RÅ 1994:66

Byggnadsnämnden i Bjuvs kommun antog den 23 januari 1992, § 8, ett förslag till detaljplan för Billesholms gård 12:1. Planförslaget hade upprättats enligt bestämmelserna om enkelt planförfarande i 5 kap. 28 § plan- och bygglagen (1987:10), PBL. I.E. m.fl., som var hyresgäster på fastigheten, överklagade planbeslutet hos Länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen avvisade i beslut den 25 september 1992 överklagandena såsom för sent inkomna. I.E. m.fl. överklagade länsstyrelsens avvisningsbeslut, varvid de yrkade att byggnadsnämndens beslut skulle upphävas på bl.a. den grunden att förutsättningarna för enkelt planförfarande inte var uppfyllda. De begärde även återställande av försutten tid och anförde till stöd för detta yrkande att de inte inom föreskriven tid hörts av kommunen eller beretts tillfälle att yttra sig.

Regeringen (Miljö- och naturresursdepartementet) avslog överklagandena i beslut den 22 april 1993 och överlämnade handlingarna till Regeringsrätten för prövning av frågan om återställande av försutten tid.

Regeringsrätten (1994-10-21, Wahlgren, Tottie, Bouvin, Swartling, Rundqvist) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. En förutsättning för att en ansökan om återställande av försutten tid för att överklaga ett beslut skall kunna tas upp till prövning är att sökanden har haft rätt att föra talan mot beslutet.

Frågan om vem som får överklaga ett beslut om antagande av en detaljplan skall avgöras med ledning av den allmänna bestämmelsen i 22 § förvaltningslagen (1986:223) i den mån inte PBL innehåller en avvikande reglering (jfr bl.a. RÅ 1991 ref. 80). Enligt 22 § förvaltningslagen får ett beslut överklagas av den som beslutet angår, om beslutet har gått honom emot och är överklagbart.

I PBL finns inte någon bestämmelse som uttryckligen anger vem eller vilka som skall anses ha ett sådant intresse av ett detaljplanebeslut att beslutet angår dem på det sätt som avses i 22 § förvaltningslagen. Det står dock klart att fastighetsägare och andra som är att beteckna som sakägare tillhör den besvärsberättigade kretsen. Bostadsrättshavare, hyresgäster och boende räknas inte som sakägare. En utgångspunkt för lagstiftningen har dock varit att dessa kategorier av nyttjanderättshavare skall ha samma ställning i förfarandet - inbegripet besvärsrätt - som sakägarna. Avsikten har varit att denna ståndpunkt skall komma till uttryck i bl.a. de förfaranderegler som gäller för antagande av en detaljplan (prop. 1985/86:1 s. 80). I 5 kap. 20 § PBL föreskrivs också att de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av ett detaljplaneförslag skall beredas tillfälle till samråd. Vidare gäller enligt 5 kap. 30 § PBL att den där avsedda underrättelsen om antagandebeslut m.m. skall sändas till den som tillhör någon av nämnda kategorier av nyttjanderättshavare, om han senast under utställningstiden skriftligen har lämnat synpunkter som inte har blivit tillgodosedda eller om planförslaget efter utställningen har ändrats till hans nackdel. Av bestämmelserna får anses följa att berörda bostadsrättshavare, hyresgäster och boende har rätt att - när inte de särskilda undantagsreglerna i 13 kap. 5 § PBL föranleder annat - föra talan mot ett beslut om antagande av detaljplan.

Det sagda har avsett den ställning som bostadsrättshavare, hyresgäster och boende har i det ordinarie planförfarandet. I fråga om det enkla planförfarandet innebär särregleringen i 5 kap. 28 § PBL att den krets av enskilda som i ett sådant förfarande skall beredas tillfälle till samråd har begränsats till dem som anges i 5 kap. 25 § första stycket, dvs. kända sakägare, vissa organisationer och föreningar av hyresgäster samt andra som har ett väsentligt intresse av planförslaget. Av förarbetena framgår att den angivna kretsen inte är avsedd att omfatta de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av planförslaget. Begränsningen synes ha motiverats av rent praktiska skäl. Det har förutsatts "att hyresgästerna på lämpligt sätt får information genom hyresgästföreningens försorg" (prop. 1985/86:1 s. 616).

Det är möjligt att denna begränsning av samrådskretsen har varit avsedd att föranleda en motsvarande begränsning av kretsen av besvärsberättigade. En sådan tolkning skulle innebära bl.a. att de hyresgäster som berörs av en detaljplan som upprättats i ett enkelt förfarande inte har rätt att överklaga planbeslutet. Förarbetena innehåller inte något klart uttalande i frågan men synes ändå ge uttryck för uppfattningen att innehållet i förfarandereglerna skall ha en avgörande betydelse för besvärsrättens omfattning. Regeringsrätten saknar emellertid anledning att i förevarande mål ta närmare ställning i tolkningsfrågan. Även om kretsen av besvärsberättigade i princip skulle vara begränsad på angivet sätt måste ändå en hyresgäst ha rätt att få en talan mot ett planbeslut som fattats efter ett enkelt förfarande prövad, om omständigheterna är sådana att han i ett ordinarie planförfarande skulle ha varit jämställd med en sakägare och därmed besvärsberättigad och hans talan grundas på att förutsättningarna för ett enkelt planförfarande inte har varit uppfyllda. Eftersom I.E. och övriga sökande har varit berörda av det aktuella planbeslutet i sin egenskap av hyresgäster på Billesholms gård 12:1 och grundat sin talan - såsom den preciserats i skrivelsen den 9 november 1992 - på bl.a. det förhållandet att förutsättningarna för ett enkelt planförfarande brustit, har de haft rätt att på den grunden överklaga byggnadsnämndens beslut. Det kan tilläggas att den i 13 kap. 5 § första stycket PBL föreskrivna begränsningen av rätten att överklaga inte varit tillämplig i sökandenas fall eftersom de, i enlighet med det sagda, får anses ha grundat sin talan på att planbeslutet inte har tillkommit i laga ordning (andra stycket andra meningen i samma paragraf).

På grund av det anförda föreligger inte något hinder mot att ta upp ansökningen om återställande av försutten tid till prövning. Med hänsyn till vad som framkommit om handläggningen hos byggnadsnämnden finner Regeringsrätten att ansökningen bör bifallas.