RÅ 1994 not 444

Not 444. Ansökan av AB Bonnierföretagen om resning i mål ang. arbetsgivaravgifter. - Skattemyndigheten i Stockholms län ålade genom beslut den 29 april 1991 AB Bonnierföretagen betalningsskyldighet för arbetsgivaravgifter på ett av bolaget under 1990 avtalat men först under 1991 utgivet avgångsvederlag om 6 150 000 kr. I dom den 28 november 1991 ändrade Länsrätten i Stockholms län inte det överklagade beslutet. Kammarrätten i Stockholm avslog genom dom den 19 maj 1992 av bolaget anförda besvär. Domstolarna hade därvid tillämpat 2 kap. 3 § lagen (1981:691) om socialavgifter i dess lydelse från och med den 1 januari 1991. Enligt lagrummet skulle underlag för beräkning av arbetsgivaravgifter vara summan av vad arbetsgivaren under året utgett som lön i pengar eller annan ersättning för utfört arbete eller eljest med anledning av tjänsten. Lagändringen innebar att bl.a. avgångsvederlag, som dittills varit avgiftsfria, i fortsättningen skulle ingå i avgiftsunderlaget. Till lagändringen hade fogats den övergångsregeln att äldre föreskrifter fortfarande gällde i fråga om avgifter som avsåg tid före ikraftträdandet (SFS 1990:1429). - Sedan bolaget överklagat kammarrättens dom beslöt Regeringsrätten den 17 maj 1993 att inte meddela prövningstillstånd. - Bolaget ansökte om resning i målet och anförde till stöd härför i huvudsak följande. För det första stred utgången uppenbart mot grundlagens förbud mot retroaktiv beskattning. Bolaget måste nämligen redovisa upplupna skulder enligt bokföringsmässiga grunder. Skärpande skatteregler fick inte träffa en kostnad som enligt vedertagen redovisningssed hade uppförts i räkenskaperna såsom en - också skattemässigt avdragsgill - kostnad före de nya reglernas ikraftträdande. Avtalstidpunkten var således avgörande i ett fall som detta och förutsättningarna för redan ingångna avtal fick inte ändras genom ny lagstiftning. För det andra hade domstolarna inte iakttagit eller rätt tolkat övergångsreglerna och ej heller övervägt övriga av bolaget framförda skäl. Lokutionen "avser tid före" i övergångsreglerna hade inte samma innebörd som uttrycket "under året har utgett". Enligt bolagets mening måste övergångsregeln tolkas så att lön, avgångsvederlag m.m. som avsåg tid före ikraftträdandet skulle behandlas enligt äldre regler. Kontantprincipen gällde därför inte i förevarande fall. Den använda lokutionen måste vidare ha samma innebörd här som i kommunalskattelagen och där hade den beträffande motsvarande fråga vid beskattning av traktaments- och andra kostnadsersättningar tolkats så, att ersättningar som utbetalats efter den 1 januari 1991 men som avsåg tid dessförinnan var skattefria (punkten 27 i övergångsbestämmelserna till kommunalskattelagen enligt 1990 års skattereform). För det tredje förelåg det med hänsyn till det redan anförda också på grund av annat särskilt förhållande synnerlig anledning att saken prövades på nytt. - Riksskatteverket bestred bifall till ansökningen och anförde bl.a. följande. Övergångsreglerna var tillämpliga på avgifter som avsåg tid före ikraftträdandet, dvs. avgifter som belöpte på ersättningar som utbetalats före 1991. Kontantprincipen gällde således strikt vid avgiftspliktens uppkomst. Utgången i målet var därför korrekt och stred ej mot förbudet mot retroaktiv beskattning. Bolaget hade överhuvudtaget inte framfört något nytt utredningsmaterial utan endast kompletterat den rättsliga argumentering som bolaget förde i den ordinarie processen. - Regeringsrätten (1994-06-28, Wahlgren, Tottie, Dahlman, Bouvin, Swartling): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Bolaget har inte visat skäl för resning. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår ansökningen. (fd II 1994-06-14, Perttu)