RÅ 1993:72

A-M.P:s söner P. och J-Å. bereddes på ansökan av Stadsdelsnämnden Högsbo i Göteborgs kommun och genom beslut av Länsrätten i Göteborgs och Bohus län den 17 mars 1989 vård enligt 1 § första stycket och andra stycket punkt 1. lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Härefter begränsade stadsdelsnämnden i beslut den 19 juni 1990 med stöd av 16 § nämnda lag, vilken paragraf motsvaras av 14 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, telefonkontakten mellan A-M.P. och J-Å. till att avse två tillfällen per vecka och inte senare än kl. 17.00. Vidare begränsade nämnden i beslut den 3 juli 1990 A-M.P:s rätt till umgänge med sönerna till två och en halv timme per tillfälle var fjortonde dag.

I besvär yrkade A-M.P. att stadsdelsnämndens båda beslut skulle upphävas.

Länsrätten i Göteborgs och Bohus län (1990-10-03, ordförande Grönwall) yttrade: P. och J-Å.P. omhändertogs den 8 februari 1989. J-Å. placerades i familjehem den 7 mars 1989 och P. den 18 april 1989. - J-Å. var vid omhändertagandet känslomässigt störd och han var den av barnen som farit mest illa. Av psykolog- och läkarutlåtanden framgår att störningen kan visa sig allvarligare, när han blir större och kommer att mera vistas tillsammans med andra barn. Han är i starkt behov av stöd från vuxna, som kan hjälpa honom att möta omvärlden och sätta gränser för vad som är tillåtet och inte. J-Å. anses behöva barnpsykiatriska behandlingsinsatser under mycket lång tid och de har inga utsikter till framgång, om han inte vistas i familjehemmet. - P. är utvecklingsstörd och har i hemmet hos sin mor i stort sett helt saknat utvecklingsstimulans. Han har överbeskyddats och av modern behandlats som ett spädbarn. Han har därför kommit att stå stilla i utvecklingen, saknat språk, haft svårt att koordinera sina rörelser, inte kunnat äta själv och han har måst bära blöja. Eftersom P. har en njurskada, är han benägen för att få urinvägsinfektioner. - Barnens mor A-M.P. får anses ha en stark vilja att själv ta hand om sina barn men saknar i många hänseenden insikt om vad som erfordras av henne som förälder för att sörja för deras säkerhet och hälsa. Enligt vad som framkommit i målet har inte heller den kraftiga och långvariga insats som gjorts från samhällets sida medfört att hennes förmåga som vårdnadshavare nämnvärt utvecklats. - Sedan J-Å. kom till familjehemmet har han enligt utredningen i målet gjort mycket stora framsteg i sin utveckling. Han har på mindre än ett år lärt sig leka med andra barn utan konflikter. Han har klarat barngrupp i deltidsförskola och han har även kunnat följa med familjen bort. Han har börjat visa att han känner trygghet och hans aggressivitet har så småningen avtagit. - Då det gäller P. rör han sig numera obehindrat, har utvecklat sitt språk väsentligt, kan klä på sig själv och behöver inte längre bära blöja. Det sistnämnda har även haft till följd att hans urinvägsinfektioner betydligt förbättrats. - Mor och barn har alltsedan barnens placering på familjehem haft ett fungerande umgänge var fjortonde dag. De har träffats i något av familjehemmen efter A-M.P:s önskemål. Detta fungerade bra fram till mars månad 1990 A-M.P. har därefter ansett att hon haft rätt att träffa barnen när och så ofta hon själv önskat. Telefonsamtalen har även ökat väsentligt i antal. Dessa ändrade förhållanden tillsammans med begäran om hemtagning av barnen, som sannolikt kommit till barnens kännedom, synes djupt ha stört dem. J-Å. har enligt uppgift fått täta aggressionsutbrott, fått ont i magen och inte kunnat sova. Han har också visat större oro i förskolan. Den positiva utvecklingen har således hejdats och en tillbakagång har skett. - P. regredierar varje gång A-M.P. kommer på besök till den nivå han befann sig på vid omhändertagandet. Då umgänget fungerade utan anmärkning förekom även en tillbakagång men då kom han emellertid allt snabbare tillbaka till sin nuvarande utvecklingsnivå. - Enligt utlåtande av dr G.H., BUP-mottagningen Västra Frölunda, kan mor och barn inte vinna något på ett tätare sammanträffande. Den nu löpande kontakten är ett fungerande maximum. Modern skulle inte bli mera till freds med en utökad kontakt. För barnens del kan man inte tala om något behov av en utökad kontakt med modern - tvärtom är det fråga om vad de kan "tåla" med hänsyn till att hon är så negativ till placering och fosterföräldrarna. - Av 14 § LVU framgår bl. a. att socialnämnden har ett ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom så långt som möjligt tillgodoses. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård enligt lagen, får socialnämnden enligt punkt 1 besluta hur den unges umgänge med förälder eller andra som har vårdnaden om honom skall utövas. - Socialmyndigheten har således att göra en avvägning av vilket intresse som väger tyngst, umgänget mellan föräldrar och barn eller ändamålet med vården enligt LVU. Enligt förarbetena till LVU gäller såsom huvudprincip att det i händelse av intressekonflikt alltid är barnets behov som skall tillgodoses i första hand. Av utredningen i målet får anses klart framgå att såväl P. som J-Å. har behov av en lång tids vistelse i goda familjehem för att deras skador skall kunna botas. Utredningen har också visat att båda under vistelsen i familjehemmet gjort stora framsteg men att en avstanning och återgång skett sedan konflikten med begäran om hemtagning och ökat umgänge uppkommit. Med hänsyn till anförda omständigheter finner länsrätten att stadsdelsnämndens beslut om inskränkning av umgängesrätten mellan A-M.P. och barnen P. och J-Å. skall bestå. Detta gäller även i fråga om begränsningen av telefonkontakterna med J-Å., då telefonkontakter enligt tillämpad praxis likställs med umgänge enligt 14 § andra stycket 1. LVU.

Länsrätten ändrar inte de överklagade besluten. - Domen gäller i denna del omedelbart.

Kammarrätten i Göteborg

A-M.P. överklagade länsrättens dom och yrkade att varje form av begränsning av rätten till umgänge skulle upphöra.

Kammarrätten i Göteborg (1991-01-11, Rydin, Carlstoft, referent, Setterberg) delade såvitt här är i fråga länsrättens bedömning och avslog överklagandet.

I besvär hos Regeringsrätten fullföljde A-M.P. sin talan. Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1993-06-28, Wahlgren, Tottie, Bouvin, Werner) yttrade: I 14 § LVU föreskrivs bl. a. att socialnämnden har ett ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom så långt möjligt tillgodoses. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården enligt lagen får socialnämnden besluta hur den unges umgänge med föräldrarna eller andra som har vårdnaden om honom skall utövas. Socialnämnden skall minst en gång var tredje månad överväga om ett sådant beslut fortfarande behövs.

Socialnämnden har med stöd av denna bestämmelse befogenhet att begränsa eller helt avskära föräldrarnas möjlighet att träffa sitt barn medan det är föremål för vård enligt LVU. I förarbetena till 16 § i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga som var likalydande med de två första styckena av 14 § i 1990 års LVU anförs (se prop. 1979/80:1 del A s. 601 f.) att omständigheterna kan vara sådana att föräldrarna under den tid som vården pågår inte bör träffa den unge. Det kan finnas risk för att föräldrarna obehörigen griper in i vården. Det framhålls dock (a. prop. s. 602) att bestämmelsen bör tillämpas restriktivt. I samband med tillkomsten av tredje stycket i 14 § i 1990 års LVU framhölls att det får ligga i nämndens ansvar att följa vården och se till att ett beslut i fråga om umgängesrestriktioner inte består längre än nödvändigt (se prop. 1989/90:28 s. 72 ff.).

Även om bestämmelsen i 14 § LVU således bör tillämpas restriktivt finner Regeringsrätten att en begränsning av föräldrarnas umgängesrätt, om en sådan anses påkallad, kan ske även genom en inskränkning i föräldrarnas rätt att kontakta barnet per telefon. Denna bedömning överensstämmer med vad Regeringsrätten uttalade i rättsfallet RÅ 1971 S 283.

På grund av vad nu anförts och då stadsdelsnämnden enligt vad som framgår av omständigheterna haft fog för sitt beslut att begränsa umgängesrätten på sätt som skett skall överklagandet avslås.

Regeringsrätten fastställer kammarrättens dom såvitt här är i fråga.

Föredraget 1993-06-08, föredragande Larsson,

målnummer 498-1991 och 499-1991