om ändring i förordningen (1923:116) angående skatt för hundar
Regeringens proposition
1979/80: 151
om ändring i förordningen (1923: 116) angående skatt för hundar
beslutad den 28 februari 1980.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogande utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
INGEMAR MUNDEBO
Propositionens huvudsakliga innehåll
"I propositionen föreslås att den nuvarande begränsningen i kommuner-
nas rätt att bestämma hundskattens storlek slopas. Vidare föreslås att en
kommun får rätt att bestämma skattens storlek till olika belopp i olika delar
av kommunen och att ytterligare skatt inte skall utgå när en hund flyttas inom en kommun eller mellan kommuner. De nya bestämmelserna föreslås
träda i kraft den 1 januari 1981.
I Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr I51
Förslag till
Lag om ändring i förordningen (1923: 116) angående skatt för hundar
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1923: 116) angående skatt för hundar dels att 12§& skall upphöra att gälla,
dels att rubriken till förordningen, 2§ 2 och 3 mom. samt 4 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
Lag om hundskatt Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 mom. Har skatt för hund er- 2 mom. Har skatt för en hund lagts till en kommun, skall skatt för erlagts enligt denna lag till en kom-
samma hund för det året ej erläggas mun skall ytterligare skatt för samtill annan kommun, med mindre ma hund för det året inte erläggas. den årliga skattesatsen för hunden i
den senare kommunen är högre än det belopp. som för året redan erlagts i skatt för hunden.
3 mom. Skatteplikt inom viss 3 mom. Skatteplikten för viss
kommun förfaller, om hunden dör hund förfaller, om hunden dör ininnan den tid gått till ända, då an- nan anmälan enligt 5§ senast skall
mälningsplikt jämlikt 58 senast göras. kunnat fullgöras, eller skatteplikt inom den tid inträder till annan kommun.
Skatt skall ej erläggas, därest Inträder skatteplikt för viss hund Jörhållande, som eljest skolat för- efter utgången uv september måanleda skatteplikt, inträder efter nad, skall skatt för det året inte erseptember månads utgång. läggas.
43!
Skatten skall av kommunen be- Varje kommun skall bestämma stämmeas till ett för varje hund lika hundskattens storlek i kommunen. belopp, lägst tio högst etthundra Kommunen får därvid bestämma kronor för kalenderår. skatten till olika belopp i olika delar
av kommunen. Det skattebelopp
som bestäms skall gälla för alla
hundar i kommunen eller
kommundelen.
I fall; som avses i 2§ 2 mom.,
skall eljest belöpande skatt minskas med vad den skattskyldige styrker hava för året erlagis i skatt för hunden till annan kommun.
'Senaste lydelse 1969: 718.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
gär
Till böter, högst femhundra kro- Till böter, högst femhundra kronor, dömes den som nor, döms den som
1. underlåter att fullgöra anmäl- 1. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 5 §, ningsskyldighet enligt 5 8.
2. genom oriktig uppgift söker 2. genom oriktig uppgift söker undandraga sig skattskyldighet, undandra sig skattskyldighet, om om ej gärningen är belagd med inte gärningen är belagd med straff i straff i brottsbalken, eller brottsbalken, eller
3. bryter mot 8§. 3. bryter mot 88.
Har skatteplikt för hund inom
viss kommun under löpande år inträtt i fall, som avses i 2§ 2 mom., dömes dock till ansvar enligt första stycket I endast om den skattskyldige av kommunen erhållit anmaning att fullgöra anmälningsskyl-
dighet enligt 5 §.
Dömes någon enligt första stycket I eller 2, skall han därjämte erlägga dubbel hundskatt.
Denna lag träder i kraft den I januari 1981. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om förhållande som hänför sig till tiden före ikraftträ-
dandet.
Senaste lydelse 1969: 718. tl-Riksdagen 1979/80. I saml. Nr I51
Utdrag
BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1980-02-28
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten. Bohman, Mundebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Buren-
stam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell. Petri
Föredragande: statsrådet Mundebo
Proposition om ändring i förordningen (1923: 116) angående skatt för hundar
I enlighet med vad riksdagen har begärt (SKU 1975:9, rskr 1975: 55) avser jag att i det följande ta upp hundskatten till behandling.
1 Gällande regler
Beskattningen av hundar regleras i förordningen (1923: 116) angående skatt för hundar (ändrad senast 1969: 718). Författningen har i sina huvud-
drag samma innehåll som när den trädde i kraft år 1924. De ändringar som
har vidtagits därefter har huvudsakligen berört endast den skattefria kretsen av hundar och skattens maximigräns. Skatt skall årligen erläggas till kommun för varje hund som omfattas av
skatteplikten. Kommunen skall bestämma skattens storlek till ett belopp
som är lika för varje hund, lägst 10 och högst 100 kr. för kalenderår. En differentiering av skatten för olika områden inom kommunen är således inte möjlig. Kommunen bestämmer hur de influtna skattemedlen skall användas.
Vissa hundar är undantagna från skatteplikt. Detta gäller bl. a. ledarhundar för synskadade och hundar som inte har uppnått en ålder av tre månader.
Skattskyldig för viss hund är den som stadigvarande innehar hunden vid den tidpunkt när skatteplikt inträder. Den skattskyldige skall varje år under januari månad till kommunen anmäla hund för vilken skatteplikt
förelegat vid årets ingång. Inom varje kommun skall ett särskilt hundskat-
tcregister föras.
Hundskatt skall erläggas till den kommun där hunden stadigvarande innehas. Om hunden flyttas till annan kommun, skall skatt erläggas även
till den nya kommunen om skatten där är högre. I ett sådant fall skall skatten i den nya kommunen minskas med vad den skattskyldige redan har
erlagt i skatt. Skatteplikt för viss hund upphör, om hunden dör före januari
månads utgång. Har skatten då redan betalats återbetalas den på begäran av hundinnehavaren. Inträder skatteplikt under visst år efter september månads utgång, behöver skatt inte erläggas för det året.
2 Tidigare behandling av hundskatten, m. m.
Är 1969 föreslog Kungl. Maj:t (prop. 1969: 135) att begränsningen i kommunernas rätt att bestämma hundskattens storlek skulle slopas. I
propositionen framhölls att kommunerna tillagts stort inflytande över hundskatten, bl.a. rätten att fritt bestämma över influtna hundskatteme-
del, och att det därför också var rimligt att kommunerna medgavs rätt att
själva få besluta om skattens höjd. Bevillningsutskottet (BeU 1969: 65) tog
upp hundskatten och dess utformning till principiell prövning och fann att
en förutsättningslös översyn av hela hundskattefrågen borde ske. I avvak-
tan på denna översyn förordade utskottet att maximigränsen för skatten skulle höjas från 75 till 100 kr. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag (rskr 1969:397).
Kungl. Maj:t tillsatte därefter en särskild utredning, hundskatteutred-
ningen, som lämnade betänkandet Hundavgift (SOU 1972: 89). Utredning-
en såg hundskatten i första hand som ett sätt att finansiera kommunernas kostnader för registrering av hundar, renhållning m. m. och föreslog att en enhetlig hundavgift på 75 kr. per hund och år skulle tas ut i varje kommun. Utredningen föreslog att den tekniska utformningen av hundskatten i huvudsak skulle bibehållas.
Vid remissbehandlingen fick utredningens förslag ett blandat mottagande och Kungl. Maj:t beslöt i november 1973 att lämna förslaget utan åtgärd.
I motioner till 1975 års riksdag framfördes yrkanden om rätt för kommunerna att differentiera hundskatten såväl regionalt som med hänsyn till olika hundägarkategorier. Därjämte begärdes i andra motioner lättnader i
beskattningen av kennelhundar. I skatteutskottets betänkande över mo-
tionsyrkandena (SkU 1975: 9) uttalades bl. a.:
Hundskatten är en i många avseenden unik skatteform vars bibehållande
det finns anledning att ifrågasätta. Hundskatteutredningen har understru-
kit skattens rent marginella betydelse för kommunernas ekonomi, men motionärerna har framhållit att den framstår som betungande och delvis
orättvis för vissa hundägare. I detta sammanhang har särskilt åberopats de skatteskärpningar som uppstått på grund av att kommuner med låg tätortsgrad och låg hundskatt genom kommunindelningsreformen slagits samman
med större kommuner med hög tätonsgrad som haft väsentligt högre hundskatt, vilken ofta blivit gällande för hela storkommunen enligt bestämmelsen om enhetlig hundskattesats. Mot denna bakgrund finner utskottet skäl förorda att de gällande reglerna om hundskatt omprövas. Utskottet. som finner en fortsatt registrering av hundbeståndet erforderlig, anser att registreringsbestämmelserna därför bör bibehållas och att kommunerna följaktligen måste få ersättning för kostnaderna härför liksom för de övriga kostnader som hundarna förorsakar kommunerna. Beträffande formerna för sådana kommunala hundavgifter kan olika lösningar övervägas. Den enklaste lösningen skulle vara att föra in rambestämmelser om hundregistrering i lagen (1954: 459) om tillsyn över hundar.
Lagen skulle då kompletteras med en av regeringen utfärdad förordning
om registreringens omfattning och finansiering. Utskottet förutsätter att
varje kommun därvid inom fastställda gränser skall få bestämma hundav-
giftens storlek och om skäl föreligger även differentiera avgiften med hänsyn till t.ex. tätortsgrad. En annan möjlighet är att omarbeta den nuvarande hundskatteförordningen till en avgiftstag enligt vilken kommu-
nerna på motsvarande sätt inom fastställda ramar får fastställa avgiftens
storlek. Utskottet hemställde att riksdagen hos regeringen begärde förslag om införande av hundavgift i överensstämmelse med vad utskottet anfört samt att motionerna med yrkande om skattelättnader för kennelhundar skulle
avslås.
Riksdagen biföll vad utskottet hemställt (rskr 1975: 55). Stockholms kommun har i en skrivelse år 1975 hemställt att skatten
differentieras på så sätt att stora hundraser beskattas hårdare än mindre
raser. I en skrivelse år 1978 har kommunen föreslagit vissa åtgärder för att förenkla den administrativa hanteringen av hundskatten. Kommunen föreslår bl. a. att ny skatt inte skall erläggas för hund som har förvärvats som ersättning för avliden hund. Vidare föreslås i skrivelsen att hel återbetal-
ning av skatten skall ske om en hund avlider före februari månads utgång,
att tilläggsskatt inte skall behöva erläggas för en hund vid flyttning från en kommun till en annan och att skatteplikt inte skall inträda förrän en hund
har uppnått sex månaders ålder.
Aktionsgruppen för hundar i samhället och Svenska pudelklubben har
hemställt att Stockholms kommuns skrivelse från år 1975 lämnas utan åtgärd. Svenska kennelklubben och Svenska brukshundsklubben förordar i en
skrivelse i oktober 1975 att en ny utredning tillsätts, om en revidering av hundskatteförordningen skall göras. Hundfrämjandet har i en skrivelse i maj 1977 med bifogande av namnlis-
tor protesterat mot en förmodad höjning av hundskattens maximibelopp.
1975 års polisutredning har i sitt betänkande (SOU 1979: 6) Polisen pekat på att ärenden om hundskatt medför en inte oväsentlig arbetsbelastning för polisväsendet. Utredningen har bl. a. noterat att vissa kommuner varje år till polisen skickar en förteckning över de personer som inte under året har
betalt hundskatt men som erlagt sädan skatt under året dessförinnan och att polisen efter utredning ofta kan konstatera att någon förseelse inte föreligger. Utredningen har därför föreslagit att den ärliga anmälningsskyldigheten för hundinnehav avskaffas.
Djurshälsoutredningen (Jo 1979:03) har i en promemoria som överläm-
nats till jordbruksdepartementet den 12 december 1979 behandlat frågan
om djursjukhusens finansiering. Utredningen konstaterar att djursjukhusen i många fall har en svår ekonomisk situation och att djursjukhusen kan
behöva finansiellt stöd framför allt för att kunna genomföra nödvändiga
investeringar men även för att kunna uppehålla en tillfredsställande jour
och beredskap. Djurhälsoutredningen framhåller vidare att det i första
hand är hundarna som erhåller vård vid djursjukhusen. Hundarna är också de enda djur som är kommunalt registrerade och beskattade. Det är därför naturligt att vissa kommuner lämnat stöd till djursjukhusen. Enligt djurhälsoutredningens uppfattning bör nuvarande etablerade registrerings- och beskattningssystem för hundar utnyttjas för att möjliggöra ett kollektivt finansiellt stöd till djursjukhusen från hundägarna.
Svenska djursjukhusföreningen har i en skrivelse i februari 1980 bl. a. föreslagit att i författning skall fastslås att bidragsgivning till ett regionalt
djursjukhus är en förutsättning för att en kommun skall få höja hundskatten.
3 Föredragandens överväganden
Frågan om hundskattens storlek och utformning har under senare år
diskuterats i skilda sammanhang. Hundskatten, som utgår med minst 10
kr. och högst 100 kr. per hund och år, har inte någon större ekonomisk
betydelse vare sig för kommunerna eller de enskilda hundinnehavarna.
Under år 1977 inflöt i hundskatt ca 36 milj. kr. För år 1980 utgår skatt enligt
följande. Skattebelopp, kr. 100 90 85 80 75 70 65 60 50 45 4 0 3 Antal kommuner 1032 4 6 78 I 1 27 VV 1 6 Ne —"'A
Hundskatten är i allt väsentligt en kommunal angelägenhet. Inte minst framgår detta av bestämmelsen att influtna hundskattemedel får användas
på det sätt kommunen själv bestämmer. Den kommunala handlingsfriheten begränsas dock i några hänseenden av regler, som under senare tid har varit föremål för diskussion. Det har bl. a. ifrågasatts om skatteuttaget bör vara begränsat till visst intervall och om skatten inom en kommun bör vara densamma för alla hundar.
För egen del vill jag framhålla följande. Hundskatten bör, liksom f. n.,
anförtros kommunerna. Skatten är, såsom skatteutskottet påpekade år
1975, en i många avseenden unik beskattningsform. Inte minst gäller detta
enligt min mening regeln om intervall för skattens storlek. Bestämmelsen
begränsar kommunernas självbestämmanderätt i en kommunal angelägenhet. Detta talar för att kommunerna, liksom när det gäller kommunalskat-
ten, själva får bestämma hundskattens storlek. För en sådan lösning talar
också den omständigheten att det saknas tillförlitliga beräkningar av kom-
munernas verkliga kostnader för hundhållningen, vilket gör det svårt att
sätta ett väl avvägt tak för skatten. Jag föreslår därför att nuvarande bestämmelse om minimi- och maximigräns för skattens storlek slopas.
Med hänsyn bl.a. till att 176 av totalt 279 kommuner f.n. tar ut lägre
hundskatt än maximibeloppet finns det enligt min mening ingen anledning att räkna med att slopandet av maximigränsen kommer att leda till en mer
allmän höjning av hundskatten.
Influtna hundskattemedel bör fritt få disponeras av kommunerna. Med-
len kan därvid användas för att täcka kommunernas kostnader för registreringen av hundarna, renhållningen och liknande. Det ankommer givetvis också på kommunen att avgöra om och i vilken utsträckning kommunen
skall ge finansiellt stöd åt hundorganisationer, djursjukhus m.m. Den
föreslagna åtgärden ger dock kommunerna ökade möjligheter att stödja verksamheter av sådana slag.
Om en kommun beslutar att höja hundskatten, t. ex. för att täcka ökade kostnader för hundhållningen, bör även höjningen få användas på det sätt
kommunen bestämmer. Jag är därför efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet inte beredd att medverka till sådana villkor för en ev.
hundskattehöjning som Svenska djursjukhusföreningen har föreslagit.
I flera sammanhang. bl. a. av skatteutskottet år 1975, har förts fram krav på att en kommun skall kunna ta ut hundskatt med högre belopp för hundar
som vistas i tätort än för andra hundar. Det framstår som uppenbart att kostnaderna och de med hundhållningen förenade nackdelarna är störst i tätorter. Kommunindelningsreformen har bl. a. lett till att kommuner med låg tätortsgrad och låg hundskatt har slagits samman med kommuner med hög tätortsgrad och hög hundskatt. I sådana fall har hundskatten i den nya kommunen ofta bestämts till den högsta skatt som har gällt i kommundelarna. Detta har av många uppfattats som opåkallat och orättvist. Jag har förståelse för dessa synpunkter och föreslår att möjlighet öppnas för kom-
munerna att differentiera hundskatten. De med differentieringen förenade praktiska svårigheterna torde lokalt kunna bemästras, exempelvis genom
en anknytning till hundinnehavarens församlingstillhörighet. Vidare bör,
av praktiska skäl, någon ändring av betald hundskatt för visst år inte göras
om hundinnehavaren flyttar inom kommunen. Jag anser också att praktiska fördelar kan vinnas, om man slopar skyldigheten att i vissa fall betala
ytterligare hundskatt när en bund flyttas från en kommun till en annan. 2§
2 mom. föreslås ändrad i enlighet med vad jag nu har anfört. Som en
konsekvens härav bör samtidigt 48 andra stycket och 9§ andra stycket
upphävas. Bestämmelsen i 9 § tredje stycket om att dubbel hundskatt skall
utgå när nägon döms till böter för viss förseelse torde i stort sett sakna
praktisk betydelse. Jag föreslår därför att också det stycket upphävs.
Den nuvarande beskattningen av hundinnehav har i stora drag varit
oförändrad sedan mer än 50 år. I allt väsentligt är skatten tekniskt sett väl utformad. Utöver vad jag redan har anfört är jag därför inte beredd att nu biträda de övriga ändringsförslag som har framförts. Detta gäller även det av 1975 ärs polisutredning framförda önskemålet om en minskning av polisväsendets arbetsbelastning på hundskatteområdet. Sistnämnda önskemål torde ti allt väsentligt kunna tillgodoses om man från kommunernas sida lämnar över ärenden till polisen endast om det finns grundad misstan-
ke om att en förseelse mot hundskattebestämmelserna föreligger.
Med hänsyn till hundskattefrågans beskaffenhet är det enligt min mening
inte motiverat att inhämta lagrådets yttrande över lagförslaget.
4 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att antaga inom budgetdepartementet upprättat förslag
till
lag om ändring i förordningen (1923: 116) angående skatt för hundar.
5 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagt fram.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1930