RÅ 1994:21
Den omständigheten att en skuld hänför sig till utdömt skadestånd har inte ansetts utgöra hinder mot avdrag för ränta för skuld. Inkomsttaxering 1988 och 1989.
L.M. förpliktades på grund av brottsligt förfarande
enligt dom av Borås tingsrätt den 12 oktober 1984 att
solidariskt med två andra personer till Skövde kommun utge
skadestånd med 5 704 396 kr. På skadeståndsbeloppet utgick
ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen (1975:635) från den
25 september 1984. Till följd av en den 28 april 1985
träffad överenskommelse mellan L.M. och Skövde kommun
erhöll kommunen ett sammanlagt belopp om 2 161 871 kr.
Överenskommelsen innebar i princip att kommunen avstod från
att ställa ytterligare krav mot L.M. med anledning av
tingsrättens dom. Det överenskomna beloppet bokfördes hos
kommunen dels som ränta, dels som kapitalinkomst.
L.M. yrkade i sin självdeklaration för 1988
förlustavdrag med 80 000 kr vid taxeringen till statlig
inkomstskatt och med 98 000 kr vid taxeringen till kommunal
inkomstskatt. Förlustavdragen hänförde sig till vid 1986
års taxering outnyttjat avdrag för underskott av kapital
avseende räntan på skulden till Skövde kommun.
Taxeringsnämnden vägrade förlustavdrag med motivering att
fråga var om icke avdragsgill kapitalförlust.
Vid 1989 års taxering vägrade taxeringsnämnden på samma
grund förlustavdrag med ett av L.M. i
självdeklarationen yrkat belopp av 200 000 kr vid
taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt.
L.M. överklagade och yrkade att bli taxerad i
enlighet med deklarationerna.
Länsrätten i Skaraborgs län (1990-07-12, ordförande
Larsson) yttrade beträffande taxeringsåret 1988: L.M.
har till stöd för besvären anfört i huvudsak följande.
Förlustavdraget hänför sig till icke utnyttjat avdrag för
underskott av kapital vid 1986 års taxering. Hela
underskottet uppgick till 576 353 kr och avsåg ränta på
skadestånd som L.M. betalat till Skövde kommun. Vid
1986 års taxering medgav taxeringsnämnden avdrag för
ifrågavarande ränta med så stort belopp att några taxerade
inkomster inte uppkom. L.M. förutsatte därför att
skattemyndigheterna godtagit att fråga var om ränta. Senare
har myndigheterna frångått denna ståndpunkt och gjort
gällande att fråga i stället var om indirekt skadestånd
eller delbetalning av en skuld. Hela underskottet är dock
ränta enligt civilrättsliga regler och därmed även
taxeringsmässigt avdragsgillt. - Om de rättsförhållanden
som utgör grund för besvären framgår av handlingarna i
målet bl.a. följande. L.M. har av Borås tingsrätt den
12 oktober 1984 på grund av brottsligt förfarande
förpliktats att solidariskt med två andra personer utge
skadestånd till Skövde kommun med 5 704 396 kr jämte ränta
därå enligt 6 § räntelagen från den 25 september 1984.
Genom en den 28 april 1985 träffad överenskommelse har
förlikning ingåtts mellan L.M. och kommunen.
Förlikningen hade bl.a. den innebörden att kommunen
förklarade sig avstå från ytterligare krav mot L.M.
och att överenskommelsen inte påverkade kommunens rätt till
framtida krav mot de två andra personer, som jämte
L.M. förpliktats att utge skadestånd. Enligt ett den
21 november 1985 dagtecknat kvitto har Skövde kommun på
grund av domen den 12 oktober 1984 mottagit av L.M.
2 161 871 kr 88 öre. I kvittot sägs vidare att beloppet
bokförts dels som ränta och dels som kapitalinkomst.
Sedermera, i en skrivelse den 20 december 1985 från
kommunen till L.M., har kommunen uppgivit att
upplupen erhållen ränta på nyss angivet belopp utgjorde
583 052 kr 88 öre. I deklarationen till 1986 års taxering
har L.M. yrkat avdrag för skuldränta med 589 424 kr.
Eftersom inkomst av kapital redovisats med 13 071 kr uppkom
underskott av kapital med 576 353 kr. Som tidigare nämnts
medgavs L.M. avdrag för underskott i förvärvskälla
med så stort belopp att taxerade inkomster inte uppkom,
dock med undantag för garantibelopp för fastighet. -
Länsrätten gör följande bedömning. Skattskyldig är
berättigad till förlustavdrag enligt de förutsättningar som
anges i lagen (1960:63) om förlustavdrag. Förlustavdraget
skall bestämmas vid den taxering då den skattskyldige yrkar
avdrag för förlusten och storleken av förlustavdraget är
inte nödvändigtvis bundet till förlustårets deklaration.
Förlusten fastställs enbart till den del den utnyttjas vid
taxeringen. Att taxeringsnämnden medgivit L.M. avdrag
för underskott i förvärvskälla vid 1986 års taxering
befriar därför inte länsrätten från skyldigheten att pröva
om nu yrkat förlustavdrag kan medges. Vid 1987 års taxering
redovisade L.M. inte några inkomster, varför något
förlustavdrag heller inte yrkades. Av 39 §
kommunalskattelagen (1928:370), KL, framgår att gäldränta,
som inte är hänförlig till förvärvskälla i inkomstslagen
jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse och tillfällig
förvärvsverksamhet är i princip avdragsgill under inkomst
av kapital. Med ränta torde förstås kostnaden för att
erhålla kredit. Att detta är kommunalskattelagens
principiella synsätt får anses framgå bl.a. av dess 44 §,
vari föreskrivs hur ränta på upplånat kapital i vissa fall
skall fördelas mellan olika förvärvskällor. I L.M:s
fall är inte fråga om ränta på upplånat kapital utan om
ränta på skadestånd. Avdragsrätt för skadestånd kan
föreligga om skadeståndet har samband med
förvärvsverksamhet och om orsaken till skadeståndet kan
anses normalt i den förekommande verksamheten. Skadestånd
som är av personlig art är inte avdragsgilla, liksom heller
inte skadestånd som saknar samband med förvärvskälla. Vad
gäller ränta på skadestånd synes rättstillämpningen göra
den skillnaden mellan ränta på gäld och ränta på skadestånd
att skadeståndsränta i sig anses ha karaktär av skadestånd.
Rätten till avdrag för sådan ränta blir därför beroende av
huruvida själva skadeståndet är avdragsgillt. Sålunda hade
i rättsfallet RÅ 1955 not. 1921 en person, som genom
bedrägeri under en följd av år tillskansat sig vissa
belopp, dömts att återbetala beloppen med ränta från den
dag varje belopp kommit honom tillgodo. Avdrag medgavs inte
för ränta, som på grund av domen utgivits under
beskattningsåret. Den skadeståndsskyldighet som åvilar
L.M. är av personlig natur och har inte samband med
någon av honom innehavd förvärvskälla. Avdragsrätt för
själva skadeståndet föreligger således inte. Av det sagda
framgår att avdragsrätt för räntan vid sådana förhållanden
heller inte föreligger. Länsrätten finner därför att
taxeringsnämndens beslut är riktigt. Besvären skall därför
lämnas utan bifall. - Besvären lämnas utan bifall.
Beträffande 1989 års taxering lämnade länsrätten i
ytterligare en dom samma dag L.M:s besvär utan bifall
med enahanda motivering.
Kammarrätten i Göteborg
L.M. överklagade och yrkade att han skulle taxeras i
enlighet med de avgivna självdeklarationerna.
Kammarrätten i Göteborg (1991-09-27, Kihlgren, Sjöbeck, Grankvist, referent) delade länsrättens bedömning och ändrade därför inte de överklagade domarna.
L.M. fullföljde sin talan.
Prövningstillstånd meddelades.
Riksskatteverket tillstyrkte att förlustavdrag skulle
medges med i deklarationen yrkade belopp vid 1988 års
taxering och att förlustavdrag vid 1989 års taxering skulle
medges med 118 801 kr vid taxeringen till statlig
inkomstskatt och med 106 305 kr vid taxeringen till
kommunal inkomstskatt.
Regeringsrätten (1994-03-29, M. Sjöberg, Bouvin, Berglöf,
von Bahr) yttrade efter att ha redovisat de i inledningen
återgivna faktiska omständigheterna:
Domslut
Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt punkt 1 av anvisningarna till 39 § KL i dess lydelse
vid 1988 och 1989 års taxeringar får vid beräkningen av
inkomsten av kapital avdrag göras för all gäldränta, som
inte skall dras av från intäkterna av andra förvärvskällor.
Någon inskränkning i rätten till avdrag beroende på det
sätt varpå en skuld uppkommit föreligger inte. Det
avgörande för avdragsrätten är att den skattskyldige häftar
i skuld och att ränta erläggs för denna.
Av det anförda följer att L.M. är berättigad till
avdrag för ränta som han erlagt avseende det av tingsrätten
fastställda skuldbeloppet. I målet är numera ostridigt
mellan parterna att 248 711 kr av det belopp som erlagts
enligt överenskommelsen med Skövde kommun utgör ränta. Skäl
att avvika från denna beräkning föreligger inte. L.M.
är i följd härav berättigad till förlustavdrag vid 1988 års
taxering med yrkade 80 000 kr vid taxeringen till statlig
inkomstskatt och med 98 000 kr vid taxeringen till kommunal
inkomstskatt. Vid 1989 års taxering har han rätt till
förlustavdrag med 118 801 kr vid taxeringen till statlig
inkomstskatt och med 106 305 kr vid taxeringen till
kommunal inkomstskatt.
Regeringsrättens avgörande. Med ändring av kammarrättens
dom bestämmer Regeringsrätten L.M:s taxeringar till
följande belopp (beloppen här uteslutna).