RÅ 1993:11
Sedan Riksskatteverkets normalbelopp för existensminimum avskaffats har Regeringsrätten ansett att Socialstyrelsens bruttonormer bör läggas till grund för bedömningen av vad som är en skälig levnadsnivå enligt 6 § socialtjänstlagen. (I och II)
I
Stadsdelsnämnden Gunnared i Göteborgs kommun beviljade för februari månad 1992 S.O. socialbidrag med 1472 kr. Det utgivna bidraget svarade mot skillnaden mellan å ena sidan S.O:s hyreskostnader, 4867 kr, samt kostnader, 5 055 kr, enligt Göteborgs kommuns socialbidragsnorm för henne och hennes son, född 1978, och å andra sidan lön m.m., 8 579 kr, som tillgodoförts henne under januari. I beloppet inräknades normöverskott för december månad 1991, 175 kr. S.O. ansökte om omprövning av beslutet och hemställde om bidrag till hyran med 4 867 kr. Stadsdelsnämnden avslog den 7 februari 1992 ansökningen.
S.O. överklagade nämndens beslut.
Länsrätten i Göteborgs och Bohus län (ordförande Vidén) avslog i dom den 17 mars 1992 överklagandet.
S.O. fullföljde sin talan.
Kammarrätten i Göteborg (Stenstad, Enhörning, referent, Svensson) bestämde i dom den 16 juni 1992 att S.O. skulle få ytterligare bistånd med 394 kr. Kammarrättens beräkning av bidragets storlek grundades på en bidragsnorm som svarade mot Riksskatteverkets normalbelopp för förbehållsbelopp vid införsel och innebar därutöver att normöverskottet för december månad 1991 inte räknades som inkomst.
I överklagande till Regeringsrätten yrkade stadsdelsnämnden att nämndens bidragsbeslut skulle fastställas. Stadsdelsnämnden anförde bl.a. följande. Det hade överlämnats åt kommunerna att fastställa vad som kunde anses vara en skälig levnadsnivå inom kommunerna. Göteborgs kommun hade fastställt socialbidragsnormer vilka skulle ligga till grund för socialbidragens storlek i de enskilda fallen. Normerna syftade endast till att täcka ett grundläggande behov. Behovet av socialbidrag prövades alltid individuellt. Normbeloppen i Göteborg var avsedda att täcka kostnader för livsmedel, övriga hushållsutgifter, dagstidning, tvätt och personlig hygien, resor inom Göteborg (inkl. arbetsresor), läkarvård och medicin, telefonkostnader, radio- och TV-licens, hemförsäkring, kläder, normala kostnader för fritid och rekreation och kostnader för viss hemutrustning på grund av normal förslitning. För februari 1992 var beloppet för ensamstående 2 949 kr och för barn i åldern 11-17 år 2 106 kr. Socialbidrag räknades särskilt för t.ex. bostadsel. Kommunens socialbidragsnormer fick anses tillräckligt höga för att den enskilde genom socialbidraget skulle vara tillförsäkrad en skälig levnadsnivå. Normerna i fråga låg väl i nivå med de belopp som Regeringsrätten utgick från vid sin bedömning 1984 (RÅ 1984 2:13 och RÅ 1984 Ab 115).
Prövningstillstånd meddelades.
Socialstyrelsen och Svenska Kommunförbundet avgav yttranden i målet. Regeringsrätten (1993-04-02, M. Sjöberg, Brink, Wadell, Bouvin, Lindstam) yttrade efter att ha redovisat tidigare återgivna omständigheter: Enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620) har den enskilde rätt till bistånd av socialnämnd för sin försörjning och livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Genom biståndet skall den enskilde tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett självständigt liv. Av 67 § socialtjänstlagen framgår att Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet för socialtjänsten och att styrelsen har att till ledning för tillämpningen av socialtjänstlagen utfärda allmänna råd.
Frågan i målet är främst om, såsom Regeringsrätten funnit i en dom år 1984 (RÅ 1984 2:13), bedömningen av vad som kan vara skälig levnadsnivå i socialtjänstlagens mening, bör ske med utgångspunkt från generella normer och i så fall vilka normer som bör tillämpas. Frågan har ånyo aktualiserats då Riksskatteverket inte längre fastställer de normalbelopp för existensminimum, som Regeringsrätten i förenämnda dom förordade som utgångspunkt för bidragsnormerna.
I förarbetena till socialtjänstlagen förordade departementschefen att Socialstyrelsen skulle efter samråd med Svenska Kommunförbundet utforma allmänna råd om bruttonormer för socialbidragen och att dessa skulle motverka alltför stora skillnader i normnivåerna (prop. 1979/80:1 Del A s. 186 och 204-205). Riksdagen anslöt sig till dessa uttalanden (SOU 1979/80:44 s. 26). Socialstyrelsen har sedan 1985 varje år utarbetat bruttonormer för socialbidragen vilka räknats upp i samband med basbeloppets höjning. För 1992 återfinns normerna i Allmänna råd från Socialstyrelsen 1992:4. Härav framgår att Socialstyrelsen rekommenderar en bruttonorm för 1992 för ensamstående om 3 258 kr och för hemmavarande skolungdom i åldern 11-20 år om 2 134 kr. Bruttonormen skall täcka kostnader för livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, hälsa och hygien, förbrukningsvaror, möbler m.m., dagstidning m.m., hushållsel, hemförsäkring samt läkar- och tandvård. Utanför normen har lagts kostnader för bl.a. hyra och lokala resor.
Socialstyrelsen har i sitt yttrande i målet anfört bl.a. att rätten till bistånd alltid skall prövas individuellt. En socialbidragsnorm skall därför ses som ett hjälpmedel vid den individuella behovsprövningen. Syftet är att underlätta handläggningen, motverka godtycke och tillförsäkra den enskilde en förutsägbar skälig levnadsnivå och genom detta stärka hans resurser att leva ett självständigt liv. Riksskatteverkets normalbelopp vid bestämmande av förbehållsbeloppet vid införsel har enligt Socialstyrelsen i samband med ändring av utsökningsbalken för 1992 blivit något högre än Socialstyrelsens norm för en ensamstående vuxen (jfr prop. 1991/92:24 s. 8). För någon annan kategori har utfallet enligt följande blivit det motsatta.
Socialstyrelsens Riksskatteverkets
Norm förbehållsbelopp
Ensamstående 3258 kr 3360 kr
Samboende 5401 kr 5570 kr
Barn:
0-3 år 1573 kr 1914 kr
4-10 år 1853 kr 1914 kr
11-20 år 2134 kr 1914 kr
Riksskatteverkets förbehållsbelopp inrymmer förutom budgetposterna i socialbidragsnormen även fackföreningsavgift. Vissa andra skillnader vid beloppens konstruktion föreligger också. Förbehållsbeloppen förväntas enligt Socialstyrelsen komma att ligga på en något högre nivå än styrelsens normer för socialbidrag för att bibehålla den enskildes motiv för att arbeta även i en långvarigt betungande ekonomisk situation. Om inte omständigheterna i det enskilda fallet föranleder någon annan bedömning bör enligt Socialstyrelsens mening beräkningen av socialbidraget utgå åtminstone från de av styrelsen rekommenderade normerna.
Kommunförbundet gör i sitt yttrande till Regeringsrätten bedömningen att Göteborgs kommuns socialbidragsnormer är förenliga med kravet på skälig levnadsnivå enligt 6 § socialtjänstlagen. Förbundet framhåller att Socialstyrelsens bruttonorm inte är rättsligt bindande för kommunerna utan har sin funktion som ett av flera hjälpmedel när individuella biståndsbedömningar skall företas. Fixeringar vid en enda biståndsnorm är inte förenliga med de individuella helhetsbedömningar som måste göras i varje biståndsfall. Förbundet anför vidare att kommunernas politiska bestämmanderätt över socialbidragsnivån inom ramen för begreppet skälig levnadsnivå starkt har betonats i flera motivuttalanden till socialtjänstlagen (prop. 1979/80:1 s. 185, 186 och 205), vilket enligt förbundet fick stor genomslagskraft i kammarrätternas avgöranden av ekonomiska biståndsmål under åren 1982-1984. Rättstillämpningen kom därefter successivt att ändras, främst till följd av Regeringsrättens avgörande RÅ 1984 2:13. Förbundet framhåller att socialbidragsnormerna från Göteborgs kommun får ses som ett lokalt uttryck för den skäliga levnadsnivån. Vid en jämförelse med uppgifter över kommunernas socialbidragsnormer hävdar sig Göteborgs kommun väl. De ekonomiska förhållandena i Göteborgs kommun bör vidare enligt förbundet tillmätas stor betydelse liksom den lokala kostnads- och prisnivån. Göteborgsregionen har t.ex. 6 procent lägre prisnivå än Stockholmsregionen. Skillnaderna i dessa avseenden skall kunna vägas in vid framtagandet av vägledande socialbidragsnormer.
Regeringsrätten gör följande bedömning.
Av socialtjänstlagen framgår inte vad som skall förstås med begreppet skälig levnadsnivå. Som uttalats under förarbetena till lagen ankommer det på vederbörande kommun att fastställa vad som skall anses som skälig levnadsnivå och att ange de normer för socialbidrag som kommunen skall tillämpa. Samtidigt har emellertid lagstiftaren framhållit att alltför stora skillnader mellan olika kommuner bör undvikas och har därför uttalat att Socialstyrelsen med stöd av 67 § socialtjänstlagen borde genom utfärdande av allmänna råd verka för enhetlighet mellan kommunerna. Som Regeringsrätten i tidigare avgöranden framhållit (RÅ 1984 2:13) föreligger dock ingen bundenhet till vissa normer för domstolarna då de i det enskilda fallet skall göra sin bedömning av vad som skall vara skälig levnadsnivå. Den biståndssökande har nämligen givits lagstadgad rätt till bistånd som skall tillförsäkra honom en sådan levnadsnivå och kommunen ålagts en däremot svarande lagstadgad skyldighet att utge sådant bistånd. Å andra sidan finns det för såväl de kommunala organen som för domstolarna behov av gemensamma normnivåer och vägledning som de kan utgå från när de skall göra sina bedömningar av vad som kan anses vara en skälig levnadsnivå.
Som nämnts i det föregående har i enlighet med lagstiftarens intentioner Socialstyrelsen numera i sina allmänna råd angett vissa bruttonormer för socialbidrag. Dessa har vägts mot Konsumentverkets hushållsbudgetar och mot förbehållsbeloppen enligt utsökningsbalken. Normerna har knutits till gällande basbelopp och hänsyn har tagits till konsekvenserna av skatteomläggningen. Normerna omfattar de flesta vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad. Beloppen i Socialstyrelsens normer 1992 kan inte anses innebära någon överstandard.
Mot bakgrund av det anförda finner Regeringsrätten att de av Socialstyrelsen utarbetade bruttonormerna bör läggas till grund för bedömningen av vad som är en skälig levnadsnivå, om inte särskilda omständigheter föranleder annat. En kommunal bidragsnorm som ligger under Socialstyrelsens normer kan därför normalt inte anses tillförsäkra den enskilde en sådan levnadsnivå. Vid jämförelse mellan viss kommuns och Socialstyrelsens normer måste dock beaktas skillnader i vad gäller vilka kostnader normerna avser att täcka. Vid jämförelse mellan Socialstyrelsens normer och Göteborgs kommuns normer, vilka tillämpats av stadsdelsnämnden, framkommer - utöver att kommunens norm också innefattar kostnader för lokala resor - inte sådana innehållsmässiga skillnader, som kan ge tillräcklig grund för förevarande beloppsskillnader. Inte heller finns anledning anta att den allmänna kostnadsnivån i Göteborg avviker från den allmänna kostnadsnivån i landet i sådan grad att Socialstyrelsens normer inte skulle kunna tjäna till vägledning i förevarande mål. Några andra särskilda omständigheter som kan hänföras till S.O. föreligger inte.
S.O. har med utgångspunkt från kommunens normer medgivits bistånd av stadsdelsnämnden för februari 1992 med 1472 kr. Kammarrätten, som tillämpat Riksskatteverkets förbehållsbelopp, har ökat bidragsbeloppet till 1864 kr. Därvid har kammarrätten inte räknat ett normöverskott för S.O. om 175 kr för december 1991 som inkomst för januari 1992. Regeringsrätten delar kammarrättens bedömning i frågan om normöverskottet.
Regeringsrätten finner att en beräkning grundad på vad som nu sagts inte innebär att S.O. har erhållit bistånd med belopp överstigande vad hon varit berättigad till. Stadsdelsnämndens överklagande skall därför inte bifallas. Regeringsrätten avslår överklagandet.
II
T.P. sökte hos Sociala distriktsnämnden väster i Jönköpings kommun om ekonomiskt bistånd till uppehälle och hyra för tiden 15 maj-14 juni 1992.
Distriktsnämnden beviljade genom beslut den 14 maj 1992 bistånd med sammanlagt 5 808 kr. Nämndens beräkning grundades bl.a. på en bidragsnorm för vuxna om 2 808 kr per månad.
Länsrätten i Jönköpings län
T.P. överklagade nämndens beslut och yrkade att han skulle beviljas bistånd beräknat efter en socialbidragsnorm om 3 360 kr.
Domskäl
Länsrätten i Jönköpings län (1992-07-10, ordförande Jarhov) yttrade: Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. T.P. är ensamstående och bor i en enrumslägenhet. Han är arbetslös och har ingen inkomst. Han erhåller ekonomiskt bistånd upp till norm. Normen är 2 808 kr/månad exklusive bostadskostnad. Under den ovan nämnda perioden uppbar han sammanlagt 5 808 kr inklusive bostadskostnad, hemätartillägg samt övriga godtagbara kostnader. - Länsrätten gör följande bedömning. - Enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620) har den enskilde rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Genom biståndet skall den enskilde tillförsäkras en skälig levnadsnivå. - I praxis (jfr RÅ 1984 2:13) har ansetts att Riksskatteverkets normalbelopp vid inkomsttaxering bör kunna vara en utgångspunkt för bedömningen av vad som kan anses vara en skälig levnadsnivå vid tillämpningen av 6 § socialtjänstlagen. Sådana normalbelopp fastställs dock inte längre. Nu bör i stället ledning hämtas ur Riksskatteverkets rekommendationer m.m. om bestämmande av förbehållsbelopp vid införsel. I de rekommendationer som gäller för 1992 (RSV Ex 1991:1) är normalbeloppet per månad 3 360 kr för ensamstående (jfr Kammarrättens domar av den 19 maj 1992, bl.a. mål nr 519-1992). - Länsrätten, som delar kammarrättens bedömning, finner därför att den av nämnden beslutade normen 2 808 kr per månad för ensamstående inte kan anses tillförsäkra T.P. en skälig levnadsnivå. T.P. är därför berättigad till ytterligare ekonomiskt bistånd med 552 kr (3 360 - 2 808) för perioden 15 maj - 14 juni 1992. - Länsrätten återförvisar målet till nämnden som har att tillgodose T.P:s behov av ekonomiskt bistånd för perioden 15 maj - 14 juni 1992 med 552 kr enligt 6 § socialtjänstlagen.
I besvär yrkade distriktsnämnden att länsrättens dom skulle upphävas och nämndens beslut stå fast.
Nämnden yrkade även att om T.P:s överklagande bifölls skulle kammarrättens dom verkställas först sedan den vunnit laga kraft.
Kammarrätten i Jönköping (1992-09-29, Sönnerhed, Hellström, referent, Järneteg) yttrade: Nämnden beviljade för den aktuella perioden - en månad - T.P. bistånd med 5 808 kr, varav 2 808 kr (100 procent av basbeloppet 33 700 kr) enligt kommunens norm och resterande 3 000 kr för nettobostadskostnad m.m. Om beloppet 3 000 kr råder ej tvist. Vad målet gäller är om kommunens norm kan anses tillförsäkra T.P. en skälig levnadsnivå. - Kammarrätten har i en dom den 7 augusti 1992 (mål nr 1752-1992) funnit att den av Alvesta kommun tillämpade normen inte gav tillräckligt bistånd. Med stöd av Regeringsrättens dom den 29 maj 1984 (RÅ84 2:13) fann kammarrätten att en riksnorm borde vara utgångspunkten vid bedömningen av vad som kan anses vara en skälig levnadsnivå. Kammarrätten ansåg vid en jämförelse mellan de båda normer som närmast kunde komma i fråga att Socialstyrelsens vägledande norm för socialbidrag borde användas och inte Riksskatteverkets förbehållsbelopp för införsel, vilket senare - från och med år 1992, utom beträffande skolungdom 11-20 år - är högre än motsvarande belopp enligt Socialstyrelsens norm. - I förevarande fall - en ensamstående utan barn - är kommunens norm som förut nämnts 2 808 kr, Socialstyrelsens 3 258 kr och Riksskatteverkets 3 360 kr. - Kommunen anför till stöd för sin talan bl.a. - med hänvisning till förarbetena till socialtjänstlagen - att rätten till bistånd måste ställas i proportion till kommunens resurser och att rättsfallet från 1984 hänför sig till en tid då den kommunala ekonomin var avsevärt bättre än nu. Kommunen uppger att dess norm godtagits av domstolarna under sju års tid och att den fortsättningsvis bör gälla i avvaktan på ett nytt vägledande rättsfall från Regeringsrätten eller en ändring av socialtjänstlagen. - Hänvisningen i överklagade domen till kammarrättens domar den 19 maj 1992 är irrelevant, eftersom de utgår från andra förutsättningar än de nu aktuella. De domarna avsåg nämligen bistånd för 1991, då förbehållsbeloppen - utom beträffande barn 0-3 år - var lägre än motsvarande belopp i Socialstyrelsens norm. - Det är förståeligt att kommunen i ett trängt ekonomiskt läge försöker spara också i nu aktuellt avseende. Mot detta måste ställas den enskildes berättigade krav på att lagens ord om skälig levnadsnivå inte blir verkningslöst. Kammarrätten anser att Socialstyrelsens norm - senast redovisad i "Allmänna råd från Socialstyrelsen 1992:4" - bör vara en lämplig utgångspunkt vid prövningen av biståndsbehov. Denna norm är dock bara ett hjälpmedel och bör inte användas som ett bindande tabellverk. Det kan t.ex. när en familj har flera hemmavarande skolungdomar i åldern 11-20 år vara rimligare att använda förbehållsbeloppet som där leder till lägre utbetalning. En kommunal norm som ligger bara obetydligt under Socialstyrelsens bör i många fall kunna godtas. Skillnader vad gäller normernas utformning innehållsmässigt måste beaktas. - I detta fall är skillnaden mellan kommunens norm och Socialstyrelsens hela 450 kr och några innehållsmässiga skillnader normerna emellan har ej åberopats. Kammarrätten finner därför att kommunens norm inte ger tillräckligt bistånd och att överklagandet bör bifallas endast på det sättet att T.P. får bistånd med ett i förhållande till överklagade domen (3 360 - 3 258=) 102 kr lägre belopp.
Kammarrätten erinrar om att beslut om bistånd enligt 73 § SoL gäller omedelbart, om inte en länsrätt eller kammarrätt har förordnat att dess beslut skall verkställas först sedan det vunnit laga kraft. Länsrätten har i överklagade beslutet inte meddelat något sådant förordnande och inte heller har nämnden begärt inhibition av domen. Det har därför ålegat nämnden att betala ut ytterligare 552 kr till T.P. Kammarrätten kan inte ändra på det förhållandet, vilket dock inte utgör hinder för en sakprövning som leder till annat resultat.
Kammarrätten bifaller, med ändring av länsrättens dom, på det sättet distriktsnämndens yrkande att den har att till T.P. utge endast 450 kr utöver vad som bestämts i nämndens beslut den 14 maj 1992.
I överklagande till Regeringsrätten yrkade sociala distriktsnämnden att Regeringsrätten med undanröjande av kammarrättens dom skulle fastställa nämndens beslut. Distriktsnämnden anförde bl.a. Det saknades stöd för att godta förbehållsbeloppet vid införsel som riktmärke för en skälig levnadsnivå i socialbidragssammanhang. De belopp som angavs i Socialstyrelsens meddelandeblad var inte antagna av Socialstyrelsens styrelse. De belopp som angavs i Socialstyrelsens allmänna råd för socialbidrag (1992:4) var liksom i tidigare allmänna råd endast medtagna i bilageform. Själva råden innehöll inga beloppsrekommendationer. Med hänsyn till 4 § begränsningsförordningen (1987:1347) och Regeringens förordningsmotiv 1986:7 kunde ifrågasättas om det inte vore nödvändigt att inhämta Regeringens medgivande innan Socialstyrelsen ställde sig bakom konkreta beloppsförslag. Det var inte orimligt att den mycket besvärande kommunala ekonomin något skulle kunna påverka rätten till socialbidrag.
Prövningstillstånd meddelades.
Regeringsrätten (1993-04-02, M. Sjöberg, Brink, Wadell, Bouvin, Lindstam) yttrade: Enligt 6 § socialtjänstlagen har den enskilde rätt till bistånd av socialnämnd för sin försörjning och livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Genom biståndet skall den enskilde tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett självständigt liv.
Av 67 § socialtjänstlagen framgår bl.a. att Socialstyrelsen till ledning för tillämpningen av lagen utfärdar allmänna råd. Vid tillkomsten av lagen uttalade sig departementschefen för ett system med bl.a. basbeloppsreglerade bruttonormer och förordade att Socialstyrelsen efter samråd med Kommunförbundet skulle utforma sina allmänna råd om socialtjänstlagens tillämpning så att de skulle motverka alltför stora skillnader i normnivåerna (prop. 1979/80:1, Del A, s. 186 och 204-205). Riksdagen anslöt sig till dessa uttalanden (SOU 1979/80:44 s. 26).
Socialstyrelsen har sedan 1985 varje år utarbetat bruttonormer som räknats upp i samband med basbeloppets höjning. För 1992 återfinns de framräknade bruttonormerna i Allmänna råd från Socialstyrelsen 1992:4, bilaga 2. Av denna publikation framgår att Socialstyrelsen rekommenderar en bruttonorm för 1992 för ensamstående om 3 258 kr. Bruttonormen skall täcka kostnader för livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, hälsa och hygien, förbrukningsvaror, möbler m.m., dagstidning m.m., hushållsel, hemförsäkring samt läkar- och tandvård.
Regeringsrätten gör följande bedömning.
Socialstyrelsen har i enlighet med socialtjänstlagen utfärdat allmänna råd. I dessa ingår en rekommendation angående tillämpbara bruttonormer. Den av distriktsnämnden åberopade begränsningsförordningen saknar i förevarande sammanhang betydelse.
Av socialtjänstlagen framgår inte vad som skall förstås med begreppet skälig levnadsnivå. Vid bedömningen härav bör vägledning i första hand sökas i de av Socialstyrelsen utfärdade allmänna råden. De bruttonormer för socialbidrag som ingår i dessa har vägts mot Konsumentverkets hushållsbudgetar och mot förbehållsbeloppen enligt utsökningsbalken. Normerna har knutits till gällande basbelopp och 1992 har hänsyn tagits till konsekvenserna av skatteomläggningen. Normerna omfattar de flesta vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad. Beloppen i Socialstyrelsens normer 1992 kan inte anses innebära någon överstandard. Här bör också framhållas att vederbörande kommuns egna ekonomiska förhållanden inte kan tillmätas någon betydelse i sammanhanget, eftersom den enskilde givits en lagstadgad rätt till bistånd som tillförsäkrar honom en skälig levnadsnivå.
Regeringsrätten finner med hänsyn till det anförda att de av Socialstyrelsen utarbetade bruttonormerna bör läggas till grund för bedömningen av vad som är en skälig levnadsnivå, om inte särskilda omständigheter föranleder annat. En bidragsnorm som ligger under dessa normers belopp kan normalt inte anses tillförsäkra den enskilde en sådan levnadsnivå. Vid jämförelse mellan en viss kommuns normer och Socialstyrelsens normer måste dock förekommande skillnader i vad gäller de kostnader, som respektive normer avser att täcka, beaktas.
För 1992 uppgår Socialstyrelsens norm för ensamstående till 3 258 kr. och kommunens till 2 808 kr. Kommunens norm ligger således inte oväsentligt under Socialstyrelsens. Av handlingarna framgår inte att det skulle föreligga några innehållsmässiga skillnader mellan normerna eller några särskilda omständigheter som kan hänföras till T.P.
På grund av vad sålunda har anförts finner Regeringsrätten att T.P. för att tillförsäkras en skälig levnadsnivå behövde bistånd för kostnader utöver hyreskostnad med det belopp som kammarrätten tillerkänt honom, 3 258 kr. Nämndens överklagande skall därför avslås.
Regeringsrätten avslår överklagandet.