RÅ 1994 not 695
Ansökan av Xhavit B. m.fl. om resning i ärende ang. uppehållstillstånd m.m
Not 695. Ansökan av Xhavit B. m.fl. om resning i ärende ang. uppehållstillstånd m.m. - Statens invandrarverk beslutade den 14 oktober 1993 att avslå ansökningar från familjen B. om uppehållstillstånd m.m. samt avvisa dem enligt 4 kap. 1 § första stycket 2 utlänningslagen (1989:529) med förbud att före viss tidpunkt återvända till Sverige utan tillstånd av verket. I beslut den 11 oktober 1994 avslog Utlänningsnämnden familjen B:s överklagande av Invandrarverkets beslut. I sitt beslut anförde nämnden att Fatmire B. godkänt ett strafföreläggande om 60 dagsböter för snatteri och att särskilda skäl därför förelåg att inte bevilja familjen B. uppehållstillstånd enligt förordningen (1994:189) om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden. Nämnden fann vidare att det inte heller förelåg skäl att bevilja uppehållstillstånd på humanitär eller annan grund. - I ansökningen yrkade familjen B. att Regeringsrätten skulle bevilja resning i det av Utlänningsnämnden avgjorda ärendet. De yrkade också att Regeringsrätten skulle förordna att vidare verkställighetsåtgärder inte fick företas. - Till stöd för ansökningen anförde familjen B. i huvudsak följande. Utlänningsnämnden hade felaktigt tillämpat förordningen (1994:189) om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden. Genom tillämpningen av de "särskilda skälen" hade nämnden gjort avsteg från vad regeringen avsett. Det hade inte varit avsikten att denna typ av mindre allvarlig brottslighet skulle medföra denna hårda tillämpning. Nämndens tillämpning innebar vidare att mannen och de två barnen på grund av hustruns brott inte fick sina sökta tillstånd. Ingen skulle och kunde "dömas" för annans brott i Sverige. Slutligen syntes nämnden i sitt beslut inte heller ha prövat de skäl som åberopats beträffande sonen Flamurs sjukdom. -Regeringsrätten (1994-12-19, Björne, Berglöf, Lavin): Skälen för Regeringsrättens avgörande. I den typ av utlänningsärenden varom nu är fråga ankommer det i första hand på Utlänningsnämnden att utforma rättstillämpningen (se prop. 1991/92:30 s. 22-24). Av resningsförfarandets karaktär av extraordinärt rättsmedel följer att grund för resning inte kan anses föreligga om det inte i resningsmålet framgår att nämnden vid sin tillämpning av gällande bestämmelser i det enskilda fallet gått klart utöver vad som med hänsyn till omständigheterna framstår som rimligt. Utan en sådan restriktivitet vid tillämpningen av resningsinstitutet skulle detta komma att framstå som en överprövning av nära nog ordinär karaktär. - Regeringsrätten finner att det i sak inte har framkommit några avgörande nya omständigheter i resningsmålet. Inte heller innefattar Utlänningsnämndens tillämpning av förordningen (1994:189) om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden någon sådan brist som enligt det anförda bör medföra resning. På grund av vad sålunda anförts skall ansökningen avslås. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår ansökningen om resning. (fd II 1994-12-07, Lundgren)