RÅ 1994 not 71
Ansökan av Betelehem A. om resning i ärende ang. uppehållstillstånd m.m
Not 71. Ansökan av Betelehem A. om resning i ärende ang. uppehållstillstånd m.m. - Statens invandrarverk beslutade den 23 november 1992 att avslå en ansökan av Betelehem A. om uppehållstillstånd m.m. samt att utvisa henne enligt 4 kap. 3 § utlänningslagen (1989:529) med förbud att under viss tid återvända till Sverige utan tillstånd av verket. I beslut den 24 maj 1993 avslog Utlänningsnämnden
överklagande av Betelehem A. Invandrarverket avslog genom beslut den 10 augusti 1993, den 27 augusti 1993 och den 5 januari 1994 förnyade ansökningar om uppehållstillstånd. - Betelehem A. yrkade att Regeringsrätten skulle bevilja resning i dels det av Utlänningsnämnden avgjorda ärendet, dels det ärende som avgjorts genom Invandrarverkets beslut den 10 augusti 1993. Hon yrkade också att Regeringsrätten skulle bevilja henne allmän rättshjälp i resningsmålet och förordna att vidare verkställighetsåtgärder inte fick
företas. - Till stöd för ansökningen om resning anförde Betelehem A. bl.a. följande. På grund av att det i ärendet hade framkommit olika uppgifter beträffande omständigheter av väsentlig betydelse för avgörandet, vilket innebar att man måste gå in på en mycket grannlaga bedömning av
sökandens trovärdighet, kunde det inte med bibehållen objektivitet påstås att ärendet var av enkel beskaffenhet. Därigenom måste det anses klart att Utlänningsnämnden, genom att avgöra ärendet utan nämnd, hade begått ett grovt handläggningsfel, vilket hade påverkat utgången av ärendet. Genom att Invandrarverket i sitt beslut den 10 augusti 1993 totalt negligerat sökandens uppgifter och inte ens hade beviljat en ny anknytningsutredning hade verket begått ett grovt handläggningsfel. Vidare stred Invandrarverkets tillämpning av 2 kap. 5 § tredje stycket utlänningslagen uppenbart mot lag. - Regeringsrätten (1994-02-10, Voss, Werner, B. Sjöberg): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av resningsinstitutets karaktär av extraordinärt rättsmedel följer att resning endast bör komma i fråga när nya och i sammanhanget väsentliga omständigheter förebringats eller när bedömningen i sakligt eller rättsligt hänseende som gjorts vid prövningen i ordinär ordning eller