RÅ 1994:20

J.L., född 1951, meddelades tillstånd att inneha en pistol den 7 april 1982, ytterligare en pistol den 25 oktober 1982 samt en revolver den 17 september 1985. Samtliga vapen innehades för målskjutning.

Polismyndigheten i Huddinge polisdistrikt beslöt den 27 oktober 1989 att enligt 29 § vapenlagen (1973:1176) återkalla J.L:s tillstånd att inneha vapen. Som skäl för beslutet angavs att J.L. genom dom av Svea hovrätt den 27 april 1989 fällts till ansvar för misshandel den 1 maj 1987 och den 13 mars 1988 samt att förundersökning pågick angående en anmälan för misshandel den 10 februari 1989.

J.L. överklagade polismyndighetens beslut och anförde därvid bl.a. följande. Han ansåg sig inte ha varit oaktsam, eftersom han förvarat sina vapen på betryggande sätt. Inte heller ansåg han sig vara olämplig som person att inneha vapen, eftersom han aldrig missbrukat dem. Han hade varit medlem i Luftvärnets Skytteklubb sedan 1980 och fått guldmärke 1982 samt även varit frivillig inom den militära Gripsholms Flygvapenförening. Han hade arbetat som

ordningsvakt och väktare sedan 1974. De händelser som hade medfört att han dömts för misshandel hade inträffat under hans tjänstgöring som ordningsvakt. Hans ingripande den 1 maj 1987 hade avsett avhysning av sex män som uppträtt ordningsstörande. Vid ingripandet den 13 mars 1988 hade han gripit två ungdomar på bar gärning för skadegörelse. Om hans vapentillstånd återkallades skulle detta drabba honom mycket hårt, eftersom skytte var hans stora hobby.

Länsstyrelsen i Stockholms län (1990-04-27) avslog

överklagandet samt yttrade: Enligt 29 § första stycket vapenlagen får tillstånd att inneha skjutvapen återkallas om innehavaren genom missbruk av vapnet eller oaktsamhet med detsamma eller på annat sätt visat att han är olämplig att inneha vapen eller om eljest skälig anledning därtill föreligger. - Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd vid tillämpningen av vapenlagstiftningen kan misshandel enligt det lagrum, på vilket domstolarna grundat sina domar (3 kap. 5 § brottsbalken) utgöra skäl för

återkallelse av vederbörandes vapentillstånd. Länsstyrelsen noterar särskilt att domstolarna funnit det våld J.L. utövat varit opåkallat och oförsvarligt. Länsstyrelsen finner därför att polismyndigheten har haft fog för det överklagade beslutet och överklagandet skall därför avslås.

I överklagande hos kammarrätten vidhöll J.L. sin talan.

Kammarrätten i Stockholm (1991-03-25, Rydholm,

Östberg-Anclow, Avellan-Hultman, referent) delade

länsstyrelsen bedömning och ändrade inte det överklagade beslutet.

Hos Regeringsrätten fullföljde J.L. sin talan. Han anförde bl.a. att Huddinge tingsrätt genom dom den 30 januari 1991 ogillat åtalet beträffande den i polismyndighetens

återkallelsebeslut anmärkta misstanken om att han i

februari 1989 gjort sig skyldig till misshandel.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten införskaffade Huddinge tingsrätts dom den 30 januari 1991 (DB 138) jämte Svea hovrätts dåmera

lagakraftvunna dom den 19 september 1991 (DB 100), i vilken tingsrättens dom fastställdes. Därvid framkom att J.L:s uppgift om tingsrättens friande dom på angiven punkt visserligen var korrekt, men att han i samma dom dömts till fängelse tre månader för misshandel vid två andra

tillfällen (den 3 respektive 5 november 1989). J.L. bereddes tillfälle att yttra sig med anledning av nämnda domar men avstod från detta.

Regeringsrätten (1994-02-14, Wahlgren, Voss, Wadell, B. Sjöberg, Ragnemalm) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 29 § vapenlagen får ett tillstånd att inneha vapen återkallas, om 1) tillståndshavaren missbrukat vapnet, 2) tillståndshavaren visat oaktsamhet med vapnet, 3) tillståndshavaren på annat sätt visat att han är

olämplig att inneha vapen, 4) förutsättningar för

tillståndet inte längre finns, eller 5) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

Återkallelsen av J.L:s tillstånd har grundats på att han genom misshandelsbrott, för vilka han genom Svea hovrätts lagakraftvunna dom den 27 april 1989 (DB 88) fällts till ansvar, visat sig vara olämplig att inneha vapen.

Misshandeln bestod i att han, i samband med att han i egenskap av förordnad ordningsvakt ingrep mot

ordningsstörande beteenden i Huddinge centrum, vid två tillfällen utdelade slag med sin batong mot personer mot vilka han ingrep.

Brott av detta slag kan naturligtvis ge anledning att ifrågasätta den dömdes lämplighet att inneha vapen. Vid bedömningen av återkallelsefrågan måste emellertid också beaktas de omständigheter under vilka brotten begåtts och vad som framkommit om tillståndshavarens person.

I sin bedömning av påföljdsfrågan underströk hovrätten, att det vid båda de aktuella tillfällena varit J.L:s uppgift att hålla ordning i Huddinge centrum, att utredningen visat att det vid dessa tillfällen varit motiverat att ingripa i detta syfte och att det i ett sådant sammanhang var en svår och grannlaga uppgift att i varje särskilt ögonblick snabbt avgöra vad situationen krävde. Hovrätten hänvisade också till de omständigheter tingsrätten funnit tala för en annan påföljd än fängelse, bl.a. vad som framkommit i den i målet företagna personundersökningen, daterad den 24 maj 1988. Sammanfattningsvis anförs i denna att J.L. erhåller mycket goda referenser såväl beträffande sin personliga vandel som i fråga om utförande av sina arbetsuppgifter. Det poängteras bl.a. att han lever under mycket skötsamma förhållanden, är nykterist, har god hälsa och inte upplevt några psykiska störningar.

Mot bakgrund av vad handlingarna utvisar om dels de speciella omständigheter under vilka gärningarna begåtts, dels J.L:s person och levnadsförhållanden finner

Regeringsrätten tillräcklig grund saknas för att anse att han genom vad som i underinstansernas beslut lagts honom till last visat sig olämplig att inneha skjutvapen.

Fråga uppkommer härefter om vad som numera är känt om att J.L. dömts till fängelse tre månader för misshandel vid två andra tillfällen, den 3 respektive 5 november 1989, föranleder en annan bedömning. J.L. har främst lagts till last att han vid dessa senare tillfällen i samband med ingripanden i Huddinge centrum låtit sin tjänstehund gå till angrepp och bita två personer. Av domarna framgår att ingripandet i båda fallen avsett en akut situation och i och för sig kunde vara befogat; i det ena fallet var omständigheterna sådana att J.L. kunde ha fog för sin uppfattning, att han tagit en tjuv på bar gärning.

Regeringsrätten finner inte att vad som framkommit genom dessa domar förändrar bilden av J.L:s person på sådant sätt att han därigenom visat sig olämplig att inneha

skjutvapen.