RÅ 1994:58

B.J. som var ensamstående och arbetslös, uppbar fortlöpande ekonomiskt bistånd till uppehälle med 649 kr per vecka. Han anhöll om bistånd med högre belopp.

Socialnämnden i Tingsryds kommun avslog den 7 maj 1993 B.J:s ansökan, varvid nämnden antecknade att det redan utgående beloppet motsvarade "2 811 kr som är normen per månad."

Länsrätten i Kronobergs län

B.J. överklagade beslutet och hävdade att det utgående biståndet inte motsvarade fullt normbelopp.

Socialnämnden, som bestred bifall till överklagandet, anförde att det utgivna beloppet i själva verket motsvarade 2 820 kr per månad och således översteg kommunens norm för uppehälle.

Domskäl

Länsrätten i Kronobergs län (1993-08-16, ordförande Stelzer) yttrade: Bidrag till uppehälle utbetalas till B.J. en gång per vecka med 649 kr. Det innebär 92 kr 71 öre per dag. Antal kronor per dag multiplicerat med 365 dagar blir 33 840 kr. Per månad blir det 2 820 kr. Bidraget per vecka multiplicerat med 52 veckor dividerat med tolv blir 2 812 kr. Av dessa beräkningar kan man dra slutsatsen att storleken på B.J:s bistånd uppgår till kommunens norm. Han skall därför inte beviljas ytterligare bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620). - Länsrätten avslår överklagandet.

I överklagande vidhöll B.J. sitt yrkande om bistånd med högre belopp.

Socialnämnden, som motsatte sig bifall till B.J:s talan, framhöll bl.a. att kommunens norm till skillnad mot Socialstyrelsens bruttonorm inte omfattade posterna möbler och husgeråd samt läkare och tandvård.

Kammarrätten i Jönköping (1993-11-30, Alkman, von Strokirch, referent, Severin) yttrade: Enligt 6 § socialtjänstlagen skall den enskilde genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett självständigt liv. - Fråga är i målet om det bistånd som B.J. erhåller - bistånd enligt kommunens s.k. nettonorm - tillförsäkrar honom en skälig levnadsnivå. - Regeringsrätten har i två domar den 2 april 1993 (se RÅ 1993 ref. 11, I och II) uttalat att de av Socialstyrelsen utarbetade bruttonormerna bör läggas till grund för bedömningen av vad som är en skälig levnadsnivå, om inte särskilda omständigheter föranleder annat. - I målet har inte från Socialnämndens sida anförts sådana särskilda omständigheter som motiverar att i B.J:s fall avsteg görs från Socialstyrelsens bruttonorm om 3 326 kr per månad. Inte heller av utredningen i övrigt framkommer sådana skäl. Mot denna bakgrund och med beaktande även av att biståndet - i enlighet med socialtjänstlagens intentioner - bör utformas så att det stärker den enskildes resurser att leva ett självständigt liv, finner kammarrätten att B.J. är berättigad till ytterligare ekonomiskt bistånd för maj månad med (3 326 kr - 2 820 =) 506 kr för att uppnå en skälig levnadsnivå. - Kammarrätten förordnar - med ändring av länsrättens dom - att Socialnämnden i Tingsryds kommun till B.J. skall utge ytterligare ekonomiskt bistånd för maj 1993 med 506 kr.

Socialnämnden överklagade kammarrättens dom och yrkade att den skulle undanröjas. Nämnden uppgav bl.a. följande. Kommunens norm för uppehälle för ensamstående uppgick t.o.m. maj 1993 till 2 811 kr per månad. Den höjdes fr.o.m. juni samma år till 2 870 kr och hade därmed beloppsmässigt anpassats till Socialstyrelsens norm. Den 2 december 1993 beslöt nämnden att ge B.J. ytterligare bistånd för maj 1993 med 50 kr. Därigenom hade han för denna månad erhållit bistånd för uppehälle med sammanlagt 2 870 kr. Enligt nämndens uppfattning lämpade sig varken posten möbler, husgeråd m.m. eller posten läkare och tandvård för att räknas in i ett schabloniserat normbelopp. Nämnden prövade i stället behovet av bistånd till sådana utgifter utanför normen och gav bistånd när det behövdes för att den enskilde skulle uppnå en skälig levnadsnivå. B.J. hade i maj 1993 erhållit bistånd till tandläkarkostnader med 1 591 kr.

Prövningstillstånd meddelades.

Socialstyrelsen avgav yttrande och anförde bl.a.

Socialstyrelsen har i Allmänna råd 1992:4 s. 13-14 uttalat bl.a. följande. Tanken bakom en bruttonorm är att tillförsäkra den som behöver bistånd en viss levnadsstandard genom att lägga så många poster som möjligt inom normen utan att dessa prövas särskilt. Den enskilde ska härigenom få viss frihet att inom den ram för hushållsbudgeten som normen sätter disponera socialbidraget på det sätt som passar honom bäst. - Denna princip stämmer väl överens med socialtjänstlagens 1 och 6 §§ och med departementschefens uttalanden i prop. 1979/80:1 del A s. 201-202. Klart är att en alltför ingående prövning av den enskildes olika behov kan motverka hans möjligheter att ta eget ansvar. - Socialstyrelsen har alltjämt den uppfattningen att bruttonormer bäst stärker den enskildes resurser att leva ett självständigt liv. Således bör bruttonormer tillämpas i normalfallet. - Emellertid utgår rätten till bistånd alltid från en individuell behovsprövning. När avsteg görs från bruttonormen ska enligt Socialstyrelsens mening, en handlingsplan med individuellt inriktade stöd- och hjälpinsatser upprättas. I en sådan bör skälen till varför man brutit ut speciella budgetposter och tillämpar nettonorm klart framgå. - I det aktuella fallet finns ingen sådan dokumentation eller annan motivering till att nettonorm används. B.J:s rätt till socialbidrag bör beräknas enligt den av Socialstyrelsen rekommenderade bruttonormen. Socialstyrelsen anser därmed att Socialnämndens i Tingsryds kommun överklagande inte bör bifallas.

Regringsrätten (1994-06-29. Wahlgren,Tottie, Dahlman, Bouvin,Swartling) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 6 § socialtjänstlagen har den enskilde rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett självständigt liv.

I rättsfallet RÅ 1993 ref. 11 har Regeringsrätten prövat frågan om bedömningen av vad som kan vara en skälig levnadsnivå i socialtjänstlagens mening bör ske med utgångspunkt i generella normer och i så fall vilka normer som bör tillämpas. Regeringsrätten har därvid funnit att de av Socialstyrelsen utarbetade bruttonormerna bör läggas till grund för bedömningen, om inte särskilda omständigheter föranleder annat. Samtidigt har Regeringsrätten framhållit att det är nödvändigt att vid en jämförelse mellan en viss kommuns och Socialstyrelsens normer beakta skillnader såvitt gäller de kostnader som normerna avser att täcka.

Socialstyrelsen har för år 1993 rekommenderat en bruttonorm för ensamstående som innefattar ett månatligt bidrag om 3 326 kr. Bidraget är avsett att täcka kostnader för posterna Livsmedel, Kläder och skor, Lek och fritid, Hälsa och hygien, Förbrukningsvaror, Möbler, husgeråd, TV, radio m.m., Dagstidning, telefon, TV-licens m.m., Hushållsel, Hemförsäkring samt Läkar- och tandvård. Kostnader för möbler, husgeråd, TV, radio m.m. ingår med 401 kr och kostnader för läkar- och tandvård med 54 kr.

Tingsryds kommun tillämpade för år 1993 en norm som - efter en smärre justering i juni 1993 - angav ett månatligt bidrag om 2 870 kr för ensamstående. Detta bidragsbelopp är således 456 kr lägre än det som anges i Socialstyrelsens bruttonorm. Skillnaden förklaras av att kommunens norm inte omfattar posterna Möbler, husgeråd, TV, radio m.m. och Läkar- och tandvård (upptagna till sammanlagt 455 kr i Socialstyrelsens beräkningar). Enligt vad socialnämnden uppgett prövas behovet av bistånd för sådana ändamål särskilt vid sidan av normen. Av handlingarna framgår att B.J. för maj 1993 erhållit bidrag som - efter viss komplettering genom beslut i december 1993 - sammanlagt uppgått till det i kommunens norm angivna månadsbeloppet. Det har vidare upplysts att han i maj 1993 erhållit särskilt bistånd för tandvård.

Det hittills sagda innebär att B.J. för maj 1993 erhållit bidrag som - såvitt avser de kostnader som bidraget varit avsett att täcka - beloppsmässigt överensstämmer med den av Socialstyrelsen rekommenderade bruttonormen. Frågan i målet är emellertid om det har varit förenligt med bestämmelserna i 6 § socialtjänstlagen att hålla kostnader för posterna Möbler, husgeråd, TV, radio m.m. och Läkar- och tandvård utanför normen och göra rätten till bistånd för dessa ändamål beroende av en särskild prövning.

Socialstyrelsens bruttonormer är avsedda som hjälpmedel och vägledning för kommunerna och kan antas bidra till enhetlighet och förutsebarhet vid tillämpningen av 6 § socialtjänstlagen. I enlighet med vad Regeringsrätten uttalat i det nyssnämnda rättsfallet RÅ 1993 ref. 11 får de också anses ha funktionen att ange en nedre beloppsgräns som normalt inte bör få underskridas. Socialbidraget skall dock ytterst grundas på en individuell behovsprövning. I detta ligger bl.a. att avsteg från normerna måste kunna göras när särskilda omständigheter motiverar det. Exempelvis kan den biståndssökandes personliga förhållanden i det enskilda fallet vara sådana att det finns skäl att från bruttonormen bryta ut särskilda poster och låta dem bli föremål för särskild prövning. Några omständigheter av nu åsyftat slag har emellertid inte påståtts föreligga i B.J:s fall. Därmed aktualiseras frågan om det kan anses tillåtet att - såsom skett - generellt tillämpa en norm från vilken en eller flera av de poster som anges i Socialstyrelsens bruttonormer har brutits ut.

Frågan bör bedömas mot bakgrund av kravet i 6 § socialtjänstlagen på att biståndet skall utformas så att det stärker den enskildes resurser att leva ett självständigt liv. Bestämmelsen ger uttryck för en övergripande princip som också utgör grund för bl.a. kraven i 1 § socialtjänstlagen på hänsynstagande till människors ansvar och på respekt för deras självbestämmanderätt och integritet. Tanken bakom en bruttonorm är, såsom framhållits i Socialstyrelsens yttrande, att ge den enskilde viss frihet att inom den ram för hushållsbudgeten som normen anger disponera socialbidraget på det sätt som passar honom bäst. En alltför ingående prövning av den enskildes olika behov kan, såsom Socialstyrelsen också understrukit, motverka hans möjligheter att ta eget ansvar. Starka principiella skäl kan således anföras till stöd för en tillämpning av bruttonormer.

Det sagda bör emellertid enligt Regeringsrättens uppfattning inte hindra att en kommun från sin socialbidragsnorm utesluter en viss i Socialstyrelsens bruttonormer upptagen kostnadspost, om kommunen på objektiva grunder kan hävda att kostnaden i fråga är mindre väl lämpad för den schablonisering som ett inräknande i normen innebär. I målet har socialnämnden gjort gällande att sådana skäl föreligger i fråga om båda de av Tingsryds kommun uteslutna posterna, dvs. Möbler, husgeråd, TV, radio m.m. och Läkar- och tandvård. Ståndpunkten vinner stöd av de överväganden som redovisats i Socialtjänstkommittens betänkande SOU 1993:30 (se särskilt s. 223 och 224 i betänkandet) och bör enligt Regeringsrättens mening godtas.

På grund av det anförda finner Regeringsrätten att socialnämndens beslut om bistånd till B.J. är förenligt med bestämmelserna i 6 § socialtjänstlagen.