RÅ 1994:12

Kommunfullmäktige i Örkelljunga kommun beslöt den

27 november 1989, § 134, att fastställa hundskatten till 0 kr.

I besvär hos Kammarrätten i Göteborg yrkade A-M.H. att fullmäktiges beslut skulle upphävas eftersom det stred mot allmän lag, var orättvist och fullmäktige genom

beslutet hade överskridit sin befogenhet. Till stöd för sin talan anförde hon följande. I lagen (1923:116) om hundskatt var det klart utsagt att för varje hund skulle - med vissa undantag - skatt erläggas till kommunen. Man kunde inte erlägga ett belopp om 0 kr. Trots att fullmäktige

fastställt hundskatten till 0 kr ålåg det hundägare att till kommunen göra anmälan om sitt innehav av hund.

Kommunen var också skyldig att föra hundskatteregister och utlämna skattemärke av föreskriven beskaffenhet. Denna hantering förorsakade kostnader som drabbade andra än hundägare.

I besvär hos Regeringsrätten yrkade kommunfullmäktige i Örkelljunga kommun att kammarrättens dom skulle upphävas och att fullmäktiges beslut den 27 november 1989 skulle fastställas.

Regeringsrätten (1994-01-13, Björne, Brink, Wadell, Werner, Ragnemalm) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt lagen om hundskatt gäller bl.a. följande. För en hund skall med vissa undantag hundskatt årligen erläggas till kommunen (1 § 1 mom.). Medel, som till kommunen inflyter i hundskatt, får för kommunens behov användas på sätt, som av kommunen bestämmes (1 § 2 mom.). Skattskyldig för viss hund är den person, av vilken hunden stadigvarande innehaves, när skatteplikt inom kommunen för året inträder (3 §). Varje kommun skall bestämma hundskattens storlek i kommunen (4 §). Över de hundar, som jämlikt närmare

föreskrifter i 5 § anmälts, skall föras för kalenderår

löpande register (hundskatteregister (7 § 1 mom.).

4 § fick sin nuvarande lydelse år 1980 (SFS 1980:516, prop. 1979/80:151, SkU 57). I sin äldre lydelse upptog paragrafen också regler om minsta och högsta belopp för hundskatten. Sålunda skulle hundskatten utgå med minst 10 kr och högst 100 kr per hund och år. I regeringsförslaget avseende den nuvarande lydelsen anförde föredragande statsrådet bl.a. följande (prop. s. 7 f.).

Hundskatten är i allt väsentligt en kommunal

angelägenhet. Inte minst framgår detta av bestämmelsen att influtna hundskattemedel får användas på det sätt kommunen själv bestämmer. Den kommunala

handlingsfriheten begränsas dock i några hänseenden av regler, som under senare tid har varit föremål för diskussion. Det har bl.a. ifrågasatts om skatteuttaget bör vara begränsat till visst intervall ---- För egen del vill jag framhålla följande. Hundskatten bör, liksom f.n., anförtros kommunerna. Skatten är, såsom skatteutskottet påpekade år 1975, en i många avseenden unik beskattningsform. Inte minst gäller detta enligt min mening regeln om intervall för skattens storlek. Bestämmelsen begränsar kommunernas

självbestämmanderätt i en kommunal angelägenhet. Detta talar för att kommunerna, liksom när det gäller

kommunalskatten, själva får bestämma hundskattens storlek. ---- Jag föreslår därför att nuvarande

bestämmelse om minimi- och maximigräns för skattens storlek slopas. ---- Influtna hundskattemedel bör fritt få disponeras av kommunerna.

Skatteutskottet uttalade (s. 3 f.) att utskottet fann det följdriktigt att förslaget gav en kommun rätt att utan beloppsgränser bestämma skattens storlek. Utskottet anslöt sig vidare till departementschefens uppfattning att användningen av hundskattemedlen borde anses vara en rent kommunal angelägenhet.

I målet skall fastställas huruvida kommunfullmäktiges beslut strider mot lagen om hundskatt. Frågan är sålunda om kommunen är skyldig enligt lagen att ta ut i vart fall något belopp i hundskatt eller om den kan besluta att inte alls ta ut sådan skatt.

Regeringsrätten gör i detta hänseende följande bedömning. Lagens 1 § innefattar enligt sin lydelse rent språkligt en föreskrift att hundskatt skall erläggas årligen för varje hund med vissa undantag. 4 § å andra sidan ger kommunen frihet att besluta om skattens storlek. Vid tolkningen av dessa bestämmelser bör beaktas att 4 § fick sin nuvarande lydelse i syfte att klargöra att hundskatten numera var att anse som en rent kommunal angelägenhet och att varje kommun hade rätt att bestämma skattens storlek utan begränsning vare sig uppåt eller nedåt.

Mot bakgrund av det anförda finner Regeringsrätten att 1 § lagen inte bör tilläggas den innebörden att en kommun ovillkorligen är skyldig att ta ut hundskatt inom kommunen. Om kommunen finner lämpligt kan den med stöd av 4 § besluta att skatten för visst år skall vara 0 kr. Vid sådant

förhållande strider kommunfullmäktiges beslut inte mot lagen om hundskatt. Besvären skall därför bifallas.