RÅ 1993:9

Byggnadsnämnden beslutade den 16 mars 1988 dels att med hänsyn till gällande planbestämmelser ej bevilja bygglov, dels att byggnadsavgift skulle utgå med (4 x 360 =) 1440 kr och dels att ålägga sökanden att senast den 31 maj 1989 återställa garaget i ursprungligt skick.

R.S. överklagade byggnadsnämnden beslut och anförde bl.a. följande. Omsättningen i hans firma, som 1988 var 101000 kr, minskade till 32 000 kr de första 11 månaderna 1990. Antalet kundbesök i affären skulle ha minskat högst betydligt och de flesta kom gående eller per cykel. Olägenheterna för grannarna av olämpligt parkerade bilar var nu mycket mindre än tidigare.

Grannar, bl. a. makarna Å. och R-M.B., som bodde på motsatta sidan av Solskiftegatan, motsatte sig att affärsverksamheten skulle få fortsätta på platsen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohuslän (1991-01-04) yttrade: R.S:s ansökan om bygglov för en åtgärd inom ett område med detaljplan skall enligt 8 kap. 11 § PBL bifallas om åtgärden bl. a. inte strider mot detaljplanen och den kan antagas uppfylla kraven i 3 kap. samma lag. Mindre avvikelse från detaljplanen får medges om avvikelsen är förenlig med syftet med planen. - För området gäller en detaljplan som fastställdes den 20 oktober 1976. Enligt planbestämmelserna får fastigheten användas endast för bostadsändamål. - Vid besök på platsen har länsstyrelsen noterat följande. Det finns inte längre någon skylt eller annat som utåt upplyser om verksamheten. Någon försäljning över disk verkar åtminstone numera inte heller förekomma i huset. Länsstyrelsen gör den samlade bedömningen att verksamheten är av så obetydlig omfattning att den kan anses ingå i det bostadsändamål för vilket fastigheten får användas. - Planbestämmelsen om att fastigheten endast får användas för bostadsändamål utgör därför inte skäl att vägra bygglov för ombyggnaden av garaget. - Länsstyrelsen upphäver byggnadsnämndens beslut. - Ärendet lämnas åter till byggnadsnämnden för ny prövning av ansökan om bygglov för ombyggnaden och om byggnadsavgift skall tas ut.

Å. och R-M.B. överklagade och yrkade att kammarrätten skulle upphäva länsstyrelsens beslut. Utöver vad de åberopat i länsstyrelsen anförde de bl.a. följande. Att en verksamhet med en omsättning på över 100 000 kr per år skulle kunna anses ingå i det bostadsändamål för vilket fastigheten skulle få användas var märkligt och oacceptabelt. Verksamheten var som mest omfattande 1987. År 1988 var den mer återhållsam. Att affärsverksamheten idag hade minskat var en följd av bygglovsärendet. Att den framledes skulle ligga på samma nivå som idag satte de ingen tilltro till. Det fanns inget som motsade att verksamheten skulle bli lika omfattande som år 1987 eller mera.

R.S., som ansåg att kammarrätten skulle avslå överklagandet, hänvisade till tidigare skrivelser och anförde följande. För år 1989 var omsättningen på hobbyverksamheten 70 000 kr och för 1990 35 620 kr. Totalt rörde det sig om 29 "affärer" varav 8 leveranser skedde i anslutning till resor till och från det ordinarie arbetet. Det var självklart att verksamheten minskade när grannar fick olägenheter och besvär. Av samma anledning skulle verksamheten inte komma att öka till tidigare omfattning.

Kammarrätten i Göteborg (1991-06-24, Rosén, Nystrand, Hulting, referent) delade länsstyrelsens bedömning och ändrade därför inte det överklagade beslutet.

Å. och R-M.B. vidhöll i Regeringsrätten sitt yrkande att bygglov inte skulle beviljas. Till stöd för sin talan anförde de i huvudsak följande. Det förhållandet att affärsverksamheten i dag låg lågt motsade inte det faktum att den snabbt kunde blomma upp igen och bli lika omfattande som år 1987 eller mera om tillstånd erhölls. Enligt planbestämmelserna skulle fastigheten endast få användas som bostad.

R.S., som bestred överklagandet, anförde. Hans s.k. affärsverksamhet hade under år 1991 haft en omsättning som understeg 5 000 kr och den bestod i att han strängat racketar och sålt tennisbollar till grannar, släkt och bekanta. Någon skylt om verksamheten hade inte funnits uppsatt sedan mars 1989.

Prövningstillstånd medddelades.

Regeringsrätten (1993-03-19, Wahlgren, Brink, Dahlman, Baekkevold) yttrade: R. och E.S. har - sedan åtgärderna redan utförts - ansökt om bygglov avseende ombyggnad av fastigheten Skoveln 9 i Kungälvs kommun. Ombyggnaden innebar att i garaget inrättats ett bostadsrum om 9 kvm, ett förråd om 6 kvm och ett "butiksutrymme" för reparationer om 13 kvm. Vidare hade fasaden ändrats genom att garageporten ersatts med en dörr och ett fönster. Ansökningen om bygglov motiverades med följande. R.S. hade ett brinnande intresse för tennis. Han hade såsom tennistränare upptäckt att spelarna hade problem med att få sina racketar lagade snabbt och billigt. Eftersom han hade kunskaper inom detta område hade han 1984 beslutat sig för att inregistrera en enskild firma och erbjuda service av racketar. För detta ändamål hade han inrett garaget. Verksamheten hade kommit att omfatta även viss försäljning av racketar och tennistillbehör. Detta hade skett på kvällstid kl. 18.00-20.00. Antalet kunder hade uppgått till omkring fem i veckan. - I målet har emellertid, som framgår av vad som upptagits under rubriken Yrkanden m.m., numera gjorts gällande att affärsverksamheten nedgått betydligt i omfattning.

För den aktuella fastigheten gäller byggnadsplan fastställd den 20 oktober 1976, vilken skall gälla som detaljplan enligt 17 kap. 4 § PBL. Av planbestämmelserna framgår att området på fastigheten får användas endast för bostadsändamål.

Byggnadsnämnden har beslutat att inte bevilja det i efterhand sökta bygglovet och har samtidigt beslutat om påförande av byggnadsavgift samt att ålägga R.S. att senast viss angiven tid ha återställt garaget i ursprungligt skick.

Enligt 8 kap. 1 § första stycket punkt 3 PBL krävs bygglov för att ta i anspråk eller inreda byggnader helt eller till viss del för väsentligen annat ändamål än det för vilket byggnaden senast har använts eller för vilket bygglov har lämnats.

I detta fall är det fråga om bygglov som, enligt vad R.S. uppgivit i sin motivering till sin bygglovsansökan, skulle avse bl.a. en viss handelsverksamhet av ringa omfattning. Även med beaktande härav får med hänsyn till de omständigheter som rådde vid tiden för bygglovsansökningen denna verksamhet anses ha inneburit ett ianspråkstagande för väsentligen annat ändamål än bostadsändamål och därmed - helt oberoende av de byggnadsåtgärder som R.S. också vidtagit i detta sammanhang - underkastad ett krav på bygglov.

Vad som senare förevarit tyder emellertid på att den bygglovskrävande handelsverksamheten så nedgått i omfattning att det inte längre kan anses föreligga någon anledning att uppställa krav på bygglov för så vitt avser ianspråkstagande av fastigheten för väsentligen annat ändamål än bostadsändamål. Därvid är främst att märka att någon försäljningsverksamhet inte längre tycks pågå. Den omständigheten att viss mindre verksamhet i form av reparationer av racketar sker i lokalerna är inte av den art att lov behövs. I områden med bostadsändamål bör nämligen verksamheter kunna godtas i kombination med bostäder, om de inte är störande och kan betraktas som bostadskomplement. Så kan anses vara fallet i förevarande mål.

På grund av vad sålunda och i övrigt förevarit i målet finner Regeringsrätten att kammarrättens avgörande är riktigt. Å. och R-M.B:s yrkanden skall således inte bifallas.

Regeringsrätten fastställer kammarrättens domslut.

Föredraget 1993-02-24, föredragande Persson,

målnummer 3622-1991