RÅ 1993:93
Kommuns bidrag till företagshälsovård för andra än kommunens anställda (extern företagshälsovård) har ansetts kunna i och för sig omfattas av den kommunala kompetensen. Beslut om sådant bidrag har dock på annan grund ansetts olagligt.
Företagarnas Hus i Boden AB anhöll om ekonomiskt stöd från Bodens kommun för uppförande av ett Hälsans Hus i Boden. Bolaget begärde stöd med dels ett kommunalt bidrag på 2 milj. kr dels ett årligt driftbidrag på 500 000 kr.
Kommunfullmäktige i Bodens kommun beslöt den 8 april 1991, § 85, att bevilja Företagarnas Hus i Boden AB ett avskrivningslån på 2 milj. kr. Lånet skulle vara ett ränte- och amorteringsfritt avskrivningslån fram t.o.m. utgången av år 1997. Bolaget beviljades också ett årligt driftbidrag på 500 000 kr per år i tre år fr.o.m. år 1992.
Kammarrätten i Sundsvall
I.B. överklagade och yrkade att kammarrätten skulle upphäva kommunfullmäktiges beslut. Han anförde därvid i huvudsak följande. Bodens kommun var väl försedd när det gällde hälso-, sjuk- och företagshälsovård. Företagarnas Hus i Boden AB var ett privat bolag med samma intressenter som Hälsans Hus. Av de utredningar som företagits i anledning av det tilltänkta uppförandet av Hälsans Hus framgick att detta skulle bli ett nytt privat kommersiellt bolag till stöd för Företagarnas Hus, vilket bolag hade vacklande lönsamhet. Underlaget för Hälsans Hus skulle rekryteras bland småföretagare m.fl. i kommunen. Flera av dessa hade redan sitt behov av företagshälsovård väl tillgodosett. Om det förelåg ett behov av ytterligare resurser synes det riktigare att satsa på redan befintlig företagshälsovård. Beslutet om bidrag fick anses vila på orättvis grund. Kommunfullmäktige fick vidare anses ha överskridit sin befogenhet med hänsyn till att bidrag gavs till ett privat kommersiellt företag.
Kommunen, som bestred bifall till besvären, anförde i huvudsak följande. Näringslivsstrukturen i kommunen var på många sätt extrem med den offentliga sektorn såsom mycket dominerande. På senare tid hade flera hot i form av eventuell nedläggning inom den offentliga sektorn förekommit. Det var därför ett överlevnadsvillkor på sikt för kommunen att det privata näringslivet utvecklades och följaktligen en angelägen uppgift för kommunen att medverka till detta. Mot bakgrund härav hade det varit naturligt att medverka i olika projekt för näringslivet. Ett av dessa projekt var Företagarnas Hus i form av aktiebolag med privata företag som delägare. Företagarnas Hus fungerade som en samlingspunkt för näringslivet i kommunen och hade visat sig vara en riktig satsning. Efter 1984 hade Företagarnas Hus inte fått något direkt stöd av kommunen. När det gällde det nu aktuella projektet kunde konstateras att företag i dag måste vara anslutna till företagshälsovård. Av Bodens ca 750 privata företag var 667 inte anslutna till bidragsberättigad företagshälsovård. Omkring 25 företag var anslutna till företagshälsovård i Luleå, vilket berodde på att företagshälsovården i Boden enligt dessa förtags bedömning inte tillgodosåg företagens behov på ett tillfredsställande sätt. Påståendet att kommunen var väl försedd när det gällde företagshälsovård var därför tveksamt. Projektet Hälsans Hus hade startats genom initiativ från företagarna. Avsikten var att det skulle drivas som ett privat aktiebolag som skulle betjäna samtliga privata företag i kommunen. Det hade inte tillkommit för att ge Företagarnas Hus något ekonomiskt tillskott. I uppbyggnadsskedet, som krävde stora investeringar, hade kommunen beslutat att stödja projektet i enlighet med det nu överklagade beslutet. Det avsåg således inte stöd till enskilt företag i första hand utan var en åtgärd som dels gagnade hela näringslivet i Boden och dels möjliggjorde ett projekt som stämde väl med den sjukvårdsprofil som kommunen valt att utveckla därför att länets centrallasarett och vårdhögskola fanns i kommunen.
Domskäl
Kammarrätten i Sundsvall (1991-06-19, Zackari, referent, Sjödin, Larsson samt de särskilda ledamöterna Jonson och Nylund) yttrade: Den verksamhet som enligt vad som framkommit i målet skall bedrivas i Hälsans Hus utgör i och för sig inte någon kommunal angelägenhet som medför att kommunen äger bidra till uppförandet eller driften. Av utredningen framgår inte heller att det ekonomiska biståndet utgör en sådan åtgärd som allmänt främjar näringslivet i kommunen i sådan grad att den av kommunen beslutade insatsen kan anses falla inom den kommunala kompetensen. Inte heller föreligger annan grund som kan medföra att beslutet är kompetensenligt. - Kammarrätten finner av anförda skäl att kommunfullmäktige i överklagade beslutet har överskridit sin befogenhet. Beslutet skall därför upphävas. - Kammarrätten upphäver kommunfullmäktiges beslut.
I överklagande yrkade Bodens kommun och E.S. att kammarrättens dom skulle upphävas. Till stöd för sin talan anförde de bl.a. följande. En kommun hade rätt att allmänt främja näringslivets utveckling inom kommunen. Därför måste kommunen kunna engagera sig i extern företagshälsovård, dvs. sådan som avsåg andra än kommunens anställda. En väl utbyggd företagshälsovård ökade nämligen kommunens möjlighet att få nya företag att etablera sig i kommunen. Av uttalanden i ett lagstiftningsärende om ändring i arbetsmiljölagen framgick att kommun fick anses ha rätt att engagera sig i extern företagshälsovård.
Prövningstillstånd meddelades.
Regeringsrätten (1993-12-02, M. Sjöberg, Voss, Dahlman, Berglöf, Lindstam) yttrade: Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. Byggnaden till Hälsans Hus skall byggas och förvaltas av ett fastighetsbolag med majoritetsägande från Företagarnas Hus i Boden AB, medan minoritetsposter skall kunna innehas av olika intressenter, såsom långivare och hantverksförening. Företagshälsovårdscentralen skall drivas av en ekonomisk förening, och företagshälsovården skall ha som inriktning "att arbeta med och bli en resurs" för i huvudsak småföretagare inom Bodens kommun. Även andra aktiviteter är planerade att förekomma i Hälsans Hus.
Av bakgrundsmaterialet till kommunens beslut kan vidare utläsas att i Bodens kommun fanns 1989/1990 fyra företagshälsovårdscentraler, nämligen Landstingshälsan med 3 950 anslutna personer, Statshälsan med 3 100 personer, Bodenhälsan med 3 200 personer, huvudsakligen kommunanställda, samt Skogshälsan med 200 anslutna personer. Härutöver fanns i kommunen anställda som var anslutna till företagshälsovårdscentraler belägna utanför kommunen. Totalt var 11500 personer från kommunen anslutna till någon företagshälsovårdscentral. Enligt kommunens uppskattning fanns i kommunen ytterligare ca 2 000 anställda, som inte var anslutna till någon sådan central.
Som en grundläggande princip för den kommunala kompetensen gäller att en kommun får handha endast sådana angelägenheter som bärs upp av ett allmänt intresse. Däri ligger bl. a. ett principiellt förbud mot att ge understöd åt enskilda (se Paulsson m. fl. Den nya kommunallagen s. 60ff.). Enligt fast praxis gäller vidare, inom ramen för principen om krav på ett allmänintresse, att en kommun får främja näringslivets utveckling inom kommunen.
Kommunen hävdar att anordnandet av en företagshälsovårdscentral i Hälsans Hus är till allmänt gagn för kommunen i det att tillgång till företagshälsovård underlättar etablering av nya företag i kommunen och främjar rekryteringen av personal till företag inom kommunen.
Enligt Regeringsrättens bedömning kan kommunens åtgärd att lämna lån och bidrag för inrättande av en företagshälsovårdscentral i Hälsans Hus inte anses ägnad att på sådant sätt främja näringslivets utveckling inom kommunen att beslutet därom enbart på denna grund skulle omfattas av den kommunala kompetensen.
Kommunen har vidare åberopat att Företagshälsovårdsutredningen i sitt betänkande (SOU 1983:32) Företagshälsovård för alla uttalat att det fick anses ligga inom den kommunala kompetensen att medverka även i extern företagshälsovård samt att denna ståndpunkt vunnit anslutning i den proposition (1984/85:89) om riktlinjer för företagshälsovårdens framtida inriktning och utbyggnad där utredningens förslag senare behandlades.
Riksdagen (SOU 1984/85:13, rskr. 1984/85:172) får anses ha godtagit den bedömning som sålunda kom till uttryck i den nämnda propositionen. Bedömningen synes visserligen närmast vara av rättslig karaktär. Under denna ligger dock uppenbarligen ett ställningstagande från statsmakternas sida i sak som går ut på att kommuner i förekommande fall bör engagera sig i även extern företagshälsovård. Mot denna bakgrund kan enligt Regeringsrättens mening med fog göras gällande att en kommuns engagemang i extern företagshälsovård kan i och för sig omfattas av den kommunala kompetensen.
Emellertid skall, såsom anförts av I.B. i överklagandet till kammarrätten, de ifrågavarande lånen och bidragen enligt kommunfullmäktiges beslut lämnas till ett visst, enskilt företag, nämligen Företagarnas Hus i Boden AB. Detta företag avses i sin tur skola engagera sig i företagshälsovård som dock skall bedrivas av ett annat rättssubjekt i konkurrens med andra enskilda företag som inte får del av motsvarande förmåner. Den nu ifrågavarande företagshälsovården kommer sålunda att gynnas framför annan, av andra företag bedriven företagshälsovård. I målet har inte visats att förekommande behov av extern företagshälsovård inte kan tillgodoses på annat sätt. Kommunfullmäktiges beslut måste därför anses vila på orättvis grund.
Under hänvisning till det anförda finner Regeringsrätten att Bodens kommunfullmäktiges beslut om lån och bidrag till Företagarnas Hus i Boden AB är olagligt. De hos Regeringsrätten anförda besvären skall därför lämnas utan bifall.
Regeringsrätten fastställer det domslut som kammarrättens dom innehåller.