RÅ 1994:7
För att tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet i glesbygd skall kunna vägras har ansetts böra krävas - utöver att fastigheten behövs för att främja sysselsättningen eller bosättningen på orten - att ett vägrat tillstånd får en direkt och påvisbar effekt i dessa hänseenden.
Enligt 4 § första stycket jordförvärvslagen (1979:230) får tillstånd till förvärv av egendom i glesbygd vägras, om egendomen behövs för att främja sysselsättningen eller bosättningen på orten.
E.B. ansökte hos Länsstyrelsen i Värmlands län om tillstånd enligt jordförvärvslagen att förvärva fastigheten Sandsjön 1:88 i Nordmarks socken, Filipstads kommun, omfattande totalt 108 hektar, varav bl.a. 4 hektar åkermark, 86 hektar skogsmark och 17 hektar skogsimpediment. Han hade erhållit fastigheten genom gåva den 20 december 1991 från en släkting, E.J. född 1906. Till stöd för ansökningen anförde E.B. bl.a. att Sandsjön 1:88 hade varit i släktens ägo sedan slutet av 1700-talet och att överlåtaren, som bodde på fastigheten och avsåg bo kvar där, önskade att egendomen även i fortsättningen skulle förbli i släktens ägo. E.B. anförde vidare att han var bosatt i Mangskog i Arvika kommun med hustru och två barn och att familjen inte hade möjlighet att bosätta sig på den förvärvade fastigheten så länge överlåtaren bodde kvar där.
Länsstyrelsen i Värmlands län (1992-01-28) avslog ansökningen med stöd av 4 § första stycket jordförvärvslagen, med motiveringen att egendomen behövdes för att främja sysselsättning och bosättning på orten.
E.B. överklagade till Jordbruksverket och anförde som ytterligare stöd för sin talan bl.a. att överlåtaren, som var ensamstående och inte hade några bröstarvingar, dessutom hade testamenterat alla sina tillgångar till honom, men att denne på grund av sin höga ålder ville att han redan nu skulle överta skötseln av fastigheten.
Länsstyrelsen anförde i yttrande till Jordbruksverket bl.a. följande. I propositionen (1990/91:155) till den nya jordförvärvslagen skriver departementschefen att avsikten med de nya bestämmelserna är att göra lagstiftningen till ett effektivare regionalpolitiskt instrument. Vidare sägs att behovet av inflyttning till en ort jämställs med behovet av sysselsättning för de på orten boende. Departementschefen säger också att tillstånd bör kunna vägras med hänvisning till behovet av sysselsättning inte bara då fråga är om att stärka sysselsättningsunderlaget för någon som redan är bosatt i området utan också för att skapa sysselsättningsunderlag för inflyttande. - Länsstyrelsen anser med hänvisning till dessa uttalanden i lagförarbetena, att förvärvsegendomen är av sådan storlek och sammansättning att den bör ägas och brukas av någon som är bosatt antingen på egendomen eller också på orten inom normalt brukningsavstånd. E.B:s förvärv tillgodoser ej dessa krav. Av dessa skäl vägrade länsstyrelsen tillstånd till förvärvet. E.B. framhåller i sin skrivelse bl.a. att sysselsättningen på orten ej hotas, då större arbeten på egendomen kommer att utföras av ortsfolk. Länsstyrelsen bedömer dock, vad beträffar dessa synpunkter, att det ej torde vara lagstiftarens mening att denna sysselsättningsaspekt kan inordnas i de regionalpolitiska bestämmelserna. Vidare säger E.B. att jordbruksfastigheterna i Sandsjön till övervägande delen ägs av utbor. Länsstyrelsen anser att denna omständighet ej legitimerar att bortse från jordförvärvslagens regionalpolitiska bestämmelser. Förhållandet torde i stället tala för en restriktivare syn vid tillståndsprövningen.
Jordbruksverket (1992-06-15) yttrade: Vid prövning av överklagandet finner Jordbruksverket att egendomen är belägen inom de av regeringen fastställda glesbygdsområdena och anser att fastigheten är av särskild betydelse för att skapa sysselsättning och/eller bosättning i området. Jordbruksverket avslår därför överklagandet enligt 4 § första stycket jordförvärvslagen.
I överklagande till kammarrätten vidhöll E.B. sin talan.
Jordbruksverket avgav yttrande.
Kammarrätten i Göteborg (1992-12-08), Rydin, Ståhlgren, referent, Lindwall) yttrade efter att ha redogjort för länsstyrelsens yttrande till Jordbruksverket: Mot bakgrund av de överväganden som redovisats ovan kan enligt kammarrättens mening det som E.B. åberopat inte föranleda annan bedömning än den underinstanserna gjort. Kammarrätten avslår därför överklagandet.
Regeringsrätten
I besvär hos Regeringsrätten yrkade E.B. att han skulle erhålla begärt förvärvstillstånd. Han anförde bl.a. följande. Orsaken till att han erhållit fastigheten var främst givarens intresse av att den gamla släktgården fortsatte att vara i släktens ägo. Han bodde med sin familj i Arvika kommun i en by med cirka 700 invånare, vilken även den var belägen i en utpräglad glesbygd. Därför fick det totalt sett anses gynna glesbygden ur såväl sysselsättnings- som bosättningssynpunkt om han tilläts förvärva fastigheten. Enligt förarbetena till lagen måste förvärvarens intresse av att behålla egendomen vägas mot det allmänna intresset av inflyttning till och sysselsättning i glesbygden. Hans intresse av att behålla egendomen var naturligtvis mycket stort, mot bakgrund bl.a. av att fråga var om en släktgård. Likaså borde E.J:s intresse av att kunna överlåta fastigheten medan han var i livet beaktas. Allmänintressena skulle aldrig kunna komma att göra sig gällande, eftersom fastigheten var testamenterad till honom. Vad gäller bosättningskravet kunde det inte för någon förvärvare bli aktuellt med bosättning på fastigheten, eftersom E.J. fortfarande levde och avsåg att bo kvar på den. E.B. hade för avsikt att själv bosätta sig på fastigheten i framtiden. Bostadshuset var så omodernt och dåligt underhållet att det var orealistiskt att räkna med någon inflyttning från utomstående. En skogsfastighet utan bosättningsmöjlighet hade effekt på sysselsättningen i en ort främst genom det arbete som skogen i sig skapade genom avverkningsarbeten, röjningsarbeten m.m. Underinstanserna hade inte redovisat i vilken mån ett avslag på hans ansökan fick en direkt och påvisbar effekt på sysselsättningen eller bosättningen i området, i enlighet med vad som angavs i förarbetena till lagen. Länsstyrelsen hade vidare avgjort ärendet utan att samråda med kommunen, vilket hade bort ske, då det inte var självklart att en kommun ställde sig positiv till inflyttning på en fastighet utan moderna bekvämligheter, där kostnaderna för kommunen såvitt avser kommunal service kunde beräknas bli höga.
Regeringsrätten meddelade prövningstillstånd samt förordnade att Länsstyrelsen i Värmlands län skulle avge yttrande efter hörande av Filipstads kommun. Länsstyrelsen uppgav i yttrandet till Regeringsrätten att tidigare inställning vidhölls. Kommunen hade i sitt yttrande till länsstyrelsen uppgett sig ej ha någon erinran mot att E.B. beviljades förvärvstillstånd för aktuell fastighet.
Regeringsrätten (1994-03-03, Brink, Bouvin, Berglöf, von Bahr, Lindstam) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 4 § första stycket jordförvärvslagen får tillstånd till förvärv av egendom i glesbygd vägras, om egendomen behövs för att främja sysselsättningen eller bosättningen på orten. Bestämmelsen innebär att det i varje enskilt fall skall göras en bedömning av om en viss fastighet behövs för något av de angivna ändamålen. Den får vidare anses innebära att bedömningen skall avse också möjligheterna av att inom rimlig tid få till stånd en sådan användning. För att bestämmelsen skall kunna åberopas som avslagsgrund bör det därför krävas att ett vägrat tillstånd kan få en direkt och påvisbar effekt på sysselsättningen eller bosättningen i området. En tillämpning i enlighet med det sagda står i överensstämmelse med vad som uttalats i förarbetena (se prop. 1990/91:155, s .28).
I målet har som skäl för avslagsbeslutet i tillståndsärendet angetts endast att den av E.B. förvärvade egendomen behövs för att främja sysselsättning och bosättning på orten. Någon bedömning av möjligheterna att genom ett vägrat tillstånd för E.B. att förvärva fastigheten uppnå att den kommer till användning för något av de angivna ändamålen har inte redovisats. Inte heller framgår av omständigheterna i målet att sådana möjligheter skulle föreligga.
Regeringsrätten finner med hänsyn till vad som anförts att förutsättningar inte föreligger för att med stöd av 4 § första stycket jordförvärvslagen vägra E.B. tillstånd att förvärva den i målet aktuella fastigheten. Till följd härav skall överklagandet bifallas. Målet bör visas åter till Länsstyrelsen i Värmlands län för ny handläggning.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom samt Jordbruksverkets och länsstyrelsens beslut och visar målet åter till Länsstyrelsen i Värmlands län för ny handläggning.