om företagshälsovård och arbetsanpassning
Regeringens proposition
1984/85: 89
om företagshälsovård och arbetsanpassning;
beslutad den 15 november 1984.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar
INGVAR CARLSSON
ANNA-GRETA LEIJON
Propositionens huvudsakliga innehåll
Som ett led i strävandena att förebygga och eliminera ohälsa och olycks-
fall i arbetsmiljön läggs i propositionen fram riktlinjer för företagshälsovår-
dens framtida inriktning och utbyggnad. Rikthinjerna omfattar bl. a. åtgär-
der för att påskynda utbyggnaden av verksamheten. Propositionen grundar
sig i dessa delar på de överväganden och förslag som har lagts fram av 1976 års företagshälsovårdsutredning (A 1976:01) i betänkandet (SOU 1983: 32)
Företagshälsovård för alla. I propositionen behandlas också frågor rörande
kompetens hos och utbildning av företagshälsovårdens olika personalkategorier. .
Företagshälsovården har vuxit fram på initiativ av arbetsmarknadens parter. Det synsätt som kommit till uttryck i de arbetsmiljöavtal med”
vidhängande riktlinjer för företagshälsovärden som har träffats inom olika
sektorer av arbetsmarknaden har legat till grund för de förslag som läggs fram. Det innebär bl. a. att företagshälsovården som en opartisk, rådgivan-
de expertresurs till den lokala skyddsverksamheten skall medverka till att
arbetsmiljön i största möjliga utsträckning anpassas till människans förutsättningar. Företagshälsovårdens innehåll, utbyggnad, personaldimensionering, utbildning m.m. skall vidare anpassas till de behov som följer av de avtal och överenskommelser som har träffats mellan parterna. Propositio-
nen bygger således på förutsättningen att företagshälsovården även fram-
deles skall regleras i avtal mellan arbetsmarknadens parter.
Propositionen innehåller förslag om ändring i arbetsmiljölagen
(1977: 1160) i syfte att möjliggöra för arbetarskyddsmyndigheterna att i enskilda fall, om arbetsförhällandena så kräver, föreskriva att en arbetsgi-
vare skall föranstalta om företagshälsovård. |
I Riksdagen 1984/85.1 saml. Nr 89
Skyddskommittén föreslås få ett ansvar för att en organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsstället. Syftet
med förslaget är att skapa förutsättningar för att anpassa arbetsmiljö och
arbetsförhållanden så att personer med olika slag av funktionshämningar
arbetsmiljölagen. Vidare läggs förslag fram om sekretess och tystnadsplikt i dessa sammanhang. Förslagen bör föranleda ändringar i arbetsmiljölagen och sekretesslagen (1980: 100).
För att underlätta arbetsprövning och arbetsträning, som är förlagd till
en arbetsplats bör statens ansvar vid yrkesinriktad rehabilitering på icke-
statliga arbetsplatser utvidgas. Ersättning av allmänna medel bör således
kunna lämnas till arbetsgivaren för skador orsakade av den som uppbär
sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring i samband med prövning och träning på en arbetsplats där den sjukskrivne inte har sin anställning.
Till grund för vad som förs fram om arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet ligger främst förslag från samverkanskommittén (A 1981: 04) i betänkandet (Ds A 1984:2) Arbetsanpassning.
I propositionen lämnas vidare förslag om ett nytt ersättningssystem för
företagshälsovården i enlighet med vad som har lagts fram i betänkandet
(Ds A 1984: 1) Nytt ersättningssystem för företagshälsovården. Förslaget
innebär att ersättningen bl. a. skall beräknas efter det antal personer som
vid anslutna arbetsplatser arbetar i genomsnitt minst 15 timmar i veckan.
Ersättningssystemet utformas så att det stimulerar anslutningen av
mindre företag och utbyggnaden av företagshälsovården.- I systemet bör ingå tre komponenter, nämligen grundersättning, småföretagstillägg och nyanslutningstillägg. Såväl anställda som egen- och ensamföretagare skall omfattas av det nya ersättningssystemet.
För att en företagshälsovärdsenhet skall erhålla statsbidrag föreslås att vissa villkor skall vara uppfyllda. Villkoren skall härledas från de avtal om företagshälsovård som arbetsmarknadens parter har träffat på central nivå. Prövningen av om företagshälsovården uppfyller statsbidragsvillkoren fö-
reslås få utföras av de regionala yrkesinspektionsnämnderna. Finansieringen av ersättningen till företagshälsovården föreslås föras
över frän sjukförsäkringsavgiften till arbetarskyddsavgiften.
Den nya-ordningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1986.
I
Propositionens lagförslag
1¶Förslag till Lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977: 1160)
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2§, 6 kap. 95 och 7 kap. 13§ arbetsmiljölagen (1977: 1160) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
28 Arbetsgivare skall vidtaga alla åtgärder som behövs för att förebygga att
arbetstagare utsättes för ohälsa eller olycksfall. Han skall ägna uppmärk-
samhet åt att arbetet planlägges och anordnas så, att en tillfredsställande
arbetsmiljö skapas. Lokaler samt maskiner, redskap. skyddsutrustning
och andra tekniska anordningar skall underhållas väl.
Om arbetsförhållandena påkal-
lar det skall arbetsgivare föran-
stalta om företagshälsovård i den
omfattning verksamheten kräver.
Arbetsgivare skall beakta den särskilda risk för ohälsa och olycksfall som kan följa av att arbetstagare utför arbete ensam.
6kap.
Skyddskommitté skall planera Skyddskommitté skall planera
och övervaka skyddsarbetet på ar- och övervaka skyddsarbetet på ar-
betsstället. Den skall noga följa ut- betsstället. Den skall noga följa ut-
vecklingen i frågor som rör skyddet vecklingen i frågor som rör skyddet
mot ohälsa och olycksfall samt ver- mot ohälsa och olycksfall samt verka för tillfredsställande skyddsför- ka för tillfredsställande skyddsförhållanden. I skyddskommitté skall hållanden. I skyddskommitté skall
behandlas frågor om företagshälso- behandlas frågor om företagshälsovård, frågor om planering av nya vård, frågor om planering av nya
eller ändrade lokaler, anordningar, eller ändrade lokaler, anordningar. arbetsprocesser och arbetsmetoder arbetsprocesser och arbetsmetoder liksom av användning av ämnen liksom av användning av ämnen som kan föranleda ohälsa eller som kan föranleda ohälsa eller
olycksfall samt frågor om upplys- olycksfall samt frågor om upplys-
ning och utbildning rörande arbets- ning och utbildning rörande arbetsmiljön. miljön. Skyddskommitté skall vi-
dare verka för att en på lämpligt
sätt organiserad — arbetsanpass-
nings- och rehabiliteringsverksam-
het bedrivs på arbetsstället.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
7 kap.!
138 Den som har utsetts till skydds- Den som har utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskom- ombud eller ledamot i skyddskommitté får inte obehörigen röja eller mitté eller den som hur deltagit i utnyttja vad han under uppdraget arbetsanpassnings- och rehabilitehar erfarit om yrkeshemlighet, ar- ringsverksamhet på urbetsstället betsförfarande, affärsförhållande, enligt 6 kap. 95 får inte obehörigen
enskilds personliga förhållande el- röja eller utnyttja vad han under
ler förhållande av betydelse för lan- uppdraget har erfarit om yrkeshem-
dets försvar. lighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar. Vad nu sagts skall tillämpas på Vad nu sagts skall tillämpas på motsvarande sätt I fråga om leda- motsvarande sätt i fråga om leda-
mot i styrelsen för lokal facklig or- mot i styrelsen för lokal facklig or-
ganisation med avseende på vad ganisation med avseende på vad
denne har erfarit av skyddsombud denne har erfarit av skyddsombud. eller ledamot i skyddskommitté ledamot i skyddskommitté eller av som har utsetts av organisationen. den som har deltagit i arbetsan-
passnings- och rehabiliteringsverk-
samhet på arbetsstället enligt
6 kap. 9§, om de har utsetts av or-
ganisationen.
I fråga om den som är skyddsom- I fråga om den som är skyddsom-
bud e/ler ledamot i skyddskommitté bud, ledamot i skyddskommitté elpå ett arbetsställe i det allmännas ler deltar i arbetsanpassnings- och
verksamhet tillämpas i stället för "rehabiliteringsverksamhet enligt
bestämmelserna i första stycket 6 kap. 9§ på ett arbetsställe i det 14 kap. 7, 9 och 108§ sekretessla- allmännas verksamhet tillämpas i
gen (1980: 100). Har uppgifter läm- stället för bestämmelserna i första
nats vidare till en ledamot i styrel- stycket 14 kap. 7, 9 och 1088 sekresen för den arbetstagarorganisation tesslagen (1980: 100). Har uppgifter som har utsett ombudet eller leda- lämnats vidare till en ledamot i stymoten, tillämpas 14kap. 7§ andra relsen för den arbetstagarorganisa-
stycket och 105 tredje stycket sck- tion som har utsett ombudet, Ileda-
retesslagen i stället för bestämmel- moten eller deltagaren tillämpas
sen i andra stycket. l4kap. 7§ andra stycket och 108
tredje stycket sekretesslagen i stäl-
let för bestämmelsen i andra
stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.
! Senaste lydelse 1980: 245.
2¶Förslag till Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)
Härigenom föreskrivs att 14 kap. 7§ sekretesslagen (1980: 100)! skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 kap.
Sekretess enligt 6kap. 1-5, 7 Sekretess enligt 6kap. 1—5, 7 och 88§, 7kap. 8 och 118§ samt och 8§§, 7kap. 8 och 11§§ samt 8kap. 2 och 8-1088 utgör inte 8kap. 2 och 8-10§§ utgör inte hinder mot att myndighet fullgör hinder mot att myndighet fullgör vad som i lag är föreskrivet om vad som i lag är föreskrivet om
skyldighet att lämna information till skyldighet att lämna information till
företrädare för arbetstagarorganisa- företrädare för arbetstagarorganisation eller till skyddsombud. tion eller till skyddsombud. Denna
sekretess hindrar inte heller att
myndighet lämnar sådan informa-
tion till deltagare i särskilt organi-
serad arbetsanpassnings- och reha-
biliteringsverksamhet på ett arbets-
ställe som behövs för verksamhe-
ten.
Är den, som erhåller uppgift med stöd av första stycket, knuten till
myndigheten på det sätt som anges i 1 kap. 6§, gäller för honom samma förbud att lämna ut eller utnyttja uppgiften som gäller hos myndigheten. Han får dock utan hinder av förbudet lämna uppgiften vidare till ledamot i organisationens styrelse, om han underrättar denne om förbudet. I sådant
fall gäller förbudet också för styrelseledamoten.
Utan hinder av att förbud gäller Utan hinder av att förbud gäller enligt denna lag att lämna ut eller enligt denna lag att lämna ut eller
utnyttja uppgift får företrädare för utnyttja uppgift får företrädare för
arbetstagarorganisation, - skydds- arbetstagarorganisation, skyddsombud eller ledamot av skydds- ombud, ledamot av skyddskommitkommitté utnyttja uppgiften för sitt té eller den som deltar i arbetsanuppdrag. Därvid får han dock inte passnings- och rehabiliteringsverkröja uppgiften för annan. samhet på ett arbetsställe utnyttja
uppgiften för sitt uppdrag. Därvid
får han dock inte röja uppgiften för
annan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.
I Lagen omtryckt 1982: I 106.
3¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1981: 691) om socialavgifter
Härigenom föreskrivs att 2kap. 18, 3kap. 1§ och 4kap. 8§ lagen (1981:691) om socialavgifter skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2kap. 18!
En arbetsgivare skall på det avgiftsunderlag som anges i 3—58§ för varje
år betala
1. sjukförsäkringsavgift med 9,50: 1. sjukförsäkringsavgift med 9,30
procent, procent, |
. folkpensionsavgift med 9,45 procent,
; tilläggspensionsavgift efter den procentsats som anges i 1 särskild lag,
4. delpensionsavgift med 0,50 procent, S, barnomsorgsavgift med 2,20 procent, 6. arbetsskadeavgift efter den 6. arbetsskadeavgift med 0.60 procentsats som anges i särskild — procent. lag,
7. arbetsmarknadsavgift med 1,60 procent, 8. arbeturskyddsavgift med 0.155 8. arbeturskyddsavgift med 0,35 procent. procent,
9. vuxenutbildningsavgift med 0,25 procent samt 10. lönegarantiavgift med 0.20 procent. Arbetsgivare som avses i I kap. 2§ andra stycket skall dock betala
endast tilläggspensionsavgift.
Staten betalar inte arbetsskadeavgift.
3 kap. IS
En försäkrad som avses i I kap. 2§ skall på det avgiftsunderlag som
anges i 3—5 §§ för varje år betala
I. sjukförsäkringsavgift, 1. sjukförsäkringsavgift med 9.30
procent, |
2. folkpensionsavgift, 2. folkpensionsuvgift med 9,45
procent, 3. tilläggspensionsavgift, 3. tilläggspensionsavgift — efter den procentsats som anges i sär-
skild lag, 4. delpensionsav gift, . 4. delpensionsavgift med 0.50
procent, 5. barnomsorgsavgift samt 5. barnomsorgsavgift med 2,20
| procent, 6. arbetsskadeav gift. 6. arbetsskadeavgift med 0.60
procent samt
7. arbetarskyddsav gift med 0.20
procent.
I fråga om avgiftssatserna gäller vad som föreskrivits i 2 kap. 1§.
! Lydelse enligt prop. 1984/85: 87.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4kap.
Av influtna arbetarskyddsav- Av influtna arbetarskyddsavgifter förs 16,5 procent till staten gifter enligt 2 kap. 1§ förs 8,7 prosom bidrag till kostnader för arbe- cent till staten som bidrag till kosttarskyddsstyrelsens och yrkesin- nader för arbetarskyddsstyrelsens spektionens verksamhet. och yrkesinspektionens verksam-
het och 54,3 procent till ett särskilt konto hos riksgäldskontoret, som disponeras enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.
Återstoden av influtna arbetar- Återstoden av influtna arbetar-
skyddsavgifter förs till en fond, be- skyddsavgifter enligt 2 kap. I $ förs nämnd arbetarskyddsfonden, vars till en fond, benämnd arbetartillgångar skall utgöra bidrag till skyddsfonden, vars tillgångar skall
utgöra bidrag till
1. kostnader i övrigt för forskning 1. kostnader i övrigt för forskning och utveckling samt utbildning och och utveckling samt utbildning och information beträffande arbetar- information beträffande arbetarskydd, | skydd,
2. kostnader för forskning och ut- 2. kostnader för forskning och utveckling samt utbildning och infor- veckling samt utbildning och infor-
mation beträffande medbestäm- mation beträffande medbestäm-
mande i arbetslivet och arbetslivs- mande i arbetslivet och arbetslivsfrågor i övrigt, : frågor i övrigt. |
3. kostnader för skyddsarbete 3. kostnader för skyddsarbete som utförs av skyddsombud som som utförs av skyddsombud som har utsetts enligt 6kap. 2§ har utsetts enligt 6kap. 238 tredje stycket arbetsmiljölagen tredje stycket arbetsmiljölagen (1977: 1160), (1977: 1160),
4. kostnader för utbildning av 4. kostnader för utbildning av styrelserepresentanter för de an- styrelserepresentanter för de anställda, ställda,
5. kostnader för arbetstagarorga- 5. kostnader för arbetstagarorganisationernas forskningsinitierande nisationernas forskningsinitierande verksamhet. verksamhet.
Influtna — arbeturskyddsuvgifter
enligt 3 kap. I 8 förs i sin helhet till
det särskilda konto som anges i
första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.
> Senaste lydelse 1983:393.
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 7§ lagen (1962:381) om allmän försäkring! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
| 2 kap.
Allmän försäkringskassa. äger med arbetsgivare, som anordnar läkarvård eller vidtager ändra sjukvårdande åtgärder så att kassans utgifter för sjukvårdsersättning kunna antagas minska, överenskomma om skälig gottgörelse för arbetsgivarens ifrågavarande kostnader. Sådan överenskommelse skall för att vara gällande fastställas av riksförsäkringsverket.
Har arbetsgivare för sjöman jämlikt sjömanslagen(1973: 282) haft att vid sjömans sjukdom vidkännas kostnad som avses I 2—68§, äger han hos allmän försäkringskassa erhålla gottgörelse för kostnaden enligt bestämmelserna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den I januari 1986.
"Y Lagen omtryckt 1982: 120.
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 9§ lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
Läkarvård och tandvård inom ri- Läkarvård och tandvård inom riket bekostas av arbetsskadeförsäk- ket bekostas av arbetsskadeförsäkringen under förutsättning att den ringen under förutsättning att den lämnas inom den offentliga vården lämnas inom den offentliga vården eller av läkare eller tandläkare som eller av läkare eller tandläkare som
är ansluten till sjukförsäkringen en- är ansluten till sjukförsäkringen enligt lagen (1962: 381) om allmän för- ligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. säkring eller är verksam vid före-
tagshälsovårdsenhet som uppbär
ersättning från det särskilda konto
som anges it kap. 8§ första stycket
lagen (1981:691) om socialavgifter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.
Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde
1984-11-15
Närvarande: statsrådet I. Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson. Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thun-
borg, Wickbom
Föredragande: statsrådet Leijon
Proposition om företagshälsovård och arbetsanpassning
1¶Inledning
Den 7 augusti 1976 tillkallades sakkunniga för att utreda vissa frågor om företagshälsovård och yrkesmedicin. De sakkunniga som antog nämnet
företagshälsovårdsutredningen (A 1976: 01) avlämnade i maj 1983 sitt slut-
betänkande (SOU. 1983: 32) Företagshälsovård för alla. Till protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av utredningens betänkande
som bilaga I. Betänkandet har remissbehandlats. Yttranden har avgivits av socialsty-
relsen, riksförsäkringsverket (RFV), statens handikappräd (SHR). univer-
sitets- och högskoleämbetet (UHÄ), skolöverstyrelsen (SÖ), AMS, arbe-
tarskyddsstyrelsen, styrelsen för arbetarskyddsfonden, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), statens arbetsgivarverk (SAV), statens arbetsmiljönämnd (SAN), Sveriges lantbruksuniversitet. 1981 års behörighetskommitté. Arbetsgivareföreningen för samfällt ägda företag och organisationer (SFO), Centralorganisationen SACO/SR, De Handikappades Riks-
"förbund (DHR), Föreningen Teknisk Företagshälsovård. Handikappför-
bundens Centralkommitté (HCK), LO, Eandstingsförbundet, Stockholms
läns landsting, Uppsala läns landsting, Södermanlands läns landsting, Ös-
tergötlands läns landsting, Jönköpings läns landsting. Kronobergs läns landsting, Kalmar läns landsting, Blekinge läns landsting, Kristianstads läns landsting, Malmöhus läns landsting, Hallands läns landsting, Göteborgs och Bohus läns landsting, Älvsborgs läns landsting, Skaraborgs läns landsting, Värmlands läns landsting, Örebro läns landsting, Västmanlands läns landsting, Kopparbergs läns landsting, Gävleborgs läns landsting, Västernorrlands läns landsting, Jämtlands läns landsting, Västerbottens
läns landsting. Norrbottens läns landsting, Gotlands kommun, Malmö kommun, Göteborgs kommun, Lantbrukshälsan AB, sjukvärdens och so-
cialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri). Stiftelsen Stats-
hälsan, Svensk yrkeshygienisk förening. Svensk yrkesmedicinsk förening,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska Kommunförbundet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratförbund. SHIO-Familjeföre-
tagen, TCO, Leg. sjukgymnasters riksförbund, Hallstahammars kommun, Förbundet Sveriges arbetsterapeuter. Ovansiljans hälsocentral, Sveriges läkarförbund, Sigtunaföretagens hälsocentral AB, Stockholms samaritför-
ening. Forum för psykosociala arbetsmiljöfrågor, Riksscktionen för före-
tagshälsovård, Föreningen för personalkonsulenter, Sveriges socionomers förvaltningstjänstemäns riksförbund, Svenska korporationsidrottsförbundet, Företagshälsovårdens servicebolag AB, Psykologerna vid yrkesmedicinska klinikerna, Försäkringskasseförbundet, Skogs- och lantarbets-
givareförbundet, Tidningarnas arbetgivareförening, Riksförbundet mot astma och allergi samt Sveriges läkarsekreterareförbund.
Universitets- och högskoleämbetet har bifogat yttranden från universiteten i Stockholm, Linköping. Lund, Göteborg och Umeå, Tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola, Karolinska institutet samt
högskolorna i Jönköping och Luleå m. fl. Arbetarskyddsstyrelsen har bifo-
gat yttranden från yrkesinspektionen i Stockholnr, Göteborg, Malmö, Örebro, Linköping, Västerås, Umeå och Luleå distrikt. LO har bifogat yttranden från Svenska byggnadsarbetareförbundet, Svenska fabriksarbetareförbundet, Försäkringsanställdas förbund, Grafiska fackförbundet, Svenska gruvindustriarbetareförbundet. Svenska lantarbetareförbundet, Svenska skogsarbetareförbundet, Statsanställdas förbund. Svenska metallindustri-
arbetareförbundet, Svenska kommunalarbetareförbundet, Fastighetsan-
ställdas förbund, Hotell- och restauranganställdas förbund. Handelsanställdas förbund och Svenska transportarbetareförbundet.
En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 2.
Utredningen har tidigare avlämnat delbetänkandet (Ds A 1981:1) Mätoch laboratorieresurser för bättre arbetsmiljö. I detta har bl.a. föreslagits vissa ändringar i lagstiftningen om riksprovplatser och auktoriserade provplatser (ifr prop. 1981/82: 121 s. 9). Förslaget i denna del har behandlats i
betänkandet (Ds1 1983:22) Kontroll genom provning. Detta betänkande
har remissbehandlats. Jag har erfarit att chefen för industridepartementet senare under detta riksmöte avser att lägga fram ett förslag i denna fråga.
Den 14 juni 1982 förordnades en särskild utredare samt sakkunniga med
uppdrag att utreda vissa frågor om samverkan i arbetsmiljö- och anpassningsfrågor. De sakkunniga som antog namnet samverkanskommittén (A
1981: 04) avlämnade i februari 1984 betänkandet (Ds A 1984:2) Arbetsanpassning. En sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet som
bilaga 3.
Betänkandet har remissbehandlats. Yttranden har avgivits av riksför-
säkringsverket (RFV), arbetsdomstolen (AD). AMS, arbetarskyddsstyrel-
sen, arbetarskyddsfonden, statens arbetsgivarverk (SAV). statens arbetsmarknadsnämnd (SAMN), statens handikappråd (SHR), riksrevisionsverket (RRV), Försäkringskasseförbundet. Handikappinstitutet, Stiftelsen
Samhällsföretag. Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, SHIO-Familjeföretagen, TCO, Centralorganisationen SACO/SR, LO. TFTid-
ningarnas arbetsgivareförening, De Handikappades Riksförbund (DHR). Handikappförbundens Centralkommitté (HCK), Kovoperationens förhandlingsorganisation (KFO).
Försäkringskasseförbundet har bifogat yttranden från försäkringskas-
sorna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands. Kopparbergs, Gävleborgs.
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, samt från
försäkringskassorna i Malmö och Göteborg. LO har bifogat yttranden från Försäkringsanställdas förbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, 'LO-förbundens Rättsskydd AB och Statsanställdas förbund.
Yttrande har dessutom inkommit från Förbundet Sveriges Arbetsterapeutcer.
En sammanställning av remissyttranden bör fogas till protokollet som bilaga 4.
I april 1983 tillkallades en arbetsgrupp med uppgift att se över formerna
för och finansieringen av samhällets stöd till företagshälsovården. Arbets-
gruppen avlämnade i juni 1984 ett betänkande (Ds A 1984: 1) Nytt cersätt-
ningssystem för företagshälsovården. En sammanfattning av betänkandet
bör fogas till protokollet som bilaga 5.
Betänkandet har remissbehandlats. Yttranden har avgivits av socialstyrelsen, riksförsäkringsverket (RFV), statens handikappråd (SHR). AMS. arbetarskyddsstyrelsen, styrelsen för arbetarskyddsfonden. statskontoret, statens arbetsgivarverk (SAV), statens arbetsmiljönämnd (SAN), riksrevisionsverket (RRV), Stiftelsen Samhällsföretag, Stiftelsen Statshälsan, Stockholms läns landsting, Uppsala läns landsting, Södermanlands läns landsting, Östergötlands läns landsting, Jönköpings läns landsting, Krono-
bergs läns landsting, Kalmar läns landsting, Blekinge läns landsting, Kristianstads läns landsting, Malmöhus läns landsting, Hallands läns landsting.
Göteborgs och Bohus läns landsting, Älvsborgs läns landsting, Skaraborgs
läns landsting, Värmlands läns landsting, Örebro läns landsting, Västman-
lands läns landsting, Kopparbergs läns landsting, Gävleborgs läns landsting, Västernorrlands läns landsting, Jämtlands läns landsting, Västerbottens läns landsting, Norrbottens läns landsting, Gotlands kommun. Malmö kommun, Göteborgs kommun, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratförbund, SH1O- Fa-
miljeföretagen, TCO, Centralorganisationen SACO/SR, LO, Svenska ar-
betsgivareföreningen (SAF), Arbetsgivarcföreningen för samfällt ägda företag och organisationer (SFO), Bygghälsan, De Handikappades Riksförbund (DHR), Föreningen Teknisk Företagshälsovård, Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO), Handikappförbundens Centralkommitté
(HCK), Lantbrukshälsan AB, sjukvårdens och socialvårdens planeringsoch rationaliseringsinstitut (Spri). Svensk yrkeshygienisk förening, Svensk
yrkesmedicinsk förening och Transporthälsan.
Arbetarskyddsstyrelsen har bifogat yttranden från yrkesinspektionen i
Malmö, Västerås, Linköpings, Örebro, Umeå, Göteborgs, Stockholms
och Luleå distrikt. LO har bifogat yttranden från Svenska byggnadsarbetareförbundet, Svenska fabriksarbetareförbundet, Grafiska fackförbundet, Svenska gruvindustriarbetareförbundet, Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska lantarbetareförbundet, Svenska metallarbetareförbundet, Nöjesföretagens personalförbund, Svenska målareförbundet, Svenska
skogsarbetareförbundet, Statsanställdas förbund och Svenska transportar-
betareförbundet.
Yttranden har dessutom kommit in från Svenska företagsläkarförening- -
en, Försäkringskasseförbundet, Tidningarnas arbetsgivareförening.
Ytterligare särskilda skrivelser i ärendet har dessutom inkommit från Lantbrukshälsan AB och Trädgårdsnäringens riksförbund.
En sammanställning av yttrandena bör fogas till protokollet som bilaga
6.
2¶Föredragandens överväganden
2.1¶Allmänna överväganden
Människornas arbetsförhållanden har sedan lång tid tillbaka betraktats som en av de viktigaste samhällsfrågorna. Arbetsmiljön var det första område inom vilket parterna och samhället på ett mer organiserat sätt började samverka vid 1900-talets början. Den första centrala överenskommelsen om samverkan rörande arbetarskydd m.m. träffades mellan LO och SAF redan år 1942. Dåtidens industriläkarorganisation. som var före-
gångare till dagens företagshälsovård, sågs som ett komplement till sam-
hällets sjukvård. Bidragsgivningen från den allmänna försäkringen utfor-
mades med hänsyn därtill. Fram till början av 1960-talet var reformarbetet främst inriktat på att lösa
arbetarskydds- och arbetstidsfrågor. Synen pä arbetslivsfrågorna har
emellertid sedan dess breddats till nya fält och reformtakten har varit hög. .
1960- och 1970-talens strukturomvandling inom näringslivet innebar stora
påfrestningar på människorna inte bara i form av flyttning. omskolning etc.
utan också genom att nya typer av arbetssjukdomar och skador i arbetet kunde konstateras. Den tekniska utvecklingen ledde till bl. a. införande av
ny teknik och nya kemiska ämnen i en takt som inte gjorde det möjligt att
förutse deras kort- och långsiktiga inverkan på människan. I slutet av :1960och i början av 1970-talen ökade medvetenheten om dessa problem, inte minst inom de fackliga organisationerna. För att kunna påverka utvecklingen krävde dessa inte bara en reformerad arbetsmiljölagstiftning. utan också en utveckling av företagsdemokratin, förbättrat anställningsskydd., särskilda åtgärder för svaga grupper på arbetsmarknaden samt ökade resurser för forskning. information och utbildning inom arbetslivsområdet m. m. Den cxpanderande forskningen inom arbetslivs- och arbetsmiljöområdet påvisade bl. a. vikten av förebyggande arbetsmiljöinsatser och av att arbetsmiljöaspekter beaktades redan på ewt tidigt stadium i företagens planering av val av produkter, produktutformning, arbetsorganisation,
Reformerna på arbetslivsområdet har påverkat förutsättningarna för företagshälsovårdens arbete. Företagshälsovärden har blivit en av de viktigaste resurserna på arbetsplatserna när det gäller att förebygga arbetsrelaterade problem såväl generellt som beträffande enskilda individer. Det omfattande arbetsrättsliga reformarbetet har följts upp av kollektivavtal m. m. mellan arbetsmarknadens parter. Ett grunddrag i denna utveckling har varit att samhället, genom en till stora delar dispositiv lagstiftning. angett de yttre ramarna för verksamheten, medan arbetsmarknadens parter har givits stora möjligheter att gemensamt utforma verksamheten på det mest ändamälsenliga sättet i förhållande till resp. bransch. Exempel på sådana lagar är medbestämmandelagen. arbetstidslagen samt till vissa delar arbetsmiljölagen och lagarna om anställningsskydd och anställningsfrämjande åtgärder.
Syftet med lagstiftningen har varit att försöka förbättra förhällandena i arbetslivet från olika utgångspunkter. På de enskilda arbetsplatserna har dock lagstiftningen och de därpå träffade avtalen i viss utsträckning kommit att överlappa varandra, vilket ibland medfört oklarheter i det praktiska arbetet. De allmänna arbetsmiljöåtgärderna enligt arbetsmiljölagen (1977: 1160) syftar främst till att skapa bra och säkra förhållanden generellt på arbetsplatserna, dvs. oavsett vilken-enskild människa som skall fullgöra en viss arbetsuppgift. Den lokala skyddsverksamheten på arbetsplatserna arbetar i huvudsak med denna inriktning. Samtidigt sägs emellertid i arbetsmiljölagen att arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Vidare sägs att vid arbetets planläggning och anordnande skall beaktas att människors förutsättningar att utföra arbetsuppgifter är olika. Förutom de insatser som företagshälsovården gör på arbetsplatserna när det gäller individ- och gruppinriktade förebyggande insatser har också den lokala skyddsverksamheten engagerats för att stödja enskilda människor, inte minst beträffande missbruksproblem, kamratstödjande verksamhet och liknande.
I lagen (1982:80) om anställningsskydd och lagen (1974:45) om vissa " anställningsfrämjande åtgärder ges vissa människor med svag ställning på
Prop. 1984/85: 89 | 15
arbetsmarknaden en positiv särbehandling när det gäller såväl att erhålla som att behålla ett arbete. Den senare lagstiftningen tar emellertid i första
hand sikte på människor som redan har drabbats av funktionsnedsättning-
ar i ett eller annat avseende. Tillsynsmyndigheterna, AMS och länsarbetsnämnderna, kan dock ställa tämligen långtgående krav på arbetsgivaren när det gäller att genomföra anpassningsåtgärder som kan underlätta för
vissa grupper av arbetstagare att erhålla eller behålla en anställning.
Med stöd av främst lagstiftningen om anställningsfrämjande. åtgärder
påbörjade arbetsmarknadsverket i början av I970-talet verksamhet med s.k. anpassningsgrupper. Grupperna skall utgöra ctt forum för nära sam-
verkan mellan företaget, fackföreningen och arbetsförmedlingen. Grupper-
nas tillkomst skall bl. a. ses mot bakgrund av den ökade utslagningen från
arbetsmarknaden av främst äldre och handikappade under 1970-talet. Huvudsyftet med att inrätta anpassningsgrupper var att de skulle kunna offensivt arbeta med anställningsfrämjande åtgärder. De har dock i hög grad kommit att inrikta sin verksamhet på redan anställd personal, kanske delvis beroende på att parterna | har begärt arbetsförmedlingens medverkan i sådana fall. Aqpässningsgrupperhas förhållande till skyddskommittéer
och andra partssammansatta gruppers verksamhet på arbetsplatserna har i
många fall blivit oklar. Detsamma gäller förhållandet till exempelvis personalpolitiska grupper som finns inom vissa avtalsområden och som grundas på medbestämmandeavtal i olika form.
Under 1980-talet har man alltmer strävat efter att integrera de olika verksamhetsformerna på arbetsplatserna såväl beträffande generella ar-
betsmiljöåtgärder som beträffande hjälp till enskilda människor. Allt större uppmärksamhet har kommit att riktas mot de förlopp som föregår att människor får problem i arbetslivet. Förslitningssjukdomar och psykolo-
”giska-ochsociala problems betydelse för bl.a. långa sjukskrivningar, förtidspensioner och andra former av utslagning från arbetsmarknaden har uppmärksammats alltmer. Det finns tydliga samband mellan förhållandena i arbetsmiljön och antalet sjukskrivningsdagar och förtidspensioner. Erfa-
renheterna visar att den traditionella uppdelningen i dels allmänt arbetsmil-
jöförbättrande åtgärder, dels behandlande verksamhet för enskilda männi-
skor inte längre framstår som lika meningsfull som tidigare.
Med generellt förebyggande insatser inom arbetsmiljöområdet menas i dag alla åtgärder av teknisk-ergonomisk, medicinsk och psykosocial natur som vidtas i syfte att eliminera eller begränsa risker för arbetstagarna oavsett vem som svarar för åtgärderna. Åtgärder för alt.anpassa.arbetet till
en enskild människas förutsättningar kan i många fall ge insikter om att generella åtgärder behövs på arbetsplatsen. Omvänt kan generella arbets-
miljögenomgångar visa att enskilda människor fordrar särskilda anordning-
ar på arbetsplatsen etc. för att kunna utföra sina arbeten. På samma sätt
som gränserna mellan generella och individuella åtgärder alltmer har kom-
mit att suddas ut. har skillnaderna mellan förebyggande och behandlande
verksamhet blivit mindre markerade. Även den behandlande verksamheten inom t.ex. företagshälsovårdens' ram utgör en viktig del i basen för gencrella förebyggande arbetsmiljöåtgärder.
Företagshälsovården är i dag den expertresurs på arbetsplatserna som
generellt sett torde ha den bästa kompetensen när det gäller att praktiskt arbeta med de frågor som jag här har berört. Strävandena mot en integre-
rad förebyggande och behandlande verksamhet såväl generellt som indivi-
duellt understryks i de flesta centrala avtal om arbetsmiljö och företagshälsovård. Enligt dessa skall företagshälsovården under ledning av skyddskommittéerna eller motsvarande arbeta med att generellt förbättra arbets-
miljön såväl tekniskt-medicinskt som arbetsorganisatoriskt. Arbetet skall
bedrivas dels generellt för att eliminera så många problem och faror som
möjligt på arbetsplatserna, dels individuellt för att hjälpa människor som drabbas eller riskerar eller drabbats av olika besvär. En grundförutsättning
för att dessa strävanden skall kunna omsättas i praktiken är att företagshälsovården byggs ut och ges en inriktning som överensstämmer med de behov och förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende som människorna har i arbetslivet.
I denna proposition läggs riktlinjer fram för den framtida företagshälso-
vården i vid mening. Propositionen utgår därvid från de förslag som har framlagts av 1976 års företagshälsovårdsutredning i betänkandet (SOU
1982: 32) Företagshälsovård för alla. Förslagen omfattar bl. a. åtgärder för
att påskynda utbyggnaden av verksamheten. Vidare behandlas frågor rö-
rande kompetens hos och utbildning av företagshälsovårdens olika personalkategorier. Förslag framläggs också om ett nytt ersättningssystem för företagshälsovården. Systemet syftar till att i enlighet med parternas strävanden i högre grad inrikta insatserna inom företagshälsovården på förebyggande. verksamhet och att stimulera anslutning av små och medelstora
företag.till företagshälsovården. En sådan förebyggande verksamhet skall
vara av såväl teknisk som medicinsk natur men också avse arbetsanpass-
ning, rehabilitering m. m.
På grundval av förslag av samverkanskommittén i betänkandet (Ds A 1984: 2) Arbetsanpassning läggs förslag fram till ny organisation för arbets- I lanpassning och yrkesinriktad rehabilitering på arbetsplatserna. Förslaget i syftar i första hand till att motverka utslagningen av människor med nedsatt arbetsförmåga från arbetslivet och därmed minska behovet av arbetsmarknadspolitiska insatser för dessa. Förslaget: syftar också till att skapa bättre kompetens på arbetsplatserna för att kunna ta cmot utifrån kommande arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga. Skyddskommittéerna och företagshälsovården ges en viktig roll i detta sammanhang.
Förslag läggs fram om ändringar i arbetsmiljölagen i syfte att möjliggöra för arbetarskyddsverket att i enskilda fall. om arbetsmiljöförhällandena så kräver, föreskriva att arbetsplats skall anslutas till företagshälsovärd. Vidare införs en principiell skyldighet i arbetsmiljölagen för parterna i
skyddskommittéerna att ansvara för att anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsplatserna. För att underlätta rehabilitering av långvarigt sjukskrivna, t-ex. sådana som har skadats på den egna arbets-
platsen läggs-förslag som tillförsäkrar arbetsförmedlingarna och försäk-
ringskassorna möjlighet att. medverka i ett anpassnings- och rehäabiliteringsärende.. "Propositionen innehäller också förslag om vissa ändringar i arbetsmiljö-. och sekretesslagstiftningen i i syfte att åstadkomma bättre sekretess för enskilda som genomgår anpassnings- och rehabiliteringsåt-
| gärder på den egna arbetsplatsen liksom rörande företagens affärsförhål-
landen m. m.
Sammantaget syftar de i propositionen framlagda förslagen till att genom en utbyggnad och förändrad inriktning av företagshälsovården åstadkom-
ma en mer samlad organisation för de verksamheter jag här har beskrivit.
En sammanhållen organisation som på ett bättre sätt kan bidra till. att
minska utslagningen från arbetslivet genom att förebygga arbetsmiljörisker och förbättra anpaSssnings- och rehabiliteringsverksamheten är inte till gagn bara för de berörda arbetstagarna. Den har också effekter för sam-. hällsekonomin i stort.
En förebyggande verksamhet på arbetsplatserna utgör också ett viktigt led i samhällets förebyggande hälso- och sjukvårdsplanering. Propositionens förslag ligger därmed väl i linje med de långsiktiga målsättningarna för samhällets hälso- och sjukvårdspolitik som socialdepartementets sjuk-
värdsdelegation nyligen har lagt fram i (SOU 1984: 39) Hälso- och sjukvård
inför 90-talet — HS 90. |
Enligt denna rapport bör företagshälsovården till övervägande del kon-
centrera sina insatser till det sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande arbetet på arbetsplatserna samt till den yrkesinriktade rehabiliteringen och anpassningsfrågorna. I rapporten sägs vidare att landstingets primärvård och övriga vårdansvariga inom den privata sektorn bör kunna svara för behoven av sjukvård. HS 90 bedömer att primärvården blir så utbyggd och tillgänglig att den väl kommer att kunna svara för behovet av sjukvårdande
insatser för hela befolkningen inom landstingsområdet. Självfallet måste
dock företagshälsovård, som har kvalificerad medicinsk personal anställd. -
vara beredd att ingripa vid akuta olycksfall och akuta insjuknanden på arbetsplatsen och vid behov tillse att man får vård inom primärvården eller
vid sjukhus. Behovet av sådana sjukvårdsinsatser inom företagshälso-
vårdsområdet är särskilt stort inom vissa branscher. Enligt HS 90 är det svårt att bestämt avgränsa innebörden av begreppet ”arbetsrelaterad sjukvård” och det medicinska innehället i företagshälsovårdens verksamhetsfält. Det är därför nödvändigt att en kontinuerlig och
systematisk samverkan mellan. primärvården och företagshälsovården
kommer till stånd på den lokala nivån genom överenskommelser om ansvarsfördelningen för hälsoövervakning, rehabilitering och sjukvårdande insatser. :
2 Riksdagen 1984/85.1 saml. Nr 89
Prop. 1984/85: 89 - 18
Generellt och individuellt förebyggande åtgärder på arbetsplatsen kan också sägas utgöra ett viktigt led i samhällets sysselsättningspolitik. En politik med målet arbete åt alla måste, förutom insatser på den ekonomiska
politikens område. inriktas dels på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och arbetsförmedlingsservice ät arbetslösa, dels på att förhindra utslagning av anställda från arbetsplatserna. Ju fler arbetstagare som kan hållas kvar i sysselsättning, desto bättre service kan arbetsförmedlingen och den yrkesinriktade rehabiliteringen erbjuda just de människor som måste komma i' fråga för arbetsmarknadspolitiska insatser och som behöver arbetsförmed-
lingens stöd i kontakten med arbetsgivarna för att finna ett nytt arbete. Självfallet måste förmedlingen, på sätt som sägs i förarbetena till främjan-
delagen. också ge service till anställda som riskerar att slås ut från arbetslivet i de fall t.ex. arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering behöver sättas in för att trygga fortsatt anställning.
Lå Informationsinsatser
Innan de föreslagna förändringarna träder i kraft den 1 januari 1986
föreligger enligt min mening ett informationsbehov. Det gäller dels det nya statsbidragssystemet till företagshälsovården och dels förslagen om arbets-
anpassning och företagshälsovårdens framtida inriktning. En broschyr bör utges och ett antal informationskonferenser bör komma till stånd. Jag
föreslår därför att regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att ur fonden för arbetsmiljöförbättringar få disponera högst 250 000 kr. för detta ändamål. På fonden för arbetsmiljöförbättringar, som inrättades för att svara för samhällets kostnader i samband med statliga garantilån för ar-
betsmiljöförbättringar, de s.k. AG-lånen (prop. 1975:66, SoU 16.
rskr 190), finns f.n. mer än 100 milj. kr. innestående.
2.2 Företagshälsovårdens innehåll, utbyggnad samt personal- och utbildningsbehov 2.2.1 Företagshälsovårdens arbetsfält
I sitt betänkande (SOU 1983: 32) Företagshälsovård för alla har företagshälsovårdsutredningen gjort en ingående beskrivning av företagshälsovårdens mål, arbetsfält och arbetsuppgifter. Enligt min mening bör de av utredningen framförda synpunkterna och övervägandena kunna tjäna som vägledning och stimulans för den fortsatta utbyggnaden av insatserna på
området.
Jag delar, liksom remissinstanserna, utredningens principiella bedömning av vilka kriterier som bör gälla för företagshälsovården. Företagshälsovården skall som opartisk, rådgivande expertresurs till den lokala skyddsverksamheten medverka till att arbetsmiljön i största möjliga utsträckning anpassas till människans förutsättningar. Verksamheten skall huvudsakligen vara av förebyggande karaktär och beakta såväl medicinska
Prop. 1984/85: 89 | 19
och tekniska som psykiska och sociala aspekter 1 arbetsmiljön. Liksom
utredningen vill jag särskilt framhålla vikten av en ökad satsning på förebyggande verksamhet inom företagshälsovärden. Företagshälsovården
skall vara arbetsplatsanknuten och väl integrerad i eller samordnad med företagets eller arbetsställets lokala skyddsorganisation. En väl fungerande lokal skyddsverksamhet är av grundläggande betydelse för att företagshälsovårdens resurser skall kunna utnyttjas ändamålsenligt i det förebyg-
gande arbetsmiljöarbetet. Jag vill här särskilt betona vikten av att de
anställda genom sina lokala fackliga organisationer har insyn i och inflytande över företagshälsovårdens inriktning och utformning.
Företagshälsovårdens innehåll m.m. regleras främst genom avtal och
överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Avtalen lämnar relativt stort utrymme åt de lokala parterna att anpassa verksamheten till det enskilda företagets eller arbetsställets förutsättningar och behov. Företagshälsovården får sin utformning och sitt innehåll genom den verksamhet
som parterna bedriver lokalt i skyddskommittéer och företagshälsovårds-
kommittéer. Därigenom kan verksamheten utformas med hänsyn till de stora faktiska miljöskillnader som föreligger mellan olika branscher och arbetsställen. Nuvarande ordning för reglering av företagshälsovårdens innehåll. m. m. bör därför enligt min uppfattning gälla även i fortsättningen. Jag är således inte beredd att medverka till någon mer centraliserad styrning eller precisering av företagshälsovårdens innehåll utöver vad som indirekt kan följa av det förslag till nytt ersättningssystem för företagshäl-
sovården som jag avser att återkomma till längre fram. Innan jag övergår till att behandla företagshälsovärdens framtida utbyggnad vill jag kort kommentera några frågor avseende företagshälsovårdens
arbetsfält som remissinstanserna har ägnat särskild uppmärksamhet vid sidan av den starka betoningen av den förebyggande inriktningen. Det
gäller frågor om företagshälsovårdens insatser avseende psykologiska och
sociala arbetsmiljöproblem. sjukvårdens roll i företagshälsovården, sam-
verkan mellan företagshälsovården och samhällets hälso- och sjukvård
samt frågan om företagshälsovårdens roll i anpassnings- och. rehabiliteringsarbetet inom företagen.
Företagshälsovårdens engagemang i psykologiska och sociala arberismiljöproblem
Utredningen anser att de psykologiska och sociala arbetsmiljöproble-
men bör ägnas ökad uppmärksamhet inom företagshälsovården. Remissin-
stanserna instämmer genomgående i denna bedömning. Flertalet remissinstanser är emellertid kritiska till utredningens förslag att de psykologiska och sociala arbetsuppgifterna så långt möjligt bör integreras i den medicinska och tekniska personalens uppgifter. Enligt remissinstanserna har utredningen därmed underskattat de psykologiska och sociala arbetsmiljö-
Prop. 1984/85: 89 | 20
problemens betydelse och komplexitet liksom behovet av beteendeveten-
skaplig kompetens för att fullgöra dessa uppgifter.
För egen del vill jag i detta sammanhang erinra om de stora förändringar
av arbetsmiljön som under senare år har skett till följd av den tekniska utvecklingen och strukturförändringarna i arbetslivet. Arbetstakten har
blivit högre, skiftarbetet har fått en ökad utbredning och nya former för arbetstidsförläggning har genomförts. Såväl arbetets organisation som
dess innehåll har i hög grad påverkats av de tekniska, sociala och ekonomiska förändringar som har skett. Utvecklingen har medfört att psykolo-
giska och sociala problem i form av t.ex. stress, monotoni och isolering har blivit alltmera framträdande i arbetslivet, samtidigt som behovet av att
anpassa teknik och arbetsorganisation till människans förutsättningar psykiskt och socialt har ökat. Denna utveckling har givetvis påverkat företags-
hälsovårdens arbetsuppgifter och kompetensbehov. Problem av psykisk
och social natur har kommit att uppmärksammas alltmer. I det nyligen
reviderade arbetsmiljöavtalet mellan SAF, LO och PTK har också de psykologiska och sociala uppgifterna inom företagshälsovården markerats tydligare jämfört med tidigare avtal.
Med hänsyn till de förändringar i arbetslivet som har skett anser jag i
likhet med utredningen och remissinstanserna att det är betydelsefullt att
de psykologiska och sociala arbetsmiljöproblemen beaktas i företagshälsovården. Företagshälsovården skall i sitt arbete utgå från en helhetssyn på arbetsmiljön och göra en samlad bedömning av de faktorer som är av
betydelse för de anställdas hälsa, arbetstillfredsställelse och utveckling. I denna helhetsbedömning har de psykologiska och sociala arbetsmiljöfakto-
rerna en självskriven plats. Detta synsätt på företagshälsovården är helt i
överensstämmelse med den vidgade syn på arbetsmiljöns beskaffenhet som kommer till uttryck i arbetsmiljölagen. Enligt min uppfattning mäste lagens intentioner i detta avseende fullföljas i företagshälsovärdens vidare
utveckling.
1 likhet med utredningen anser jag att företagshälsovårdens psykologiska och sociala arbetsuppgifter liksom övriga arbetsuppgifter måste pla-
neras och utformas i nära samverkan mellan de lokala parterna och före-
tagshälsovårdens personal. Detta måste ske med utgångspunkt i respektive arbetsställes speciella behov och problem. I enlighet med vad jag har uttalat i det föregående anser jag att det är arbetsmiljöavtalen med vid-
hängande riktlinjer för företagshälsovården som måste vara vägledande för ställningstagariden till insatser inom detta område liksom till företagshälso-
vårdens innehåll i övrigt. Vissa delar av de psykologiska och sociala insatserna ligger dock nära personalpolitiken och frågor som rör medbestämmande för de anställda enligt lagen (1976:580, ändrad senast 1980: 238) om medbestämmande i arbetslivet eller pa:dess grund träffade
kollektivavtal. Enligt min mening mäste man därför vara uppmärksam på
att företagshälsovården, genom ett vidgat åtagande inom detta område,
inte får huvudansvaret för personalpolitiska insatser i allmänhet. Dessa måste i stället normalt lösas förhandlingsvägen parterna emellan. Sjukvårdens roll i företagshälsovården
Sjukvård för de anställda har av tradition varit ett väsentligt inslag i
företagshälsovården. Detta kan bl.a. förklaras av ersättningssystemets
utformning, vilket gynnat de rent sjukvårdande insatserna inom företagshälsovården samt den otillräckliga utbyggnaden av samhällets hälso- och
sjukvård, främst primärvården. Enligt utredningens uppfattning bör sjukvårdens andel i företagshälsovården begränsas. Företagshälsovården skall
:enligt utredningens mening i huvudsak engagera sig i sådan sjukvård som är arbetsrelaterad.
Flera remissinstanser anser att utredningen underskattat behovet och
betydelsen av sjukvård i företagshälsovården. En nyckelfråga i samman-
hänget anges vara innebörden av begreppet ”arbetsrelaterad sjukvård”. Flera remissinstanser har pekat på oklarheten i detta begrepp. Socialstyrelsen framhåller t.ex. att begreppet kan ges en mycket vid innebörd. I själva verket är varje hälsoproblem, enligt styrelsen, oavsett dess medicinska natur. ett arbetsrelaterat problem för den som är yrkesverksam. De specifika arbetskraven och arbetsmiljön i en viss befattning har alltid betydelse för bedömningen av lämpligheten av sjukskrivning etc. Andra remissinstanser anför att det i ett tidigt skede av ett sjukdomsfall många gånger är omöjligt att avgöra om arbetsmiljöfaktorer har spelat in. Först
efter ingående undersökningar kan man eventuellt konstatera om sjuk-
domstillståndet är arbetsrelaterat eller inte.
När det gäller sjukvårdens roll i företagshälsovården vill jag för egen del, efter samråd med statsrådet Sigurdsen, anföra följande. Företagshälsovårdens medicinska del bör i allt väsentligt inrikta sin verksamhet på det sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande arbetet samt på den yrkesinriktade rehabiliteringen vid arbetsplatserna. I syfte att stimulera bl.a. de förebyggande insatserna inom företagshälsovården kommer jag i det föl-
jande att föreslå ett nytt ersättningssystem för företagshälsovården. En omfattande sjukvårdande verksamhet inom företagshälsovården innebär
att utrymmet för de miljö-, grupp- och individinriktade förebyggande insatserna som är företagshälsovårdens huvuduppgift begränsas. Behovet av sjukvård, i bemärkelsen medicinsk behandling, skall i första hand tillgo-
doses inom ramen för samhällets hälso- och sjukvård, främst primärvården. Den allmänna hälso- och sjukvärdens insatser är också nödvändiga för att tillgodose arbetstagarnas behov av sluten värd och specialiserad
öppen värd för skador och sjukdomar som inträffar i arbetslivet liksom
företagshälsovårdens behov av laboratorieservice och särskild yrkesmedicinsk service m.m.
Samtidigt anser jag, liksom ett stort antal remissinstanser, att en viss
andel sjukvärd har ett klart berättigande inom företagshälsovården. Sjuk-
Prop. 1984/85:89 | 2
vården spelar en väsentlig roll inte minst för den förebyggande verksamheten inom företagshälsovården. Den är bl.a. en viktig kunskapskälla för tidig upptäckt av hälsoproblem i arbetsmiljön. Detta kan i sin tur leda till
individuellt förebyggande åtgärder eller till systematiska epidemiologiska eHer andra miljöundersökningar som kan ligga till grund för mera generellt arbetsmiljöförbättrande åtgärder. Närhetsaspekten vid olyckor och akuta sjukdomar är ytterligare ett skäl till att viss sjukvärd skall bedrivas. Sjuk-
vården har även en viktig funktion att fylla när det gäller att upprätthålla
kompetensen hos den medicinska personalen. bl.a, deras diagnostiska
förmåga. Enligt min mening gär det inte heller att bortse frän att sjukvärd i nära anslutning till arbetsplatsen ofta är en mycket uppskattad service bland de anställda, som snabbt kan få en skada omsedd etc. De sjukvårdande insatserna kan bidra till att minska frånvaron och därmed produktionsbortfall. Hur stor omfattning sjukvården bör ha inom företagshälso-
vården är emellertid svårt att kvantitativt uppskatta. Lokala förutsättning-
ar och praktiska omständigheter, t. ex. verksamhetens art och arbetsmiljö-
problemens omfattning och svårighetsgrad vid olika arbetsplatser spelar härvid stor roll. Detsamma gäller tillgängligheten till såväl företagshälsovärd som primärvård. I detta sammanhang måste också beaktas att det
inom olika avtalsområden finns vissa skillnader i bedömningen av den sjukvårdande verksamhetens omfattning och inriktning.
Samverkan mellan företagshälsovården och samhällets hälso- och sjukvård
Hälso- och sjukvårdslagen (1982: 763, ändrad senast 1983:335) ålägger Jandstinget ett övergripande ansvar för planeringen av all hälso- och sjukvård inom landstingsområdet. Planeringsansvaret omfattar inte bara den egna hälso- och sjukvården utan också den service som erbjuds av andra vårdgivare, t.ex. företagshälsovården. Omfattningen och inriktningen av
företagshälsovärdens sjukvårdsinsatser har således stor betydelse för
landstingens planering av hälso- och sjukvården inom framför allt primär-
värden.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen skall landstingen samverka med andra
samhällsorgen. organisationer och enskilda i sin planering av hälso- och sjukvården. Företagshälsovården berörs därmed av landstingens plane-
rings- och samrådsskyldighet. även om företagshälsovården till sin funktior är en del av arbetarskyddet.
Företagshälsovårdens samband med den offentliga hälso- och sjukvår-
den har betonats av utredningen och flera remissinstanser. Även jag anser
det angeläget att smidiga samverkansformer utvecklas mellan företagshäl-
sovården och samhällets hälso- och sjukvårdsorganisation på den lokala nivån med sikte på att nå bästa möjliga utnyttjande av tillgängliga resurser.
Det bör härvid klargöras vilka arbetsuppgifter som specifikt skall hänföras
till primärvård resp. företagshälsovärd och inom vilka områden samverkan
Prop. 1984/85: 89 i . 23
behöver äga rum och utvecklas. Eu sådant klargörande är viktigt inte minst mot bakgrund av svårigheten att avgränsa begreppet arbetsrelaterad sjukvård och därmed innehållet i företagshälsovårdens medicinska verksamhet. Det bör enligt min mening ankomma på primärvården att ta initiativ till överläggningar med företrädare för företagshälsovården för att
klarlägga samverkansområden och uppgiftsfördelning.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) på regeringens uppdrag har studerat hur företagshälsovården och primärvården samverkar i dag och
på vilket sätt samarbetet kan förbättras. I rapporten Primärvårdens sam-
verkan med företagshälsovården (Spri rapport 143, 1983) konstateras bl. a.
att samverkan mellan företagshälsovård och primärvård f.n. är relativt outvecklad på de flesta häll i landet. I rapporten ges exempel på hur
samarbetet mellan företagshälsovärd och primärvård lokalt kan utformas. Bland exempel på viktiga samverkansområden kan nämnas gemensamma informationsträffar. information och utbildning av primärvårdens personal i arbetsmiljöfrågor, samverkan om enskilda patienter genom remisser och konsultationer, gemensamma behandlingsplaner för personer med långvariga sjukskrivningar eller omfattande rehabiliteringsbehov m. m.
Vid landstingens planering av den samlade hälso- och sjukvården torde vidare yrkesinspektionsnämnderna utgöra en viktig samarbetspart. Nämnden skall enligt sin instruktion följa och främja företagshälsovårdens utveckling samt. fungera som organ för samråd i företagshälsovårdsfrågor inom distriktet. Uppgifter om företagshälsovärdens omfattning och plane-
rade utbyggnad samlas därför hos yrkesinspektionen. Jag kommer senare
att närmare behandla frågan om landstingets ansvar att tillhandahålla företagshälsovård för externa intressenter. En nära samverkan mellan yrkesin-
spektionsnämnden i egenskap av främjare av företagshälsoväårdens utbygg-
nad och landstinget i egenskap av planeringsansvarig för all hälso- och
sjukvård är självklart nödvändig.
Företagshåälsovårdens roll i anpassnings- och rehabiliteringsverksamhe-
ten
Enligt utredningens uppfattning bör företagshälsovården ägna anpassningsfrågorna och den yrkesinriktade rehabiliteringen inom företaget ökad uppmärksamhet. Även jag anser att detta är en angelägen uppgift för företagshälsovården. Vid bedömning av lämpliga anpassnings- och rehabiliteringsåtgärder är ofta många olika organ, förutom företagshälsovården inblandade, t.ex. primärvård, försäkringskassa, arbetsförmedling, anpassningsgrupp, lokal skyddsverksamhet m. fl. En fungerande samverkan mel-
lan dessa organ är en förutsättning för en allsidig bedömning av t.ex. ' arbersförmåga i förhållande till arbetskrav eller av lämpliga anpassnings-
och rehabiliteringsåtgärder. En viktig fråga i sammanhanget är vilket ansvar som olika lokala organ på arbetsplatserna skall ha för anpassningsoch rehabiliteringsarbetet. Som jag tidigare har anfört återkommer jag till
"Prop. 1984/85: 89 2 24
denna fråga i det följande i samband med min behandling av samverkans-
kommitténs förslag. :
2.2.2¶Företagshälsovårdens utbyggnad
Företagshälsovården har under de senaste tio åren byggts ut mycket kraftigt. År 1970 var 663000 anställda anslutna till företagshälsovård med ersättning enligt lagen om allmän försäkring. Enligt RFV:s preliminära beräkningar var motsvarande antal år 1983 2260 000 eller närmare 60Z av landets arbetstagare. Antalet anslutna beräknas således ha mer än tredubblats sedan år 1970. Utbyggnadstakten har dock mattats av under senare år. Nettoanslutningen, som under 1970-talet legat kring i genomsnitt 140000 per år, har under 1980- talet pendlat mellan 40000 och 115 000 arbetstaga-
re. Utbyggnaden har hittills skett på: frivillighetens väg inom ramen för arbetsmiljöavtal och överenskommelser om företagshälsovård som har
träffats mellan arbetsmarknadens parter. Parternas initiativ. engagemang och samarbete har haft stor betydelse för utbyggnadstakten och företags-
hälsovårdens utveckling. - Utredningen konstaterar att det återstående utbyggnadsbehovet avser
ca [.6 milj. arbetstagare. Av dessa omfattas ca 1,2 milj. av arbetsmiljöavtal och överenskommelser om företagshälsovård. Ca 400000 av dessa arbetar
inom den offentliga sektorn medan ca 800000 finns inom den privata.
Närmare 400000 arbetstagare finns på arbetsplatser som inte omfattas av
arbetsmiljöavtal. Huvudparten av dessa arbetsplatser är små privata före-
tag. Därutöver står drygt 270000 ensamföretagare och deras medhjälpare
utan tillgång till företagshälsovård.
Företagshälsovård för alla
Utredningen har inte funnit att någon del av arbetsmarknaden, vare sig det gäller bransch, företagsstorlek eller annan indelningsgrund, kan sägas vara utan behov av företagshälsovård. Utredningen anser därför att det skall vara en rättighet för arbetstagarna på alla arbetsplatser att i anslutning till den egna arbetsplatsen kunna få opartisk expertmedverkan vid bedömning av arbetsmiljön och dess etfekter på hälsan. Det skall vara arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla och bekosta denna expertmedverkan i form av företagshälsovård. Inom utredningen råder enighet om
målet att alla anställda skall omfattas av företagshälsovård inom cn tioårsperiod och att även ensamföretagare skall ges möjlighet att ansluta sig. Remissinstanserna ansluter sig genomgående till målsättningen om allas
rätt till företagshälsovård. Några remissinstanser anser dock att en utbygg-
nadsperiod på tio år är alltför kort för att uppnå detta mål.
Även jag anser att målet för utbyggnaden bör vara att alla anställda skall
ha tillgång till företagshälsovård. Likaså anser jag det motiverat att även
ensamföretagare och deras medhjälpare skall kunna ansluta sig. Det behövs emellertid tid att praktiskt planera och organisera verksamheten för
att finna lämpliga vägar att bereda de många små företagen företagshälsovård. Utbyggnadstakten måste också anpassas till vilka resurser som kan ställas till förfogande. Inte minst betydelsefullt i detta sammanhang torde utformningen av och storleken på stödet till företagshälsovården vara. I det förslag till nytt ersättningssystem, som jag senare kommer att presentera, har jag räknat med att 75 22 av de anställda skall kunna vara anslutna till ersättningsberättigad företagshälsovärd vid 1990-talets början.
När det gäller vägarna att uppnå en heltäckande företagshälsovård har utredningen inte varit enig. Utredningens majoritet förordar att utbyggnaden skall ske genom frivilliga åtaganden, baserade på arbetsmiljöavtal och överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. En minoritet av ut-
redningens ledamöter förordar i en reservation en lagstadgad skyldighet
för arbetsgivare alt anordna företagshälsovård. Enligt reservanterna bör lagstiftning införas fr.o.m. den 1 januari 1988. |
Det övervägande antalet remissinstanser, som har behandlat denna frå-
ga, ansluter sig till utredningsmajoritetens förslag. Bland de remissinstan-
ser som stöder förslaget om en lagstadgad rätt till företagshälsovård kan nämnas socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, LO och Landstingsför-
bundet och ett fåtal landsting.
Mot bakgrund av utredningens och reservanternas synpunkter och förslag har jag ingående övervägt förutsättningarna för att nu besluta om en lagstiftning om generell skyldighet för arbetsgivarna att föranstalta om
företagshälsovård. Jag har därvid även beaktat den stimulans för utbygg-
naden av företagshälsovården som mitt förslag till nytt ersättningssystem
kan väntas ge. Införandet av detta system samt de förutsättningar i övrigt
som finns för en utbyggnad, bl.a. parternas uttalade beslutsamhet att ta sitt ansvar för utbyggnaden inom resp. avtalsområde, talar för att en fortsatt utbyggnad bör kunna ske utan en generellt tvingande lagstiftning. Reservanternas förslag om lagstiftning medger och syftar också till att främja en frivillig utbyggnad genom att lagregleringen föreslås träda i kraft efter en viss övergångstid.
Utbyggnaden av företagshälsovården skall sålunda enligt min mening även i fortsättningen i första hand ske på frivillig väg och bygga på de avtal
och överenskommelser om företagshälsovård som har träffats mellan ar-
betsmarknadens parter. Jag är emellertid nu inte beredd att för all framtid avskriva tanken på en
lagstiftning om generell skyldighet för arbetsgivare att föranstalta om företagshälsovård. Enligt min mening bör riksdagen ges tillfälle att utvärdera effekterna av det föreslagna stödsystemet i början av 1990-talet och då
också pröva behovet av eventuellt ytterligare lagstiftningsåtgärder. Mitt
ställningstagande i denna fråga innebär inte att jag bortser från att det finns - arbetsplatser med en arbetsmiljö som är förenad med sådana risker för de
anställda att samhället i sista hand bör kunna framtvinga en anslutning till företagshälsovård om arbetsgivaren inte självmant gör det. Jag kommer
därför senare att föreslå en ändring i arbetsmiljölagen som ger yrkesinspektionen möjlighet att i vissa fall gripa in med föreläggande mot en arbetsgivare för att förmå denne att bereda de anställda företagshälsovärd.
Förutsättningar för utbyggnad
Utredningen har ingående analyserat de förutsättningar som finns för en utbyggnad av företagshälsovården. Möjligheterna till utbyggnad har av utredningsmajoriteten bedömts som goda, åtminstone för den det av arbetsmarknaden som omfattas av arbetsmiljöavtal.
Även jag ser med viss tillförsikt på möjligheterna att successivt och på
längre sikt bygga ut företagshälsovården till heläckning. När det gäller den offentliga sektorn finns redan nu formella förutsättningar för att företags-
hälsovården skall byggas ut. På det statliga området har parterna träffat
avtal om företagshälsovård och avsatt medel som möjliggör en fullt utbyggd verksamhet år 1986/87. Landsting och primärkommuner och deras avtalspartners har likaså slutit avtal om utbyggnad av företagshälsovård,
dock utan att klart ange tidpunkt för när utbyggnaden kan vara uppnådd.
Utbyggnadstakten har emellertid varit mycket snabb. Flertalet kommuner "och i stort sett alla landsting har byggt ut företagshälsovärd för sina anställda. Enligt Kommunförbundets enkät om företagshälsovårdens utbyggnad, organisation m. m. till samtliga kommuner hade 242 kommuner i maj 1983 anordnat företagshälsovård för sina anställda. 34 kommuner hade mer eller mindre uttalade planer på att starta företagshälsovård medan endast 8 kommuner varken hade eter planerade att anordna företagshälsovård. Av de 42 kommuner som saknade företagshälsovård hade 35 färre än
15000 invånare. |
För de ca 1,2 milj. arbetstagare inom den privata sektorn som inte
omfattas av företagshälsovård är däremot förutsättningarna för utbyggnad
mera komplicerade. Det gäller särskilt de ca 400 000 anställda i företag utan arbetsmiljöavtal och i vilka såväl arbetsgivare som arbetstagare är oorganiserade.
Som utredningen framhåller är en förutsättning för företagshälsovårdens fortsa'ta utbyggnad att arbetsmarknadens parter samverkar såväl inom som över avtalsgränserna. De skall därvid ansvara för att utbyggnaden sker genom anslutning till befintlig företagshälsovård eller till nya företagshälsovårdsenheter som parterna bygger upp själva eller i samverkan med
andra. Med hänsyn till att den återstående utbyggnaden rör en mängd små -
arbetsplatser kommer parterna, enligt min mening, att ställas inför särskilda krav och svårigheter. Inte minst gäller detta inom den privata sektorn,
där de företag som nu saknar företagshälsovård genomgående är små.
Intresset, viljan och styrkan i engagemanget hos parterna centralt, regionalt och lokalt kommer därför att vara av avgörande betydelse för företagshälsovårdens fortsatta utbyggnad. Jag har emellertid tagit fasta på samtliga parters uttalade vilja att fullfölja träffade avtal om företagshälsovård och
att genom praktiskt samarbete medverka till en utbyggnad av företagshäl-
sovården för alla anställda. Jag har med tillfredsställelse kunnat konstatera
att denna strävan redan har manifesterats i en överenskommelse våren 1983 mellan SAF. LO och PTK om samverkan för företagshälsovårdens
utbyggnad. En central arbetsgrupp för företagshälsovårdsfrågor har inrät-
tats av parterna, bl.a. med uppgift att stimulera etablering av regionalt partssammansatta arbetsgrupper för samverkan i utbyggnadsarbetet. Deras uppgift skall vara att utifrån en inventering av behov och befintliga företagshälsovärdsresurser pröva olika utbyggnads- och samverkansmo-
deller i enlighet med de idéer som utredningen har redovisat. Det kant. ex. gälla anslutning av småföretag till befintliga företagshälsovårdsenheter,
nyetablering av företagshälsovårdsenheter — vid behov i samarbete med andra avtalsområden — strukturinriktning av företagshälsovårdscentraler meu hänsyn till företagens storlek och branschtillhörighet m. fl. modeller. Eftersom småföretagen utgör den viktigaste målgruppen kommer nya organisatoriska och innehållsmässiga former att prövas speciellt med tanke på behoven hos de små företagen så att dessa skall finna det angeläget att ansluta sig. Verksamheten finansieras med medel från arbetarskyddsfondens program för utveckling av företagshälsovård och lokalt miljöarbete. Fonden har anslagit totalt 15 milj. kr. till programmet som genomförs under tre år med början våren 1984.
SAF, LO och PTK har deklarerat beredskap att till företagshälsovärd som har byggts upp i samverkan dem emellan även ansluta företag som står utanför det kollektivavtalsreglerade området. Utbyggnaden av företagshälsovård för företag som inte omfattas av arbetsmiljöavtal, dvs. i
allmänhet små privata företag, kommer emellertid att kräva medverkan,
förutom av företagshälsovårdscentraler och inbyggd företagshälsovård med s.k. externt anslutna företag. även av landsting, primärkommuner och staten via Statshälsan. Även s.k. branschhälsor måste engageras, vilket också sker inom flera områden i dag. Bygghälsan ger t.ex. service
till mänga företag som inte omfattas av den avtalsöverenskommelse som
reglerar Bygghälsans verksamhet. .
Av remissvaren att döma är samtliga här berörda parter eniga om att ta ett ansvar och med kraft bidra till företagshälsovårdens utbyggnad. Enligt Statshälsan sker denna medverkan f.n. främst genom samverkan med kommuner och privata företag vid etablering av företagshälsovårdscentraler, där underlaget inte är tillräckligt för egen företagshälsovård. Kommunförbundet har inga invändningar mot utredningens analys av kommunernas möjligheter att engagera sig i extern företagshälsovård. Enligt förbundet utgör kommunerna ofta ett lämpligt geografiskt planeringsunderlag.
Utredningen förutsätter att landstingen i egenskap av huvudmän för hälso- och sjukvården med kraft skall verka för att anordna och tillhanda-
hålla företagshälsovård. om inga andra möjligheter står till buds. Jag kan .
med tillfredsställelse konstatera att såväl Landstingsförbundet som samtli-
Prop. 1984/85: 89 | | | 28
ga landsting i sina remissvar i princip ansluter sig till denna uppfattning.
"Flera landsting betonar emellertid att ett sådant engagemang inte får tolkas så att landstinget ikläder sig arbetsgivarens ansvar att hålla ett tillfredsstäl-
lande arbetarskydd och att bära kostnaderna för detta. |
Ansvaret för att söka anslutning till företagshälsovård för de anställda
respektive att organisera förutsättningarna för arbetsmiljöarbetet i företa-
get skall alltid vila på arbetsgivaren. På samma sitt skall arbetsgivaren stå för kostnaderna för företagshälsovården, oavsett vem som tillhandahåller denna service. Jag vill också framhålla att det är väsentligt att planering,
uppbyggnad och drift av extern företagshälsovård sker i sådana former att kraven på partsinflytande kan tillgodoses. Jag återkommer till denna fråga när jag behandlar förslaget om ett nytt ersättningssystem för företagshälso-
vården.
Trots de utbyggnadsambitioner som har redovisats från samtliga inblandade parter, arbetsmarknadsorganisationer. stat, kommuner -och landsting, är jag medveten om att företagshälsovårdens fortsatta utbyggnad kan komma att möta hinder. Den hittillsvarande utbyggnaden av företagshälso-
värden inom den privata sektorn har till övervägande del omfattat stora och medelstora företag företrädesvis inom industrin. Dessa företag har ofta ett väl organiserat skyddsarbete och ingående kunskaper om arbetsmiljöfrågor. Den företagshälsovård som har byggts upp gentemot dessa
företag har i allmänhet haft en relativt enhetlig karaktär I enlighet med de principer för företagshälsovårdens innehåll och organisation som har lagts
fast i arbetsmiljöavtal och överenskommelser mellan. parterna.
Förutsättningarna att nå de ca 200000 företag med färre än 50 anställda
torde vara betydligt svårare. Ett problem är att många av dessa små företag inte omfattas av arbetsmiljöavtai. En försvårande omständighet i detta sammanhang är också bristen på arbetsmiljökompetens och känne-
dom om företagshälsovård i de små företagen. Skyddsarbete saknas ofta helt eller bedrivs på ett otillfredsställande sätt. Utredningen framhåller att
de små företagens behov av företagshälsovård är skiftande och ofta helt annorlunda än de stora industriföretagens samt att företagshälsovården
som den är utformad i dag inte alltid är avpassad tillrde mindre företagens behov. Följaktligen anser utredningen att företagshälsovården måste differentieras i större utsträckning än-hittills för att innehållsmässigt och organisatoriskt bättre tillgodose behoven. Många remissinstanser har framfört liknande synpunkter. |
För att företagshälsovårdens fortsatta utbyggnad skall kunna innefatta
även de många små företagen är det enligt min mening nödvändigt att
behovsanalysen ägnas stort utrymme i fortsättningen. Därigenom kan en lämplig avvägning göras av resurserna i företagshälsovården och verksamheten få en inriktning och utformning som är ändamålsenligt avpassad i
förhållande till förutsättningarna i det enskilda företaget. En svårighet blir
därvidratt rätt balansera företagets och de anställdas önskemål och behov,
parternas krav på en fullvärdig företagshälsovård och de ekonomiska och
administrativa förutsättningar som föreligger. Flexibilitet och beredskap att satsa på nya lösningar bör enligt min mening prägla detta utvecklingsar-
bete. För en sådan flexibilitet talar också de snabba strukturförändringar
som sker i arbetslivet, vilka kräver att verksamheten fortlöpande anpassas till förändrade förutsättningar.
Det är också av stor vikt att kvalitetsfrågorna får en framskjuten plats i
arbetet. Jag vill särskilt framhålla vikten av att företagshälsovårdens inne-
håll utvecklas med hänsyn till behoven vid de enskilda företagen och att detta görs med bibehållet krav på hög kvalitet.
Samhälleliga stödåtgärder
Som jag tidigare har framhållit kommer även i fortsättningen huvudan-
svaret för att utbyggnaden av företagshälsovården fullföljs att åvila arbetsmarknadens parter. Det torde dock vara nödvändigt med vissa stödåtgär-
der för att bistå parterna och underlätta utbyggnaden. Det nya ersättningssystemet för företagshälsovården, som jag ämnar föreslå, har utformats bl. a. i syfte att stimulera små företag att ansluta sig till företagshälsovård. Det krävs också en ökad regional och central samverkan mellan inblandade parter för att samordna strävandena att på längre sikt bygga ut företagshälsovården till heltäckning och främja dess utveckling. Dessutom kan finnas behov av att i särskilda fall ålägga en arbetsgivare att föranstalta om
företagshälsovård. |
Regional samverkan
Utredningen föreslår att yrkesinspektionsnämnden får till uppgift att
svara för regional samverkan när det gäller utbyggnaden av företagshälsovården liksom uppgiften att i övrigt verka för företagshälsovårdens utveckling inom regionen. Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget. Även jag anser att yrkesinspektionsnämnden genom sin sammansättning utgör lämpligt forum för dessa samordningsuppgifter. Nämnden har också tillgång till yrkesinspektionens resurser i form av personal, register m.m. Jag vill erinra om att nämnden redan i dag i princip har detta ansvar. Enligt 12 § instruktionen (1973:847, ändrad senast 1980:688) för yrkesinspektionen skall yrkesinspektionsnämnd följa och främja företagshälsovårdens utveckling samt fungera som organ för samråd i företagshälsovårdsfrågor inom distriktet. Mot bakgrund härav kommer jag också senare, i samband med min redogörelse för det nya ersättningssystemet, att föreslå att-nämn-
den även skall svara för prövning av ansökningar om ekonomiskt stöd till
företagshälsovärden. Därigenom kommer yrkesinspektionens och nämndens möjligheter att överblicka planering och utbyggnad av företagshälsovården inom distriktet att förbättras. Jag vill också erinra om att regeringen nyligen har beslutat att bygga upp ett datorbaserat arbetsställeregister vid yrkesinspektionsdistrikten. Registren kommer att göra det lättare för yr-
kesinspektionen att få fram bl.a. aktuella uppgifter om företagshälsovår-
den. | :
Utredningen ger flera exempel på frågor, i vilka yrkesinspektionsnämn-
den och berörda parter, arbetsmarknadsorganisationer, primärkommuner,
landsting m.fl. kan samverka. Bland exemplen kan nämnas att upprätta
förteckning över befintlig företagshälsovård och över företag som inte har tillgång till företagshälsovård, göra en översiktlig plan för utbyggnaden samt att informera om företagshälsovård. Utredningen anser inte att någon detaljreglering behövs utan att förutsättningar och behov i distrikten skall avgöra innehåll i och former för samverkan.
Olika yrkesinspektionsnämnder har kommit olika långt i sina försök att
följa och främja företagshälsovårdens utveckling. Det mest långtgående
projektet har genomförts av yrkesinspektionen i Örebro distrikt. I projektet, som har genomförts med medel från arbetarskyddsfonden, har förutsällningarna för företagshälsovård i Örebro län kartlagts och ett förslag till plan för heltäckande företagshälsovård i länet lagts fram.
Av remissvaren från distrikten framgår emellertid att flera yrkesinspektionsnämnder känner tveksamhet inför uppgiften att följa och främja företagshälsovårdens utveckling samt fungera som samrådsorgan i företagshälsovårdsfrågor. En precisering av nämndens uppgifter och befogenheter i dessa avseenden efterlyses. Jag förutsätter att arbetarskyddsstyrelsen i nära samråd med arbetsmarknadens parter. t. ex. inom ramen för företagshälsovårdsdelegationens verksamhet, söker utveckla närmare riktlinjer för
nämndens arbete med företagshälsovårdsfrågor.
Jag här tidigare berört landstingens roll i utbyggnaden av företagshälsovården. Det är självklart att landstingen är viktiga samarbetspartners för yrkesinspektionsnämnderna. Landstingen måste medverka som samråds-
partners dels utifrån sina möjligheter att erbjuda extern företagshälsovård,
dels när det gäller att avväga de medicinska resurserna i företagshälsovården mot primärvårdens resurser. Mot denna bakgrund har Landstingsförbundet och flera landsting i sina remissvar framhållit behovet av egen
representation i nämnden. F.n. delar primärkommuner och landsting som
arbetsgivare på en ordinarie plats och en plats som suppleant i nämnden.
Utredningen har inte funnit tillräckligt starka skäl för att föreslå ändrad sammansättning av yrkesinspektionsnämnden. Därcmot föreslår utred-
ningen att nämnden med berörda intressenter kommer överens om lämpliga samverkansformer, t. ex. samverkansgrupp eller tar till vara den möjlighet som 17§ instruktionen för yrkesinspektionen ger nämnden att vid behandling av företagshälsovårdsfrågor kalla representanter för myndighe-
ter och organisationer som berörs av företagshälsovårdens planering och utveckling. . |
För egen del anser jag emellertid att såväl landsting som primärkommuner I egenskap av betydande arbetsgivare bör ha egen representation i
nämnden. Härigenom åstadkommes också en direkt koppling mellan
Prop. 1984/85: 89 . 31
landstingens planering av all hälso- och sjukvård och den prövning av ekonomiskt stöd till företagshälsovården som skall ske I nämnden. Detta torde ha stor betydelse för landstingens planering av hälso- och sjukvården och underlätta deras kontroll av ett eventuellt dubbelutnyttjande av för-
säkringssystemet, en fråga som jag återkommer till i det följande. För att bibehålla nuvarande balans mellan parterna i nämnden föranleder mitt förslag till egen representation för landstingen att arbetstagarrepresentationen bör utökas i motsvarande mån. Mot bakgrund härav kommer jag att
förelägga regeringen förslag till ändrad sammansättning av yrkesinspektionsnämnderna, vilket tillgodoser kravet på att parterna blir lika företrädda.
När det gäller den regionala samverkan vill jag även betona vikten av att de aggregerade hälso- och miljödata som kommer fram i företagshälsovår-
dens verksamhet — självfallet med beaktande av seckretess-:och integri-
tetskraven — tas till vara i landstingens hälso- och sjukvårdsplanering. Härigenom kan bl. a. hälso- och vårdpolitiska grupper, som kan behöva särskilda insatser, identifieras.
I arbetet med att utveckla och bygga ut företagshälsovården framhåller utredningen yrkesinspektionens funktion som informatör och rådgivare. Enligt utredningen har inspektionen ett särskilt ansvar när det gäller att bevaka att resurser också byggs upp för de företag som inte omfattas av arbetsmiljöavtal. Utredningen bedömer att det är nödvändigt att inspektionen riktar särskilda informationsinsatser om företagshälsovård till dessa företag. Även jag anser att yrkesinspektionen har en viktig uppgift när det gäller att informera dessa företag om företagshälsovärden som medel att
forma en god arbetsmiljö liksom om vikten av att utveckla ett lokalt
samarbete om arbetsmiljöfrågor. Företagshälsovården måste ha samarbetspartners i skyddsorganisationen för att kunna verka på avsett sätt. Därför krävs att yrkesinspektionen prioriterar insatser för att förbättra
skyddsarbetet och arbetsmiljömedvetandet i de små företagen. En sädan
inriktning av yrkesinspektionens verksamhet ligger i linje med arbetarskyddsstyrelsens strävan att inom ramen för det regionala tillsynsarbetet stärka den lokala skyddsverksamheten och främja utvecklingen av före-
tagshälsovården.
Central samverkan
Den till arbetarskyddsstyrelsen knutna företagshälsovårdsdelegationen ' har till uppgift att fortlöpande följa och främja företagshälsovårdens ut-
veckling i landet och vara ett organ för kontakt, samråd och samverkan
mellan företrädare för arbetsmarknaden, hälso- och sjukvården och arbe-
tarskyddet. Det är utredningens uppfattning att delegationen, med i huvud-
sak den sammansättning den har i dag, bör fortsätta att vara ett forum för central samverkan när det gäller företagshälsovårdens utbyggnad och utveckling. Flertalet av de remissinstanser, som har behandlat denna fråga,
delar utredningens uppfattning, vilken även jag i allt väsentligt kan instäm-
ma i. Genom sin förankring hos arbetsmarknadens parter och berörda myndigheter har delegationen, enligt min mening, en central uppgift som rådgivande organ till arbetarskyddsstyrelsen när det gäller att följa och främja utvecklingen av företagshälsovården. Utredningen föreslär att delegationen, utöver nuvarande arbetsuppgif-
ter, även får i uppgift att följa och främja den sjukhusanknutna yrkesmedicinen. Jag ansluter mig till denna uppfattning. De yrkesmedicinska klinikerna har en central roll att spela som stödorgan och kvalificerad utredningsresurs till företagshälsovården. En utbyggd yrkesmedicinsk verksam-
het inom hälso- och sjukvården ökar därför förutsättningarna för att få en väl fungerande företagshälsovård. Jag vill här erinra om att regering och
riksdag i 1981 års budgetproposition (1980/81:100, bil. 15, SoU24,
rskr 263) har tagit ställning till företagshälsovårdsutredningens tidigare
framlagda förslag om utbyggnad av yrkesmedicinen.
Hlikhet med utredningen anser jag att företagshälsovårdsdelegationen i
fortsättningen skall ha följande uppgifter.
— Att vara ett centralt organ för samverkan och information rörande
företagshälsovårdens utbyggnad och utveckling. — Att verka för en ändamålsenlig användning av resurserna för företags-
hälsovård och att centralt svara för samverkan med samhällets hälso-
och sjukvård och andra resurser. — Att vid behov ange riktlinjer för och stödja det regionala samarbetet om
företagshälsovård i yrkesinspektionsnämnderna. — Alt i nära samverkan med yrkesinspektionsnämnderna följa utveckling-
en av företagshälsovården.
— Att ange riktlinjer för utbyggnaden av företagshälsovårdens personalre-
surser och ta initiativ till nödvändiga utbildningsinsatser vad gäller
innehåll. dimensionering och lokalisering. — Att ägna uppmärksamhet åt behörighets- och kompetensfrågor för per-
sonalen i företagshälsovården och utfärda rekommendationer i sådana
frågor.
— Att följa och främja utbyggnad och utveckling av yrkesmedicinen.
Jag har för avsikt att föreslå regeringen att de nämnda uppgifterna får ingå i en instruktion för företagshälsovårdsdelegationen.
Utredningen föreslår, att i delegationen skall finnas företrädare för arbetarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen samt för LO. TCO. Centralorganisationen SACO/SR. SAF, Kommunförbundet, Landstingsförbundet och
staten på så sätt att parterna blir lika företrädda. För ledamöter bör liksom
nu utses suppleanter. Jag kan biträda utredningens förslag i denna del.
Utredningen föreslår dessutom att samverkan med AMS, t.ex. i anpass-
ningsfrågor i fortsättningen bör kunna ske genom adjungering.
AMS, som för närvarande har en ledamot i delegationen, har i sitt remissvar inget att erinra mot utredningens förslag. Med hänsyn till bety-
delsen av en ökad samverkan och samordning i anpassningsfrågor, vilket har belysts i samverkanskommittén, som jag återkommer till i det följande, anser jag dock att AMS även fortsättningsvis bör vara representerad i delegationen. Även utbildnings- och kompetensfrågorna förutsätter ett
alltmer fördjupat samarbete mellan högskoleorganisationen och arbetar-
skyddsstyrelsen. Jag anser därför att delegationen bör förstärkas med en företrädare för UHÄ. Jag återkommer i det följande till dessa samverkans-
frågor. Kostnaderna för delegationens:'verksamhet skall liksom nu bestridas
med medel anvisade under arbetarskyddsstyrelsens myndighetsanslag.
Eventuellt ökade kostnader för verksamheten får finansieras genom
omprioriteringar inom styrelsens verksamhetsområde.
Ingripande med stöd av lag i särskilda fall
Arbetsmiljöutredningen framhöll i sitt slutbetänkande, Arbetsmiljölag (SOU 1976: 1) att den föreslagna arbetsmiljölagstiftningen bygger på ”att arbetsgivaren tillhandahåller resurser för kontroll av arbetsmiljön samt
ansvarar för att de anställdas förhållanden är tillfredsställande från säkerhets-, hälso- och anpassningssynpunkt”. Utredningen ansåg vidare, att
”företagshälsovården utgör ett väsentligt medel för fullgörande av dessa skyldigheter”. Med denna utgångspunkt förutsatte arbetsmiljöutredningen, ”att landets arbetsplatser täcks av företagshälsovård med i olika avseenden specialiserad personal som kan spåra och värdera risker och ge
förslag till eller vidta förebyggande åtgärder”.
Det är enligt min mening helt klart att arbetsmiljöutredningen såg företagshälsovården som ett instrument för att förverkliga intentionerna i den
nya arbetsmiljölagstiftningen. Utredningen utgick vidare från att företags-
hälsovården skulle vara heltäckande, dvs. omfatta alla arbetsplatser och anställda. Däremot gick utredningen inte in på frågan om alla yrkesverksamma, dvs. även t.ex. egenföretagare skulle ha tillgång till företagshälso-
vård. Arbetsskador är ofta en följd av brister i arbetsmiljön. För de drabbade
och deras familjer kan skadorna innebära påfrestningar i form av sjukskrivningar, invaliditet eller för tidig död. För samhället medför arbetsskadorna varje år stora kostnader till följd av produktionsbortfall, vårdavgifter och ersättning till de drabbade. Företagshälsovårdens förebyggande insatser
kan ha stor betydelse för att komma till rätta med brister i arbetsmiljön. Inte minst gäller detta i de fall där kunskap och medvetenhet om arbetsmiljöfrågor är bristfällig och ett systematiskt arbete för att förbättra arbetsmil-
jön saknas: .
Som jag tidigare anfört har jag inte för avsikt att nu föreslå en generellt tvingande lagstiftning för arbetsgivare att föranstalta om företagshälsovård. I avsikt att markera den vikt som jag tillmäter företagshälsovårdens
förebyggande insatser i arbetsmiljöarbetet vill jag emellertid föreslå att i
3¶Riksdagen 1984/85. I suml. Nr 89
arbetsmiljölagen (3 kap. 2§) införs en bestämmelse som ålägger arbetsgivare att föranstalta om företagshälsovård om arbetsförhållandena så påkallar och i den omfattning som verksamheten kräver.
Med stöd av den bestämmelsen skall yrkesinspektionen i vissa enskilda fall kunna gripa in med föreläggande mot en arbetsgivare att föranstalta om företagshälsovård för sina anställda. Ett sådant föreläggande bör kunna förenas med vite. Bestämmelser om möjlighet för yrkesinspektionen att meddela föreläggande eller förbud för att i det eftskilda fallet säkra eftericvnaden av arbetsmiljölagen finns i 7 kap. 7§. Eftersom befogenheten för yrkesinspektionen att meddela förbud för arbetsgivaren att fortsätta verksamheten närmast är avsedd för vissa konkreta farosituationer, skall denna möjlighet inte komma till användning när det gäller frågan om skyldighet att föranstalta om företagshälsovård. Inte heller skall någon straffsanktion . mot arbetsgivaren kunna förekomma förrän denne underlåter att följa ett föreläggande från yrkesinspektionen. Talan mot ett beslut av yrkesinspektionen avseende företagshälsovård bör få föras hos arbetarskyddsstyrelsen genom besvär. Jag har också funnit det mest ändamålsenligt att regeringen som sista instans prövar besvär över beslut om företagshälsovärd. Den föreslagna bestämmelsen får självklart inte tolkas som en generell lagfäst skyldighet för alla arbetsgivare att föranstalta om företagshälsovärd. Jag vill i detta sammanhang understryka grundprincipen att företagshälsovårdens fortsatta utbyggnad liksom hittills i första hand bör vara en angelägenhet för och vila på samverkan mellan arbetsmarknadens parter.
Det kan emellertid enligt min mening finnas arbetsmiljöer där arbetsuppgifterna är förenade med så speciella påfrestningar och risker för de anställda att tillgång till företagshälsovård måste ses som en absolut nödvändighet för att förebygga ohälsa eller olycksfall. Jag vill erinra om att arbetsmiljölagen redan i dag lägger vidsträckta förpliktelser på arbetsgivaren. Enligt lagen skall en arbetsgivare vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagare utsätts för ohälsa eller olycksfall. Han skall ägna uppmärksamhet åt att arbetet planläggs och anordnas så, att en tillfredsställande arbetsmiljö skapas. Arbetsmiljölagen utgår från att det är arbetsgivaren som skall tillhandahålla de resurser som är nödvändiga för övervakning av arbetsmiljön samt ansvara för att de anställdas förhållanden är tillfredsställande från säkerhets-, hälso- och anpassningssynpunkt. Arbetsgivaren skall också svara för att mätningar och provtagningar samt analys och utvärdering sker i tillräcklig omfattning och med den noggrannhet som erfordras. Det finns vidare ett allmänt ansvar för arbetsgivaren att se till att hälsoövervakning och medicinska kontroller kommer till stånd i behövlig omfattning.
För att ett ingripande med föreläggande skall få ske måste, enligt min mening, först alla möjligheter till frivillig anslutning till företagshälsovård inom rimlig tid vara uttömda. Jag förutsätter att arbetsmarknadens parter
Prop. 1984/85: 89 1 'n
lever upp till det ansvar de påtagit sig när det gäller företagshälsovårdens
fortsatta utbyggnad och söker finna praktiska lösningar för anslutning av framför allt företag med arbetsmiljöer som jag här syftar på.
Om det föreligger arbetsmiljöavtal och överenskommelser om företagshälsovård mellan parterna regleras företagshälsovårdens innehåll, m. m.
genom dessa. Med hänsyn till att det även utanför det kollektivavtalsreg-
lerade området måste finnas normer för hur företagshälsovården skall utformas bör det ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att med stöd av bemyndigandet i 188 arbetsmiljöförordningen (1977: 1166) utfärda närmare
föreskrifter. Sådana föreskrifter bör i första hand gälla arbetsgivare med
verksamhet som inte omfattas av avtal om företagshälsovård och där
företagshälsovård måste ses som en absolut nödvändighet för att förebyg-
ga ohälsa eller olycksfall hos de anställda.
När det gäller arbetsplatser som omfattas av kollektivavtal om företags-
hälsovård men där arbetsgivaren likväl inte föranstaltat om sådan vård för
sina anställda. är det i första hand en uppgift för den fackliga organisationen att med stöd av gällande avtal verka för att så sker. Med hänsyn härtill bör det enligt min mening inte annat än i undantagsfall finnas skäl att meddela föreläggande om företagshälsovård gentemot en kollektivavtalsbunden arbetsgivare. Om en sådan arbetsgivare trots detta inte föranstaltar om företagshälsovård för sina anställda anser jag att det är rimligt att den föreslagna bestämmelsen i arbetsmiljölagen skall kunna tillämpas. Detta är
inte att betrakta som ett avsteg från grundprincipen att innehållet i före-
tagshälsovården skall regleras genom överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden. Det är sålunda enligt min mening uppenbart att
arbetsförhållandena även på arbetsplatser som omfattas av kollektivavtal
om företagshälsovård kan vara sådana att tillgång till företagshälsovård måste ses som en absolut nödvändighet för att förebygga ohälsa eller olycksfall hos de anställda. Om föreläggande i enlighet med detta resonemang meddelas mot en kollektivavtalsbunden arbetsgivare bör yrkesin-
spektionsnämnden vid sin bedömning utgå från de krav på företagshälso-
värdens innehåll som regleras i det arbetsmiljöavtal eller motsvarande som gäller för branschen.
I de flesta fall har man att räkna med att en icke kollektivavtalsbunden arbetsgivare på vilken den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig ansluter sig till någon redan befintlig företagshälsovårdsenhet. Detta är emellertid inte nödvändigt. För den händelse arbetsgivaren väljer att föranstalta om
företagshälsovård utanför de redan befintliga företagshälsovårdsenheterna
måste emellertid den anlitade företagshälsovården ha cen viss kvalitet och omfattning. Vid min behandling av förslaget till nytt ersättningssystem för
företagshälsovården kommer jag i det följande att föreslå att vissa all-
männa villkor skall ligga till grund för ersättningen samt att verksamheten i de fall kollektivavtal saknas skall drivas enligt normer som anges i centrala
Prop. 1984/85: 89 - 36
avtal på det privata området. Eftersom förelägganden om företagshälsovård närmast torde bli aktuella i fråga om mindre företag inom tillverknings- och servicesektorerna anser jag att arbetarskyddsstyrelsen vid utfärdande av riktlinjer för handläggning av föreläggande om företagshälsovård bör ta utgångspunkt i de arbetsmiljöavtal eller motsvarande som gäller för dessa sektorer.
Som jag tidigare har anfört är det emellertid grundläggande att företags-
hälsovården utformas med beaktande av förutsättningarna och behoven i 'det enskilda företaget. Jag förutsätter att arbetarskyddsstyrelsen kommer
att ge yrkesinspektionen den vägledning som behövs för att den föreslagna bestämmelsen i arbetsmiljölagen skall kunna tillämpas på ett enhetligt och riktigt sätt. Arbetarskyddsstyrelsens riktlinjer för yrkesinspektionens handläggning av ärenden om föreläggande avseende företagshälsovård får - emellertid inte utformas så att de kan komma att uppfattas som normer-
ande för utbyggnaden av företagshälsovården i allmänhet. Jag utgår från att arbetarskyddsstyrelsen utfärdar riktlinjer i nära samråd med arbets-
marknadsparterna och att man därvid beaktar nämnda frågor.
Från samhällets utgångspunkt är arbetarskydd inte något som enbart hör samman med anställningsförhållandet. I och med den nya arbetsmiljölagen
kom lagstiftningen att vidgas till att i princip också gälla ensamföretagare. Med ensamföretagare likställs den som utför yrkesmässigt arbete tillsammans med familjemedlemmar, om dessa inte är att anse som arbetstagare
och det inte heller finns någon annan anställd i företaget. I sitt slutbetänkande anförde arbetsmiljöutredningen att det var naturligt att söka tillämpa samma reglering av arbetsmiljön för företag med anställda och företagare utan anställda eftersom de senare 1 stor utsträckning utför liknande arbets-
uppgifter som arbetstagare. Företagshälsovårdsutredningen har i sitt slut-
betänkande framhållit att ensamföretagare kan ha arbetsmiljöproblem som
är väl så besvärliga som i företag med anställda. Arbetsmiljöavtalen med vidhängande riktlinjer om företagshälsovård omfattar inte den del av ar-
» betsmarknaden där det saknas regelrätta anställningsförhållanden. Ensamföretagare liksom personer som för gemensam räkning utför arbete är
grupper som faller utanför avtalens område. Jag delar företagshälsovårds-
utredningens uppfattning om behovet av företagshälsovård även för dessa : företagare. Jag kommer i det följande att föreslå att de också skall omfattas
av det nya ersättningssystemet för företagshälsovård. Samtidigt anser jag.
med hänsyn till att arbetsmiljölagens bestämmelser rörande bl. a. arbetslokaler inte fullt ut är tillämpliga på ensamföretagare och med hänsyn även
till den särskilda inspektionsbestämmelsen i 15 § andra stycket arbetsmiljö-
förordningen, att den av mig nu föreslagna bestämmelsen i arbetsmiljölagen inte bör gälla denna kategori. Den bör däremot i princip gälla när två eller flera personer för gemensam räkning yrkesmässigt driver verksamhet utan att ha arbetstagare anställd, dock ej om verksamhetn bedrivs endast av medlemmar av samma familj. Med hänsyn till utformningen av bestäm-
Prop. 1984/85: 89 . . 37
melserna i 3kap. 5§ första stycket arbetsmiljölagen behövs det ingen särskild bestämmelse för att utmärka detta.
Ett genomgående drag i den fortsatta utbyggnaden av företagshälsovården måste, enligt företagshälsovårdsutredningens mening, vara att arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens arbete nära förankras hos arbetsmarknadens parter. Detta uttalande har jag tidigare understrukit betydelsen av. Verksamheten i såväl arbetarskyddsstyrelsen som yrkesinspektionen leds av partssammansatta organ. Det bör därför vara en uppgift för
yrkesinspektionen och yrkesinspektionsnämnden att verka för att företagshälsovård kommer till stånd på frivillig väg. Genom den överblick och
de kontakter med företagen som inspektionen har i sin dagliga verksamhet bör den med framgång kunna stötta parterna i deras strävanden att utveckla företagshälsovården. Jag kommer i det följande att föreslå att yrkesinspektionsnämnden skall pröva ansökningar om ersättning till företagshäl-
sovård. Principiella frågor och samverkansfrågor kan därför med fördel
avhandlas i anslutning till yrkesinspektionsnämndens bidragsprövning. Frågan om ingripande i form av föreläggande för enskild arbetsgivare att
ansluta sig till företagshälsovård bör, enligt min mening, också behandlas
av nämnden. Därvid finns möjligheter att anpassa kraven i föreläggandet efter möjligheterna att bereda företagshälsovård inom regionen.
2.2.3¶Personal- och utbildningsfrågor
Arbetsmiljöfrågorna är i allmänhet så sammansatta att de måste angripas
på bred front av företagshälsovårdens personal. I likhet med utredningen
vill jag framhålla arbetets karaktär av lagarbete och vikten av att verksam-
heten präglas av en helhetssyn på människan i arbetsmiljön.
Utredningen har ingående belyst vilka personalkategorier som bör fin-
nas i företagshälsovården och deras respektive ansvarsområden samt hur
personalbehovet skall kunna tillgodoses under de närmaste tio åren.
När det gäller frågan om personalens sammansättning vill jag för egen del understryka vikten av att företagshälsovården är tillräckligt tlexibel för att kunna möta de snabba strukturförändringarna i arbetslivet och anpassa personalsammansättning och arbetsuppgifter därefter. Vissa enheter kommer t.ex. att ha ett stort behov av kompetens inom det psykosociala området, andra inom det kemiska området etc. Som jag tidigare har fram-
hållit måste företagshälsovårdens organisation och innehåll i fortsättningen
differentieras i större utsträckning än hittills för att kunna tillgodose de många små företagens faktiska behov av service. Mot denna bakgrund
anser jag det inte möjligt att med säkerhet förutse vilken personalsammansättning och personaltäthet som är mest ändamålsenlig i företagshälsovår-
den på längre sikt. Även det förslag till ett starkt reformerat ersättningssys-
tem för företagshälsovården, som jag kommer att framlägga i det följande, kan genom sin verksamhetsneutrala karaktär. väntas påverka det långsik-
Prop. 1984/85: 89 . 38
tiga behovet av olika personalkategorier. Jag anser också att de olika arbetsmiljöavtalen med riktlinjer för företagshälsovården bör vara vägledande för ställningstagande till personalbehovet inom olika områden. Det bör vidare vara en uppgift för företagshälsovårdsdelegationen att fortlö-
pande följa personalbehovet i företagshälsovården och lämna förslag till nödvändiga utbildningsinsatser. |
Jag har tidigare framhållit vikten av att kvalitetsfrågorna får en framskjuten plats i arbetet med att utveckla och bygga ut företagshälsovärden. Kvalitetsfrågorna är nära förknippade med personalens utbildning och kompetens. En kvalitativt högtstående företagshälsovård förutsätter att
dess personal är kvalificerad och har en utbildning som svarar mot de
speciella krav som arbetsuppgifterna inom företagshälsovården ställer.
Utredningen har utarbetat detaljerade förslag angående den framtida utbildningen av företagshälsovårdens olika personalkategorier. De änd-
ringar som utredningen föreslår i fråga om utbildning utgår bl.a. från
följande principiella utgångspunkter. En anpassning skall eftersträvas till högskolans system för grund- och vidareutbildning. Utbildningen skall
vara generell med hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden. Bransch-
inriktad utbildning bör anordnas endast på efterutbildningsnivå. Handledd praktisk tjänstgöring skall utgöra ett väsenligt inslag i den framtida företagshälsovårdsutbildningen. Utbildningarna skall utformas och dimensio-
neras så att den pågäende utbyggnaden av företagshälsovården inte stannär upp utan kan fortsätta i åtminstone nuvarande takt. Företagshälsovårdens personal skall vara utbildad för arbetet i företagshälsovården före
anställning.
I likhet med det stora flertalet remissinstanser ansluter jag mig i allt väsentligt till dessa övergripande målsättningar. Jag återkommer till utred-
ningens förslag beträffande de enskilda utbildningarna mera detaljerat i det
följande.
Utredningen föreslår också att utbildningen i företagshälsovärd, för att bli lätt tillgänglig för de studerande, bör spridas i landet. Utbildningscentra med utbildning för två eller flera kategorier befattningshavare i företagshälsovården skall eftersträvas. Jag ställer mig av flera skäl tveksam till detta förslag. Enligt min mening måste i första hand de kompetensmässiga
förutsättningarna, dvs. tillgången till kvalificerade lärare och handledare, tillmätas stor betydelse för att utbildningen skall kunna hållas på en kvalitativt hög nivå. Genom att koncentrera utbildningen till några orter ökar
man förutsättningarna för att bra utbildningsinstitutioner skall växa fram. Även resursskäl talar för en sådan koncentration av utbildningsutbudet. Dessutom torde utbildningsbehovet vara så pass begränsat att det av det
skälet inte kan bli frågan om ett större antal utbildningscentra. När det
gäller att tillgodose tillgänglighetskravet vill jag i stället framhålla den
möjlighet som i dag finns att bedriva utbildning som distansundervisning.
Denna studieform ger också möjlighet att organisera utbildningen så att
man får den samordning av utbildningen för flera personalkategorier som utredningen eftersträvar. Det är enligt min mening väsentligt att redan under utbildningen betona det lagarbete som skall ligga till grund för verksamheten inom företagshälsovården. Med en lämplig uppläggning av utbildningen bör man kunna befrämja samverkan mellan olika personalkategorier inom företagshälsovården.
I fråga om högskolan är förutsättningarna för att denna på längre sikt skall kunna ge kvalificerad utbildning för företagshälsovårdens personal goda. Under 1970-talet har inom högskolan byggts upp vissa resurser för
forskning och utbildning på det arbetsvetenskapliga området. Inom högskolan finns således redan i dag kompetens inom flera ämnesområden av
intresse för berörd utbildning. Remissvaren visar, förutom många exempel
på sådan specialkompetens, också att det finns ett intresse 'vid olika
högskoleenheter för att engagera sig i denna uppgift.
Det är emellertid, enligt min mening, väsentligt att också ta till vara den specialinriktade kompetens och erfarenhet av utbildning inom området som under en lång följd av år har byggts upp vid arbetarskyddsstyrelsen. Styrelsen är enligt statsmakternas beslut ansvarig central utbildningsmyn-
dighet för företagshälsovårdens personal och svarar också för den utan
jämförelse största delen av nuvarande specialutbildning av olika personalkategorier inom företagshälsovården. Vid styrelsens forskningsavdelning,
som sysselsätter ca 330 personer i Stockholm och Umeå, finns f.n. 25 professorer och laboratorer, vilka också ingår i resp. fakultetskollegium
inom högskolan. Inom det arbetsvetenskapliga området finns vid avdelningen kompetens inom de medicinska, fysiologiska. toxikologiska, beteendevetenskapliga, tekniska och kemiska ämnesområdena. Avdelningen har också ett omfattande samarbete med universitet och högskolor, främst genom att forskarutbildning är förlagd till avdelningen, men också genom att elt stort antal forskningsprojekt genomförs tillsammans med olika högskoleinstitutioner. Till styrelsens utbildningsresurser hör också landets största bibliotek inom det arbetsvetenskapliga och arbetsmedicinska området samt en väl fungerande utbildningsadministration, inkl. nyligen färdigställda undervisningslokaler och laboratorier. Jag vill 1 detta sammanhang erinra om att jag i 1983 och 1984 års budgetpropositioner föreslog att medel skulle ställas till arbetarskyddsstyrelsens förfogande för att uppbyggnaden av ett s.k. ansvarsbibliotek med nationellt ansvar för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning it arbetsmiljöfrågor skulle kunna påbörjas vid styrelsen. Medel har därefter anvisats av riksdagen.
Mot denna bakgrund finns det enligt min mening all anledning att nu samlat ta till vara såväl högskolans som arbetarskyddsstyrelsens kompetens och utbildningsresurser för att kunna tillgodose det personalbehov som en utbyggnad av företagshälsovården kräver. Inte minst med hänsyn till det begränsade budgetutrymmet är en sådan samordning och samverkan nödvändig. Arbetarskyddsstyrelsens och högskolans kapacitet för ut-
bildning av företagshälsovårdens personal bör därför planeras i ett sammanhang. Jag delar utredningens uppfattning att UHÄ tillsammans med arbetarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen nu bör överväga på vilket sätt
samverkan och samordning rörande företagshälsovårdsutbildningen bäst kan uppnås. Jag har inhämtat att chefen för utbildningsdepartementet
avser att föreslå regeringen att ge UHÄ ett sådant uppdrag. En av utgångs-
punkterna när det gäller utbildningarnas dimensionering blir företagshälso-
vårdens utbyggnadstakt och den anslutning till företagshälsovården som kan förväntas, bl.a. mot bakgrund av mitt förslag om ett nytt ersättnings-
system för företagshälsovården. |
Utredningen framhåller att den företagshälsovårdsutbildning som anord-
nas av arbetarskyddsstyrelsen I alla avseenden är jämförbar med högskoleutbildning. Utredningen anser det viktigt att de studerande, oavsett var de genomgår företagshälsovårdsutbildning. gör det utifrån samma mål och
krav för utbildningen samt får den likvärdigt bedömd både på arbeismark-
naden och vid tillträde till annan utbildning. Utredningen föreslår därför att
UHÄ: verkar för att arbetarskyddsstyrelsens utbildningar för personal
inom företagshälsovården med avseeride på meritvärde jämställs med meotsvarande utbildning i högskolan. Jag delar denna uppfattning. Som jag nyss har nämnt anser jag det dessutom angeläget att arbetarskyddsstyrelsens kompetens och övriga utbildningsresurser utnyttjas även i framtiden inom
av högskolan anordnad utbildning för företagshälsovårdens personal. UHÄ bör därför, inom ramen för det ovan nämnda uppdraget. även över-
väga praktiska arrangemang för att arbetarskyddsstyrelsens kurser för företagshälsovårdens personal skall kunna tillgodoräknas inom ramen för högskoleutbildning. Detta kan t. ex. underlättas av att högskoleförordningen till viss del görs tillämplig på styrelsens utbildningsverksamhet.
Jag övergår nu till att mera i detalj kommentera utredningens förslag
beträffande de enskilda utbildningarna för företagshälsovårdens olika personalkategorier.
Utbildning av företagsläkare
Utredningen föreslår att företagsläkarutbildningen anordnas inom det
"reguljära vidareutbildningssystemet för läkare och att företagshälsovärd blir en medicinsk specialitet. Vidareutbildningen föreslås omfatta fyra och
ett halvt års praktisk tjänstgöring varav 18 månader företagshälsovård. 18
månader allmänmedicin, 12 månader internmedicin och 6 månader allmän
psykiatri. Vissa utbytesmöjligheter skall finnas. Till utbildningen skall
knytas nio veckors teoriundervisning i huvudsak bestående av arbetarskyddsstyrelsens nuvarande specialutbildning för företagsläkare. I utbildningen föreslås också ingå tre veckokurser med inriktning på allmänmedi-
cin, internmedicin eller psykiatri.
Utredningens förslag innebär att block för underläkartjänstgöring. s.k.
" FV-block (block för fortsatt vidareutbildning) för företagsläkare inrättas.
Detta förutsätter att landstingen och arbetsgivarna är beredda att inrätta utbildningstjänster och medverka med handledning inom respektive områ-
de. Utredningen räknar med att det vid fullt utbyggd specialistutbildning
kommer att behövas ca 90 FV-block per år, vilket motsvarar ca 135 utbildningstjänster inom företagshälsovården. Förslaget innebär att företagsläkarutbildningen i sin nuvarande form trappas ned i takt med att FV-block och utbildningstjänster inrättas. Därvid förutsätts att arbetar-
skyddsstyrelsens kurser i företagshälsovård går in som en del i den nuvarande utbildningen. Utredningen föreslår att socialstyrelsen får i uppdrag att med ledning av
utredningens förslag skyndsamt utforma den medicinska specialiteten fö-
retagshälsovård samt lägga förslag om att sådan inrättas. Arbetet bör,
enligt utredningens mening, bedrivas i nära samverkan med arbetarskyddsstyrelsen och den därtill knutna företagshälsovårdsdelegationen.'
Eventuella samordningsmöjligheter mellan företagsläkarutbildningen och
yrkesmedicinarutbildningen skall tas till vara.
Remissinstanserna biträder i princip förslaget att göra företagshälsovård till medicinsk specialitet. Flera landsting är emellertid tveksamma till
möjligheterna att i tillräcklig omfattning anordna utbildningsplatser och
tillhandahålla handledarresurser inom företagshälsovården. Vidare anser flera remissinstanser att frågan om huvudmannaskapet för utbildningen liksom frågan om finansieringen av de FV-block som fullgörs inom företagshälsovård i privat regi är oklara och kräver ytterligare utredning. Socialstyrelsen framhåller att införande av företagshälsovård som speciali-
tet strider mot de allmänna strävandena att samordna och begränsa specialitetsuppdelningen i vidareutbildningssystemet för läkare. I dag finns 44
specialiteter och dessutom 16 s.k. behörighetsämnen. Från utbildningssynpunkt innebär en sådan uppdelning. enligt socialstyrelsens mening, att vissa specialiteter och sjukhuskliniker orimligt belastas av tjänstgöringar. Frågan om företagshälsovården som specialitet samt dess inriktning. omfattning och eventuella samordning med närliggande specialiteter måste. enligt socialstyrelsens uppfattning. prövas I samband med en total översyn av vidareutbildningen av läkare. Liknande synpunkter har framförts av bl.a. Landstingsförbundet.
För egen del anser jag att frågan om att inrätta företagshälsovård som en
egen specialitet måste pröva ytterligare, bl.a. mot bakgrund av de syn-
punkter som har framkommit under remissbehandlingen. Enligt vad jag har inhämtat från statsrådet Sigurdsen kommer en utredning att tillsättas
under hösten som enligt sina direktiv skall göra en samlad översyn av vidareutbildningssystemet för läkare. Jag förutsätter att denna utredning prövar om företagshälsovård skall utgöra en egen specialitet eller om utbildningen bör samordnas med närliggande specialiteter, t.ex. yrkesmedicin, samt i övrigt beaktar. de synpunkter som har framförts av företagshälsovårdsutredningen och remissinstanserna i denna fråga.
För närvarande pågår en försöksverksamhet med FV-block i företags-
hälsovård. Syftet är att pröva hur tjänstgöring i företagshälsovård kan inordnas i det reguljära vidareutbildningssystemet för läkare som hittills
enbart avsett offentlig hälso- och sjukvård. Syftet är också att studera hur
tjänstgöring och handledning inom företagshälsovården kan läggas upp. Enligt min mening bör denna försöksverksamhet utvärderas innan slutlig ställning tas till utformning av och innehåll i en eventuell specialistutbild-
ning av läkare inom området företagshälsovård. Jag utgår från att ovan-
nämnda utredning i sin översyn av vidareutbildningssystemet för läkare även beaktar erfarenheterna av denna försöksverksamhet.
Samtidigt vill jag framhålla att det kommer att ta tid innan effekterna av
en eventuell specialistutbildning av läkare inom området företagshälsovård
får genomslag i den praktiska verksamheten. Under en relativt lång övergängstid måste därför liksom nu läkare rekryteras till företagshälsovården från andra specialistområden. t.ex. allmänmedicin och internmedicin för att utbyggnaden av företagshälsovården skall kunna fullföljas. Det är givet- "vis angeläget att dessa läkare även i fortsättningen ges möjlighet till specialutbildning i arbetarskyddsstyrelsens regi inom ämnesområden som är väsentliga för verksamheten inom företagshälsovården.
Utbildning av företagssköterskor
Den framtida företagssköterskeutbildningen bör, enligt utredningens mening, förbereda för ett vidgat arbetsfält för företagssköterskorna. Ut-
redningen föreslår att vidareutbildningen till företagssköterska på längre
sikt utökas till att omfatta 40 poäng och bygga på den nya grundutbildning-
en för sjuksköterskor om 80 poäng inom hälso- och sjukvårdslinjen i
högskolan samt minst två års arbete som sjuksköterska. Av den föreslagna vidareutbildningens 40 poäng bör ca 15 poäng bestå av praktik i företagshälsovård och ca 25 poäng av teoretisk utbildning. Möjligheterna till samordning mellan vidareutbildningen i företagshälsovård och vidareutbild-
ningen i öppen hälso- och sjukvård skall enligt utredningens uppfattning
prövas.
Utredningen föreslår att UHÄ i samråd med arbetarskyddsstyrelsen och Landstingsförbundet utreder de närmare förutsättningarna att anordna företagssköterskeutbildning som reguljär högskoleutbildning vid landstingens vårdskolor.
Flertalet remissinstanser som har behandlat denna fråga pekar på att den föreslagna vidareutbildningen för företagssköterskor i flera avseenden sammanfaller med nuvarande vidareutbildning i öppen hälso- och sjukvård. Mot den bakgrunden framhäller bl. a. Landstingsförbundet och flera landsting vikten av att alla samordningsmöjligheter mellan de två utbildningsvägarna ingående prövas. Arbetarskyddsstyrelsen instämmer i utredningens förslag till förändring i uppläggningen av företagssköterskeutbildningen och betonar vikten av att den praktiska tjänstgöringen får motsva-
rande innehåll. omfattning och betydelse som den för närvarande har. Den planerade dimensioneringen av företagssköterskeutbildningen bör därför.
enligt styrelsens mening, ses i förhållande till tillgången på lämpliga prak-
tikplatser. Socialstyrelsen ställer sig tveksam till att en påbyggnadslinje i företagshälsovård specifikt för sjuksköterskor inrättas. Skälet anges vara att verksamhetsområdet i stor utsträckning är detsamma som det påbyggnadslinjen i öppen hälso- och sjukvård förbereder sjuksköterskan för och
att verksamhetsområdet inte är större än att högst 572 av antalet sjukskö-
terskor beräknas komma att vara verksamma inom detsamma. En alltför snäv inriktning och specialisering kan. enligt socialstyrelsens mening. för-
svåra rekryteringen till hälso- och sjukvårdens olika delar och försämra
sjuksköterskornas möjigheter att på ett flexibelt sätt verka inom olika delar av hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen anser vidare att den nuvarande vidareutbildningen inom öppen hälso- och sjukvärd bör ligga till grund för tjänstgöring som företagssköterska. De speciella utbildningsinsatser som krävs för företagshälsovård bör, enligt socialstyrelsens uppfattning. generellt kunna genomföras som efterutbildning, t.ex. som enstaka kurser inom den kommunala högskoleutbildningens ram. UHÄ ifrägasätter om landstingen skall ges eu utbildningsansvar för annat än det egna ansvars-
området. hälso- och sjukvården. UHÄ föreslär att som huvudalternativ till
den nuvarande utbildningshuvudmannen bör den statliga högskolan övervägas. Enligt UHÄ:s bedömning förefaller vidare ett poängtal kring 20
som rimligt om utbildningen skall bedrivas som en av riksdagen inrättad
påbyggnadslinje.
Jag delar utredningens uppfattning att det finns skäl att på längre sikt inordna vidareutbildningen av företagssköterskor i högskolan. Frågan om huvudman för utbildningen måste emellertid övervägas ytterligare. Enligt min mening bör tillgången till kompetenta lärarkrafter och andra utbildningsresurser därvid avgöra valet av huvudman för vidareutbildningen. Jag har vidare tagit fasta på utredningens uppfattning att en samordning av utbildningen av olika personalkategorier i företagshälsovården bör eftersträvas.
Dessa förslag bör beredas vidare. Ett uppdrag till UHÄ behöver därför aktualiseras. En viktig utgångspunkt är därvid frågan hur vidareutbildningen för sjuksköterskor, sjukgymnaster och skyddsingenjörer kan samordnas. UHÄ bör även pröva förutsättningarna för att låta arbetarskyddsstyrelsen, som en av flera utbildningsanordnare, svara för vissa delar av en sådan framtida vidareutbildning. Uppdraget bör genomföras i samråd med arbetarskyddsstyrelsen och Landstingsförbundet.
Hlikhet med utredningen anser jag det angeläget att arbetarskyddsstyrelsen tills vidare fortsätter att anordna specialutbildning för företagssköterskor i samma omfattning som hittills. Efterfrågan på denna utbildning från
såväl redan verksamma företagssköterskor som sjuksköterskor som inte
har anställning inom företagshälsovården är mycket omfattande. Jag har
Prop. 1984/85: 89 | 44
vidare erfarit att arbetarskyddsstyrelsen fr. o. m. innevarande budgetår har ändrat uppläggningen av utbildningen till företagssköterska i enlighet med vad utredningen har förordat samt har planer på att förlägga företagssköterskeutbildningen även till andra orter än Stockholm.
Beträffande undersköterskor i företagshälsovården konstaterar utred-
ningen att det inte finns behov av särskild utbildning i företagshälsovård
före anställning inom företagshälsovården. Däremot bör enligt utredningens mening viss introduktionsutbildning och orienterande utbildning ges i kursform. Utredningens förslag föranleder ingen erinran från min sida. Undersköterskorna bör självfallet ha samma möjlighet till efterutbildning som andra personalkategorier inom företagshälsovården.
Utbildning av företagssjukgymnaster
Utredningen konstaterar att antalet platser för utbildning av företags-
sjukgymnaster långt ifrån är tillräckligt och föreslår därför att arbetar-
skyddsstyrelsen snarast ökar antalet utbildningsplatser från 24 till minst 50 per år. Utredningen föreslår också att företagshälsovårdsdelegationen un-
dersöker möjligheterna att få fram ytterligare utbildningsplatser.
Utredningen diskuterar vidare möjligheterna att utforma en framtida företagssjukgymnastutbildning som påbyggnadsutbildning till den nya rehabiliteringslinjens inriktning mot sjukgymnastik. Linjen omfattar 100 po-
äng i högskolan. Utredningen föreslär att UHÄ, i samråd med arbetar-
skyddsstyrelsen. inom ramen för utredningen om sjukgymnasternas vidareutbildning, undersöker förutsättningarna att inrätta en särskild påbyggnadslinje i företagshälsovård om 20 poäng, för studerande som tidigare genomgått rehabiliteringslinjens inriktning mot sjukgymnastik eller motsvarande.” |
Flera remissinstanser bedömer det som mycket angeläget att utbildningskapaciteten för företagssjukgymnasterna snarast ökar. Enligt UHÄ: s uppfattning är det samlade behovet av grundläggande utbildning och påbyggnadsutbildning för sjukgymnaster under överblickbar tid väsentligt större än vad högskolan av olika skäl förmår tillgodose. Tillsammans med de personella och andra resurser som arbetarskyddsstyrelsen förfogar över bör dock, enligt UHÄ:s mening, utbildningskapaciteten för företagssjukgymnaster kunna ökas. Remissinstanserna tillstyrker vidare i princip förslaget om cen särskild påbyggnadsutbildning för blivande företagssjukgymnaster. UHÄ anför att ämbetet är berett att tillstyrka att en påbyggnadsut-
bildning för sjukgymnaster med inriktning mot företagshälsovården inrättas. Legitimerade sjukgymnasters riksförbund anser att en påbyggnadsutbildning om 20 poäng för sjukgymnaster i företagshälsovård bör ha samma
huvudinnehåll som den nuvarande företagssjukgymnastutbildningen. Inriktningen bör vara en fördjupning av de ämnen som i dag ingär.
Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning om det stora
behovet av utbildning i företagshälsovård av såväl redan verksamma före-
Prop. 1984/85: 89 | 45
tagssjukgymnaster utan erforderlig specialutbildning som sjukgymnaster som ännu inte har börjat arbeta inom företagshälsovården. Den specialutbildning för företagssjukgymnaster som i dag finns har enbart kommit att
avse sjukgymnaster som redan är verksamma i företagshälsovården eftersom antalet utbildningsplatser vida understiger behovet i företagshälsovår-
den. Bristen på utbildningsplatser för företagssjukgymnaster kan enligt min mening innebära problem för företagshälsovårdens fortsatta utbyggnad såväl i kvantitativt som i kvalitativt avseende: Den ökade uppmärk-
samheten på belastningssjukdomar och skador till följd av felaktiga arbetsställningar eller felaktig arbetsteknik har medfört att de ergonomiska fråge-
ställningarna fått cn alltmer framträdande plats i företagshälsovårdens arbete. Här har företagssjuksgymnasterna en central roll som ergonomiska rådgivare i frågor som rör arbetsställningar, arbetsrörelser och fysisk be-
lastning i arbetet. Mot denna bakgrund noterar jag därför med tillfredsställelse att arbetarskyddsstyrelsen redan nu har tagit initiativ till en dubblering av antalet platser i företagssjukgymnastutbildningen. Innevarande budgetår genom-
för styrelsen en kurs som uppdragsutbildning vid universitetet i Lund. Kursen finansieras med medel bl. a. från arbetarskyddsfonden. Styrelsen planerar också att under innevarande budgetår knyta en referensgrupp till
företagssjukgymnastutbildningen i likhet med vad som gäller för övriga kurser i företagshälsovård. I referensgrupperna ingår utöver kursledning
även företrädare för bl. a. arbetsmarknadens parter. Deras uppgift är att underlätta kontakt och informationsutbytet i frågor med anknytning till
resp. utbildning. Det kant. ex. gälla frågor avseende utbildningens målsätt-
ning, innehåll och uppläggning, examinationsformer m. m. Det bör vara cn uppgift för arbetarskyddsstyrelsen och dess företagshälsovårdsdelegation att inventera möjligheterna att få fram de ytterligare utbildningsplatser sombehövs.
UHÄ har på regeringens uppdrag utrett förutsättningarna att anordna påbyggnadsutbildning för sjukgymnaster fr. o. m. läsåret 1986/87. UHÄ:s förslag innebär bl. a. att en påbyggnadslinje inrättas för utbildning i sjukgymnastik och en påbyggnadslinje för utbildning i företagshälsovård samt
att påbyggnadslinjerna får cn omfattning om 20 poäng. Förslaget om på-
byggnadsutbildning bereds f.n. i regeringskansliet. Som jag tidigare har nämnt behöver ett uppdrag till UHÄ aktualiseras, vilket bl. a. skall omfatta
möjligheterna att eventuellt samordna vissa delar av denna utbildning med
motsvarande vidareutbildning för sjuksköterskor och skyddsingenjörer.
Utbildning av skyddsingenjörer
Utredningen presenterar förslag till två nya utbildningsvägar för skydds-
ingenjörer, vilka båda innebär en kompetenshöjning i förhållande till nuva-
rande utbildning. Som den ena utbildningsvägen föreslås vidareutbildning motsvarande 40 poäng som bygger på civilingenjörsutbildning eller annan
teknisk utbildning, vilken kompletterad med yrkesverksamhet kan bedömas ge erforderlig teknisk grundkompetens. Som den andra utbildningsvägen föreslås en inriktning inom civilingenjörsutbildningen omfattande 40
poäng av linjens totalt 160 poäng. Enligt utredningens mening finns skäl att anordna båda dessa utbildningar. I inledningsskedet bör emellertid, enligt
utredningens uppfattning, vidareutbildningsalternativet prioriteras. Utred-
ningen föreslår att UHÄ verkar för att vidareutbildningen till skyddsingenjör anordnas i högskolan samt prövar förutsättningarna att bygga upp skyddsingenjörsutbildningen som en inriktning inom civilingenjörsutbild-
ningen.
Flera remissinstanser har betonat vikten av att företagshälsovårdens
tekniska personal ges en kvalificerad utbildning på högskolenivå. Förslaget att anordna skyddsingenjörsutbildning som en vidareutbildning efter
civilingenjörsutbildningen eller motsvarande teknisk grundutbildning till-
styrks av flertalet remissinstanser. Däremot avvisar remissinstanserna genomgående tanken på att skyddsingenjörsutbildningen anordnas som en specialinriktning inom civilingenjörsutbildningen. Som motivering anförs bl. a. arbetsmarknads-, rekryterings- och schematekniska skäl.
För egen del vill jag efter samråd med chefen för utbildningsdepartemen-
tet anföra följande.
Frågan om att överföra skyddsingenjörsutbildningen till högskolan mås-
te bedömas med hänsyn till det framtida behovet av skyddsingenjörer.
Behovet mäste därvid bl. a. ses i relation till den utbyggnadstakt som är att förvänta till följd av det förslag till nytt ersättningssystem för företagshälsovärden som jag kommer att presentera i det följande. Jag har även tagit fasta på att arbetarskyddsstyrelsen i sitt remissvar pekat på att de beräkningar beträffande behovet av skyddsingenjörsutbildning som utredningen gör kan ha tagits till i överkant. Enligt styrelsens erfarenhet har det visat
sig uppstå vissa svårigheter att på arbetsmarknaden finna anställningsmöj-
ligheter för de skyddsingenjörer som under de senaste åren har utbildats vid styrelsen. Vid sidan av arbetarskyddsstyrelsen bedrivs sedan år 1977 utbildning av skyddsingenjörer även vid högskolan i Jönköping som en
lokalt inrättad utbildningslinje. Av linjens totalt 24 utbildningsplatser utnyttjas f.n. 15 platser. Jag har vidare erfarit att den påbyggnadslinje för yrkeshygieniker med totalt 25 nybörjarplatser som har påbörjats den 1 januari 1984 vid universitetet i Lund har haft betydande rekryteringssvå-
righeter. Mindre än en fjärdedel av utbildningsplatserna har nämligen utnyttjats hittills.
Mot denna bakgrund anser jag att skyddsingenjörsutbildningens framtida utformning. studieorganisation och dimensionering måste övervägas
ytterligare. Det bör enligt min mening ingå i det tidigare nämnda uppdraget till UHÄ att i samråd med arbetarskyddsstyrelsen även beakta skyddsin-
genjörernas framtida utbildning. Möjligheterna att samordna vissa delar av denna utbildning med yrkeshygienikerutbildningen liksom med motsvaran-
de utbildningar för sjuksköterskor och sjukgymnaster bör därvid undersökas. Även förutsättningarna att utnyttja arbetarskyddsstyrelsens utbildningsresurser i en eventuell framtida högskoleutbildning av skyddsingenjörer bör prövas.
Jag vill i detta sammanhang framhålla att flera högskoleenheter i sina
remissvar uttalat ett klart intresse för att anordna en vidareutbildning för skyddsingenjörer. Enligt vad jag har erfarit från chefen för utbildningsdepartementet finns inga formella hinder för högskolan att redan nu anordna
en sådan vidareutbildning inom ramen för anslaget till lokala och individu-
ella linjer och enstaka kurser, om respektive regionstyrelse är beredd att
Arbetarskyddsstyrelsen har hittills svarat för den helt övervägande delen av utbildningen av såväl redan verksamma skyddsingenjörer som in-
genjörer som ännu inte har anställning inom den tekniska företagshälsovården. För att utbyggnaden av företagshälsovården skall kunna fullföljas är
det enligt min mening angeläget att arbetarskyddsstyrelsen även i fortsättningen bibehåller åtminstone nuvarande utbildningskapacitet. Enligt vad Jag har erfarit planerar styrelsen att minska antagningen till nuvarande utbildning av verksamma skyddsingenjörer medan utbildningen för blivan-
de skyddsingenjörer kommer att bibehållas på ungefär oförändrad nivå.
Anledningen är den minskning av antalet sökande till utbildningen för
verksamma skyddsingenjörer som har skett under de senaste åren. I likhet
med utredningen och remissinstanserna anser jag det angeläget att skyddsingenjörerna har en god teknisk grundkompetens. Det kan därför, enligt min mening, finnas anledning att se över och eventuellt ändra tillträdesbestämmelserna till denna utbildning i syfte att skärpa kraven. När det gäller skyddsingenjörerna torde vidare kopplingen till teknisk forskning och utveckling vara av stor betydelse för möjligheterna att ge en utbildning som följer kunskapsutvecklingen inom grundläggande ämnesområden inom skyddsingenjörernas arbetsfält. Genom att utbildningen av blivande skyddsingenjörer är förlagd till Solna finns goda förutsättningar att bedriva
denna utbildning i samverkan med tekniska högskolan i Stockholm. Denna
möjlighet bör tas till vara.
Utbildning av beteendevetare
När det gäller utbildning av beteendevetare inom företagshälsovården konstaterar utredningen att det är svårt att nu ange vilken grundläggande utbildning eller vilken vidareutbildning som bäst lämpar sig för denna personalkategori. I avvaktan på att de psykologiska och sociala arbetsuppgifterna i företagshälsovården preciseras bör man, enligt utredningens uppfattning, överväga på vilket sätt 1.ex. psykologutbildningen, socionomutbildningen eller den nyligen inrättade utbildningslinien för personal-
och arbetslivsfrågor kan få ett innehåll som direkt tillgodoser krav som ställs på beteendevetare i företagshälsovården.
Mot denna bakgrund föreslår utredningen att UHÄ får i uppdrag att i
samråd med arbetarskyddsstyrelsen utreda behovet av och förutsättningarna för att anordna utbildning med beteendevetenskaplig inriktning för arbete i företagshälsovården. Därvid bör man utreda om vissa grundutbildningar bör profileras mot företagshälsovård eller på annat sätt förstärkas
med inslag som rör företagshälsovård. Utredningen föreslår också att UHÄ och arbetarskyddsstyrelsen i det sammanhanget även uppmärksammar behovet av utbildning för beteendevetare som redan arbetar i företags-
hälsovården utan särskild vidareutbildning för detta.
Som jag tidigare nämnt har flera remissinstanser, som yttrat sig över utredningens betänkande, särskilt uppmärksammat de psykologiska och
sociala arbetsmiljöfrågorna inom företagshälsovården. Många remissinstanser har därvid starkt framhållit att dessa frågor kräver insatser av
särskild personal med för uppgiften erforderlig beteendevetenskaplig eller samhällsvetenskaplig utbildning. Det finns 1. ex. enligt Statshälsans mening all anledning att förutsätta en utbyggnad av företagshälsovårdens
kompetens inom detta område, och att flertalet företagshälsovårdsenheter i framtiden bör ha en särskild psykosocial funktion med särskild utbildad
personal. UHÄ ser det som ett rimligt önskemål att företagshälsovårdens behov av utbildade för att hantera psykologiska och sociala arbetsmiljöproblem beaktas även i den fortsatta utbildningsplanceringen. Företagshälsovårdens närmare kvalitativa och kvantitativa behov av sådana utbildade är emellertid. enligt UHÄ:s uppfattning, inte särdeles väl preciserade I betänkandet. Genom tillskapandet av linjen för personal- och arbetslivsfrågor ges t. ex. möjligheter tull grundutbildning med relevans för företagshälsovården. Kurser inom denna linje skulle sannolikt också kunna komma i fråga som vidareutbildning för beteendevetare inom företagshälsovärden.
Sammanfattningsvis anser ämbetet att ett direkt uppdrag till UHÄ inte
förefaller motiverat just nu.
Jag har tidigare framhållit vikten av att de psykologiska och sociala arbetsmiljöproblemen ägnas ökad uppmärksamhet inom företagshälsovärden. Det är också angeläget att den personal som skall arbeta med dessa
frågor får en med övriga personalkategorier inom företagshälsovärden likvärdig utbildning.
Utbildning för beteendevetare bör, enligt min mening, liksom utbildning-
en för annan personal inom företagshälsovården specialinriktas först efter
grundutbildningen, dvs. som vidareutbildning resp. efterutbildning. Jag "delar således inte utredningens uppfattning att man bör pröva om vissa
grundutbildningar bör profileras mot företagshälsovård. Däremot anser jag
" det angeläget att vissa utbildningsmoment av mer generell art avseende företagshälsovård liksom arbetsmiljöfrågor i övrigt bör kunna tillföras grundläggande utbildningar inom såväl gymnasieskolan som högskolan i
större utsträckning. Det ankommer på SÖ och UHÄ att-närmare pröva och
"besluta om innehållet i utbildningarna inom gymnasieskolan resp. högsko-
lan. Jag förutsätter att SÖ och UHÄ i sin utbildningsplanering fortlöpande bevakar behovet av arbetsmiljöutbildning och av utbildning om företagshälsovårdens förebyggande arbete.
Utredningen betonar att de psykologiska och sociala verksamhetsområ-
dena inom företagshälsovården är under utveckling. Erfarenheter av den
fortsatta verksamheten och de behov som framgår därur måste i väsentliga delar bilda underlag för de fortsatta insatserna på omrädet liksom de resurser som behöver avsättas. Företagshälsovårdens psykologiska och sociala arbetsuppgifter måste, enligt utredningens uppfattning, successivt preciseras i nära samverkan mellan arbetsmarknadens parter och företags-
hälsovårdens personal.
Mot bakgrund av den obestämda arbetsfältbeskrivning som utredningen ger och med hänsyn till vad UHÄ har anfört i sitt remissvar anser jag att det inte finns tillräckligt underlag för att nu ge UHÄ ett uppdrag i enlighet med utredningens förslag.
Enligt utredningens uppfattning bör behovet av fördjupad utbildning för beteendevetare som redan arbetar inom företagshälsovärden utan vidareutbildning för detta uppmärksammas. Arbetarskyddsstyrelsen anordnade budgetåret 1983/84 på försök en specialutbildning i arbetsmiljöfrågor för beteendevetare verksamma i-företagshälsovård eller vid yrkesmedicinska kliniker. Utbildningen omfattade fem veckors teoriundervisning. Enligt vad jag har erfarit planerar styrelsen att i fortsättningen anordna utbildningen vartannat år med sammanlagt 30 utbildningsplatser. Även Statshälsan har internt utarbetat och påbörjat ett utbildningsprogram för sina konsulenter omfattande 12 veckor. Erfarenheterna från såväl Statshälsans som arbetarskyddsstyrelsens utbildning för beteendevetare bör. enligt min mening, kunna bidra till en precisering av innehåll i och utformning av en framtida vidareutbildning för beteendevetare. Arbetarskyddsstyrelsen avser att till beteendevetarcutbildningen knyta en referensgrupp med företrädare för bl. a. arbetsmarknadens parter. Jag stöder denna tanke. Därigenom kan utbildningen få en mot det praktiska arbetslivets behov anpassad
inriktning. Jag har i denna fråga samrått med chefen för utbildningsdepar-
tementet. Efterutbildning
Jag delar utredningens och remissinstansernas bedömning att det finns ett stort behov av efterutbildning för samtliga personalkategorier inom företagshälsovården. Efterutbildningen skall göra det möjligt för personalen att vidmakthålla, fördjupa och kompletera tidigare inhämtade yrkeskunskaper. Den snabba kunskapsutvecklingen inom bl. a. de medicinska, tekniska och beteendevetenskapliga områdena liksom regelsystemens förändring gör en fortlöpande efterutbildning synnerligen angelägen. Även behovet av branschinriktad efterutbildning är stort.
Utredningen framhäller att efterutbildningen liksom i dag bör anordnas 4 Riksdagen 1984185.1 saml. Nr 89
på olika häll i landet och engagera olika utbildningsanordnare. Likaså anser utredningen att en del efterutbildningskurser med fördel bör kunna vara gemensamma för två eller flera personalkategorier inom företagshälsovården. Jag delar denna uppfattning.
"Arbetarskyddsstyrelsen svarar för ett stort antal efterutbildningskurser inom olika ämnesområden för företagshälsovårdens personal. Utbudet av
kurser har successivt ökat under senare år. Till viss del anordnas kurser gemensamt för flera personalkategorier inom företagshälsovärden. Styrelsen arrangerar dessutom årligen s.k. arbetsmedicinska kontaktdagar för personal inom bl. a. företagshälsovården. Företagshälsovårdsdelegationen -har en central roll när det gäller att uppmärksamma behovet av samt verka
för att ett differentierat utbud av efterutbildningskurser inom företagshäl-
sovårdens hela arbetsfält kommer fram.
Utredningen anser att det vore en stor fördel om socialstyrelsens och
landstingens kurser, för bl.a. läkare inom den öppna hälso- och sjukvården. kunde dimensioneras så att även medicinsk personal i företagshälsovården kunde använda dem som efterutbildning. Eftersom ett ökat antal
platser skulle medföra kostnader som i första hand bör bäras av företagshälsovården föreslår utredningen att socialstyrelsen får i uppgift att i samråd med Landstingsförbundet och företagshälsovårdsdelegationen se
närmare på förslaget och de praktiska möjligheterna att genomföra det. Med hänsyn till att såväl socialstyrelsen som Landstingsförbundet finns företrädda i företagshälsovårdsdelegationen anser jag för egen del att delegationen bör kunna överväga detta förslag närmare.
Kompetenskrav och behör ighetsreglering
Behörighet för anställning inom företagshälsovården har hittills reglerats för företagsläkare, företagssjuksköterskor och företagssjukgymnaster genom rekommendationer utfärdade av företagshälsovårdsdelegationen. Rekommendationerna bygger på legitimation som läkare, sjuksköterska resp.
sjukgymnast, viss tjänstgöring/yrkeserfarenhet, viss vidareutbildning för
läkare resp. sjuksköterska samt genomgången specialutbildning i företagshälsovård vid arbetarskyddsstyrelsen eller motsvarande utbildning. Någon motsvarande kompetensreglering för skyddsingenjörer och betecndevetare anställda inom företagshälsovården har inte utfärdats av delegationen.
För läkare och sjuksköterskor inom den allmänna hälso- och sjukvården
finns utöver kravet på legitimation också författningsreglerade krav på
vidareutbildning för behörighet att inneha vissa tjänster inom sjukvårdsorganisationen. Härvid avviker företagshälsovården från den allmänna hälso- och sjukvården. Utöver legitimationskravet finns inga formella krav på behörighet för att få verka som företagsläkare, företagssjuksköterska och företägssjukgymnast.
Mot denna bakgrund anser utredningen att man bl. a. av kvalitetsskäl bör sträva efter samma behörighetsreglering för den medicinska persona-
Prop. 1984/85: 89 | 51
len inom företagshälsovården som för medicinsk personal inom den allmänna hälso- och sjukvården. Denna behörighetsreglering innebär i allmänhet krav på viss utbildning för att inneha tjänst. Enligt utredningens mening bör den behörighetslag som är under utredning inom 1981 ärs behörighetskommitté öppna möjlighet för sådana regler också i företagshälsovården. I avvaktan på att praktiska och författningsmässiga förutsättningar för behörighetsreglering skapas bör, enligt utredningens uppfattning, tillämpningen av de rekommendationer som företagshälsovårdsdelegationen har utfärdat stramas upp.
Utredningen tar också upp frågan om meritvärdering vid tjänstgöring
som företagsläkare. Meriter som har förvärvats t. ex. som företagsläkare i en privat företagshälsovårdsenhet kan enligt gällande lagstiftning inte automatiskt tillgodoräknas som tjänsteår i samband med tillsättning av offentligt reglerade läkartjänster. Enligt utredningens uppfattning synes ett slopande av det särskilda tjänsteårsrättsbegreppet kunna medföra en rad positiva effekter för företagshälsovården. Det skulle därvid bli möjligt att helt jämställa tjänstgöringar inom olika verksamhetsområden, oavsett om
dessa har fuligjorts inom offentlig hälso- och sjukvård eller inom 1. ex. företagshälsovård. Detta kan enligt utredningens uppfattning bl. a. väntas
förbättra rekryteringen till företagshälsovården.
För egen del vill jag efter samråd med statsrådet Sigurdsen anföra följande. 1981 års behörighetskommitté har haft i uppdrag att göra en allmän översyn av den rättsliga regleringen av kompetens och behörighet
inom bl.a. hälso- och sjukvården. Kommittén, som nu har avslutat sitt
arbete, har redovisat resultatet av sitt uppdrag i huvudbetänkandet (SOU 1983:33) Kompetens inom hälso- och sjukvården och betänkandet (Ds S 1983: 17) Tillsättning av vissa tjänster för läkare m. fl.
Förslagen i huvudbetänkandet har legat till grund för regeringens propo-
sition (1983/84: 179) om lag om behörighet att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården m.m. Riksdagen har under våren 1984 beslutat anta de framlagda förslagen (SoU 32, rskr 376). Lagen (1984:542) om att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m. m. jämte tillämpningsföreskrifter till lagen har trätt i kraft den 1 juli 1984. Bestämmelserna i lagen avser hälso- och
sjukvårdspersonal i såväl allmän som enskild verksamhet och rör bl.a. läkare, sjuksköterskor och sjukgymnaster. Lagen innehåller föreskrifter
om legitimation och andra kompetensbevis, om behörighet att utöva yrke samt om skydd för yrkestitel m. m.
Behörighetskommitténs huvudbetänkande innehåller även förslag om vilka behörighetskrav som bör gälla för anställning inom den allmänna hälso- och sjukvärden. Dessa förslag har föranlett vissa ändringar av
förordningen (1981:771) om behörighet till vissa tjänster inom den lands-
tingskommunala hälso- och sjukvården. Några motsvarande förslag har inte lagts fram avseende den enskilda hälso- och sjukvården. I betänkandet om tillsättning av vissa tjänster för läkare m. fl. behandlas
Prop. 1984/85:89 - ee : 52
behovet av statliga föreskrifter om tillsättningsförfarande och meritvärde-
ring för framför allt läkare inom den landstingskommunala hälso- och
sjukvården. Bland de framlagda förslagen kan nämnas att det s.k. tjänste-
ärsrättsbegreppet föreslås bli avskalfat. Förslagen och övervägandena i
betänkandet övervägs f.n. inom regeringskansliet.
Utbildningen av företagshälsovårdens medicinska personal är under ut-
veckling. Frågan om behörighet för t.ex. företagsläkare är avhängig utformningen av en eventuell medicinsk specialitet inom området företags-
hälsovärd. Frågan om särskilda behörighetsregler för företagsläkare måste därför, enligt min uppfattning. prövas i samband med den föreslagna översynen av vidareutbildningssystemet för läkare. Mot den bakgrunden
anser jag att en författningsmässig behörighetsreglering av företagshälso-
vårdens medicinska personal inte nu kän anses vara påkallad.
Enligt min mening bör det vara en uppgift för parterna på arbetsmarkna-
den att utarbeta och föreslå kvalifikationskrav för anställning av personal inom företagshälsovården. Det ingår också i företagshälsovårdsdelegatio-
nens uppgift att fortlöpande ägna uppmärksamhet åt behörighets- och
kompetensfrågorna för företagshälsovårdens olika personalkategorier. Delegationen bör därvid liksom nu kunna utfärda rekommendationer om
kompetenskrav för anställning i företagshälsovården.
2.3¶Arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet
2.3.1 Arbetsanpassning och rehabilitering för anställda
Enligt arbetsmiljölagen (1977: 1160) skall arbetsgivare och arbetstagare
samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö. Huvudansvaret för arbetsmiljön ligger på arbetsgivaren, som enligt lagen skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagare utsätts för ohälsa eller olycksfall.
Enligt lagen skall skyddsombud finnas på arbetsplatser med minst fem arbetstagare. Vid arbetsställe, där minst 50 arbetstagare regelbundet sysselsätts, skall finnas skyddskommitté, sammansatt av företrädare för ar-
betsgivaren och arbetstagarna. Skyddskommitté skall tillsättas även på
arbetsställe med mindre antal arbetstagare, om arbetstagarna begär det.
Skyddskommitténs uppgifter är att planera och övervaka skyddsarbetet på arbetsstället. Den skall noga följa utvecklingen i frågor som rör skyddet
mot ohälsa och olycksfall samt verka för tillfredsställande skyddsförhål-
landen. I skyddskommittén skall behandlas frägor om företagshälsovärd.
frågor om planering av nya eller ändrade lokaler. anordningar. arbetspro-
cesser och arbetsmetoder liksom av användning av ämnen som kan föranleda ohälsa celler olycksfall samt frågor om upplysning och utbildning rörande arbetsmiljön.
'n a
Att förhindra olycksfall och ohälsa till följd av brister i arbetsmiljön är
således en central uppgift i arbetsmiljöarbetet. Men som jag tidigare har berört är detta inte tillräckligt. Ett stort antal arbetstagare har sjukdomar eller skador som medför en nedsättning av deras funktionsförmåga. Om inte funktionsnedsättningen också skall bli ett handikapp i arbetet behöver
arbetsmiljön — i vid bemärkelse — utformas med särskild hänsyn till deras
speciella förutsättningar.
Därför sägs också i arbetsmiljölagen att arbetsförhållandena skall anpas-
sas till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende.
Enligt lagens förarbeten (prop. 1977: 149 om arbetsmiljölag m.m.) inne-
bär detta bl.a. att man skall-ta-hänsyn”till-den-enskilde arbetstagarens ålder. yrkesvana och övriga individuella förutsättningar. Bestämmelsen innebär också att man vid planering av arbetsmiljön måste beakta att
människor är olika och att arbetshandikapp är vanliga i arbetslivet. Det är angeläget att arbetsplatserna utformas så att inte stora grupper av arbetsta-
gare utestängs. Föredraganden anför, att arbétsgivarnas ansvar i dessa
hänseenden bör utmärkas genom en särskild bestämmelse i arbetsmiljöla-
gen. I lagens 3 kap. om allmänna skyldigheter åläggs arbetsgivare därför att ta hänsyn till arbetstagarnas särskilda förutsättningar för arbetet. Vid arbetets planläggning och anordnande skall beaktas att människors förutsättningar att utföra arbetsuppgifter är olika.
Föredraganden anför vidare, att arbetsplatserna bör utformas så att sysselsättningsmöjligheterna främjas. Självfallet kan inte varje arbetsplats och där utfört arbete anpassas till de skilda förutsättningarna hos varje enskild människa. Det bör emellertid förebyggas att onödiga hinder uppstår när det gäller att sysselsätta människor med något slag av arbetshandi-
kapp. Av arbetsmiljölagens uppläggning följer också, framhåller föredra-
ganden, att det bör vara en uppgift för skyddskommittén och skyddsombuden att uppmärksamma handikappfrågor. Föredraganden konstaterar att detta är ett skäl för att handikappfrågor skall beaktas i utbildning av bl. a.
skyddsombud.
För egen del vill jag framhålla att man inom företag och myndigheter redan i dag bedriver verksamhet för att möjliggöra för anställda med olika slag av funktionsnedsättningar att klara av arbetet. Det kan gälla omplacering till arbetsuppgifter, som är mer lämpliga när det gäller att förebygga eller minska verkningarna av funktionsnedsättning eller insatser, som direkt inriktas på arbetsmiljön. Eftersom anpassnings- och rehabiliteringsätgärder ingår i de uppgifter som företagshälsovården har att fullgöra enligt avtal mellan parterna, har företagshälsovården en betydelsefull roll i dessa sammanhang.
Samverkanskommittén konstaterar att arbetsgivaren är ansvarig för att rehabiliterande insatser görs för de anställda och att det praktiska arbetet
med detta vanligen utförs i linjeorganisationen, dvs. av arbetsledning,
personalhandläggare m. fl. samt av företagshälsovården. Kommittén anser
Prop. 1984/85: 89 | s4
dock att vissa ärenden som gäller exempelvis personer med behov av mer omfattande insatser kan behöva behandlas i ett partssammansatt organ. som också skall kunna samordna olika åtgärder som vidtas inom linjeorganisationen eller av andra organ.
Kommittén föreslår att skyddskommittéerna skall ges i uppgift att verka för att arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsställena. Kommittén motiverar sitt förslag med att skyddskommittéer- . na har kunskaper och erfarenheter som behövs i rehabiliteringsarbetet,
bl. a. genom att linjeorganisationen är företrädd och genom att skyddskom-
mittéerna har nära anknytning till företagshälsovården.
Kommitténs förslag i denna del har inte mötts av invändningar från remissinstanserna. Arbetarskyddsfonden delar kommitténs uppfattning att anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten med fördel bör kunna knytas närmare an till det lokala arbetsmiljöarbetet. LO anför att åtgärden att lägga ansvaret för arbetsanpassning och rehabilitering på skyddskommit-
tén kan leda till mer förebyggande resonemang och att attityder i anpass-
ningsfrågor får ett vidare innehåll hos anställda och företagsledning. AMS
framhåller att det sedan länge varit styrelsens uppfattning att ansvaret för
anpassningsätgärder för redan anställda i första hand åvilar de berörda
parterna. Landstingsförbundet anser att skyddskommittén har en stabil organisatorisk grund och att den kan vara ett lämpligt stödorgan vid ett
mer omfattande anpassnings- och rehabiliteringsarbete.
Samverkanskommitténs förslag om att skyddskommittéerna skall svara för att anpassnings- och rehabiliteringsarbetet bedrivs på arbetsstället in-
nebär dock inte att skyddskommittén i sin helhet skulle engageras i det direkta arbetet med enskilda ärenden. Kommittén framhåller bl.a. att
skyddskommittéerna ofta har en så stort antal ledamöter att detta gör det mindre lämpligt att hela kommittén ägnar sig åt dessa frågor. I stället bör det kunna bildas ett särskilt organ under skyddskommitténs överinseende. som skall svara för ledning och handläggning av anpassningsärendena. Eftersom benämningen anpassningsgrupp är väl inarbetad bör dessa partssammansatta grupper kunna kallas anpassningsgrupper.
Kommittén framhåller också att om anpassningsgrupper bildas på de
arbetsställen som har skyddskommitté kommer det att innebära en utökning av antalet anpassningsgrupper från nuvarande ca 5000 till mer än 18.000. .
Söm jag inledningsvis har nämnt har under senare år allt större uppmärksamhet riktats mot de processer som föregår att människor får problem i arbetslivet. Jag anser det därför angeläget att det finns beredskap och kunnande på arbetsplatserna när det gäller att stödja människor som har eller riskerar att drabbas av olika arbetshandikapp. Grundtanken bakom samverkanskommitténs förslag är att parterna på arbetsställena i högre grad skall engageras för att hjälpa enskilda människor att genom anpass-
nings- och rehabiliteringsåtgärder. kunna behålla eller få ett arbete. Insat-
'n An
serna för redan anställda som behöver sådana åtgärder för att kunna stanna
kvar i arbetslivet skall ske på ett så tidigt stadium som möjligt.
Flertalet av de sökande med arbetshandikapp vid arbetsförmedlingarna
har tidigare haft ett arbete som de av olika skäl inte kunnat fortsätta med.
Kommittén har belyst att möjligheterna för människor att kunna bli kvar i arbete är störst när insatserna sker utan avbrott för sjukskrivning eller institutionaliserade rehabiliteringsåtgärder. Enkla och praktiska anpass-
nings- och rehabiliteringsåtgärder riktade mot enskilda människor som har eller riskerar få nedsatt arbetsförmåga måste därför vidtas i dessa männi-
skors närmiljö dvs. på arbetsplatserna. Detta fordrar engagemang av de människor som känner vederbörande i deras yrkesroll dvs. av parterna på
arbetsplatsen och av företagshälsovården. Samverkanskommittén föreslår
bl.a. mot denna bakgrund att arbetsanpassnings- och rehabiliteringsåtgärder för redan anställda i första hand skall bli ett ansvar för arbetsplat-
serna själva. Detta står inte, som jag strax skall återkomma till, i något
motsatsförhållande till samhällets skyldighet att hjälpa människor som måste söka nytt arbete, därför att de blivit arbetslösa eller därför att de inte kan omplaceras till lämpligt arbete på den'egna arbetsplatsen. Om parterna på arbetsplatserna själva kan ta ett ansvar för att minska utslagningen från
arbetslivet får också arbetsförmedlingen bättre förutsättningar att på ett
effektivt sätt stödja arbetssökande. Om människor som har eller riskerar att få ett arbetshandikapp kan stanna kvar på sina arbetsplatser innebär det inte bara stora vinster för den enskilde när det gäller livskvalitet och ekonomisk trygghet utan också för samhällsekonomin. .
Enligt min mening har skyddskommittéerna goda förutsättningar att ta på sig ett ansvar för arbetsanpassnings- och rehabiliteringsarbetet. De är väl etablerade och den partssamverkan som sker inom kommittéerna har i allmänhet fungerat väl. En anknytning av anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten till skyddskommittéerna bör därmed medföra att anpassningsarbetet får en stabil organisatorisk grund. Därigenom skulle verksam-
heten också få en närmare knytning till företagshälsovården. Som flera remissinstanser har framhållit är företagshälsovården särskilt betydelsefull
i anpassnings- och rehabiliteringsarbetet. Detta förhållande har också kommit till uttryck i de avtal som har tecknats om arbetsmiljö och företagshälsovärd inom arbetsmarknadens olika sektorer. Som jag tidigare har
nämnt har företagshälsovårdens roll i anpassnings- och rehabiliteringsar-
betet betonats i företagshälsovårdsutredningens betänkande. Jag kommer i det följande att närmare utveckla min syn på företagshälsovårdens roll i anpassningarbetet.
2.3.2 Former och uppgifter för anpassningsverksumheten
Som samverkanskommittén har framhällit kan det av praktiska skäl vara lämpligt att den egentliga arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten sker i en särskild partssammansatt grupp, förslagsvis kallad anpass-
Prop. 1984/85: 89 : 56
ningsgrupp. Detta är dock inte en fråga som det ankommer på statsmakterna att besluta om. I stället bör parterna på arbetsstället kunna överenskomma om de former för verksamheten som de finner vara mest ändamälsenliga i varje enskilt fall, liksom om hur sådana partssammansatta grupper skall benämnas. Vid vissa arbetsställen kan det, som samverkanskommittén har framhållit, finnas starka skäl att organisera anpassningsverksamheten på annat sätt än genom ett särskilt organ. I stället kan verksamheten skötas integrerat med arbetsmiljö- och/eller anställningspolitik. partssammansatt organ för medbestämmande ctc. |
Det är också parterna på arbetsstället, som har att överenskomma om sammansättning och uppgifter för grupper som bedriver anpassningsverksamhet. I förarbeten till lagen (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder och arbetsmiljölagen har dock föredraganden bl.a. framhållit betydelsen av att det bland ledamöterna i anpassningsgrupperna ingår personer som tillhör den lokala skyddsverksamheten. Sådana personalunioner är också vanligt förekommande. Med skyddskommittén som ansvarig för verksamheten bör det enligt min bedömning vara naturligt att skyddskommittén och anpassningsgruppen eller motsvarande organ har gemensamma ledamöter, bl. a. därför att skyddskommittén därigenom får bättre inblick I verksamheten.
Samverkanskommittén har särskilt betonat betydelsen av att parterna i gruppen är företrädda av personer i ansvarig ställning. Arbetsgivaren bör enligt kommittén representeras av någon som har tillräckliga beslutsbefogenheter. För att få den lämpliga anknytningen till linjeorganisationen bör det också finnas en företrädare för denna. Arbetstagarorganisationerna bör enligt kommittén vara företrädda av ledamöter i den lokala fackliga styrelsen, eller, om lokal facklig organisation inte finns på arbetsstället, av någon som arbetstagarna har utsett.
Kommitténs synpunkter i denna del överensstämmer i hög grad med vad LO har anfört i sitt remissyttrande om kännetecken på ett bra anpassningsarbete. Enligt LO är det i första hand betydelsefullt att de som ingår i anpassningsgruppen har god förankring i företagets ledning, resp. i den organisation som de företräder. Fackliga företrädare som arbetar som skyddsombud eller huvudskyddsombud har en bredare bas att arbeta från. Vidare är det, enligt LO, viktigt att gruppen arbetar långsiktigt och förebyggande, att man möter problemen innan de blir akuta. LO betonar dessutom vikten av att man har ett öppet samarbete med arbetsförmedlingen och utnyttjar alla dess resurser.
Samverkanskommittén har särskilt framhållit vikten av att en enskild arbetstagare alltid skall ges möjlighet att delta i överläggningar som gäller honom/henne själv. Vederbörande bör också ha gett sitt medgivande till de åtgärder som vidtas.
Samverkanskommittén har vidare givit vissa exempel på uppgifter som bör kunna fullgöras av organ som arbetar med anpassningsverksamhet på
arbetsställena. Även om detta är en fråga för parterna att komma överens om, har kommittén önskat framhålla vissa uppgifter. Verksamheten skall. enligt kommittén, syfta till att medverka till arbetsanpassning, rehabilitering och eventuell omplacering av anställda till upgifter som är lämpliga
med hänsyn till den anställdes arbetsförmåga. På eget eller arbetsförmedlingens initiativ skall gruppen även medverka till att äldre och arbetshandikappade kan beredas anställning. Vidare skall gruppen genom attitydpåverkan verka för en positivare inställning till äldre och handikappade på
arbetsstället. |
Betydelsen av att man i anpassningsarbetet också behandlar frågor som
rör nyanställning av arbetshandikappade och äldre har betonats av flera
remissinstanser. Jag återkommer i det följande till denna fråga. Samverkanskommittén berör också frågan om kamratstödjande verk-
samhet på arbetsställena. Denna verksamhet syftar till att förhindra utslagning av anställda med främst psykiska och sociala problem, missbruksproblem etc. Genom stöd och hjälp från arbetskamrater har människor
kunnat hjälpas ur sina svårigheter. Sådan verksamhet bedrivs på vissa
arbetsplatser, främst efter initiativ från de fackliga organisationerna. En arbetsgrupp inom Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har i en rapport (PM 1983:3) Kamratstöd — socialt ansvar tagit upp dessa frågor. BRÅ har
överlämnat rapporten till chefen för arbetsmarknadsdepartementet och därvid bl. a. framhållit företagshälsovårdens betydelse för det sociala rehabiliteringsarbetet. Verksamhet med psykosocial inriktning inom företagshälsovården är betydelsefull för arbetet med kamratstöd framhåller BRÅ. I
sammanhanget kan också nämnas att BRÅ har tagit initiativ till att en handbok för kamratstödjande verksamhet utarbetas med ekonomiskt stöd
från arbetarskyddsfonden.
I likhet med samverkanskommittén bedömer jag att kamratstödjande verksamhet bör kunna ingå i den anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet som parterna bedriver på arbetsstället om parterna finner det lämpligt.
2.3.3 Skyddskommitténs ansvar bör regleras i arbetsmiljölagen
Samverkanskommittén har föreslagit att skyddskommitténs ansvar för att arbetsanpassning och rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsstället skall skrivas in i arbetsmiljölagen.
Enligt kommittén bör ett tillägg göras i lagens föreskrifter om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. 6 kap. 9§ bör kompletteras med en
föreskrift om att skyddskommitté skall verka för att en på lämpligt sätt
organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsstället.
Förslaget lämnas utan erinran av flera remissinstanser, bl.a. AD, arbetarskyddsstyrelsen, SAV. SAF, Svenska Kommunförbundet och Lands-
tingsförbundet. Några av remissinstanserna, bl.a. SHR, anser dock att
lagstiftningen borde ändras så att arbetsgivarna ges ett reellt ökat ansvar.
"Prop. 1984/85: 89 'n oo
SHR föreslår att anpassningsfrågorna skall ges en egen paragraf under
kapitlet allmänna skyldigheter i arbetsmiljölagen. I denna skulle arbetsgivarens ansvar speciellt betonas liksom arbetsgivarens skyldighet att se till
att verksamheten kom i gång, att medel anslås och att verksamheten bedrivs i lämpliga former. |
LO stöder kommitténs förslag om att skyddskommittén får ansvar för arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten. men kräver ett tilllägg, som ger arbetsgivaren ansvar för att se till att sådan verksamhet sker i samverkan med arbetstagarna i de fall skyddskommitté inte finns. Med hänvisning till ett yttrande från LO:s Rättsskydd AB förordar LO cen ytterligare prövning av lagstiftningen för att öka arbetsgivarens ansvar. I sitt yttrande har LO:s Rättsskydd AB framhållit att samverkanskommitténs förslag "står och faller” med om arbetsgivaren önskar vidta rehabili-
teringsåtgärder eller inte. |
Jag kan konstatera att flertalet remissinstanser inte invänder mot kommitténs förslag om ett tillägg i arbetsmiljölagen. Några remissinstanser vill emellertid gå längre än kommittén och förordar en lagreglering av arbetsgivarens ansvar för anpassnings- och rehabiliteringsfrågorna. Ett skäl härför som bl.a. anförs av LO är att därigenom också de mindre arbetsställena utan skyddskommitté skulle komma att omfattas av en lagreglerad an-
päassnings- och rehabiliteringsverksamhet.
Att som SHR har föreslagit reglera anpassnings- och rehabiliteringsfrä-
gorna i 3 kap. arbetsmiljölagen där bl. a. arbetsgivarens allmänna skyldig-
heter behandlas finner jag mindre ändamålsenligt. Detta skulle bl. a. innebära att anpassnings- och rehabiliteringsfrågorna kom att omfattas av föreskrifter från arbetarskyddsstyrelsen och tillsyn av yrkesinspektionen.
Att så skall ske har f.ö. förordats av TCO. För egen del har jag dock
samma uppfattning som arbetarskyddsstyrelsen i denna fräga. Yrkesinspektionens inspekterande verksamhet måste i första hand gälla miljöerna, inte individerna. Inspektionen skall tillse att arbetstagarna inte blir handi-
kappade på grund av arbetsförhällandena. Denna verksamhet är betydelse-
full också för de handikappade som är verksamma i arbetslivet. Yrkesin-
spektörerna måste därför också ha kunskaper i anpassningsfrågor.
Det är dessutom enligt min mening förenat med utomordentligt stora svårigheter att i lagstiftning eller föreskrifter närmare reglera vad som skall krävas av arbetsgivaren när det gäller anpassnings- och rehabiliteringsåt-
gärder, bl.a. därför att behovet av insatser varierar i de enskilda fallen.
Däremot är dessa frågor av den arten att de bör kunna behandlas av
parterna på arbetsstället i samverkan. Detta hindrar självfallet inte att
parterna i avtal kommer överens om riktlinjer för anpassningsarbetet eller att berörda myndigheter genom information och allmänna råd vägleder
parterna och underlättar för dem att bedriva en bra verksamhet. Jag förordar mot denna bakgrund att dét föreslagna tillägget i arbetsmil-
jölagen görs i lagens sjätte kapitel om samverkan mellan arbetsgivare och
arbetstagare i enlighet. med vad samverkanskommittén har föreslagit.
Som samverkanskommittén har framhållit kan skyddskommittéer inrät-
tas också på arbetsställen som har färre än 50 anställda, om arbetstagarna begär det. Den föreslagna lagregeln om skyddskommittéernas ansvar för
anpassningsfrågor m. m. kan således gälla också för de mindre arbetsställena, om arbetstagarna så önskar. Enligt min mening bör man i första hand
använda sig av denna möjlighet för att vidga anpassningsverksamheten till
de mindre arbetsställena. Att införa ett åliggande för små arbetsställen att
bedriva sådan verksamhet också i sådana fall då arbetstagarna inte särskilt har begärt det, medför en uppenbar risk för att verksamheten i dessa fall
inte får något reellt innehåll.
Vad sedan gäller LO:s synpunkter på behovet av mer kraftfulla regler för att tvinga fram konkreta åtgärder från arbetsgivarnas sida vill jag erinra
om den lagstiftning som redan finns för att stärka äldres och handikappades ställning på arbetsmarknaden. Som jag tidigare har hänvisat till ålägger arbetsmiljölagen (3 kap. 3 8) arbetsgivaren att ta särskild hänsyn till arbets-
tagarens särskilda förutsättningar. Lagen om anställningsskydd ger handikappade arbetstagare betydande anställningstrygghet. Vidare ger lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder arbetsförmedlingen möjlighet att begära överläggningar om åtgärder för att främja anställning av äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Arbetsgivaren är således skyldig att överlägga med företrädare för arbetsmarknadsverket bl. a.
om åtgärder för att förbättra arbetsförhållandena för redan anställda äldre
eller arbetshandikappade arbetstagare.
I de fall en arbetsgivare inte självmant vidtar de anpassnings- och rehabiliteringsåtgärder som behövs i det enskilda fallet bör således arbetsmarknadsverket på eget initiativ eller på begäran av arbetstagarorganisationen eller försäkringskassan kunna begära att arbetsgivaren överlägger med företrädare för verket om sådana åtgärder. En vägran från arbetsgivarens sida att medverka i en överläggning eller att följa de anvisningar som arbetsmarknadsmyndigheten lämnar, kan småningom leda till att myndigheten förordnar att arbetsgivaren. inte får anställa andra arbetstagare än dem som den offentliga arbetsförmedlingen har anvisat eller godtagit.
Jag kommer senare att lägga fram förslag som syftar till att tillförsäkra arbetsförmedlingen ett inflytande på anpassningsverksamheten. Jag kommer också att föreslå att försäkringskassorna ges möjlighet att delta i överläggningar i anpassningsgruppen eller annat partssammansatt organ på
arbetsstället, som behandlar frågor rörande enskilda försäkrade, som är
anställda på arbetsstället. Därigenom bör förutsättningarna för att konkreta ätgärder faktiskt vidtas i det enskilda fallet kunna förbättras.
2.3.4 Företagshälsovårdens betydelse för anpassnings- och rehabilite-
ringsverksamheten
Arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhetens betydelse i företagshälsovårdens arbete har särskilt betonats av företagshälsovårdsutred-
Prop. 1984/85: 89 | 60
ningen. Utredningen konstaterar bl.a. att företagshälsovården i många företag medverkar mycket aktivt i det arbete, som anpassningsgrupperna utför. "Detta gäller både anpassning vid omplacering inom företagen och vid inplacering med stöd av främjandelagen, framhåller utredningen.
Enligt utredningen är anpassningsverksamhet en viktig uppgift för före-
tagshälsovården, antingen den tar sin utgångspunkt från arbetsmiljölagen.
medbestämmandelagen eller främjandelagen. Företagshälsovården som specialistresurs när det gäller anpassning måste därför kunna medverka till att anpassningsgruppens arbete blir framgångsrikt genom att föreslå, planera för och följa upp önskvärda anpassningsåtgärder. Vidare skall företagshälsovården, enligt utredningen, som opartisk expertfunktion kunna
medverka till att närmast ansvariga som arbetsledare m. fl. kan förverkliga
främjandelagens intentioner på arbetsplatserna. Som exempel på uppgifter för företagshälsovården i anpassningsverksamheten nämner utredningen
arbetshandikappade att bli omplacerade eller få anställning, — individ- och gruppinriktade åtgärder i förebyggande syfte samt för an-
passning av arbetsförhållandena till enskilda arbetstagare,
— vägledning och träning av enskilda arbetstagare, medverkan i rehabilite-
ring och uppföljning samt =
— stöd vid information til kamrater och arbetsledning om arbetshindret
och åtgärder som kan underlätta arbetet eller rehabiliteringen.
Åtgärder av detta slag passar enligt utredningen väl in i den inriktning mot förebyggande verksamhet som företagshälsovården skall ha. Samverkanskommittén har gjort samma bedömning. Företagshälsovårdsutred-
ningen har studerat de olika avtalen om företagshälsovård på det privata,
kommunala resp. statliga området. Utredningen har bl. a. konstaterat att samtliga avtal tar upp företagshälsovårdens uppgifter med arbetsanpassning och rehabilitering samt att några väsentliga skillnader i inställningen i de olika avtalen inte finns.
Flera av de remissinstanser, som har yttrat sig över företagshälsovårdsutredningens betänkande. har särskilt tagit upp anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten. SHR understryker vikten av att företagshälsovården i framtiden engagerar sig i anpassningen av arbetsmiljön till arbetshandikappade. Enligt SHR borde en utbyggd företagshälsovård framöver kunna spela en mycket aktivare roll än f.n. i anpassningsgrupp och skyddskom-
mitté. Med sina unika kunskaper om arbetet, miljön och dess fysiska och psykiska förutsättningar kan företagshälsovärden bli en betydelsefull fak-
tor när det gäller att höja medvetenheten om arbetshandikappades situation, anser SHR. Också HCK och DHR betonar företagshälsovärdens betydelse för den företagsinterna delen av den yrkesinriktade rehabilite- ' ringen. DHR framhåller särskilt uppgiften att granska arbetsmiljö och arbetsuppgifter i syfte att motverka förslitning. som är en följd av ensidiga
Prop. 1984/85: 89 ” 61
rörelser och olämpliga arbetsställningar samt att bevaka att arbetslokaler och andra utrymmen är tillgängliga för arbetstagare med handikapp.
Vikten av att företagshälsovården samverkar med samhällets övriga
rehabiliteringsorgan — försäkringskassa, socialtjänst. arbetsförmedling,
hälso- och sjukvård — har också särskilt framhållits både av företagshälsovårdsutredningen och remissinstanserna. Sveriges lantbruksuniversitet pe-
kar dock på svårigheterna att finna lämpliga handläggningsrutiner, när
många intressenter är inblandade — personalfunktion. anpassningsgrupp,
fackliga organisationer, företagshälsovård och i vissa fall andra myndigheter som statens arbetsmarknadsnämnd, statens personalpensionsverk eller försäkringskassan. Om företagshälsovården skall ges en viktig roll när det gäller kontakter med andra organ måste myndigheten/arbetsgivaren och företagshälsovården tillsammans finna rutiner som gör att handläggningen
kan förenklas och påskyndas, framhåller lantbruksuniversitetet.
I flera andra remissyttranden har liknande synpunkter förts fram. Det är enligt dessa, i många fall svårt för rehabiliteringsorganen att veta vem eller
vilka på arbetsplatsen, som de skall ta kontakt med i rehabiliteringsären-
den. Också företagshälsovårdsutredningen har berört problem, som den nuvarande splittrade organisationen kan föra med sig. Enligt utredningen medför den nu oklara ansvarsfördelningen mellan anpassningsgrupp och skyddsorganisation i en del fall att företagshälsovården inte kommit att arbeta särskilt mycket med de frågor som främjandelagen berör. |
Också samverkanskommittén har påpekat att det har vuxit fram ett stort
antal partssammansatta grupper på arbetsställena, som kommer i kontakt
med arbetsmiljö- och arbetsanpassningsåtgärder. I remissyttranden över
kommitténs betänkande förs samma synpunkter fram, bl. a. av RFV. som anser att en mer samlad syn behövs på dessa frågor. Enligt RFV har försäkringskassorna ofta svårt att få kontakt med rätt forum i företagen, där frågor om anpassning bereds och beslutas.
De förslag som jag nyss har lagt fråm om en anpassnings- och rehabilite-
ringsverksamhet under skyddskommitténs överinseende bör enligt min
mening kunna leda till en klarare ansvarsfördelning mellan olika berörda organ. Arbetsgivaren är primärt ansvarig för att anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsstället. Parterna på arbetsstället bör,
inom ramen för skyddskommitténs verksamhet, vara ett stöd för linjeor-
ganisationens arbete med dessa frågor. Skyddskommittén blir således ansvarig för den verksamhet som behöver behandlas av ett partssammansatt organ. Företagshälsovården är skyddskommitténs opartiska expertorgan i bl.a. dessa frågor. Genom den nära anknytningen mellan skyddskommit-
tén och företagshälsovården bör det bli lättare att finna former för anpass-
nings- och rehabiliteringsverksamheten, liksom för kontakterna med exlerna organ. Målsättningen bör vara att rehabiliteringsarbetet kan päbörjas tidigare än vad som i dag normalt är fallet.
Prop; 1984/85: 89: | 2
Jag har med stor tillfredsställelse noterat att såväl företagshälsovärds-
utredningen som remissinstanserna anser att anpassnings- och rehabilite- '
ringsverksamheten är en central uppgift för företagshälsovården. En utbyggnad av företagshälsovården bör därför på sikt kunna leda till minskad
utslagning och bättre förutsättningar att ta emot människor som har någon
begränsning av arbetsförmågan. Jag kommer senare att lägga fram förslag
om ett nytt ersättningssystem för företagshälsovården och därvid -bl. a.
föreslå särskilda stimulanser till företagshälsovård för anställda på mindre
arbetsställen samt till nyetablering av företagshälsovärd. Jag kommer också att föreslå att bidragsgivningen till företagshälsovården skall förknippas med vissa krav. I dessa krav bör ingå att företagshälsovårdsenheten i nödvändig utsträckning har resurser och kompetens för att ombesörja individ- och gruppinriktade insatser bl.a. för anpassning av arbete och
arbetsplatser samt rehabiliteringsverksamhet. Också detta skall ses som
ett led i strävandena att hindra utslagning och förbättra förutsättningarna för att människor med olika förutsättningar skall kunna få och behålla ett arbete och fungera väl i detta arbete.
2.3.5 Företagshälsovårdskommittéerna och anpassningsverksamheten
De nuvarande anpassningsgrupperna har inrättats på arbetsställen med minst 50 anställda. Enligt det förslag som jag nyss har lagt fram skall
skyddskommittéerna verka för att arbetsanpassnings- och rehabiliterings-
verksamhet bedrivs på arbetsställena. vilket innebär att sådan verksamhet kommer till stånd i första hand på arbetsställen med minst 50 anställda.
Som jag har erinrat om kan emellertid arbetstagarna begära att skydds-
kommitté inrättas också på mindre arbetsställen. Om så sker blir föreskrif-
ten om anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet tillämplig också på
dessa arbetsställen.
Samverkanskommittén har pekat på en ytterligare möjlighet att få till
ständ sådan verksamhet på mindre arbetsställen utan skyddskommitté. I
den mån sådana arbetsställen är knutna till en företagshälsovårdscentral, bör, enligt kommittén. de partssammansatta företagshälsovårdskommit-
téerna kunna verka för att anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet
kommer till stånd inom och mellan i centralen ingående arbetsställen.
Förslaget tillstyrks bl.a. av SAF, som anser att företagshälsovårdscentra-
lens styrande kommitté bör kunna ikläda sig skyddskommitténs roll i anpassningsfrågor.
Som jag nyss har redovisat har flera remissinstanser fört fram önskemål om en lagreglering av anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten på de
mindre arbetsställena. TCO anser att kommitténs uppfattning att företags-
hälsovårdscentralerna skall kunna spela en aktiv roll i anpassningsarbetet
är sympatisk, men bedömer också att företagshälsovårdens möjligheter till
Prop. 1984/85: 89 | . 63
insatser är begränsade. om inte aktiviteter och beredskap finns för anpassningsarbete på resp. arbetsställe.
Jag delar TCO: s uppfattning i denna fråga. Självfallet är förutsättningar-
na för att få till stånd en verksamhet med ett reellt innehåll större på de
arbetsplatser där en skyddskommitté redan finns inrättad. Skyddskommit-
téer finns emellertid inte på alla arbetsplatser och jag anser därför att samverkanskommitténs förslag att låta företagshälsovärdskommittéerna
verka för att anpassningsverksamhet kommer till stånd innebär cen förbätt-
ring i förhållande till vad som nu gäller. Det är vidare troligt att intresset för
dessa frågor härigenom kommer att öka och kanske i många fall kommer
att leda till att skyddskommittéer inrättas på arbetsställen där sådana saknas. Frägan om företagshälsovårdskommittéernas roll i anpassningsarbetet är emellertid en fråga för parterna att besluta om. Den regleras enligt
vård.
Mot bakgrund av att anpassnings- och rehabiliteringsarbetet blir en förutsättning för ersättning till företagshälsovård finns det enligt min me-
ning starka skäl att anta att företagshälsovårdskommittéerna genom så-
dana avtal kommer att ges funktioner av det slag som samverkanskommittén har föreslagit. Eftersom företagshälsovårdscentralerna drivs som juridiska personer utanför partsförhållandena på arbetsplatserna, finns däremot inga förutsättningar att reglera deras åtaganden på annat sätt än genom att ange statsbidragsförutsättningar.
2.3.6 Arbetsförmedlingens roll i anpassningsverksamheten
De nuvarande anpassningsgrupperna är i princip arbetsförmedlingens
organ. I grupperna bedrivs en trepartssamverkan mellan arbetsgivare, Täckliga företrädare och arbetsförmedlingen. Gruppernas verksamhet syftar till att främja äldres och handikappades möjligheter att få och behålla
ett arbete.
Anpassningsgrupper har främst inrättats vid arbetsställen med minst 50 anställda. Det är i första hand arbetsförmedlingens behov av att placera äldre och handikappade, som avgör om en anpassningsgrupp skall bildas. I vilken omfattning grupperna har bildats har självfallet också varit beroende av arbetsförmedlingens resurser och möjligheter att arbeta med anpass-
ningsfrågorna. .
Antalet anpassningsgrupper uppgår sedan länge till ca 5000. Aktiviteten
i grupperna varierar i omfattning. AMS har efter samråd med bl. a. arbets-
marknadens parter utfärdat riktlinjer för arbetet I anpassningsgrupperna. Enligt dessa riktlinjer skall grupperna i första hand verka för ökad nyan-
ställning av äldre och handikappade. De skall också verka för en positivare inställning till handikappade och äldre i arbetslivet och föreslå åtgärder
som underlättar för redan anställda äldre och handikappade att behålla sin
I
anställning. Som LO noterar i sitt remissyttrande har grupperna i huvud-
sak sysslat med interna omplaceringar. Detta har varit särskilt markant under de senaste åren med en svag nyrekrytering till företagen.
Arbetsgivaren och de fackliga organisationerna utser ledamöter i anpassningsgruppen. Enligt AMS handledning för anpassningsgrupperna är det önskvärt att arbetsgivaren utser en person som har ansvar för personal-
rekrytering samt att det ingår en person som tillhör den lokala skyddsverk-
samheten. Arbetsförmedlingens representant bör vara kontaktperson med
företaget också i andra förmedlingsfrågor.
Anpassningsgruppernas verksamhet bygger på lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder — främjandelagen. I lagens förarbeten (prop. 1973: 129 med förslag till lag om anställningsskydd m.m.) understryker föredragande statsrådet att verksamheten med anpassningsgrupper — som
vid denna tidpunkt hade varit i gäng förhällandevis kort tid — givit mycket positiva resultat och att den borde kraftigt understödjas. Föredraganden
anför vidare:
"Verksamheten har hittills igångsatts och bedrivits på frivillighetens
väg. Detua innebär dock inte att det skulle vara obehövligt att ge verksam-
heten stöd i lag. Tvärtom är det av stort värde om det finns en lag i bakgrunden som kan ge myndigheterna erforderlig auktoritet i deras hand-
lande. Jag biträder därför utredningens förslag att arbetsgivarna i lagen
föreskrivs skyldighet att delta i överläggningar som sker i anpassnings-
grupp. Som utredningen funnit bör man däremot inte närmare lagreglera
denna verksamhet utan den bör även i fortsättningen kunna bedrivas i de
former som allt efter omständigheterna framstår som lämpligast i varje särskilt fall.”
Jag har nyss föreslagit ett tillägg i arbetsmiljölagen med innebörden att skyddskommittéerna skall verka för att arbetsanpassnings- och rehabilite-
ringsverksamhet bedrivs för de anställda. Det egentliga arbetet bör kunna
bedrivas i partssammansatta grupper, under skyddskommitténs överinseende.
Anpassningsgruppen-blir-entigtmitt- förslag-ett--organ-för--parterna-på arbetsstället. Som SAF har anfört i sitt remissyttrande innebär detta att den formella rollen för arbetsmarknadsverkets funktionärer förändras.
Ett stort antal remissinstanser, bl.a. AMS, SAMN. RRV. HCK och LO har starkt betonat att arbetsmarknadsverkets insatser för olika slag av 'arbetshandikappade-också-i-fertsättningen-bör-behandlas-i-anpassnings-' grupperna. Jag har samma uppfattning. Som AMS hur framhållit i sitt
yttrunde är det nödvändigt att arbetsförmedlingen aktivt deltar i anpassningsgruppernas arbete. om man skall få till stånd den nödvändiga samord-
ningen mellan parternas anpassningsåtgärder för redan anställda och arbetsförmedlingens anställningsfrämjande insatser.
Anpassningsverksamheten kommer enligt mitt förslag i fortsättningen
att regleras genom två lagar, nämligen arbetsmiljölagen och främjandela-
Prop. 1984/85: 89 | 65
gen. Den föreslagna ändringen i arbetsmiljölagen medför ett åliggande för parterna på arbetsstället att verka för att"redan anställda omfattas av arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. Genom att parterna engageras mer i sådan verksamhet kan åtgärder sättas in i ett tidigare skede. Risken för utslagning bör därigenom kunna minska. Arbetsförmedlingen kan koncentrera sina insatser på de sökande, son saknar arbete. Främjandelagen är arbetsförmedlingens instrument för att främja nyrekrytering till arbetsställena av äldre och arbetshandikappade arbetssökande. De här framlagda förslagen om arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet för redan anställda innebär inte någon ändring av arbetsförmedlingens 'anställningsfrämjande uppgifter enligt främjandelagen. Som AMS har anfört i sitt remissyttrande är arbetsförmedlingens främsta uppgift i anpassningsgruppen att.tillsammans med parterna verka för att handikappade och äldre får arbete på den öppna arbetsmarknaden. Det ingår. som jag nyss har framhållit ,-också i arbetsförmedlingens befogenheter enligt främjandelagen att begära att arbetsgivaren överlägger med arbetsmarknadsverkets företrädare för att trygga fortsatt anställning av äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga.
En betydelsefull uppgift för arbetsförmtedlingen är således också att
fungera som en företrädare för samhällets intresse av att äldre och handi-
kappade inte slås ut från arbetslivet. Även om jag har eti stort förtroende för parternas vilja och förmåga att klara ut problem som rör redan anställda finns det dock tillfällen — som LO:s Rättsskydd AB har framhållit — dä arbetsgivare underlåter att vidta de åtgärder som behövs för att en handi-
kappad arbetstagare skall kunna behålla sin anställning och då heller inte arbetstagarsidan kan få till stånd sådana åtgärder. I sådana fall bör, som jag
nyss har anfört, arbetsförmedlingen kunna begära överläggningar i anpassningsgruppen i syfte att finna en lösning och. om det visar sig nödvändigt, också kunna använda de befogenheter som främjandelagen ger arbetsmarknadsverket. Överläggningar enligt främjandelagen bör således, enligt min mening, med fördel kunna tas upp i anpassningsgrupperna eller mot-
svarande organ. Detta innebär att arbetsmarknadsverket också i fortsätt-
ningen kan ta initiativ till överläggningar i gruppen.
Samverkanskommittén har föreslagit att arbetsförmedlingen alltid bör informeras i förväg om anpassningsgruppens överläggningar. Kommittén har dessutom pekat på möjligheten att arbetsförmedlingens medverkan i grupperna regleras i centrala och lokala överenskommelser mellan parterna om anpassningsverksamheten. Enligt kommittén är detta särskilt viktigt inom den kommunala sektorn, eftersom kommunallagen till viss del reglerar externt deltagande i partsorganen. .
För egen del anser jag det angeläget att man finner former för en väl fungerande samverkan i anpassningsgrupperna mellan partsföreträdarna och arbetsmarknadsverkets representanter.
Enligt min mening bör arbetsförmedlingen genom en särskild föreskrift S Riksdagen 1984/85.1 saml. Nr 89
Prop. 1984/85: 89 | 66
tillförsäkras rätt att delta i överläggningar om arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsåtgärder på arbetsstället. Vid riksdagens bifall till de förslag
som jag lägger fram avser jag att föreslå regeringen att utfärda sådana
föreskrifter. Därigenom ges arbetsförmedlingen mer långtgående påver-
kansmöjligheter än den har för närvarande. De nuvarande anpassningsgrupperna bygger på en frivillig samverkan mellan parterna på arbetsplat-
sen och arbetsmarknadsverket. Arbetsmarknadsverket kan visserligen på-
kalla överläggningar med arbetsgivare enligt främjandelagen — exempelvis om nyanställning av äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt
arbetsförmåga — men verket har inte någon föreskriven rätt att delta i
överläggningar med partsorgan på arbetsplatserna. Genom att arbetsförmedlingen tillförsäkras en sådan rätt att delta i överläggningar med partsor-
gan som bedriver arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bör förmedlingen få ökade möjligheter att ta upp frågor som gäller inplacering
av arbetshandikappade och äldre sökande. > |
En viktig uppgift för samverkanskommittén enligt dess direktiv var att finna en klarare rollfördelning och arbetsfördelning mellan skyddsorganisationen och arbetsförmedlingens anpassningsgrupp. Kommitténs förslag
innebär — som AMS anför i sitt remissyttrande — att ansvaret för anpassningsåtgärder för redan anställda i första hand åvilar arbetsgivaren och
berörda fackliga organisationer. Arbetsförmedlingens medverkan när det gäller redan anställda bör begränsas till sådana fall där arbetsmarknadspolitiska åtgärder bedöms vara nödvändiga för arbetstagarens fortsatta anställning.
Detta innebär att arbetsförmedlingen avlastas arbete med redan anställ-
da. Samtidigt kommer antalet anpassningsgrupper att öka kraftigt genom
anknytningen till skyddskommittéerna. Som flera remissinstanser framhåller innebär detta en ökad medverkan av arbetsförmedlingen. I det svåra
arbetsmarknadsläge som nu råder kan det finnas svårigheter för arbetsför-
medlingarna att delta i en kraftigt utökad verksamhet. Mot denna bakgrund är jag inte beredd att förorda regler som innebär en skyldighet för arbetsförmedlingen att medverka i anpassningsgrupperna. Det bör således an- "komma på arbetsmarknadsverket att avväga sitt deltagande i anpassningsverksamheten mot andra angelägna förmedlingsuppgifter. Samtidigt vill jag dock erinra om att den nya platsförmedlingsorganisationen med särskilda kontaktpersoner vid arbetsförmedlingen för de olika arbetsställena bör kunna underlätta en sådan medverkan. De partsorgan på arbetsstället som
bedriver anpassningsverksamhet bör kunna bli väl fungerande fora för
överläggningar om inplacering av äldre och arbetshandikappade sökande. ,
Som SAF har anfört i sitt remissyttrande kan den föreslagna organisatio-
nen för anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten, där partsorgan får finna de lämpligaste formerna för anpassningsarbetet, öka möjligheterna att finna arbetsuppgifter och vidta anpassningsåtgärder även för dem, som är svårplacerade och utan arbete.
Ett ökat engagemang hos de lokala parterna bör enligt min mening kunna
underlätta för arbetsförmedlingen att placera sökande med arbetshandi-
kapp. eftersom parterna genom sitt arbete med redan anställda ' få ökad
kunskap och erfarenhet i anpassnings- och rehabiliteringsfrågor. Sådant kunnande är en viktig förutsättning för att man på arbetsplatsen fram-
gångsrikt skall kunna stödja en arbetssökande som blir anställd där. -
2.3.7 Försäkringskassans medverkan g
I de frågor som gäller försäkringskassans medverkan i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på arbetsställena har jag samrått med chefen för socialdepartementet.
Försäkringskassorna har i lagen (1962: 381) om allmän försäkring ålagts
ett rehabiliteringsansvar. De skall, i den utsträckning RFV så föreskriver
och då det finns skälig anledning, undersöka om det finns skäl att vidta
åtgärder som är ägnade att förkorta sjukdomstiden eller att eljest helt eller
delvis förebygga eller häva nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga.
Om en sådan åtgärd behövs, skall kassan se till att den vidtas. I detta syfte har försäkringskassorna etablerat samarbete med olika rehabiliterande organ i samhället. |
När det gäller rehabiliteringsåtgärder för långtidssjukskrivna som har ett anställningsförhållande har RFV och AMS överenskommit att försäkrings-
kassorna i första hand skall arbeta direkt mot arbetsgivarna. Detta är självfallet en riktig utveckling. När det gäller sjukskrivna som har en anställning finns — med den trygghetslagstiftning som nu gäller — mera sällan skäl att koppla in arbetsmarknadsorganen.
Samverkanskommittén har lagt fram vissa förslag som rör försäkrings-
kassornas medverkan när det gäller enskilda arbetstagares rehabilitering.
Också anpassningsgruppen eller motsvarande organ på arbetsplatsen skall, enligt kommittén, kunna ta initiativ till ett samarbete mellan arbetsstället och försäkringskassan genom att inbjuda försäkringskassans utredare till överläggningar, när en anställd behöver anpassnings- eller rehabiliteringsåtgärder. Vidare föreslår kommittén att anpassningsgruppen skall kunna fungera som remissinstans i försäkringskassans utredningar och att detta förslagsvis skall regleras i RFV:s kungörelse (RFFS 1979: 1) om rehabiliteringsgrupper m. m. En självklar förutsättning för denna samverkan mellan kassorna och arbetsplatserna är att den försäkrade har lämnat sitt medgivande.
Kommitténs förslag i denna del har inte mötts av erinringar. Landstingsförbundet framhåller dock att arbetsgivaren bör vara remissinstans i kassornas rehabiliteringsutredningar, eftersom arbetsgivaren har det primära
ansvaret för anpassningsverksamheten. Också SHIO-Familjeföretagen
. hänvisar till arbetsgivarens ansvar för anpassningsåtgärderna och anser att
arbetsgivaren skall ha rätt till information från försäkringskassan, i första
hand om en anställd är sjukskriven, men dessutom om orsaken till sjuk-
skrivningen. vilket skulle förutsätta viss ändring av sekretesslagen.
Som jag tidigare har framhållit är möjligheterna att nå ett positivt resultat
i rehabiliteringsärenden som regel störst, om den arbetshandikappade ock-
så fortsättningsvis kan beredas arbete hos den arbetsgivare hos vilken han
eller hon är anställd. Samma uppfattning har RFV framfört i sitt remissytt-
rande. Detta förutsätter dock i många fall att särskilda åtgärder vidtas på
arbetsplatsen för att anpassa arbetsuppgifter och arbetsmiljö. Även om den arbetshandikappades nedsatta arbetsförmåga som regel inte innebär att det finns saklig grund för uppsägning, kan dock — som LÖ:s Rätts-
skydd AB har framhållit — underlåtenhet att vidta anpassningsåtgärder på
arbetsplatsen leda till att den arbetshandikappade ändå lämnar anställningen. Det är därför angeläget att försäkringskassorna. i sin rehabiliterande verksamhet samverkar med arbetsplatserna för att skapa förutsättningar för att den sjukskrivne så snart som möjligt skall kunna återgå i arbete. Arbetsgivaren är den som primärt har ansvaret för att en sädan ätergång
underlättas. I flertalet fall torde dessa rehabiliteringsärenden kunna lösas
genom insatser I linjeorganisationen, dvs. av personalansvariga. arbetsled-
ning etc. I mer komplicerade fall kan det vara skäl att överväga lämpliga
åtgärder i ett parlssammansatt organ, som bedriver arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet, dvs. anpassningsgrupp eller motsvarande.
Också företagshälsovårdens resurser och sakkunskap kan behöva utnyttjas i sådana fal.
Enligt min mening är det angeläget att försäkringskassorna kan medverka i sådan anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet som bedrivs på arbetsställena för en enskild försäkrad Sannolikt kan många problem lösas helt genom en samverkan mellan arbetsplatsen eller dess företagshälsovård och försäkringskassan, utan att arbetsmarknadsmyndigheterna behöver medverka. Det är särskilt angeläget att försäkringskassorna får möjlighet att medverka i ökad utsträckning i samband med rehabiliteringsinsatser på arbetsställena. Försäkringskassans utredare bör därför tillförsäkras en rätt att delta i överläggningar med partssammansatt organ på arbetsstället som bedriver arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet även i så-
dana fall, då parterna på arbetsstället inte särskilt har begärt det.
När det gäller samverkanskommitténs förslag om att anpassningsgruppen skall utgöra remissinstans i försäkringskassornas rehabiliteringsutred-
ningar. ser jag inga hinder för att så skall kunna ske, under förutsättning att
den försäkrade har givit sitt tillstånd. Jag anser emellertid att det bör avgöras från fall till fåll, om en sådan remiss skall göras. Det finns självfal-
let inte anledning att rutinmässigt remittera material och därigenom kanske
försena handläggningen av ärendet. Det ankommer på RFV att lämna de närmare anvisningar som kan behövas i denna fråga.
Samverkanskommittén har också föreslagit att anpassningsgruppen
skall informeras om arbetsskador, som kan innebära att en arbetstagare
blir i behov av anpassnings- eller rehabiliteringsåtgärder. Enligt kommitténs förslag skall sedan linjeorganisationen och anpassningsgruppen på lämpligt sätt bevaka den anställdes situation under sjukskrivning etc., för att på ett tidigt stadium kunna pröva behovet av rehabiliteringsinsatser på
arbetsplatsen för att underlätta återgången till arbetet. När det bedöms nödvändigt bör gruppen med utgångspunkt i inträffade skadefall fästa
skyddskommitténs och skyddsombudens uppmärksamhet på behovet av
arbetsmiljöförbättrande åtgärder på arbetsstället.
Jag delar kommitténs uppfattning alt det är angeläget att förbättra samverkan mellan försäkringskassorna och arbetsplatserna i ärenden som gäller arbetsskador. Det bör inte finnas hinder för att de som arbetar med
rehabiliteringsverksamheten fortlöpande informeras om inträffade arbetsskadefall. Det får ankomma på arbetsgivaren att bedöma när anpassnings-
gruppen eller motsvarande organ skall informeras om arbetsskadefall. q
Jag vilb+-detta sammanhang också framhålla betydelsen av att företags-/
hälsovården medverkar vid utredningar i ärenden rörande arbetsskador.
Samarbetet mellan arbetsställena och försäkringskassorna i arbetsska-
deärenden kan dels gälla utredningar om en skada har uppkommit genom skadlig inverkan i arbetet, dels åtgärder för att den skadade personen skall
kunna återgå till arbetet. Jag har i det föregående uppehållit mig vid det sistnämnda slaget av åtgärder. När det sedan gäller bedömningen av om en
skada har uppkommit genom skadlig inverkan i arbetet har RFV särskilt
framhållit företagshälsovårdens viktiga roll i utredningarbetet. Företags-
hälsovården kan ofta tillhandahålla ergonomiska och tekniska beskrivning-
ar av arbetsplatser och förse kassorna med underlag som behövs för att
bedöma frågan om skadlig inverkan i arbetet. REV framhåller också att företagshälsovårdens läkare i många fall genom sitt kunnande har bättre
förutsättningar än läkare som inte känner den skadades arbetsmiljö att förse kassorna med beslutsunderlag. BI. a. kan företagshälsovården spåra ev. skadliga faktorer på en arbetsplats om arbetstagare med samma arbetsuppgifter drabbas av samma typ av sjukdom. Enligt RFV kan därför en utbyggnad av företagshälsovården i framtiden leda till en säkrare bedömning av arbetsskador, främst olika sjukdomar i rörelse- och stödjeorganen.
De förslag som jag nu har lagt fram syftar till att-ge-skyddsverksamheten
på arbetsstället och dess företagshälsovård”ett”särskilt ansvar för sådana arbetsanpassnings- och rehabiliteringsärenden, som förutsätter en samver-
kan mellan parterna på arbetsstället... Genom att försäkringskassorna tillförsäkras en möjlighet att delta i verksamheten, när enskilda försäkrade är berörda, bör förutsätltningarna att få till stånd ett väl fungerande samarbete
mellan arbetsställena och försäkringskassorna kunna öka. Detta bör kunna leda till förbättrade rehabiliteringsresultat och säkrare bedömningar bl. a. av arbetsskadeärenden.
2.3.8 Omplacering mellan olika arbetsgivare
Det är förhållandevis ofta förekommande att en arbetstagare som har
fått nedsatt arbetsförmåga blir omplacerad till andra arbetsuppgifter, som
är mera lämpliga med hänsyn till arbetshandikappet och att vederbörande därigenom kan stanna kvar i anställningen och göra en fullgod arbetsinsats.
Men ibland kan problemen inte lösas på arbetsplatsen. Verksamhetens
art eller företagets storlek eller personalsammansättning kan vara sådan att . det inte finns lämpliga uppgifter att omplacera den arbetshandikappade till. Handikappet kan också vara sådant att den anställde inte kan bli kvar på
arbetsplatsen. Den är exempelvis svårt för en allergiker att stanna på en
arbetsplats där ett visst ämne. som han eller hon är överkänslig mot, är
allmänt förekommande.
Alternativet till långa upprepade sjukskrivningar i dessa fall är att den anställde försöker få ett annat arbete. Många av arbetsförmedlingens sökande med arbetshandikapp har lämnat en tidigare arbetsplats. därför att
arbetet har varit olämpligt med hänsyn till arbetshandikappet och omplaceringsmöjligheter saknats. Omskolning och andra arbetsmarknadspolitis-
ka ätgärder används i stor utsträckning i dessa fall för att underlätta för en
sökande att få nytt arbete.
Samverkanskommittén har föreslagit att en företagshälsovårdscentral skall kunna medverka och pröva förutsättningarna att placera om cen arbetstagare mellan företag, som är anslutna till centralen, om arbetstagaren inte kan få lämpliga arbetsuppgifter på den egna arbetsplatsen. Kommittén föreslår också att parterna avtalsvägen reglerar den enskildes anställnings-
skydd vid sådana omplaceringar.
Några av remissinstanserna har fört fram synpunkter på förslaget. LO
och TCO framhåller att man mäste finna former som inte motverkar
anställningstryggheten. SAF och Tidningarnas arbetsgivareförening tillstyrker förslaget, men påpekar att företagshälsovärden inte förfogar över anställningsbeslut hos de anslutna företagen. SAF anför vidare att före-
tagshälsovårdskommittén kan behöva arbeta fram former för arbetsprövning och omplacering, som beaktar turordningsregler m. m. enligt lagen om
anställningsskydd. Försäkringskasseförbundet framhåller att möjligheterna att placera om arbetstagare mellan företag är små och behöver utökas. Man måste i ökad utsträckning utnyttja de förutsättningar som lagen om
anställningsskydd ger att få till stånd lokala avtalslösningar, anser förbundet. som ocksä framhåller att företagshälsovårdens och arbetsmarknads-
verkets resurser mäste användas i dessa fall. SAF och Tidningarnas ar-
betsgivarcförening har dock den uppfattningen att avtal om den enskildes anställningsskydd vid omplacering mellan företag inte behövs. Hlikhet med Försäkringskasseförbundet anser jag att man alltid i första
hand bör pröva möjligheterna att omplacera eller vidta andra anpassningsåtgärder där den arbetshandikappade är anställd. Att sådana åtgärder alltid
skall prövas är också klart uttalat i prop. (1973: 129) med förslag till lag om anställningsskydd m.m. (s. 126). Den nya anställningsskyddslagen (1982: 80) innebär inte någon förändring härvidlag.
Samverkanskommittén har pekat på en möjlighet att finna lösningar, när problemen inte kan lösas på den anställdes egen arbetsplats. Ur samhällets synpunkt är det angeläget att utslagning av människor från arbetslivet kan förhindras. De arbetsmarknadspolitiska stöden för arbetshandikappade kan också i stor utsträckning användas i detta syfte. Samverkanskommitténs förslag om omplacering mellan företag genom företagshälsovårdscentralernas medverkan förutsätter en frivillig samverkan mellan de berörda arbetsgivarna. De som vill pröva denna möjlighet bör kunna överenskomma om de närmare formerna för hur en arbetsprövning eller omplacering skall genomföras.
Som jag nyss har nämnt har LO och TCO påtalat att den berörde arbetstagaren får ett sämre anställningsskydd om han eller hon omplaceras till en annan arbetsplats. LO:s Rättsskydd AB framhåller att det försäm-
rade anställningsskyddet inte enbart hänför sig till tillgodoräknande av
anställningstid. Arbetstagaren kan enligt LO:s Rättsskydd AB bli utan arbete både på den gamla arbetsplatsen och på den nya. Detta kan inträffa om den anställde inte beviljas ledighet från den gamla arbetsplatsen och
om den nya arbetsplatsen inte är beredd att låta vederbörande stanna efter
rehabiliteringsperiodens slut. LO föreslår därför lagstiftning om rätt till ledighet från den gamla arbetsplatsen i dessa fall.
Samverkanskommittén har föreslagit att bl. a. frågor som rör den enskildes anställningstrygghet skall regleras genom avtal mellan parterna. Som jag nyss har anfört förutsätter omplaceringsverksamhet mellan företag en
frivillig samverkan mellan de berörda arbetsställena. Frågor om den en-
skildes anställningsskydd bör kunna lösas genom överenskommelser mellan de berörda arbetsgivarna och arbetstagarnas fackliga organisationer. Enligt min bedömning bör det även vara möjligt att avtalsvägen lösa frågor om den enskildes rätt till ledighet vid rehabilitering som är förlagd till annan arbetsplats eller ev. rätt att återgå till den tidigare anställningen om en tillsvidareanställning inte kommer till stånd på den nya arbetsplatsen. Ett vtterligare skäl att reglera hithörande frågor genom avtal mellan parterna är att förhållandena är mycket varierande på olika delar av arbetsmarknaden.
2.3.9 Sjukpenning vid rehabilitering på arbetsplatsen
I de frågor som gäller sjukpenning i samband med rehabilitering på arbetsplatsen har jag samrått med chefen för socialdepartementet.
Samverkanskommittén har föreslagit att arbetstagare skall kunna behålla sin sjukpenning om han eller hon efter en längre tids sjukskrivning behöver arbetsanpassnings- eller rehabiliteringsåtgärder på arbetsstället och själv önskar sådana åtgärder. Enligt kommittén bör sjukpenningen
kunna utgå under högst ett år. Arbetsgivaren bör svara för att en rehabiliteringsplan läggs upp för den enskilde. Planen bör ha utarbetats eller förordats av företagshälsovården i samverkan med den anställde och anpassningsgruppen eller motsvarande organ. Företagshälsovården och personalpolitiska organ skall aktivt verka för att den sjukskrivne så snart som
möjligt skall kunna återgå till reguljärt arbete. Försäkringskasseförbundet framhåller att kassorna tidigare har samar-
betat med arbetsmarknadsmyndigheterna i samtliga fall, således även vid rehabilitering och arbetsanpassning som gällt personer med anställning.
Numera förekommer det att kassorna använder sig av möjligheten att utge sjukpenning i de fall en anställd behöver träning i s.k. reell miljö på arbetsplatsen. Samverkanskommitténs förslag innebär således inte något principiellt nytt. Förbundet framhåller också att man uppnått goda resultat i sådana fall. Förbundet anser däremot att kommitténs förslag om ett år
som gräns för tid med sjukpenning i dessa fall är onödig och inte i överensstämmelse med tankarna om en flexibel rehabiliteringsverksamhet.
RFV finner kommitténs förslag om socialförsäkringens medverkan vid
rehabilitering och anpassning intressanta och att de bör kunna leda till förbättringar i rehabiliteringsarbetet. Frågan bör dock, enligt RFV, bli
föremål för ytterligare överväganden i lämplig form. Det kan t.ex. befaras
att ett genomförande av kommitténs förslag om sjukpenning vid rehabilitering i reell miljö på arbetsstället kan innebära att sjukpenning betalas till anställda i sådana fall där arbetsgivaren nu betalar lön. : Som jag inledningsvis har anfört anser jag i likhet med RFV, att förutsältningarna för ett positivt resultat av rehabiliteringsinsatserna är störst om en arbetshandikappad arbetstagare kan fortsätta där han eller hon är anställd. Arbetshandikappade. som av olika skäl förlorar en anställning möter stora svårigheter att få ett nytt arbete. Betydande arbetsmarknads-
politiska insatser behövs ofta för att vederbörande ånyo skall få et fotfäste på arbetsmarknaden. Det är därför av stor betydelse både för den enskilde
och för samhället att kraftfulla insatser görs för att underlätta för den
arbetshandikappade att behålla anställningen. De förslag som jag har lagt fram i det föregående syftar till att få till stånd sådana insatser.
Enligt min mening bör förfaringssättet med sjukpenning under rehabilitering på arbetsplatsen kunna komma till användning i större omfattning än f.n. Genom att arbetstagaren fär sjukpenning behöver han eller hon inte mötas av krav på viss prestationsförmäga från arbetsgivare och arbetskamrater. Rehabiliteringsåtgärder på arbetsplatsen syftar till att vederbörande skall kunna äteruppta reguljärt arbete. Åtgärderna i dessa fall kan exem-
pelvis innebära att den sjukskrivne ges möjlighet att successivt träna upp
sin arbetsförmåga i tidigare eller nya arbetsuppgifter, Det kan i vissa fall
innebära att personen inledningsvis arbetar bara några timmar per dag eller kanske per vecka för att successivt öka tiden och övergå t.ex. i halv sjukskrivning eler till full arbetsinsats i de fall så kan ske.
Syftet med att utge sjukpenning i dessa fall skall således vara att bryta sjukskrivningen i ett tidigare skede genom att få till stånd en tidigare återgång till arbetet. Bl.a. RFV har i sitt remissyttrande över företagshäl-
sovårdsutredningens betänkande särskilt framhållit vikten av att rehabili-
teringsinsatser inititeras så tidigt som möjligt innan verkningarna av en passiviserande sjukskrivning har inträtt. För egen del vill jag understryka dessa synpunkter. Alternativet till tidiga och aktiva rehabiliteringsinsatser i dessa fall är sannolikt en fortsatt och mer långvarig sjukskrivning, som i sin tur ökar risken för utslagning och därmed också för att omfattande
arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste sättas in.
Det finns redan nu erfarenheter av att använda sjukpenning i samband med rehabilitering på arbetsplatsen. Som jag har nämnt tidigare har man i dessa fall nått goda resultat. Jag finner det därför angeläget med en fortsatt och utökad användning av möjligheterna till träning I nya arbetsuppgifter
på arbetsplatsen. Då RFV och försäkringskassorna redan nu i allt större
utsträckning verkar för att de som har en anställning får sådan träning med
bibehållen sjukpenning. finner jag inte anledning att här föreslå några
ändrade regler för ersättning under sådan rehabilitering.
Jag vill också i detta sammanhang meddela att jag har erfarit att chefen
för socialdepartementet avser att föreslå regeringen att tillsätta cn särskild utredning med uppdrag att göra en översyn av vissa grundläggande regler inom sjukförsäkringen. Översynen skall syfta till att ge sjukförsäkringen en mera aktiv roll i rehabiliteringsarbetet. Vidare kommer vissa resurs-, ansvars- och samordningsfrågor i rehabiliteringsarbetet att ses över. 2.3.10 Försäkringsskydd vid arbetsprövning/träning i reell miljö
RFV har i sitt remissyttrande över samverkanskommitténs förslag tagit upp vissa frågor rörande försäkringsskyddet för dem som genomgår arbetsprövning eller -träning på en arbetsplats med sjukpenning från den allmänna försäkringen.
Den som uppbär sjukpenning vid arbetsvård enligt RFV:s föreskrifter (RFFS 1978: 32) i form av arbetsprövning, arbetsträning eller arbetsmarknadsutbildning omfattas av visst försäkringsskydd, om prövningen, träningen eller utbildningen sker med arbetsmarknadsverkets medverkan.
Försäkringsskyddet gäller för skador som den som deltar i arbetsmarknadsutbildning eller den, som är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut orsa-
kar under sådan utbildning eller yrkesinriktad rehabilitering, som är helt
eller delvis förlagd till icke-statlig arbetsplats. Ersättning lämnas i dessa
fall till arbetsgivaren för person- eller sakskada som har tillfogats arbetsgivaren. Detsamma gäller i fråga om ren förmögenhetsskada. som har tillfogats arbetsgivaren genom brott. Regeringen har inhämtat riksdagens bemyndigande (prop. 1974:87. InU 12, rskr 245, prop. 1979/80:127, AU 31, rskr 328) att låta staten ansvara för skador, som uppstätt vid yrkesinriktad
rehabilitering. — Försäkringsskyddet — regleras genom = förordningen
w
(1980: 631) om ersättning av allmänna medel för skada orsakad av delagare i viss arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering.
Som RFV har framhällit omfattas inte den som genomgär arbetsprövning eller arbetsträning med ersättning från försäkringskassa, men utan att
vara inskriven vid ett arbetsmarknadsinstitut. av försäkringsskydd enligt nämnda förordning.
Användningen av möjligheterna att lämna sjukpenning vid rehabilitering i s.k. reell miljö kan således motverkas uv att det finns brister i försäk-
ringsskyddet i vissa fall.
Om en arbetstagare prövas eller tränas med bibehållen sjukpenning på en arbetsplats, där han eller hon är anställd mäste det vara arbetsgivarens sak att bedöma om försäkringsskyddet är tillräckligt. Problemen torde
främst uppstå. i de fall vederbörande inte är anställd på prövningsarbetsplatsen. Detta kan medföra att försäkringskassorna tvekar att medverka till sådan prövning och träning genom att bevilja sjukpenning för prövning på annan arbetsplats än där vederbörande är anställd. Vidare kan kassorna välja att begära arbetsmarknadsverkets medverkan även i sådana fall då
prövningen/träningen skulle kunna genomföras utan en sådan medverkan. eftersom man då kan lösa problemet med försäkringsskydd. I linje med vad jag tidigare har anfört är det angeläget att inskrivning vid arbetsmarknads-
instituten inte sker i sådana fall, där åtgärden i sig inte är nödvändig.
Arbetsförmedlingens och arbetsmarknadsinstitutens resurser bör användas för de sökande som behöver få del av sådana särskilda insatser. I stället bör ätgärder vidtas för att brister i försäkringsskyddet inte skall lägga hinder i vägen för en användning av sjukpenning vid arbetsprövning/
träning i s.k. reell miljö. Efter samråd med chefen för civildepartementet
avser jag därför att föreslå regeringen att inhämta riksdagens bemyndigande att utvidga statens ansvar vid yrkesinriktad rehabilitering. Ersättning av allmänna medel bör således kunna lämnas till arbetsgivare för skador orsakade av den som uppbär sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring i samband med arbetsprövning eller arbetsträning som är förlagd till icke-statlig arbetsplats. Ersättningen bör dock endast kunna lämnas or den. som orsakat skadan inte är anställd på arbetsplatsen.
RFV har också påtalat vissa begränsningar i arbetsskadeförsäkringen.
De som deltar i arbetsmarknadsutbildning eller genomgår arbetsprövning eller arbetsträning, som anordnats av staten, landstingskommun eller kom-
mun eller som har godkänts av allmän försäkringskassa omfattas av arbets-
skadeförsäkringen enligt bestämmelserna 1 förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd. Detta innebär bl. a. att dessa personer enbart är försäkrade enligt arbetsskadeförsäkringen under moment i utbildningen. som liknar förvärvsarbete. De omfattas således inte av arbetsskadeförsäkring vid arbetsresor. Detta gäller emellertid för alla elevkategorier under utbildning. Jag är mot den bakgrunden inte beredd att förorda en vidgning av de grupper, som omfattas av arbetsska-
Prop. 1984/85: 89 7 'n
deförsäkring vid arbetsresor. Jag har i denna fråga samrått med chefen för socialdepartementet.
2.311 Sekretess och tystnadsplikt
Verksamheten i de nuvarande anpassningsgrupperna är grundad på främjandelagen. som har cen särskild föreskrift (16 §) om sekretess och tystnadsplikt. Vad nägon vid tillämpningen av lagen har fått veta om enskilt företags eller enskild sammanslutnings affärs- eller driftsförhållanden eller om enskilds personliga förhållanden får han inte obehörigen yppa eller nyttja.
Främjandelagens seckretessregler är således tillämpliga för anpassningsgrupper inom den enskilda sektorn.
Inom offentlig sektor gäller i stället sekretesslagen (1980: 100). För arbetsförmedlingens företrädare gäller sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds personliga förhållanden. Detsamma gäller för cxem-
pelvis de som företräder försäkringskassan eller socialtjänsten. Vidare
gäller sekretess i myndighets personalsociala verksamhet för exempelvis uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog, personalkonsulent eller annan sådan befattningshavare som särskilt har till uppgift att bistå med råd och hjälp i personliga angelägenheter, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den berörde eller någon denne närstående lider men.
Med den här föreslagna lagändringen, som ger skyddskommittén ett ansvar för att anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bedrivs, kommer denna verksamhet att bedrivas av parterna på arbetsstället. Detta får vissa konsekvenser när det gäller sekretesskyddet för de berörda och för företaget/sammanslutningen.
När arbetsförmedlingen aktualiserar ärenden enligt främjandelagen i anpassningsgruppen är främjandelagens sekretessregler fortfarande tilllämpliga I samma utsträckning som för närvarande.
När däremot parterna på arbetsställena överlägger i ett ärende som gäller en enskild arbetstagare eller om I överläggningen framkommer upp-
gifter som rör företagets affärs- eller driftsförhållanden finns inte något
sekretesskydd för den berörde arbetstagaren eller för företaget. F.n. finns
således inga sekretessregler som är tillämpliga för de nuvarande anpass-
ningsgrupperna inom den enskilda sektorn i de fall parterna överlägger i en sådan grupp utan att arbetsförmedlingen är företrädd.
I fråga om sekretessen inom offentlig sektor har SAMN framhållit
(SAMN meddelande nr 3 1983) att endast de personer i anpassningsgruppen som företräder en myndighet — en arbetsgivarmyndigher eller arbetsmarknadsverket — omfattas av sekretessen, som således inte gäller direkt för arbetstagarorganisationernas företrädare. Sekretessen kan dock överföras till dem genom att myndigheten meddelar förbehåll enligt [4 kap. 9§ sekretesslagen.
Samverkanskommittén har lagt fram vissa förslag om tystnadsplikt för
dem som medverkar i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på arbetsställena och sekretesskydd för dem som berörs av verksamheten.
Kommittén föreslär att reglerna om tystnadsplikt i arbetsmiljölagen
7 kap. 13§ kompletteras med en bestämmelse om att den som har deltagit i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på arbetsstället inte fär
obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget har erfarit om :
yrkeshemlighet. arbetsförfarande, enskilds personliga förhållanden eler
förhållande av betydelse för landets försvar.
I sin nuvarande lydelse innehåller paragrafen bestämmelser om tyst-
nadsplikt för den som tagit befattning med tillsyn enligt arbetsmiljölagen. skyddsombud och ledamot av skyddskommitté. Av andra stycket följer att
tystnadsplikt också gäller för ledamot i styrelsen för lokal facklig organisa-
tion med avseende på vad denne fått kännedom om av skyddade uppgifter
genom skyddsombud eller skyddskommittéledamot som utsetts av organi-
sationen.
Den föreslagna ändringen i paragrafens första stycke innebär att den där angivna personkretsen utvidgas så att också den som deltagit i arbetsan-
passnings- och rehabiliteringsverksamhet på arbetsstället enligt 6 kap. 9§
arbetsmiljölagen omfattas av tystnadspliktsreglerna.
Den föreslagna lagregeln skall — enligt kommitténs förslag om ändring
av andra stycket av ifrågavarande paragraf — tillämpas på motsvarande
sätt i fråga om ledamot i styrelsen för facklig organisation med avseende på vad denne har erfarit av skyddsombud, ledamot av skyddskommitté eller av den som har deltagit i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på arbetsstället, om de har utsetts av organisationen.
Kommittén har slutligen föreslagit ett tillägg i den aktuella lagparagrafens tredje stycke, som behandlar arbetsställen i det allmännas verksam-
het. I fråga om den som är skyddsombud, ledamot av skyddskommitté
eller den, som deltar i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet enligt arbetsmiljölagen 6 kap. 9§ — i dess föreslagna nya lydelse — på ett arbetställe i det allmännas verksamhet tillämpas i stället 14 kap. 7, 9 och 1088 sekretesslagen (1980: 100).
Med de föreslagna lagändringarna bör, enligt min mening, tillfredsställande sekretess kunna gälla såväl i fråga om enskilds personliga förhållan-
den som företagets eller sammanslutningens förhållanden.
Den föreslagna ändringen i 7 kap. 13§, första stycket reglerar tystnadsplikten för den som har deltagit 1 arbetsanpassnings- och rehabiliterings-
verksamhet på arbetsstället. Tystnadsplikten skall således också gälla den
som tillfälligt deltar i överläggningar i anpassningsgruppen, utan att för den skull ingå i den. Det kan t.ex. gälla den person som själv berörs av anpassnings- och rehabiliteringsåtgärder, som diskuteras i anpassnings-
gruppen, arbetsledare åt en sådan arbetstagare, en arbetskamrat som fun-
| i 27 Prop. 1984/85: 89
gerar som särskilt stöd åt en arbetstagare, som berörs av anpassningsverksamheten. Det kan även gälla personal från företagshälsovårdscentral.
Den här föreslagna regeln om tystnadsplikt för den som har deltagit i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet är också tillämplig på den som deltar i sådan verksamhet på arbetsställen där arbetstagarna inte är anslutna till en lokal facklig organisation. Förekomsten av en facklig
organisation på arbetsstället är således inte en förutsättning för att lagre-
geln skall gälla.
Den föreslagna ändringen i andra stycket ifrågavarande paragraf innebär att en ledamot i styrelsen för lokal facklig organisation omfattas av tyst-
nadsplikt med avseende på vad han har erfarit av den, som har deltagit i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet.
Den som företräder en facklig organisation i en anpassningsgrupp eller motsvarande organ är i många fall skyddsombud eller Iedamot av skyddskommitté. Det förekommer emellertid också att arbetstagarorganisationen företräds av annan person. Den facklige företrädaren i anpassningsverksamheten deltar i verksamheten i sin egenskap av facklig förtroendeman och inte som enskild person. Det ter sig mot den bakgrunden inte rimligt att den facklige företrädaren inte med övriga ledamöter i styrelsen för den lokala organisationen skulle kunna diskutera principiella frågor som gäller verksamheten eller åtgärder som vidtas. Mot denna bakgrund behövs också föreskrifter om tystnadsplikt för styrelseledamöterna med avseende på vad de erfar av organisationens företrädare i anpassningsverksamheten. Det föreslagna tillägget i andra stycket innebär således att också sådana
fackliga företrädare som inte är skyddsombud eller ledamöter av skydds-
kommitté ges möjlighet att överlägga med sin organisation i principiella
frågor som rör verksamheten.
Samverkanskommittén har vidare föreslagit vissa tillägg i sekretesslagen
för att därigenom få till stånd ett tillfredsställande sekretesskydd också för
verksamhet inom det allmänna. Som statens arbetsmarknadsnämnd har framhållit finns i dag vissa brister vad gäller sekretesskyddet för dem som berörs av verksamhet i de nuvarande anpassningsgrupperna. Enligt samverkanskommitténs förslag skall I4kap. 7§ tredje stycket sekretesslagen
också omfatta den som deltar i arbetsanpassnings- eller rehabiliterings-
verksamhet på arbetsstället. Utan hinder av att förbud gäller enligt sckretesslagen att lämna ut eller utnyttja uppgift får företrädare för arbetstagarorganisation, skyddsombud, ledamot av skyddskommitté eller den som deltar i arbetsanpassningsverksamhet på ett arbetsställe utnyttja uppgiften för sitt uppdrag. Därvid får han dock inte röja uppgiften för annan.
Det föreslagna nya tillägget i paragrafens tredje stycke innebär säledes att den som deltar i anpassnings- och rehabiliteringsverksmhet på arbetsstället enligt 6kap. 9§ arbetsmiljölagen får utnyttja en sekretessbelagd uppgift under förutsättning att han inte därigenom röjer den. Utan denna
föreskrift skulle enligt I kap. 4§ sekretesslagen ett sådant utnyttjande vara
otillätet. Enligt min mening bör samverkanskommitténs förslag till ändring i sck-
retesslagen kompletteras på en punkt. Det gäller möjligheten för en offentlig arbetsgivare att lämna vidare sekretessbelagd information till deltagare i anpassningsverksamhet med stöd av 14 kap. 7§ första stycket sekretessla-
gen. Enligt min mening är det nödvändigt att göra ett särskilt tillägg i den
bestämmelsen i syfte att säkerställa att arbetsgivaren utan hinder av sekretessbestämmelserna i lagen kan lämna ut sådan information som behövs för anpassningsverksamheten. Jag förordar därför att 14 kap. 7§ första stycket sekretesslagen tillförs en ny mening av denna innebörd.
Av andra stycket följer att den som deltar i anpassningsverksamhet på
ett arbetsställe i det allmännas verksamhet på motsvarande sätt som gäller
för den enskilda sektorn har rätt att lämna hemliga uppgifter vidare till ledamot i sin egen fackliga organisations styrelse. om han underrättar
denne om förbudet. I sådant fall gäller förbudet också för styrelseledamo-
ten. 23.12 Utbildning
Vid ett genomförande av de förslag som jag har lagt fram om en ny organisation för arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten för
anställda kommer denna verksamhet att öka i omfattning. Även om sådan verksamhet i stor utsträckning bedrivs redan nu, så kommer ändå betydligt
fler människor att engageras i anpassningsarbetet. Dessa behöver utbildning för uppgiften.
Samverkanskommittén har föreslagit att sådan utbildning skall komma till stånd och har också angivit vilka som bör kunna få utbildning. Det bör
enligt kommittén vara en uppgift för arbetsmarknadens parter att bestämma om utbildningens innehåll och omfattning. Vidare anser kommittén att utbildningen delvis bör kunna finansieras genom arbetarskyddsfonden.
Kommitténs förslag tillstyrks av remissinstanserna. TCO anser dock att utbildningen bör finansieras genom särskilt anslagna medel. Arbetar-
skyddsfonden anser att kommitténs material inte ger underlag för att
bedöma om utbildningskostnaderna ryms inom fondens ekonomiska ramar
utan att inkräkta på annat. Särskild utbildning för alla deltagare i anpassningsgrupper och annan berörd personal kan knappast ske inom ramen för tillgängliga medel. Däremot skulle kompletterande utbildning i anpassningsfrågor i anslutning till etablerade utbildningar av typ Bättre arbetsmiljö — BAM — inte vara något problem ur kostnadssynpunkt. enligt arbetar-
skyddsfonden.
SAF framhåller att parterna på den privata delen av arbetsmarknaden genom sitt samverkansorgan Arbetarskyddsnämnden redan har beslutat att detta stoff skall ingä i grundutbildningen i arbetsmiljö (BAM).
När det gäller utbildningsfrågorna delar jag kommitténs och LÖ: s upp-
fattning att arbetsanpassning och rehabilitering bör kunna vävas in i skyddsombuds- och personalutbildning. En förutsättning för att de berörda > skall kunna nås av utbildning är att utbildningen integreras I annan redan befintlig utbildning. Som jag tidigare har konstaterat ingär dessa frågor redan till stor del i utbildningen av företagshälsovårdspersonal liksom i grundutbildningen i arbetsmiljö för skyddsombud m. fl. Anpassnings- och rehabiliteringsfrågorna bör också kunna tas upp i parternas material om arbetsmiljö och MBL. De medel som finns för den fackliga utbildning som
stöds av arbetarskyddsfonden — årligen ca 100 milj. kr. — bör också kunna stå till förfogande för utbildning i anpassningsfrågor. Som jag tidigare har berört innebär ett genomförande av de här framlagda förslagen om en arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet att arbetsförmedlingen får en förändrad roll, främst vad gäller insatser för
redan anställda. Eftersom skyddskommittéerna är väsentligt fler än de nuvarande anpassningsfrågorna får arbetsförmedlingen betydligt fler partsorgan att samverka med om inplaceringsfrågor m.m. Detta motiverar
särskilda utbildningsinsatser för de berörda inom arbetsförmedlingen.
AMS bedriver sedan många år tillbaka en försöksverksamhet med ut-
bildning av arbetsledare m. fl. på arbetsplatser som sysselsätter anställda
för vilka lönebidrag lämnas. Enligt föreskrifter i regleringsbrev skall utbildningen inriktas på att i samråd med berörda organ på arbetsmiljöområdet öka kunskaperna om arbetshandikapp och individuell arbetsanpassning hos dem som arbetar med arbetsmiljöfrågorna inom företagen. Verksamheten skall också i största möjliga utsträckning inriktas på dem. som arbetar med nyrekryteringsfrågor.
AMS försöksverksamhet syftade ursprungligen till att integrera kunskapsstoff rörande arbetshandikapp m. m. i den ordinarie utbildningen av arbetsledare. Utbildningen har därefter inriktats på de grupper. som enligt de här framlagda förslagen skall svara för arbetsanpassning och rehabilitering samt på personalrekrytcerare. Dessa grupper bör i fortsättningen kunna omfattas bl.a. av sådan utbildning i anpassningsfrågor som stöds med medel från arbetarskyddsfonden.
kunna användas för sådan utbildning av arbetsförmedlingens företrädare i anpassningsverksamheten som behövs i samband med att förändringarna
genomförs. Under budgetåret 1985/86 bör således högst 425 000 kr. kunna användas för ändamålet.
2.3.13¶Arbetshjälpmedel åt handikappade
Bidrag lämnas enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966: 368, ändrad se-
nast 1984:525) till speciella arbetstekniska hjälpmedel som handikappade
behöver för att kunna utföra sitt arbete. Vid anställning av handikappade
eller, om det finns särskilda skäl, för anställda som har blivit handikappa-
de. kan bidrag lämnas till arbetsgivare till sådana särskilda anordningar på
arbetsplatsen som behövs för att den handikappade skall kunna utföra arbetet.
Hjälpmedel som handikappade behöver för sin dagliga livsföring tillhandahålles i princip kostnadsfritt av landstingen genom deras hjälpmedelscentraler, som får bidrag från den allmänna sjukförsäkringen för verksamheten, den s.k. hjälpmedelsersättningen. En viss del av denna ersättning tillförs en fond för drift av Handikappinstitutet, som är ett centralt organ
för hjälpmedelsförsörjningen i landet. Institutet skall bl. a. följa forskningsoch utvecklingsarbetet inom hjälpmedelsområdet, prova och informera om
hjälpmedel samt initiera och stimulera tillverkning av hjälpmedel. Institutet ger också ut en hjälpmedelsförteckning, där sådana hjälpmedel finns
uppförda som institutet rekommenderar landstingen att lämna ut till handi-
kappade.
Sedan den 1 juli 1984 har sjukvårdshuvudmännen också kostnadsansvar för tillhandahållandet av hjälpmedel till handikappade elever i grund- och
gymnasieskola, statlig och kommunal vuxenutbildning samt för handikappade studerande inom högskolan.
Samverkanskommittén har uttalat sig för att landstingen också skall bli ansvariga för arbetshjälpmedel, inklusive särskilda anordningar för handikappanpassning på arbetsplatsen. Kommittén anser dock att frågan bör utredas ytterligare.
Liknande synpunkter har tidigare förts fram av beredningsgruppen för det internationella handikappåret 1981 i dess Handlingsprogram i handi-
kappfrågor (SOU 1982:46). Beredningsgruppen har därvid uttalat att samhället bör sträva efter att förenkla hjälpmedelshanteringen och att målet bör vara att sjukvårdshuvudmännen fär det samlade och fulla ansvaret för all hjälpmedelsverksamhet:
"Den enskilde handikappade behöver då inte ha kontakt med olika
organ I samma typ av ärenden. Vidare underlättas provning och ordination. Den handikappades hjälpmedelsbehov kan bedömas i ett sammanhang. Dessutom underlättar ett sådant system för den handikappade att kunna behälla ett hjälpmedel. som fungerat bra vid övergången från en skolform till en annan eller från utbildning till arbetslivet.”
Handlingsprogrammet har behandlats av riksdagen (Skr 1982/83: 131,
SoU 23 och 27, rskr 226 och 262). I sina remissyttranden över samverkanskommitténs förslag har AMS,
Kommunförbundet, Landstingsförbundet. Samhillsföretag och HCK tillstyrkt att frågan om en huvudmannaskapsförändring utreds ytterligare. Också Försäkringskasseförbundet tillstyrker utredning av frågan, men anser att ersättning för merkostnader i samband med handikapp på sikt bör inordnas i den allmänna försäkringen inom ett samordnat handikappstöd. Handikappinstitutet anser att en omfattande utredning behövs. Troligen behövs också en omfattande resursomfördelning och utbildning. Liksom
SHR anser institutet också att beloppsgränserna för bidrag till arbetshjälpmedel bör slopas.
För egen del kan jag konstatera att det finns starka skäl att överväga en fortsatt saurnordning av hjälpmedelshanteringen. BI. a. har beredningsgruppen för det internationella handikappåret 1981 fört fram flera sådana skäl i det nyss nämnda handlingsprogrammet. Men som samverkanskommittén också har föreslagit behöver frågan om ett ändrat huvudmannaskap för arbetshjälpmedel åt handikappade utredas och övervägas ytterligare. Den arbetsmarknadspolitiska verksamheten med handikappanpassning av arbetsplatsen skiljer sig i vissa delar från verksamheten med hjälpmedel som
används i den dagliga livsföringen eller vid studier. En ombyggnad på en arbetsplats för att öka tillgängligheten för en rörelsehindrad arbetstagare är
exempelvis en åtgärd som till sin karaktär skiljer sig från hjälpmedelsut-
lämning. Jag delar således den uppfattning som förts fram av flera remiss-
instanser, bl.a. Handikappinstitutet, att en noggrann utredning behövs
innan man kan ta ställning till frågan om ett ändrat huvudmannaskap för
arbetshjälpmedlen.
Jag har erfarit att Handikappkommittén också överväger vissa frågor om
arbetshjälpmedel åt handikappade. Vidare har AMS i en skrivelse till
regeringen den 26 september 1984 tagit upp vissa frågor rörande arbets-
hjälpmedel till handikappade skolelever i samband med praktisk arbets-
livsorientering m.m. Styrelsen har därvid behandlat möjligheten att föra över ansvaret för sådant stöd frän arbetsmarknadsverket till skolan eller landstingen. Jag bedömer mot denna bakgrund att det blir anledning att
återkomma till hithörande frågor längre fram.
2.4 Nytt ersättningssystem för företagshälsovården 2.4.1 Inledning.
De nuvarande reglerna för ersättning till företagshälsovård har i huvud-
sak varit oförändrade sedan de infördes i mitten av 1950-talet. Reglerna innebär att en arbetsgivare kan få ersättning via sjukförsäkringen för högst hälften av sina nettokostnader för läkarvård eller andra sjukvårdande
åtgärder. Har företagshälsovården också bedrivit verksamhet av hälsovår-
dande natur utgår ersättning med högst hälften av de sammanlagda netto-
kostnaderna för sjuk- och hälsovårdande åtgärder — under förutsättning
att minst 5054 av dessa utgörs av kostnader för-sjukvård. Om sjukvårdskostnaderna svarar för mindre än hälften av de sammanlagda kostnaderna
skall ersättningen jämkas nedät i motsvarande mån. Denna begränsning för
ersättningsbeloppet kallas allmänt för 50-procentsspärren.
Vid beräkning av ersättningen skall hänsyn tas till kostnader för bl. a. löner för den sjukvårdande personalen, lokaler, städning, inventarier samt
förbands- och förbrukningsmateriel. Kostnaderna för den tekniskt före- 6 Riksdagen [984/85. 1 saml. Nr &9
byggande verksamheten får inte räknas in i beräkningsunderlaget. Arbetsgivarens eventuella intäkter av företagshälsovården, t.ex. anställdas patientavgifter, skall räknas av från de sammanlagda kostnaderna.
Ett villkor för ersättning är att en överenskommelse har träffats mellan arbetsgivaren och allmän försäkringskassa. En sådan överenskommelse gäller som regel fortlöpande.
Principen är att ersättningen bestäms och utbetalas i efterhand. Finns en löpande överenskommelse får dock arbetsgivaren ett förskott som betalas
ut kvartalsvis. Förskottets storlek bestäms av den sammanlagda ersätt-
ningen för närmast föregående år. Efter utgången av varje kalenderår sker:
därefter en slutavräkning med ledning av arbetsgivarens uppgifter om de
faktiska kostnaderna. Konsekvenserna av de nuvarande ersättningsreglerna har uppmärksam-
mats i en rad olika sammanhang. Kritiken har främst gällt den nuvarande kopplingen mellan ersättningens storlek och kostnaderna för den sjukvårdande verksamheten. Att ersättningsreglerna har utformats på detta sätt kan förklaras av att samhällets resurser för hälso- och sjukvård var relativt
begränsade vid den tidpunkt då reglerna fastställdes. Den sjukvård som arbetsgivarna kunde erbjuda sina anställda betraktades därför som ett komplement till samhällets sjukvård.
Sedan ersättningssystemet infördes har emellertid samhällets resurser för hälso- och sjukvården byggts ut avsevärt och i dag finns därför helt
andra möjligheter att täcka behoven av sjukvård. Över tiden har också företagshälsovården byggts ut och dess verksamhetsfält breddats. Par-
terna på arbetsmarknaden har i samtliga centrala arbetsmiljöavtal slagit fast att företagshälsovårdens huvuduppgift är att vara förebyggande. Trots detta intar sjukvården inom företagshälsovården i vissa fall en förhållandevis dominerande ställning, vilket kan förklaras av ersättningsreglernas konstruktion.
Den detaljerade redovisning som ligger till grund för beräkning av ersätt-
ningen till företagshälsovården har också medfört en onödigt omfattande
administration såväl vid företagshälsovårdsenheter som vid försäkrings-
kassor och riksförsäkringsverket. Detta har i sin tur lett till stora eftersläp-
ningar i den årliga slutregleringen av ersättningen.
Jag kommer i det följande att presentera förslag till nytt ersättningssystem för företagshälsovården. Detta överensstämmer till stora delar med
det förslag som i juni 1984 lades fram av en arbetsgrupp i betänkandet (Ds A 1984: 1) Nytt ersättningssystem för företagshälsovärden. I arbetsgruppen
har ingått företrädare för LO, TCO, SAF, Landstingsförbundet samt ar-
betsmarknads-, social- och finansdepartementen. Arbetsgruppens förslag har i allt väsentligt tillstyrkts av remissinstanserna.
Det nya ersättningssystemet innefattar dels regler för beräkning av er-
sättning. dels villkor som bör gälla för att ersättning skall utgå.
När det gäller beräkningen av ersättningen delar jag arbetsgruppens
uppfattning att denna bör delas upp i tre komponenter, nämligen grundersättning, småföretags- och nyvanslutningstillägg. |
Som jag tidigare har framhållit bör det även i fortsättningen vara arbetsmarknadens parter som i första hand ansvarar för och utformar företags-
hälsovårdens innehåll m. m. Enligt min mening bör därför villkoren för ersättning utformas så att de inte begränsar parternas handlingsfrihet att utifrån olika branschers speciella förhållanden anordna bästa möjliga före-
tagshälsovård.
Innan jag övergår till en mer detaljerad redovisning av det nya ersätt- | ningssystemet vill jag kort nämna de viktigaste förändringarna av försla-
get.
För det första innebär förslaget en principiell rätt till ersättning från
samhället under förutsättning att en företagshälsovårdsenhet uppfyller vissa fastställda villkor. Enligt nu gällande regler föreligger ingen automatisk
rätt till ersättning. Denna grundas i stället på avtal mellan försäkringskassa och arbetsgivare/företagshälsovårdsenhet.
För det andra är förslaget utformat så att ersättningen utgår i förhållan-
de till det antal personer, såväl anställda som egen- och ensamföretagare,
som omfattas av företagshälsovården. En sådan konstruktion innebär att den nuvarande kopplingen mellan ersättning och sjukvårdskostnader försvinner och att ersättningssystemet i fortsättningen är verksamhetsneu-
tralt. Förslaget bör vidare bidra till en avsevärt förenklad administration.
De nya ersättningsreglerna bör träda i kraft den I januari 1986. 2.4.2 Beräkning av ersättningen
Arbetsgruppen har enligt sina direktiv haft i; uppdrag att utforma ett förslag till ersättningssystem som stimulerar till förebyggande insatser från företagshälsovårdens sida, beaktar de särskilda problem som gäller för mindre företag och företag i glesbygd samt minskar kostnaderna för administrationen. Arbetsgruppen har vidare haft till uppgift att undersöka om det finns behov av en relativt sett högre ersättning för anställda i speciellt utsatta branscher.
Mot derna bakgrund har gruppen föreslagit ett schabloniserat ersätt- . ningssystem där ersättning utgår i förhållande till det antal personer, med en viss minimiarbetstid, som omfattas av företagshälsovården. Ersättningen skall enligt förslaget beräknas utifrån tre komponenter nämligen grund-
ersättning, småföretagstillägg och nyanslutningstillägg. Ingen remissinstans har haft något att erinra mot arbetsgruppens förslag
att ta bort ersättningens koppling till företagshälsovårdens kostnader. Fle-
ra remissinstanser uttrycker I stället sin tillfredsställelse över förslaget och
den förenkling det innebär jämfört med nuvarande ersättningsregler. -
Flertalet remissinstanser har också tillstyrkt arbetsgruppens förslag att ett nytt ersättningssystem bör bestå av de redovisade ersättningskompon- :
enterna. Likaså anser en majoritet att förslaget kommer att stimulera till'en
Rättelse: S. 93, i styckena tre, fyra och fem har gjorts vissa förtydliganden av
lexten.
Prop. 1984/85: 89 | 84
ökad utbyggnad samt förenkla administrationen. Två remissinstanser, statskontoret och Gävleborgs läns landsting, anser emellertid att förslaget i alltför stor utsträckning tillgodoser dem som redan i dag har företagshälsovård och de är därför tveksamma till om det kommer att påskynda utbyggnaden.
För egen del anser jag i likhet med arbetsgruppen och flertalet remissinstanser att en Övergång till ett schabloniserat ersättningssystem ger många fördelar jämfört med nu gällande ersättningsregler. Jag har tidigare redovisat min syn på företagshälsovårdens arbetsfält och betonat vikten av förebyggande insatser. Det nuvarande ersättningssystemet, där ersättningen bestäms av kostnaderna för den sjukvårdande verksamheten, kan verka " bromsande för en sådan utveckling. Ett ersättningssystem som är neutralt i förhållande till verksamheten kommer, enligt min mening, att förbättra parternas möjligheter att inrikta företagshälsovårdens verksamhet och resurser mot områden som de prioriterar. Därmed torde den förebyggande verksamheten komma att öka.
Dagens stora variationer i ersättning mellan olika företagshälsovårdsenheter kommer att minska om ersättningen beräknas i förhållande till äntalet anslutna personer. Detta är en viktig effekt av det nya ersättningssystemet. Några av remissinstanserna, bl.a. Svenska Kommunförbundet, Försäkringskasseförbundet och Tidningarnas arbetsgivareförening, har pekat på att systemet kan leda till stora ersättningsminskningar för vissa företagshälsovårdsenheter. För egen del vill jag framhålla att ersättningen inte heller i dag står i någon bestämd relation till företagshälsovårdens totala kostnader eftersom den enbart bestäms av den sjukvårdande verksamhetens omfattning. Som arbetsgruppen har pekat på utgår f.n. ingen ersättning alls för förebyggande insatser. som i många fall utgör en väsentlig del
av företagshälsovårdens verksamhet. ”
En annan fördel med ett schabloniserat ersättningssystem är att administrationen bör kunna förenklas avsevärt jämfört med i dag, såväl hos företagshälsovårdsenheter och arbetsgivare som hos olika offentliga organ. Slutligen torde förutsättningarna för den ckonomiska planeringen vid företagshälsovårdsenheterna dessutom kunna förbättras.
I likhet med majoriteten av remissinstanserna ansluter jag mig till arbetsgruppens förslag att ersättningen bör beräknas utifrån komponenterna grundersättning, småföretagstillägg och nyanslutningstillägg. Eftersom det främst är små företag som i dag inte anslutits till företagshälsovården anser jag det tillfredsställande att arbetsgruppens förslag är konstruerat så att det
" bör stimulera anslutningen av små företag.
Jag delar arbetsgruppens uppfattning att många av de faktorer som i dag motverkar en ökad anslutning av små företag till företagshälsovärden inte kan påverkas av utformningen av ett nytt ersättningssystem. Intresset hos små företag för att ansluta sig till företaghälsovård liksom intresset hos redan etablerade företagshälsovårdsenheter för att ansluta små företag kan
emellertid påverkas av de ckonomiska förutsättningarna. När planer finns att etablera helt nya enheter kan utformningen av ersättningsreglerna
också ha stor betydelse.
Den högre ersättningen för nyanslutna företag och småföretag avser alt stimulera såväl arbetsgivare att ansluta sig till företagshälsovård som före-
tagshälsovårdsenhetens vilja att ta emot nya företag. Ersättningen bör utgå
till den som anordnar företagshälsovård. Om den högre ersättningen skall komma företagshälsovårdsenheten eller det anslutna företaget till godo bör
få avgöras av det partssammansatta organ som leder företagshälsovårdsenheten. I många fall bör det vara naturligt att företagshälsovården medger sänkta avgifter för det berörda företaget. Så kan t.ex. vara fallet om en inbyggd central hos en större arbetsgivare vidgar sin service till småföretag på orten. Även höga nyanslutningstillägg till en företagshälsovårdscentral
som domineras av större eller medelstora företag bör kunna leda till sänkta
avgifter för företagen. Å andra sidan finns företagshälsovårdsenheter vilka har småföretag som
dominerande ägare. För dessa torde stimulansen av nyanslutnings- och småföretagstillägg ligga i-att den högre ersättningen sänker kostnaderna totalt för företagshälsovårdsenheten och därmed öppnar möjligheter för
vidgad verksamhet. | Jag anser att de lokala parterna är bäst skickade att bestämma hur den
högre ersättningen skall påverka avgifterna för de anslutna företagen. Flertalet företagshälsovårdsenheter drivs dessutom direkt eller indirekt i
form av aktiebolag eller stiftelser. Från mer allmänna utgångspunkter
änser jag att statsmakterna inte bör reglera ansvarsfördelningen mellan
dessa organs delägare. Det torde också f. n. saknas formella förutsättning-
ar härför. |
Högre ersättning för anställda i särskilt utsatta branscher
Några av remissinstanserna, t.ex. RFV, SAF, statskontoret. SACO/SR, Bygghälsan och Gävleborgs läns landsting, beklagar att arbetsgruppens förslag inte tar hänsyn till att kostnaderna för företagshälsovården varierar avsevärt mellan olika branscher.
Arbetsgruppen har i sitt betänkande övervägt en ersältningsmodell med
ett s.k. branschtillägg. Tillägget skulle utgå för anställda inom branscher
med hög arbetsskadefrekvens enligt statistiken i arbetarskyddsstyrelsens informationssystem om arbetsskador (ISA). Arbetsgruppen har emellertid
funnit så stora problem förknippade med utformningen av ett sådant tillägg
att man ansett att detta inte bör komma i fråga. Problemen gäller främst att
göra en korrekt indelning av branscher efter arbetsskadefrekvens samt att
göra branschtillägget administrativt lätthanterligt.
Många remissinstanser, t.ex. Svenska kommunförbundet. SFO,. Malmö kommun och Älvsborgs läns landsting, delar arbetsgruppens uppfattning
om att det i dag är svårt att på ett godtagbart sätt konstruera ett branschtill-
lägg. Däremot anser t. ex. socialstyrelsen, Försäkringskasseförbundet och
Örebro läns landsting att arbetsgruppens alternativ till branschtillägg borde
ha bearbetats ytterligare. Socialstyrelsen, statskontoret och Försäkrings-
kasseförbundet hoppas att man i framtiden kan komplettera ersättnings-
systemet med ett branschtillägg genom att vidareutveckla ISA-statistiken
och undanröja de administrativa svårigheter som arbetsgruppen anger. LO
anser att ett högre grundbelopp bör erhållas för de grupper som har störst behov ur arbetsskadesynpunkt. Som fördelningsprincip bör man enligt
LÖ: s mening utgå från kollektivavtalens uppdelning på den privata arbets-
marknaden så att cn högre ersättning utgår för anställda som tillhör LO: s
avtalsområden. På den offentliga sektorn måste motsvarande grupper prioriteras.
Jag delar arbetsgruppens uppfattning att det i dag är mycket svårt att
göra en korrekt och rättvis indelning av olika branscher med hänsyn till
arbetsmiljörisker etc. ISA-systemet är f.n. den enda statistikkälla som redovisar arbetsskadefrekvenser. Systemet är ett viktigt instrument för
prioritering av arbetarskyddsstyrelsens insatser. Liksom arbetsgruppen
anser jag det emeHertid tveksamt om ISA-statistiken kan läggas till grund för en bidragsgivning av nu aktuellt slag. Anledningen är att det finns en betydande osäkerhet i registreringen av bl. a. arbetssjukdomar. Dessutom är det endast antalet arbetskador och inte deras svårighetsgrad som redovi-
sas I systemet. För att undvika statistisk osäkerhet skulle därtill indelning-
en behöva göras relativt grov. Branschgrupper med olika arbetsskadefrekvens måste föras ihop och det genomsnittliga antalet arbetsskador för hela gruppen kommer därigenom att avgöra det ev. branschtilläggets storlek. Detta kan innebära att delbranscher med en annan skadeprofil än bran-
schen som helhet riskerar att få för hög eller för låg ersättning i förhållande
till den egna arbetsskadefrekvensen. Slutligen skulle företagshälsovårdsenheterna ställas inför påtagliga svårigheter att korrekt klassificera anslutna företag efter branschtllhörighet.
Jag anser att det inte heller är möjligt. som LO föreslår, att utgå från kollektivavtalstillhörighet vid fördelning av ersättning efter arbetsskadesynpunkt. Det är. som jag senare återkommer till, inte lämpligt att använda kollektivavtal som fördelningsgrund för statligt reglerade ersättningar av
detta slag.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att det f.n. inte är praktiskt möjligt att införa ett ersättningssystem som tar hänsyn till beho-
vet av högre ersättning för särskilt utsatta branscher. Stiftelsen Samhällsföretag har i sitt remissyttrande påpekat att Samhälls-
företagsgruppen har särskilda behov jämfört med den reguljära arbetsmarknaden. Genom att företagsgruppen I huvudsak sysselsätter arbetshandikappade är sjukvårdsbehoven större och därmed företagshälsovärdens sjukvärdskostnader högre än för andra företag. Mot denna bakgrund föreslår man att Samhällsföretagsgruppen skall erhålla en förhöjd grundersättning för sina anställda.
Prop. 1984/85: 89 | 87
Samhällsföretagsgruppen får ett driftbidrag som klart överstiger lönekostnaderna (inkl. lönebikostnader) för de anvisade anställda. Driftbidragets storlek motiveras av att Samhällsföretag i sin verksamhet har betydande merkostnader jämfört med den reguljära arbetsmarknaden till följd av att arbetstagarna är arbetshandikappade. Av denna anledning anser jag det inte motiverat att i detta sammanhang särbehandla Samhällsföretags-
gruppen.
Ersättningskomponenter
Grundersättningen skall utgöra basen i ersättningssystemet. Den skall utgå för samtliga som omfattas av företagshälsovården och som uppfyller de angivna kraven om viss minimiarbetstid m.m. Med hänsyn till att grundersättningen är den enda ersättning som kommer att utgå för samtliga
personer i beräkningsunderlaget bör beloppet sättas relativt högt. Det
ankommer på regeringen att fastställa beloppets storlek. För riksdagens kännedom vill jag emellertid meddela att jag har för avsikt att senare föreslå regeringen att fastställa en grundersättning om 210kr. per person
för år 1986. Småföretagstillägget har till syfte att kompensera för de relativt sett
högre kostnader som företagshälsovården har för löpande service till mindre företag. Jag delar arbetsgruppens bedömning att intresset av att ansluta
små företag, från såväl arbetsgivarnas som företagshälsovårdens sida, sannolikt ökar om ersättningen för sysselsatta i dessa företag är högre än
för övriga sysselsatta.
Tillägget föreslås utgå för upp till 50 arbetstagare i varje företag oberoende av företagets storlek. Stimulansen för de mindre företagen uppnås genom att dessa relativt sett gynnas mer än större företag.
Småförcetagstillägget föreslås vara hälften så stort som grundersättning-
en, dvs. 105 kr. för år 1986.
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt det föreslagna småföretagstillägget och anser att det kommer att underlätta anslutningen av småföretag till företagshälsovården. Några remissinstanser, däribland socialstyrelsen, Statshälsan och Gävleborgs läns landsting, anser emellertid att tillägget endast bör utgå för företag med färre än 50 anställda. Därigenom skulle tillägget kunna höjas och få större betydelse för småföretagens anslutning.
Arbetsgruppen har i sitt betänkande diskuterat ett sådant alternativ.
Konstruktionen skulle emellertid kunna leda till en s.k. tröskeleffekt.
vilket vore mindre önskvärt enligt -arbetsgruppens mening. Den sammanlagda ersättningen för företag med 49 anställda skulle sålunda bli avsevärt högre än ersättningen för företag med 51 anställda. Intresset från företagshälsovärden skulle därför sannolikt minska för att ansluta medelstora företag. Ytterligare ett argument som, enligt arbetsgruppens mening, talar mot konstruktionen är att företagshälsovården riskerar mista den högre ersättningen om ett företag som ligger strax under gränsen 50 anställda får en mättlig personalökning.
Jag delar arbetsgruppens uppfattning att nackdelarna med att endast låta smäföretagstillägget utgå för företag med ett visst antal anställda är så stora att alternativet inte kan förordas. Den föreslagna konstruktionen, som innebär att företagshälsovården får en relativt sett högre ersättning för anställda i småföretag än för anställda i större företag, uppfyller väl syftet att kompensera för de högre: kostnader som uppstår vid service till mindre företag.
Smärföretagstillägget skall beräknas utifrån antalet personer som ett företag ansluter till en och samma företagshälsovårdsenhet. Detta gäller oavsett om företagets verksamhet är uppdelad på flera arbetsställen eller inte.
Om ett företag däremot ansluter sina arbetsställen till olika företagshälsovårdsenheter — t.ex. om företaget har verksamhet på flera orter — utgår småföretagstillägg för upp till 50 anslutna till varje företagshälsovärdsen-
het. För offentliga organ bör samma princip tillämpas. Stat, kommun och landsting bör således var och en betraktas som ett ”företag” vid anslutning av personal från olika förvaltningar till en viss företagshälsovårdsenhet. Detsamma bör gälla företag med samma koncernulthörighet.
Arbetsgruppen har föreslagit att småföretagstillägget till Bygghälsan bör
begränsas. Anledningen är att anslutningen till Bygghälsan inte kräver
något särskilt initiativ från arbetsgivarna eller företagshälsovårdens sida.
Kollektivanställda arbetstagare omfattas automatiskt av Bygghälsans ser-
vice under förutsättning att arbetsgivaren erlägger en av parterna inom
branschen överenskommen avgift via branschens semesterkassa. Bygghäl-
san ansluter i huvudsak anställda i mycket små företag. År 1980 erhöll fler
än 17000 företag service från Bygghälsan. Antalet företag anslutna till övriga typer av företagshälsovård var samma är ca 8300. Arbetsgruppen pekar därför på att om småföretagstillägg skulle utgå även för Bygghälsans anslutna skulle hälsans totala ersättning bli oacceptabelt hög jämfört med andra företagshälsovårdsenheter. där varje enskild arbetsgivare dessutom tar ett initiativ till att ansluta sina anställda. Trots den föreslagna begränsningen medför det nya ersättningssystemet ändå att Bygghälsan, liksom övriga företagshälsovärdsenheter som har hög andel förebyggande verk-
samhet, får ett starkt ökat stöd.
Jag delar arbetsgruppens uppfattning att smäföretagstillägget till Bygghälsan endast bör utgå för 50 kollektivanslutna inom var och en av de tolv regioner. Bygghälsan har uppdelat sin verksamhet på. Bygghälsan ansluter emellertid efter särskild överenskommelse även andra än kollektivanställda inom byggbranschen, s.k. abonnemangsanslutning. Främst gäller det tjänstemän, ensamföretagare och konsulter för vilka avgifter erläggs direkt
till Bygghälsan. Enligt min mening bör Bygghälsan självfallet erhålla såväl
smäåföretagstillägg som nyanslutningstillägg för dessa anslutna eftersom anslutningen förutsätter ett beslut av den enskilde arbetsgivaren.
Nvanslutningstillägget skall minska de höga initiulkostnaderna i samband med nyanslutning av företag till företagshälsovården. Nyanslutning
Prop. 1984/85:89 ' 89
kräver som regel särskilda insatser från företagshälsovärden när det gäller planering, administration, inventering av arbetsmiljöproblem etc.
Jag anser i likhet med arbetsgruppen att nyanslutningstillägget skall utgå för samtliga företag eller arbetsställen som för första gången ansluts till företagshälsovården. Tillägget bör utgöra ett belopp som motsvarar hälften av summan av grundersättning och småföretagstillägg för det nytillträdande företaget. Det är skäligt att tillägget får utgå under de två första åren ett företag är anslutet. Vid personalförändringar, som medför ökning av antalet anslutna efter denna tid. utgår endast grundersättning och eventu-
ellt småföretagstillägg.
När ett företag som är anslutet till företagshälsovärden ombildas, byter
juridisk identitet eller ägare medför detta i de flesta fall inga kostnadskrävande konsekvenser för företagshälsovårdens löpande verksamhet. Det-
samma gäller om formen för en företagshälsovärdsenhet ändras t. ex. om en kommun och privata arbetsgivare slår ihop sina resurser till ett gemensamt bolag eller stiftelse. eller om Statshälsan övertar företagshälsovård som tidigare skötts av affärsdrivande verk. Jag delar därför arbetsgruppens mening att nyanslutningstillägg endast skall utgå vid det tillfälle en arbetsgivare för första gången ansluter sina anställda till företagshälsovården.
Som jag tidigare har nämnt förutsätter anslutningen till Bygghälsan inget särskilt initiativ från arbetsgivarnas sida. Hos Bygghälsans enheter uppkommer inte heller några direkta nyanslutningskostnader. Bygghälsan bör därför, på samma grunder som jag tidigare har anfört beträffande småföretagstillägget, undantas från nyanslutningstillägget för de kollektivanställda som ansluts automatiskt via avgifter till semesterkassan. Detsamma bör gälla företagshälsovårdsenheter som ev. kan komma att byggas upp enligt
liknande finansieringsprinciper.
Jag har i det föregående nämnt att det är regeringens målsättning att 75 2 av de anställda skall omfattas av ersättningsberättigad företagshälsovård
vid 1990-talets början. För att företagshälsovårdens utbyggnad inte skall
bromsas upp I avvaktan på att det nya ersättningssystemet skall börja gälla föreslår jag att nyanslutningstillägget enligt de nya reglerna skall gälla även för nyanslutningar som sker fr.o.m. den 1 juli 1984. Praktiskt innebär detta att nyanslutningstillägget får utgå för dessa företag under år 1986 och
1987.
Personer som skall omfattas av ersättningen
Nuvarande ersättningsregler innehåller inga bestämmelser som begränsar kretsen av företag eller personer som företagshälsovården kan erbjuda service. Parterna bestämmer själva i avtal vilka som skall omfattas av företagshälsovården. I vissa lokala överenskommelser anges att även an-
höriga till anställda samt pensionärer som tidigare har varit anställda vid
företaget skall omfattas av företagshälsovårdens tjänster.
Arbetsgruppen har föreslagit att endast de som är sysselsatta vid ett
företag skall omfattas av det nya ersättningssystemet. Med ” sysselsatt” avser man här inte endast anställda utan också egen- och ensamföretagare. Med ensamföretagare likställs den som utför yrkesmässigt arbete tillsammans med familjemedlemmar om dessa inte är att anse som arbetstagare
och det inte finns någon annan anställd i företaget. Arbetsgruppen moti-
verar sitt ställningstagande med att vid tillkomsten av arbetsmiljölagen
vidgades lagstiftningen till att i princip också gälla ensamföretagare och medhjälpande familjemedlemmar. Samhället har dessutom underlättat för
cnsamföretagare att ansluta sig till företagshälsovård genom att kostnader för detta fr.o.m. inkomståret 1981 är avdragsgilla som omkostnader i rörelsen. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot arbetsgrup-
pens förslag i dessa delar.
Även jag ansluter mig till arbetsgruppens uppfattning att en företagshäl-
sovårdsenhet skall kunna erhälla ersättning endast för dem som är syssel-
satta vid ett anslutet företag. Detta hindrar inte att de lokala parterna också i fortsättningen kan träffa avtal om att företagshälsovården skall erbjuda service även åt andra än sysselsatta, t.ex. pensionärer eller anhöriga. För
dessa kommer emellertid ersättning inte att utgå.
Jag har tidigare nämnt att den fortsatta utbyggnaden av företagshälsovärden också bör omfatta egen- och ensamföretagare. Jag delar därför arbetsgruppens uppfattning att dessa grupper på samma villkor som anställda bör omfattas av ersättningssystemet.
När det gäller deltidsanställda har arbetsgruppen ifrågasatt om ersätt-
ning bör utgå för alla. Arbetsgruppen anser att om ersättning skulle utgå oberoende av arbetstidens längd kommer arbetsgivare med en stor andel anställda med kort deltid att gynnas krafugt framför övriga arbetsgivare. Arbetsgruppen har därför föreslagit att en minimiarbetstid om i genomsnitt 15 timmar per vecka och anställd bör sättas som villkor för ersättning. Arbetsgruppen anser vidare att ett krav bör vara att arbetsgivaren har
erlagt samma avgift till företagshälsovårdsenheten för deltidsanställda som för heltidsanställda. | Några remissinstanser, t. ex. socialstyrelsen och HCK, har avvisat arbetsgruppens förslag om att ersättning endast skall utgå för sysselsatta som arbetar i genomsnitt minst 15 timmar per vecka, Socialstyrelsen anser
t.ex. att sådana villkor kan uppfattas som orättvisa i vissa branscher och
på vissa arbetsplatser där de sysselsattas arbetstider avviker från det
vanliga mönstret och där t.ex. säsongarbete är vanligt. Styrelsen anser vidare att vissa administrativa fördelar skulle kunna uppnås om samtliga sysselsatta omfattas av ersättningen. HCK anser att förslaget ytterligare försvårar för handikappade att träda in på arbetsmarknaden. Andra remissinstanser tillstyrker förslaget men påpekar att denna regel inte innebär att sysselsatta med mindre än 15 timmars veckoarbetstid skall ställas utan-
för företagshälsovårdens service. Arbetarskyddsstyrelsen har ifrågasatt om ersättning inte bör utgå i för-
Prop. 1984/85: 89 | : 91
hållande till antalet arbetade timmar i företaget. Även HCK anser att den totala årsarbetstiden bör utgöra beräkningsunderlag för ersättning. Ett
sådant system skulle emellertid. enligt min mening, knappast gynna bran-
scher med hög andel deltidssysselsatta. Ett system där ersättningen beräk-
nas utifrån det totala antalet arbetade timmar i företagen skulle tvärt om
missgynna branscher som varuhandel, restaurang- och hotellrörelse, banker samt offentlig förvaltning. Enligt arbetsgruppens förslag utgår full ersättning för alla sysselsatta som arbetat minst 15 timmar per vecka. Detta innebär att högre ersättning per anställd kommer att utgå till branscher med många deltidssysselsatta enligt de regler arbetsgruppen föreslår än om ersättning utgår i förhållande till det totala antalet arbetade timmar.
Eti ersättningssystem baserat på antalet arbetade timmar skulle också
kunna öka de administrativa kraven på såväl företag som företagshälso-
vårdsenheter. |
Jag vill i sammanhanget erinra om att även med det föreslagna kravet på
en genomsnittlig arbetstid om 15 arbetstimmar, kommer det absoluta flertalet sysselsatta att omfattas av ersättningsreglerna. Statistiska central-
byrån har på uppdrag av arbetsgruppen tagit fram uppgifter om andelen
sysselsatta med en genomsnittlig arbetstid som understiger IS timmar per vecka. Uppgifterna som är hämtade ur arbetskraftsundersökningen (AKU)
1983 visar att ca 152000 personer. motsvarande 3,656 av de sysselsatta, arbetade mellan en och 15 timmar per vecka. Många av dem är dessutom sannolikt tillfälligt anställda, studerande osv. Offentligt anställda utgjorde en stor del av dem med mindre än I5 timmars genomsnittlig veckoarbetstid. Mot denna bakgrund är det av intresse att notera att Svenska kommunförbundet i sitt remissyttrande accepterar den föreslagna gränsen och att övriga offentliga arbetsgivare inte har haft nägot att erinra mot förslaget.
Redan i dag finns det i olika lagar och avtal begränsningar för anställda med korta delider. Exempelvis krävs för att erhålla medlemsskap i samt rätt till ersättning från erkänd arbetslöshetskassa att man arbetar eller är beredd att arbeta i genomsnitt minst 17 timmar per vecka. Samma arbetstidskrav gäller för kontant arbetsmarknadsstöd (KAS). På motsvarande sätt finns för olika avtalsreglerade pensioner m. m. krav på en viss genomsnittlig arbetstid, t.ex. 16 eller 18 timmar per vecka.
För egen del anser jag det således rimligt att en viss minimiarbetstid per anställd sätts som villkor för att ersättning skall utgå. Gränsen IS timmar
ser jag som väl avvägd. Min ståndpunkt skall inte tolkas så att anställda
med en genomsnittlig veckoarbetstid som understiger I5 timmar inte skall anslutas till företagshälsovård. Kravet om viss minimiarbetstid innebär endast att de inte skall ingå i beräkningsunderlaget när företagshälsovårdsenheterna ansöker om ersättning. Vilka som skall omfattas av företagshäl-
sovård är även i fortsättningen en fråga för parterna att bestämma.
I likhet med arbetsgruppen anser jag att för deltidsanställda som arbetar
mer än 15 timmar per vecka bör ett krav vara att arbetsgivaren har erlagt
samma avgift till företagshälsovården för dessa som för heltidsanställda. Eftersom kravet inte är relevant för företag med inbyggd företagshälsovård bör det kompletteras med att endast personer som har sin huvudsakliga sysselsättning i det berörda företaget skall omfattas av ersättningen.
2.4.3 Villkor för ersättningen
Arbetsgruppen har i sitt betänkande övervägt vilka villkor som en före-
tagshälsovårdsenhet bör uppfylla för att omfattas av det nya ersättningssystemet. Arbetsgruppen föreslär att en principiell rätt till ersättning skall föreligga om en företagshälsovårdsenhet uppfyller de villkor som har fastställts. I dagens system finns, som jag tidigare har redovisat, ingen sådan
principiell rätt.
Flertalet remissinstanser delar arbetsgruppens uppfattning att vissa vill-
kor bör vara uppfyllda för att ersättning skall utgå. Samtidigt råder stor
enighet om att dessa inte får begränsa parternas handlingsfrihet att utforma och anpassa företagshälsovården till förändrade krav och behov.
Även jag delar arbetsgruppens grundläggande uppfattning att villkoren för ersättning måste hållas allmänna för att inte begränsa parternas möjlig-
het att anordna en företagshälsovård som är ändamålsenlig utifrån olika
branschers speciella förutsättningar och behov.
Företagshälsovården har vuxit fram som en gemensam angelägenhet för parterna på arbetsmarknaden. Verksamheten regleras genom centrala ar-
betsmiljöavtal mellan alla större arbetsgivarorganisationer och deras motparter. I avtalen anges riktlinjer för företagshälsovårdens innehåll, organi-
sation och utbyggnad. I samtliga avtal slås fast att företagshälsovårdens huvuduppgift är att vara förebyggande. Jag anser, i likhet med arbetsgruppen, att ett centralt villkor för rätt till ersättning bör vara att förebyggande insatser utgör en viktig del av företagshälsovärdens verksamhet. Därigenom kan ersättningsreglerna bidra till att innehållet i företagshälsovården utvecklas enligt de intentioner som parterna på central nivå har givit
uttryck för. |
De allmänna villkor som arbetsgruppen föreslär skall vara uppfyllda för
alt ersättning skall utgå har hämtats från företagshälsovårdsutredningens
sammanställning av företagshälsovårdens framtida arbetsuppgifter och arbetssätt. Dessa kan sammanfattas enligt följande — opartisk, rådgivande expertfunktion,
— medicinskt och tekniskt samt psykiskt och socialt förebyggande med arbetsmiljön som utgångspunkt.
— integrering i eller annan samordning med det lokala arbetarskyddet, '— partsinflytande på verksamheten, — en sammanhållen resurs sedd från nyttjarnas sida.
Villkoren stämmer väl överens med de huvuduppgifter för företagshälsovården som finns angivna i arbetsmiljöavtalen. Arbetsgruppen föreslår att ett ytterligare villkor bör vara att verksamheten skall drivas med för
ändamålet utbildad personal.
Jag delar arbetsgruppens uppfattning att de villkor som skall uppfyllas för att ersättning skall utgå bör härledas ur de arbetsmiljöavtal eller motsvarande som har slutits på central nivå. Det bör ankomma på regeringen att fastställa dessa i en särskild förordning. Kravet på partssamverkan kan självfallet inte gälla företagshälsovårdsenheter som endast ansluter cgenföretagare och som i övrigt uppfyller ersättningsvillkoren.
Jag har tidigare nämnt att vissa av de personalkategorier som f.n.
arbetar inom företagshälsovården inte har erforderlig utbildning för uppgif-
ten. Det kan dessutom finnas vissa regionala skillnader när det gäller
tillgång till t.ex. företagsläkare och sjuksköterskor. Mot denna bakgrund anser jag att man övergångsvis måste acceptera att vissa företagshälso-
vårdsenheter inte kan uppfylla kravet på ändamålsenligt utbildad personal, t.ex. om företagssjukgymnasten eller företagsläkaren inte har genomgått specialutbildning av det slag som jag tidigare har behandlat. Ersättning bör således utgå om företagshälsovårdsenheten i övrigt uppfyller de angivna villkoren. | Vidare bör ersättningen till företagshälsovården förutsätta att ansluten
arbetsgivare för varje anställd erlägger en fast årsavgift ull anordnaren.
Anordnaren skall härutöver inte debitera arbetsgivare för tjänster som normalt skall lämnas av företagshälsovården enligt centralt arbetsmiljöavtal för branschen. Risken är annars uppenbar att verksamheten ges en sådan inriktning att helhetssynen på bl. a. den förebyggande verksamheten
går förlorad.
Företagshälsovården skall vara en gemensam verkställande resurs för parternas verksamhet med arbetsmiljö- och anpassningsåtgärder på arbetsplatsen. Det är således den samlade verksamheten — utformad i enlighet med parternas avtal om företagshälsovård — som skall utgöra grunden för ersättning till företagshälsovård. Jag återkommer i det följande till frågan om patientavgifter.
Jag delar arbetsgruppens uppfattning att det ovan nämnda villkoret som anger att företagshälsovården skall vara en opartisk, rådgivande expert-
funktion inte är en fråga som kan lösas i samband med regleringen av ersättningen. Denna fråga bör i stället vara en uppgift för parterna i
företagshälsovårdskommittén eller motsv. att bevaka i samband med avtal
om och anslutning till företagshälsovård. I likhet med arbetsgruppen anser jag också att de allmänna villkoren bör kompletteras med krav på att företagshälsovården i nödvändig utsträckning har resurser och kompetens för olika slag av insatser. Arbetsgruppen har föreslagit att arbetärskyddsstyrelsen bör få i uppdrag att närmare
utforma de regler som bör vara uppfyllda för att ersättning skall utgå. De insatser som arbetsgruppen anser att företagshälsovården skall kunna erbjuda är
— miljöinriktade förebyggande insatser (t.ex. olycksfallsförebyggande
verksamhet, ergonomisk utrednings- och åtgärdsverksamhet, arbete
med kemiska och biologiska miljöfaktorer) — individ- och gruppinriktade förebyggande insatser (t. ex. hälsoundersökningar, anpassning av arbete och arbetsplatser, uppföljning av riskgrup-
per) — behandlande verksamhet (t.ex. behandling av olycksfall, arbetsrela-
terad sjukvård, rehabilitering)
— utredning av arbetsskadefall
— information och utbildning.
Några remissinstanser, bl.a. SAF, Tidningarnas arbetsgivareförening och SAV avvisar förslaget att arbetarskyddsstyrelsen skall få i uppdrag att
utarbeta närmare regler för ersättningen. SAF och Tidningarnas arbetsgivareförening anser att myndighetsföreskrifter skulle motverka den flexibi-
litet som behövs för att anpassa företagshälsovården till olika företags och branschers behov. Man motsätter sig därför förslaget att arbetarskyddssty-
relsen skall styra företagshälsovårdens innehåll genom föreskrifter. SAV anser att de allmänna villkor som utgår från arbetsmiljöavtalen är tillräck-
liga och att det inte behövs mer detaljerade regler. Sådana skulle endast
hämma utvecklingen och förhindra en flexibel verksamhet.
För egen del anser jag i likhet med arbetsgruppen och flertalet remissin-
stanser att vissa krav bör ställas på företagshälsovårdens innehåll och
resurser för att ersättning skall utgå. Jag anser att de nyss redovisade
insatserna som företagshälsovården bör kunna erbjuda, bör ligga till grund
för utformningen av dessa krav.
Med hänsyn till vad jag tidigare har anfört om företagshälsovårdens roll när det gäller anpassnings- och rehabititeringsverksamhet på arbetsställena vill jag här särskilt framhålla att ett viktigt krav för ersättning bör vara att företagshälsovården har resurser för sådant arbete. Vidare bör företagshälsovården — som ett led i arbetet med det förebyggande arbetarskyddet — medverka vid försäkringskassornas utredningar i arbetsskadeärenden.
Mot bakgrund av vad jag tidigare har anfört om nödvändigheten av anpassning till olika branschers speciella förutsättningar och behov, är det viktigt att hänsyn tas till de branschspecifika behov som de anslutna
företagen har vid prövningen av om en företagshälsovårdsenhet uppfyller ersättningsvillkoren. Som jag tidigare har pekat på finns det också mycket som talar för att många små företag har andra behov än större företag när
det gäller företaghälsovårdens tjänster. | Jag finner det naturligt att arbetarskyddsstyrelsen får i uppdrag att
utforma tillämpningsföreskrifter till dessa ersättningsvillkor. Jag delar härvid arbetsgruppens uppfattning att det är viktigt att parternas intressen och önskemål beaktas i samband med styrelsens utformning av föreskrifterna.
Styrelsen bör främst ta sikte på att med det nya ersättningssystemets hjälp stödja parternas strävanden att utveckla och bygga ut företagshälsovår-
den. Styrelsens föreskrifter bör därför, utöver de allmänna krav som jag har nämnt, reglera bidragsgivningen i första hand till företag som inte omfattas av kollektivavtal samt egen- och ensamföretagare. I övrigt bör föreskrifterna främst avse den administrativa hanteringen av ersättningen.
Som jag tidigare har berört i samband med mitt förslag om föreläggande i
vissa fall om anslutning till företagshälsovård, får inte regelsystemet utformas så att det begränsar parternas strävanden att utforma företagshälso-
vården med hänsyn till behoven i olika branscher. Om kollektivavtal saknas bör, enligt arbetsgruppens mening, gälla att verksamheten skall
drivas enligt de riktlinjer för företagshälsovård som anges i centrala arbetsmiljöavtal på det privata området. För egen del kan jag ansluta mig til att arbetarskyddsstyrelsen vid sin utformning av tillämpningsföreskrifter utgår från dessa avtal. Arbetarskyddsstyrelsen har i sitt remissvar också
pekat på att kriterierna måste utgå från avtalens normer. Reglerna får,
enligt styrelsens mening, inte bli stelbenta utan tvärtom stimulera till en
önskvärd utveckling mot en mer behovsanpassad företagshälsovårdsser-
vice.
Arbetarskyddsstyrelsen anser att företagshälsovårdsdelegationen, vars verksamhet jag tidigare behandlat, har en naturlig uppgift som rådgivande organ vid utformningen av ersättningsvillkoren. I delegationen finns företrädare för arbetsmarknadens parter och vissa statliga myndigheter. Som jag tidigare har nämnt anser jag det angeläget att parterna ges stort inflytande i styrelsens arbete med dessa frågor. Hur detta samarbete skall organiseras anser jag emellertid vara en verksintern fråga. Oönskade effekter av systemomläggningen
Arbetsgruppen har i sitt betänkande redovisat att det föreslagna ersättningssystemet kan skapa förutsättningar för ett dubbelutnyttjande av försäkringssystemet. Ett sådant dubbelutnyttjande blir möjligt om förctagslä-
kare — för vård som enligt arbetsmiljö- eller företagshälsovårdsavtal skäll utföras av företagshälsovården — remitterar patienter till sig själva i egen-
skap av privatpraktiker eller till andra privatpraktiker.
Genom de nya regler för ersättning till sjukvårdshuvudmännen och privätpraktiserande läkare och sjukgymnaster som träder i kraft den I
januari 1985 torde möjligheterna till dubbelutnyttjande minska på längre
sikt. Ersättningen från sjukförsäkringen till de offentliga sjukvårdshuvudmännen kommer att beräknas schablonmässigt per invånare och innefatta
all öppen sjukvård, dvs. även ersättning till privatpraktiker. Sistnämnda
del kommer att avräknas vid utbetalning av sjukvårdshuvudmännens ersättning. För anslutning av nya privatpraktiker till sjukförsäkringens ersättningssystem skall i fortsättningen krävas tillstyrkan från sjukvårdshuvudmännen. Reglerna kommer vidare att innebära att den ersättning som i dag utgår från sjukförsäkringen till s.k. fritidspraktiker upphör. Ersättningen för dessa tjänster blir i stället en fråga mellan sjukvårdshuvudmännen och den enskilde tritidspraktikern.
För att minska möjligheterna till dubbelutnyttjande föreslår arbetsgruppen att det inte skall vara tillåtet för företagshälsovården att till någon del upplåta sina lokaler till privatpraktiserande läkare eller sjukgymnaster.
Vidare bör parterna i företags- och skyddskommittéer söka motverka att
försäkringssystemet dubbelutnyttjas. Nägra av remissinstanserna har avvisat arbetsgruppens förslag att inte tillåta uthyrning av företagshälsovårdens lokaler till privatpraktiker. KFO
anser att kraven på att lokaler inte får upplåtas inte får bli så härda att ett rationellt kapacitetsutnyttjande och effektiv behovsanpassning förhindras.
Lantbrukshälsan AB redovisar att man i flera fall inte har möjlighet att
anställa sjukgymnaster på heltid. En vanlig lösning är därför att gymnasten
på halvtid arbetar vid företagshälsovården och på halvtid driver privatpraktik i samma lokaler. Cantbrukshälsan menar att detta är ett mycket
praktiskt arrangemang som måste beaktas i ett kommande cersättningssystem. SACO/SR påpekar att på mindre orter kan det vara nödvändigt att kombinera en läkartjänst med en privatpraktik i lokalerna. Ett direkt
förbud mot detta skulle få negativa konsekvenser för företagshälsovården.
SAF, slutligen, anser att det vore dåligt resursutnyttjande att förhindra
uthyrning av lokaler under de tider dä företagshälsovården inte utnyttjar dessa.
Även jag anser att ett förbud mot uthyrning av lokaler till privatpraktiker
skulle kunna få negativa konsekvenser för företagshälsovården. Om en
företagshälsovärdsenhet har bedömts uppfylla de fastställda ersättnings-
villkoren anser jag att den inte bör hindras att upplåta sina lokaler till
privatpraktiker under de tider då företagshälsovården inte utnyttjar dessa. Öm det däremot vid en prövning visar sig att företagshälsovårdsenheten vidtagit arrangemang för att utnyttja båda ersättningssystemen skall detta innebära att ersättningen till företagshälsovärden reduceras eller slopas.
Jag delar emellertid arbetsgruppens uppfattning att sådan sjukvårdande verksamhet som enligt avtal normalt skall ingå i företagshälsovården också skall utföras av denna organisation. Denna service skall således finansieras inom ramen för företagshälsovärdens ersättningssystem och inte tas ut via sjukförsäkringens ersättning till privatpraktiker.
Senare kommer jag att föreslå att RFV och försäkringskassorna även i fortsättningen skall ansvara för utbetalningen av ersällningen. Jag utgår
från att man vid stickprovsgranskningen, i samråd med landstingen, särskilt bevakar att företagshälsovärdsenheter inte systematiskt köper tjäns-
ter utifrån. Jag avser då företagshälsovärdsenheter vars specialister har
liten tjänstgöringsgrad vid enheten, i förhällande till verksamhetens omfattning enligt avtal. samtidigt som de tjänstgör som privat- eller frividspraktiker. Jag utgär vidare från att det bör vara i landstingens intresse att bevaka dessa frågor när de sluter samverkansavtal med privalpraktiserande eller fritidspraktiserande läkare och sjukgymnaster. Som jag tidigare har berört avser jag att förelägga regeringen förslag till ändrad sammansätt-
Prop. 1984/85: 89 : 97
ning av yrkesinspektionsnämnderna. Förändringen innebär att såväl landstings- som primärkommunerna: skall ha egen representation i nämnderna. Därigenom bör landstingens kontroll av ett eventuellt dubbelutnyttjande av försäkringssystemet kunna underlättas. Slutligen anser jag i likhet med arbetsgruppen att det ytterst är en skyldighet för parterna i företagshälso-
vårds- och skyddskommittéerna att bevaka att verksamheten har en lämp-
lig inriktning och att förhindra ett dubbelutnyttjande av försäkringssyste-
met.
2.4.4 Administrativa rutiner m.m.
Prövning av ersättningsvillkor
Arbetsgruppen föreslår att yrkesinspektionsnämnderna skall pröva om
företagshälsovårdsenheterna uppfyller ersättningsvillkoren. Flertalet remissinstanser har tillstyrkt arbetsgruppens förslag. Vissa remissinstanser, t.ex. Svenska företagsläkarföreningen. Lantbrukshälsan AB och
SACO/SR, understryker vikten av att nämnderna förstärks med represen-
tation från företagshälsovårdens olika personalkategorier. .
Några remissinstanser avstyrker arbetsgruppens förslag. SAF anser att
det bör vara tillräckligt att skyddskommittén eller företagshälsovårdskom-
mittén tillstyrker en ansökan för att ersättning skall kunna betalas ut. Svenska kommunförbundet anser att den föreslagna prövningen riskerar att likrikta och konservera företagshälsovårdens verksamhet. Liknande
synpunkter framförs av statens arbetsgivarverk, SHIO-Familjeföretagen
och Tidningarnas arbetsgivareförening. Även Landstingsförbundet uttalar
viss tvekan.
Jag anser, som jag tidigare har anfört. att företagshälsovårdens innehåll och utformning även i fortsättningen skall bestämmas av arbetsmarknadens parter. Jag har också redovisat de villkor som bör vara uppfyllda för
att ersättning skall utgå och därvid framhållit att de bör härledas från
parternas avtal om företagshälsovård. Skälet härför är att inte begränså parternas möjligheter att utforma och anpassa företagshälsovården till förändrade krav och behov. Mot denna bakgrund kan jag inte dela den
uppfattning som några av remissinstanserna har fört fram, nämligen att . yrkesinspektionens prövning skulle innebära ett ingrepp i parternas möjligheter att genom avtal eller på annat sätt fritt påverka företagshälsovårdens
utformning. .
Jag anser emellertid inte att enbart utformningen av kollektivavtal skall avgöra om ersättning skall utgå eller inte. Det nya ersättningssystemet innebär, som jag tidigare har nämnt. att en principiell rätt till ersättning införs. Således kommer all verksamhet som uppfyller fastställda villkor att
ges ersättning. oavsett om den omfattas av kollektivavtal eller inte. Jag har tidigare belyst de villkor som bör uppställas för företagshälsovård som inte
7 Riksdagen 1984/85.1 saml. Nr 89
omfattas av arbetsmiljöavtal. Vidare skall ersättning kunna utgå till egen-
företagare m. fl.. som inte omfattas av något kollektivavtal.
Vid prövningen av om en verksamhet uppfyller ersättningsvillkoren kan vissa tolkningsfrägor komma att uppstå. Lokal part kan t.ex. komma att
ifrågasätta om en viss företagshälsovårdsenhet fortfarande uppfyller ersättningsvillkoren. Vid frågeställningar av detta släg anser jag det naturligt
att beslut fattas av ett offentligrättsligt organ vars beslut kan överklagas
genom besvär hos högre instans.
I detta sammanhang vill jag erinra om att också dagens ersättningssystem innebär en prövning av företagshälsovårdens verksamhet innan ersättning betalas ut. Även om denna prövning av många upplevs som mycket
detaljerad och administrativt svårhanterlig har den inte uppfattats som ett hinder för parternas möjligheter att själva utforma företagshälsovårdens
innehåll. Hindren har i stället ansetts ligga i själva konstruktionen av
ersättningssystemet — främst ersättningens koppling till företagshälsovår-
dens kostnader. Det föreslagna ersättningssystemet bör innebära en för-' bättring i dessa avseenden.
Prövningen bör enligt min mening ske i ett myndighetsorgan med god
kännedom om företagshälsovårdens verksamhet. Som jag tidigare har anfört anser jag att yrkesinpektionsnämnderna i framtiden i högre grad än
f.n. bör kunna fungera som regionala samordningsorgan för företagshälso-
värdens utbyggnad och utveckling. Mot denna bakgrund anser jag det naturligt att också prövningen av om företagshälsovårdsenheterna upp-
fyller ersättningsvillkoren bör vara en uppgift för yrkesinspektionsnämnderna.
Enligt arbetsgruppens förslag skall yrkesinpektionsnämnderna efter framställning från en företagshälsovärdsenhet pröva om enhetens verksamhet och resurser uppfyller de krav som gäller för ersättningen. I fram-
ställningen skall företagshälsovårdsenheten redovisa sinå resurser avseende personal, lokaler etc. Vidare skall enheten redovisa vilka företag som
betjänas, antalet personer som omfattas samt vilka avtal som ligger till: grund för verksamheten. Uppgifter om verksamheten i form av en årsberättelse o.d. bör fogas till framställningen. Arbetsgruppen föreslär slutligen att framställningen skall vara tillstyrkt av företagshälsovårdsenhetens partssammansatta ledningsorgan. t.ex. företagshälsovårds- eller skyddskommitté.
Ett godkännande från yrkesinspektionsnämnden skall. enligt arbetsgruppens förslag, vara tidsbegränsat till tre år. Därefter skall ny prövning göras. Yrkesinspektionsnämnderna föreslås under denna tid vara fria att ompröva sitt godkännande om t. ex. verksamheten har ändrats så att den
inte längre uppfyller gällande villkor och krav. Flera remissinstanser har pekat på att det är angeläget att yrkesinspektionens prövning genomförs under så enkla former som möjligt. RRV anser att en formaliserad uppföljning riskerar att bli resurskrävande, utan att
kunna garantera kvaliteten på företagshälsovårdens verksamhet. Vissa fördjupade punktinsatser kan enligt verkets mening behövas från yrkesinspektionens sida, men dessa är en del av inspektionens tillsynsansvar och behöver därför inte formaliseras. Enligt RRV:s uppfattning bör det i flertalet fall räcka med att företagshälsovården årligen tillställer yrkesinspektionsnämnderna en verksamhetsbeskrivning med de uppgifter som arbetarskyddsstyrelsen föreskriver. Liknande synpunkter framförs av yrkesinspektionen i Stockholms distrikt som anser att kontrollen bör kunna
inskränkas till att tillse att: framställningen från företagshälsovården är
tillstyrkt av skyddskommittén i resp. medlemsföretag samt av det partssammansatta ledningsorganet i företagshälsovärden.
Jag ansluter mig till de riktlinjer för yrkesinspektionsnämndernas prövning som har skisserats av arbetsgruppen. En prövning av verksamheten bör emellertid i första hand göras beträffande sådana företagshälsovårds-
enheter vars verksamhet inte är grundad på centrala avtal. Jag förutsätter att nämnderna normalt godkänner alla företagshälsovärdsenheter som omfattas av centrala arbetsmiljöavtal eller motsvarande och där skyddskommittén resp. företagshälsovårdskommitén tillstyrkt ansökan. Om inte nå-
gondera part har uttalat tveksamhet eller någon av annan anledning har ifrågasatt rätten till ersättning. t. ex. i samband med en revision, förutsätter jag vidare att yrkesinpektionsnämnden normalt förnyar godkännandet när
en treårsperiod har gått till ända. För att åstadkomma en jämnare arbetsbe-
lastning för yrkesinspektionsnämnderna längre fram anser jag att godkännänden inledningsvis bör kunna lämnas för kortare period än tre år.
RRV har i sitt remissvar pekat på att rapporteringen från företagshälsovårdsenheterna kommer att utgöra en viktig informationskälla i yrkesin-
spektionens verksamhet. Jag delar denna uppfattning och anser att arbe- -tarskyddsstyrelsen bör undersöka möjligheterna att utöka de uppgifter om företagshälsovård som i dag registreras i yrkesinspektionens arbetsställeregister. Därigenom skulle statistik rörande verksamhetens omfattning och inriktning kunna föras löpande, vilket socialstyrelsen funnit önskvärt i sitt remissvar.
Arbetarskyddsstyrelsen bör, som tidigare har nämnts, ges i uppdrag att arbeta fram tillämpningsföreskrifter till ledning för yrkesinspektionsnämndernas handläggning av dessa ärenden. Handläggningen bör, vilket arbetsgruppen har betonat, vara likartad i de olika yrkesinpektionsdistrikten. En
likartad handläggning och prövning av ärenden mellan de olika distrikten
kombinerat med en schabloniserad ersättningsmodell bör också ge enhet-
lighet i ersättningens storlek för likartad verksamhet mellan olika delar av landet. Jag har vid överläggningar med huvudmän för företagshälsovården
erfarit att det nuvarande ersättningssystemet medför stora regionala varia-
tioner i ersättning för likartad verksamhet. Vissa yrkesinpektionsnämnder har utsett särskilda beredningsgrupper för företagshälsovårdsfrågor. Arbetsgruppen har pekat på att det inte finns
Prop. 1984/85: 89 . 100
några hinder mot att samtliga nämnder inrättar sådana beredningsgrupper
och att dessa även får i uppgift att bereda ärenden gällande ersättningen till företagshälsovården. Arbetarskyddsstyrelsen har i sitt remissvar uttalat
. tveksamhet till lösningen. Man anser det viktigt att nämnderna i plenum
bedömer ansökningarna. Jag har i det föregående föreslagit en utökning av representationen i yrkesinspektionsnämnderna så att landstingen får egen representation. Det
ankommer på nämnderna att pröva om det trots den breddade representationen finns anledning att inrätta särskilda beredningsgrupper för företagshälsovårdsfrågor. Besluten i ersättningsärenden bör dock alltid fattas av
yrkesinspektionsnämderna i plenum.
Utbetalning av ersättningen
Arbetsgruppen har i sitt betänkande också lämnat förslag till riktlinjer för ansökan om och utbetalning av ersättningen. Förslaget innebär att
ersättningen liksom i dag betalas ut av försäkringskassorna. Ersättningen skall utgå till den som anordnar företagshälsovården. Enligt arbetsgrup-
pens förslag skall ersättningen också i fortsättningen utbetalas förskottsvis. Snarast efter utgången av varje kalenderår skall därefter en slutavräkning göras.
Kassornas administrativa hantering bör enligt arbetsgruppens mening
förenklas avsevärt till följd av de nya ersättningsreglerna. Deras uppgift
kommer att inskränkas till att granska de uppgifter och beräkningar som
företagshälsovårdsenheterna har lämnat in vid ansökan om ersättning.
Arbetsgruppen föreslår dock att vissa rutiner bör införas för kontroll av att de uppgifter som har lämnats om antalet personer som omfattas av före-
tagshälsovården är korrekta. Antalet bör avse ett genomsnitt för året,
grundat på tre mättillfällen. Kontrollen bör, enligt arbetsgruppens mening, ske stickprovsvis.
RFV ifrågasätter i sitt remissvar om kassornas utbetalningsfunktion motiverar att handläggningen av ersättningsärenden fördelas på två myn-
dighetsgrenar. Verket menar att det kan vara en fördel att de instanser som har att bevaka kvaliteten inom företagshälsovården får den kontinuerliga "kontakt med företagshälsovårdsenheterna som ansökningsförfarandet innebär.
För egen del anser jag inte att omläggningen av crsättningssystemet motiverar en uppbyggnad av kamerala resurser hos yrkesinspektionen. Jag vill betona att jag i likhet med arbetsgruppen och flera remissinstanser,
däribland Landstingsförbundet, SAF och Föreningen Teknisk Företags-
"hälsovård, anser att det är mycket viktigt att rutinerna för den löpande
hanteringen vid försäkringskassorna så långt som möjligt förenklas när det
nya ersättningssystemet införs. Granskningen av företagshälsovårdsenheternas ansökningar bör inskränkas till uppgifter av relevans för beräkning av ersättningar. Någon granskning av företagshälsovårdsenheternas eko-
nomiska förvaltning skall således inte ske. Därmed kommer dessa ersätt-
ningsärenden i framtiden att ta i anspråk väsentligt mindre av kassornas
resurser än I dag. |
Det bör, som arbetsgruppen föreslär, räcka med en stickprovsvis kontroll av att de uppgifter som företagshälsovårdsenheterna lämnar som underlag för beräkning av ersättningen är korrekta.
Jag anser att det bör ankomma på regeringen och RFV att närmare utforma regler och förskrifter för försäkringskassornas handläggning av ersättningsärenden.
Besvärsrätt
När det gäller företagshälsovårdsenheternas rätt att anföra besvär över beslut i de ersättningsfrågor som ankommer på försäkringskassorna att pröva har arbetsgruppen föreslagit att RFV bör utgöra första besvärsinstans. Beträffande de frågor som skall handläggas av yrkesinspektionsnämnderna skall företagshälsovårdsenheterna. enligt arbetsgruppens förslag, kunna få nämndernas beslut prövade av arbetarskyddsstyrelsen. RFV:s resp. arbetarskyddsstyrelsens beslut bör, enligt arbetsgruppens mening, kunna överklagas hos regeringen.
REV har i sitt remissyttrande motsatt sig att verket i egenskap av
tillsynsmyndighet för kassorna skall vara besvärsinstans. Verket föreslår
att samma besvärsordning skall gälla som i övriga försäkringsärenden som handläggs av kassorna. Det innebär att besvär över kassornas beslut avgörs av försäkringsrätt. Slutinstans är försäkringsöverdomstolen, som i första hand meddelar prövningstillstånd eller ej.
För egen del anser jag att denna typ av försäkringsärenden vid besvär bör prövas av överordnad myndighet och inte av en förvaltningsdomstol. Skälet är. som jag tidigare har nämnt, att företagshälsovården skall utformas med hänsyn till de behov parterna på arbetsmarknaden upplever som angelägna. Utvecklingen i arbetslivet. med bl. a. införande av ny teknologl, ändrad arbetsorganisation och nya former för samverkan på arbetsplatserna. t.ex. inom ramen för utvecklingsavtal, gör att parterna frän tid till annan också ändrar innehållet i arbetsmiljöavtalen. En anpassning av ersättningssystemet till denna utveckling anser jag bäst gagnas av att berörda myndigheter och i sista hand regeringen ges tillfälle att pröva enskilda ärenden av prejudicerande natur. Jag delar därför arbetsgruppens uppfattning att RFV resp. arbetarskyddsstyrelsen bör utgöra första besvärsinstanser I dessa frågor.
Det är regeringens strävan alt genom delegering och begränsningar av besvärsmöjligheter avlasta regeringen en rad ärenden av löpande karaktär.
Enligt min mening bör man senare pröva förutsättningarna för att låta RFV
och arbetarskyddsstyrelsen vara sista besvärsinstanser. Verken bör dock även på längre sikt ges möjlighet att föra ärenden av prejudicerande natur vidare till regeringen för avgörande. Inledningsvis, innan ersättningssyste-
Prop. 1984/85: 89 | 102
met har inarbetats och praxis hunnit utvecklas. anser jag att besvärsrätt till regeringen bör föreligga. Härigenom får regeringen genom beslut i enskilda ärenden möjlighet att följa utvecklingen och påverka den praktiska utformningen, samt om behov uppstår ev. ändra i reglerna.
Besvärsrätt bör tillkomma anordnaren, dvs. den företagshälsovårdsen-
het till vilken beslutet är ställt. Vidare bör såväl arbetsgivarna som arbetstagarorganisationerna vid de företag som är anslutna till företagshälsovårdsenheten ha rätt att anföra besvär över ersättningsärenden. |
Jug har I frågor rörande försäkringskassornas administration av ersättningen och besvärsmöjligheter över kassornas beslut samrätt med chefen för socialdepartementet.
2.4.5 Finanstering
I dag utgär ersättning till företagshälsovården från sjukförsäkringen
inom den allmänna försäkringen. Sjukförsäkringen finansieras till 857 genom en socialavgift — sjukförsäkringsavgiften — och till 152 genom statsbidrag. Den sammanlagda ersättningen till företagshälsovården upp-
gick år 1982 till 375 milj. kr. Summan motsvarade ca I & av sjukförsäkring-
ens totala utgifter.
Arbetsgruppen har i enlighet med sina direktiv övervägt alternativ till den nuvarande finansieringen av ersättningen till företagshälsovården. Gruppen har vid sina överväganden utgått från den sedan länge acceptera-
de principen att kostnader för förbättringar i arbetsmiljön skall bäras av
produktionen.
En annan utgångspunkt har varit att samhällets kostnader till följd av det nya ersättningssystemet inte får bli högre än de skulle ha blivit om ingen systemförändring hade genomförts. Arbetsgruppen har därvid diskuterat om systemomläggningen skulle kunna medföra en ökad belastning på sjukförsäkringen och de offentliga sjukvärdshuvudmännen. Detta skulle kunna ske om samhällets totala ersättning till företagshälsovården hålls oförändrad, samtidigt som företagshälsovärden minskar den sjukvårdande verksamheten i förhållande till nuläget. Därmed skulle belastningen öka på den allmänna hälso- och sjukvården, varvid samhällets totala kostnader för hälso- och sjukvård skulle öka.
Arbetsgruppen har funnit flera faktorer som talar mot en sådan utveckling. Inriktningen mot ökad andel förebyggande verksamhet inom företagshälsovården torde kräva en rad medicinska insatser. t.ex. i samband med hälsokontroller och arbetsskadeutredningar. Dessutom kommer sannolikt inom flera avtalsområden även i fortsättningen betydande medicinska insatser från företagshälsovårdens sida att krävas, vilka inte strikt kan begränsas till arbetsrelaterad sjukvård. Vidare kommer viss sjukvårdande verksamhet, som i dag utförs inom samhällets primärvårdsorganisation, att i framtiden utföras av nyetablerade företagshälsovårdsenheter.
En utgångspunkt för arbetsgruppen har vidare varit att en ökad satsning
på förebyggande verksamhet på sikt torde medföra en minskad belastning på sjukvården. Detta synsätt ligger, som jag tidigare har belyst. i linje med de tankegångar som har presenterats inom ramen för socialdepartementets
hälso- och sjukvårdsberednings projekt Hälso- och sjukvård inför 90-talet -— HS 90.
Mot denna bakgrund har arbetsgruppen funnit att det sett till de totala resurserna för samhällets hälso- och sjukvård inte finns anledning, att
reducera ersättningen till företagshälsovården i samband med omläggning-
en av ersättningssystemet.
Två huvudalternativ för finansiering av ersättningen diskuteras i betänkandet. Arbetsgruppen har övervägt dels en övergång till finansiering över statsbudgeten, vilket torde förutsätta en skattehöjning, dels en fortsatt finansiering genom socialavgifter. Gruppen har förordat det senare alterna-
tivet främst därför att finansieringen på detta sätt fördelas mer rättvist inom arbetsgivarkollektivet. |
Även bland remissinstanserna råder det stor enighet om att ersättningen även i fortsättningen bör finansieras genom en socialavgift. RRV anser t.ex. att en sådan finansiering avspeglar ansvarsförhällandet mellan staten och företagshälsovärdens huvudmän. Finansiering genom socialavgifter
Arbetsgruppen har också övervägt formerna för en fortsatt finansiering av ersättningen till företagshälsovården genom socialåvgifterna. Ett alternativ är att införa en särskild företagshälsovårdsavgift. Arbetsgruppen
anser emellertid att en sådan konstruktion bör undvikas, då den står i
motsättning till regeringens strävan att förenkla och föra samman avgifter i de offentliga avgifts- och ersättningssystemen.
Arbetsgruppen har därutöver övervägt såväl en fortsatt finansiering
genom sjukförsäkringsavgiften som en överföring av finansieringen till arbetarskyddsavgiften. Gruppen har funnit skäl som talar för båda finansieringsalternativen och tar inte ställning för något av dem.
Bland remissinstanserna räder delade meningar om vilken avgift som skall finansiera ersättningen i framtiden. Några, t.ex. TCO, Försäkringskasseförbundet och KFO förordar en finansiering genom sjukförsäkringsavgiften. Andra, t.ex. RFV. RRV, Statshälsan. LO. SACO/SR och Svenska företagsläkarföreningen förordar finansiering genom = arbetarskyddsavgiften.
För egen del anser jag att finansieringen av samhällets ersättning till
företagshälsovården bör föras över från sjukförsäkringen ull arbetarskyddsavgiften. När det nuvarande ersättningssystemet infördes sågs före-
tagshälsovårdens sjukvårdsresurser som ett komplement till samhällets då
relativt begränsade resurser för hälso- och sjukvård. Samtidigt ansågs
snabb tillgång till vård kunna leda till minskade kostnader för sjukförsäkringen. I dag har den offentliga hälso- och sjukvården emellertid helt andra
Prop. 1984/85: 89 | | 104
möjligheter att täcka behoven av sjukvård. Företagshälsovården har samti-
digt. som jag har berört i det föregående, utvecklats till en integrerad och viktig del av det förebyggande arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna. Det råder bred enighet om att företagshälsovårdens främsta uppgift är att vara a en rådgivande, opartisk expertfunktion till den lokala arbetsmiljöorganisa- :
tionen. |
Mot denna bakgrund anser jag att de ursprungliga motiven för att finansiera ersättningen till företagshälsovården över sjukförsäkringen inte längre gäller. Enligt min uppfattning är det naturligt att finansieringen förs
över från sjukförsäkringsavgiften till arbetarskyddsavgiften, vilken redan i
dag finansierar olika bidrag till parternas arbetsmiljöarbete. Bl. a. lämnas
bidrag till parternas kostnader för utbildning och information beträffande
arbetsmiljö, medbestämmande i arbetslivet och arbetslivsfrågor i övrigt. Avgiften finansierar också bidrag till verksamheten med regionala skyddsombud och utbildning av styrelserepresentanter för de anställda. Genom
arbetarskyddsavgiften finansieras slutligen delar av arbetarskyddsstyrel-
. sens specialutbildning för företagshälsovårdens personal,
Det är, som jag tidigare har nämnt, regeringens målsättning att 754 av de anställda skall kunna omfattas av ersättningsberättigad företagshälsovård vid 1990-talets början. Den procentandel som förs över från sjukförsäkringsavgiften till arbetarskyddsavgiften bör vara så stor att den medger fortsatt utbyggnad. Samtidigt får procentandelen inte vara så stor alt orimliga överskott uppstår under de första åren efter det att det nya ersällningssystemet har trätt I kraft. Jag kommer därför. efter samråd med
chefen för socialdepartementet, att föreslå att arbetarskyddsavgiften, som
i dag utgör 0.155 24 av avgiftsunderlaget, höjs med 0,195 procentenheter
medan sjukförsäkringsavgiften sänks motsvarande, Om utbyggnadstakten
följer parternas och regeringens målsättningar kan ett behov av att höja
avgiften uppstå längre fram. | Ändringen medför behov av vissa ändringar av regeringens föreskrifter om bidrag från arbetarskyddsfonden för utbildning med anledning av lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet och på lagen grundade avtal,
samt bidrag för utbildning av styrelserepresentation för de anställda. Det ankommer på regeringen att besluta om dessa ändringar.
I dag utgår arbetarskyddsavgiften endast som en arbetsgivaravgift. Avgiften ingår således inte i de egenavgifter som hetalas av egenföretagare.
Med hänsyn till att det nya ersättningssystemet också skall omfatta egen-
och ensamföretagare anser jag att den del av arbetarskyddsavgiften som i
fortsättningen skall finansiera ersättningen till företagshälsovården även bör tas ut som egenavgift. Egenavgiften inom sjukförsäkringen bör då sänkas i motsvarande omfattning.
Styrelsen för arbetarskyddsfonden har i sitt remissvar pekat på att om ersättningen skall finansieras över arbetarskyddsavgiften mäste detta konstrueras så att fondens medelsandel av avgiften inte minskas eller sUCCes-
Prop. 1984/85: 89 : 105
sivt urholkas för att täcka företagshälsovårdens bidragsbehov. Jag delar
denna uppfattning. Den del av arbetarskyddsavgiften som skall finansiera
ersättningen till företagshälsovården bör därför föras till ett särskilt konto hos riksgäldskontoret, avskilt från de delar av avgiften som går till arbetarskyddsfonden resp. statsverket. |
Inledningsvis kommer sannolikt de avgifter som inbetalas till kontot att Överstiga den sammanlagda ersättningen till företagshälsovården. Det
överskott som därmed uppstår anser jag bör ackumuleras för att kunna
förbrukas när utbyggnaden nått en högre nivå.
Principer för uppräkning av ersättningsbeloppen
Det nuvarande ersättningssystemet innehåller i princip inga restriktioner när det gäller omfattningen av ersättningen. Genom att ersättningens storlek begränsas av kostnaderna för hälso- och sjukvårdsinsatserna inom företagshälsovården leder volymökningar till följd av t.ex. nyctableringar
samt pris- och lönehöjningar automatiskt till ökade kostnader för samhäl-
let.
Den automatik i kompensationen för kostnadsstegringar som finns i nuvarande ersättningssystem kommer emellertid inte att finnas i det nya systemet där ersättningen utgår oberoende av företagshälsovårdens kostnader. Arbetsgruppen har därför diskuterat hur ersättningsbeloppen skall räknas upp med hänsyn till pris- och löneutvecklingen. Gruppen har dock avstätt från att närmare försöka utforma ett system för värdesäkring av
ersättning. | SS
Flertalet remissinstanser understryker kravet på att ersättningen värdesäkras också i fortsättningen. En rad remissinstanser, bl.a. Kristianstads
läns landsting, Örebro läns landsting, Landstingsförbundet och TCO, har
förordat att ersättningsbeloppen skall justeras efter återkommande överläggningar mellan staten och arbetsmarknadens parter samt landstingsoch kommunförbunden. Andra remissinstanser, t.ex. SFO. Södermanlands läns landsting och SHIO- Familjeföretagen anser att ersättningsbe-
loppen bör kopplas till någon form av index för automatisk värdesäkring.
För egen del vill jag framhälla att det är regeringens målsättning att begränsa indexering av utgifter och automatiska ökningar av statsutgifterna. Av denna anledning kan jag inte förorda en formell värdesäkring av ersättningen till företagshälsovården. Jag anser i stället att frågan om justering av ersättningsbeloppen skall prövas i samband med det ärliga budgetarbetet i regeringskansliet. Innan beslut fattas av regeringen bör emellertid överläggningar ske med arbetsmarknadens parter.
Putientavgifter m.m.
Det finns i dag inga generella regler om patientavgifter inom företagshälsovården. Frågan om patientavgift skall tas ut eller inte avgörs av huvud-
mannen för resp. företagshälsovårdsenhet. År 1980 tog 359 av totalt 639
Prop. 1984/85: 89 . 106
verksamma företagshälsovårdsenheterna ut patientavgifter. Avgifterna uppgick till sammanlagt drygt 13 milj. kr.
Reglerna i det nuvarande ersättningssystemet är så utformade att pa-
tientavgifter som betalas till företagshälsovården skall dras av från kostna-
derna för den ersättningsberättigade verksamheten. Genom denna regel kan företagshälsovården tillgodogöra sig högst hälften av de patientav-
gifter som tas ut. - | Till denna fråga hör också företagshälsovårdens tillämpning av det s.k.
högkostnadsskyddet. I högkostnadsskyddet ingår läkarbesök och läkemedelsinköp samt sjukvårdande behandling och sjukgymnastik. Skyddet in-
nebär att ingen behöver betala för mer än 15 besök eller inköp under en ” tolvmånadersperiod. Patienten ansvarar själv för registrering av vårdbesök
och läkemedelsinköp. Detta sker genom stämpling i ett s.k. I5-kort varvid
läkarbesök och läkemedelsinköp berättigar till hel stämpel och sjukvår-
dande behandling och sjukgymnastik till halv stämpel.
Den som under en I12-månadersperiod har erhållit 15 hela stämplingar på kortet får ett frikort för sjukvård och medicin för den tid som återstår av 12-månadersperioden. IS-kortet och frikortet gäller i dag även för den
avgiftsbelagda företagshälsovården. |
Arbetsgruppen har diskuterat för- och nackdelar med att patientavgifter tas ut av företagshälsovården i samband med sjukvårdande behandlingar.
Ett. argument för patientavgifter är, enligt arbetsgruppens mening, att det . inte bör vara mer ekonomiskt förmånligt att vända sig till företagshälsovärden än till den allmänna hälso- och sjukvården. Vidare torde verksamheten inom företagshälsovården kunna koncentreras mot mer förebyggande in-
satser om patientavgifter tas ut för sjukvårdande åtgärder. Avgiften kan
dessutom ge ett visåt bidrag till finansieringen av företagshälsövården.
Bland argumenten mot patientavgifter kan nämnas att i anställningsförmäåänerna för vissa anställda ingår i många fall en genom avtal reglerad fri
sjukvård. Att sjukvårdshuvudmännen inte är ålagda att ta ut patientav-
gifter talar också mot att företagshälsovården skulle tvingas att ta ut
sådana avgifter. | Arb :Usgruppen anser att det bör ankomma på varje företagshälsovårds-
enhet att besluta om patientavgift skall tas ut för reguljär sjukvård. Om företagshälsovården tar ut patientavgift bör denna motsvara vad som till-
lämpas inom landstingens hälso- och sjukvård i den aktuella regionen för
att det s.k. högkostnadsskyddet skall kunna tillämpas. Företagshälsovär-
dens cventuella intäkter av patientavgifter bör, enligt arbetsgruppens mening. inte päverka ersättningen från samhället. Förslaget har tillstyrkts av
flertalet remissinstanser.
Även jag ansluter mig till arbetsgruppens förslag angäende patientavgifter. När det gäller det s.k. högkostnadsskyddet anser jag att samma regler bör gälla för den ersättningsberättigade företagshälsovården som för
den övriga sjukvården. Det innebär att företagshälsovården, under förut-
sättning att patientavgiften motsvarar vad som tillämpas inom landstinget i den aktuella regionen, skall ge hel stämpel vid läkarbesök och halv stämpel
vid sjukvårdande behandling. På motsvarande sätt skall patienter med frikort för sjukvård och medicin inte vara skyldiga att erlägga patientavgift till företagshälsovården.
Arbetsgruppen har inte diskuterat vilka regler för patientavgifter som
bör gälla i de fall företagshälsovården remitterar patienter till den allmänna
hälso- och sjukvården eller till privatpraktiker. Inte heller diskuterar arbetsgruppen frågan om reseersättning samband med besök hos läkare och sjukgymnaster inom företagshälsovården. .
Jag anser att samma regler för patientavgifter bör gälla för remisser från den ersättningsberättigade företagshälsovården som för övrig hälso- och sjukvård. Det innebär att patienter hos läkare i företagshälsovården i
fortsättningen skall ha rätt till avgiftsfria besök efter remiss på samma
villkor som patienter hos andra läkare. På motsvarande sätt anser jag att patienter hos sjukgymnaster inom ersättningsberättigad företagshälsovård
skall ha samma rätt till reseersättning som gäller vid besök hos övrig hälso-
och sjukvård. Frågorna angående ersättning för resor till företagshälsovär-
den bör beaktas i samband med att sjukreseersättningens framtida utformning avgörs. En försöksverksamhet angående ändrat huvudmannaskap för sjukresor har nyligen påbörjats i några landstingskommuner.
Patientavgifter vid arbetsskada
Genom arbetsskadeförsäkringen ersätts kostnader för läkarvård, sjukhusvärd och läkemedel om arbetsskadan bestär efter samordningstidens slut — 90 dagar. En förutsättning är cmellertid att vården ges av den
offentliga hälso- och sjukvården eller av privatpraktiker som är ansluten
till sjukförsäkringen. Patientavgifter som betalas till företagshälsovården vid värd av arbetsskada ersätts sålunda endast om den enskilde vårdgivaren är ansluten till försäkringen. Socialförsäkringsutskottet har i sitt
betänkande (SfU 1983/84:25) om arbetsskadeförsäkringen uttalat att det är angeläget att frågan om ersättning från arbetsskadeförsäkringen när det
gäller behandlingar inom företagshälsovården fär en lösning.
Arbetsgruppen har i sitt betänkande anfört att företagshälsovården inte bör få ta ut patientavgifter för vård av arbetsskada. Sitt ställningstagande motiverar arbetsgruppen bl. a. med att Sverige år [969 ratificerade Interna- .
.tionella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 121 som föreskriver att
värd av arbetsskada i princip skall vara avgiftsfri. Arbetsgruppen är medveten om att en sådan regel kan medföra besvärliga gränsdragningar mellan arbetskada och icke arbetsskada. För att regeln inte skall bli alltför svårhanterlig menar arbetsgruppen att företagshälsovården skall vara ge-
"nerös vid sin bedömning och i tveksamma fall inte ta ut patientavgift för vården. |
Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt eller lämnat förslaget utan
Prop. 1984/85:-89 108
erinran. Endast SACO/SR anser att patientavgift bör tas ut även för vård av arbetsskador. SACO/SR motiverar sitt ställningstagande med att dessa
patientavgifter kompenseras genom arbetsskadeförsäkringen.
Jag delar arbetsgruppens uppfattning att företagshälsovården inte bör ta
ut patientavgift för värd av arbetsskador. Om företagshälsovärden tagit ut patientavgifter för vård av vad som senare bedöms vara arbetsskada skall
avgiften återbetalas på samma villkor som gäller för vård hos offentliga. huvudmän eller privatpraktuker som är ansluten till sjukförsäkringen. Vad jag nu har anfört föranleder ändring i lagen (1976: 380) om arbetsskadeför-
säkring så att också behandling vid ersättningsberättigad företagshälso-
vård omfattas av arbetsskadeförsäkringens regler i detta avseende.
Jag har i denna fråga liksom i frågor rörande patientavgifter, reseersätl-
ning och högkostnadsskyddet samrått med chefen för socialdepartemen- 101.
2.4.6 Genomförande
Jag anser alt det är angeläget att ersättningssystemet snarast möjligt får
en utformning som svarar mot de krav som har ställts upp av bl.a. före-
tagshälsovårdsutredningen och arbetsmarknadens parter. Av denna anledning anser jag att det nya ersältningssystemet bör träda i kraft den I januari
1986.
Jag avser att föreslå regeringen att ge arbetarskyddsstyrelsen och REV i uppdrag att snarast förbereda omläggningen. |
Det förslag jag har redovisat om nytt ersättningssystem för företagshälsovården är inte avsett alt påverka samhällets sammanlagda ersättning till Statshälsan. Huvuddelen av denna har formen av ett bidrag vars storlek är reglerad i kollektivavtal mellan parterna på den statliga sektorn. Jag förutsätter. efter samråd med chefen för civildepartementet, att parterna kommer att vidta anpassningar i det avtal som gäller, med verkan för tiden från och med det att reformen trätt i kraft.
Flera remissinstanser, bl.a. Svenska kommunförbundet, Försäkringskasseförbundet. Tidningarnas arbetsgivareförening och Malmöhus läns
landsting, har pekat på att vissa företagshälsovårdsenheter kommer att få
en lägre ersättning ull följd av systemomläggningen. Det krävs därför, enligt remissinstansernas uppfattning, vissa bvergångsregler som medger tid för anpassning av verksamheten. |
För egen del anser jag att yrkesinspektionsnämndernas prövning av
företagshälsovårdsenheternas rätt till ersättning bör vara generös under
systemomläggningen. Öm en företagshälsovårdsenhet inte uppfyller de fastställda statsbidragsvillkoren bör yrkesinspektionen ändå kunna godkänna att ersättning utgår, under förutsättning att enheten inom en bestämd tid kompletterar sin verksamhet. Därigenom bör övergången kunna ske smidigt för flertalet företagshälsovårdsenheter.
Prop. 1984/85: 89 ö 109
För att underlätta övergången kommer, som jag tidigare har nämnt, även vissa informations- och utbildningsinsatser att genomföras under våren 1985. |
2.4.7 Den författningsmässiga regleringen av ersättningen till företagshälsovården
Det författningsmässiga stödet för ersättningen återfinns sedan år 1982 i
2 kap. 7§ första stycket lagen om allmän försäkring. Enligt dessa bestämmelser får allmän försäkringskassa träffa avtal med arbetsgivare om ersätt-
ning för kostnader som denne haft för läkarvård eller andra sjukvårdande
åtgärder. De nya ersättningsreglerna kommer att innebära dels en principiell rätt till ersättning för den som anordnar företagshälsovård, dels att ersättningens koppling till företagshälsovårdens kostnader tas bort.
Det nya ersättningssystemet medför också behov av ändringar i lagen (1981:61) om socialavgifter.
Jag skall i det följande kommentera de förslag till lagändringar som har upprättats inom arbetsmarknadsdepartementet.
Ändringarna ilagen (1962:381) om allmän försäkring
Företagshälsovårdsersättningen med de olika beståndsdelar som jag har beskrivit i det föregående. bör enligt mitt förslag finansieras genom arbe-
tarskyddsavgiften. Den ersättning som f. n. utbetalas från sjukförsäkringen enligt 2 kap. 7§ första stycket lagen om allmän försäkring upphör således.
Detta innebär att nämnda stycke upphör att gälla.
Vad jag nu har anfört föranleder ändring i 2 kap. 7§ lagen (1962: 381) om allmän försäkring.
Ändringarna i lagen (1981:691) om socialavgifter
Jag har tidigare under avsnitt 2.4.5 redogjort för hur den nya företagshälsovårdsersättningen bör finansieras. Förändringen innebär att den nuvarande ersättningen från sjukförsäkringen upphör. I stället föresläs finansieringen ske via en förhöjd arbetarskyddsavgift. Denna avgift bör enligt mitt förslag höjas med 0,195 47. Det innebär att arbetarskyddsavgiften kommer att uppgå till 0,35 9% av avgiftsunderlaget. Eftersom sjukförsäkringen, i samband med att det nya ersättningssystemet införs, inte kommer
att ha några utgifter för företagshälsovärd bör sjukförsäkringsavgiften samtidigt sänkas med 0,20 Zz: till 9,30 2 av avgiftsunderlaget.
Ersättningen för företagshälsovård avses även omfatta egenföretagare och ensamföretagare. Dessa grupper betalar f. n. egenavgift till sjukförsäkringen men däremot ingen arbetarskyddsavgift. Det nya ersättningssystemet innebär att en egenavgift i form av arbetarskyddsavgift även kommer att tas ut av egenföretagare och ensamföretagare. Denna avgift bör uppgå till 0,20 av avgiftsunderlaget. Samtidigt bör egenavgiften i form av sjukförsäkringsavgift sänkas till 9,30 72 av avgiftsunderlaget.
Prop. 1984/85: 89 ” | 110
Ändringen i 3 kap. 1§ innebär också att procentsatserna för avgiftsunderlaget anges i paragrafen. Vad jag nu har anfört föranleder ändring i 2 kap. IS, 3 kap. I 8 och 4 kap.
88 lagen (1981:691) om socialavgifter.
3¶Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom arbetsmarknadsdeparte-
mentet upprättats förslag till 1. lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977: 1160) 2. lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100) 3. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter 4. lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring 5. lag om ändring i lagen (1976: 280) om arbetsskadeförsäkring.
Det under 2 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet och de under 3-5 i samråd med chefen för socialdepartementet. . Lagförslagen är av enkel beskaffenhet. Jag anser därför att en lagrådsgranskning inte är påkallad.
4 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
dels att antaga de upprättade lagförslagen, dels att godkänna vad jag har föreslagit om utvidgat skadeansvar för staten
vid yrkesinriktad rehabilitering,
godkänna vad jag har anfört om företagshälsovårdens innehåll, utbyggnad samt personal- och utbildningsbehov, godkänna vad jag har anfört om inriktningen av arbetsanpassningsoch rehabiliteringsverksamheten för arbetshandikappade anställ-
da och arbetssökande,
godkänna förslaget om nytt ersättningssystem för företagshälsovår-
den som jag har förordat att träda i kraft den 1 januari 1986,
bemyndiga regeringen att disponera högst 250000 kr. ur fonden för
arbetsmiljöförbättringar för information i samband med genomförandet av förslagen i propositionen. :
5 Beslut
: Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra-
ganden har lagt fram. -
- a Bilaga I
Sammanfattning av 1976 års företagshälsovårdsutrednings slutbetänkande (SOU 1983: 32) Företagshälsovård för alla.
Bakgrund
Företagshälsovårdsutredningens uppdrag i den del som redovisas i detta betänkande avser översyn av företagshälsovården i fråga om innehåll, organisation, utbyggnad. personal. utbildningsfrågor m. m.
Utredningen tar inledningsvis upp några aspekter på arbetsmiljön och
dess effekter på hälsa och välbefinnande. Det finns fortfarande stora grupper av anställda som upplever påtagliga besvär av brister i arbetsmiljön. Tunga lyft och olämpliga arbetsställningar präglar ännu i dag många
arbetsplatser. Kemiska hälsorisker upplevs i allt högre grad som problem
på arbetsplatserna. Buller är fortfarande en påtaglig olägenhet på många håll. Psykiska och sociala arbetsmiljöproblem ägnas ökad uppmärksamhet.
Utredningen beskriver effekter av brister i arbetsmiljön. Ärligen imräffar ca 100000 olycksfall på arbetsplatserna och det anmäls ca 20000
arbetssjukdomar. Ökad sjukfrånvaro kan ha samband med faktorer i ar-
betsmiljön. Förtidspensionering kan ofta ha sin grund i tidigare härda fysiska arbetskrav och dålig arbetsmiljö. De samhällsekonomiska konsekvenserna i form av produktionsbortfall samt kostnader för sjukersättning och pensioner är betydande.
Den bästa vägen att åstadkomma bättre arbetsmiljö är en effektivt förebyggande verksamhet. Företagshälsovården är den resurs i arbetslivet som
har bäst förutsättningar för detta. Företagshälsovården är således en ound-
gänglig del av modernt arbetarskydd. Den har utvecklats ur äldre tiders industrihälsovård och blivit en medicinsk och teknisk expertresurs i eller i nära anslutning till företagen, inriktad på arbetsmiljön. Företagshälsovårdens uppgift har blivit tekniskt och medicinskt förebyggande verksamhet och i viss utsträckning sjukvårdande och rehabiliterande.
Företagshälsovården har vuxit fram på initiativ av arbetsmarknadens
parter. Den första överenskommelsen om företagshälsovärd slöts mellan SAF och LO 1967. Därefter har arbetsmiljöavtal och överenskommelser om företagshälsovård i en fortgående process slutits inom samtliga scktorer av arbetsmarknaden. I dag omfattas ca 907 av de anställda av sådana överenskommelser. .
Företagshälsovården är en partsobunden utredande och rådgivande ex-
pertresurs. Skyddskommittén (motsv. ), i vilken arbetsgivare och arbetsta-
gare samverkar i arbetsmiljöfrågor. är i princip huvudman för verksamhe-
ten med uppgiften att bl.a. fastställa arbetsprogram och medverka vid
anställning av personal. Arbetsgivarna svarar för kostnaderna med möjlig-. het till viss ersättning från samhället. Företagshälsovården har enligt avtalen kunnat organiseras på olika sätt med hänsyn till företagens förutsättningar. I större företag, landsting,
kommuner och statliga verk finns i regel "inbyggd" företagshälsovård för
de egna anställda. Små och medelstora företag har slutit sig samman och
bildat företagshälsovårdscentraler med uppgift att vara en resurs för medlemsföretagen. I vissa branscher har branschhälsovård anordnats för företag inom branschen. Bygghälsan är därvid unik som rikstäckande branschhälsovård. Den omfattar de flesta anställda i byggnadsbranschen. Dessut-
om förekommer branschhälsovård i en del andra branscher men begränsad
till én eller ett par regioner eller orter. Många landsting har engagerat sig i
extern företagshälsovård för att hjälpa små företag att få tillgång till företagshälsovård. Detta har skett i olika organisatoriska former.
Parternas gemensamma ansvar för företagshälsovården har lett fram till
att ca 2250000 eller närmare 60 av alla arbetstagare har företagshälsovård våren 1983.
Överväganden och förslag
Företagshålsovårdens arbetsfält
Företagshälsovårdsutredningen har ingående analyserat företagshälsovårdens arbetsuppgifter och arbetssätt samt de krav som kan förväntas i framtiden. I kapitel 5 redovisar utredningen vilka arbetsuppgifter företags-
hälsovården bör ha.
Utredningens principiella inställning är inledningsvis att företagshälsovårdens arbetsfält skall vara företagets (motsv.) arbetsmiljö. arbetsförhållanden och förutsättningarna fysiskt. psykiskt och socialt för de människor som har sitt arbete i företaget. Företagshälsovården skall som opartisk. rådgivande expertfunktion medverka till att arbetsmiljön i största möjliga
utsträckning anpassas till människans förutsättningar.
Med den angivna utgångspunkten är det självklart att företagshälsovärden i huvudsak skall vara förebyggande och ha arbetsmiljön som ”patient”. Dess uppgift blir att medverka till att alla de synpunkter beaktas i företaget som har att göra med kraven att anpassa arbetsmiljö och arbetsförutsättningar så att risker och hälsofaror undviks.
. Med hänsyn till att företagshälsvvärden, enligt företagshälsovårdsutredningens uppfattning. är ett viktigt instrument för att förverkliga intentionerna i arbetsmiljölagen anser utredningen, att företagshälsovärden måste
vara integrerad i elter arbeta i nära samverkan med företagens lokala arbetsmiljöorganisation. Den skall vara en del av arbetarskyddet.
Företagshälsovården får därmed skyddskommittén som sin närmaste uppdragsgivare och skall vara en rådgivande, opartisk expertfunktion till
Prop. 1984/85: 89 . 13
den lokala arbetsmiljöorganisationen med skyddskommittén, skyddsombud. arbetsledare m. fl. som ingår i det lokalt organiserade skyddsarbetet. Företagshälsovärden skall inrikta sina arbetsuppgifter och arbetsformer
efter denna förutsättning. Det är därvid väsentligt att företagshälsovärden har kontinuerliga kontakter med skyddskommittén. Det bör säledes vara rutin att någon representant från företagshälsovården är med på kommit-
téns sammanträden för att ge synpunkter på förhållanden som behandlas
samt presentera utredningsresultat m. m. som kan belysa frågeställningar
som tas upp. Idéer till utredningar. åtgärdsprogram m.m. kan givetvis
"också komma från företagshälsovärdens erfarenheter. Företagshälsovårdens roll som rådgivande expertfunktion får inte inne-
bära att den enbart skall arbeta med frågeställningar som uppdragsgivarna kommer med. Tvärtom bör det även vara företagshälsovårdens uppgift att ta initiativ inom expertomrädet och utifrån egna observationer och hypote- ' ser lägga fram uppfattningar och synpunkter som underlag för diskussioner
och förslag till åtgärder. Det är också angeläget att företagshälsovården
kommer med direkta förslag till vilka åtgärder som bör vidtas.
Utredningen anser sammanfattningsvis att följande kriterier bör gälla för företagshälsovård: — Opartisk, rådgivande expertfunktion.
— Medicinskt och tekniskt samt psykiskt och socialt förebyggande med
arbetsmiljön som utgångspunkt (hälsoskydd i arbetslivet). — Integrering i eller annan samordning med det lokala arbetarskyddet.
— Partsinflytande på verksamheten. — En sammanhållen resurs sedd från nyttjarnas sida. :
Företagshälsovårdsutredningen har under arbetets gång kunnat konstatera att det finns ett stort behov. av en samlad redovisning av företagshälso-
skrivning i kapitel 5 för att belysa förevtagshälsovårdens karaktär av hälsoskydd i arbetet och bredden i det arbete som företagshälsovårdens perso-
nal skall utföra. |
Företagshälsovårdens uppgifter kan schematiskt återges på följande sätt.
Miljöinriktade förebyggande insatser som — olycksfallsförebyggande verksamhet — arbete med fysikaliska miljöfaktorer
— arbete med kemiska och biologiska miljöfaktorer
— ergonomisk utrednings- och åtgärdsverksamhet — insatser som rör den organisatoriska och sociala miljön
— allmänhygieniska uppgifter
Individ- och gruppinriktade förebyggande insatser som
— nyanställningsundersökningar — andra typer av hälsoundersökningar
8 Riksdagen 1984/85.1 saml. Nr 89
Prop. 1984/85: 89 A 14
I utredning av exponeringsförhållanden: I anpassning av arbete och arbetsplatser I rådgivning om personlig skyddsutrustning I uppföljning av riskgrupper |
Behandlande verksamhet som
I behandling av olycksfall I akutsjukvård I arbetsrelaterad sjukvård I åtgärder i samband med vissa påfrestningar psykiskt och socialt I rehabilitering
Utredning av arbetsskadefall Information och utbildning Utvecklingsarbete och forskning Planering och samverkan.
Utredningen har ägnat några områden särskild uppmärksamhet i beskrivningen med hänsyn till deras stora betydelse för inriktning och tyngdpunkter i den framtida företagshälsovården. Ett sådant är medverkan i företagens planering. Företagshälsovården bör enligt utredningens uppfattning I betydligt större utsträckning än som nu är fallet gå in i företagens planering och medverka till att arbetsmiljöaspekterna finns med från idéstadiet till och med genomförandet av förändringen. Självfallet skall företagshälsovården inte bära ansvaret för att arbetsmiljön blir rätt utformad. Detta är primärt ett ansvar för arbetsgivare, arbetsledare m.fl. i nära samverkan med de anställdas företrädare. Däremot skall företagshälsovården med sitt expertkunnande ge beslutsfattarna underlag som gör det möjligt att i planeringen också sörja för att arbetsmiljön blir tillfredsställande. Sådana insatser förutsätter kontinuerlig samverkan mellan företagshälsovården och företagens inköpsansvariga och olika planerings- och pro- Jektgrupper m. m. |
Sjukvårdens roll i företagshälsovården är ett annat område som utredningen specialstuderat. Det är enligt utredningens mening av största vikt att smidiga samverkansformer utvecklas mellan företagshälsovården och samhällets hälso- och sjukvård, främst primärvården. Det behövs en bättre kommunikation mellan dessa två kompetensområden så att var och en kan bidra med sina särskilda kunskaper och förutsättningar vid behov av sjukvård. Därvid skall gälla att företagshälsovården bör bidra med sin särskilda kunskap om de arbetsmiljörelaterade aspekterna på diagnos, vård- och rehabiliteringsplanering. Även underlag för försäkringstekniska bedömningar bör kunna hämtas från företagshälsovården.
I övrigt bör givetvis alla de resurser av medicinsk och sjukvårdsteknisk. art som samhällets hälso- och sjukvård förfogar över bära den tunga delen
Prop. 1984/85: 89 | [IS
|
av sjukvården i samverkan mellan dessa två system. Företagshälsovårdens roll i denna samverkan blir speciellt påtaglig i början och slutet av ett sjukdomsförlopp. Den får i stor utsträckning ta på sig den förmedlande rollen i patientens väg mot rätt vårdinstans och rollen som förmedlare av
relevanta miljödata i diagnos- och vårdplaneringsskedet.' Företagshälsovårdsutredningen har i samarbete med Sjukvårdens och
socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) studerat, hur
företagshälsovården och primärvården samverkan i dag och på vilket sätt
samverkan kan förbättras. Projektet och förslag till åtgärder beskrivs när-
mare i en Spri-rapport.
"Utredningen framhåller betydelsen av att företagshälsovården engagerar sig I psykologiska och sociala arbetsmiljöproblem. Utredningen har valt att i en särskild expertbilaga, Psykologiska och sociala uppgifter för företagshälsovården. redovisa ett av underlagen för utredningens ställningstaganden.
Utredningen konstaterar att företagshälsovårdens arbete skall utgå från en helhetssyn på arbetsmiljön. Psykologiska och sociala frågor behöver
ökad uppmärksamhet från företagshälsovården, vilket i en del fall innebär en breddning av det arbetsfält företagshälsovården hittills har haft.
De psykologiska och sociala insatserna skall ha samma syfte som före-
tagshälsovårdsarbetet i övrigt och främst vara inriktade på att förebygga
ohälsa. Företagshälsovården skall därvid vara en av många resurser som kan bidra till att arbetslivets psykiska och sociala problem uppmärksammas, förebyggs och åtgärdas. Företagshälsovårdens insatser skall i första hand gälla hur man i samverkan med arbetsmiljöansvariga kan planera. utforma och förändra arbetsplatsen med hjälp av den kunskap om grundläggande mänskliga behov och reaktioner som tagits fram inom främst beteende- och samhällsvetenskaperna. Psykologiska och sociala insatser skall inte avse enbart enskilda fysiska, tekniska och sociala faktorer i
miljön och de enskilda arbetsuppgifterna. De skall också gälla planering och organisation av arbetsplatsen som helhet eller del av denna.
Utredningen vill betona att det verksamhetsområde som här berörs är under utveckling. Erfarenheter av den : fortsatta verksamheten och de
behov som framgår därur måste i väsentliga delar bilda underlag för de
fortsatta insatserna på området liksom de resurser som behöver avsättas.
Företagshälsovårdens psykologiska och sociala uppgifter måste således
successivt preciseras I nära samverkan mellan arbetsmarknadens parter och företagshälsovårdens personal. Stor uppmärksamhet mäste därvid
ägnas integritetsfrågor för enskilda arbetstagare. Företagshälsovården har en viktig uppgift i anpassnings- och rehabili-
teringsverksumhet inom företagen. Enligt utredningens mening är det väsentligt att företagshälsovården kan förstärka sina insatser på området. De
åtgärder som kan bli aktuella kan vara medicinska men i många fall
tekniskt-ergonomiska, psykologiska och sociala och passar väl in i den
Prop. 1984/85: 89 ” 116
inriktning mot förebyggande verksamhet som företagshälsovärden skall
ha. Det är emellertid en specielt dimension som tillförs denna inriktning när det förebyggande arbetet skall gälla arbetsmiljö-, grupp- och individinriktade åtgärder av så krävande karaktär som det är fråga om när svåra psykiska, fysiska och sociala arbetshinder skall beaktas.
En betydande andel av arbetssjukdomarna har samband med förslitning i arbetet. Enligt utredningens uppfattning har den tekniska utvecklingen inte i tillräcklig omfattning tagit hänsyn till de ergonomiska aspekterna. Utredningen har därför funnit anledning att särskilt uppmärksamma de
ergonomiska frågorna som et område där företagshälsovården kommer
att få betydande uppgifter framöver och där behoven av kvalificerade
insatser är ökande. | | Arbetslivets ökande automatisering och datorisering kommer att ställa
nya krav på insatser av företagshälsovården. Enligt utredningens mening är det av stör vikt att företagshälsovårdens speciella kunnande utvecklas och tas tillvara I samband med planeringen av sådana förändringar i företa-
gen. | Ytterligare ett område där företagshälsovården bör ta på sig ökade
uppgifter i framtiden är arbetsskadeutredningar. Erfarenheterna av försäkringskassornas handläggning av arbetsskadeärenden pekar på behov av en mer kvalificerad och inträngande sambandsbedömning. Företagshälsovården har enligt utredningens uppfattning särskilda förutsättningar att utarbeta underlag som medger en allsidig bedömning av de arbetsmiljötförhållanden som förelegat I det enskilda fallet i relation till den skada eller sjukdom som kunnat påvisas. Det bör också vara en uppgift för företagshälsovården att medverka vid anmälan av arbetsskada. Företagshåälsovårdens utbyggnad och utveckling
I kapitel 6 behandlar utredningen de centrala frågorna om företagshälsovårdens utbyggnad och utveckling. Därvid uppehåller sig utredningen en hel del vid de kvantitativa aspekterna på utbyggnaden men framhäller betydelsen av att kvantitet och kvalitet följs ät i utbyggnaden.
Utredningen konstaterar, att mellan 50 och 6097 av arbetstagarna har
tillgång till företagshälsovård. Ca 1 600000 arbetstagare står utan företagshälsovård. Eftersom det i stor utsträckning är anställda i små företag som inte har tillgång till företagshälsovård och eftersom arbetsmiljöavtal i många fall inte gäller på dessa företag har utredningen ingående analyserat vad som är känt om arbetsmiljön i sådana företag. Som underlag för bedömning av behovet av företagshälsovärd i dessa företag har utredningen ställt samman fakta från en rad undersökningar om arbetsmiljömedvetande och arbetsmiljörisker i små företag. Resultaten framgår av bilaga 3.
Småföretag. En översikt med hänsyn till förutsättningar för och behov av
företagshälsovård. Utredningen har också följt projekt som avser småföretag och företagshälsovård.
Sammanfattningsvis kan utredningen konstatera, att enligt gjorda under-
sökningar skiljer sig arbetsmiljöriskerna i små företag inte särskilt från de
risker som finns i större företag. De små företagen har i stort sett samma arbetsmiljöproblem som större företag i samma bransch. Branschtillhörigheten betyder således mer än storleken på företaget. Därmed är det inte sagt att skillnader skulle saknas mellan små och stora företag. Det finns en
del problem som kan vara vanliga i små företag. Särskilt gäller det sådana
som hänger samman med arbetslokaler, personalutrymmen och ventilation.
Utredningen har inte funnit, att nägon del av arbetsmarknaden, vare sig
det skulle gälla bransch, företagsstorlek eller annan indelningsgrund, kan vara helt utan företagshälsovård, Utredningen anser därför, att det skall
vara en rättighet för arbetstagarna på alla arbetsplatser att i anslutning till den egna arbetsplatsen kunna få opartisk expertmedverkan vid bedömning av arbetsmiljön och dess effekter på hälsan. Det skall gälla såväl befintlig arbetsmiljö som planerad. Det skall också vara arbetsgivarens skyldighet att tilhandahålla och bekosta denna expertmedverkan i form av företagshälsovård. Företagshälsovården skall medverka med expertsynpunkter både som hälsoövervakare i trängre bemärkelse och i sådan planering som leder till ny arbetsmiljö eller anpassning av befintlig. |
Från samhällets utgångspunkt är arbetarskydd inte något som hör sam-
man med anställningsförhållandet. I och med den nya arbetsmiljölagen kom lagstiftningen att vidgas till att i princip också gälla ensamföretagare. medhjälpande familjemedlemmar och personer som utför yrkesmässigt
arbete för gemensam räkning.
Anledningen till vidgningen av arbetsmiljölagstiftningen till att också gälla ensamföretagare var en allmän bedömning att dessa kunde ha arbetsmiljöproblem som var väl så besvärliga som i företag med anställda, Detta gällde särskilt inom jordbruket. Arbetsmiljöutredningen framhöll att allvarliga risker för ohälsa och olycksfall finns för dem som arbetar i jordbru-
ket, oavsett om detta bedrivs som familjejordbruk eller i annan form.
Enligt företagshälsovårdsutredningens mening kan företagshälsovård för ensamföretagare i många fall vara väl så motiverad som för andra grupper. Det finns därför anledning att i den fortsatta planeringen av
företagshälsovårdens utbyggnad för småföretag också beakta de ca 270 000
ensamföretagarnas behov. Givetvis kan det härvid inte bli fråga om annat
än ett frivilligt engagemang från ensamföretagarnas sida.
Utredningen har sett som sin främsta uppgift att lägga förslag som syftar till heltäckande företagshälsovård för landets arbetstagare. Det bör dock vara naturligt att en företagare med anställda som ansluter sig till företags-
hälsovård kan göra detta också för egen del. Så sker redan i dag i stor
utsträckning. Den redovisade inställningen vad gäller ensamföretagare skall uppfattas som en markering att dessa i takt med att resurserna byggs ut skall erbjudas anslutning till företagshälsovården. Detta förutsätts ske
på ett sådant sätt att det inte hindrar att alla arbetstagare erbjuds företagshälsovård inom rimlig tid.
Företagshälsovårdsutredningen har ingående analyserat de förutsättningar som kan finnas för utbyggnad av företagshälsovården till heltäckning. Utredningen har därvid gjort den bedömningen att brist på personal eller andra resurser inte behöver vara ett hinder för utbyggnaden. De hinder och problem som utredningen kunnat identifiera ligger snarare på det strukturella området och är nära förknippade med situationen i små företag, dvs. sådana företag som ”blivit över” vid utbyggnaden av före- "tagshälsovården. Utredningen lyfter därför fram ”småföretagsproblemet” som det som kan hindra utbyggnaden, om inga särskilda insatser görs.
När det gäller den offentliga sektorn finns formella förutsättningar för att företagshälsovården skall byggas ut. Stat. kommun och landsting har för sina respektive verksamheter träffat avtal med arbetstagarna om utbyggnad av företagshälsovärden. Många kommuner och i stort sett alla landsting har byggt ut företagshälsovården. Verksamheten kan i somliga landstings- och primärkommuner behöva få en starkare arbetsmiljöinriktning än den ”personalhälsovård” har som man ibland bedriver. Vidare behöver verksamheten förstärkas på främst den tekniska sidan men också det kan uppnås via avtalen. | > På den statliga sidan finns också avtal som ger underlag för full utbyggnad.
Det samlade utbyggnadsbehovet på den offentliga sektorn rör sig uppskattningsvis om ca 400000 personer. varav ca 50000 kan beräknas ha tillgång till ”företagshälsovård” som inte är komplett.
Anledningen till att man kan se med viss tillförsikt på att utbyggnaden blir heltäckande på den offentliga sidan inom en inte alltför avlägsen framtid är inte endast att det avtalsmässigt finns förutsättningar. En annan betydelsefull faktor är att stat. landsting och kommuner i allmänhet är så stora arbetsgivare inom ct visst geografiskt område att det gär att få underlag för företagshälsovård utan att en lång rad arbetsgivare skall samverka för att skapa de organisatoriska förutsättningarna. Problemen med små företag är långt ifrån så uttalade på den offentliga som i den privata sektorn, även om det förekommer små och ibland utspridda arbetsplatser också inom offentlig sektor.
Inom den privata sektorn är bilden inte så enhetlig och entydig. Man kan konstatera att ca 800000 av de ca 1200000 arbetstagarna inom privat sektor som saknar företagshälsovård kan få sådan via arbetsmiljöavtalen. Av dessa kan upp till 450000 beräknas vara anställda i företag som är medlem i arbetsgivarförening. Förutom SAF avses härmed SFO, KFO, BAO, TA m.fl. arbetsgivarföreningar. Därtill kommer upp till 260000 . arbetstagare som är anställda i företag med hängavtal. Dessa företag ingår således inte i de centrala parternas gemensamma områden men arbetsmiljöavtalet gäller också här. Vidare finns bland de 800000 sådana anställda
Prop. 1984/85: 89 | 119
som har viss service, t.ex. i form av personalläkare, vilket inte kan
klassificeras som företagshälsovård. |
Det finns i dagsläget åtminstone 220000 företag med färre än 50 anställda. Av dessa kan endast uppemot 27000 bedömas ha företagshälsovård. I
många av de mindre företag som saknar företagshälsovård finns arbetsmil-
jöavtal. Men trots att avtal om företagshälsovård således träffats kan arbetsgivaren ibland vara mindre benägen att ansluta sina anställda till befintlig företagshälsovård eller samverka med andra för att bygga upp företagshälsovård. Den beskrivna situationen är väl belagd i projekt och på annat sätt.
Ännu mer komplicerade är förutsättningarna i företag där man inte slutit arbetsmiljöavtal. De beräkningar företagshälsovårdsutredningen gjort visar, att ca 400.000 personer arbetar i företag som saknar arbetsmiljöavtal. I allmänhet är såväl arbetsgivare som arbetstagare i sådana företag vorganiserade. Det finns skäl att räkna med att så gott som samtliga anställda i
”avtalslösa företag” saknar företagshälsovård. Det finns också anledning
att räkna med att inte alla arbetsgivarna i dessa företag kommer att söka
anslutning till företagshälsovård. Företagshälsovårdsutredningen sammanfattar de faktorer som utredningen anser påverkar förutsättningarna att få heltäckande företagshälsovård för små företag på följande sätt. |
— Småföretag saknar ofta organiserat skyddsarbete. — Kunskaperna om arbetsmiljöfrägor och företagshälsovård är ofta brist-
fälliga i små företag. os
= Anslutningen till facklig organisation respektive arbetsgivarorganisation
är inte så god i små som större företag.
— Många småföretag saknar arbetsmiljöavtal. — Arbetsgivarnas benägenhet att ansluta sina anställda till företagshälso-
vård är många gånger inte så stor. — Företagshälsovården är ibland innehållsmässigt mindre väl anpassad för
små företags behov. -
— Det kan vara särskilda organisatoriska och ekonomiska problem förena-
de med att anordna företagshälsovård för många små företag.
— Det saknas samordnings- och samverkansinitiativ för att få i gång före-
tagshälsovård för många små företag. Inom utredningen råder enighet om målet att alla arbetstagare skall omfattas av företagshälsovård inom en tioårsperiod och att även ensamfö-
retagare skall ges möjlighet att ansluta sig till företagshälsovård. Det skulle innebära företagshälsovård för i princip alla arbetstagare samt möjlighet för censamföretagare m. fl. att ansluta sig före mitten av 1990-talet.
Den kommande tioårsperioden behöver användas för att dels i vissa fall konsolidera den befintliga företagshälsovården, dels finna vägar alt bereda
de små företagen företagshälsovård. Att en så läng period kan behövas för
att nå full täckning har också sin förklaring i att den fortsatta utbyggnaden
avser en mycket stor mängd företag som det kan ta viss tid att finna
lämpliga lösningar för. Det är också av stor vikt att kvalitetsfrågorna för företagshälsovården i sin helhet får en framskjuten plats under utbygg-
nadsperioden.
I avsnitt 6.6 går utredningen närmare in på de resurser som står till buds eller bör tillskapas för att säkra utbyggnaden av företagshälsovården enligt
utredningens intentioner. Därvid framhåller utredningen betydelsen av att
befintliga företagshälsovårdsenheter byggs ut. Landstingens och primärkommunernas olika möjligheter att medverka till att små företag får till-
gång till företagshälsovård belyses särskilt. Utredningen föreslår dessutom
en rad åtgärder som syftar till att resurserna genom samverkan m.m. blir
väl utnyttjade och att verksamheten blir ekonomiskt försvarbar såväl
samhällsekonomiskt som företagsekonomiskt. Detta bör kunna ske utan att man för den skull gör avkall på parternas inflytande på verksamheten
eller kvaliteten I den. Utredningen vill särskilt framhålla betydelsen av regional samverkan och lokal planering för att motverka att resurserna
splittras och för att bygga upp verksamheten med beaktande av de skilda behov och förutsättningar som kan finnas i olika regioner.
Enligt företagshälsovärdsutredningens uppfattning kommer utbyggnaden och utvecklingen av företagshälsovården att ställa krav på en rad
åtgärder som kan sammanfattas i följande punkter.
— Företagshälsovårdens innehåll och den organisatoriska uppbyggnaden av verksamheten måste differenticras i större utsträckning för att tillgo-
dose behoven. — Arbetsmarknadens parter samverkar inom respektive avtalsområde och
ansvarar för att utbyggnad sker genom anslutning till befintlig företags-
hälsovård eller till nya företagshälsovårdsenheter som parterna bygger
upp själva eller i samverkan med andra. Parterna måste också samverka
över avtalsgränserna. — Befintlig företagshälsovård, landstingen, primärkommunerna och staten
via Statshälsan medverkar till att små företag får företagshälsovård.
— Företagshälsovården inriktar sin verksamhet på förebyggande ätgärder
riktade mot arbetsmiljön.
— Företagshälsovården och samhällets hälso- och sjukvård samverkar i syfte att komplettera varandra.
— Samhällets ekonomiska stöd till den som anordnar företagshälsovård
ges I sylte att stimulera till en förebyggande inriktning i verksamheten. — Utifrån det övergripande ansvaret för befolkningens hälsa enligt hälsooch sjukvårdslagen förutsätts landstingen med kraft verka för att tillhan-
dahälla företagshälsovård om. inga andra möjligheter står till buds. — Arbetsmarknadens parter, yrkesinspektionen, landstingen m.fl. sam-
verkar regionalt för att samordna strävandena att bygga ut företagshälsovärden till heltäckning samt för att främja utvecklingen av företagshälsovården. Samverkan sker i och i anslutning till yrkesinspektions-
nämnderna, som består av företrädare för arbetsmarknadens parter
samt chefen för respektive yrkesinspektionsdistrikt. — Företagshälsovårdsdelegationen, som är ett centralt samverkansorgan
mellan arbetsmarknadens parter, arbetarskyddsstyrelsen och socialsty-
relsen, fortsätter att vara forum för central samverkan när det gäller |
företagshälsovårdens utbyggnad och utveckling.
Utredningen framhäller också betydelsen av att arbetsmarknadens parter och yrkesinspektionen gör särskilda insatser för att förbättra
skyddsarbetet och arbetsmiljömedvetandet i små företag.
I utredningen har även lagfäst rätt till företagshälsovård för alla arbetstagare diskuterats, innebärande aut arbetsgivarens skyldighet att anordna företagshälsovård skrivs in i lag. Inom den avtalsreglerade sektorn kan finnas svårigheter att övertyga enskilda företag om nödvändigheten att ansluta sig till företagshälsovård. Framför allt kan det vara fallet i samband med hängavtal. Detta kan medföra svårigheter att på ett framgångsrikt sätt fullborda utbyggnaden. Det kan också finnas arbetsgivare som inte är
beredda att stå för de kostnader som en anslutning till företagshälsovård
medför eller av andra skäl ställer sig tveksamma. Det finns därför inom denna sektor behov av ytterligare stöd för den fortsatta utbyggnaden.
Vad gäller arbetsplatser som i dag saknar arbetsmiljöavtal har utredningen inte funnit belägg för att företagshälsovården kommer att byggas ut annat än marginellt och i långsam takt, om inte särskilda åtgärder vidtas.
Mot den redovisade bakgrunden har utredningen övervägt de fördelar och nackdelar som kan vara förenade med att lagfästa rätten till företagshälsovård. En fördel skulle vara att det skulle skapas bättre instrument för att planera och bygga ut företagshälsovården under beaktande av olika
krav på kvalitet och inriktning. En lagstiftning skulle också medverka till
alt arbetsgivare som av t.ex. kortsiktiga. ckonomiska skäl inte vill söka anslutning till företagshälsovård för sina anställda skulle få ikläda sig samma ansvar och kostnader som de arbetsgivare som anordnar eller anslutit sig till företagshälsovård.
De nackdelar som utredningen kan se med en lagstiftning är för det första att arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om företagshälsovärd skulle kunna uppfattas som normerande även för den företagshälsovård som drivs enligt avtalen. Det finns en påtaglig risk att parternas intresse och engagemang skulle avta och att man skulle överlåta ansvaret på myndigheterna. En annan nackdel skulle vara att en lagstiftning för arbetsgivare utan arbetsmiljöavtal skulle kunna leda till att dessa för sin verksamhet skulle kunna åläggas att ta i anspråk företagshälsovårdsresurser innan alla arbets-
tagare med arbetsmiljöavtal fått tillgång till företagshälsovård. . Utredningen har stannat för att inte föreslå att rätten till företagshälso-
vård lagregleras. Utredningen föreslår i stället att de ovan nämnda åtgärderna kompletteras med att yrkesinspektionen riktar särskilda informationsinsatser om företagshälsovård till företag som inte omfattas av arbetsmiljöavtal.
Fyra ledamöter har reserverat sig till förmån för lagfäst rätt till företags-
hälsovård för alla arbetstagare. Enligt reservanterna bör lagstiftning infö-
ras fr. o. m. den I januari 1988.
Personal
Personalfrågor behandlas i kapitel 7. I företagshälsovården måste finnas medicinskt och tekniskt samt psykologiskt och socialt kunnande för att arbetsmiljöproblemen skall kunna angripas på ett allsidigt sätt. I företagshälsovården behövs även administrativt kunnande för alt verksamheten skall fungera. .
Utredningen utgår från att företagshälsovården skall byggas upp och byggas ut med i huvudsak de personalkategorier som i dag finns i verksamheten, dvs. företagsläkare, företagssköterska, skyddsingenjör, företagssjukgymnast. VD (motsv.), sekreterare/assistent och i en del fall beteende-
vetare, undersköterska, yrkeshygieniker och skyddstekniker.
Utredningen framhåller betydelsen av att arbetet i företagshälsovården organiseras så att problemet avgör vilken personal som behöver medverka
vid lösningen. Skyddskommittéer, företagshälsovårdskommittéer, skydds-
ombud, enskilda arbetstagare och arbetsledare m. fl. skall kunna vända sig
till företagshälsovården med sina frågor och problem och känna att före-
tagshälsovården ger svar och service utifrån den samlade kunskap som
finns inom enheten. Företagshälsovårdens förebyggande arbete måste ha
samma målsättning.
Yrkesprofilen hos olika personalgrupper beskrivs med särskild markering av vad det arbetsmiljöinriktade arbetet kräver av t. ex. medicinsk och teknisk personal. Företagshälsovård som medicinskt verksamhetsområde beskrivs som bakgrund till utredningens förslag om att området skall bli självständig medicinsk specialitet. Utredningen pekar på möjligheterna att
vidga i första hand företagssköterskornas arbetsuppgifter. Detta kan ske efter delegering från företagsläkare men bör också kunna ske till följd av de
speciella förutsättningar arbetet i företagshälsovården ger och efter t. ex. utbildningsinsatser. Med hänsyn till att det förebyggande arbetet i före-
tagshälsovården är under utveckling och kan behöva förstärkas ger en
ändrad arbetsfördelning företagsläkarna ökade möjligheter att ägna sig åt
utveckling av det medicinskt förebyggande arbetet. Med företagssjukgym-
nast i arbetslaget ökar också företagshälsovårdens möjligheter att medi-
cinskt i anslutning till belastsningsproblem göra sambandsbedömningar, insatser för anpassning av arbetsplatsen samt program för rehabilitering. Företagshälsovärdsutredningen framhåller den tekniska verksamhetens särart i företagshälsovården i förhållande till de insatser som tekniker i
linjen respektive vid yrkesinspektionen svarar för. Företagshälsovårdens tekniska insatser vid planering och projektering betonas. Arbetsfördelning mellan skyddsingenjör. yrkeshygieniker och skyddstekniker redovisas med markering av att skyddsingenjören tekniskt bör ha huvudansvaret i verksamheten. |
Prop. 1984/85: 89 123.
Utredningen konstaterar, att företagshälsovärdens personal måste ha ökad beredskap att uppmärksamma. förebygga och i övrigt angripa psykologiska och sociala arbetsmiljöproblem. De psykologiska och sociala frågornas tyngd och karaktär kan variera från arbetsplats till arbetsplats och | därmed även behovet av kompetens för dessa uppgifter. Enligt utredningens uppfattning bör man så långt det är möjligt integrera de nya uppgifterna
i den medicinska och tekniska personalens uppgifter. Som komplettering till medicinsk och teknisk personal med viss kompetens, t.ex. inhämtad
genom efterutbildning, kan det i somliga företagshälsovårdsenheter bli aktuellt med personal som har sin yrkesprofil inom det beteendeveten-
skapliga området. De administrativa uppgifterna i företagshälsovården kan behöva upp-
märksammas, konstaterar utredningen, och pekar på behovet av personal för såväl administrativa ledningsuppgifter som för den löpande administrationen. |
I avsnitt 7.3 redovisar utredningen sin syn. på hur personalbehovet i företagshälsovården skall kunna tillgodoses med beaktande av den arbets-
fältbeskrivning som gjorts och med målet att alla arbetstagare skall ha tillgång till företagshälsovård om tio år. Utvecklingen av arbetsmarknaden
och inom arbetsmiljöområdet är sådan att man i dag inte med säkerhet kan
"förutse vilken personalsammansättning och personaltäthet som är mest ändamålsenlig i företagshälsovården om tio år. Utredningens övervägan-
den bygger på genomsnittliga beräkningar och fär inte uppfattas -som
normtal för personalbemanningen i företagshälsovården. Här får man utgå
från varierande behov, inte minst efter den mera ingäende behovsanalys som utredningen föreslår skall göras generellt och särskilt i den fortsatta utbyggnaden.
Enligt företagshälsovårdsutredningens uppfattning är tre personalkategorier oundgängligen nödvändiga i företagshälsovården. Det är företagsläkare, företagssköterska och skyddsingenjör. När det gäller företagsläkare räknar utredningen med att läkartätheten skulle kunna minska i den fortsatta utbyggnaden av företagshälsovården av följande skäl. | — Samhällets hälso-- och sjukvård har under senare år byggts ut och
planeras att bli bättre bemannad och tillgänglig än tidigare. Den beräk-
nas kunna avlasta företagshälsovården sjukvårdande uppgifter. = Företagssköterskorna bör anförtros vidgade uppgifter inom företagshäl-
sovårdens medicinska arbetsfält med den avlastning detta kan innebära
för företagsläkarna.
— I den fortsatta utbyggnaden av företagshälsovården finns 1 vissa fall
mindre behov av medicinska företagshälsovårdsinsatser än i den före-
tagshälsovård som hittills byggts ut.
— Företagssjukgymnaster rekryteras till företagshälsovården och kan i
viss utsträckning avlasta läkarna uppgifter.
Utredningen drar slutsatsen att med nuvarande antal utbildningsplatser
skulle det vara möjligt att 1993 ha byggt ut företagshälsovården till heltäckning för landets arbetstagare med i genomsnitt en företagsläkare per drygt 3000 till företagshälsovården anslutna personer. Utsikterna att rekrytera läkare till företagshälsovården bedöms vara goda.
Motlsvarande bedömning görs när det gäller företagssköterskor. men i det fallet räknar utredningen med i genomsnitt en företagssköterska per ca 1 500 anslutna. dvs. ett ökat inslag av företagssköterskor.
Rekryteringssituationen för skyddsingenjörer bedöms också som god. Utredningen föreslår viss utökning av antalet utbildningsplatser för | skyddsingenjörer för att därmed säkra att utbyggnaden kan genomföras med samma genomsnittliga antal skyddsingenjörer som i dagsläget, dvs. en skyddsingenjör per ca 2000 anslutna.
Utredningen ser även företagssjukgymnasten som cen viktig resurs men konstaterar, att bristen på utbildningsplatser kan hindra att ett önskvärt antal företagssjukgymnaster utbildas. Detta skall emellertid enligt utredningens uppfattning inte behöva hindra utbyggnaden. Företagshälsovärdsdelegationen förutsätts verka för att fler utbildningsplatser kommer fram.
Utredningen är inte beredd att kvantifiera behovet av beteendevetare under den kommande tioärsperioden utan föreslår att delegationen följer utvecklingen och kommer med förslag.
I avsnitt 7.4 belyser utredningen behörighets- och meritvärderingsfrä-
gor. Utredningen anser, att man av bl. a. kvalitetsskäl bör sträva efter att
ha samma behörighetsreglering för den medicinska personalen i företagshälsovården som för medicinsk personal inom den offentliga hälso- och 'sjukvärden. Regleringen innebär i allmänhet krav på viss utbildning för att inneha tjänst. Enligt utredningens mening bör den behörighetslag som är under utredning öppna möjlighet för sådana regler också i företagshälsovården.
I avvaktan på att praktiska och författningsmässiga förutsättningar för behörighetsreglering skapas bör tillämpningen av de rekommendationer som företagshälsovårdsdelegationen utfärdat stramas upp.
Företagshiälsovårdsdelegationen bör också utfärda rekommendationer
med krav på viss utbildning för tekniker som skall anställas i företagshälsovärden. Lagreglering anses inte påkallad i det sammanhanget.
Meritvärdering vid tjänstgöring som företagsläkare har länge uppfattats som ett problem. Läkare har ibland framhållit, att de varit tveksamma att
gå in i företagshälsovården, eftersom de befarat att inte få tillgodoräkna sig
sådan tjänstgöring om de senare skulle vilja övergå till tjänst inom den allmänna hälso- och sjukvården. Problemet kan vara likartat för annan medicinsk personal.
Meriter som förvärvats exempelvis som företagsläkare i en privat företagshälsovärdsenhet kan enligt gällande lagstiftning inte automatiskt tillgodoräknas som tjänsteår i samband med tillsättning av offentligt reglerade läkartjänster. Hittills har framställningar från läkare som är verksamma
,
Prop. 1984/85: 89 | 125
inom privat företagshälsovård och som hos socialstyrelsen begärt tjänsteårsrätt varit sparsamma. I de fall läkare begärt tjänsteårsrätt har de dock
erhållit sådan. Utredningen anser, att det nuvarande meritvärderingssystemet har en
rad negativa konsekvenser för företagshälsovården. eftersom det är ”snå-
utredningen positivt på socialstyrelsens förslag att det särskilda tjänsteärs-
rättsbegreppet slopas. Det skulle därvid bli möjligt att helt jämställa tjänstgöringar inom olika verksamhetsområden, oavsett om dessa fullgjorts inom offentlig hälso- och sjukvård eller inom t. ex. företagshälsovård.
Utbildning
Utredningen behandlar i kapitel 8 utbildning för företagshälsovårdens personal. Som utgångspunkt för förslagen om den framtida utbildningen har utredningen formulerat följande principiella krav. — En anpassning till det vanliga systemet för grund- eller vidareutbildning
som gäller motsvarande yrkesgrupper inom andra områden skall efter-
strävas.
— Den framtida företagshälsovärdsutbildningen skall vara generell med
hänsyn till förhållandena inom arbetsmarknaden. Branschinriktad ut-
bildning anordnas endast på efterutbildningsniväå.
> Praktik eller handledd praktisk tjänstgöring skall utgöra ett väsentligt
inslag i den framtida företagshälsovårdsutbildningen. > Utbildningen i företagshälsovård bör, för att bli lätt tillgänglig för de
studerande, spridas geografiskt och anordnas även på andra orter än
Stockholm, Umeå och Jönköping. ”Utbildningscentra” med utbildning
för två eller fler kategorier befattningshavare i företagshälsovärden skall
eftersträvas.
> Utbildningarna skall utformas och dimensioneras så att den pågående
utbyggnaden av företagshälsovården inte stannar upp utan kan fortsätta
i åtminstone nuvarande takt. .
—- Företagshälsovårdens personal skall vara utbildad för arbete i företags-
hälsovården före anställning. .
Utredningen föreslår. att företagsläkarutbildningen anordnas inom det reguljära vidareutbildningssystemet för läkare och att företagshälsovård blir medicinsk specialitet. Vidareutbildningen skall omfatta fyra och ett
halvt års praktisk tjänstgöring varav 18 månader företagshälsovård. 18 månader allmänmedicin, 12 månader internmedicin och 6 månader allmän
psykiatri. Vissa utbytesmöjligheter skall finnas. Till utbildningen skall
knytas nio veckor:teoriundervisning i huvudsak bestående av arbetar-
skyddsstyrelsens nuvarande specialutbildning för företagsläkare. I utbild-
ningen föreslås också ingå tre s.k. NELV- kurser. Utredningens förslag innebär att s. k. FV-block för företagsläkare inrät-
tas. Detta förutsätter att landstingen och arbetsgivarna är beredda att
Prop. 1984/85: 89 oo i 126
inrätta utbildningstjänster och ställa upp med handledning inom respektive område. Utredningen räknar med att det vid fullt utbyggd specialistutbild-
ning kommer att behövas ca 90 FV-block per år. Förslaget innebär att företagsläkarutbildningen i sin nuvarande form trappas ned i takt med att FV-block och utbildningstjänster inrättas. Där-
vid förutsätts att arbetarskyddsstyrelsens teoretiska kurser i företagshälsovård går in som en del i den nya utbildningen. .
Utredningen föreslår, att socialstyrelsen får i uppdrag att med ledning av utredningens förslag skyndsamt utforma den medicinska specialiteten företagshälsovård samt lägga förslag om att sådan inrättas. Arbetet bör bedrivas i nära samverkan med arbetarskyddsstyrelsen och den därtill
knutna företagshälsovårdsdelegationen. Eventuella samordningsmöjlig-
heter mellan företagsläkarutbildningen och yrkesmedicinarutbildningen skall tas till vara.
Den framtida företagssköterskeutbildningen bör enligt utredningens mening förbereda för ett vidgat arbetsfält för företagssköterskorna. Vidarcut-
bildningen till företagssköterska bör därför på sikt utökas till att omfatta 40 poäng och bygga på den nya grundutbildningen för sjuksköterskor om 80
poäng. hälso- och sjukvårdslinjen i högskolan, samt minst två års arbete
som sjuksköterska. Av den föreslagna vidareutbildningens 40 poäng bör ca
15 bestå av praktik i företagshälsovård och ca 25 av teoretisk utbildning.
Utökningen till 40 poäng av företagssköterskeutbildningen bör ske i takt
med att sjuksköterskor utbildas enligt de nya utbildningsplanerna för
hälso- och sjukvårdslinjen. Första kullen sjuksköterskor med 80 poängs grundutbildning enligt den nya utbildningsplanen examineras 1984. 1986 är säledes den första teoretiska möjligheten att till vidareutbildning anta de
”nya” sjuksköterskorna, eftersom de inte blir behöriga att söka till utbild-' ningen förrän efter två års yrkesverksamhet. Beträffande den nuvarande
utbildningen föreslår utredningen en viss utökning av den teoretiska delen.
Utredningen förutsätter, att arbetarskyddsstyrelsen tills vidare anordnar
utbildning för företagssköterskor men strävar efter att sprida den till nya
orter. Sådan utbildning bör kunna anordas på uppdrag av arbetarskyddsstyrelsen.
Utredningen föreslär, att UHÄ i samråd med arbetarskyddsstyrelsen och Landstingsförbundet utreder de närmare förutsättningarna att anordna
företagssköterskeutbildning som reguljär högskoleutbildning vid lands-
tingens vårdskolor. |
Beträffande undersköterskor inom företagshälsovärden konstaterar utredningen att det inte finns behov av särskild utbildning i företagshälsovård före anställning inom företagshälsovården. Däremot bör viss intro-
duktionsutbildning och orienterande utbildning ges i kursform. Sådan kan med fördel anordnas I samarbete mellan ett antal företagshälsovårdsenhe-
ter som ligger nära varandra. Eventuellt bör detta kunna ske i samarbete
med den kommunala vuxenutbildningen.
N
Utredningen konstaterar att antalet platser för utbildning av företagssjukgymnaster långt ifrån är tillräckligt och föreslår därför att arbetar- "skyddsstyrelsen snarast ökar antalet utbildningsplatser från 24 till minst 50 per år i sin utbildning för företagssjukgymnaster. Utredningen föreslår också att företagshälsovårdsdelegationen undersöker möjligheterna att få fram ytterligare utbildningsplatser på andra håll.
Utredningen har vidare tagit upp möjligheterna att utforma en framtida företagssjukgymnastutbildning som påbyggnadsutbildning till den nya rehabiliteringslinjen om 100 poäng i högskolan. En sådan påbyggnadsutbildning för blivande företagssjukgymnaster kunde omfatta 20 poäng varav ca 10 praktik. UHÄ har nyligen påbörjat utredning om sjukgymnasternas vidareutbildning och utredningen föreslår därför, att UHÄ i samråd med arbetarskyddsstyrelsen i det sammanhanget undersöker förutsättningarna att inrätta den föreslagna påbyggnadslinjen om 20 poäng.
Beträffande skyddsingenjörer inom företagshälsovården betonar utredningen vikten av god teknisk grundkompetens. Utredningen föreslår att skyddsingenjörsutbildningen anordnas i följande två varianter. — Ettårig (40 poäng) vidareutbildning efter tidigare teknisk grundutbild-
ning inom högskolan (civilingenjörsutbildning) alternativt efter viss an-
nan teknisk utbildning som kompletterad 'med yrkesverksamhet kan
bedömas ge erforderlig teknisk grundkompetens. | — Specialinriktning inom teknisk linje (cilivingenjörsutbildning) omfat-
tande 40 poäng av linjens totalt 160 poäng.
I båda varianterna bör ingå ca 10 poäng praktik inom företagshälsovården. | | |
Utredningen förslår, att arbetarskyddsstyrelsen i vissa avseenden modifierar sin nuvarande skyddsingenjörsutbildning. Vidare föreslås att UHÄ verkar för att vidareutbildning till skyddsingenjör också inrättas vid hög- | skolan samt prövar förutsättningarna att bygga upp skyddsingenjörsutbildning som en specialinriktning av civilingenjörsutbildningen.
Utredningen har tidigare i särskild ordning lämnat förslag till utbildning av yrkeshygicniker. Förslaget innebär att sådan utbildning anordnas som 60 poängs päbyggnadsutbildning efter genomgången kemitckniklinje eller kemistlinje inom högskolan. Utbildningen beräknas komma i gång snarast vid universitetet i Lund. oo ,
Utbildning för skyddstekniker inom företagshälsovården föreslås omfatta åtta kursveckor.
Beträffande utbildning för beteendevetare inom företagshälsovården konstaterar utredningen att det är svårt att nu ange vilken grundläggande utbildning eller vilken vidareutbildning söm bäst lämpar sig för beteendevetare I företagshälsovården. I avvaktan på att de psykologiska och sociala arbetsuppgifterna i företagshälsovården preciseras klarare bör man emellertid överväga på vilket sätt t.ex. psykologutbildningen och påbyggnader på socionomutbildningen kan få ett innehåll som direkt tillgodoser krav som ställs på beteendevetare i företagshälsovärden.
Företagshälsovårdsutredningen föreslår. att UHÄ fär i uppdrag att i
samråd med arbetarskvddsstyrelsen och i nära samverkan med företags-
hälsovårdsdelegationen utreda behovet av och förutsättningarna för att
anordna utbildning med beteendevetenskaplig inriktning för arbete i före-
tagshälsovården. Därvid bör man utreda om vissa beteendevetenskapliga grundutbildningar bör profileras mot företugshälsovård eller på annat sätt
förstärkas med inslag som rör företagshälsovärd. |
Företagshälsovårdsutredningen föreslår vidare, att UHÄA och arbetar-
skyddsstyrelsen vid sina överväganden om utbildning i företagshälsovård för beteendevetare också uppmärksammar behovet av utbildning för beteendevetare som redan arbetar i företagshälsovärden utan vidareutbildning för detta.
I detta sammanhang föreslår utredningen också att psykiska och sociala
aspekter på arbetsmiljön uppmärksammas särskilt i vidareutbildningen
(motsv.) som förbereder medicinsk och teknisk personal för arbete i före-
tugshälsovården. Utredningen föreslär, att företagshälsovärdsdelegationen
verkar för att efterutbildning inom detta område kommer fram snarast för företagssköterskor. skyddsingenjörer. företagsläkare. och företagssjukgymnaster. En sådan utbildning skall syfta till att göra de nämnda personalgrupperna beredda att i sin ordinarie yrkesfunktion arbeta med psykiska och sociala arbetsmiljöproblem.
. Utredningen har också tagit upp utbildningen av sekreterare/assistenter inom företagshälsovården. Utredningen har därvid haft tillfälle att föra
fram sina synpunkter på sådan utbildning i SÖ:s nyligen genomförda
översyn av sekreterareutbildningen. Det förslag till ny sekreterareutbildning som SÖ nu presenterat ger enligt utredningens mening en avsevärt bättre plattform för företagshälsovårdens intressen, eftersom utbildningen ”höjs” till att bygga på gymnasial utbildning. Företagshälsovärdens och yrkesmedicinens speciella arbetsuppgifter på det administrativa området
kan beaktas i den nya utbildningen.
De av utredningen föreslagna utbildningarna för skilda kategorier av befattningshavare i företagshälsovården innebär att flera utbildningar i framtiden kan komma att anordnas inom högskolan respektive av social-
styrelsen inom NLV-systemet.
Under de närmaste aren kommer huvudansvaret för att genomföra före-
tagshälsovårdsutbildningen fortfarande att åvila arbetarskyddsstyrelsen,
men därefter kommer säledes ansvaret alltmer att delas mellan arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen och högskoleorganisationen. Det är därför enligt utredningens uppfattning angeläget att ett närmare samarbete snarast etableras mellan dessa tre utbildningsanordnare för planering och
genomförande av den kommande utbildningen i företagshälsovård.
Den företagshälsovårdsutbildning som anordnas. av arbetarskyddsstyrelsen är i alla avseenden jämförbar med högskoleutbildning respektive
NLV-utbildningens teoretiska del. Utredningen anser det viktigt att de
Prop. 1984/85: 89 | 129
studerande oavsett var de genomgår företagshälsovårdsutbildning, gör det utifrån samma mål och krav för utbildningen samt får den likvärdigt bedömd både på arbetsmarknaden och vid tillträde till annan utbildning.
Utredningen föreslår därför, att UHÄ -verkar för att arbetarskyddsstyrelsens utbildningar för personal inom företagshälsovärden med avseende på meritvärde m. m. jämställs med motsvarande utbildning i högskolan.
Enligt utredningens mening bör all företagshälsovårdsutbildning komma
in i det planeringssystem som gäller för högskolan respektive NLV- utbildningen. Det gäller t. ex. fastställande av utbildningsplan, beslut om dimensionering, lokalisering och meritvärdering samt eventuell samordning vid utannonsering av och antagning till utbildningen. |
Utredningen föreslår därför, att regeringen uppdrar åt UHÄ, arbetar-
skyddsstyrelsen och socialstyrelsen att överväga på vilket sätt samverkan
och samordning rörande företagshälsovårdsutbildningen bäst kan uppnås.
Utredningen pekar i detta sammanhang på företagshälsovårdsdelegationen. Denna bör främja samverkan mellan arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen och högskoleorganisationen i frågor rörande utbildningen i
företagshälsovård.
I den mån de av utredningen föreslagna utbildningarna i företagshälso-
vård anordnas i högskolan föreslår utredningen att finansieringen skall tillgå på för högskolan sedvanligt sätt, vilket innebär att alla kostnader för
utbildningen belastar högskolans budgetmedel och deltagarnas kostnader finansieras med studiemedel. Företagsläkarutbildningen förutsätts bli finansierad på samma sätt som annan vidareutbildning av läkare, dvs. ut-
bildningstjänster tillhandahålls av landstingen och företagshälsovården
och kostnaderna för den systematiska undervisningen (kursveckorna) belastar socialstyrelsens anslag enligt gängse normer för NEÅV-utbildning.
Utredningens förslag till framtida företagshälsovårdsutbildning inom högskolan torde i något fall kunna genomföras utan några väsentliga tillskott av nya tjänster. I andra fall torde sådana behövas. Anslagen för utbildning får antingen höjas eller får omfördelning ske till förmån för
företagshälsovårdsutbildningen.
Den nuvarande finansieringen av arbetarskyddsstyrelsens utbildning i företagshälsovård bör fortsätta att tillämpas tills företagshälsovården är
fullt utbyggd. dvs, i ytterligare ca tio år. Därefter bör åtminstone deltagar-
nas kostnader finansieras på ett enhetligt sätt, oberoende av var utbild- ' ningen anordnas, nämligen med studiemedel. Undantag är företagsläkarut-
bildningen. Även då företagshälsovården är fullt utbyggd bör den finansieras på samma sätt som annan specialistutbildning för läkare. De personella och andra resurser som kommer att frigöras vid arbetarskyddsstyrelsen 1 takt med. att vidäreutbildningen i företagshälsovård i
ökad utsträckning kommer att anordnas av högskolan bör; enligt utredningens uppfattning, användas för en utökning av arbetarskyddsstyrelsens efterutbildningsprogram i företagshälsovård eller andra ändamäl inom ar- 9 Riksdagen 198485. I saml. Nr 89
Prop. 1984/85: 89 | 130
betarskyddet. "Utredningen pekar på behov av efterutbildning som olika utbildningsanordnare bör kunna medverka till.
-Utredningen förutsätter, att LHÅ och SÖ mera systematiskt i samband
med översyn av nya utbildningar inom sitt område bevakar att arbetsmiljö, företagshälsovård och yrkesmedicin bereds utrymme inom utbildningar
som förbereder för vidareutbildning i företagshälsovård respektive verk-
samhet där samverkan med företagshälsovård och yrkesmedicin är aktuell. Kostnuads- och finansteringsfrågor
Utredningen belyser i kapitel 9 kostnads- och finansieringsfrågor i sam-
band med utbyggnaden av företagshälsovården. Sedan länge är det en accepterad princip att kostnaderna för det lokala arbetarskyddet skall bäras av produktionen. Företagshälsovården som utgör en del av arbetarskyddet bekostas därför för närvarande till större delen av arbetsgivarna,
även om viss ersättning för sjukvård lämnas av försäkringskassan.
Utredningen anser inte att det finns skäl att frångå principen att kostnaderna för företagshälsovården skall tas ur produktionen. Det innebär att de former för finansiering av företagshälsovården som i dag finns i huvudsak
bör behållas.
Enligt utredningens mening bör dock samhället även 1 fortsättningen
lämna ersättning för viss del av kostnaderna. Den nuvarande ersättningen
från försäkringskassan kan nämligen med lämplig utforming komma att
utgöra ett betydelsefullt instrument för att stimulera utbyggnaden och för att uppnå företagshälsovård som uppfyller de kriterier som parterna på
arbetsmarknaden är överens om. |
Utredningen konstaterar, att en utbyggnad så att alla arbetstagare inom
rimlig tid får tillgäng till företagshälsovård knappast kan åstadkommas
utan att den medför ökade kostnader för samhället på kort sikt. Det är därför befogat att samhället åtar sig vissa kostnader i anslutning till utbygg-
naden samt verkar för att de resurser, bl.a. vad gäller utbildad personal,
som behövs kommer fram. Detta kan ses som ett fullföljande av intentionerna bakom arbetsmiljölagen som förutsatte en snabb utbyggnad av före-
tagshälsovården. Kommer sådana insatser inte till ständ riskerar utbyggnaden att bli avsevärt försenad, vilket enligt utredningens uppfattning vore
allvarligt med tanke på att de företag som nu saknar företagshälsovård inte
kan sägas ha mindre behov av sådan service än de som redan fått tillgång till den. I detta sammanhang är det väsentligt att också erinra om de
samhällsekonomiska vinster som ligger i en effektiv förebyggande verksamhet.
Utredningen konstaterar att företagshälsovården byggts upp på initiativ av parterna på arbetsmarknaden. Man har varit överens om dess utform-
ning, innehåll och bemanning. Några ekonomiska hinder för utbyggnaden
har hittills inte anförts utan företagshälsovården fär i sin nuvarande utformning anses vara väl avpassad till de ckonomiska förutsättningarna.
x
Prop. 1984/85: 89 131 ;
Utredningens förslag innebär inga ökade kostnader för befintlig företagshälsovård utformad enligt avtalen. Tvärtom pekar utredningen på möjligheten till omprioriteringar vad gäller personalen, t.ex. vidgade upprifter för företagssköterskor, vilket också kan ge kostnadsmässiga fördelar. Ut-
redningen har även understrukit vikten av att i framtiden i större utsträckning differentiera företagshälsovården med hänsyn till skilda behov. Vi-
dare räknar utredningen med att ett fördjupat samarbete mellan företagshälsovården och samhällets hälso- och sjukvård kan ge effektivitetsvinster. |
Den återstående utbyggnaden av företagshälsovården kommer till stor
del att omfatta småföretag. Även här mäste principen att verksamheten skall finansieras ur produktionen naturligtvis gälla. Enligt utredningens uppfattning kan den kostnad som företagshälsovården kommer att betinga
för dessa företag inte bedömas utgöra hinder för utbyggnaden. Tvärtom
kan en utbyggd företagshälsovård också för de små företagen' vara en
mycket god investering. Utredningens förslag vad gäller de små företagen
gär inte utöver det som redan finns fastlagt i avtal mellan parterna på
arbetsmarknaden. Utredningen pekar däremot på skilda vägar att rationellt '
och kostnadseffektivt organisera företagshälsovården för småföretag.
Enligt utredningens mening bör samhället på sikt stå för de direkta
kostnaderna för utbildningen av företagshälsovårdens personal, vilket en-
dast delvis är fallet i dag då bidrag för sådan utbildning även utgår ur
arbetarskyddsfonden. Utredningen räknar inte med att utbyggnaden kommer alt kräva stora tillskott av utbildningsplatser. En viss övergäångsvis utökning av antalet platser för utbildning av skyddsingenjörer och företagssköterskor torde dock bli nödvändig samt en permanent utökning av antalet platser för utbildning av företagssjukgymnaster. Vad beträffar de föreslagna nya utbildningarna till företagsläkare respektive företagssköterska kan vissa résursbesparingar göras jämfört med nuvarande system.
Utredningens förslag innebär att företagshälsovårdens personal genom de nya utbildningsmöjligheterna kommer att ha genomgått vidareutbildning före anställning i företagshälsovården. Därigenom behöver företags-
hälsovården inte bära kostnader i samband med utbildningen.
Stat, landsting och kommun förutsätts medverka med skilda åtgärder för
att underlätta den fortsatta utbyggnaden av företagshälsovården. Utred-
ningen räknar inte med att förslagen kommer att åsamka de kommunala huvudmännen nämnvärda kostnader, som inte inryms i deras nuvarande lagstadgade ansvar. |
Utredningen utgår ifrån att företagshälsovärdsdelegationen och yrkesinspektionsnämnderna får vissa resurstillskott för att bistå arbetsmarkna- :
dens parter i den fortsatta utbyggnaden. Därvid får man också förutsätta alt även parterna är beredda att avsätta resurser för den planering som
behövs för utbyggnaden inom avtalsområdena.
Prop. 1984/85: 89 | | 132
Bilaga 2
Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet (SOU 1983: 32) Företagshälsovård för alla
1¶Allmänt
Företagshälsovårdsutredningens förslag och överväganden har i sina
huvuddrag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstan-
serna. |
2¶Företagshälsovårdens arbetsfält, innehåll och arbetsuppgifter
Utredningens förslag rörande företagshälsovårdens arbetsfält, innehåll
och arbetsuppgifter har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet
remissinstanser. Hit hör bl.a. RFV, SHR. AMS, arbetarskyddsstyrelsen, arbetarskyddsfonden, statskontoret, RRV m.fl.
Socialstyrelsen intar dock en kritisk hållning bl.a. till utredningens resonemang om förutsättningarna att inom den givna tidsramen uppnå målet om företagshälsovärd för alla samt beträffande relationerna mellan företagshälsovård och annan sjukvärd.
LO delar i princip utredningens beskrivning av företagshälsoväårdens
uppgifter och arbetsfält. Organisationen betonar dock att företagshälsovär-
den skall vara en resurs för de !okala parterna. Utöver arbetsmiljölagens
och arbetsmiljöavtalens krav förstärks ytterligare förväntningarna på företagshälsovården genom medbestämmandeavtal och utvecklingsavtal. Fö-
retagshälsovården måste också vara anpassningsbar till förändrade förhållanden i arbetslivet bl. a. tll följd av ny teknik.
TCO delar utredningens uppfattning att företagshälsovården i betydligt större utsträckning än som nu är fallet bör gå in i företagens planering och medverka till att arbetsmiljöaspekterna finns med från idéstadiet till och
med genomförandet av förändringen. SAF betonar att det givetvis blir parterna centralt och lokalt som även i framtiden inom ramen för träffade avtal måste bestämma företagshälsovårdens innehåll med utgångspunkt
från de enskilda företagens faktiska behov. Svenska Kommunförbundet anför att företagshälsovården skall vara en neutral rådgivande resurs med
uppgift att vara ett stöd för den kommunala verksamheten med dess linjeorganisation samt skyddskommittéerna. Utredningens detaljerade beskrivning av företagshälsovärdens arbetsfält betraktar Kommunförbundet
endast som exempel på olika typer av arbetsuppgifter. I förbundets vttran-
de betonas också linjeorganisationens ansvar för arbetsmiljöfrågorna lik-
som alt företagshälsovården måste ha större flexibilitet och bli mer be-
hovsanpassad än vad som mänga gånger är fallet i dag.
Prop. 1984/85:89 = 133
Föreningen för personalkonsulenter anser att utredningen visat brist på
framsynthet genom att inte bättre fullfölja arbetsmiljölagens intentioner om det utvidgade arbetsmiljöbegreppet. Försäkringskasseförbundet delar utredningens uppfattning i stort men anser att den har ägnat de psykosoci-
ala och sociala arbetsmiljöproblemen för lite uppmärksamhet. SFO, Ko-
operationens Förhandlingsorganisaton (KFO) och Sveriges Kooperativa Allmännyttiga Bostadsföretags Förhandlingsorganisation (KAB) framhåller i ett gemensamt yttrande att arbetsmiljön som en isolerad företeelse
betyder allt mindre. Andra faktorer betyder allt mer och för dess utveck-
ling krävs en mer funktionell syn på arbetsmiljöfrågorna och företagshälsovårdens arbete. Dessa remissinstanser anser att utredningen fastnat i ett
helt traditionellt och allt mer otidsenligt betraktelsesätt för arbetsmiljöarbetets bedrivande. |
3¶Företagshälsovårdens engagemang i psykologiska och sociala .
arbetsmiljöproblem
Utredningen anser att de psykologiska och sociala arbetsmiljöproble-
men bör ägnas ökad uppmärksamhet inom företagshälsovärden. Flertalet remissinstanser instämmer i denna bedömning. Ett stort antal instanser är emellertid kritiska till utredningens förslag att de psykologiska och sociala
arbetsuppgifterna så långt möjligt bör integreras i den medicinska och
tekniska personalens uppgifter. |
LO anför att det finns skäl för viss kritik av utredningens behandling av
de psykosociala arbetsmiljöproblemen. Det hade enligt LO varit önskvärt
att utredningen mera djupgående utrett de framtida behoven av sådan verksamhet liksom behovet av särskild kompetens hos personalen. De psykiska och sociala problemen i form av bl.a. stress, monotoni och säkerhetsproblem kopplade till den komplicerade relationen människamaskin innebär att problem av denna art kommer att öka.
TCO instämmer i utredningens allmänna bedömningar men anser att den
inte fullföljt sitt resonemang genom att lägga fram förslag om att en särskild
psykosocial funktion skall ingå i företagshälsovården. Liknande syn-
punkter tramförs av SACOISR, Försäkringskasseförbundet, socialstyrelsen, landstingen i Stockholms och Uppsala län, Stockholms universitet, SHR m.fl. Till de remissinstanser som i allt väsentligt delar utredningens uppfattning i dessa frågor hör bl.a. arbetarskyddsstyrelsen och AMS.
RRV anser däremot att frågan är för ofullständigt utredd.
4 ' Sjukvårdens roll i företagshälsovården
Utredningens förslag rörande sjukvårdens roll i företagshälsovården har
föranlett blandade kommentarer från remissinstanserna. Enligt utredningens uppfattning bör sjukvårdens andel i företagshälsovården begränsas.
Företagshälsovården skall således i huvudsak bara engagera sig i sådan sjukvård som är arbetsrelaterad.
Socialstyrelsen anser i likhet med utredningen att företagshälsovården skall ha en klart förebyggande inriktning. Huvudansvaret för individuell sjukvård förutsätts komma att åvila landstingen. Spri delar utredningens slutsatser om relationerna mellan allmän hälso- och sjukvård och företagshälsovården. Liknande synpunkter uttalas bl.a. av statskontoret. Legirimerade sjukgymnuasters riksförbund. Kommunförbundet och Förbundet Sveriges arbersterupeuter. Också Landstingsförbundet instämmer i utredningens klara markering av att företagshälsovården skall arbeta förebyggande. Företagshälsovärden skall enligt förbundet ha sin tyngdpunkt i tekniskt och medicinskt förebyggande verksamhet och vara en del av arbetarskyddet. Förbundet konstaterar att primärvården nu har byggts ut i landets samtliga kommuner, Sjukvårdsbehovet kan enligt förbundet tillgodoses inom denna vårdform. Resurser inom företagshälsovården kan då frigöras och föras över till insatser som är direkt arbetsplatsrelaterade. Därigenom minskar också riskerna för dubbelarbete. Även vissa landsting,
bl.a. i Östergötlands, Jönköpings och Uppsala län. anser att sjukvårdens
roll i företagshälsovården måste begränsas.
RRV betonar i sitt remissyttrande att den sjukvårdande behandlingen har olika funktioner i företagshälsovården. Den tjänar bl. a. till att upprätthålla den medicinska kompetensen hos personalen och kan bidra till en tidig upptäckt av medicinska problem i arbetsmiljön liksom att förankra företagshälsovård i produktionen och bland arbetstagarna. RRV betonar också att sjukvårdande verksamhet är en av de anställda mycket uppskattad service. |
SAF anser att praktiska omständigheter mäste tillmätas stor betydelse. Samhällets primärvård är inte något självklart alternativ till företagshälsovärd ens när det gäller sjukvård. Primärvärdens kunskaper om arbetsrelaterade sjukdomar liksom dess kontakter med arbetsplatserna är ringa. Detta begränsar enligt SAF möjligheterna att bedöma arbetsmiljöns betydelse för patienternas besvär.
LO säger sig vara medveten om att det såväl inom arbetsgivar- som . arbetstagarleden som hos företrädarna för företagshälsovården finns ett starkt och motiverat intresse för sjukvård som en del av företagshälsovårdens totala program. Med den arbetsrelaterade inriktning som denna sjukvärd då bör ha kan det enligt LO vara rimligt att beräkna sjukvårdsandelen i verksamheten till ca 30.
Statshälsan uttalar att företagshälsovårdens sjukvårdande verksamhet utgör en del av primärvården och att företugshälsovårdens kunskaper om arbetsmiljöfrägorna är en väsentlig resurs. Statshälsan anser också utt regeringen bör ta initiativ till att sjukvårdens roll inom företagshälsovården ytterligare preciseras i förhållande till annan sjukvård.
SHR tror att det kan vara olyckligt om företagshälsovårdens sjukvår-
Prop. 1984/85: 89 1 - 'n
I sa a dande verksamhet tonas ned allt för mycket. Aven Sveriges läkarförbund anser att sjukvården är en omistlig del av företagshälsovården och måste ha en sådan omfattning att hälsoläget i företaget kan bedömas. Liknande synpunkter uttalas av SACO/SR.
5 Samverkan mellan företagshälsovården och samhällets hälso- och
sjukvård
Företagshälsovårdens samband med den offentliga hälso- och sjukvår-
den har betonats av utredningen och flera remissinstanser. Socialstyrelsen erinrar om det övergripande planeringsansvar för hälso- och sjukvärden
som enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL) åvilar landstingen. En viktig
aspekt i detta sammanhang är enligt styrelsen att de hälsorelaterade data som kommer fram i anslutning till företagshälsovårdens verksamhet tillförs
landstingens hälsodatabaser samt även det nationella hälsostatistiksyste-
met. Tillgång till sådana uppgifter är nödvändiga för att landstingen skall kunna fullgöra sitt planeringsansvar och ge underlag för samhällsplanering inom andra sektorer. Landstingsförbundet och Spri liksom ett antal landsting uttalar liknande synpunkter. Samma uppfattning framförs av Försäk-
ringskasseförbunder som dock även betonar att samarbetet mellan försäkringskassorna och företagshälsovården måste utvecklas och fördjupas
främst vad gäller arbetsskade- och rehabiliteringsfrågorna.
Arbetarskyddsstyrelsen framhåller bl.a. att företagshälsovården på sätt
och vis är en del av primärvården och att detta även berör sjukvårdshuvud-
männens planeringsansvar. Styrelsen framhåller vidare att samverkansmöjligheterna mellan företagshälsovård och primärvård nyligen har varit
föremål för en utredning som redovisats i en Sprirapport (nr 143/1983). För
att uppnå en heltäckande företagshälsovård kan det enligt styrelsen också
förutses att landstingen kommer att behöva medverka inte bara med planeringsresurser utan även med konkreta medicinska tekniska och beteendevetenskapliga insalser.
LO menar att företagshälsovården inte skall konkurrera med samhällets primärvård utan fungera som ett miljöinriktat komplement till denna. Det blir därför nödvändigt att finna former för en funktioneH samverkan mellan företagshälsovård och primärvård. Liknande synpunkter uttalas av DJIR samt Göteborgs och Bohus läns vårdskoleförbund.
Statshåälsan anser att frågan om fördjupad samverkan mellan företagshälsovården och samhällets primärvård i praktiken har lämnats obehandlad av utredningen. SACO/SR anser också att utredningen ofullständigt har
analyserat hur en fördjupad samverkan mellan primärvården och företags-
hälsovården skall kunna komma till stånd. RRV anser att utredningen utan närmare överväganden förordar en orientering mat landstingens primär-
sjukvård.
6 Företagshälsovårdens roll i anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten
Anpassnings- och rehabiliteringsverksamhetens betydelse i företagshälsovårdens arbete har särskilt betonats av utredningen. Ett flertal remissinstanser har yttrat sig i denna del. SHR understryker vikten av att företagshälsovården i framtiden engageras i anpassning av arbetsmiljön till arbets- . handikappade. Företagshälsovården borde enligt handikapprädet kunna spela en mycket aktivare roll i anpassningsgrupp och skyddskommitté än vad som f.n. sker.
DÅR betonar företagshälsovårdens betydelse för den företagsinterna delen av den yrkesinriktade rehabiliteringen. Liknande synpunker fram-
förs av HCK. DHR betonar vikten av att företagshälsovärden engagerar sig i syfte att motverka förslitningskador m. m. LO anser att företagshälsovården med hänsyn till sin specifika kompetens bör kunna medverka till att anpassningsverksamheten blir framgångs-
rik genom att föreslå, planera och följa upp önskvärda åtgärder. Liknande synpunkter uttalas av AMS som också betonar att rehabiliteringsåtgärder, tillsammans med den arbetsmässiga rehabilitering som kan plancras i ett
tidigt stadium, är väl motiverade ur såväl statsfinansiell som samhälls-
ekonomisk synvinkel. .
I övrigt har flertalet remissinstanser som berört frågan ställt sig bakom utredningens överväganden.
7. Företagshälsovårdens utbyggnad
Inom utredningen har enighet rått om mälet att alla anställda skall omfattas av företagshälsovård inom en tioårsperiod samt att även ensam-
företagare skall ges möjlighet att ansluta sig ull företagshälsovård. Också
remissinstanserna ställer sig bakom målsättningen om allas rätt till före-
tagshälsovård. Några remissinstanser anser dock att en utbyggnadsperiod på tio år är allt för kort för att nå detta mål. Så anser t.ex. socialstyrelsen
att de förslag som utredningen presenterat är. alltför vaga för:att garantera
att utbyggnadsmålet uppfylls inom den angivna tiden.
RRV tar i sitt remissyttrande upp svårigheterna med att nå de små
företagen och konstaterar att utredningen behandlat detta problem på några få rader när det egentligen borde ha varit dess huvuduppgift. Även arbetarskyddsfonden betonar problemen med att nå de små arbetsplatsecrna.
8 Differentieringsfrågor
Behovet av att företagshälsovärdens insatser differentieras med hänsyn
till olika företags behov framhålls bl.a. av SFO, KFO och KAB i ett
Prop. 1984/85: 89 | 137
gemensamt yttrande. Där framhålls bl.a. att man delar utredningens uppfattning om att ett nytänkande måste till såväl när det gäller organisatoriska lösningar som beträffande lokal och regional samverkan mellan olika parter och organ.
Landstingsförbundet understryker angelägenheten av att befintlig och
tillkommande företagshälsovård kan anpassas efter behoven på den enskil-
da arbetsplatsen och efter den utveckling som sker på arbetsmarknaden. Med hänsyn till det samhällsekonomiska läget är det nödvändigt att resurserna genom samverkan och kompletterande insatser utnyttjas effektivt..
SHIO-Fumiljeföretagen framhåller bl.a. att företagshälsovården f.n.
brister avsevärt när det gäller flexibilitet och anpassning till olika företag
och att det möt denna bakgrund är naturligt att flertalet småföretag för-
söker undvika anslutning till företagshälsovård. För att lösa problemen bör
man i första hand stimulera. alternativt tvinga företagshälsovården att
anpassa sig till småföretagens behov och samtidigt öka småföretagens faktiska möjligheter att påverka företagshälsovården när de är anslutna till denna.
Svensk yrkeshygienisk förening framhåller att behovet av företagshälso-
värd kommer att vara skiftande mellan olika branscher och arbetsplatser.
Företagshälsovården måste i långt större utsträckning differentieras för att tillgodose de varierande behoven. Det är viktigt att företagshälsovården är flexibel beträffande organisation. arbetsuppgifter och personalsammansättning.
Även arbetarskyddsstyrelsen tramhåller att det finns anledning att pröva
differentierade former av företagshälsovård för att täcka de små företagens
behov. SAF, Kommunförbundet och LO framhåller liknande synpunkter. Några yrkesinspektionsdistrikt bl.a. yrkesinspektionen i Örebro har i sin underremiss till arbetarskyddsstyrelsen också fört fram liknande synpunkter.
9 Lagstiftning
När det gäller vägarna att uppnå en heltäckande företagshälsovård har utredningen inte varit enig. Utredningens majoritet förordar att utbyggnaden skall ske genom frivilliga åtaganden baserade på arbetsmiljöavtal och överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. En minoritet inom utredningen förordar i en reservation en lagstadgad skyldighet för arbetsgivare att anordna företagshälsovård. Enligt reservanterna bör en lagstiftning införas fr.o.m. den 1 januari 1988. De skilda uppfattningarna som
framförs i utredningen återspeglas även bland remissinstanserna. Flertalet av de remissinstanser som särskilt har behandlat denna fråga
ansluter sig till utredningsmajoritetens förslag. Det gäller bl. a. RFV, arbetarskyddsfonden, statskontoret, RRV. SAV. SFO., SACOISR, Föreningen teknisk företagshälsovård. Lantbrukshälsan AB. SAF, TCO och SHIO- Familjeföretagen samt flertalet landsting.
RRV understryker i sitt yttrande att yrkesinspektionen f.n. inte synes ha resurser för att meningsfullt övervaka en lagstiftad skyldighet för arbetsgivare att anordna företagshälsovård. RRV anser också att det föreligger en risk för att parternas engagemang kan uttunnas vid en lagstiftning och att
känslan av ansvar hos parterna försvinner. RRV vill dessutom ifrågasätta
om inte en obligatorisk skyldighet för företagen att anordna företagshälsovård måste medföra motsvarande lagstiftad skyldighet för landstingen eter annan att organisera och ställa resurser till förfogande för verksamheten.
SFO anser att en lagstiftning dels skulle inverka menligt på företagshäl-
sovårdens kvalitativa utveckling och dels komma att minska parternas engagemang och intresse. .
SACOISR anser att det inte är rimligt att nu besluta om en lag, som skall träda I kraft i slutet av 1980-talet, men att lagstiftning på nytt kan aktualiseras om det senare skulle visa sig. att företugshälsovärden inte blivit utbyggd i förväntad takt.
Malmöhus läns landsting anser att övervägande skäl talar för att man inte redan nu skall lagstifta för att tvinga företagen att anordna företagshäl-
sovård. Det främsta skälet är svårigheten att ange innehåll och omfattning av den företagshälsovård som skall tillhandahållas de anställda.
Enligt Värmlands läns landsting visar erfarenheterna från det företags-
hälsovårdsprojekt som sedan något år bedrivs i Värmland att ökad anslut-
ning till företagshälsovård kan nås på frivillig väg genom väl utformade och
genomarbetade informationskampanjer. SAF anför att erfarenheterna från länder där lagstiftning reglerar före-
tagshälsovärden inte är uppmuntrande. Stelheten och byråkratin i myndigheternas agerande hämmar initiativ och den flexibilitet soni är nödvändig för att utveckla en väl behovsanpassad företagshälsovärd. Enligt SAF kan en lagstadgad obligatorisk skyldighet att anlita företagshälsovärd inte tillgripas så länge obligatoriets innebörd är odefinierad. En lag kan inte utfärdas förrän staten förvissat sig om att resurser kommer utt ställas till förfogande för dem som åläggs skyldigheten att ordna företagshälsovård. SHIO-Familjeföretagen avstyrker med bestämdhet förslaget om lagstift-: ning. Iam en lagstadgad skyldighet för arbetsgivare att anordna företagshälsovård skulle införas torde, enligt SHIO-Familjeföretagen, finnas stor
risk att anpassningen av företagshälsovården till de mindre företagens behov kommer att utebli eller inte bli så långtgående som skulle vara
motiveral.
TCO anser att en lagstiftning kan verka hämmande på parternas engagemang och intresse om ansvaret helt skulle överlåtas på myndigheter och landsting. Nackdelarna med lagstiftning skulle vara betydligt fler än fördelarna. TCO anser också att inflytande på verksamheten är en central fråga i
detta sammanhang. Enligt TCO kommer personalen i företagshälsovärden
troligen att få svårt att göra meningsfulla insatser i företag där varken
anställda eller arbetsgivare är organiserade. Företagshälsovärden kan i dessa fall också komma att uppfattas som en kontrollinstans.
Prop. 1984/85: 89 : 139
Bland de remissinstanser som stöder en lagstiftad rätt till företagshälsovård kan nämnas ' socialstyrelsen. urbetarskyddsstyrelsen, LO, Landstingsförbundet samt en minoritet av landstingen.
Socialstyrelsen anser det knappast troligt att. utan en lagfäst rätt till företagshälsovärd, alla arbetstagare inom överskådlig tid kan komma i
åtnjutande härav.
Enligt arbetarskyddsstyrelsen är lagstiftning den stödform som bör kom-
ma till användning för att uppnå målet företagshälsovård åt alla. Enligt
styrelsen talar erfarenheter från övriga nordiska länder som samtliga har lagstiftning på detta område. för att lagstiftning knappast medför några icke önskvärda biverkningar i form av t.ex. ovilja att genomföra avtalen eller lagstiftningens intentioner. Samtliga de åtta yrkesinspektionsdistrikt som styrelsen har bifogat yttranden från stöder utredningsmajoritetens
förslag i denna fråga.
LO riktar uppmärksamheten på att lagstiftningsfrågan berör frågan om
tillsynsmyndighetens uppgifter och befogenheter i fråga om företagshälsovärdens fortsatta utbyggnad och kvalitet. Det framstär enligt LO som väsentligt att tillsynsmyndighetens ansvar och uppgifter och de uppgifter som fullgörs av arbetsmarknadens parter beskrivs så att oklarhet eller
kompetenstvist undviks. Enligt LO har tillsyvnsmyndigheten att se till att en lagstiftning om rätten till företagshälsovård efterlevs. I de ofrånkomliga kvalitetsbedömningar som tillsynsmyndigheten därvid måste göra skall gälla de kriterier som fastläggs av arbetsmarknadens parter. LÖ erinrar även om att sådana bedömningar utgör ett nödvändigt underlag i ställningstaganden till frågor om ekonomiskt stöd av offentliga medel till företagshäl-
sovården.
Landstingsförbundert ser för sin del knappast några möjligheter att gå vidare med utbyggnad av företagshälsovården på enbart frivillighetens väg. Förbundet sluter därför upp på en skärpning riktad mot arbetsgivare
som väljer att inte ansluta sig till företagshälsovård eller som vägrar att
teckna arbetsmiljöavtal. En lagfäst skyldighet att anordna företagshälsovärd synes enligt Landstingsförbundet då vara den enda framkomliga vägen. Förbundet anser vidare att det bör övervägas om en sådan lagreglering inte bör träda i kraft redan före år 1988.
Östergötlands läns landsting bedömer att rätten till företagshälsovård
mäste lagfästas. En lagfäst rätt bör enligt landstinget ge intressenterna en
trygg grund att stå på i ett uppbyggnadsskede och påskynda uppbyggnaden. :
Enligt Örebro läns landsting är det en grundläggande rättighet för varje anställd att omfattas av företagshälsovärd. Det är då inte tillfredsställande
att vissa arbetstagare skall vara hänvisade till arbetsgivarens goda vilja för
att få tillgång till sådan. Rätten till företagshälsovård bör därför vara
lagfäst.
Västmanlands läns landsting anser att även om mycket talar för att
Prop. 1984/85: 89 : 140
effektiv ”marknadsföring” av företagshälsovård kan ge goda resultat synes det dock nödvändigt med någon form av skyldighet för de arbetsgivare som, efter särskild information och förhandlingar, vägrar att ansluta före-
taget till någon form av organiserad företagshälsovård. Enligt landstinget är det därför sannolikt att en lagreglering är den enda framkomliga vägen
för att få en heltäckande företagshälsovård för samtliga yrkesverksamma.
10 Regional och central samverkan
Enligt utredningen krävs en ökad regional och central samverkan mellan
inblandade parter för att samordna strävandena att på längre sikt bygga ut
företagshälsovården till heltäckning och främja dess utveckling. Utred-
ningen föreslår att yrkesinspektionsnämnderna får till uppgift att svara för regional samverkan när det gäller utbyggnaden av företagshälsovården JHiksom uppgiften att i övrigt verka för företagshälsovårdens utveckling
inom regionen. Det är vidare utredningens uppfattning att den till arbetarskyddsstyrelsen knutna företagshälsovårdsdelegationen, med i huvudsak den sammansättning den har i dag, bör vara ett forum för central samverkan när det gäller företagshälsovårdens utbyggnad och utveckling.
När det gäller förutsättningar för regional samverkan betonar arbetar-
skvddsstyrelsen att yrkesinspektionsnämnderna har en viktig uppgift att fylla i planerings-, samverkans- och utvecklingsarbetet för att uppnå hel-
täckande företagshälsovård. I nämnderna finns säväl arbetsmarknadens parter som företrädare för hälso- och sjukvården. Enligt styrelsen bör nämnderna också kunna utgöra ett torum för nytänkande t.ex. i fråga om differentierade företagshälsovärdsinsatser m.m. Förutom tillgäng till per-
sonal. register m.m. kommer nämnderna i framtiden att ha tillgång till ett
datoriserat arbetsställeregister vilket förutses ge bättre och mer aktuella bilder av läget inom företagshälsovården.
Landstingsförbundet delar utredningens bedömning av behovet av re-
gional samverkan. Förbundet betonar vikten av att yrkesinspektionsnämn-
dernas sammansättning svarar mot de vidgade uppgifterna. Det är därför
närmast en självklarhet att landstinget med sitt ansvar inom hälso- och
sjukvården skall ingå med ordinarie representation I yrkesinspektions-
nämnden. Förbundet avvisar därför utredningens förslag att företrädarna
för kommuner och landsting också i fortsättningen skall dela på representationen. Liknande synpunkter anförs av Kommunförbundet.
Frågan om yrkesinspektionsnämndernas sammansättning och särskilt kravet på egen representation för landstingen har också berörts i ett flertal yttranden från enskilda landsting. bl.a. landstingen i Uppsala, Östergötlands och Skaraborgs län.
Statskontoret är kritiskt till utredningens förslag rörande regional sam-
verkan och anser att den utredningsman som f.n. har i uppgift att se över yrkesinspektionen och den kommunala tillsynen bör se närmare på denna
fråga.
Prop. 1984/85: 89 oo 141
LO, Statshälsan m.fl. remissinstanser ansluter sig till utredningens för-
slag rörande yrkesinspektionsnämnderna och yrkesinspektionens roll i den
regionala samverkan utan närmare motiveringar.
När det gäller behovet av central samverkan ansluter sig arbetarskvyddsstyrelsen i huvudsak till utredningens förslag rörande företagshälsovårdsdelegationens ställning. Styrelsen pekar dock på att de vidgade arbetsuppgifter som föreslås för delegationen nödvändiggör ett personellt resurstillskott vid styrelsen. £LO för fram liknande synpunkter. or
Kommunförbundet tillstyrker utan närmare motivering utredningens förslag. |
Landstingsförbundet pekar på behovet att i framtiden ta upp delegationens utformning och organisatoriska anknytning till förnyad prövning ut-
ifrån den utveckling som kan ske. |
11 Personal- och utbildningsfrågor, allmänt
Utredningen har utarbetat detaljerade förslag angående den framtida utbildningen av. företagshälsovårdens olika personalkategorier. De änd-
ringar som föreslås utgår från bl. a. följande principer:
— En anpassning skall eftersträvas till högskolans system för grund- och
vidareutbildning.
- Utbildningen skall vara generell med hänsyn till förhållandena på ar-
betsmarknaden. — Branschinriktad utbildning bör anordnas endast på efterutbildningsnivå. — Praktik eller handledd praktiktjänstgöring skall utgöra ett väsentligt
inslag i den framtida utbildningen. .
— Utbildningsverksamheten skall utformas och dimensioneras så att den
pågående utbyggnaden av företagshälsovården inte stannar upp utan
kan fortsätta i minst nuvarande takt. . — Personalen skall vara utbildad för arbetet i företagshälsovården före
anställning. = | . UIÅÄ framhåller i sitt remissyttrande att utbildning för företagshälsovår-
den är av så brett samhälleligt intresse att det är motiverat att utbildningarna inrättas som påbyggnadsutbildningar i högskolan. Förutsättningarna för att högskolan skall kunna ge en kvalificerad utbildning för företagshälso-
vården är goda på många orter i landet. UHÄÅ belyser också att arbetsve-
tenskapen numera har en stark ställning i högskolan. Den högskolcan-
knutna forskningen utgör en god grund för att ge företagshälsovårdsutbildning den tvärvetenskapliga karaktär som kommittén har skisserat. UHÄ framhåller emellertid att arbetarskyddsstyrelsen har både specialinriktad kompetens och erfarenhet inom området. Det finns därför skäl att tillvara-
ta såväl högskolans som arbetarskyddsstyrelsens kompetenser och resurser. UHÄ framhåller också att ämbetet är berett att ansvara för planering av de företagshälsovårdsutbildningar som kan rubriceras som högsko-
Ieutbildning när det gäller dimensionering och lokalisering och därmed sammanhängande uppgifter.
Högskolan i Jönköping anser att särskilda utbildningscentra bör inrättas där flera kategorier befattningshavare inom företagshälsovården kan utbil-
das. Härigenom anser högskolan att en tillräckligt bred bas av lärare, forskare, studenter, laboratorer etc. kan erhållas. Detta bör också främja utbildningssamverkan inom företagshälsovärden. Högskolan framhåller att UHÄ bör vara den instans i landet som fattar beslut om utbildningarna.
Även Lunds och Stockholms universitet förespråkar att utbildning av företagshälsovårdens olika personalkategorier i ökad utsträckning förläggs till högskolan.
Svensk yrkeshygienisk förening framhåller att utbildningsresurserna inte
bör spridas ut för mycket i landet utan i stället koncentreras till några få platser.
SAF ser en fara i att ansvaret för utbildningen splittras upp mellan olika myndigheter, nämligen arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen och högskoleorganisationen. Samordningsfrågorna bör därför utredas under ledning av UHÄ. Enligt SAF finns mycket som talar för att högskoleorganisa-
tionen på sikt bör göras ansvarig för all utbildning på området. En rad remissinstanser, däribland urbetarskyddsstyrelsen, LO, TCO,
SACOISR, Svensk yvrkesmedicinsk förening, Kommunförbundet, Föreningen Sveriges arbetsterapeuter m.fl. tillstyrker med olika motiveringar utredningens förslag i de allmänna utbildningsdelarna.
11.1 Utbildning till företagsläkare
Utredningens förslag rörande utbildning av företagstäkare biträds i prin-
cip av flertalet remissinstanser, som således tillstyrker förslaget att göra företagshälsovård till en medicinsk specialitet.
Socialstyrelsen framhåller emellertid att införande av företagshälsovård som specialitet inte står i överensstämmelse med de allmänna strävandena att begränsa specialistuppdelningen i vidareutbildningssystemet för läkare. I dag finns 44 specialiteter och dessutom 16 s.k. behörighetsämnen. Ur utbildningssynpunkt innebär en sådan uppdelning enligt styrelsens mening att vissa specialiteter och sjukhuskliniker orimligt belastas av tjänstgöringen. Enligt socialstyrelsens uppfattning bör därför frågan om företagshälso-
vård som specialitet samt dess inriktning. omfattning och ev. samordning
med näraliggande specialiteter, prövas i samband med en total översyn av vidareutbildningen av läkare. Landstingsförbundet iksom bl. a. landstingen I Uppsala, Göteborgs och Bohus, Blekinge och Hallands län framhåller
liknande synpunkter och är tveksamma till möjligheterna att i tillräcklig
omfattning anordna utbildningsplatser och tillhandahålla handledning.
Svensk företagsläkarförening, SFO, KFO och KAB är också tveksamma
till möjligheterna att anordna praktik och ställa handledningsresurser till
förfogande i erforderlig omfattning. Svensk yrkesmedicinsk förening före-
slår att frågan om inrättande av FV-block i företagshälsovård respektive
frågan om kostnadstäckning utreds ytterligare. SAF och urbetuarskyddsstv-
relsen anser att det kan vara svårt att skapa möjlighet till tjänstgöring
under handledd utbildning i företagshälsovärd. |
11.2 Utbildning för företagssköterskor
Den framtida sjuksköterskeutbildningen bör enligt utredningens uppfattning förbereda företagssköterskorna för ett vidgat arbetsfält. Utredningen föreslår att vidareutbildningen utökas till att omfatta 40 poäng och bygga på den nya grundutbildningen för sjuksköterskor som omfattar 80 poäng
inom hälso- och sjukvårdslinjen i högskolan. Utredningen föreslår att
UHÄ i samråd med arbetarskyddsstyrelsen och Landstingsförbundet utreder de närmare förutsättningarna att anordna företagssköterskeutbildning som reguljär högskoleutbildning vid landstingens vårdskolor.
Flertalet remissinstanser som behandlat denna fråga. bl.a. Landstingsför-
bundet samt landstingen i Östergötlands, Jönköpings. Kristianstads. Malmöhus och Örebro län, pekar på att den föreslagna vidareutbildningen i flera avseenden sammanfaller med nuvarande vidareutbildning i öppen
hälso- och sjukvård. Arbetarskyddsstyrelsen instämmer i utredningens
förslag till förändring av uppläggningen av företagssköterskeutbildningen, men betonar vikten av att den praktiska tjänstgöringen får motsvarande innehäll och betydelse som den f.n. har. Den planerade dimensioneringen av utbildningen bör därför enligt styrelsens mening ses i förhållande till
tillgången på lämpliga praktikplatser. | Socialstyrelsen ställer sig tveksam till att en påbyggnadslinje i företags-
hälsovård specifikt för sjuksköterskor inrättas. Skälet anges vara att verksamhetsområdet i stor utsträckning är detsamma som det påbyggnadslinjen i öppen hälso- och sjukvård förbereder sjuksköterskorna för. Styrelsen framhåller också att verksamhetsområdet inte är större än att högst 557 av antalet sjuksköterskor beräknas vara verksamma inom det. Enligt socialstyrelsens mening kan en alltför snäv inriktning och specialisering försvåra rekryteringen till hälso- och sjukvårdens olika delar. Därigenom kan sjuksköterskornas möjligheter att på ett flexibelt sätt verka inom olika delar av hälso- och sjukvården försämras. Socialstyrelsen anser vidare att den nuvarande vidareutbildningen inom öppen hälso- och sjukvård bör ligga till grund för tjänstgöring som företagssköterska. De speciella utbildningsinsatser som krävs för företagshälsovård bör generellt kunna genomföras
som efterutbildning. Det kan t. ex. gälla enstaka kurser inom den kommu-
nala högskoleutbildningens ram.
UHA ifrågasätter om landstingen skall ges utbildningsansvar för annat än det egna ansvarsområdet, nämligen hälso- och sjukvården. Ämbetet föreslår att man som huvudalternativ till den nuvarande utbildningshuvud-
Prop. 1984/85: 89 : | 144
mannen bör pröva att låta den statliga högskolan svara för verksamheten.
Enligt UHÄ: s bedömning förefaller ett poängtak kring 20 att vara rimligt, om utbildning skall bedrivas som en av riksdagen inrättad påbyggnadslinje.
SAF är kritisk till de förslag som förts fram angående utbildningsvägen
för företagssköterskor. Ett genomförande skulle kunna starkt begränsa
antalet sjuksköterskor som kan söka tjänst inom företagshälsovården i
framtiden.
TCO biträder utan närmare motivering utredningens förslag.
11.3 Utbildning för företagssjukgymnaster
Flera remissinstanser bedömer det som mycket angeläget att utbildningskapaciteten för företagssjukgymnaster snarast ökar. Enligt UHÄ:s
uppfattning är det samlade behovet av grundläggande utbildning och påbyggnadsutbildning för sjukgymnnaster under överblickbar tid väsentligt större än vad högskolan av olika skäl förmår tillgodose. Tillsammans med de personella och andra resurser som arbetarskyddsstyrelsen förfogar över bör dock enligt ämbetets mening utbildningskapaciteten kunna öka. UHÄ anför att ämbetet inom kort kommer att ta ställning till det samlade behovet av påbyggnadsutbildning för sjukgymnaster men är redan nu berett att tillstyrka vidareutbildning med inriktning mot företagshälsovården.
Legitimerade sjukgymnasters riksförbund anser att en påbyggnadsut-
bildning om 20 poäng för sjukgymnaster I företagshälsovård bör ha samma huvudinnehåll som den nuvarande företagssjukgymnastutbildningen. Inriktningen bör vara en fördjupning av de ämnen som i dag ingår.
| Föreningen teknisk företagshälsovård bedömer det som angeläget att resurser tillskapas så att utbildningskapaciteten för företagssjukgymnas-
terna snarast ökas till att motsvara marknadens behov.
Lundstingsförbundet understryker behovet av en utökad utbildningskapacitet för sjukgymnaster bäde i grundutbildning och för företagshälsovården. Enligt Älvsborgs läns landsting utgör vakanserna bland sjukgymnasterna inom landstinget det snart sagt enda bemanningsproblemet inom företagshälsovården. Med beaktande av att nära 807 av arbetsrelaterade sjukdomar avser rörelseapparaten är bemanningen av ergonomifunktionen av utomordentlig betydelse enligt landstinget. LO understryker utredning-
ens förslag att låta företagshälsovårdsdelegationen undersöka vilka särskilda åtgärder som kan vidtas för att få ett ökat antal utbildningsplatser.
11.4 Utbildning för skyddsingenjörer
När det gäller utbildning av skyddsingenjörer har flera remissinstanser
betonat vikten av att företagshälsovårdens tekniska personal ges en kvalificerad utbildning på högskolenivå. Förslaget att anordna skyddsingenjörs- -
utbildning som en vidareutbildning efter civilingenjörsutbildningen eller
Prop. 1984/85: 89 | 145
motsvarande teknisk grundutbildning tillstyrks av flertalet remissinstan-
ser, däribland UHÅ. SFO. KFO. KAB. SACOISR, Föreningen teknisk företagshälsovård, Svensk yrkeshygienisk förening, SAF, TCO, LO och arbetarskyddsstyrelsen.
Remissinstanerna avvisar genomgående tanken på att skyddsingenjörsutbildningen skall anordnas som en specialinriktning inom civilingenjörsutbildningen. Som motivering anförs bl.a. arbetsmarknads-, rekryterings-
och schematekniska skäl. .
Föreningen teknisk företagshälsovärd anser att förändringen av utbildningen mäste präglas av skyddsingenjörens behov av kunskap rörande teknikutveckling, produktionsteknik och administration. Denna kunskap finns enligt föreningen i dag vid högskolorna, medan arbetarskyddsstyrelsen naturligen saknar förutsättningar för en sådan utveckling av skyddsingenjörsutbildningen. Föreningen teknisk företagshälsovård anser vidare att arbetarskyddsstyrelsen inte skall svara för utbildning till skyddsingenjör. Den skall inordnas i högskolan som en ettårig vidareutbildning med i huvudsak arbetsvetenskaplig inriktning. Arbetarskyddsstyrelsens nuvarande egna lärarinsatser i skyddsingenjörsutbildningen bör även fortsättningsvis utnyttjas i en högskolebedriven utbildning av skyddsingenjörer anser föreningen. Föreningen anser slutligen att det är synnerligen angeläget att planeringen för en högskoleutbildning till skyddsingenjör omedel-
bart kommer till ständ. |
Västerbottens läns landsting anser att arbetarskyddsstyrelsen bör anordna utbildningen som bör bygga på en ettårig vidareutbildning av personal med minst fyraårig teknisk gymnasicutbildning och relevant yrkeserfarenhet.
11.5 Utbildning för beteendevetare
Utredningen konstaterar att det är svårt att nu ange vilken grundläggande utbildning eller vilken vidareutbildning som bäst lämpar sig för beteendevetare. Mot denna bakgrund föreslås att UHÄ fär i uppdrag att i samråd med arbetarskyddsstyrelsen utreda behovet av och förutsättningarna för att anordna utbildning med beteendevetenskaplig inriktning för arbete inom företagshälsovården. Därvid bör man utreda om vissa grundutbildningar bör profileras mot företagshälsovård eller på annat sätt förstärkas med inslag som rör företagshälsovård. Utredningen föreslår också att UHÄ och arbetarskyddsstyrelsen i det sammanhanget även uppmärksammar behovet av utbildning för beteendevetare som redan arbetar inom företagshälsovården utan särskild vidareutbildning.
UHÅ ser det som ett rimligt önskemål att företagshälsovårdens behov av utbildad personal för att hantera psykologiska och sociala arbetsmiljöproblem bör beaktas i den fortsatta utbildningsplaneringen. Enligt UHÄ:s
uppfattning är emellertid inte de kvalitativa och kvantitativa behoven av
10 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 89
Prop. 1984/85: 89 oo 146
sådan personal särledes väl preciserade i betänkandet. Genom tillskapandet av linjer för personal- och arbetslivsfrågor ges t.ex. möjligheter till grundutbildning med relevans för företagshälsovården. Kurser inom denna linje skulle sannolikt också kunna komma i fråga som vidarcutbildning för beteendevetare inom företagshälsovården. Ett direkt uppdrag till ämbetet anses därför inte motiverat f. n.
Socialstyrelsen anser att företagshälsovården står inför uppgifter som man hittills ägnat sig åt i mycket begränsad omfattning. Dessa uppgifter kräver större insatser av betcendevetenskaplig/ samhällsvetenskaplig experttis. Vidare anser socialstyrelsen 1 princip att utbildningen för beteendevetare liksom för annan personal inom företagshälsovården bör specialinriktas först efter grundutbildningen, dvs. som vidareutbildning/efterutbildning och arbetsplatsintroduktion. Vissa monient av mer generell art rörande företagshälsovården bör dock tillföras grundutbildningarna. Styrelsen vill också understryka vikten av att beteendevetarnas kunskaper och arbetsområden på allvar introduceras i företagshälsovården och där blir ett viktigt komplement till den traditionella företagshälsovården.
RRV anser att de psykologiska och sociala arbetsmiljöfrägorna måste hanteras av specialiserade och välutbildade befattningshavare.
SACOISR anser att arbetet med de psykosociala frågorna förutsätter djupgående kunskaper i beteendevetenskaplig metodik, vilket kräver särskild kompetens. Vidare framhåller SACO/SR att det skall krävas en beteendevetenskaplig utbildning på akademisk grundnivå (psykologutbildning, socionomutbildning, examen på beteendevetenskapliga linjen eller motsvarande) samt därefter en med övriga specialister likvärdig företagshälsovårdsutbildning.
Uppsala läns landsting framhåller att företagshälsovården skall bedrivas utifrån en helhetssyn på människan vilket kräver heltäckande kompetens inom resp. arbetsfält, vilket svårligen kan åstadkommas utan betcendevetare i personalstyrkan. |
Malmöhus läns landsting anser att de. psykosociala problemen på arbetsplatserna måste ägnas ökad uppmärksamhet och för detta krävs i många fall särskilt utbildad personal. Statshälsan framhåller att det finns all anledning att förutsätta att en utbyggnad av företagshälsovårdens kompetens inom området behövs och att flertalet företagshälsovårdsenheter i framtiden bör ha en psykosocial funktion. med särskilt utbildad personal. Statshälsan föreslår att en utbildning för beteendevetare inom företagshälsovården som motsvarar den utbildning som ges andra yrkesgrupper snarast utformas. :
Enligt Beteendeveturna i företagshälsovården blir"de psykosociala trågorna allt mer accentuerade i dagens arbetsliv. Det finns därför enligt föreningen all anledning att förutsätta en utbyggnad av företagshälsovårdens kompetens inom detta område med särskilt utbildade funktionärer. Liknande synpunkter framförs av Forum för psykosociala arbetsmiljöfrågor.
Prop. 1984/85: 89 . 147
LO anser det angeläget att utbildning anordnas för befattningshavare inom den psykosociala delen av företagshälsovården.
SAF anser att ökad uppmärksamhet på problemen från företagshälso-
vårdens sida sannolikt är befogad liksom att dess personal utbildas bättre i
dessa frågor. Arbetarskyddsstyrelsen understryker behovet av beteendev vetenskaplig kompetens inom företagshälsovården. En försökskurs för beteendevetare .
pågår inom styrelsen.
12 Efterutbildning
Enligt remissinstansernas bedömning finns det ett stort behov av efterut-
bildning för samtliga personalkategorier inom företagshälsovården.
SACO/SR anser att samtliga specialistfunktioner inom företagshälsovår-
den behöver vidareutbildning i hur de egna specialistkunskaperna skall
kunna utnyttjas i arbetsmiljöarbetet. I denna vidareutbildning bör inkorporeras en del allmänna kunskaper om andra funktioners arbetsfält. I inget fall kan dock enligt SACO/SR en sådan utbildning ersätta någon annan
specialistfunktions kompetens.
SAN anser att det finns ett antal yrkeskategorier med nyckeluppgifter ur administrativ arbetsmiljösynpunkt, t.ex. inköpare, konstruktörer. bygg-
nadsprojektörer, personaladministratörer etc. Det är enligt SAN angeläget
att åtgärder vidtas så att man bättre når dessa grupper med arbetsmiljöutbildning och information om företagshålsovårdens och skyddsorganisationens förebyggande miljöarbete. Det kan t.ex. ske genom att öka inslaget ' av arbetsmiljöutbildning i den grundläggande högskoleutbildningen samt genom särskilda fortbildningskurser för redan yrkesverksamma.
RRYV framhåller att efterutbildningsbehovet kommer att vara stort eftersom en stor del av personalen i företagshälsovården för lång tid framöver . kommer att vara utbildade enligt rådande former.
Svensk företagsläkarförening anser det värdefullt om ett organ motsvarande företagshälsovårdsdelegationen blir ansvarig för personalens efter-
utbildning och att denna blir både kvalitativt och kvantitativt av tillräcklig
omfattning.
Föreningen teknisk företagshälsovård anser det principiellt riktigt alt
företagshälsovårdsdelegationen får ett samlat ansvar för efterutbildningen
av företagshälsovårdens personal.
Enligt 7TC'O ställs det höga krav på företagshälsovårdens personal varför det är angeläget att möjligheter till fortbildning ges för samtliga personalkategoricr. | | .
Arbetarskyddsstyrelsen delar utredningens bedömning att behovet av | efterutbildning av personal inom företagshälsovården är stort och stöder utredningens förslag till vidgade efterutbildningsmöjligheter för företags-
hälsovårdens personal.
Prop. 1984/85: 89 | 148
Bilaga 3
Sammanfattning av samverkanskommitténs betänkande (DsA 1984: 2) Arbetsanpassning
Bakgrund
Samverkanskommitténs uppdrag avser en översyn av ansvarsfördelningen mellan den lokala skyddsverksamhetens och anpassningsgruppernas verksamhet. Enligt direktiven skall kommittén finna en sådan organisatorisk modell för arbetsfördelningen dem emellan så att arbetsförmedlingens insatser i största möjliga utsträckning kan inriktas på inplacering av
äldre och arbetshandikappade. Frågor som gäller anpassningsåtgärder för redan anställda bör enligt direktiven i huvudsak vara en angelägenhet för
arbetsgivare och fackliga företrädare bl.a. inom ramen för skyddsverksamheten.
Kommittén slår fast att förhållandena i arbetsmiljön kan ge upphov till arbetsskador och arbetssjukdomar inte minst genom olycksfall och förslit-
ning. Detta kan i många fall leda till en utslagning från arbetsmarknaden.
Förhållanden i arbetslivet är dock inte alltid orsaken till olika arbetshandikapp. Medfödda handikapp, handikapp som uppstår under uppväxtåren eller till följd av trafikskador samt icke arbetsrelaterade sjukdomar är exempel på detta. Belastnings- och förslitningsskador, bullerskador eller skador av kemiska ämnen eller produkter. eksem o.d., kan dock oftast
relateras till förhållanden i arbetslivet.
Genom informationssystemet om arbetsskador (ISA) tas ett omfattande
statistikunderlag fram i syfte att ge underlag för det förebyggande arbetsmiljöarbetet. ISA innehäller uppgifter om arbetsolyckor, arbetssjukdomar samt färdolycksfall som arbetsgivaren anmält till försäkringskassan.
Under år 1982 har preliminärt 134753 arbetsskador anmälts. Dessa fördelar sig enligt följande:
x Antal arbetsolvecksfall 104658
| = Antal arbetssjukdomar | 15881 |
| x Antal färdolycksfall | 14211 |
| Summa | 134 753 |
Av antalet anmälda ej utredda arbetsolycksfall samt utredda och god-
kända arbetssjukdomar medför ca 6076 en sjukskrivning på mer än sju dagar. 4972 av arbetssjukdomarna utgörs av belastningsskador.
Kommittén konstaterar vidare att förtidspensioneringen har fortsatt att
öka. Antalet tillkommande förtidspensionärer var år 1983 ca 20000. Av
dessa pensionerades ca 4000 på arbetsmarknadsmässiga grunder.
Samverkanskommittén har studerat vilka partsorgan och andra grupper
på arbetsställena som kommer i kontakt med arbetsmiljö- och arbetsan-
Prop. 1984/85: 89 | | 149
passningsfrågor. En del av dessa organ och verksamheter är lagstadgade, andra regleras såväl i lag som avtal. Slutligen finns organ som enbart
tillkommit genom avtal mellan arbetsmarknadens parter centralt och/eller
lokalt.
De som på arbetsstället arbetar med frågor om arbetsmiljö — arbetsanpassning, är förutom linjeorganisationen dels de i den lokala skyddsverksamheten verksamma (skyddsombud. skyddskommitté), dels företagshälsovården och dels anpassningsgruppen. Vidare kan det. med. stöd av lag
och avtal på medbestämmandeområdet finnas personalpolitiska grupper,
rekryteringsgrupper, utbildningsgrupper, samrädsgrupper etc.
Arbetsmarknadspolitiska stöd till arbetshandikappade
Arbetsmarknadspolitiken och arbetsförmedlingens verksamhet syftar bl.a. till att förbättra arbetshandikappades möjligheter på arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadsinstitutens verksamhet är inriktad på rehabilitering och vägledning för enskilda sökande. De skall arbeta såväl med den arbetssökande som med deras arbetssituation. En individuell probleminventering och planering skall ligga till grund för väglednings- och rehabiliteringsarbeter. En av de angelägnaste uppgifterna är att ge deltagarna möjlighet att pröva sig fram genom en väl planerad prövning/träning och yrkesorientering. Detta sker i stor utsträckning på arbetsplatser på den reguljära arbetsmarknaden, genom s.k. pryo i reell miljö.
Arbetsmarknadsutbildning kan främst beviljas den som är arbetslös
eller löper allvarlig risk att bli det.
Till kostnader för inköp och installation av särskilda anordningar på arbetsplatsen kan bidrag beviljas arbetsgivare, som anställer handikappad, eller om särskilda skäl föreligger också om det gäller en anställd som blivit handikappad.
Den som har nedsatt arbetsförmåga kan behöva ha tillgång till urbetstekniska hjälpmedel för att kunna utföra ett arbete.
När en arbetsgivare mäste tillhandahålla mer personlig assistans än vad som kan anses normalt för arbetsuppgifterna för en synskadad eller annan svårt handikappad arbetstagare kan bidrag lämnas för arbetsbiträde.
En arbetsgivare kan också få lönebidrag om han anställer arbetshandikappade som inte kan få anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Lönebidraget lämnas med viss andel av kostnaderna för lön och lönebikostnader.
t Lokalt arbetsmiljöarbete, företagshälsovård och anpassningsverksamhet
Inom flertalet avtalsområden bedrivs det lokala skyddsarbetet på :arbetsstället av arbetsgivare, skyddsombud, huvudskyddsombud. skyddskommitté samt i förekommande fall regionala skyddsombud och företagshälsovärdens representanter. Ramarna för den lokala skyddsverksamhe-
Prop. 1984/85: 89 | 150
ten anges i arbetsmiljölagen (1977: 1160) (AML) och arbetsmiljöförordningen (1977: 1166). Därutöver berör till viss del lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet (MBL) och = förtroendemannalagen
(1974: 358) förhållanden i den lokala skyddsverksamheten.
I avtal mellan arbetsmarknadens parter finns också regler som komplet-
terar lagstiftningen. |
Arbetsmiljölagen föreskriver, i 3 kap. 1§, att arbetsgivare :och arbetsta-
gare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö och att de har
ett gemensamt ansvar för att en skyddsverksamhet organiseras.:
Skyddsombud skall utses på alla arbetsställen med minst fem anställda
(6 kap. 28 AML), men kan även utses på annat arbetsställe om det påkal- . Jas av arbetsförhållandena. Enligt arbetsmiljölagen är skyddsombudet
representant för arbetstagarna vid arbetsstället. Han eller hon är således en facklig förtroendeman för de anställda i arbetsmiljöfrågor. Skyddsombudet skall delta i planering av nya och ändrade arbetslokaler, anordningar. arbetsprocesser och arbetsmetoder. Detsamma gäller när man planerar att använda ämnen som kan föranleda ohälsa och olycksfall. I det dagliga
arbetsmiljöarbetet är dock huvuduppgiften att verka för att tillfredsstäl-
lande skyddsförhållanden uppnås på arbetsstället. Är 1983 fanns det ca
97.000 skyddsombud. .
Finns det mer än ett skyddsombud på arbetsstället skall ett av dessa
utses till huvudskyddsombud. Huvudskyddsombudet har till uppgift att samordna skyddsombudens verksamhet och att företräda dem exempelvis i sådana frågor som berör mer än ett skyddsområde. Är 1983 fanns det ca
11000 huvudskyddsombud. |
Regionalt skyddsombud kan utses av facklig organisation efter tillstånd av yrkesinspektionen. Regionalt skyddsombud kan endast tillsättas om det saknas skyddskommitté på arbetsstället och om förhällandena är sådana att det av yrkesinspektionen bedöms som påkallat att regionalt
skyddsombud utses. Det regionala skyddsombudet har samma uppgifter
och ställning gentemot arbetsgivaren som övriga skyddsombud. År 1983 fanns ca 1400 regionala skyddsombud. :
Vid arbetsställe där minst 50 arbetstagare sysselsätts skall det finnas
skyddskommitté. Denna skall vara sammansatt av företrädare för arbetsgi-
vare och arbetstagare. I arbetsmiljölagen anges dock att skyddskommitté
också kan inrättas vid arbetsställe som har färre än 50 anställda. Detta kan ske när parterna är ense om detta eller om arbetstagarna begär det. Detta stadgande ger arbetstagarparten en möjlighet att även på de mindre ar-
betsställena få en sådan lagreglerad arbetsanpassnings- och rehabilite-
ringsverksamhet, som samverkanskommittén föreslår. Är 1983 var skyddskommitté inrättad vid ca 18500 arbetsställen.
Skyddskommittén skall planera och övervaka skyddsarbetet på arbetsstället (6 kap. 9§ AMD). Den skall vidare följa utvecklingen i frågor som rör skyddet mot ohälsa och olycksfall samt verka för tillfredsställande
Prop. 1984/85: 89 oe 151
skyddsförhållanden. Vidare skall skyddskommittén behandla planering och inriktning av företagshälsovården. Vid planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser och arbetsmetoder skall skyddskommittén medverka liksom vid planering av användning av ämnen som kan förorsaka ohälsa eller olycksfall.
Företagshälsovården är en del av den lokala skyddsverksamheten. Enligt samverkanskommitténs undersökningar torde en betydande del av landets arbetstagare ha tillgång till någon form av företagshälsovård.
Företagshälsovården är i huvudsak en rådgivande expertfunktion till den lokala skyddsverksamheten. Företagshälsovården har traditionellt in-
delats i en medicinsk och en teknisk del. På senare år har inom företags-
hälsovården ytterligare uppmärksamhet ägnats åt dess psykiska och sociala delar. Företagshälsovårdens verksamhet kan också delas in i förebyg-
gande verksamhet och sjukvårdande verksamhet. Företagshälsovården
skall främst vara inriktad på förebyggande åtgärder t.ex. i samband med planering av nya verksamheter arbetsmetoder, lokaler etc. Vidare skall
företagshälsovården kartlägga och spåra samband mellan arbetsmiljö och . ohälsa. I det löpande skyddsarbetet på arbetsställena skall bl.a. ingå rådgivning i arbetsmiljö- och skyddsfrågor, utbildnings- och informationsverksamhet, utredningar om arbetsskador och tillbud m. m. Företagshälsovården kan också medverka vid arbetsanpassning och rehabilitering.
För att underlätta inplacering av äldre och arbetshandikappade samt | stödja redan anställda som drabbats av handikapp bildades i början av 1970-talet s.k. anpassningsgrupper. Verksamheten behandlades i förar-
beten till lagen (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder.
Anpassningsgruppernas verksamhet bygger på ett samarbete mellan arbetsförmedlingen, de fackliga organisationerna på arbetsstället och arbetsgivaren. Bildandet av anpassningsgrupp är ett uttryck för samtliga
parters uppfattning att främjandelagens intentioner bäst kan förverkligas
genom ct organiserat samarbete för att stödja de handikappades och äldres ställning på arbetsmarknaden.
Anpassningsgruppernas huvuduppgift är att främja nyanställning av handikappade och äldre. En annan viktig uppgift för grupperna är attitydpåverkan genom information. Anpassningsgrupperna skall försöka skapa en positiv inställning till arbetshandikappade och äldre. Lagstiftning m.m.
De lagar som berörs I detta kapitel är arbetsmiljölagen. lagen om allmän försäkring (som bl.a. reglerar stödet till företagshälsovården), lagen om anställningsskydd, lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen). förtroendemannalagen samt medbestämmandelagen.
Arbetsmiljölagen (1977:1160) avser skydd mot ohälsa och olycksfall i arbetet. Detta är i förhållande till tidigare arbetarskyddslagstiftning en
vidgning av arbetsmiljöbegreppet till att omfatta alla slags hälsorisker.
Prop. 1984/85: 89 | 152
Detta kommer bl.a. till uttryck i lugens 2 kap. som handlar om arbetsmil-
jöns beskaffenhet. I kapitlets 1§ sägs bl.a. ”Arbetsmiljön skall vara
tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tek-
niska utvecklingen i samhället. Arbetsförhällandena skall anpassas till
människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende.”
Lagen (1962:381) om allmän försäkring reglerar bl.a. samhällets stöd till företagshälsovården. Allmän försäkringskassa kan träffa överenskommelse med arbetsgivare om ersättning. om denne anordnar läkarvård eller vidtar andra sjukvårdande åtgärder så att kassans utgifter för sjukvårdsersättning kan antas minska.
Lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) syftar tull att ge de anställ-
da ökad anställningstrygghet. Den är med några undantag tillämplig på alla arbetstagare i privat eller allmän tjänst oavsett arbetstid. Lagen är dispositiv och kan på vissa punkter ersättas av kollektivavtal som träffas mellan parterna på arbetsmarknaden. Avtal kan t. ex. träffas om förutsättning för
tidsbegränsad anställning, uppsägningstid. lön och andra förmåner under permittering, turordning vid uppsägning och permittering, företrädesrätt
till återanställning samt former för varsel och förhandlingar med arbetsta-
garorganisation inför anställning av någon som inte har företrädesrätt.
Anställningsskyddslagen ger ett särskilt skydd åt äldre arbetstagare och
arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga samt arbetstagare med lång unställningstid. |
Lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen) syftar till att underlätta för äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga tarbetshandikappade) att behålla ett arbete eller
erhålla ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Lagen är ett stöd för
arbetsmarknadsverkets verksamhet. I lagen finns bestämmelser om ar-
betsgivares skyldighet att varsla länsarbetsnämnden vid uppsägning eller
permittering. Lagen utgör bl. a. den grund på vilken anpassningsverksamheten har byggts upp, även om anpassningsgrupperna inte nämns i lagen. Enligt lagen är arbetsgivare skyldiga att överlägga med länsarbetsnämnderna om åtgärder för att främja anställning av äldre och handikappade.
Förtroendemannalagen (1974:358) har tillämpning på arbetstagare som av lokal arbetstagarorganisation utses all företräda de anställda i deras förhållande till arbetsgivaren. Syftet med lagen är att tillförsäkra den som
har uppdrag som facklig förtroendeman samma anställningsvillkor som om han ej haft det fackliga uppdraget. Lagen är tillämplig på den fackliga
organisationens företrädare i såväl skyddskommitté som anpassnings-
grupp. Vissa regler i lagen (11976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) kan till en del beröra skyddskommittéernas och anpassningsgrup- : pernas verksamhet. Lagen är en dispositiv ramlag. Den skall tillämpas på
alla frågor som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare och lagen gäller för alla arbetsställen vavsett antalet'anställda.
Prop. 1984/85: 89 . 153
Avtal om arbetsmiljö och medbestämmande samt dess anknytning till
anpassningsfrågor
Ett komplement till de samverkansregler som anges 16 kap. arbetsmiljölagen utgör de arbetsmiljöavtal som träffats mellan arbetsmarknadens
parter. Sådana avtal finns inom de flesta avtalsområden på arbetsmarknaden. Förutom kompletterande regler för den lokala skyddsverksamheten behandlar mänga avtal även mål. uppgifter och innehåll för företagshälsovårdens arbete. I vissa fall regleras dock företagshälsovården genom
separata avtal.
Arbetsmiljöavtal kan träffas såväl på central nivå (mellan huvudorganisationer på ömse sidor) som på lokal nivå (mellan arbetsgivaren och
arbetstagarnas lokala organisationer). Även branschavtal kan träffas. Det finns numera centrala arbetsmiljöavtal mellan parterna både inom enskild
och offentlig sektor.” | " Parterna har på samma sätt genom medbhestämmandeavtal även kom-
pletterat reglerna i medbestämmandelagen.
Forskning — utveckling
Det finns ett flertal samhällsanknutna forskningsorgan som bedriver forskning knuten till arbetsmiljö- och arbetsmarknadsområdet. En bety-
dande del av forskningen är inriktad mot att förbättra arbetsmiljö- och
arbetsförhållanden.
Därutöver har arbetsmarknadens parter inom ett flertal branschområden gått samman i särskilda samarbetsorgan — branschkommittéer — inom
arbetsmiljöområdet. Dessa organ har till huvuduppgift att på olika sätt
främja arbetarskydds- och arbetsmiljöfrägorna inom verksamhetsområdet. Utbildning
Kunskaper om arbetsmiljön och dess risker är av stor betydelse för
arbetstagarna men också för dem som ännu inte inträtt i arbetslivet. Sådana kunskaper behövs om man inte skall utsätta sig eller sina arbetskamrater för onödiga risker. Det kan erinras om att arbetsmiljölagen i vissa delar också gäller för studerande fr.o.m. grundskolans årskurs 7.”
De i arbetslivet verksamma utgör en stor och viktig målgrupp vad gäller utbildning i arbetsmiljöfrågor. Sådan utbildning är väsentlig för envar arbetstagare oavsett yrke, befattning. roll etc. man har i arbetslivet. Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att skapa en bra arbetsmiljö. Vidare skall arbetsgivaren förvissa sig om att arbetstagaren har den utbildning som behövs för att undgå risker i arbetet. För skyddsombudsutbildning har arbetsgivare och arbetstagare ett gemensamt ansvar. I arbetsmiljöavtalen har parterna närmare reglerat hur sådan utbildning skall
utformas och genomföras.
Kostnader och kostnadsansvar
I betänkandet redovisas kostnaderna för olika arbetsmarknadspolitiska stöd, arbetsskador. pensionskostnader m. m. samt arbetsgivarnas kostna-
der inom arbetsmiljö- och arbetsanpassningsområdet. Samverkan arbetsmiljö och arbetsanpassning
En grundläggande föreskrift i arbetsmiljölagen finns i dess 2 kap. 18. Där stadgas att arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar i såväl fysiskt som psykiskt avseende. Avsikten med bestämmelsen är att underlätta strävandena att uppnå en arbetsmarknad med stor
variation på arbetsuppgifter där var och en kan erbjudas sysselsättning
efter sina fysiska och psykiska förutsättningar. Detta kommer även till uttryck i arbetsmiljölagens 3 kap. 3§. Där anges en inriktning som får anses ha betydelse vad gäller främjandet av sysselsättning för människor med arbetshandikapp. "Det åligger arbetsgivare att taga hänsyn till ar-
betstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. Vid arbetets planläggning och anordnande skall beaktas att människors förutsättningar att
utföra arbetsuppgifter är olika”. |
Således innebär detta att arbetsförhållanden i så stor utsträckning som
möjligt skall planeras så att alla människor som önskar förvärvsarbeta
skall ha en rimlig förutsättning att få en anställning på den reguljära
arbetsmarknaden.
Samverkanskommittén har också konstaterat att arbetsmarknadens parter i olika uttalanden och programskrifter värnar om möjligheten för
äldre och arbetshandikappade att få eller behålla ett arbete. |
Arbetsunpassning och rehabilitering i några andra länder
Under denna rubrik beskrivs främst det system som finns i Norge med s.k. bedriftsintern attforing dvs. yrkesinriktad rehabilitering på arbetsstället. Liknande verksamhet förekommer i viss mån även i Finland. Överväganden och förslag.
Samverkanskommittén fastslår att ansvaret för att anpassningsåtgärder
vidtas för de anställda åvilar arbetsgivaren. Det praktiska arbetet med detta utförs vanligen inom linjeorganisationen.
När behovet av arbetsanpassnings- och rehabiliteringsinsatser är mer "omfattande behövs därför, enligt kommitténs mening, ett partssammansatt stödorgan för linjeorganisationen, som. samordnar dessa insatser. Ibland
får detta organ också direkt rehabiliterande uppgifter. När samverkanskommittén har övervägt olika möjligheter att knyta an
anpassningsarbetet till existerande samverkansgrupper på arbetsställena har kommittén funnit att skyddskommittéerna, på de arbetsställen där de finns, har en väl etablerad ställning och att dess verksamhet vanligtvis präglas av en betydande samförståndsanda mellan parterna.
.Samverkanskommittén föreslår därför att skyddskommittén ges i uppgift att verka för att en i lämplig form organiserad arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet kommer till stånd på arbetsstället. |
Denna uppgift bör finnas uttryckt i arbetsmiljölagen. I lagens 6 kap. 9§
föreslås därför följande tillägg: ”skyddskommitté skall vidare. verka för att
en på lämpligt sätt organiserad urbhetsuanpassnings- och rehabiliterings- | verksamhet bedrivs på arbetsstället”.
Att skyddskommittén ges i uppgift att verka för att en i lämplig form organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsstället behöver dock inte innebära att kommittén själv svarar för det
praktiska arbetet. Detta kan ske genom ett särskilt organ. Ett sådant organ
kan enligt samverkanskommittén benämnas anpassningsgrupp. Kommit-
tén framhåller särskilt de fackliga organens rätt att begära att skyddskom-
mitté inrättas även vid små arbetsställen.
För mindre arbetsställen, som ändå kommer att sakna skyddskommitté . men som är knutna till en företagshälsovårdscentral, bör centralens före-
tagshälsovårdskommitté, på motsvarande sätt som skyddskommittén i
större företag, kunna verka för att arbetsanpassnings- och rehabiliterings-
verksamhet kommer till stånd. Detta förutsätter dock att parterna reglerar
frågan i sina avtal om arbetsmiljö och företagshälsovård.
De regionala skyddsombuden bör i ökad utsträckning kunna fungera. som länkar mellan de små arbetsställena och företagshälsovårdscentralernas arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet.
Kommittén förordar ett utökat samarbete mellan samhällets primärvård
och företagshälsovården i ärenden som gäller rehabilitering av anställda.
Vidare pekar kommittén på möjligheten av att parterna avtalsvägen söker reglera den enskildes anställningsskydd vid omplaceringar mellan olika arbetsställen som t. ex. är knutna till samma företagshälsovårdscentral. .
Vid överläggningar I anpassningsgruppen rörande en enskild arbetstagare skall han/hon alltid beredas möjlighet att delta i överläggningar och ge medgivande till åtgärder som gäller honom/henne själv.
Anpassningsgruppen skall inte enbart arbeta med arbetsanpassningsoch rehabiliteringsfrågor som gäller redan anställda. Samverkanskommitténs förslag innebär att de partssammansatta anpassningsgrupperna när så
behövs också. skall medverka i samband med att arbetshandikappade nyanställs vid arbetsstället.
Anpassningsgrupperna bör samarbeta med arbetstörmedlingen, försäkringskassan. företagshälsovården och andra organ, i rehabiliteringsärenden. |
Tystnadsplikten som den är reglerad i 168 främjandelagen bör kompletteras genom ändring dels i arbetsmiljölagen, 7 kap. 13§ dels i sekretesslagen, Il4 kap. 7§.
Prop. 1984/85: 89 156.
Förslaget innebär vidare att arbetsförmedlingen och i vissa fall försäkringskassan när så är nödvändigt skall delta i möten med den partssammansatta gruppen. .
I samband med att förslaget om reformering av anpassningsverksamhe-
ten genomförs bör utbildning anordnas. I likhet med vad som gäller för utbildning av skyddsombud bör ansvaret för sädan utbildning åvila arbetsmarknadens parter. Utbildningens innehåll och omfattning bör vara en fråga för parterna att gemensamt diskutera och besluta om. När det gäller utbildningens innehåll betonar kommittén särskilt vikten
av att innebörden av sekretess och tystnadsplikt tas upp.
Kommittén vill förorda att avsnitt om arbetsanpassning tas in + den utbildning som ges för de i skyddsarbetet verksamma t.ex. i kursmaterialet Bättre arbetsmiljö — BAM”.
Utbildningen bör delvis kunna finansieras genom arbetarskyddsfonden, enligt samma regler som gäller för utbildning av skyddsombud. Utbildningen. som bör genomföras successivt, bör i inledningsskedet i
första hand gälla ledamöter i anpassningsgrupperna. men också andra |
berörda grupper, t. ex. inom linjeorganisationen, företagshälsovärden, yrkesinspektionen, arbetsförmedlingen och försäkringskassan.
Kommitténs uppfattning är att om anpassningsgrupp eller motsvarande 'organ finns på den enskildes arbetsställe, bör denna grupp vid behov
kunna kopplas in som remissinstans vid försäkringskassans rehabilite-
ringsutredning främst i s.k. 90-dagarsfall. dvs. länga sjukskrivningar. Kommittén föreslår att detta regleras exempelvis i RFV:s kungörelse (RFFS 1979: 1) om rehabiliteringsgrupper m.m. eller på annat lämpligt säll. '
Samverkanskommittén förestår att arbetstagare som efter en längre tids
sjukskrivning önskar rehabilitering skall kunna behålla sin sjukpenning
om han/hon behöver rehabilitering och anpassningsåtgärder på arbetsstället. Sjukpenningen bör kunna utgå under högst ett är. Arbetsgivaren bör ansvara för att en rehabiliteringsplan läggs upp. Planen bör ha utarbetats av och/eller förordats av företagshälsovården i samverkan med den anställde och anpassningsgruppen (motsvarande). Företagshälsovård och personalpolitiska organ skall spela en aktiv roll för att vederbörande skall
kunna gå tillbaka till reguljärt arbete så snart som möjligt.
För att sjukpenning i ökad omfattning skall kunna lämnas i samband
med rehabiliteringsåtgärder på arbetsplatsen föreslår kommittén att RFV:s tillämpningsföreskrifter ändras. så att rehabilitering i dessa fall
jämställs med rehabilitering i reell miljö genom arbetsmarknadsinstituten.
Kommittén anser, att det vore fördelaktigt om landstingens engagemang
i hjälpmedelsförsörjning ytterligare utvidgades till att även omfatta ar-
betshjälpmedel. men bedömer att detta måste utredas ytterligare. Samverkanskommittén förordar därför att frågan om en bättre samordning av
hjälpmedelshanteringen blir föremål för fortsatt beredning.
; Prop. 1984/85: 89 : : . 157
Bilaga 4
Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet
(Ds A 1984:2) Arbetsanpassning
Allmänt
Samverkanskommitténs förslag har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats " utan erinran av remissinstanserna, bl.a. av AD. RFV delar kommitténs grundsyn att ansvaret för att anpassningsåtgärder vidtas för de anställda bör åvila arbetsgivaren och att parterna har en viktig roll i rehabiliteringsarbetet. Det är, enligt RFV, viktigt att parterna tillsammans försöker lösa
frågor om anpassning och omplacering av t. ex. långtidssjukskrivna. AMS
anser att kommitténs förslag ligger i linje med styrelsens policy i frågor som rör åtgärder för redan anställda. HCK uttrycker sin tillfredsställelse över flera av grunddragen i samverkanskommitténs betänkande.
Stiftelsen Samhällsföretag noterar det personliga och samhällsekonomiska värdet av att en rehabilitering på arbetsstället kan ge tillfälle till tidigt insatta åtgärder. LO anser att det i dag finns vissa brister i anpassningsarbetet och att en åtgärd mot dessa kan vara att lägga ansvaret för
arbetsanpassning och rehabilitering på skyddskommittén. Detta kan leda
till mer förebyggande åtgärder och att attityder i anpassningstrågor för ett vidare innehåll hos anställda och företagsledning. |
SAV tillstyrker att anpassningsverksamheten anknyts till skyddskom-
mittéerna och att detta kommer till uttryck i arbetsmiljölagen (1977: 1160). I övrigt anser SAV att förslagen gäller frågor av partskaraktär, som kan bli
föremål för förhandling och avstår av den anledningen från att kommentera dem. RRV anser att förslagen har klara förtjänster. men anser sig av
principiella skäl inte kunna tillstyrka dem. då de kostnadsmässiga och
finansiella aspekterna inte belysts tillräckligt.
Samverkanskommittén föreslär att skyddskommittéerna skall ges i uppgift att verka för att en i lämplig form organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet kommer till stånd på arbetsstället. Skyddskommittéerna behöver dock inte själva svara för arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten. Samverkanskommittén föreslår att detta kan ske genom ett särskilt organ som förslagsvis kallas anpassningsgrupp. Gruppen, som bör vara partssammansatt, skall vara ett stöd för linjeorganisationen, samordna och organisera anpassningsätgärderna på arbetsstället.
Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen erinran mot det.
RRV menar att organisationsförändringen bör kunna leda till att risken för utslagning minskar och att möjligheten till anställning för äldre och handikappade ökar. Arbetarskyddsstyrelsen finner ett närmare samarbete
mellan skyddskommittéer och anpassningsgrupper eftersträvansvärt och
har ingen erinran mot den organisatoriska form som föreslås i betänkandet.
Arbeturskyddstfonden delar kommitténs uppfattning att rehabiliterings- och
anpassningsverksamheten med fördel bör kunna knytas närmare an till det
Jokala arbetsmiljöarbetet. Svenska Kommunförbundet menar att problemen skall angripas på den organisationsnivå där de finns och att skydds- | kommittéerna främst skall arbeta med de övergripande målen. I likhet med
TCO. anser Kommunförbundet vidare att enbart organisationsförändringar inte löser problemen. SACO/SR framhåller att utredningen är bristfällig
vad beträffar behandlingen av psykologiska och sociala arbetsmiljöfaktorer. KFO anser att förslaget kan leda till att den nu väl fungerande
verksamheten i skyddskommittéerna försämras. Vidare föreslår KFO att
benämningen skyddskommitté ersätts av Hälso- och Miljövårdskommitté.
AMS understryker särskilt att anpassningsåtgärder för redan anställda
inte får medföra försämringar för de handikappade och äldre som står utanför arbetsmarknaden att få arbete. Även TCO, som i princip är positiv till den föreslagna organisationen med skyddskommitté 'öch anpassnings-
grupp, ser en risk för att arbetet för ökad nyrekrytering av äldre och
arbetshandikappade minskar. Vidare anser TCO att en omorganisation av anpassningsverksamheten måste ske varligt, så att man tar reda på lokalt
fungerande former i anpassningsarbetet.
Arbetsgivarens ansvar
Samverkanskommittén fastslår att ansvaret för att anpassningsåtgärder
: vidtas för de anställda åvilar arbetsgivaren samt att det praktiska arbetet med detta vanligen utförs i linjeorganisationen.
Flertalet remissinstanser instämmer i detta, bl.a. TCO som också fram-
håller att arbetsförmedlingens insatser inte får utformas så att arbetsgivar
rens ansvar urholkas. TCO anser vidare, att det är konsekvent att arbetar-
skyddsstyrelsen utövar tillsyn över anpassningsarbetet för redan anställda
och att styrelsen bör utarbeta föreskrifter om anpassningsarbetet och
arbetsgivarens skyldigheter. .
SHR, LO och dess underremissinstanser Statsanställdas Förbund, För-
säkringsanställdas förbund och LO-förbundens Rättsskydd AB samt Försäkringskasseförbundet förordar att arbetsgivarens ansvar för att anpass-
ningsåtgärder kommer till stånd bör komma till uttryck i arbetsmiljölagen. SHR anser att det bör kunna ske genom ett tillägg i lagens avsnitt om
allmänna skyldigheter. LO hänvisar till LO-förbundens Rättsskydd AB:s
yttrande, som relaterar en AD-dom gällande frågan om en arbetsgivare hade förmått en lastvagnsmekaniker med: nedsatt arbetsförmåga att sluta . sin anställning, därför att arbetsgivaren hade underlåtit att bereda honom lämpliga arbetsuppgifter. Enligt LO- förbundens Rättsskydd AB visar
domen i detta fall att det knappast finns rättsliga möjligheter att framtvinga
åtgärder från arbetsgivarens sida, t.ex. att anskaffa tekniska hjälpmedel,
annat än i utomordentligt flagranta fall. |
Prop. 1984/85:89 = . i | 159
Åndring i arbetsmiljölagen.
Samverkanskommittén föreslår att skyddskommittéernas ansvar bör komma till uttryck genom tillägg i arbetsmiljölagens 6 kap. 9§. Tillägget
föreslås få följande lydelse:
”Skyddskommitté skall vidare verka för att en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsstället”.
Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna, bl. a. RFV. AD, AMS, arbetarskyddsstyrelsen. SAMN, SAV, FörsåaxKringskasseförbundet, Samhällsföretag, Tidningarnas Arbetsgivareförening, HCK, Kommunförbundet, Landstingsförbundet och SAF. Kommunförbundet anser dock att lagförslaget bör utformas så att det ger utrymme att inom
vida ramar utforma verksamheten. SACO/SR menar att uttrycket ”verka
för” är en alltför svag anvisning. DHR och HCK menar att skyddskommittéerna även bör ansvara för nyrekrytering av handikappade. HCK anser
all även ansvaret för rekryteringsfrågorna bör markeras I arbetsmiljölagen. Enligt HCK förutsätter en effektiv tillämpning av främjandelagen att anpassnings- och nyrekryteringsfrågorna behandlas i ett sammanhang. HCK anser vidare att en grundläggande förutsättning för att skyddskommittéerna skall kunna fullgöra dessa uppgifter är att arbetsförmedlingen också
fortsättningsvis har en central roll i anpassningsverksamheten. |
De mindre urbetsställena
Samverkanskommitténs förslag innebär att skyddskommittéerna skall
verka för att anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bedrivs. Enligt arbetsmiljölagen skall skyddskommitté finnas vid arbetställe, där minst 50 arbetstagare regelbundet sysselsätts. Samverkanskommittén betonar dock
att skyddskommitté enligt arbetsmiljölagen också kan inrättas på arbets-
ställen med färre än 50 anställda, om arbetstagarna begär det.
Flera av remissinstanserna vill dock gå längre än samverkanskommittén. LO och HCK anser att det lagreglerade ansvaret för rehabilitering och
arbetsanpassning bör utsträckas även till arbetsställen med färre än 50
anställda. SHR vill ge anpassningsfrågorna en egen paragraf i arbetsmiljölagen, där arbetsgivarens ansvar speciellt betonas och dennes skyldighet
att se till att verksamhet kommer i gång, medel anslås m. m. LO föreslår ett ytterligare tillägg i lagen om arbetsgivarens ansvar för att tillse att anpass-
Nings- och rehabiliteringsverksamhet sker i samverkan med arbetstagarna i de fall skyddskommitté inte finns. Handikappinstitutet bedömer att en stor del av de svenska arbetsställena sannolikt kommer att lämnas utanför den önskade upprustningen av arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten trots de föreslagna kompletteringarna i arbetsmiljölagen. Liknande
Prop. 1984/85: 89 | | 160
synpunkter förs fram av Stiftelsen Samhällsföretag, TCO och SACO/SR
som förordar att en ytterligare bearbetning görs av konsekvenserna för de mindre företagen. som saknar skyddskommitté. |
:- Företagshälsovården
Samverkanskommittén föreslår beträffande de mindre arbetsställena.
som saknar skyddskommitté, men är knutna till en företagshälsovårdsceen-
tral att den partssammansatta företagshälsovärdskommittén skall verka för
att samverkan i anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet kommer till
stånd inom och mellan de i centralen ingående arbetsställena.
Förslaget tillstyrks av SAF och SHIO-Familjeföretagen och lämnas utan erinran av Övriga remissinstanser.
RFV poängterar företagshälsovårdens betydelse för rehabilitering, efter-
som den har speciella förutsättningar att tidigt i sjukdomsförloppet fånga
upp de individer som behöver arbetsrehabilitering. SAF erinrar om att riktlinjer för företagshälsovårdens inriktning och organisation finns i den
enskilda sektorns arbetsmiljöavtal. Till företagshälsovärdens uppgifter hör
att medverka till anpassning av arbete och arbetsplatser och till analys av enskilda individers arbetsförutsättningar. SAF tillstyrker därför förslaget att företagshälsovärdskommittéerna får ikläda sig skyddskommitténs roll i |
anpasshingsfrågor. men anser också att frågan om ersättning för arbete med anpassningsåtgärder m.m. för dem som arbetsförmedlingen föreslår för anställning skall beaktas, när statens ersättning till företagshälsovården reformeras. TCO anser att anpassningsarbetet vid de små arbetsställena
-inte har uppmärksammats tillräckligt. Ewvt aktivt stöd till ett lokalt uppbyggt anpassningsarbete måste utvecklas. eftersom företagshälsovårdens möjligheter till insatser torde vara begränsade om inte aktiviteter och beredskap finns för anpassningsarbete på respektive arbetsställe. SHR anser att de förebyggande uppgifterna för företagshälsovärden är viktiga men att de
inte får övervärderas, så att anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten
kommer på undantag. Inte heller får företagshälsovärden bli ett gallringsin-
strument vid nyanställningar. SACO/SR konstaterar att många små företag f.n. inte omfattas av företagshälsovård och därför blir utan anpassnings-
och rehabiliteringsverksamhet.
Samverkanskommittén förutsätter vidare att parterna reglerar frågan om företagshälsovårdens medverkan i anpassnings- och rehabiliteringsverk-
samheten i sina avtal om arbetsmiljö och företagshälsovärd.
Detta stöds av LO. övriga remissinstanser har ingen erinran. Med hänvisning till de riktlinjer för företagshälsovården som finns inom enskilda
sektorns arbetsmiljöavtal anser dock SAF att en övergripande komplette-
rande avtalsreglering inte är nödvändig.
Samverkanskommittén föreslår också att företagshälsovårdscentralen
bör kunna pröva förutsättningarna för en omplacering till annat arbets-
ställe som är anslutet till centralen, om en anställd som behöver ompla-
Prop. 1984/85: 89 : 161
ceras inte kan placeras om på det egna arbetsstället. Enligt kommittén bör parterna avtalsvägen kunna reglera den enskildes anställningstrygghet vid sådana omplaceringar mellan arbetsställen.
SAF anser att företagshälsovårdskommittén kan behöva arbeta fram
praktiserbara former för arbetsprövning och omplacering, som beaktar
turordningsregler m. m. enligt lagen om anställningsskydd. Detta bör kunna ske trots att kommittén inte kan träffa anställningsbeslut vid de anslutna företagen. TCO finner förslaget om omplacering mellan olika juridiska huvudmän intressant, men behäftat med olika svagheter. Det måste, enligt TCO, vara en grannlaga uppgift att finna former för omplaceringar som är acceptabla, inte motverkar anställningstryggheten och inte heller försvårar för äldre och handikappade att få arbete.
Försäkringskassceförbundet påpekar att de förutsättningar som finns för lokala avtalslösningar i lagen (1982: 80) om anställningsskydd (LAS) måste utnyttjas mer. Tidningarnas arbetsgivareförening framhåller att företagshälsovården inte förfogar över anställningsbeslut och att turordningsreg-
lerna enligt LAS alltid måste beaktas. Med dessa påpekanden kan Tidning-
arnas arbetsgivareförening tillstyrka förslaget. Däremot anser föreningen inte att kompletterande avtalsreglering är nödvändig. LO kräver ändrad lagstiftning för att säkerställa den rehabiliterades anställningstrygghet vid rehabilitering hos annan arbetsgivare, så att arbetstagaren vid omplacering till annat företag har rätt till ledighet från sin tidigare anställning.
Enligt samverkanskommittén bör de regionala skyddsombuden i ökad utsträckning kunna fungera som länkar mellan de små arbetsställena och företagshälsovårdscentralernas arbetsanpassnings- och rehabiliterings-
verksamhet.
Synpunkten stöds av LO medan övriga remissinstanser inte särskilt har kommenterat den.
Samverkanskommittén anser vidare att samarbetet mellan företagshälsovärden och primärvården bör utökas.
Denna uppfattning delas bl.a. av SHR, Handikappinstitutet. SACO/SR och Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter. Handikappinstitutet anser att ett ökat samarbete skulle höja kvaliteten på arbetsrehabiliteringen. men institutet saknar idéer i utredningen om hur detta skulle kunna förverkli-
gas. SAMN anser att Statshälsan skall ges tillfälle att lämna synpunkter på den föreslagna ordningen. SACO/SR anser det viktigt att de anställda får
tillgång till den kompetens finns inom såväl primärvård och företagshälsovård, eftersom det ofta konstateras att anpassnings- och rehabiliteringsarbetet inte ger önskat resultat, vilket kan förklaras av att sambanden mellan
olika faktorer har förbisetts. Förbundet Sveriges Arbetsterapecuter fram-
håller att rehabiliteringsklinikerna inom hälso- och sjukvård även bör omfattas av det utökade samarbetet. Försäkringsanställdas förbund under-
stryker att sådan samverkan även bör ske med försäkringskassan.
II Riksdagen 1984/85.1 samt. Nr 89
Anpussningsgrupp — organisation och uppgifter
Samverkanskommittén anser att arbetsmarknadens parter skall träffa
avtal om anpassningsgruppernas verksamhet.
Förslaget tillstyrks bl.a. av AMS, Svenska kommunförbundet, SACO/SR och LO. AMS framhåller behovet av att det av sådana avtal klart framgår att parterna också aktivt skall verka för nyrekrytering av handikappade och äldre. Arbetarskyddsstyrelsen noterar att förslagen innebär att skyddsorganisationen får ett ökat ansvar för individuella anställ-
das arbetsanpassning. Vidare tillkommer en uppgift att medverka till ökad rekrytering av handikappade och äldre. Samhällsföretag anser att avtal skall kunna träffas lokalt om viss hantering av anpassningsärenden integre-
rad i linjeorganisationen. Detta avser sådana företag där medbestämman-
deavtal träffats och integrerad förhandling tillämpas. Avtal av detta slag skall, enligt Samhällsföretag dock inte kunna ”skriva bort” skyddskommitténs ansvar att verka för en på lämpligt sätt utformad anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. SAF anser att, genom att partsorganet ges i
uppgift att finna de lämpligaste formerna för anpassningsarbetet ökar möj-
ligheterna att skapa en verksamhet som passar strukturen på varje arbetsställe och tar till vara erfarenheterna från det interna anpassningsarbetet.
Enligt SAF ökar därmed också möjligheterna att finna arbetsuppgifter och
vidta anpassningsåtgärder även för dem, som är svårplacerade och utan
arbete. |
Samverkanskommittén påpekar också att anpassningsgruppens sammansättning bör vara sådan att den får en stark ställning på arbetsstället. Arbetsgivaren bör vara företrädd av någon i ansvarig och beslutsfattande ställning. Arbetstagarorganisationen bör företrädas av ledamöter av den lokala fackliga styrelsen. Denna uppfattning delas av SAMN, SACO/SR
och LO. SAMN framhåller dock särskilt vikten av att den nödvändiga
anknytningen till linjeorganisationen uppehålls.
Samverkanskommittén föreslår vidare att anpassningsgruppen bör anlita
experter från linjeorganisationen, personalavdelningen, företagshälsovården, yrkesinspektionen, arbetsförmedlingen, försäkringskassans utredare
samt kommunens socialtjänst.
Förslaget tillstyrks av RFV, Försäkringskasseförbundet och HCK. Den sistnämnda remissinstansen understryker särskilt medverkan av företags-
hälsovården och behovet av samverkan med socialtjänsten.
Samverkanskommittén betonar att den enskilde alltid skall ges möjlighet
att delta i anpassningsgruppens överläggningar som berör hans/hennes fall.
Bl.a. DHR och HCK understryker kommitténs uppfattning att den berörde alltid skall beredas tillfälle att närvara. Enligt HCK finns i dag exempel på att parterna träffar överenskommelser över huvudet på de berörda, vilket ofta fått till följd att de slagits ut från arbetsplatsen.
Samverkanskommittén ger i betänkandet vissa exempel på uppgifter för
anpassningsgrupperna. — Medverka till arbetsanpassning, rehabilitering, eventuell omplacering
av redan anställda. Tillsammans med arbetsförmedlingen medverka till
att äldre och personer med arbetshandikapp anställs. |
—- Attitydpåverkan för att skapa positivare inställning till handikappade och äldre på arbetsstället.
= Inventera arbetsställen, för att få kännedom om lämpliga arbeten för
omplacering eller för nyrekrytering av äldre och handikappade. — Vid vakanser undersöka om arbetsförmedlingen har önskemål om inpla-
cering.
— Avge årlig verksamhetsberättelse till skyddskommittén.
Enligt samverkanskommittén bör arbetsförmedlingen, yrkesinspektionen och eventuellt kommunens socialtjänst kunna fungera som expertor-
gan i anpassningsgrupperna.
Arbetarskyddsstyrelsen vill markera att myndighetsansvaret för rekry-
tering av äldre och handikappade ligger kvar hos arbetsmarknadsverket.
Yrkesinspektionens förstahandsuppgift måste gälla miljöerna, inte individerna. Inspektionens uppgift är i första hand att tillse att arbetstagarna inte
blir handikappade på grund av arbetsförhållandena. Den verksamheten är
självklart betydelsefull också för de handikappade som är ute i arbetslivet.
AMS anser att insatser av arbetsmarknadsverket för arbetssökande med olika slag av handikapp även i fortsättningen bör behandlas i anpassningsgruppen. LO stöder de riktlinjer som arbetsmarknadsverket har fastställt
. för anpassningsgrupperna i samråd med arbetsmarknadens parter. Svens-
ka kommunalarbetareförbundet framhåller att anpassningsgrupperna bör ges egen budget för att kunna fullfölja sina åligganden. Arbetsgivaren bör dessutom budgetera medel för att redan anställda skall kunna omplaceras, samt att anpassningsgrupperna även bör samarbeta med eventuella rekry-
teringsgrupper. Uppgifterna att förbättra arbetsförhällandena för äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga, trygga deras fort-
satta anställning och främja nyanställning av sådana arbetstagare ingår, enligt Tidningarnas arbetsgivareförening, i de arbetsledande uppgifterna vid dessa företag. Dessa frågor ingår därför i det löpande arbetsmiljöar-
bete, som bedrivs i dessa företags skyddskommittéer.
Arbetsförmedlingens roll
Samverkanskommittén föreslår att arbetsförmedlingen alltid skall erhålla kallelse till anpassningsgruppens sammanträden och ha möjlighet att delta i möten med anpassningsgruppen. Förmedlingen skall kunna diskutera inplaceringsärenden som gäller arbetshandikappade sökande hos arbets-
förmedlingen eller medverkan av arbetsförmedlingen i ärenden som rör en
redan anställd.
Arbetsförmedlingen skall bistå linjeorganisationen och anpassningsgrup-
pen i anpassningsarbetet. Anpassningsgruppen skall tillsammans med lin-
jeorganisationen stödja arbetsförmedlingen genom att vidta anpassningsålt-
gärder för att underlätta inplacering av äldre och arbetshandikappade.
Vidare innebär samverkanskommitténs förslag att arbetsförmedlingens
överläggningar med arbetsgivaren enligt främjandelagen sker inom anpass-
ningsgruppen. |
Flera av remissinstanserna understryker arbetsförmedlingens betydelse
1 anpassningsarbetet. AMS, arbetarskyddsfonden, RRV. SAMN, SHR, Försäkringskasseförbundet, DHR och HCK menar att det är viktigt att
arbetsförmedlingen kontinuerligt deltar i anpassningsarbetet. SAF bedömer att utredningens förslag innebär en ändring av den formella rollen för arbetsmarknadsverkets funktionärer i anpassningsgrupperna. Enligt
SAF torde deras kontaktyta ändock öka och därmed deras möjligheter att finna tänkbara arbetsplaceringar. Tidningarnas arbetsgivareförening anser
att den ändrade rollen till mer konsultativ verksamhet ger arbetsförmed-
lingen bättre möjligheter att medverka i anpassningsarbetet. Handikappin-
stitutet anser att arbetstörmedlingarnas platsförmedlande roll skulle behö-
va accentueras, men påpekar särskilt att arbetsförmedlingen i komplicera-
de fall måste medverka i rehabilitering av redan anställda också i fortsättningen. Arbetarskyddsfonden anser att utredningen på ett ofullständigt sätt belyst arbetsförmedlingens roll. HCK och SAMN framhåller vikten av arbetsförmedlingens medverkan för att nyrekrytering av äldre och handi-
kappade skall kunna ske. SHR anser att arbetsförmedlingen behöver utveckla både rollen som platsförmedlare och rollen i det interna anpass-
ningsarbetet. SACO/SR framhåller att även arbetsmarknadsinstituten bör få större möjlighet att arbeta med rehabiliterande åtgärder på arbetsstäl-
lena och inte som nu komma in som sista resurs. DHR anser att om
anpassningsgruppen inte har lyckats lösa ett ärende skall detta alltid redovisas vid ett sammanträde då representant för arbetsförmedlingen deltar. Försäkringskasseförbundet hänvisar till överenskommelser som träffats om ansvarsfördelningen mellan försäkringskassa och arbetsförmedling om arbetsmarknadsmässig rehabilitering av längvarigt sjukskrivna och som
bygger på alt anpassningsåtgärder för redan anställda främst är en fråga för
arbetsgivaren att försöka lösa i samråd med arbetstagarorganisationen. Förbundet anser dock att det vore till men för rehabiliteringsverksamheten som ansvarsgränserna hårdras så att arbetsförmedlingen helt kopplas bort
från anpassningsåtgärderna för redan anställda. speciellt i de fall då omplacering till annat företag vore önskvärd. RRV och LO bedömer att behovet av arbetsförmedlare i framtiden kommer att öka eftersom anpassningsgrupperna kommer att bli fler. LÖ kräver också ökade förmedlingsinsatser av den anledningen att de framgent räknar med nya växande grupper av
arbetshandikappade på arbetsmarknaden.
Prop. 1984/85: 89 : 165
Kamratstödjande verksamhet
Samverkanskommittén framhåller vikten av den kamratstödjande verksamheten, samt menar att dess utformning bör parterna på arbetsstället komma överens om. Remissinstanserna har inga erinringar mot detta.
Tystnadsplikt — sekretess
För att sekretess och tystnadsplikt skall gälla i anpassningsgrupperna
föreslår samverkanskommittén vissa tillägg i arbetsmiljölagen och sekretesslagen (1980: 100).
Förslagen tillstyrks eller lämnas utan erinran av arbetarskyddsstyrelsen,
Samhällsföretag, Svenska Kommunförbundet, SAF, SHIO-Familjeföretagen, TCO, SACO/SR. Tidningarnas arbetsgivareförening och KFO.
SHIO-Familjeföretagen påpekar dock att arbetsgivaren bör ges rätt till information från försäkringskassan om cen anställd är sjukskriven samt orsaken till sjukskrivningen. För att säkerställa detta behövs enligt SH1O- Familjeföretagen en ändring i sekretesslagen 7kap. 7§8 eller i lagen om
allmän försäkring. Kommunförbundet anser att kommitténs förslag bör
leda till ett tillfredsställande sekretesskydd för de berörda personerna, men betonar att sekretessbestämmelserna bör utformas så att de inte hindrar ett rationellt arbete med anpassningsfrågorna.
Utbildning
Samverkanskommittén föreslår att utbildning anordnas i samband med att förslaget om en reformering av anpassningsverksamheten genomförs. Flertalet remissinstanser stöder förslaget. Endast RRV avstyrker med hänvisning till att finansieringen är oklar.
Utbildningens innehåll och omfattning bör vara en fråga för parterna att gemensamt diskutera och besluta om, enligt samverkanskommittén.
LO anser att arbetsmarknadsverket bör ha ansvar för en regional trepartsutbildning kring främjandelagen och övriga arbetsmarknadspolitiska
medel. Försäkringskasseförbundet menar att även försäkringskassan på
det lokala planet bör ges möjlighet att påverka utbildningsmaterialet.
Samverkanskommittén anser att utbildningen delvis bör kunna finansicras genom arbetarskyddsfonden, enligt samma regler som gäller för ut-
bildning av skyddsombud. Arbetarskyddsfonden framhäller att de f.n. inte kan avgöra huruvida kostnaderna kan inrymmas inom fondens nuvarande ekonomiska ramar, utan att andra verksamheter drabbas av nedskärning-
ar. Kompletterande utbildning av skyddskommittéledamöter i anpassningsfrågor i anslutning till redan etablerad utbildning av typ ”Bättre arbetsmiljö — BAM” torde inte behöva innebära några större problem från
kostnadssynpunkt. Särskild utbildning för samtliga deltagare i anpass-
ningsgrupper och andra berörda personalgrupper leder naturligtvis till helt andra kostnader och kan knappast ske inom ramen för tillgängliga medel.
Arbetarskyddsfonden vill därför återkomma med mera detaljerade synpunkter då utbildningens omfattning kan anges. SACO/SR förutsätter att utbildningen helt skall finansieras via arbetarskyddsfonden. medan TCO anser att utbildningen i stället bör finansicras av särskilt avsatta medel. Samhällsföretag och TCO menar vidare att det är en brist i utredningen att inga beräkningar av utbildningskostnaderna har gjorts.
Samverkanskommittén föreslår att utbildningen genomförs successivt. I inledningsskedet bör i första hand ledamöter i anpassningsgrupperna om-
fattas av utbildningen, men också andra berörda grupper t.ex. inom lin-
jeorganisationen, företagshälsovården, yrkesinspektionen, arbetsförmedlingen och försäkringskassan. |
LO stöder kommitténs förslag om utbildning och finner det nödvändigt att arbetsanpassnings- och rehabiliteringsfrågorna vävs in i skyddsombudsutbildning och övrig personalutbildning och efter hand breddas till alla grupper på arbetsstället. Samtidigt betonar LO arbetsmarknadsverkets ansvar för att kunskaper om främjandelagen och övriga arbetsmarknads-. politiska instrument förs ut.
Landstingsförbundet framhåller att utbildningsinsatserna enbart bör om-
fatta nya ledamöter i anpassningsgrupperna, eftersom det inom landstinget
redan pågår en kontinuerlig utbildning för ledamöter. SAF erinrar om att parterna inom enskilda sektorn i sitt gemensamma organ Arbetarskydds-
nämnden redan har beslutat att sådant kunskapsstoff skall integreras i grundutbildningen i arbetsmiljö. .
SACO/SR framhåller att även ledamöterna i skyddskommittéerna bör få utbildning och de som genomgår grundläggande företagshälsovårdsutbildning. SHR och Samhällsföretag menar att utbildningsinsatser bör ges till alla anställda som ett led i att förbättra arbetsmiljön och skapa beredskap för utt bedriva rehabilitering på arbetsstället. Förbundet Sveriges
Arbetsterapeuter vill att också arbetsterapeuter skall omfattas av de kom-
mande utbildningsinsatserna.
Försäkringskassans roll
Samverkanskommittén understryker vikten av att försäkringskassans utredare — efter samråd med den berörde — tar kontakt med dennes
arbetsställe i rehabiliteringsärenden. Vidare föreslår kommittén att anpassningsgruppen vid behov skall kunna kopplas in som remissinstans vid
försäkringskassans rehabiliteringsutredningar. Detta bör regleras exempel-
vis i REV:s kungörelse (RFFS 1979: 1) om rehabiliteringsgrupper m. m.
RFV framhåller att försäkringskassornas erfarenheter av rehabiliteringsarbetet tämligen tydligt visar att förutsättningarna för ett positivt resultat är störst, om den arbetshandikappade kan fortsätta att arbeta hos den arbetsgivare hos vilken han är anställd. Försäkringskasseförbundet finner kommitténs tankegångar vara helt i linje med kassornas strävanden att knyta kontakter med arbetsgivarparten i syfte att återföra den försäkrade i
arbete på i första hand den egna arbetsplatsen. Förbundet anser dock att anpassningsgruppens skyldighet att i rimlig tid svara kassan och ge synpunkter på möjligheterna till omplacering etc. bör regleras.
Försäkringsanställdas Förbund tillstyrker att anpassningsgrupperna kopplas in som remissinstanser i rehabiliteringsärenden.
Samverkanskommittén anser vidare att försäkringskassan bör kunna
kallas till möte med anpassningsgruppen, när en anställd behöver anpassningsåtgärder efter sjukskrivning.
Ingen av remissinstanserna har något att invända mot detta. DHR anser
att en representant för försäkringskassan alltid skall närvara då anpass-
ningsgruppen redovisar ett ärende som de inte har lyckats lösa.
Samverkanskommittén föreslår att alla anmälningar om arbetsskador som bedöms kunna innebära ett kommande rehabiliteringsbehov bör i
kopia ges till anpassningsgruppen för kännedom. Anpassningsgruppen och linjeorganisationen bör sedan bevaka den anställdes situation.
Försäkringskasseförbundet anser att ett sådant överlämnande är relativt enkelt att administrera och att det bör prövas. Förslaget tillstyrks också av
bl.a. Försäkringsanställdas Förbund. |
Sjukpenning vid rehabilitering
Samverkanskommittén föreslår att RFV:s tillämpningsbestämmelser
ändras så att rehabilitering på det egna arbetsstället jämställs med rehabilitering i reell miljö genom arbetsmarknadsinstitut. En arbetstagare som
varit sjukskriven en längre period bör kunna få rehabilitering på det egna
arbetsstället med ersättning från försäkringskassan. Ersättningen bör kun-
na utgå under högst ett år.. Förslaget tillstyrks av AMS, SHR, Kommunförbundet, Eandstingsför-
bundet, SAF. SHIO-Familjeföretagen, Tidningarnas arbetsgivareförening. TCO, LO, HCK och Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter. RRV förordar att en försöksverksamhet bör föregå ett slutligt ställningstagande. RFV konstaterar att förslaget är intressant. men bör bli föremål för ytterligare överväganden, eftersom förslagets ekonomiska konsekvenser inte har utretts, Vidare konstaterar RFV att försäkringsskyddet vid träning i reell miljö f.n. i olika avscenden är otillräckligt. Det gäller dels personskadeskyddet vid arbetsresor, dels arbetsgivarens försäkringsskydd avseende maskinskada m: m. Motsvarande luckor i försäkringsskyddet finns inte om träningen sker genom ett arbetsmarknadsinstitut. Försäkringskasseförbun-'
det framhåller att sjukpenning enligt 3 kap. 8§ lagen (1962:381) om allmän försäkring numera tillämpas i allt större omfattning vid träning i reell miljö på arbetsplatsen och med goda resultat. Kommitténs förslag innebär säle-
des inget nytt. Vidare anser förbundet att tiden för sjukpenning vid rehabilitering i reell miljö inte bör begränsas till ett år. Frågan om sjukpenningrätt vid rehabilitering bör enligt Försäkringskasseförbundet ses i ett vidare perspektiv, där man också överväger bl. a. frågor om rehabiliteringsarbe-
tets mälsättning, möjligheterna till successiv nedtrappning av sjukpenning-
en, möjligheterna för kassorna att också utge stöd till arbetsplatsanpass-
ning m.m. LO anser att stödet även skall gälla om rehabiliteringen sker utanför det egna arbetsstället inom ramen för företagssamverkan som är
sanktionerad av parterna. För att bevara den rehabiliterades anställnings-
trygghet vid sådan rehabilitering hos en annan arbetsgivare bör lagstift-
ningen kompletteras med en regel som ger rätt till ledighet från den tidigare
anställningen vid omplacering till annat företag i samband med rehabilitering. KFO menar att rehabilitering på arbetsplatsen även bör kunna ske utan att vederbörande är sjukskriven. SHR poängterar att det under rchabiliteringsperioden hela tiden måste finnas ett samarbete mellan arbetsstället, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. DHR förordnar att rehabi-
literingslön utgår vid rehabilitering på arbetsstället. Samhällsföretag har
inga invändningar i sak, men beklagar att samverkanskommittén och han-
dikappkommittén inte kunnat samordna sina förslag om sjukpenning resp.
introduktionsstöd.
Arbetstekniska hjäpmedel
Samverkanskommittén förordar att landstingens engagemang i hjälpme-
delsförsörjningen ytterligare utvidgas till att även omfatta arbetshjälpme-
.del, men att frågan först bör bli föremål för fortsatt beredning.
Förslaget om fortsatt utredning tillstyrks av AMS. arbetarskyddsfonden, Haundikappinstitutet, Samhällsföretag, Kommunförbundet, Lands-
tingsförbundet, TCO. HCK, KFO och Förbundet Sveriges Arbetsterapeu-
ter medan övriga remissinstanser lämnar det utan erinran. Försäkringskasseförbundet anser att ersättning för kostnader i samband med handikapp bör inordnas inom den allmänna försäkringen inom ett samordnat handikappstöd. De framhåller vidare att det är angeläget att knyta huvudmanna-
skapet för arbetstekniska hjälpmedel så nära rehabiliteringen och arbetsan-
passningen som möjligt. Vidare anser Försäkringskasseförbundet att kassorna redan nu bör ges möjlighet att använda socialförsäkringsmedel till
arbetshjälpmedel och arbetsanpassning i samband med att sjukpenning ges
vid rehabilitering på den egna arbetsplatsen. TCO menar att en utredning bör innefatta handikappkommitténs arbete samt förslag som framförs i dataeffektutredningen om arbetstekniska hjälpmedel. SHR och Handi-
kappinstitutet anser att bidragsgränserna för arbetstekniska hjälpmedel
och särskilda anordningar bör slopas. Arbetarskyddsfonden påpekar alt
det organ som finansierar arbetshjälpmedel bör medverka till informa-
tionsspridning om anpassningsfrågorna. Kommunförbundet anser att anskaffningstiden för arbetstekniska hjälpmedel behöver förkortas. Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter påtalar att det f.n. finns ett samarbete
mellan de flesta landsting och länsarbetsnämnder beträffande expertmed-
verkan och inköp av hjälpmedel till arbetsställen. Vidare utgör primärvår-
dens personal, främst distriktsarbetsterapeuten en viktig resurs. Inköp av
arbetshjälpmedel bör inte ske efter företagshälsovårdens rekommendationer, eftersom dessa oftast saknar erforderliga kunskaper. I stället bör den kunskap som finns inom landstingens hjälpmedelscentraler tas till vara,
framhåller förbundet.
Bilaga 5
Sammanfattning av betänkandet (DsA 1984: 1) Nytt ersättningssystem för företagshälsovården
Bakgrund
När reglerna för ersättningen till företagshälsovården ursprungligen -lades fast var samhällets resurser för hälso- och sjukvård relativt begränsa-
de. Den sjukvård som arbetsgivarna kunde erbjuda sina anställda betrakta-
des därför som ett komplement till samhällets sjukvård. Ersättningsreglerna utformades med hänsyn till detta. Under de nära 30 år som gålt sedan ersättningssystemet infördes har
emellertid samhällets resurser för hälso- och sjukvård byggts ut avsevärt. Utbyggnaden innebär att det i dag finns helt andra möjligheter att täcka behoven av sjukvård än det fanns när ersättningssystemet infördes.
Över tiden har också företagshälsovården byggts ut och verksamhetsfäl-
tet har breddats. Det är främst de förebyggande delarna av företagshälsovårdens verksamhet som har utvecklats. Sjukvården intar emellertid fortfarande i många fall cen dominerande ställning inom företagshälsovården.
Detta kan delvis förklaras av att reglerna för ersättningen i stort sett behållits oförändrade sedan ersättningssystemet infördes.
Nuvarande regler
De nuvarande reglerna för ersättningen innebär att förtagshälsovården kan få högst hälften av nettokostnaderna för läkarvård eller annan sjuk-
vård ersatta från sjukförsäkringen. Vidtar företagshälsovården också åtgärder som är av hälsovårdande
natur ersätts högst hälften av de sammanlagda nettokostnaderna för sjukoch hälsovård, förutsatt att minst hälften av kostnaderna är att hänföra till sjukvårdande åtgärder.
Någon ersättning för tekniskt förebyggande åtgärder lämnas inte.
Överväganden och förslag
En allmän utgångspunkt för utformningen av ett nytt ersättningssystem är att förebyggande arbetsmiljöåtgärder bidrar till att minska antalet ar-
betsskador. Därigenom avlastas samhället framtida kostnader för sjuk-
vård, förtidspensioneringar etc.
insatserna inom företagshälsovården. Detta skulle sannolikt bli följden om ersättningens koppling till kostnader för sjukvårdande åtgärder bryts och
ersättningen i stället beräknas efter antalet personer som omfattas av
företagshälsovården.
I dag har fler än hälften av landets sysselsatta tillgång till företagshälsovård. Täckningsgraden varierar dock med storleken på företagen. Framför
Prop. 1984/85: 89 : 171
allt är det sysselsatta i mindre företag som saknar företagshälsovård. Arbetsgruppen har därför utgått från att ett nytt ersättningssystem bör stimulera anslutningen av små företag till företagshälsovärden.
Nya regler
Arbetsgruppen har funnit alt om reglerna i ett nytt ersätltningssystem utformas kring tre komponenter: grundersättning, småföretagstillägg och
nyanslutningstillägg bör såväl den förebyggande verksamheten som anslut-
ningen av småföretag kunna stimuleras.
Principen bör vara att ersättningen alltid utgår till den som anordnar
företagshälsovården. Det innebär att ersättningen utgår till företaget vid
inbyggd företagshälsovård och till företagshälsovårdscentralen (motsv.) vid annan typ av företagshälsovård. Ersättningsbeloppen bör grundas på det genomsnittliga antalet sysselsatta under ett år.
Arbetsgruppen föreslår att den nu gällande begränsningen att endast anställda får utgöra underlag för beräkning av ersättningen bör slopas.
Detta innebär att också egen- och ensamföretagare m. fl. föreslås omfattas
av det nya ersättningssystemet. För att en person skall få ingå i underlaget för beräkning av ersättningens storlek har arbetsgruppen föreslagit krav på dels en genomsnittlig minimiarbetstid om 15 timmar per vecka, dels att samma årsavgift skall ha erlagts för honom som för heltidsanställda. När
det gäller företag med inbyggd företagshälsovård kan det senare kravet
inte gälla. Arbetsgruppen föreslår därför att de nämnda kraven skall kompletteras med ett krav på att personen skall ha sin huvudsakliga sysselsätt-
ning antingen i det företag som erlägger årsavgiften till företagshälsovår-
den eller i det företag där den inbyggda företagshälsovårdsenheten finns.
Grundersättningen skall utgöra basen för ersättningssystemet. Den skall utgå för samtliga som omfattas av företagshälsovården och som uppfyller de angivna kraven om cen viss minimiarbetstid (15 tim.) per vecka m. m. Med hänsyn till att grundersättningen är den enda ersättning som kommer att utgå för samtliga personer i beräkningsunderlaget anser arbetsgruppen att grundersättningsbeloppet bör sättas relativt högt.
Småföretagstillägget bör, enligt arbetsgruppens förslag, utgå för upp till 50 arbetstagare i varje företag oberoende av företagets storlek. Stimulan-
sen för de mindre företagen uppnås genom att dessa relativt sett gynnas mer än större företag. Småföretagstillägget bör utgå även för företag som redan är anslutna till företagshälsovården. Det belopp som skall utgå bör
vara hälften så stort som grundersättningsbeloppet.
Arbetsgruppen menar att småföretagstillägget skall beräknas med utgångspunkt i det antal personer som ett företag ansluter till en företagshäl-
sovårdsenhet. Detta oavsett om företagets verksamhet är uppdelad på
flera arbetsställen eller inte. Har däremot ett företag anslutit sina arbets-
ställen till olika företagshälsovårdsenheter, vilket kan vara fallet t. ex. när ett företag har verksamhet på flera orter, beräknas småföretagstillägget
med utgångspunkt i det antal personer som är anslutna till resp. företagshälsovårdsenhet.
För offentliga organ bör samma princip tillämpas. Stat, kommun och
landsting bör således var och en betraktas som ett företag vid anslutning av personal från olika förvaltningar till en viss företagshälsovårdsenhet.
Med hänsyn till Bygghälsans speciella organisation föreslår arbetsgruppen att småföretagstillägget till hälsan begränsas.
Nvyanslutningstillägget bör. enligt arbetsgruppen, utgå för samtliga företag eller arbetsställen som för första gången ansluts till företagshälsovär-
den. Tillägget föreslås utgöra ett belopp som motsvarar hälften av summan av grundersättning och småföretagstillägg för det nytillträdande företaget.
Arbetsgruppen anser det skäligt att tillägget får utgå under de två första åren ett företag är anslutet till företagshälsovården. Vid personalföränd-
ringar, som medför ökning av beräkningsunderlaget efter denna tid, utgår
endast grundersättning och eventuellt småföretagstillägg.
Nyanslutningstillägget skall utgöra ett bidrag till företagshälsovården för
de extra kostnader som initialt uppkommer i samband med att en fungeran-
de företagshälsovård byggs upp vid en arbetsplats. När ett företag som är anslutet till företagshälsovården ombildas. byter juridisk form eller ägare menar arbetsgruppen att detta i de flesta fall inte medför några kostnadskrävande konsekvenser för företagshälsovårdens löpande verksamhet. Arbetsgruppen föreslår därför att nyanslutningstillägg endast bör utgå vid det
tillfälle ett företag för första gången ansluts till företagshälsovården.
Anslutningen till Bygghälsan förutsätter inget särskilt initiativ från arbetsgivarna. Hos Bygghälsans enheter uppkommer inte heller några direk-
ta nyanslutningskostnader. Bygghälsan bör därför. enligt arbetsgruppens
mening, undantas från nyanslutningstillägget. Kompensation för framtida kostnadsökningar
Arbetsgruppen har tolkat sina direktiv så alt vid en tillämpning av det nya ersättningssystemet får samhällets kostnader inte bli högre än de skulle ha blivit om ingen systemförändring genomförts.
Förslaget utgår från att samhällets totala ersättning till företagshälsovår-
den i reala termer skall förbli oförändrad i samband med omläggningen av ersättningssystemet.
Arbetsgruppen utgår vidare från att ett eventuellt initialt ökat behov av "reguljär sjukvård från primärvårdens sida på sikt mer än väl uppvägs av bl.a. det totalt sett minskade sjukvårdsbehovet som följer av de ökade
förebyggande insatserna inom företagshälsovården. Vissa gränsdragnings-
frågor mellan företagshälsovårdens sjukvård och den offentliga hälso- och
sjukvården har diskuterats.
Villkor för ersättningen
De villkor som skall uppfyllas av de företagshälsovårdsenheter som skall erhålla ersättning från samhället bör härledas ur de kriterier som parterna
på arbetsmarknaden i 1976 års företagshälsovårdsutredning har framhållit bör gälla för den framtida företagshälsovården. Bland kriterierna kan näm-
nas att företagshälsovården huvudsakligen skall verka förebyggande, att
den skall utgöra en opartisk rådgivande expertfunktion samt att den skall bygga på partssamverkan.
Även vissa mer specifika krav bör uppfyllas av företagshälsovården.
Den närmare utformningen av kraven bör överlåtas till arbetarskyddssty-
relsen i samråd med arbetsmarknadens parter.
Prövning av att företagshälsovården uppfyller statsbidragskraven bör utföras av de partssammansatta regionala yrkesinspektionsnämnderna. Sådan bedömning bör göras vart tredje år. Administrativa förenklingar
- Det föreslagna ersättningssystemet gör det möjligt att väsentligt förenkla administrationen. Företagshälsovårdsenheterna kommer inte längre att
behöva lämna någon ekonomisk redovisning vare sig för medicinsk eller
annan verksamhet. I stället skall enheterna årligen redovisa uppgifter om
antalet sysselsatta som de betjänar. Minst vart tredje år skall enheterne också för kvalitetsgodkännande lämna en redogörelse över sin verksamhet
och sina resurser.
Försäkringskassornas uppgifter kommer att inskränkas till granskning
av de uppgifter och beräkningar företagshälsovårdsenheterna lämnat i
samband med ansökan om ersättning. Kassorna bör också i fortsättningen ha uppgiften att betala ut ersättningen.
Finansiering
Som alternativ till sjukförsäkringen som finansieringskälla för ersättningen har arbetsgruppen övervägt såväl ökad finansiering över statsbudgeten som cen finansiering genom arbetarskyddsavgiften. Arbetsgruppen tar inte ställning i finansieringsfrågan. Några hinder mot en fortsatt finansi-
ering från sjukförsäkringen har arbetsgruppen emellertid inte funnit.
Patientuvgifter
Det bör ankomma på varje företagshälsovårdsenhet att besluta om pa-
tientavgifter skall tas ut eller inte. När det gäller vård av arbetsskador anser arbetsgruppen emellertid att patientavgifter inte bör tas ut. Influtna patientavgifter bör inte päverka storleken på ersättningen från samhället.
Genomförande
Det är angeläget att modernare regler för ersättningen kan börja gälla så snart det är möjligt. Tidigast möjliga tidpunkt för ikraftträdande bedöms vara den 1 januari 1986.
För att undvika en uppbromsning av utbyggnaden i avvaktan på nya ersättningsregler föreslås att nyanslutningstillägget får beräknas redan fr.o.m. 1 juli 1984.
Bilaga 6
Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet (DsA 1984: 1) Nytt ersättningssystem för företagshälsovården
1 Allmänt
Arbetsgruppens förslag har i allt väsentligt tillstyrkts av remissinstanserna. Fier av dem, t. ex. socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, Stiftelsen Statshälsan, Svenska kommunförbundet samt sju landsting menar att förslaget medför en större flexibilitet för verksamheten och en klar förbättring
av möjligheterna att prioritera resurserna i önskad riktning — dvs. främst
mot mer förebyggande insatser. Många remissinstanser, bl.a. arbetarskyddsstyrelsen och flera av landstingen pekar också på de administrativa fördelar arbetsgruppens förslag kommer att medföra jämfört med nuvarande ersättningssystem.
Av remissinstanserna är det endast stutskontoret som anser att ersätt-
ningssystemet skulle kunna konstrueras på ett sätt som helt avviker från
arbetsgruppens förslag. Statskontoret anser att vid full utbyggnad kommer företagen att betala in och erhålla bidrag i ungefär samma storleksordning. Ett alternativt ”ersättningssystem” skulle därför kunna konstrueras genom att företagen i stället för att betala in en del av socialavgifterna betalar hela kostnaden för företagshälsovården direkt. Under en uppbyggnadsperiod skulle således socialavgifterna differentieras mellan arbetsgivare som har anslutit företaget till företagshälsovård och de som inte har gjort det.
De fördelar statskontoret ser med ett sådant system är att det skulle vara neutralt i förhållande till företagshälsovårdens verksamhet. Vidare skulle ingen minimiarbetstid behöva fastställas eftersom socialavgifterna utgår på lönesumman. Slutligen anser statskontoret att den kontroll som behövs
kan inriktas på vilken företagshälsovård som finns och vilka företag som
betjänas. Sådana uppgifter kommer. enligt företagshälsovårdsutredningen. att finnas hos yrkesinspektionen varför de inte skulle innebära någon meruppegift. |
2¶Ersättningsmodellen
Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran arbetsgruppens förslag att ersättningen skall beräknas utifrån komponenterna grund-
ersättning, småföretagsersättning och nyanslutningstillägg. RFV framhåller att förslaget bör kunna stimulera till ökad förebyggande verksamhet och nyanslutning. Liknande synpunkter framförs bl. a. av AMS, SHIO-Fa-
miljeföretagen, SAF och fem landsting.
Några remissinstanser ställer sig tveksamma till arbetsgruppens förslag.
Statskontoret ifrågasätter om stödet har fått en sådan utformning att det
stimulerar till en snabb utbyggnad. Man anser att en större andel av stödet borde utgå som ett riktat bidrag till dem som i dag saknar företagshälsovård. Även Gävleborgs läns landsting menar att förslaget i alltför hög grad
tillgodoser dem som redan i dag har företagshälsovård. Det vore. enligt
landstinget, önskvärt om systemet tog hänsyn till både branschtillhörighet och om företagshälsovården bedrivs i tätort eller glesbygd.
Stiftelsen Samhällsföretag finner förslaget genomtänkt för den reguljära
arbetsmarknaden. Bruttokostnaden för Samhällsföretagsgruppens företagshälsovärd är emellertid ca dubbelt så stor per anställd och är som inom jämförbara branscher. Samhällsföretag anser därför att företagsgruppen
bör få en förhöjd ersättning. t.ex. genom att en särskild branschersättning för Samhällsföretag införs eller att grundersättningen dubbleras för före-
tagsgruppen. Även SFO framhäller att Stiftelsen Samhällsföretag innehar
en sådan särställning vad gäller krav på företagshälsovårdsservice att dess yrkande på särbehandling allvarligt bör prövas.
2.1 Grundersättning
Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran arbetsgrup-
pens förslag beträffande grundersättningen. Svenska Kommunförbundet
betonar därvid att en av förutsättningarna för en stabil och långsiktig
utveckling är att grundersättningen utgör den helt dominerande delen av ersättningssystemet.
2.2 Småföretagstillägg
Ingen remissinstans motsätter sig arbetsgruppens förslag att låta ett
smäföretagstillägg ingå som en komponent i ersättningssystemet, Sratshåäl-
san delar arbetsgruppens uppfattning att ett sådant stöd från samhällets
sida behövs för att framför allt de små företagen skall ansluta sig. Även
arbeturskyddsfonden anser att det nya ersättningssystemet kan förväntas motivera småföretagen att ansluta sig till företagshälsovården. Vissa remissinstanser, bl.a. socialstyrelsen. statskontoret och tre landsting, be-
dömer emellertid att det behövs ett mer kraftfullt stöd för att ersättningssystemet skall kunna bidra till en ökad anslutning av små företag. Några remissinstanser, däribland socialstyrelsen och Statshälsan menar
att smäföretagstillägget endast bör utgå för företag med färre än 50 anställda. En sådan konstruktion skulle medge ett kraftigare stöd till de små företagen. Socialstyrelsen anser att olägenheten med den s.k. tröskeleffekten — dvs. att företag vid en ökning från 50 till 51 anställda skulle förlora småföretagstillägget — fär vägas mot fördelarna av att de små företagen kan ges en högre ersättning. Även arbetarskyddsfonden fram-
håller att det hade varit önskvärt att småföretagstillägget hade koncentre-
Prop. 1984/85: 89 "177
rats till företag med ett begränsat antal anställda, men inser de svårigheter som det hade inneburit att konstruera ett sådant system.
I fråga om de regler som arbetsgruppen har föreslagit bör gälla för
beräkningen av småföretagstillägget har två remissinstanser redovisat del-
vis andra uppfattningar. Bygghälsun motsätter sig all småföretagstillägget inte skall gälla för Bygghälsans verksamhet. KFO anser att förslaget om att småföretagstillägget beräknas och utgår per företag medför orättvisa med hänsyn till att företag och företagsgrupper inom en och samma bransch organiserat sig ur associationsrättslig synpunkt på olika sätt. Inom konsumentkooperationen täcker företaget — konsumentföreningen — således ofta stora geografiska områden med ett flertal enheter av olika storlek. Mot
denna bakgrund menar KFO att bidragen skall utgå med utgångspunkt från varje ansluten driftsenhet.
2.3 Nyanslutningstillägg
En övervägande majoritet bland remissinstanserna har inte haft något att invända mot arbetsgruppens förslag. Gävleborgs läns landsting anser dock
att nyanslutningstillägget är alltför lågt för att stimulera ökad anslutning.
Enligt landstinget bör en större andel av den totala ersättningen fördelas i form av nyanslutnings- och/eller småföretagstillägg. Även Östergötlands läns landsting uttalar tveksamhet beträffande arbetsgruppens förslag. Eftersom landstinget anser att rätten till företagshälsovård bör lagfästas menar man att nyanslutningstillägget inte behövs. I stället bör resurserna satsas på en högre ersättning till särskilt utsatta branscher.
Bygghälsan framhåller beträffande arbetsgruppens förslag att undanta
hälsan från nyanslutningstillägget att man förutom de som ansluts automatiskt även ansluter andra grupper genom särskilda kontrakt. För dessa — bl.a. tjänstemän, ensamföretagare och konsulter, har Bygghälsan nyanslutningskostnader och bör således erhålla nyanslutningstillägget. Enligt Bygghälsan skulle detta stimulera anslutningen av nya företag samt underlätta samarbetet med annan företagshälsovärd.
2.4 Högre ersättning till särskilt utsatta branscher
Flertalet remissinstanser instämmer i arbetsgruppens uppfattning att det i dag inte går att finna rättvisa kriterier för fördelning av ersättning till
branscher som är särskilt utsatta ut arbetsmiljösynpunkt. Svenska Kom-
munförbundet anser t.ex. att ett branschtillägg skulle premiera sämre arbetsmiljöer och fysiska och kemiska miljöfaktorer framför psykiska och sociala. Ett sådant system motsvarar inte heller en eftersträvad helhetssyn
på arbetsmiljön. Liknande synpunkter framförs av Malmö kommun.
Vissa remissinstanser menar att det vore önskvärt att ett nytt ersättningssystem innehöll regler som medger högre ersättning för särskilt utsat- 12 Riksdugen 1984/85. 1 saml. Nr 89
Prop. 1984/85: 89 | 178
ta branscher, men delar samtidigt arbetsgruppens uppfattning om de svå-
righeter som finns när det gäller att konstruera ett sådant. Försäkringskusscförbundet och statskontoret anser att man vid vidareutvecklingen av informationssystemet om arbetsskador (ISA) bör pröva att komplettera
detta så att det ger underlag för en differentierad bidragsgivning. Även socialstyrelsen hoppas alt de administrativa svårigheter som arbetsgruppen anger kan undanröjas och att ersättningssystemet framledes kan kom-
pletteras på ett önskvärt sätt. SAF beklagar att arbetsgruppen inte lyckats med uppgiften att anpassa ersättningen till de arbetsmiljöproblem som
vissa branscher har. Det föreslagna ersättningssystemet innebär att branscher med små arbetsmiljöproblem gynnas på bekostnad av de med stora
problem. | Endast Bygghälsan och Östergötlands läns landsting förordar det av
arbetsgruppen diskuterade branschtillägget. Även SACO/SR anser att ar-
betsgruppen alltför lättvindigt avvisat idén med ett branschtillägg. Man
menar att de orättvisor som kan uppstå inte är större än de som uppstår i och med att arbetstidsgränsen för ersättning föreslås till 15 timmar per vecka. LO anser att ett högre grundbelopp bör erhållas för de grupper som har störst behov ur arbetsskadesynpunkt och menar att man som fördel-
ningsprincip skall utgå från kollektivavtalens uppdelning på den privata
arbetsmarknaden. På den offentliga sektorn måste motsvarande grupper
prioriteras.
3¶Personer som skall omfattas av ersättningen
Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran arbetsgruppens förslag att cgen- och ensamföretagare skall omfattas av det nya ersättningssystemet.
Flertalet remissinstanser har också tillstyrkt arbetsgruppens förslag om att en minimiarbetstid om i genomsnitt 15 veckoarbetstimmar bör krävas för att en person skall omfattas av ersättningssystemet. TCO: accepterar den föreslagna beräkningsgrunden men betonar samtidigt att detta inte
innebär att man frångått uppfattningen att alla arbetstagare bör ha tillgång till företagshälsovård. LO framför liknande synpunkter.
Svenska Kommunförbundet och Malmö kommun accepterar den före-
slagna tidsgränsen men anser att den kan behöva justeras i anslutning till ev. framtida arbetstidsförkortningar. 1 stället skulle gränsen kunna uttryckas i procent av motsvarande heltid, t.ex. 4077 som är vanligt inom den
kommunala sektorn. |
Arbetarskyddsstyrelsen och HCK menar att ersättningsbeloppet i stället
bör grundas på antalet arbetade timmar i de anslutna företagen. HCK framhåller att arbetsgruppens förslag ytterligare försvårar för handikappa-
de att inträda på arbetsmarknaden. Det är viktigt att, så långt som möjligt. lika regler gäller för samtliga anställda. HCK anför vidare att inskränkning-
ar alltid drabbar de svagare och att om företagshälsovården i framtiden skall medverka vid individuell arbetsanpassning är det fel att föreslå inskränkningar i ersättningssystemet.
Tre remissinstanser, socialstyrelsen, Kalmar läns landsting och Göte-
borgs och Bohus läns landsting motsätter sig helt förslaget och anser att
ersättning bör utgå för samtliga oavsett arbetstid. Socialstyrelsen menar
1.ex. att förslaget kan uppfattas som orättvist i vissa branscher och på
vissa arbetsplatser där de anställdas arbetstider avviker från det vanliga
mönstret och där t. ex. säsongarbete är vanligt.
4¶Villkor för ersättning
Arbetsgruppens uppfattning att ett centralt villkor för ersättning är att
förebyggande insatser skall vara en viktig del av företagshälsovårdens
verksamhet delas av remissinstanserna. Föreningen Teknisk Företagshälsoväård och SAV är positiva till att de förebyggande insatserna stimuleras av ersättningssystemet. Flera landsting uttrycker också sin tillfredsställelse över att företagshälsovårdens verksamhet i framtiden i ökad utsträckning skall inriktas mot förebyggande verksamhet.
Några remissinstanser, t.ex. SHR, SACO/SR, Försäkringskasseförbun-
det och Svenska Företagsläkareföreningen delar arbetsgruppens uppfattning i denna fråga men betonar samtidigt att också sjukvården är en nödvändig del av företagshälsovården. De framhåller att sjukvården är en viktig informationskälla när det gäller att spåra arbetsmiljöproblem och att
den även kan ha en betydande roll vid rehabiliteringsarbetet på arbetsplat-
serna.
En övervägande majoritet av remissinstanserna tillstyrker att ersättning endast bör utgå till företagshälsovårdsenheter som uppfyller vissa fastställda krav. Många understryker emellertid att de villkor som fastställs måste vara allmänna och får inte inskränka parternas möjlighet att utforma
företagshälsovårdens och anpassa verksamheten till förändrade krav och
behov. Arbetarskyddsstyrelsen anser att kriterierna måste utgå från de normer som anges i olika avtal om företagshälsovård som träffats mellan arbetsmarknadens parter. Kriterierna får inte bli stelbenta utan tvärtom stimulera till en önskvärd utveckling mot en mer behovsanpassad företags-
hälsovårdsservice. Även arbetarskyddsfonden anser att arbetsmiljöavta-
len skall vara utgångspunkt vid utformningen av kvalitetskraven. De får
inte utformas eller tillämpas så att de motverkar företagshälsovårdens
utveckling och anpassning till förändrade krav och behov. Statskontoret anser att de centrala föreskrifterna endast får utgöra ramvillkor för att
medge företagsanpassningar och flexibel företagshälsovård. Det skall även
i fortsättningen vara parterna som har ett avgörande inflytande på företagshälsovårdens utformning. Statshälsan anser att det finns en risk att arbetsmarknadsparternas intresse och engagemang avtar om man inför en alltför
omfattande myndighetskontroll. Den bör därför enbart ta fasta på om
parterna har inflytande på verksamheten samt att den drivs enligt något
arbetsmiljöavtal. Landstingsförbundet förstår behovet av kontroll men understryker att det är angeläget att rutinerna blir enkla och anpassade till sitt syfte. LO delar uppfattningen att man bör fastställa villkor för erhål-
lande av ersättningen och att dessa bör hållas allmänna och anpassas till de förutsättningar som slås fast i parternas arbetsmiljöavtal och i 1976 års
företagshälsovårdsutredning. SFO stöder helt de villkor som föreslås av
arbetsgruppen. Samtidigt anser SFÖ att prövningen är viktig, men att den
inte får inskränka parternas handlingsfrihet att utifrån de speciella förut-
sättningar som råder inom varje särskild bransch anordna bästa möjliga
företagshälsovård.
: Gotlands kommun och Norrbottens läns landsting framhåller att villkoren bör vara flexibla för att inte försvåra nyetablering av företagshälso-
vårdsenheter. Om dessa inte uppfyller villkoren bör ersättning kunna beviljas ändå under förutsättning-att enheten successivt utvecklar verk-
samheten så att bristerna avhjälps.
Några remissinstanser ansluter sig till arbetsgruppens förslag och lämnar
samtidigt synpunkter på ytterligare villkor som bör vara uppfyllda för att
ersättning skall utgå. Socialstyrelsen förordar att villkoren bör komplet-
teras med krav på att företagshälsovården skall samverka med sjukvårds-
huvudmännens primärvård vid planeringen av verksamheten. Styrelsen menar att en effektiv samverkan är av stor betydelse för att åstadkomma ett optimalt resursutnyttjande och rationella former för arbetsfördelning mellan den av landstingen bedrivna hälso- och sjukvården och företagshälsovården. Enligt Kopparbergs läns landsting bör ett ersättningsvillkor
kunna vara att samtliga anställda skall omfattas av företagshälsovärden —
även om ersättning endast utgår för de med en genomsnittlig veckoarbetstid som överstiger 15 timmar. Enligt /CO:s uppfattning bör ersättning inte
utgå till s.k. företagshälsovärd som inte ägs av medlemsföretagen utan av andra intressenter och där vinstintresse eller avkastningskrav finns. Det
bör inte heller vara möjligt att få statliga bidrag där vårdens utövare har
ägarintressen i verksamheten. SAV, Malmö kommun, SAF och Tidningarnas arbetsgivareförening
motsätter sig arbetsgruppens förslag till ersättningsvillkor. SAV anser att de allmänna villkoren som utgår från arbetsmiljöavtalen är tillräckliga och att det inte behövs vtterligare regler. Villkoret att verksamheten skall
bedrivas med för ändamålet utbildad personal anser SAV garanteras av den partssamverkan som förutsätts. Malmö kommun anser att detaljerade kvalitetskrav kan medföra en oönskad likriktning och byräkratisering av företagshälsovården. Parternas gemensamma avtal utgår tillräckliga kvali-
tetsvillkor för verksamheten och kvalitetsbevakningen för de avtalsbundna
företagshälsovårdens innehåll är en partsangelägenhet. SAF avvisar att
myndighetsföreskrifter skall styra företagshälsovårdens reella innehåll. Ett sådant system skulle, enligt SAF, motverka den flexibilitet som behövs för
att anpassa företagshälsovården till olika företags och branschers behov. Liknande synpunkter framförs av Tidningarnas arbetsgivareförening.
4.1 Oönskade effekter av systemomläggningen
De synpunkter som remissinstanserna lämnat på arbetsgruppens förslag i dessa delar berör främst uthyrningen av företagshälsovårdens lokaler. SACOISR. SAF, KFO och Lantbrukshälsan framhåller att ett förbud mot lokaluthyrning förhindrar rationellt resursutnyttjande och kan försvåra
utbyggnaden på mindre orter.
Beträffande möjligheterna till dubbeldebitering — dvs. att verksamhet som enligt avtal skall utföras av företagshälsovården i stället sköts av privatpraktiserande vårdpersonal och debiteras sjukförsäkringen — ånser Statshälsan att arbetsgruppens förslag inte är en tillräcklig garanti för att dubbelutnyttjande inte skall ske. Frågan bör, enligt hälsan, prövas i den fortsatta beredningen. SAF anser emellertid att den s.k. Dagmaröverens-
kommelsen gör att farhågorna för dubbelutnyttjande är omotiverade. En-
ligt SAF kommer landstingen att ha de största möjligheterna att dubbelutnyttja systemen genom att sjukvården kan föras över från företagshälsovården till öppenvårdsmottagningarna.
Stockholms läns landsting, Malmö kommun och Göteborgs kommun betonar att det finns särskild anledning att uppmärksamma om kostnader
för sjukvård förs över till den offentliga sjukvården. Om så sker förutsätter
man att detta skall kompenseras via statens ersättning till de offentliga sjukvårdshuvudmännen.
4.2 Yrkesinspektionsnämndernas prövning
Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran arbetsgruppens förslag att yrkesinspektionsnämnerna skall pröva om företagshälso-
vårdsenheten uppfyller de fastställda ersättningsvillkoren. Flera framför
synpunkter på hur yrkesinspektionsnämnderna bör förstärkas i och med
att de får nya arbetsuppgifter. SACO/SR. Lantbrukshälsan och Svenska Företagsläkareföreningen menar att nämnderna bör förstärkas med repre-
sentanter från företagshälsovårdens olika personalkategorier. Försäk-
ringskasseförbundet anser att försäkringskassorna måste få delta i prövningen så att deras erfarenheter tas till vara. KFO framhåller att den
konsumentkooperativa sektorn bör erhålla representation i det organ som skall pröva om ersättning skall utgå.
RRV och SAV ifrågasätter om prövningen bör vara så formaliserad som
arbetsgruppen föreslår. RRV anser att den riskerar att bli resurskrävande
utan att kunna garantera kvaliteten på företagshälsovårdens verksamhet.
RRV föreslår att företagshälsovårdsenheterna årligen tillställer yrkesinspektionsnämnderna en verksamhetsbeskrivning som innehåller de uppgifter arbetarskyddsstyrelsen föreskriver.
En sådan rapportering kan, enligt RRV, utgöra en viktig informationskälla i yrkesinspektionsnämndernas verksamhet. Vissa fördjupade punktinsatser från yrkesinspektionen kan därutöver behövas. RRV menar emellertid att dessa är en del av yrkesinspektionens tillsynsansvar och behöver därför inte formaliseras. En försäkran från de berörda parterna bör, enligt SAV, vara tillräckligt för att ersättning skall utgå. Yrkesinspektionen behöver endast i undantagsfall granska ersättningsansökningar.
Några remissinstanser motsätter sig bestämt arbetsgruppens förslag att låta yrkesinspektionsnämnderna svara för prövningen. Kommunförbundet anser att en kvalitetskontroll med utgångspunkt i allmänna riktlinjer från arbetarskyddsstyrelsen blir svag och medför en onödig byråkratisering. En alltför detaljstyrd prövning är också olycklig eftersom det finns uppenbara risker att den likriktar och konserverar företagshälsovårdens verksamhet. Det föreslagna kontrollsystemet är därför inte acceptabelt enligt Kommunförbundet. Man anser att kontrollen av företagshälsovårdens kvalitet även i fortsättningen bör skötas enligt det samverkanssystem som finns etablerat mellan arbetsmarknadens parter. SHIO-Familjeföretagen anser att parterna bör svara för kontrollen och vid ansökan försäkra att verksamheten bedrivs i enlighet med gällande kollektivavtal. En sådan uppbyggnad anser man bör fungera eftersom parterna har ett gemensamt intresse av en bra företagshälsovärd. SHIO anser att en statlig kontroll kan byggas upp för att möjliggöra experiment och nya arbetsformer. Detta skall kunna bevilja bidrag i de fall parterna inte är överens samtidigt som seriösa skäl ligger bakom cen annorlunda uppläggning av företagshälsovården. SAF och Tidningarnas arbetsgivareförening motsätter sig den föreskrivna myndighetskontrollen. Det bör vara tillräckligt att skyddskommittén eller företagskommittén tillstyrker ansökan. SAF anser att om försäkringskassan tvivlar på kvaliteten hos en viss verksamhet kan kassan vända sig till huvudmännen med begäran om utlåtande. Lämpliga skiljeorgan har redan inrättats av parterna. Man är beredda att ställa dessa till förfogande för tvistefrågor även inom sektorer utanför SAF/LO/PTK-området. Även Landstingsförbundet uttrycker tveksamhet om den föreslagna kontrollen är den mest lämpliga. Förbundet anser att kontrollen i sin helhet bör överlämnas till arbetsmarknadens avtalsslutande parter enligt den förhandlingsordning som tillämpas.
4.3 Utbetalning av ersättningen
RFV ifrågasätter om kassornas utbetalningsfunktion motiverar att handläggningen fördelas på två myndigheter. Frånvaron av kamerala resurser kan i och för sig motivera att försäkringskassorna sköter utbetalningen av
ersältningen. Å andra sidan borde det, enligt RFV, vara en fördel att de instanser som har att bevaka kvaliteten inom företagshälsovården får den kontinuerliga kontakt med enheterna som ansökningsförfarandet innebär.
Övriga remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran.
Några, t.ex. Landstingsförbundet och SAF betonar att det är angeläget att
de administrativa rutinerna blir så enkla som möjligt. Bygghälsan och Lantbrukshälsan anser att administrationen kan underlättas genom att ansökningar och utbetalningar av ersättningen till dessa hälsor sker på
central nivå.
5 Finansiering
Remissopinionen är delad mellan de olika finansieringsalternativ som
arbetsgruppen diskuterat. En övervägande majoritet anser att finansieringen bör ske genom socialavgifter. Av dessa motiverar t.ex. RRV sitt ställningstagande med att en sådan finansering avspeglar ansvarsförhållandet mellan staten och företagshälsovårdens huvudmän. Några remissinstanser, bl.a. Försäkringskasseförbundet., Kommunförbundet, TCO och KFO förordar en fortsatt finansiering över sjukförsäkringen. Andra, t. ex. Statshälsan, RFV, LO, SACO/SR och SFO förordar finansiering över arbetarskyddsavgiften.
5.1 Uppräkning av ersättningen
Ett stort antal remissinstanser framhåller att det är viktigt att ett system skapas för att uppräkna ersättningsbeloppen i takt med pris- och löneök-
ningarna. Vissa, t.ex. arbetarskyddsfonden, Kommunförbundet, LO. SACOISR och Lantbrukshälsan, betonar nödvändigheten av uppräkningar men tar själva inte ställning till hur detta skall ske. Uppräkning av ersättningen i takt med någon form av index förordas av SFO och SHIO- Familjeföretagen. Landstingsförbundet, TCO, Kristianstads läns landsting och Örebro läns landsting anser att en anpassning bör ske årligen och efter överläggningar mellan regeringen och arbetsmarknadens parter.
Några remissinstanser, däribland arbetarskyddsfonden, LO och TCO betonar att det utöver en uppräkning av ersättningsbeloppen är nödvändigt : att den totala ersättningsvolymen anpassas i takt med utbyggnaden.
6 Patientavgifter
Flertalet remissinstanser har lämnat frågan om patientavgifter utan erinran. Landstingsförbundet, Hallands läns landsting och KFO delar arbets-
gruppens uppfattning att företagshälsovårdsenheterna själva skall få avgöra om patientavgift skall tas ut eller inte och att dessa inte skall påverka
ersättningens storlek. TCO understryker att patientavgifter inte bör tas ut
Prop. 1984/85: 89 | 184
eftersom den sjukdom som förekommer inom företagshälsovården skall vara arbetsrelaterad.
När det gäller förslaget om att patientavgifter inte skall tas ut för vård av
arbetsskador betonar SACO/SR och Svenska Företagsläkareföreningen de gränsdragningssvårigheter som finns. SACO/SR anser att patientavgifter
bör tas ut eftersom dessa skall kompenseras via arbetsskadeförsäkringen.
7 Genomförande
En majoritet av remissinstanserna framhåller önskemål om att det nya
ersättningssystemet bör genomföras snarast möjligt. Några, bl.a. Kommunförbundet, Försäkringskasseförbundet och Tidningarnas arbetsgivureförening, anser emellertid att vissa Övergångsbestämmelser kommer att erfordras för att underlätta övergången för de enheter som kommer att få en väsentligt lägre ersättning till följd av det nya ersättningssystemet.
Bilaga 5 Sammanfattning av betänkandet (Ds A 1984:1) Nytt er-
Bilaga 6 Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet (Ds A 1984: I) Nytt ersättningssystem för företagshälso- VÄTdeN oooseeeeeererererrerrrerrrer sr rr reses sas os 175
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984