RÅ 1994 not 672
Ansökan av Lennart K. om rättsprövning av beslut i ärende ang. antagande av detaljplan
Not 672. Ansökan av Lennart K. om rättsprövning av beslut i ärende ang. antagande av detaljplan. - Kommunfullmäktige i Stockholms kommun beslutade den 15 november 1993 att anta ett förslag till detaljplan för kvarteret Marklandet m.m. inom stadsdelen Svedmyra. Syftet med planen var enligt planbeskrivningen att möjliggöra uppförandet av 32 parhuslägenheter. - Beslutet överklagades av bl.a. Hyresgästföreningen i Stor-Stockholm, Arbetsgruppen i Svedmyra (Arbetsgruppen), som anförde grunderna för sin talan i fem punkter: 1. Miljökonsekvensbeskrivning över området saknades. 2. Detaljplanen hade förändrats efter samrådet och utställningen. 3. Stadsbyggnadsnämndens beslut med besvärshänvisning hade inte kommit Arbetsgruppen till del. 4. I kommunstyrelsens utlåtande saknades redogörelse för flera enskilda skrivelser. 5. Ett uppförande av parhusen skulle medföra stora olägenheter för de boende i området, vilka hade fått rätt att köpa sina fastigheter. - Länsstyrelsen i Stockholms län (1994-01-19) avslog överklagandena och fastställde kommunfullmäktiges beslut med följande motivering: Angående vad som anförts av Arbetsgruppen och övriga klagande gör Länsstyrelsen följande bedömning. 1. Som framgår av Arbetsgruppens skrivelse har miljökonsekvensbeskrivning upprättats för det till planområdet gränsande området med tät, frisk-fuktig granskog av ovanligt slag, ett område som skall bevaras. Planområdets bebyggelse skall placeras på en hällmarksplatå, vilken omges av befintliga lamellhus. Den omständigheten att planområdet har viss vegetation - enligt handlingarna främst hällmarkstallskog - innebär enligt Länsstyrelsens mening inte att det kan krävas, att en särskild miljökonsekvensbeskrivning upprättas för planområdet. - 2. Enligt 5 kap 27 § tredje stycket PBL skall ny utställning ske, om förslaget ändras väsentligt efter utställningen. - Den revidering av planen som skett efter utställningen innebär enligt planbeskrivningen att ett E-område har markerats för att möjliggöra uppförande av en elnätstation i området för Stockholm Energis räkning. Byggnaden avses få måtten 2,4 meter x 3 meter. Dylika smärre ändringar av ett planförslag kan enligt Länsstyrelsens uppfattning inte anses innebära att förslaget ändrats väsentligt i lagrummets mening. Ny utställning och/eller information om ändringen har därför inte fordrats. Elnätstationens avstånd till närmaste bostadshus får vidare anses vara betryggande. Bortfallet av platser på 7-dygnsparkeringen innebär inte att planen inte kan godtas. - 3. Frågor som rör den kommunala handläggningen av ett planärende prövas av överinstans först när ett kommunalt beslut att anta en detaljplan föreligger. Stadsbyggnadsnämndens beslut den 23 september 1993 - om godkännande av planförslaget och om överlämnande av förslaget till kommunfullmäktige med hemställan att fullmäktige måtte anta förslaget har därför inte kunnat överklagas. Det hade således varit felaktigt att meddela besvärshänvisning till stadsbyggnadsnämndens beslut. - 4. Ett stort antal personer har framfört synpunkter till kommunen under handläggningstiden; den omständigheten att redogörelse för samtliga inkomna skrivelser och protestlistor inte har intagits i kommunstyrelsens utlåtande får förutsättas sakna betydelse. Det krav som enligt länsstyrelsens mening kan ställas är att det i handlingarna rörande planförslaget tydligt har klargjorts för politiska beslutsfattare och andra intresserade att ett stort antal boende i området har motsatt sig planens utformning och att skälen härför har redovisats. Detta krav får anses vara uppfyllt. Något förfarandefel kan därför inte anses ha varit för handen. - 5. Vad gäller de skilda slag av olägenhet som åberopats av Arbetsgruppen skall beträffande frågan om insyn från de nya parhusen anföras, att en eventuell olägenhet i detta avseende inte kan anses vara betydande med hänsyn till avstånd och nivåskillnad mellan parhusen och befintlig bebyggelse. - Vad som i övrigt har anförts av Arbetsgruppen under denna punkt rör frågor som inte får prövas av Länsstyrelsen. Skulle skador på klagandenas byggnader komma att uppstå i samband med sprängning m.m. måste således ersättningsfrågorna lösas i annan ordning, dvs. genom skadeståndstalan. Fråga om sanitär olägenhet för boende med anledning av sprängningsarbeten m.m. prövas i förekommande fall av miljö- och hälsoskyddsnämnden i första hand. - Avslutningsvis skall anföras, att det är en uppgift i första hand för kommunen att besluta om markanvändning och byggande. Länsstyrelsen kan på yrkande av enskilda i princip pröva endast de klagandes enskilda intressen. Det skall därvid framhållas, att det ursprungliga detaljplaneförslaget har efter invändningar under samrådet kraftigt reviderats på ett sätt som innebär, att förslaget närmat sig de boendes önskemål. Den tänkta flerbostadsbebyggelsen söder om det nu aktuella området har således utgått; den täta, värdefulla granskogen berörs inte av exploateringen. - Länsstyrelsen finner, med hänvisning till det ovan anförda, att detaljplaneförslaget i sin
nuvarande utformning inte kan anses ha en sådan inverkan på de klagandes enskilda intressen att planen inte kan godtas. Vad som anförts av klagandena föranleder inte annan bedömning. Överklagandena skall därför lämnas utan bifall. - Länsstyrelsens beslut överklagades av bl.a. Lennart K. för Arbetsgruppen. - Regeringen (Miljö- och naturresursdepartementet, 1994-04-21): Regeringen finner att den förändring av miljön som detaljplanen innebär inte kan anses medföra sådana olägenheter för de klagande att planen inte kan godtas. Regeringen finner inte heller att vad de klagande framfört i övrigt utgör skäl att ändra länsstyrelsens beslut. Regeringen avslår därför överklagandena. - Lennart K. ansökte som representant för Arbetsgruppen om rättsprövning av regeringens beslut och yrkade även att beslutet tills vidare inte skulle gälla. Han åberopade samtliga beslut och utredningar som hade gjorts i ärendet och anförde därutöver bl.a. följande. Någon miljökonsekvensbeskrivning hade inte utförts trots att enligt ett beslut av Stockholms kommunstyrelse den 15 juni 1992 en sådan alltid skulle göras i ett tidigt skede. Inte heller hade någon radonundersökning företagits i planärendet, vilket enligt information från Boverket alltid skulle göras innan en detaljplan antogs. Först i efterhand hade radonundersökning av byggområdet gjorts. Undersökningen visar på extremt höga värden. - Regeringsrätten (1994-12-07, Björne, Dahlman, Berglöf, Werner, Lavin): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut skall Regeringsrätten pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågor om beslutet strider mot kravet på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är utformade så att myndigheten har en viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten (prop. 1987/88:69 s. 23-25 och s. 234). - Lennart K. har inte anfört några omständigheter som innebär att regeringen vid beslutsfattandet skulle ha felbedömt fakta eller överskridit gränserna för det handlingsutrymme som myndigheterna har i planärenden eller att det vid handläggningen har förekommit något fel. - Lennart K. har således inte visat att regeringens beslut i planärendet strider mot någon rättsregel. Det framgår inte heller klart av omständigheterna i ärendet att så är fallet. Regeringens beslut skall därför stå fast. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten förklarar att regeringens beslut skall stå fast. (fd II 1994-11-01, Sundberg)