad realsäker tillgång. Förhållandena vid produktion av vattenkraft är sådana att en ren avkastningsmetod, som bygger på kapitali- sering av den framtida produktionens nettovärde enligt kommitténs mening är väl lämpad för värdering av en vattenkraftstation.

Kommittén föreslår nu införandet av en avkastningsmetod. Härigenom kommer den revidering som påbörjades vid 1975 års taxering genom att inom ramen lör den gällande principuppläggningen ge större tyngd åt avkastnings- aspckterna att fullföljas.

Den föreslagna värderingsmetoden innebär att värderingen av kraftstatio- ncr och regleringsanläggningar samordnas. Båda dessa typer av taxeringsen- heter föreslås få beteckningen vattenfallsenheter. Vattenfall föreslås bli föremål för taxering endast om det med säkerhet kan bebyggas och bör därför ej taxeras förrän byggnadstillstånd enligt vattenlagen (1918:523) föreligger.

Först bestäms det totala värdet (T) för en nybyggd vattenfallsenhet med ledning av avkastningen. Detta sker genom att enhetens taxeringseffekt multipliceras med ett för enheten tillämpligt riktvärde.

Därefter fastställs återanskaffningskostnaden (Å) för den nyanlagda kraft- stationen eller regleringsanläggningen efter i princip samma grunder som vid 1975 års fastighetstaxering. Beräkningen av återanskaffningskostnaderna förutsätts följa de generella reglerna för bestämmande av återanskaffnings- kostnad som återfinns i 5 kap. 6 &.

Vattenfallsenhetens markvärde erhålls som skillnaden mellan totala värdet (T) och återanskal'fningskostnaden (Å), dvs. markvärdet = T Å. Markvärdet kommer att innefatta vad som tidigare betecknats som fallvärde och utmålsvärde. Någon uppdelning mellan dessa värdeslag föreslås inte ske fortsättningsvis.

Vattenfallsenhetens byggnadsvärde (B) är lika med dess återanskaffnings- kostnad om byggnaden är ny. För övriga anläggningar bestäms byggnads- värdet (B) efter en nedskrivning av återanskaffningskostnaden.

Totala värdet för taxeringsenheten erhålls som summan av markvärdet och byggnadsvärdet, dvs. totala värdet =(T Å) + B. Detta uttryck kan också skrivas T — — B), där Å — B är lika med summan av de årliga nedskrivningarna med hänsyn till ålder och bruk.

För mindre lönsamma vattenfallsenheter, där Å är större än T bestäms Å = T, dvs. dessa fastigheter får inget markvärde utan endast ett byggnadsvär- de.

1 kap. 22 behandlar kommittén samordningen mellan 1981 års fastighets- taxering och 1980 års folk- och bostadsräkning (FoB 80). På grundval av FoB-utredningens betänkande (SOU 1978:79) Förslag till undersökning om hushåll, bostäder och sysselsättning 1980 har i prop. 1978/79:128 föreslagits att en ny allmän folk- och bostadsräkning genomförs under år 1980.

] betänkandet föreslås en samordning av uppgiftslämnandet till den föreslagna undersökningen om hushåll, bostäder och sysselsättning 1980 med den allmänna fastighetstaxeringen år 1981. '

Prop. l979/80:40 230

Sammanfattningsvis ställer kommittén sig positiv till den föreslagna samordningen av FoB 80 och den allmänna fastighetstaxeringen år 1981. De samhällsekonomiska fördelar som kan uppnås härigenom, bl.a. i fråga om gemensam informationsverksamhet, gemensam mottagning och sortering av blanketter, begränsning av fastighetsägarnas uppgiftstillfällen. minskad blankettmängd samt möjligheterna att bygga upp ett byggnads- och lägen- hetsregister, är så betydande att de bör tillvaratas. Det återstår dock framför allt vad som gäller organisationen, åtskilliga detaljfrågor att lösa. Den närmare utformningen av dessa detaljer bör dock kunna ske i det samarbete mellan kommunerna, SCB och RSV som föreslås äga rum.

De administrativa reglerna

Organisation vid fastighetstaxering

23 kap. (]7 kap. FTL) behandlar organisationen vid fastighetstaxeringen. Det framhålls att indelningen i taxeringsdistrikt har stor betydelse för möjligheterna att nå en rättvis och likformig fastighetstaxering. Vid distrikts- indelningen har kommittén eftersträvat en ordning som tillgodoser kraven på både särskild sakkunskap om den fastighetstyp som skall värderas och den lokalkännedom inom distriktet som behövs. Kommittén föreslår att tax- eringsdistrikten delas in efter fastighetskategori på sådant sätt att erforderlig lokalkännedom finns i nämnden.

l fråga om organisationen i övrigt föreslår kommitten att denna så långt möjligt anpassas till de regler som gäller för den nya taxeringsorganisationen i första instans fr. o. m. 1979 års taxering, RS-reformen. Sålunda har bestäm- melserna om förordnande och val av fastighetstaxeringsnämndernas leda- möter, valbarhets- och behörighetsvillkor, ordförandenas och skattemyndig- heternas uppgifter och skattechefens ställning (ansvarsfördelningen) utfor- mats efter samma mönster som gäller enligt RS-reformen.

Lokal skattemyndighet bör enligt kommittén medverka inte enbart vid beredningen utan även vid granskningen av fastighetsdeklarationer. Liksom vid 1975 års fastighetstaxering bör det på länsstyrelsen finnas en tjänsteman (kontaktman för fastighetstaxering), som leder arbetet vid allmän fastighets- taxering.

Bestämmelserna om konsulenter och sakkunniga föreslås i stort förbli oförändrade.

Deklarationsskyldighet m. m.

124 kap. ( 18 kap. FTL ) behandlas deklarationsskyldighet m. m. Kretsen av deklarationsskyldiga föreslås få i stort sett samma omfattning som nu. Det föreslås att deklarationsskyldighet efter anmaning skall gälla också för den som eljest inte behöver lämna deklaration. Innehållet i fastighetsdeklaratio-

Prop. l979/ 80:40 23l

nen föreslås få en något utförligare reglering i FTL än f. n. i TL. Innehållet påverkas dessutom av FoB:s uppgiftskrav. För vissa skattefria fastigheter bör deklaration kunna lämnas i förenklad form. FastighetSdeklarationen bör kunna sändas in med posten portofritt.

Uppgiftsskyldighet bör liksom f. n. finnas för byggnadsnämnd. lantbruks- nämnd. brandförsäkringsanstalt och vissa offentliga inrättningar. Efter anmaning bör fastighetsägare vara skyldig att lämna upplysningar utöver dem som medtagits i deklarationen.

Kommittén föreslår att fastighetstaxeringsnämnden och fastighetsägare skall kunna komma överens om besiktning av fastighet. Detta motsvarar taxeringsbesök vid inkomsttaxeringen.

Förberedelsearbetet

125 kap. (19 kap. FTL) föreslår kommittén i fråga om förberedelsearbetet en förlängning av tidsperioden. Arbetet med att för RSV:s räkning arbeta fram förslag till värderingstekniska föreskrifter och riktvärden föreslås ligga på LMV. Skogsstyrelsen och lantbruksuniversitetet. LMV bör därutöver till- sammans med en arbetsgrupp bestående av ledamöterna i fastighetstax- eringsnämnden utarbeta förslag till riktvärdetabeller för småhus och riktvär- detabeller för tomtmark. Dessutom skall dessa utföra den s. k. provvärde- ringen (tidigare provtaxering).

Förslagen om förberedelsearbetet innebär en inte oväsentlig ambitionshöj- ning. Så t. ex. föreslås för skogstaxeringen att anvisningar skall utfärdas för relativt små områden (anvisningsområden). Anvisningarna skall ge upplys- ningar om det genomsnittliga värdet på olika värdefaktorer inom området och såvitt möjligt ge vägledning om den variation som förekommer.

Fastställandet av olika bestämmelser som skall gälla vid fastighetstax- eringen bör i stort sett ske enligt nuvarande ordning. [ realiteten bör det ankomma på RSV och skattecheferna. Kommittén har även på olika sätt ökat allmänhetens inflytande på förberedelsearbetet. Bl. a. avses alla förtroende- valda ledamöter medverka i den nyssnämnda arbetsgruppen under förbere- delsearbetet. Vidare avses allmänheten få möjlighet att framföra synpunkter vid utarbetandet av riktvärden m.m. Några uttryckliga bestämmelser i sistnämnda hänseende föreslås dock inte tas in i lagen. Däremot avses RSV genom riktlinjer ange de olika sätt på vilket en sådan medverkan kan ske.

Fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet

I 26 kap. (20 kap. FT L) föreslås att fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet anpassas till RS-reformen i likhet med vad som gäller beträffande organisationen. De för RS-reformen gällande bestämmelserna om samman- träde. beslutförhet och omröstning föreslås överförda till fastighetstax- eringen.

Prop. 1979/80:40 232

Besluts- och underrättelseförfarandet föreslås bli förändrat i vissa avseen- den. Beteckningarna preliminärt resp. slutligt beslut bör bytas ut mot beslut om taxering. Den första underrättelsen om fastighetstaxeringsnämndens beslut bör sändas ut senast den 15 mars mot f. n. den 15 februari. Det omprövade beslutet efter t. ex. erinringar bör sändas ut senast den 15 juni i stället för som nu den 15 maj.

Kommittén föreslår för vissa fall en utökad redovisning av nämndens beslut. Bestämmelser om besluts innehåll bör i motsats till nu tas in i lag. Samma gäller om innehållet i fastighetslängd och stomme till sådan längd.

Inkomster och kostnader

Genom garantibeskattningen tillförsäkras kommunerna en viss inkomst på grundval av fastigheternas taxeringsvärden. Kommunernas inkomst genom garantibeskattning i anslutning till 1981 års allmänna fastighetstax- ering har beräknats uppgå till ca 2 200 milj. kr. Motsvarande belopp efter 1975 års allmänna fastighetstaxering har beräknats uppgå till omkring 1 300 milj. kr.

De totala kostnaderna för den allmänna fastighetstaxeringen år 1981 har beräknats uppgå till ca 210 milj. kr.

Kostnadsberäkningarna grundar sig dels på föreliggande förslag till förfarande vid 1981 års fastighetstaxering, dels på erfarenheter från tidigare allmänna fastighetstaxeringar. Kostnadsberäkningarna redovisas i 27 kap. i betänkandet.

Prop. 1979/80:40

Sammanställning av

remissyttranden

Prop. l979/ 80:40 234

Innehåll 1 Inledning ............................................... 238 2 Allmänna frågor ......................................... 238 2.1 Fastighetstaxeringens betydelse m. m ................. 238 2.1.1 Allmänt ................................... 238 2.1.2 Fastighetsregistret,samhällsplanering ......... 239 2.1.3 Allmän fastighetstaxering 1981 ............... 243 2.2 Principiella lagtekniska frågor ....................... 245 2.2.1 Allmänt om fastighetstaxeringslagen .......... 245 2.2.2 Föreskrifter om anvisningar .................. 247 3 Allmänna taxeringsregler ................................. 248 3.1 Inledande bestämmelser ............................ 248 3.2 Indelning av byggnader och mark .................... 251 3.2.1 Byggnadstyper ............................. 251 3.2.1. 1 Huvudsaklighetsprincipen ........... 252 3.2.1.2 Småhus ........................... 252 3213 Hyreshus ......................... 253 3.2.l.4 Ekonomibyggnad .................. 253 3.2. l .5 Specialbyggnad .................... 254 3.216 lndustribyggnad ................... 254 3.217 Övrigt ............................ 255 3.2.2 Ägoslag ................................... 255 3.221 Tomtmark ........................ 256 3.222 Exploateringsmark ................. 257 3.223 Täktmark ......................... 258 3.224 Åkermark ......................... 259 3.225 Betesmark ......................... 259 3.226 Skogsmark ........................ 260 3.227 Skogsimpediment och övrig mark . . . . 260 3.3 Skatteplikt ........................................ 262 3.3.1 Ägarkravet ................................. 262 3.3.2 I'Iuvudsaklighetsprincipen ................... 263 3.3.3 Specialbyggnader ........................... 264 3.331 Fö rsvarsbyggnad ................... 264 33.32 Kommunikationsbyggnad ........... 265 3.333 Distributionsbyggnad ............... 266 3.334 Reningsanläggning ................. 266 3335 Vårdbyggnad ...................... 267 3.336 Bad-. sport- och idrottsanläggning. . . . 267 3.337 Kulturbyggnad ..................... 268 3.338 Ecklesiastikbyggnad ................ 268 3.3.3.9 Allmän byggnad ................... 268 3.3.4 Övrigt ..................................... 268

3.341 Bostadsbyggnad .................... 268

Prop. 1979/80:40

3.3.4.2 Lantbruk ..........................

3.3.4.3 Byggnader tillhöriga särskild rättssub-

jekt ..............................

3.3.4.4 Särskilda framställningar ............

3.4 Taxeringsenhet .................................... 3.4.1 Allmänt ................................... 3.4.2 Småhus-, hyreshus-, special- och industrienhet . 3.4.3 Exploateringsenhet ..........................

3.4.4 Lantbruksenhet ............................

3.4.5 Nyttjanderätt till täktmark ................... 3.4.6 Samfälligheter .............................. 3.4.7 Övrigt .....................................

3.5 Beskattningsnatur .................................. 3.5.1 Gränsdragning för bostadsbyggnader ..........

3.5.2 Beskattningsnatur för exploateringsmark och täktmark ..................................

3.5.3 Fastigheter med en areal mellan 2 och 5 ha . . . . 4 Värderingsregler .........................................

4.1 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde .......... 4.1.1 TaxeringSvärdenivå och värdetidpunkt ........ 4.1.2 Undantag från marknadsvärdeprincipen ....... 4.1.3 Ortsprismetoden ............................ 4.1.4 Avkastningsmetoden ........................ 4.2 Delvärde ......................................... 4.2.1 Delvärde för skogsmark .....................

4.2.2 Delvärde för skogsimpediment och övrig mark . 4.2.3 Slopande av delvärdena särskilda tillgångar och

övervärde ..................................

4.2.4 Avrundning av delvärden .................... 4.2.5 Övrigt ..................................... 4.3 Värderingsenheter ................................. 4.3.1 Byggnader .................................

4.3.2 Åkermark. betesmark. skogsmark och skogsimpe- diment ....................................

4.3.3 Markanläggningar .......................... 4.3.4 Marksamfälligheter ......................... 4.4 Allmänna värderingsregler .......................... 4.4.1 Värdefaktorer, riktvärden m. m ............... 4.4.l.1 Värdeområden, redovisning av riktvär-

den ...............................

4.4.l.2 Justering, interpolation .............

4.4.2 Byggnads— och markvärde, byggnad under uppför-

ande m. m. ................................

4.421 Mervärdeprincipen .................

235

269

269 270 271 271 272 273 274 274 275 276 276 276

281 281 282 282 282 284 286 287 289 289 289

289 290 291 293 293

293 294 294 294 294

295 295

296 296

Prop. 1979/80:40 236

4.422 Byggnad under uppförande m. m. . . . . 298 4.423 Byggnadsminne. saneringsbyggnad

m. m .............................. 299 4.424 Egendom med värde 0 .............. 300 4.4.3 Riktvärden för byggnadstyper ................ 301 44.31 Småhus ........................... 301 44.32 Hyreshus ......................... 305 4.433 Ekonomibyggnader ................. 307

4.4.4 Riktvärden för ägoslag utom skogsmark och skogsimpediment ........................... 309 4.4.4.l Tomtmark ........................ 309 4.442 Exploateringsmark ................. 310 4.443 Täktmark ......................... 311 4.444 Åkermark ......................... 311 4.445 Betesmark ......................... 314 4.4.5 Riktvärden för skogsmark och växande skog samt skogsimpediment ........................... 315 44.51 Allmänt .......................... 315 4.452 Förberedelser, uppgiftsinsamling ..... 316 4.453 Värderingsmodell, värdeområden .. . . 318 4.454 Kostnadsklasser .................... 318 4.455 Trädslag .......................... 319 4.456 Skogsimpediment .................. 319 4.457 Justering .......................... 320 4.4.6 Värdering av vattenfallsenheter ............... 321 4.4.6.1 Allmänt .......................... 321 4.462 Uppdelning av taxeringseffekt mellan kraftstation och regleringsanläggning . 323 4.463 Värdefaktorer och riktvärden ........ 323 4.464 Kapitaliseringsfaktorn m. m .......... 323

4.465 Spärregler, återanskaffningskostnad m. m .............................. 324 4.466 Delvärden ......................... 325 4.467 Andels- och ersättningskraft ......... 325 5 Administrativa frågor .................................... 326 5.1 Organisationen .................................... 326 5.1.1 Fastighetstaxeringsdistrikten ................. 326 5.1.2 Fastighetstaxeringsnämnden ................. 326 5.1.3 Konsulenter m. m ........................... 329 5.1.4 Tjänstemannagranskning m. m. .............. 331 5.1.5 Skattechefen ............................... 336 5.1.6 Länsstyrelsens kontaktman .................. 337 5.1.7 Övrigt ..................................... 337

Prop. 1979/80:40

5.2

5.3

5.4

5.5

Allmän fastighetsdeklaration m. m. .................. 5.2.1 Deklarations- och uppgiftsskyldighet, m. m.. .- . . 5.2.2 Besiktning ................................. 5.2.3 Anmaning. deklarationsförvaring. m. m ........ Förberedelsearbetet ................................ 5.3.1 Medverkan av myndigheter och organisationer . 5.3.2 Medverkan av förtroendevalda ledamöter ...... 5.3.3 Allmänhetens medverkan ................... 5.3.4 Tid för utarbetande och fastställande av föreskrif-

ter m.m ................................... Taxeringsarbetet ................................... 5.4.1 Sammanträden. närvarorätt. beslutsförhet. m.m.

5.4.2 Besluts- och underrättelseförfarandet. m. m. . . . 5.4.3 Beslutens och underrättelsernas innehåll m. m.. 5.4.4 Beslutsredovisning. längdföring. m. m. ........ Samordning av allmän fastighetstaxering och FoB ..... 5.5.1 Allmänt ................................... 5.5.2 Samdistribution, portofrihet .............. I . . . . 5.5.3 Gemensamt insamlingsställe ................. 5.5.4 Gemensam insamlingstidpunkt ............... 5.5.5 Hantering. resurser, m. m ....................

237

337 337 340 341 343 343 345 347

351 352

352 355 357 359 361 361 361 362 363 364

Prop. 1979/ 80:40 238

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOU 1979:32 och 33) Fastighetstaxering 81

1 Inledning

Redogörelsen för remissyttrandena följer i huvudsak propositionens disposition. I avsnitt 2 redovisas en del allmänna frågor om fastighetstax- eringen som tagits upp. Redovisningen i det avsnittet omfattar också synpunkter på de lagstiftningstekniska förslagen i betänkandet.

1 avsnitten 3—5 redcwisas remissinstansernas inställning till de olika delarna i den föreslagna fastighetstaxeringslagen och till vissa administrativa frå- gor.

Först behandlas i avsnitt 3 allmänna regler för taxeringen t.ex. om skatteplikt. taxeringsenheter och beskattningsnatur. Synpunkterna på de allmänna och speciella värderingsreglerna redovisas i avsnitt 4. I avsnitt 5 redovisas ställningstagandena till förslagen om organisationen och förfaran- det.

I rubrikerna i sammanställningen hänvisas till det avsnitt i betänkandet där respektive fråga i huvudsak behandlas.

2 Allmänna frågor

2.1 Fastighetstaxeringens betydelse m. m. (2.2) 2.1.1 Allmänt

Många remissinstanser framhåller fastighetstaxeringens betydelse för beskattningen och för bl. 3. olika slag av samhällsplanering. Man framhåller vikten av att reglerna för fastighetstaxeringen utformas så att den kan fylla dessa olika syften. Den helt övervägande delen av remissinstanserna anser att kommitténs förslag till lag i princip gör det och de är positiva till ett genomförande av förslaget. Denna ståndpunkt intar bl. a. kammarrätterna, ÖB. byggnadsstyrelsen, RS V, LBS. Skogsstyrelsen, naturvårdsverket, bostads- styrelsen, LMV, damänverket, den helt övervägande delen av länsstyrelserna. HSB:s riksförbund, SBEF, Advokatsamfzmdet och TOR.

1 remissyttrandena har fastighetstaxeringens betydelse inom olika områ- den behandlats av många remissinstanser. len del remissyttranden, t. ex från Stockholms kommun, belyses den betydelse garantibeskattningen alltjämt har för kommunerna och fastighetsägarna. Några remissinstanser anser emellertid att kommittén trycker för hårt på fastighetstaxeringens betydelse för garantibeskattningen i jämförelse med andra ändamål som taxeringen kan tjäna. Hit hör bl. a. SAF m. fl. som anser att garantibeskattningen är otidsenlig och orättvis samt att den därför bör avskaffas.

Prop. 1979/80:40 239

2.1.2 Fastighetsregistret, samhällsplanering

Åtskilliga remissinstanser har framhållit betydelsen av tillgång till de uppgifter som samlas in vid fastighetstaxeringen. Några av dem understryker vikten av att uppgifterna i fastighetsregistret används allsidigt. Detta gäller bl. a. av DEF U, RSV och Sveriges villaägareförbund. DEF U anför:

l betänkandet har man ställt sig positiv till att uppgifter för statistiska ändamål samlas in vid fastighetstaxeringen. DEFU finner detta mycket glädjande och vill understryka vikten av att en samordning av uppgiftsin- samlingar sker. Därför borde inte bara som tidigare i lagtexten ges en möjlighet till detta utan också klart sägas ut att en sådan gemensam insamling av uppgifter bör eftersträvas. Det finns annars en uppenbar risk att ett samarbete av detta slag inte kommer till stånd.

Sveriges villaägareförbund framhåller att fastighetsägaren i sin fastighets- deklaration skall lämna en tämligen fullständig redovisning över sin fastighet. Tillfället bör utnyttjas för att få information om vissa viktiga omständigheter. som har stor betydelse också i andra sammanhang, t. ex. om radonförekomst.

RSV anför:

Från skilda håll har önskemål framförts att från och med kommande allmänna fastighetstaxering få mer detaljerade uppgifter om byggnader på ADB medium. Som exempel kan nämnas uppgifter om byggnadens stan— dard. Ofta återkommande önskemål är uppgift om byggnadens uppvärmning och isolering. Uppgifter av detta slag finns visserligen i fastighetsdeklaratio- nen men behöver inte registreras för beskattningsändamål. Uppgifterna används endast av fastighetstaxeringsnämnden vid åsättande av byggnads- värde. Om Uppgifterna även kunde registreras och tillhandahållas intresse- rade statliga och kommunala myndigheter skulle fastighetsägaren inte behöva tillfrågas i särskild omgång. RSV anser att frågan om lämpligaste förfarande för en uppgiftsinsamling bör utredas.

Åtskilliga myndigheter lägger fram förslag som rör uppgiftsinsamlingar. SCB anför att det ADB-baserade registret som läggs upp i samband med taxeringarna är det enda totala registret med detaljerad information om den fasta egendomen i riket. Ett allt större intresse har knutits till möjligheterna att utnyttja detta register, det 5. k. fastighetstaxeringsregistret (FTR), framför allt i samhällsplaneringen.

SCB anser det vidare viktigt att fastighetstaxeringens uppgifter utnyttjas mer i statistiken. För FoB, andra statistikredovisningar och samhällsplane- ringen är det således ett krav att F'I'st uppgifter får bättre kvalitet än tidigare. Samordningen med FoB och de föreslagna organisatoriska förändringarna, bl. a. genom längre förberedelsearbete, bör leda till detta resultat.

SCB anför:

Viss statistik över jordbruk och skogsbruk tas fram genom bearbetningar

Prop. 1979/80:40 240

av fastighetstaxeringsregistret. Denna statistik avser i första hand taxerings- värden speciftcerade på delvärden och med fördelning efter ägarekategorier, taxcringsenheternas areal. åker och skogsmark m.m. Vidare publiceras statistik över virkesförrådet i skogen. Huvuddelen av statistiken om strukturförhållanden inom jordbruk och skogsbruk kommer emellertid från lantbruksregistret.

SCB har. med hänsyn till de samband mellan de två registren som här nämnts, i anslagsframställningen för budgetåret 1980/81 anfört att man bör pröva om fastighetstaxeringsregistret i viss utsträckning kan utnyttjas vid nästa lantbruksräkning.

SCB har. liksom CFD, studerat utformningen av ett byggnadsregister. De förslag som kommittén nu framlägger beträffande indelningen av fastigheter i taxeringsenheter och värderingsenheter samt registrering av värdefaktorer förbättrar väsentligt möjligheten att utnyttja FTR som ett byggnadsregister. Åtskilliga problem såsom identifikation. täckning och ajour-hållning återstår dock att lösa innan man i egentlig bemärkelse kan säga att ett byggnadsre- gister har skapats.

I FoB-utredningen föreslogs att FoB-80 skulle använda sig av fastighets- taxeringens indelning av uppvärmning. Denna indelning innebär en begräns- ning som skulle göra att statistiken ej skulle svara mot energiplaneringens behov av underlag. För att förbättra förutsättningarna för denna planering föreslås att SCB tillsammans med RSV och kommunerna utreder vilka uppgifter om uppvärmningssätt som skall insamlas. Dessa uppgifter bör registreras i fastighetstaxeringsbandet. även för ej skattepliktiga fastigheter, för att möjliggöra att uppgifterna även kan användas på individuell nivå i samhällsplaneringen.

Allmän fastighetstaxering innebär en möjlighet att relativt enkelt samla in viss information om fastigheter och deras bebyggelse. Vid SCBs kontakter med samhällsplanerande organ har ett flertal önskemål framförts om statistik på sådana variabler, som är anknutna till fastigheter men som f. n. är relativt svåråtkomliga i manuella register. För regional och lokal planering har t. ex. framförts behov av uppgifter om hiss, skyddsrum och upplåtelseform. Beträffande upplåtelseform skulle redovisningen kunna ske efter egenägt; byggnad med andelslägenheder); byggnad med bostadsrätt(er); byggnad med hyresrätt(er).

SCB har inte haft möjlighet att inom remisstidens ram ställa samman kostnader för insamling, kontroll och registrering av dessa data och väga kostnaderna mot den samhällsekonomiska vinst som erhålls genom att variablerna finns tillgängliga i FTR. Om samhällsvinsten skulle visa sig betydande kommer SCB att för RSV framlägga ett förslag till nya variabler som bör insamlas utöver de variabler som behövs för fastighetstaxeringen och för FoB. Behoven kommer att preciseras på så sätt att beslutsprocesser anges där föreslagna statistikuppgifter skall utnyttjas.

SIND betonar uppgifternas vikt främst i det lokala planeringsarbetet, dvs. kommunal energiplanering, men också i det arbete som på regional nivå berör energiplaneringen. Det är också väsentligt att uppgifterna görs lätt tillgängliga för kommunens ansvariga energiplanerare. både i detaljerad och aggregerad form. Energiplaneringsarbetet syftar till att belysa förhållanden som berör energitillförsel och energianvändning. Grundläggande för detta arbete är bl. a. kunskap om energibehovet för uppvärmning av byggnader av alla slag samt förutsättningar för ändring av uppvärmningssätt och energitillförsel.

Prop. 1979/80:40 241

Mot den bakgrunden lämnar verket förslag och kommentarer till uppgiftsin- samling avseende energiförhållanden. Bl. a. framhåller verket att behovet av underlag för bedömning av energiåtgång i fastigheter är stort i samband med ransoneringsförberedelser. Det är enligt SIND:s mening av stor betydelse att möjligheter till någon form av ”värmetaxering" tas tillvara i samband med fastighetstaxeringen 1981.

Remissyttranden som avser energiplanering, beredskapsplanering och värmetaxering har lämnats också av kommunförbundet och ÖEF . Kommun- förbundet anför att såväl uppgifter för FoB som andra uppgifter i fastighets- registret är intressanta för samhällsplaneringen och bör göras tillgängliga för statistikredovisning. Eftersom behoven av underlag för samhällsplaneringen förändras i tiden, är det angeläget att fastighetstaxeringens uppgiftsinsamling även kan få omfatta andra varianter än de som bedöms vara nödvändiga för taxeringen. ] dag finns det ett starkt behov av att få uppgifter för energiplaneringen. För att åtminstone delvis tillgodose detta behov bör uppgiften om uppvärmningssätt utformas på ett sätt som är ändamålsenligt för den planeringen.

ÖEF framhåller vikten av att sådana uppgifter som är av betydelse för bedömningen av fastighets lämplighet ur beredskapssynpunkt kan bli tillgängliga för de beredskapsplanerande myndigheterna, främst länsstyrel- sernas försvarsenheter. Exempel är planläggning av undanförsel av förnö- denheter och industriell eller annan verksamhet av betydelse för försvaret och folkförsörjningen från orter och områden. där risk föreligger att egendomen eller verksamheten eljest skulle gå förlorad och av förberedelse av utrymning av befolkningen till områden som bedöms mindre riskfulla. ÖEF anför vidare att regeringen i juni 1976 uppdrog åt överstyrelsen att genomföra en i prop. 1975/76:152 angiven utredning om värmetaxering. ÖEF överlämnade sådan utredning till regeringen med skrivelse i maj 1979. Om en värmetaxering av landets fastigheter skall läggas till grund för något ransoneringssystem för uppvärmning, bör en sådan lämpligen verkställas i samband med allmän fastighetstaxering. En del frågor måste emellertid dessförinnan utredas ytterligare. Enligt prop. 1975/ 76: 1 52 borde en eventuell värmetaxering samordnas med fastighetstaxeringen 1981.

Planverker ställer sig tveksamt till att sammankoppla en allmän värme— taxering av byggnadsbeståndet med fastighetstaxeringen. Två så vitt skilda ändamål. som underlag för taxering respektive underlag för bränsleransone— ringsåtgärder, bör inte sammanföras till ett svarstillfälle. Tillförlitliga uppgif- ter om bränsleförbrukning har dessutom visat sig svårt att få fram via fastighetsägare.

På frågan om uppgifterna om mark och byggnader m. m. i fastighetsregi- stret har bl. a. CFD. bostadsstyrelsen och SIB lämnat synpunkter. CFD anför att nämnden i samråd med RSV, SCB och LMV framställt ca 2 000 kartblad som skall utgöra underlag för markvärdekartor. CFD anför vidare:

16 Riksdagen 1979/80. ] saml. Nr 40

Prop. l979/ 80:40 242

Med koordinaternas h_jälp placeras därvid förvärven automatiskt på rätt plats på kartan. På motsvarande sätt kan andra data med koordinaternas hjälp placeras och automatiskt markeras på karta. Ett ofta återkommande önske- mål är automatkartering av glesbygdsbebyggelsen och då särskilt fritids- husen. På senare tid har en rikstäckande inventering av fritidshusen gjorts. Detta skulle vara omöjligt om inte fritidshusen hade egen typkod vid fastighetstaxeringen. Nyligen har kommunerna ålagts att upprätta energi- sparplaner. Därvid har även andra uppgifter om byggnader i fastighetstax- eringsregistret använts tillsammans med fastighetskoordinaterna för att framställa kartor över byggnadsbeståndet. Dessutom används ägaruppgiften i fastighetstaxeringsregistret 1 stor omfattning för att framställa förteckningar över sakägare för förrättningar av vitt skilda slag.

Vad gäller ett framtida byggnadsregister har CFD sedan 1969 i olika omgångar bedrivit utredningsarbete. CFD har därvid funnit att intressenter- na är många och sammanvägningsproblematiken mycket svår. För CFDs del är uppgifter om byggnader nära förknippat med fastighetsregistret eftersom byggnad enligt jordabalken är en del av fastigheten. För SCBs del skulle ett byggnadsregister vara ett basregister för statistik samt utgångspunkten för ett lägenhetsregister. Kommunerna har användning av byggnadsregister för hantering av byggnadslov, energiförsörjning, sotning, sophämtning, fastig- hetsförvaltning osv. Yrkesinspektionen behöver byggnadsregister för kon- troll av arbetsmiljön i olika lokaler. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar har planer på en värmetaxering av byggnder för att kunna genomföra en eventuell energiransonering. LMV har problematiken med redovisning och ajourhållning av byggnadsbeståndet på kartor. Det står helt klart att det inte går att skapa ett byggnadsregister som tillgodoser alla behov. Fastighets- taxeringsregistret är det enda rikstäckande registret med data om byggnader. Det har därför fått stor betydelse för många verksamheter och torde bli ett av basregistren för ett eventuellt byggnadsregister.

Bostadsstyre/sen förklarar att ett stort antal uppgifter från fastigetstaxering- arna har stort intresse bl. a. för bostadsplaneringen. T. ex. har kommunerna använt dessa uppgifter vid inventeringar i samband med upprättande av bostadssaneringsprogram. SIB anför:

Institutet har i sin forskning använt det ADB-register som upprättats på basis av de allmänna fastighetstaxeringarna och som sedan ajourhållits via de särskilda fastighetstaxeringarna.

Registret är för närvarande det enda rikstäckande register som innehåller data om byggnader. Det är därför viktigt att detta unika ADB-register även i fortsättningen kan användas för forsknings- och utvecklingsarbete inom byggnadssektorn.

[ samband med nästa allmänna fastighetstaxering kan ADB-registret dessutom förbättras på en rad punkter. Det finns t. o. m. förutsättningar för att upprätta ett byggnadsregister och ett lägenhetsregister. Ett lägenhetsre- gister innehållande byggnads- och hushållsuppgifter blir resultatet om samordningen mellan fastighetstaxeringen och FoB lyckas. Rikstäckande byggnads- och lägenhetsregister har hittills över huvud taget ej funnits i landet trots att starka önskemål om sådana register funnits under många år. Det är angeläget att dessa möjligheter nu tas tillvara.

Prop. 1979/80:40 243

2. 1.3 Allmän fastighetstaxering 1981

Frågan om tidpunkten för nästa allmänna fastighetstaxering har tagits upp av en del remissinstanser. Flertalet remissinstanser har inte någon erinran mot att nästa allmänna fastighetstaxering genomförs 1981 , såsom förutsatts i kommitténs förslag. Flera remissinstanser framhåller det angelägna i att en allmän fastighetstaxering genomförs l98l så att den löpande taxeringsperio- den och prisförändringarna på fastigheterna inte ökas ytterligare. Bland dessa är LMV och RSV.

Åtskilliga remissinstanser framför i sammanhanget önskemålet om en övergång till ett system med rullande fastighetstaxeringar bl. a. för att minska de språngvisa höjningar av värdena som blir följden av det nuvarande systemet. Bland dem som framför sådana synpunkter är länsstyrelserna i Södermanlands och Östergötlands län, landstinget iStockholms län, Samfundet för fastighetsvärdering, Svensk industriförening, Svenska försäkringsbolags riksförbund, LO, SAC O/SR, TCO och TOR.

Flera remissinstanser, t. ex. SCB, statskontoret och RSV, anser att det är nödvändigt att genomföra fastighetstaxeringen 1981 så att den beslutade och önskvärda samordningen med FoB kan ske.

De administrativa förutsättningarna att genomföra en allmän fastighets- taxering 1981 har också berörts. Allmänt anser man att det inte föreligger hinder från administrativ synpunkt att genomföra taxeringen. Detta gäller t.ex. LMV och LBS. LMV anför bl.a. att förberedelsearbetet för den allmänna fastighetstaxeringen 1981 påbörjades inom LMV redan 1977. Medel har ställts till förfogande av regeringen. För den särskilda arbetsinsats som LMV föreslagits utföra vid förberedelse- och taxeringsarbetet är LMV väl förberett. I jämförelse med tidigare allmänna fastighetstaxeringar där LMV också medverkat i förberedelsearbetet har taxeringen 1981 alla förutsätt- ningar att bli den bäst underbyggda. LBS anför i fråga om förberedelserna för taxeringen att lantbruksnämndernas medverkan kommer i fråga då det gäller provvärdering av och upprättande av värderingstabeller för åker och betesmark. Denna medverkan pågår redan och styrelsen har inte något att erinra mot detta. Även Skogsstyrelsen är positiv till det redan pågående engagemanget för styrelsen och skogsvårdsstyrelserna i förberedelsearbe- tet.

Inte heller framförs från det övervägande antalet länsstyrelser erinringar mot att taxeringen genomförs 1981. Länsstyrelsen i Östergötlands län fram- håller dock vikten av att ytterligare förseningar inte uppkommer i lagstift- nings- och förberedelsearbetet. Liknande synpunkter framförs från ytterliga- re några länsstyrelser, bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Länssty- relsen i Jönköpings län anför bl. a.:

Förberedelsearbetet till 1981 års allmänna fastighetstaxering på länssty- relsen — pågår sedan december 1978 i enlighet med de direktiv som lämnats under hand. Länsstyrelsen har bl. a. gjort en preliminär indelning i fastig-

Prop. l979/ 80:40 244

hetstaxeringsdistrikt efter taxeringsenheternas kategoritillhörighet. som för- ordas i betänkandet. Åtgärder har även vidtagits för rekrytering av ordfö- rande och konsulenter till taxeringsnämnderna.

SAF m. fl. anför bl. a. att lagstiftningsarbetet och myndigheternas förbe- redelsearbeten uppenbarligen måste ske under stark tidspress om taxeringen skall kunna äga rum som planerats. Ett fullföljande av planerna kräver uppenbarligen betydande insatser från samhällets sida. Det måste anses otillfredsställande om otillräcklig förberedelsetid medför att fastighets- taxeringen blir av undermålig kvalitet.

Ett antal remissinstanser ställer sig av administrativa skäl avvisande eller tveksamma till möjligheten att genomföra en allmän fastighetstaxering l98l , grundad på utredningens förslag. Detta gäller bl. a. länsstyrelserna i Stock- holms, Uppsala. Blekinge och Norrbottens län, SACO/SR, FSF, KF, Samfun- det jörfastighetsvärdering och Sveriges fastighetsägareförbund. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter starkt om det — i det försämrade läge tidsmässigt sett som förberedelsearbetet nu i praktiken kommit — över huvud taget är lämpligt att på grundval av kommitténs förslag genomföra den allmänna fastighetstaxeringen redan år 1981. Risken är uppenbar att taxeringen då inte kommer att ge det kvalitativt höga resultat som eftersträvas. Särskilt viktigt är ju detta om, som kommittén antyder, den nu förestående allmänna fastighetstaxeringen skall läggas till grund för någon form av s. k. rullande taxering. Om taxeringen skall genomföras l981 bör den ske enligt nu gällande regler.

Länsstyrelsen i Uppsala län understryker bl. a. betydelsen av att RS- organisationen får ytterligare ett år på sig för intrimning innan den allmänna fastighetstaxeringen.

Ett antal remissinstanser anser av även andra än administrativa skäl att nästa allmänna fastighetstaxering inte bör genom