I årets budgetproposition ( prop. 1990/91: 100 bil. 1 1) har regeringen före- slagit riksdagen att en ny myndighet, statensjordbruksverk. inrättas den 1 juli 1991. Samtidigt skall bl.a. lantbruksstyrelsen upphöra som myndighet. Riksdagen har ännu inte behandlat förslaget. Förslaget om ny myndighet föranleder även vissa förslag till ändringar ijordförvärvslagen och lagen om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till 1. lag om ändring ijordförvärvslagen (1979: 230). 2. lagom ändring i lagen (1990: 1492)om ändring ijordförvärvslagen (1979: 230). 3. lag om ändring i förköpslagen (1967: 868), 4. lag om ändring i lagen (1985: 658) om arrendatorers rätt att för- värva arrendestället. 5. lag om ändring i lagen (1990: 1484) om ändring i lagen (19851658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället.

Nuvarande jordförvärvslag kan sägas innehålla tre centrala mål. Lagen skall:

a) Främja familjeföretag och sambandet brukande-ägande inom jord- och skogsbruket. _

b) Främja jord— och skogsbrukets strukturrationalisering.

c.) Främja sysselsättningen i glesbygd. ' Lagen fungerar så att lantbruksnämnden i aktuellt län ges rätt att neka en potentiell köpare förvärvstillstånd om köparen ärjuridisk person. om man anser att priset är alldeles för högt osv.

Huvudfrågeställningen i undersökningen är om lagen är effektiv. dvs. om den bidrar till att uppfylla de angivna syftena. Utredningen har alltså utgått från att de tre målsättningarna ovan är riktiga uttryck för samhällets värde- ringar på området och ifrågasätter dem inte.

Slutsatsen av analysen är att lagen inte fyller sina syften utom i ett viktigt avseende, nämligen då det gällerjuridiska personers ägande; lagen har verk- samt bidragit till att förhindra bolagsköp av jord och skog.

Vad gäller övriga mål är lagen ineffektiv. Den har inte förhindrat en långtgående separation av brukande och ägande inom jord— och skogsbruk. Lagen har möjligen bidragit till att göra lantbruksenheterna större än eljest. men den har inte främjat rationaliseringen i betydelsen produktionskostna- der per enhet. Slutligen har lagen inte förhindrat en långtgående utflyttning från glesbygden. Inte heller hindrarlagen köp och försäljning i spekulations- syfte.

Till yttermera visso finns det starka skäl att misstänka att lagen i väsentliga delar verkat i en riktning som går rakt emot dess uttalade syften. På goda grunder kan det antas att lagen bidragit till att skilja ägande från brukande samt att den avfolkar snarare än befolkar glesbygden.

Då lagen är ineffektiv till de angivna syftena är det utredningens slutsats att lagen bör förändras. Vad avser förbudet för juridiska personers förvärv 47

föreslås ingen ändring. Som utredningen visar fungerar lagen effektivt. och Prop. 1990/91: 155 utredningen ser heller inga samhällsekonomiska skäl till att förändra ägar- Bilaga ] strukturen till lantbruksfastigheterna.

Bestämmelserna för att underlätta rationaliscringsproccssen i skogs- och lantbruk bör emellertid enligt utredningen lyftas ur förvärvslagstiftningen. Rationaliseringsprocessen inom skogs- och jordbruk (liksom för övrigt inom alla andra näringar) sköts på ett naturligt sätt genom konkurrensen och behöverinte understödjas genom en särskild lagstiftning. Ett borttagande av rationaliseringsparagraferna kommer möjligen att leda till en långsam mare storlekstillväxt för lantegendomarna. men det kommer inte att medföra en långsammare effektiviseringsprocess.

Likaså anser utredningen att all fortn av prisprövning skall upphöra. Den specialundersökning av fastighetspriserna som gjorts visar att dessa (i ge— nomsnitt) inte innehåller några större spekultationselement. utan avspeglar underliggande reella Värden. som rotnetto. ränta. jordbrukssubventioncr osv. Den nuvarande prisprövnigen är ett direkt gynnande av de som önskar och får köpa egendomar. ] motsvarande grad missgynnar det nuvarande systemet säljarna. som inte får ut det fulla värdet på sina fastigheter. Syste- met hindrar inte spekulation. det endast begränsar kretsen av människor som tillåts spekulera. Det finns enligt utredningen ingen anledning för att samhället skall ingripa mot priser som är "för höga" men inte mot priser som är "för låga". Om någon köpare (av okunskap eller annat) är beredd att betala vad som normalt anses vara ett för högt pris fören fastighet. bör denne köpare själv få svara för följderna.

Om samhället önskar att stödja t.ex. tillskottsförvärv. bördctta ske genom direkta bidrag eller genom subventioner. Nuvarande system med prispröv- ning inncbär att hela kostnaden för förvärvet läggs på säljaren som alltså inte kan ta ut det pris han vill. Det finns förvisso effekter som inte är önskvärda. t.ex. att högre priser via taxeringsvärdena påverkar icke-marknadsförda fastigheter. men dessa problem bör lösas genom skattelagstiftningen och inte genom att begränsa säljarens rätt att kräva det pris han vill ha.

Vad slutligen avser lagens regionalpolitiska målsättningar konstateras först att dessa motarbetas av lagens rationaliseringsbcstämmelser. Om emellertid de senare borttagcs kan lagen förändras till att bli ett verksamt redskap i regionalpolitiken. låt vara att dess roll alltid kommer att vara tämligen begränsad. Ett alternativ är dock att lägga hela regionalpolitiken utanför förvärvslagstiftningen och istället förstärka de traditionella medlen som t.ex lokaliseringsbidrag och glesbygdsstöd.

Utredningen ser två alternativ till förändring av lagen. ] det första alter- nativet behålls bestämmelserna om juridiska personer. rationaliseringsbe- stämmelserna tas bort och de regionalpolitiska ambitionerna lyfts fram. Den förändring som föreslås tar sikte på att underlätta för dem som vill förvärva en lantbruksfastighet i avsikt att bosätta sig i glcsbygdsom råde. En framtidajordförvärvslag föreslås bestå av två element:

1. Fortsatt förbud förjuridiska personers förvärv av lantbruksl'astigheter.

2. Företräde för ortsboende och de som önskar nyinflytta till glesbygds- områden. Förslaget innebär att de som önskar flytta till ett glesbygdsområde i för- 48

värvsärendenjämställs med ortsboende. Förvärvstillstånd skall således inte Prop. 1990/91: 155 längre kunna vägras den som önskar bosätta sig på aktuell fastighet. även om Bilaga 1 det finns en lokal intressent. Förutom juridiska personer skall förvärvs— tillstånd endast kunna vägras om köparen är en icke ortsboende som heller inte ämnar bosätta sig på fastigheten. (Här bör emellertid lagen precisera en maximal tid. t.ex. ] år. Om inom denna tid ingen lokal intressent har anmält intresse. bör förvärvstillstånd inte längre kunna vägras.) Vidare bör begrep— pet "ortsboende” ges en vid tolkning, och lagen bör inte diskriminera mellan köpare som bor på några mils avstånd från varandra. Utredningen är helt på det klara med problemen att i förväg verifiera en försäkran om bosättning. Samtidigt kan konstateras att bestämmelser om bosättning redan finns med i lagen. så det ovanstående förslaget innebär ingen skärpning på någon punkt. 1 det andra alternativet behålles enbart de nuvarande bestämmelserna om juridiska personers rätt att förvärva fastigheter. Alla bestämmelser som syftar till att underlätta lantbrukets rationaliseringsprocess eller förstärka regionalpolitiken utgår. Regionalpolitiken kan i detta fall förstärkas med traditionella medel. Det bör poängteras att båda de förslag till förändring som framförs ovan innebär en väsentlig avreglering på området.

Ägandet avjord- och skogsmark fördelat på olika ägarkategorier har varit i stort sett konstant under långa perioder. Äkerarealen har städse ägts till 95 % av privata. medan motsvarande siffra för skogsmarkens del hållit sig kring 50 %. Andelen skog ägd av privata enskilda personer har fallit något. från ca 51 % till ca 46 % under de senaste femtio åren. Fallet är koncentrerat till 60-talet då det skedde en uppmjukning av jordförvärvslagen vad avser juridiska personer.

Det ärtroligt att existensen avjordförvärvslagen har medfört attjuridiska personers ägande ej ökat mer än vad det gjort. Vad avser renjordbruksmark torde det vara liten risk attjuridiska personer kraftigt ökar sina köp. även om lagen avskaffades. Detta gäller emellertid inte för skogsmarken. Skulle lagen avskaffas är det inte otroligt att skogsbolagen på lång sikt väsentligt skulle öka sitt markinnehav.

I sammanhanget kan man ställa frågan om inte ett ökat bolagsägande av skogsmarken vore samhällsekonomiskt fördelaktigt. I utredningen besvaras frågan negativt. De privata skogsägarna är inte mindre aktiva i sitt brukande än storskogsbruket (Domänverk samt aktiebolagsskogar) och de är klart mer aktiva än den ägargrupp som i statistiken betecknas "övriga". dvs. kyrka och kommun. Ur ren aktivitetssynpunkt finns det inga skäl att motarbeta det privata ägandet.

Dessutom innebär ett ökat bolagsägande — dvs. ett ökat ägande av de i dag existerande skogsbolagen —- att mark undandras från fastighetsmarknaden. något som här bedöms inverka negativt på skogsmarkens utnyttjande.

Sammanfattningsvis finnerutredningen inga skäl till att ändra nuvarande lagstiftning vad avserjuridiska personers ägande. 49

l föregående stycke noterades att lagen bidragit till att förhindra en urholk- ning av det privata markägandet i landet. Detta är emellertid inte detsamma som att säga att lagen stärkt familjeägandet eller sambandet brukande- ägande. Tvärtom. både vad beträffarjord och skog sker en minskning av det rena familjeägandet och ett skiljande mellan brukande och ägande. Siffrorna är visserligen osäkra. men indikerar att det renafamiljeägandet minskat från drygt 90 till 75 % mellan åren 1965 och 1980. Beträffande sambandet brukande-ägande kan noteras att 43 % av jordbruksmarken nu arrenderas samt att endast 30 % av åkermarken brukas av företag som helt äger den jord de brukar.

Även inom privatskogsbruket har det (hittills) skett en långsiktig minsk— ning i det att cgenavverkningarna fallit från ca 67 "|.» i mitten av 50-talet till ' ca 40 % tre decennier senare.

Det löreligger'således inga som helst tvivel om att lagen misslyckats vad gäller de angivna syftena. I själva verket finns skäl att tro att lagen här motverkat sina syften. Lagen är utformad så att släktköp undantas från prövning. I och med att lagen försvårat för stora medborgargrupper (t.ex. stadsboende) att förvärvajord och skog. och genom att pressa fastighetspri- serna har lagen medfört att en större andel av fastigheterna stannat som släktegendom. Då ägarna inte velat brukajorden har den i stället arrenderats ut eller — då det varit fråga om en skogsfastighet — har lagen medfört att en större andel skog sålts i rotposter. På detta sätt har lagen troligen bidragit till att slå in en kil mellan ägande och brukande.

7 Sammanfattning av analysen — rationaliseringsbestämmel— serna

Ett av huvudsyftena med lagen är att befrämja jord- och skogsbrukets ra- tionalisering. Detta har skett dels genom att lagen främjat bildandet av större enheter. dels genom främjandet av bättre arronderadc fastigheter.

Vad beträffar skogsbruket konstaterar utredningen först att arronderings- aspekterna har en mycket liten inverkan på den totala effektiviteten i det svenska skogsbruket. Det finns givetvis extrema skogsskiften (l() m breda och 2 km långa) men dessa utgör en utomordentligt liten andel av den svenska skogsmarken. Det visar sig även att de privata skogsägarnas akti- vitet i de län med stor andel svår arrondering inte är lägre än andra i "bättre" län. Problemen med dålig arrondering hör till det svenska skogsbrukets minsta problem och bör kunna hanteras utan en omfattande lagstiftning.

Beträffande fastighetsstorlekcn kan det konstateras att aktiviteten inte skiljer sig nämnvärt mellan olika klasser. möjligtvis med undantag för de extremt små. (Vilka dock utgör en försvinnande liten andel av den svenska skogsmarken.) Resultaten säger således att endast mycket lite står att vinna på en lag som tvingar fram en forcerad storleksrationalisering inom skogs- bruket.

Sammanfattningsvis gäller således för det svenska privatskogsbruket att 50

endast mycket små effektivitetsvinster kan göras med hjälp avjordförvärvs- Prop. 1990/91 : 155 lagens rationaliseringsparagraf. Den helt dominerande effektivitetsök- Bilaga [ ningen kommer här, liksom inom övriga sektorer. genom den ständigt på- gående teknologiska utvecklingen.

Förjordbrukets del har analysen utförts huvusakligen genom en interna- tionell jämförelse. omfattande EG-länderna. Sverige. Norge och USA.

Först jämfördesjordbruksegendomarnas storlekstillväxt — brukad jord- bruksmark. Det visade sig då att Sverige haft den snabbaste tillväxten. Samtidigt hade länder utan motsvarandejordförvärvslag— ltalien. USA och Storbrittanien _ en mycket låg storlekstillväxt. Analysen pekade således tämligen entydigt på attjordförvärvslagen — i Sverige och andra länder — medverkat till en snabbare storlekstillväxt avjordbruksegcndomar.

1 ett andra steg av analysen jämfördes så produktivitetstillväxten (pro- duktion perjordbrukare) i de olika länderna. Det visade sig då att denna var tämligen likartad trots att storlekstillväxten varierat mellan () och 50 %. Slutsatsen var således att storlekstillväxten inte haft någon avgörande in- verkan på produktivitetsutvecklingen.

Resultatet är naturligt. I och med att ytterligarejordbruksmark (billigt) ställs tilljordbrukarnas förfogande har man istället använt mindre av andra produktionsfaktorer. t.ex. arbete. Desto merjord man brukat. desto mindre intensivt har jorden brukats. och produktivitctstillväxten har istället be— stämts av den allmänna utvecklingen i landet och reglerats bl.a. via utflytt- ningen avjordbrukare.

Lagen har således befrämjat större. men ej mer effektivajordbruk. Om lagen avskaffades på denna punkt kommer storlekstillväxten förmodligen inte att bli lika snabb i framtiden. Troligen kommerjordbruksmark i snab- bare takt än hittills att tas i bruk för annat — t.ex. skogsplanteringar eller för fritidsändamål —— men antalet jordbrukare kommer inte att minska mer än vad som skulle blivit fallet om lagen kvarstått oförändrad. snarare tvärtom. (Om landets totalajordbruksproduktion antas vara bestämd — av faktorer som tullar, subventioner osv. — kommer ett avskaffande av lagen troligen att öka faktorkvoten arbete — jord.)

Slutsatsen av analysen är alltså att lagen befrämjat en snabb storlekstill- växt ijordbruket. men inte en snabbare effektivisering. Ett avskaffande av lagen skulle därför inte beröra takten ijordbrukets rationalisering. Antalet jordbrukare skulle troligen påverkas (något) positivt.

2.3 Lantbruksstyrelsen: En genomgång görs av 12 avslagsärenden i ett län (Västerbotten) under perioden september l988—april 1989. Enligt utreda- ren talar redogörelsen för de olika avslagsärendena i stor. utsträckning för sig själv. Styrelsen vill påpeka att en redogörelse av det här slaget där endast avslag och inte några bifall redovisas inte kan tillföra utredningen något av värde. Utöver den omständigheten att antalet ärenden är få, är beskriv- ningen av dem i samtliga fall ofullständig och i några fall tendensiös.

2.4 Skogsstyrelsen anser att utredningen har använt sig av säregna under— sökningsmetoder som i alltför hög grad präglas av teoretiska analyser, studier på makronivå och internationella jämförelser av tveksamt värde. Jämförelser och analyser har dessutom gjorts för olika tidsperioder som i alltför liten utsträckning omfattar nu gällande lag. Utredningens slutsatser blir därför osäkra eller i vissa fall felaktiga. ] detta yttrande ges många exempel på bristeri utredningen.

Skogsstyrelsen anser att utredningens undersökningsmetoder och analy- ser är tveksamma och i vissa fall direkt olämpliga. Utredningen präglas i hög grad av ett makroperspektiv där inträffade förlopp, som har påverkats av många olika faktorer, i alltför stor utsträckning tillskrivs jordförvärvs- lagen. Vidare har internationellajämförelser givits alltför stor tyngd. Vari- erande förutsättningar vad gäller jord- och skogsbruk i olika länder och olikheter vad gäller samhällsutvecklingen — t.ex. löner, arbetsmarknad. utbildning och infrastruktur — innebär att det finns anledning att ifråga- sätta om jämförelser av det slag som utredningen gör har något värde.

Enligt skogsstyrelsens uppfattning präglas utvärderingen av J FLs effek- ter alltför mycket av teoretiska analyser och teoretiska resonemang. Vidare görs analyserna för olika tidsperioder där nu gällande regler inte alltid ingår eller berörs i liten utsträckning. Skogsstyrelsen anser att utredningen främst borde ha inriktats på att utvärdera effekterna av nu gällande lag. I normalfallet inleds en utvärdering av det här slaget med en faktainsamling av den kunskap som redan finns. Faktainsamlingen kompletteras sedan i lämplig utsträckning med orsaks- och effektanalyser t.ex. genom intervju- er och/eller enkäter. I det här fallet är det dessutom viktigt att noggrant studera lagtillämpningen och dess effekter. Vad gäller det sistnämnda är 73

det givetvis nödvändigt att studera både bifallna och avslagna ansökningar Prop. 1990/91: 155 och dessutom även JFLs indirekta effekter. Bilaga 2

Utredningen redovisar inte några som helst kontakter med företag. organisationer och myndigheter som har god kännedom både om de areella näringarnas utveckling och om fastighetsmarknaden. Vidare repre- senterar den refererade litteraturen ett mycket smalt urval. Bl.a. saknas tidigare utredningar om JFL, lantbruksstyrelsens tillämpningsföreskrifter till JFL, fastighetsbildningslagen med föreskrifter samt ett antal viktiga forskningsrapporter inom ämnesområdet. bl.a. några av Lars Lönnstedt. Dessa rapporter har stort intresse för vissa frågor som utredningen disku- terar.

Det kan noteras att den schematiska framställning av JFLs mål och medel som redovisas i kapitlet (s. 9) tyder på missförstånd om syftet med olika regler. Avslagsgrunderna (medlen) som har kopplats till målet om att främja strukturrationalisering har, såväl vad gäller rationaliseringsaspek- ten som vad gäller hinder mot skadlig uppdelning och mot s.k. additions— förvärv. i hög grad även syftet att främja uppbyggnaden av familjeföretag. Detta framgår också mycket tydligt av såväl förarbetena till JFL som av lantbruksstyrelsens tillämpningsföreskrifter.

Skogsstyrelsen konstaterar att jordförvärvslagstiftningen har varit före- mål för omfattande översyner flera gånger, bl.a. åren 1965, 1979 och 1987. Jämfört med den nu aktuella utredningen har dessa översyner föregåtts av ett omfattande utredningsarbete (i synnerhet åren 1965 och 1979). Vid varje tillfälle har utredningarna baserat sina förslag på utvärderingar av gällande lagstiftning och en analys av det aktuella behovet av förändring. Enligt skogsstyrelsens uppfattning borde även denna utredning ha haft samma breda ansats och, som tidigare nämnts, lagt tyngdpunkten på en utvärdering av nu gällande lagstiftning. Det kan dock ifrågasättas om inte lagen borde tillämpas under någöt längre tid innan den blir föremål för utvärdering.

Vissa statistiska uppgifter i detta kapitet (Kapitel 11 En teoretisk analys av lagens effekter) om fastighetsomsättningen är felaktiga och har korrige- rats i efterhand. Siffran 2,5 % (250 000 ha) i årlig omsättning av den privata skogsmarksarealen uppges som ”troligen för låg” och höjs därför till 4%. Det kan noteras att strukturutredningen kom fram till ca S% som genom- snitt för perioden 1976— 1981, dvs. en genomsnittlig innehavstid på ca 20 år. Om man utgår ifrån den nivå för antalet överlåtelser i form av lagfarts- köp som utredaren har redovisat. ca 15000 per år. och dessutom beaktar även överlåtelser i form av fastighetsregleringar. som utredaren tycks ha förbisett, måste man dra slutsatsen att den siffra som anges "som troligen för låg" (2.5 %) sannolikt bör fördubblas. Det kan noteras att lantbrukssty- relsen i ett meddelande. 1989—09—11. om medelvärden vid lantbruks- nämndernas skogsvärderingar uppskattar omsättningen av skogsmark till 600 000—800 000 ha"" per år. '

I avsnittet om en teoretisk modell av fastighetsmarknaden påpekar utredaren att om priset stiger kommer släktförvärven att minska. efterSOm det då anses lönsamt att sälja fastigheten till utomstående. Detta påpekan- de gcr anledning att erinra om vad som hände med prisutvecklingen och 74

överlåtelserna i mitten av 1970-talet. Prisstegringen var då extremt hög Prop. 1990/91: 155 samtidigt som andelen släktförvärv ökade. Det kan inte uteslutas att t. ex. Bilaga 2 hög inflation leder till minskat intresse att frånhända sig egendom som anses realvärdeskyddad. Utredarens figur llzl visar att fastighetsomsätti ningen har ökat efter ändringen av jordförvärvslagen år 1987. Det kan starkt ifrågasättas om det är en riktig slutsats att hela ökningen är en effekt av en mildrad prisprövning. Enligt skriftlig information från lantbrukssty- relsen 1989— 10— 19 har såväl ökade virkespriser som prisuppgången på småhus påverkat både omsättning och priser på lantbruksfastigheter.

[ avsnittet om lagens fördelningseffekter diskuterar utredaren bl.a. ut- ifrån begreppet avkastningsvärde på ett sätt som om det för en skogsfastig- het skulle finnas ett enda för alla köpare gällande avkastningsvärde. Priset kan i förhållande till detta värde bli för lågt. vilket enligt utredaren ger en marginal för ineffektivitet.

Det finns anledning att påpeka att avkastningsvärdets nivå är beroende av en rad värdebestämmande faktorer. Några av dessa faktorer är s.k. inte objektsbundna, ägaranknutna faktorer. Till dessa hör ägarens. eller den presumtive ägarens, mål och resurser, yrkesskicklighet, skattesituation och tillgång till eget kapital. T. ex. andelen eget resp. lånat kapital kan mycket väl motivera olika värde och därmed olika pris mellan olika köpare och olika säljare utan att det behöver uppstå marginaler för ineffektivitet.

Det är också välbekant. och mycket omdiskuterat i värderingssamman- hang vad gäller fastighetstaxering, att det finns två etablerade prisnivåer, en för överlåtelser på den öppna marknaden och en lägre nivå för släktköp. Eftersom huvuddelen av skogsmarken överlåts i form av släktköp. arv eller gåva innebär det. om utredarens teorier är riktiga, att det finns en stor potential för ineffektivitet för en stor andel av den privatägda skogsmar- ken. Vad utredaren tycks ha missat är att ett högt pris ofta ger större ojämnhet i virkesuttagen och mindre möjligheter till konjunkturanpass— ning. Vidare är erfarenheterna inom SVO att ett högt pris kan leda till alltför låg investeringsbenägenhet när det gäller skogsvård. Med ett lägre pris kan däremot inoptimalförluster i såväl primär— som sekundärproduk- tionen ofta undvikas.

Skogsstyrelsen konstaterar att utredarens slutsatser i kapitel 11 i allt väsentligt är baserade på hypotetiska resonemang och teoretiska analyser. Det hade varit av väsentligt större värde om slutsatserna. så långt det är möjligt, i stället hade byggt på en utvärdering av JFLs verkliga effekter.

I detta kapitel (specialundersökningar) redovisas ett antal olika studier bl.a. prisutvecklingen på lantbruksfastigheter. skattefrågor, strukturfrågor och en studie av ett antal avslagna förvärvsansökningari ett län. Vad gäller den sistnämnda har den ett mycket begränsat intresse. Det går inte att dra några generella slutsatser av en studie som omfattar några få avslagsären- den i ett enda län under kort tid. Studien hade haft betydligt större värde om den hade omfattat även bifallna ansökningar. Dessa kan, som tidigare har påpekats. ha minst lika stort intresse som avslagna ansökningar för en bedömning av JFLs effekter.

. Bilaga 2 3.3 Lantbruksstyrelsen: Fördelnmgen av landets skogsmarksareal mellan

olika ägarkategorier har sedan lång tid varit i det närmaste oförändrad. dock med en viss minskning av den andel som ägs av fysiska personer. Utredaren menar att den mark som förvärvas av staten eller skogsindu- strin lämnar fastighetsmarknaden för alltid.

Styrelsen finner inte anledning att göra någon annan bedömning av lagens effekt än den utredaren gjort. nämligen att lagen bidragit till att bevara ca hälften av skogsmarken i fysiska personers ägo.

Ett ökat intresse från juridiska personer, åtminstone inom storstadsregi- onerna i att förvärva jordbruksegendomar. har kunnat märkas. Juridiska personer kan också antas ha stort intresse av att köpa upp bättre skogsfas- tigheter i glesbygden. Motiven att genom lagen begränsa juridiska perso- ners förvärvsrätt stärks härigenom ytterligare.

Utredaren konstaterar att jordförvärvslagen inte kunnat förhindra en långtgående uppdelning mellan jord- och skogsbruk. Styrelsen vill fram— hålla att detta hänger samman med den stora arealen sidoarrenden inom jordbruket. Vid utformningen av jordförvärvslagen har det inte funnits någon strävan att motverka en sådan utveckling, då den överensstämt med lagens intentioner i fråga om rationalisering. Orsakerna till den utveckling som skett behandlas närmare under avsnitt 111: 3.

I utredningen sägs att jordförvärvslagen har misslyckats med att bevara familjeägandet till jord— och skogsbruksfastigheterna. Vidare anses det vara uppenbart att vi med rask takt rör oss mot ett släktägande-i stället för ett familjeägande. Till intäkt för detta tas att det under perioden 1976- 1981 skett en viss förskjutning från enägda till tvåägda och i någon mån flerägda företag.

Utredaren har ingen analys av vad som skulle skett om jordförvärvs- lagen inte funnits. Då hade kanske flerägandet varit av ännu större omfatt- ning.

Det blir allt vanligare att två personer, antingen man—hustru (sambo) eller förälder—barn tillsammans äger fastigheten. Den senare konstella- tionen är vanlig. och vid överlåtelser av större företag ofta nödvändig under en period då ett generationsskifte genomförs. Ökningen av antalet flerägda företag är marginell men bör kunna hindras, dels genom reglerna för avveckling av dödsbon, dels genom regeln som infördes ijordförvärvs- lagen den 1 juli 1989 och som ger lantbruksnämnderna möjligheter att ingripa mot olämpligt andelsägande.

3.4 Skogsstyrelsen: Utredarens resonemang på s. 22 vad gäller ägar- utvecklingen kan delvis ifrågasättas. Enligt bestämmelserna i 1965 års lag, 45 andra stycket. hade företag för förädling av jordbruks- och skogspro- dukter eller för distribution av jordbruksprodukter viss prioriterad ställ- ning vad gäller förvärv av mark om egendomens alster skulle tillgodogöras i rörelsen. Bestämmelsen hade betydelse främst för skogsbolag och skogs- 76

företag vid förvärv av skogsfastigheter. Bestämmelsen var i kraft fram till Prop. 1990/91: 155 år 1979 dvs. den gällde även under boomen år 1974. Tillgängliga uppgifter Bilaga 2 visar att skogsföretagens nettoförvärv av skogsmark omfattade 81 400 ha under perioden 1 juli 1965—31 december 1970 och 36000 ha under perioden 1971 —1975. Boomen år 1974 märks således inte i statistiken. Utredarens slutsats att skogsindustrin troligen skulle ha utnyttjat sina vinster för att köpa skogsmark vid detta tillfälle. om inte JFL lagt hinder i vägen. är således felaktig. '

På samma sida uppges det att skogsindustrin aldrig har sålt ut sina skogsmarker. Utredaren förbiser då att NCB, Billerud Gränges Mark AB. Södra skogsägarna, Vänerskog och Domänverket sålde ca 100000 ha skogsmark till lantbruksverket under lågkonjunkturen i början av 1980- talet.

Skogsstyrelsen instämmer dock i utredarens samlade bedömning att JFL har varit effektiv när det gäller begränsningen av juridiska personers rätt att förvärvajordbruksfastigheter.

På 5. 24 påpekar utredaren att omvandlingen av kombinerade företag till rena skogsföretag beror på att de kombinerade företagen upphör med jordbruksdelen antingen genom försäljning eller genom att jordbruket helt enkelt läggs ned. Påpekandet stämmer dåligt med verkliga förhållanden. Kombinerade företag betraktas i statistiken som rena skogsföretag efter utarrendering av åkern. Försäljning av jordbruksdelen torde sällan före- komma eftersom det ofta inte är tillåtet enligt fastighetsbildningslagen.

I avsnittet om familjeägande och släktägande drar utredaren slutsatsen att lagen har misslyckats när det gäller att bevara familjeägandet till jord- och skogsbruken. Slutsatsen dras med ledning av statistik som visar att cnägandet har minskat från 90—95% av arealen -år 1965 till 75 % av arealen år 1981.

Slutsatsen är svårförståelig och måste bygga på en missuppfattning av lagens syfte. Enligt förarbetena till den nu gällande lagen skall JFL vara inriktad på att familjelantbruket skall vara den dominerande företagsfor- men. Vidare skall lagen främja uppbyggnaden och vidmakthållandet av rationella familjeförtag ijord- och skogsbruket. 1 direktiven till den senaste översynen av lagen (1986) sägs det att familjelantbruket liksom hittills skall utgöra basen ijordbruket. Det är mot den bakgrunden som bestäm- melserna om fysiska personers företräde framförjuridiska personers skall ses, detsamma gäller bestämmelserna som innebär hinder mot s.k. addi- tionsförvärv och skadlig uppdelning av fastigheter samt möjligheten att vägra tillstånd av rationaliseringsskäl. Samtliga dessa bestämmelser har enligt förarbetena till lagen bl.a. tillkommit för att slå vakt om familjelant- bruket. En utvärdering av JFLs effekter borde därför ta sikte på att undersöka i vad mån dessa bestämmelser har bidragit till att bygga upp och bevara effektiva familjeföretag. En sådan studie måste omfatta både bifallna och avslagna förvärvsansökningar samt lantbruksnämndernas köp och försäljning av lantbruksfastigheter och andra indirekta effekter av JFL.

3.8 Statens lantmäteriverk: Utredaren anser (s. 22) att bevarande av det 77

privata ägandet avjord troligen inte har något samband med JFL eftersom Prop. 1990/91: 155 det enligt utredarens bedömning är osannolikt att t. ex. juridiska personer Bilaga 2 skulle ha köpt jord i större utsträckning om marknaden hade varit fri. Något underlag för denna bedömning redovisas dock inte. Här bör emel- lertid påpekas att JFL har inneburit — och avsetts innebära — en viktig restriktion mot byggföretags och andra exploatörers förvärv av jordbruks- fastigheter i områden kring tätorter och andra områden till vilka förvänt- ningar har knutits om byggande för bostads-. fritids- eller industriända- mål. Under vissa tidsperioder har ett starkt efterfrågetryck från byggbola- gens sida förelegat. Förvärvstillstånd har visserligen kunnat meddelas. men en förutsättning har då varit att det rört sig om mark där exploatering har varit nära förestående och stått i överensstämmelse med inriktningen av samhällsplaneringen.

Utredarens slutsats att bolagsförbudet i JFL har bidragit till att bevara ca hälften av skogsmarken i privat ägo är riktig. Det bör emellertid noteras att den av utredaren påtalade ”inlåsningen" av bolagens skogsmark modi- fieras av att storskogsbruket i ganska stor utsträckning aktivt har bidragit till strukturrationaliseringen på bytesbasis. Det principiella kravet på markkompcnsation i JFL har i sådana sammanhang utgjort en av utgångs- punkterna.

På s. 23 redovisas utvecklingen av antalet lantbruksföretag fördelat på olika företagstyper. Detta presenteras felaktigt som utvecklingen av antalet fastigheter. när det är brukningsenheter som avses.

Som utredaren noterar har ca 60 % av den privatägda skogsmarken förlorat anknytningen till jordbruket. Den berörda utvecklingen har pågått kontinuerligt ända sedan 1930-talet. Det är naturligtvis en riktig iakttagel- se att JFL inte har kunnat hindra denna utveckling. men detta är inte anmärkningsvärt eftersom utvecklingen i fråga väsentligen torde ha föran- letts av andra faktorer än sådana som påverkas av JFL.

Det är riktigt att flerägandet i lantbruket har ökat. Förhållandet har belysts av bl.a. strukturutredningen och dödsboutredningen. Dödsbout— redningens förslag har lett till en lag om förvaltning av samägdajordbruks- fastigheter samt ändringar i JFL för att stävja vissa andelsförvärv.

Utredarens hänförande av hälften av tvåägandet till kategorin flerägan- de är emellertid otillräckligt underbyggt. Det går inte att på det redovisade underlaget avgöra hur stor del av det ökade tvåägandet som beror på ökat ägande av makar eller sambor och hur stor del som beror på ökat flerägan- de i den här avsedda bemärkelsen. Utredarens slutsatser angående omfatt- ningen av nedgången i familjeägandet är därför inte hållbara.

Det bör samtidigt påpekas att JFLs konstruktion leder till vissa sned- vridningseffekter. Eftersom de flesta släktförvärven inte är tillståndsplikti- ga blir det främst genom dessa typer av transaktioner som ett Ökat flerä- gandc uppstår.

3.10 Domänverket: Utredningens slutsats är att jordförvärvslagen verk- samt bidragit till att hindra bolagsköp av jord och skog men att lagen vad gäller övriga mål varit ineffektiv. Analyserna upplevs lite för grunda och 78

avgränsade för att ge stöd för ett så tvärsäkert påstående. Domänverket Prop. 1990/91: 155 tror likväl att utredningens slutsats i fråga om bolagsköp är riktig — det har Bilaga 2 varit lätt för beslutande organ att få uppslutning bakom beslut att vägra juridiska personer förvärv av jord och skog. I övriga förvärvsärenden har avvägningarna mellan skilda opinioner inte varit lika enkla. vilket resul- terat i beslut med otydlig målinriktning. Ineffektivitet är emellertid ett alltför hårt omdöme.

3.22 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Punktvis lämnas i det följande några kommentarer till vissa avsnitt i utredningsrapporten.

Rapporten J FL har varit effektiv i målsättningen att bibehålla andelen privatägd mark.

Länsstyrelsen Målsättningen bör finnas kvar. Bedömningen att det är osannolikt att juridiska personer kommer att köpa åkermark vid fri marknad är ej riktig. Skogs- marken torde visserligen röna den största efterfrå- gan men intresse för köp av även åker finns och är i ökande. Paragrafen beträffande juridiska personers förvärv bör därför, som utredaren föreslår, finnas kvar.

Rapporten JFL har inte kunnat förhindra en långtgående upp- delning mellan jord- och skogsbruk.

Länsstyrelsen Styrelsen anser det önskvärt att en uppdelning mel- lan jord- och skogsbruk ej sker. JFL har ej kunnat förhindra en viss uppdelning mellan jord- och skogsbruk men lagen har fördröjt denna uppdel-

4.3 Lantbruksstyrelsen: Utredaren drar slutsatsen att jordförvärvslagen varit ineffektiv i den meningen att den inte kunnat förhindra utvecklingen mot ett arrendejordbruk i stor skala. Lagen sägs ha verkat tvärtemot sina syften genom att en större del av fastigheterna på grund av lagen stannat som släktegendom. De två senaste decenniernas ökning av arealen arrenderad åker kan i det närmaste hclt hänföras till sidoarrenden. Alternativet för den som arren- derar ut sin jord är oftast inte en försäljning, snarare någon form av extensiv brukning i egen regi eller möjligen nedläggning. Det bör påpekas att tillgång till sidoarrenden i många fall kan vara positiv för brukaren. särskilt under en period av företagsuppbyggnad. Ofta är då sidoarrenden enda möjligheten att nå bättre ekonomi. Det kan t. ex. vara fysiskt omöj- ligt att öka arealen över en viss gräns på grund av åkermarkernas lokalise- ring. Här finns alltså en motsättning mellan de två målen ägande—brukan- de och storleksrationalisering, av vilka det senare prioriteras högst i jord- förvärvslagen. Dessutom är det inte möjligt att med lagens hjälp tvinga fram försäljningar. Lagen bidrar dock till att stärka sambandet brukande— ägande genom att arrenderad mark som är av väsentlig betydelse för ett företag i regel inte tillåts förvärvas av någon annan än arrendatorn vid försäljning på öppna marknaden. Styrelsen vill också framhålla att regler- na för yrkesmässig brukning. yrkeskunskaper och bosättning även gynnar sambandet ägande—brukande. I skogsbruket har självverksamheten minskat. Den tekniska utveckling- en har starkt bidragit till detta. Mekaniserade. kostnadseffektiva avverk- 81

ningssystem utnyttjas i allt större omfattning inom privatskogsbruket. I Prop. 1990/91: 155 områden där möjligheterna till sysselsättning utanför jord- och skogsbruk Bilaga 2 är begränsade. dvs. i första hand regionalpolitiskt känsliga områden, är det dock särskilt betydelsefullt för många fastighetsägare att vara självverk- samma i egen skog. Genom ingripande med jordförvärvslagen för att främja sysselsättningen är det uppenbart att sambandet mellan ägande och brukande främjas.

4.4 Skogsstyrelsen instämmer i konstaterandet att jordförvärvslagen har misslyckats när det gäller att bevara sambandet mellan ägande och brukan- de av åkerjorden. Den primära orsaken är givetvis lagens begränsade räckvidd. Självfallet är en annan viktig orsak att ägarna har måst övergå till att arbeta inom andra näringar för att få bättre försörjningsmöjligheter och högre levnadsstandard. Samtidigt har fastigheten behållits för egen del eller inom släkten för bostads- eller fritidsändamål. En annan viktig orsak till ökad utarrendering av åkerjorden är att andelen ägare som är pensionä- rer har ökat. Med självverksamhet vid avverkning som mått påstår utreda- ren att sambandet ägande/brukande har minskat även i skogsbruket. Utre- daren förbiser dock att det är genom ökad självverksamhet som en stor del av de senaste årens ökade skogsvårdsinsatser har kunnat genomföras. Jämförelsen med motsvarande utvecklingi andra länder kan man enligt skogsstyrelsens uppfattning inte dra några slutsatser av. Förhållandena mellan olika länder är alltför olika för att göra enjämförelse meningsfull. Vad har t.ex. utbudet av arbetstillfällen i olika länder betytt för utveck- lingen eller takten när det gäller uppbyggnaden av sociala trygghetssystem? När det gäller ägande/brukande anser utredaren att JFL inte ens har varit neutral, den har t.o.m. motverkat sina syften. Påståenden om JFLs inlåsningseffekter har framförts tidigare i olika sammanhang. Det har dock veterligen aldrig styrkts att dessa effekter finns trots att en ganska enkel orsaksanalys bör kunna visa hur det förhåller sig. (Varför har Ni behållit fastigheten inom släkten?) Det som hittills är känt är att fastigheter ofta behålls inom släkten av en rad andra skäl än att det finns en JFL.

4.8 Statens lantmäteriverk: Den faktiska utvecklingen när det gäller rela- tionen ägd—arrenderad åker har varit sådan som utredaren pekar på. Vid försök till värdering av JFLs roll gäller det först att bedöma vilken utveck- ling som skulle ha kommit till stånd om JFL inte hade funnits. Utredaren menar att en större del av fastigheterna i så fall skulle ha kommit ut på marknaden och en mindre del stannat som släktegendom. Antagandet är rimligt. Men utredaren redovisar inte något stöd för hypotesen att en sådan utveckling skulle ha lett till högre andel ägd och lägre- andcl arrende- radjord. Vid frånvaro av JFL kan man mycket väl tänka sig att jordbruks— fastigheterna vid försäljning i stor utsträckning skulle ha kommit i andra personers ägo än jordbrukare och att jordbruket på fastigheterna skulle ha arrenderats ut. Det var en sådan utveckling som JFL skulle motverka och det är fullt rimligt att anta att lagen åtminstone under en mycket stor delav efterkrigstiden har spelat en roll i det avseendet. När det gäller frågan om sambandet mellan ägande och brukande har 82

bl.a. fastighetsindelningen betydelse. Det finns vidare ett flertal viktiga Prop. 1990/91:155 funktioner i samhället — utöver äganderätten — som grundas på fastig- Bilaga 2 hetsindelningcn. Fastighetskredit, fastighetsbeskattning och folkbokföring kan nämnas som några exempel. En dålig fastighetsstruktur innebär mer- arbete för dessa verksamheter och för ett flertal andra verksamheter som använder fastighetsdata. Samhället har således ett betydande intresse från rättslig och administrativ synpunkt att fastighetsindelningen förvaltas på ett riktigt sätt och att brukningsförhållandena i en ökad omfattning stäm- mer överens med rikets indelning i fastigheter. För skogsbrukets del bör en analys av självverksamheten också omfatta skogsvårdsåtgärderna.

4.17 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Utredningen hävdar att lagen medverkat till att minska sambandet brukande—ägande. Sambandet mellan brukande—ägande har minskat men troligen har faktorer såsom Skattelagstiftningen. inflationen och den dåliga lönsamhe- ten ijordbrukct spelat minst lika stor eller större roll i detta sammanhang. Det kan därför ifrågasättas hur stor påverkan jordförvärvslagen har haft.

4.22 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Sambandet brukande—ägande har ej kunnat bevaras oförändrat men JFL har dock ej oväsentligt bidragit till att detta samband ej minskat mer än vad som skett. Ökningen av arrende- arealen ligger helt på sidoarrendena. Denna ökning är dels ett tecken på önskemålet och behovet av en fortlöpande storleksrationalisering inom jordbruket. dels på att många äldre ägare, som inte längre orkar bruka sin jord, känner ett ansvar för landskapets öppethållande och då väljer att överlåta brukandet till grannar. Utvecklingen får i regel anses positiv för de jordbrukare, som ej lyckats förvärva mark men fått tillgång till sidoar— rende. Detta har mycket litet med JFL att göra.

4.30 Länsstyrelsen i Norrbottens län: När det gäller två av lagens syften, nämligen att främja familjeföretag och sambandet ägande—brukande samt att främja strukturrationaliseringen, har lagen både direkt och indi- rekt i stort sett fungerat som avsikten varit. Jordförvärvslagen har däremot inte haft som inriktning att hindra ned- läggning eller upphörande av jordbruksdrift. Därför kan man inte heller som i utredningen säga att den i det fallet varit verkningslös.

Som tidigare nämnts är det andra faktorer än jordförvärvslagen som huvudsakligen styrt förändringarna i brukande och ägande. Länsstyrelsen har vad avser jordförvärvslagens effekt en motsatt åsikt än den som fram- förs av utredningen. Där lagen varit tillämplig har den utan tvekan med- verkat till att åker och skog överförts från icke aktiva ägare till sådana som varit aktiva ijord- och/eller skogsbruk.

5.3 Lantbruksstyrelsen: Rationaliscringsprocessen i jordbruket kan underlättas dels genom förbättrad arrondering, dels genom storleksratio- nalisering. Enbart det senare medlet behandlas närmare i utredningen. Arronderingsförbättringar är nödvändiga i svårt ägosplittrade områden. men även i samband med borttagning av järnvägsövergängar och ändring av vägsträckningar. Det bör understrykas att lantbruksnämndernas insat- ser via jordförvärvslagen och jordfonden i detta sammanhang sparar tid och kostnader för berörda myndigheter inom kommunikationsväsendet. Även riskerna för olycksfall minskas på detta sätt.

Utredaren menar att jordförvärvslagen bidragit till att göra de svenska jordbruken mycket stora. Lagen sägs däremot inte ha bidragit till att öka effektiviteten. llärav dras slutsatsen att lagen kan avskaffas utan några som helst men för den kort- eller långsiktiga utvecklingen vad avser syftet att rationaliserajordbruket.

Styrelsen anser att de svenska jordbruken inte är att betrakta som "mycket stora". År 1988 fanns i landet enligt lantbruksregistret 101 000 företag med mer än 2 ha åker. Medelarcalen uppgick till 28,5 ha. De helt ägda företagen hade en medelareal av 17,6 ha, medan motsvarande areal för delvis arrenderade företag var 38,5 ha. Endast 15000 företag brukade mer än 50 ha åker medan mer än hälften (58000) av det totala antalet företag hade ett arealunderlag som understeg 20 ha åker. Dessutom är variationerna i företagsstorlek avsevärda mellan olika landsdelar. Inte heller de internationella jämförelserna i utredningen ger vid handen att jordbruken i Sverige är ”mycket stora". 84

Däremot instämmer styrelsen i utredarens konstaterande att storleksra- Prop. 1990/91: 155 tionaliseringen varit framgångsrik. Den tekniska utvecklingen har kunnat Bilaga 2 appliceras på jordbruket, delvis som en följd av att brukningsenheterna blivit större.

På många håll har storleksrationaliseringen till övervägande del skett genom tillskott av sidoarrenden. Alternativet hade varit att behålla många små helägda, men olönsamma företag. En viss del ägd mark är nödvändig, även i de företag som baseras på sidoarrenden. Jordförvärvslagcn har bidragit till att hålla andelen ägd mark uppe inom dessa företag.

I vissa bygder skulle det inte varit möjligt att bedriva jordbruk på ett effektivt sätt utan en omfattande storleksrationalisering med stödav statlig jordbrukspolitik. Under långa perioder har storleksrationaliseringen också varit det väsentligaste inslaget i jordförvärvslagstiftningen. l samman- hanget bör nämnas den så kallade KR/SR-verksamheten som pågick i lantbruksverkets regi under 1960- och 1970-talen och som syftade till en snabb uppbyggnad av effektiva familjeföretag. Övervägande delen av des- sa satsningar har senare-visat sig vara riktiga. Under senare år har, mot bakgrund av bl. a. överskottsproduktionen ijordbruket och satsningen på landsbygdsutveckling, en förskjutning skett från uppbyggnad av nya före- tag till vidmakthållande av utvecklingsbara företag.

Effektiviteten (produktiviteten) mäts i utredningen som förändring (%) av värdeproduktion under viss tid per sysselsatt i jordbruket. Utredaren har här använt sig av internationella jämförelser och har inte funnit något som helst samband mellan företagens storleks- och produktivitetstillväxt.

Styrelsen vill i sammanhanget påpeka att uppgifterna om storlekstillväxt och produktivitetsökning i de under avsnittet redovisade diagrammen inte stämmer överens med uppgifterna i utredningens statistiska appendix. Då de senare uppgifterna i stället används och jämförelserna utgår från sam- ma tidsperiod. kan ett visst samband noteras mellan storlekstillväxt och produktivitetsökning. Utredarens slutsats faller alltså- redan här.

Att dra långtgående slutsatser av enbart en jämförelse av det här slaget är förkastligt. Förhållandena inomjordbruket och andra samhällsområden länderna emellan är inte så likartade att skillnader i produktivitetsutveck- ling kan hänföras till existensen av en särskildjordlagstiftning.

Slutsatserna i övrigt tycks bygga på den felaktiga föreställningen att tillgången på åker är obegränsad, och att anpassningen till ändrade ekono- miska förhållanden sker helt automatiskt som i vissa andra näringsverk- samheter. Att så ej är fallet visar all praktisk erfarenhet.

I utredningen hävdas att det inte finns mycket att vinna på en med lagens hjälp forcerad storleksrationalisering inom det privata skogsbruket.

Ett av huvudsyftena med jordförvärvslagen är att främja skogsbrukets rationalisering. Detta kan åstadkommas dels via storleksrationalisering. dels via arronderingsförbättrande åtgärder. Storleksrationaliseringen har dock tonats ned sedan år 1987 och sker till mycket stor del utan ingripan- den med jordförvärvslagen.

För skogsbrukets del är rationaliseringsverksamheten därför huvudsak-

ligen inriktad på att åstadkomma arronderingsförbättringar. Jordförvärvs- Prop. 1990/91: 155 lagen och jordfonden är de medel som står till förfogande. Bilaga 2

Problemen med en dåligt arronderad skogsmark sägs i utredningen med all säkerhet höra till svenskt skogsbruks minsta problem och bör kunna hanteras utan omfattande lagstiftning. I stället kan, menar utredaren, t. ex. lantbruksnämnderna intensifiera sina köp och försäljningar på öppna marknaden.

Styrelsen finner anledning att nyansera utredarens beskrivning. 1 fram- för allt Kopparbergs, Värmlands och Västernorrlands län utgör arronde- ringsförhållandena sannolikt ett av skogsbrukets allvarligaste problem. Även på andra håll i landet förekommer lokalt svår ägosplittring. Enbart i de tre nämnda länen bedöms 1,5 —2 milj. ha vara i behov av arronderings- förbättrande åtgärder. 1 Kopparbergs län utgör skiften med mindre än 50 meters bredd närmare 30 % av den privata skogsmarksarealen. Vidare har det konstaterats att sämre arrondering medför eftersatt skogsvård, vilket inte nämns i utredningen. .

I'ett område där omfattande åtgärder planeras har lantbruksnämnden möjlighet att i princip generellt ingripa med stöd av rationaliseringsbe- stämmelsen. Genom jordfonden kan ett större fastighetsinnehav i området byggas upp. En någorlunda omfattande och effektiv jordfondsverksamhet är dock enligt styrelsens bedömning helt beroende av fortsatta möjligheter att använda rationalisering som avslagsskäl vid olämpliga förvärv.

Utredaren utgår från att den dåligt arronderadc marken utgör 20 % av privatskogsmarken samt att denna drabbas av 20 % merkostnad vid av- verkningar. Utifrån dcssa antaganden skulle den årliga merkostnaden på grund av dåligt arronderad privatskogsmark uppgå till närmare 150 milj. kr. Kostnaderna för den del av myndighetsutövningen inom lantbruksver- ket som avser arronderingsförbättringar är inte möjliga att exakt specifice- ra, men de är otvivelaktigt blygsamma i förhållande till nämnda summa.

I utredningen konstateras att det finns stordriftsfördelar vid skogspro- duktion och att detta gäller framför allt vid avverkning med mekaniserade system, främst vid gallring. Det betonas att åtgärdsområdcts storlek därvid spelar stor roll för kostnadsnivån samt att motsvarande skalfördelar vid självverksamhet är ringa.

Styrelsen vill nämna att mekaniserade system sedan flera år har varit helt dominerande i privatskogsbrukcts slutavverkningar. Även i gallringar- na svarar de mekaniserade systemen för en avsevärd del av avverkningar- na. Denna andel väntas öka markant de närmaste åren.

Just vid mekaniserad gallring har alltså storleken på det område som skall åtgärdas betydande inverkan på kostnaderna. Små fastigheter och dåligt arronderade fastigheter har i regel också små åtgärdsområden. Sam- verkan mellan markägare är en väg att pressa kostnaderna. men för att generellt nå kostnadseffektivitet på längre sikt är storleksrationalisering genom sammanslagning och omarrondering av fastigheter nödvändig. Andra fördelar med större fastigheter är att de ger möjlighet till (och kräver) en högre ambitions- och kunskapsnivå hos ägarna genom att jämnare och mera kontinuerliga förvaltningsåtgärder erfordras. 86

— — — Prop. 1990/91:155 Inför en eventuell framtida revidering bör följande ändringar övervägas. Bilaga 2 ' Den del av rationaliseringsmomentet som avser vidmakthållande av

lantbruksföretag bör kunna tonas ned ytterligare och i större utsträckning överlåtas åt lantbrukarna själva. 1 stället bör en förskjutning av tyngd- punkten i lagen ske, så att de regionalpolitiska hänsynstagandena får större betydelse. Prisprövningen bör inte avvecklas men väl kunna förenklas till en ren beredskapslag. Samhället bör inte avhända sig möjligheten att snabbt kunna ingripa mot en osund allmän prisutveckling. Förbudet mot att sammanföra utvecklade eller utvecklingsbara företag kan utgå ur lag- stiftningen. Lättnader bör kunna ske i fråga om krav på yrkeskunskaper vid förvärv av lantbruk.

5.4 Skogsstyrelsen: Skogsvårdsstyrelserna har bl.a. en från utredningen avvikande uppfattning om lagens syfte och lagens effekter när det gäller att främja skogsbrukets rationalisering. Enligt styrelserna är det möjligt i många fall att uppnå effektivitetsvinster genom storleksrationalisering och arronderingsförbättring.

När det gäller storleksrationaliseringen ijordbruket drar utredaren slut- satsen utifrån en internationelljämförelse att det inte finns något som helst samband mellan storlekstillväxt och produktivitetstillväxt. Skogsstyrelsen anser att det inte går att dra några slutsatser alls av denna jämförelse. Skälet till detta är att storlekstillväxt och produktivitetstillväxt har belysts för olika tidsperioder. Det förekommer även andra felaktigheter i redovis- ningen. 1 figur lll:6 finns USA med men inte Norge och i figur 11117 är det tvärtom. Vidare har storlekstillväxten varit positiv i Italien, inte negativ som utredaren har visat.

Skogsstyrelsen konstaterar att utredaren i detta avsnitt mer har ifråga- satt JFLs rationaliseringsmål än lagens effekter. Vidare har inte utredning- en alls berört den kraftiga nedtoning av rationaliseringsaspekten. främst i fråga om jordbruksmark. som skedde vid den senaste översynen av lagen.

När det gäller JFLs mål att främja skogsbrukets rationalisering kan noteras att utredningen synes ifrågasätta både lagens syfte och dess effek- ter. Skogsstyrelsen delar inte utredningens uppfattning, utan menar att det ' även framgent är viktigt för Sveriges konkurrenskraft när det gäller skogs- produkter att hålla kostnaderna i skogsbruket nere, bl.a. genom rationali- sering. '

Skogsstyrelsen har med hänvisning till skogspolitikens mål. i många olika sammanhang framfört uppfattningen att det är angeläget att små brukningsenheter som inte kan drivas rationellt blir föremål för storleksra- tionalisering. Det är också angeläget att snabba upp omarronderingarna. Skogsstyrelsen ansåg därför att det fanns skäl att tillstyrka huvuddelen av strukturutredningens (SOU 1983271) ganska radikala förslag. Styrelsen var också ganska kritisk mot nedtoningen av rationaliseringsaspekten vid den senaste översynen av jordförvärvslagen. I sitt yttrande pekade skogs- styrelsen bl. a. på att det fortfarande finns behov av storleksrationalisering 87

och arronderingsförbättring som i första hand syftar till att åstadkomma Prop. 1990/91: 155 behandlingsenheter som medger rationell brukning. Skogsstyrelsen pekade Bilaga 2 också på vad föreslagna ändringar skulle innebära för den aktiva rationali- seringsverksamhet som bedrivs av lantbruksnämnderna och lantmäteriet, bl.a. att möjligheterna för lantbruksnämnderna att bygga upp markre- server för att underlätta omarronderingar skulle komma att begränsas. Utvecklingen under den senaste tiden har visat att detta påpekande var befogat.

Enligt utredningen är vinsterna av omarrondering utomordentligt blyg- samma i ett nationellt perspektiv. I samma avsnitt sägs det att dålig arrondering kan antas innebära en tvåprocentig stegring av de totala avverkningskostnaderna i landet och det antyds att detta är närmast för- sumbart.

Skogsstyrelsen konstaterar att 2% på avverkningskostnaderna motsva- rar ca 140 milj. kr. i nuläget. Till denna siffra skall läggas de vinster som kan göras genom rationellare skogsvårdsåtgärder, minskad administrativ hantering osv.. Redan en kostnadsminskning på 140 milj. kr. per år moti— verar omarrondering av den dåligt arronderadc skogsmarken. som enligt utredningen uppgår till ca 20 % av den privata skogsmarken. Vid t. ex. 5 % räntekrav ligger lönsamhetsgränsen vid 1 273 kr./ha medan kostnaden för omarrondering för närvarande uppgår till i genomsnitt 1000 kr./ha. Om förutom vinsten på avverkningssidan även övriga vinster tas med i kalky- len, är det knappast någon tvekan om att omarrondering generellt sett är en lönsam åtgärd.

Skogsstyrelsen delar utredningens uppfattning att det finns stordriftsför- delar vid skogsproduktion. Utredningen underskattar dock stordriftsför— delarna vid skogsvård. Enligt skogsvårdsstyrelsernas erfarenheter inverkar behandlingsenhetens storlek starkt på hektarkostnaden vid markbered- ning. Vidare har utredningen överdrivit smådriftsfördelarna av att bedriva ett ståndortsanpassat skogsbruk. Ett ståndortsanpassat skogsbruk kan självfallet bedrivas även inom storskogsbruket.

Det är naturligt och kan också visas rent statistiskt att det finns ett samband mellan fastighetsstorlek och beståndsstorlek. Skogsbruk med små bestånd leder till högre kostnader och inoptimalförluster. Det är riktigt att, som utredningen antyder. en del av stordriftsfördelarna ändå kan uppnås genom samverkan. Kostnaderna för samverkan är dock bety- dande.

Den jämförelse av genomsnittlig hyggesstorlek för olika ägarkategorier som utredningen gör i tabell 1V:8 ger inte en rättvisande bild. Om jämfö- relsen görs landsdel för landsdel blir skillnaden i hyggesstorlek mellan olika ägarkategorier betydligt mindre.

5.6 Arbetsmarknadsstyrelsen: Ett huvudsyfte med lagen är att främja bil- dandet av större och bättre arronderadc fastigheter samt att befrämja rationaliserinng av jord- och skogsbruket. Utredaren konstaterar att lagen har bidragit till en snabb storlekstillväxt ijordbruket men inte en snabbare effektivisering i betydelsen produktionskostnader per enhet. 88

Livsmedelspolitiska arbetsgruppen har föreslagit en avreglering avjord- Prop. 1990/91: 155 bruket, som väntas medföra en betydande minskning av den spannmåls- Bilaga ?. odlade arealen. Mot den bakgrunden finner AMS att bestämmelserna som främjar jordbruksegendomarnas storleks- och produktivitetstillväxt bör utgå ur lagen.

5.8 Statens lantmäteriverk: Utredaren anser att med alla bedömnings- grunder måste sägas att storleksrationaliseringen varit framgångsrik ge- nom att medelarealen skog och åker har ökat under den studerade tidsperi- oden (från 18 ha åker och 36 ha skog till 28 ha åker och 40 ha skog enligt figur Ill: 5). Sedan övergår utredaren till att göra internationella jämförel- scr. Storleksrationaliseringen vad gäller åkermark har främst att göra med att brukningen i ökad omfattning sker i form av sidoarrenden, något som inte omfattas av JFL. Ser man i stället till medelarealen för taxeringsenhe- terna har ökningen varit måttligare. Det är således viktigt att hålla isär tillskottsarrende och tillskottsförvärv. Enligt jordbruksstatistiken ökade exempelvis mellan åren 1983 och 1984 ca 6000 lantbruksföretag utav totalt 115000 sitt arealunderlag genom tillskottsarrende. Drygt 3 600 företag erhöll budgetåret 1984/85 större areal genom tillskottsförvärv. Den internationella jämförelsen tar utredaren till intäkt för att det inte finns några som helst samband mellan storlekstillväxten och produktivi- tctstillväxten i dejämförda länderna. Spridningen mellan länderna skulle till huvuddelen förklaras med den allmänna utvecklingen av levnadsstan- darden i länderna. Analysen är förenklad till om det finns en jordförvärvslag eller inte i de jämförda länderna. Men även om man bortser från andra viktiga faktorer. som utvecklingen av levnadsstandarden och det totala innehållet i jord- brukspolitiken i de jämförda länderna, kan man inte bortse från att Eng- land och Italien synes ligga i en grupp för sig om man konstruerar'en- figur med produktivitetstillväxt på den ena axeln och storlekstillväxt på den andra. England och Italien. som inte har någon jordförvärvslagstiftning, har således en lägre storlekstillväxt än övriga länder. England. som har jordbruksförhållanden jämförbara med övriga länder i Nordeuropa, har dessutom en lägre produktivitetstillväxt än de övriga. Om man begränsar analysen till de svenska förhållandena har både en yttre och en inre rationalisering skett under hela efterkrigsperioden. Detta kan mätas i en storlekstillväxt och en produktivitetsökning ijordbruket, vilket figurerna redovisar. Historiskt sett har den yttre rationaliseringen varit nödvändig för att få en anpassning av brukningsenheterna efter de ändrade anspråk på brukningsenheternas storlek, som den jordbrukstek- niska utvecklingcn medfört. Det som utredaren anför till stöd för tesen att storleksrationaliseringen inte har bidragit till att öka effektiviteten är inte tillräckligt för att övertyga om tesens riktighet. En betydande storleksrationalisering har skett genom sidoarrenden till jordbruksföretag. Det är otvetydigt så att de etablerade jordbrukarna har visat starkt intresse för tillskottsmark i den period som 89

har undersökts. Detta är ett bevis för att det för företagaren finns företags- Prop. 1990/91: 155 ekonomiska vinster med att köpa eller arrendera tillskottsmark. Bilaga 2

LMV anser att en fortsatt allmän satsning från statens sida på storleksra- tionalisering av jordbruksföretagen sannolikt inte är eftersträvansvärd i nuvarande jordbrukspolitiska situation. Däremot finns det fortfarande behov av riktade strukturförbättringar. främst i ägosplittrade områden i Kopparbergs län, Värmlands län, Skaraborgs län m.fl. och i anslutning till vägar och järnvägar. Rationaliseringsbestämmelsen i JFL tillsammans med jordfonden är vidare ett av medlen för samhället att genomföra markbyten och skadeförebyggande åtgärder vid vägdragning och stängning av järnvägskorsningar.

I utredningen finns ett diagram (s. 37) enligt vilket avverkningsintensite- ten ökar med antalet skiften per fastighet. Diagrammet bygger på en vidarebearbetning av virkesförsörjningsutredningens statistiska material gjord av strukturutredningen (tabell 1, bilaga 2 i strukturutredningens betänkande). Eftersom skiftesantalet inte finns registrerat i något offentligt register bygger undersökningen på 2233 svar från utlottade skogsägare. Virkesförsörjningsutredningen har därför anmärkt att om materialet delas upp ytterligare kan man inte dra några statistiskt säkra slutsatser om skillnaderna i t.ex. avverkningsintensitet (SOU 1981:81 s. 257). Viss försiktighet måste alltså iakttas när det gäller att utnyttja resultaten från stickprovsundersökningen. Enligt LMVs mening kan bearbetningen inte läggas till grund för några som helst säkra slutsatser.

Virkesförsörjningsutredningen har dock med vissa reservationer konsta- terat följande skillnader mellan olika grupper. De kombinerade jord- och skogsbrukarna har markerat högre avverkningsintensitet än de rena skogs- ägarna. Vidare pekar virkesförsörjningsutredningens undersökning på att avverkningsintensiteten är högre om det bara är en ägare till fastigheten än om fastigheten ägs av flera personer. De yngre skogsägarna tycks vara mera aktiva än de äldre skogSägarna i avverkningshänseende. Skogsägare med skogsbruksplan har genomsnittligt högre avverkningsbenägenhct än de som saknar skogsbruksplan. Några säkra slutsatser om skillnader i avverk- ningsbenägenhct mellan grupperna utbor och åbor kan inte dras. Sam man- fattningsvis ger undersökningen otvetydigt intrycket att avverkningsbenä- genhetcn är lägre hos många av dem som endast indirekt eller inte alls har en anknytning till skog och skogsmark.

Undersökningar av de enskilda Skogsägarnas avverkningsintensitet har också gjorts av Lars Lönnstedt. Resultatet av en intervjuundersökning bekräftar att olikheter existerar vad avverkningsintensiteten beträffar mel- lan olika företagsgrupper och mellan olika delar av Sverige.

-— Enmansägda medelstora och stora lantgårdar uppvisar sålunda för den undersökta tidsperioden den högsta avverkningsintensiteten.

— Avverkningsintensiteten, framför allt på lantgårdar, tenderar att på- tagligt minska vid flerägande.

—- Bland lantbruksföretagen utmärker sig de små lantgårdarna för en låg avverkningsintensitet.

—- Lantbrukare som även arbetar utanför gården har en något lägre 90

avverkningsintensitet än lantbrukare som huvudsakligen arbetar på sin Prop. 1990/912155 gård. Bilaga 2

— Skogsgårdar har generellt sett en något lägre avverkningsintensitet än lantgårdar.

-— Bland skogsgårdarna är det framför allt äldre ägare som utmärks för en påtagligt låg avverkningsintensitet.

— Materialet tyder inte på att utborna avverkar markant mindre än övriga markägare.

Resultatet ger enligt LMVs mening närmast anledning till bedömningen att om man vill främja avverkningarna är det ändamålsenligt att med hjälp av t. ex. JFL påverka ägo- och ägarstrukturen i det privata skogsbruket.

Strukturutredningen har vidare redovisat en undersökning av åtgärdsbe- hovets eventuella samband med fastighetsstrukturen (s. 136). Jämförelsen visar entydigt för såväl Kopparbergs län som Värmlands län att sämre arronderad skog har större andel kalmark och röjningsskog med stort åtgärdsbehov än bättre arronderad skog. Det konstateras vidare att ande- len kalmark och röjningsskog tillsammans är ungefär densamma i skog med bättre arrondering som i skog med sämre arrondering. Detta innebär att slutavverkningarna utförs i ungefär lika stor omfattning inom sämre arronderadc områden som inom bättre arronderadc. Däremot är skogsvår- den tydligen mer eftersatt vid sämre arrondering. '

LMV anser för egen del att vid bedömning av betydelsen av strukturra- tionalisering från allmän och enskild synpunkt är det väsentligt att också granska benägenheten att vidta aktiva skog'svårdsåtgärder som verkar för ett uthålligt skogsbruk.

Regionalt är vidare arronderingsproblemen av mycket stor betydelse. I bl.a. Kopparbergs län och Skaraborgs län finns länsprogram för omarron- deringsverksamheten. l Kopparbergs län bedöms behovet av omarronde- ring beröra ca 750000 ha och i Skaraborgs län ca 85 000 ha. Härutöver finns ett bedömt omarronderingsbehov omfattande ca 350000 ha i Värm- lands län. Den av lantmäteriet i samarbete med bl.a. lantbruksnämnderna bedrivna omarronderingsverksamheten har avsevärd omfattning i Kop- parbergs län medan verksamhet i betydligt mindre omfattning bedrivs i de övriga nämnda länen och i begränsad utsträckning på ytterligare några håll.

Båtnaden, dvs. nyttan av arronderingsförbättringar för markägarna, har utretts och befunnits vara mycket stor i de mest ägosplittrade områdena. Även i mindre ägosplittrade områden är effekten stor. Härtill kommer samhällsekonomiska vinster genom effektivare tillämpning av skogsvårds- lagen m.m.

JFL har stor betydelse för omarronderingsverksamheten genom att bety- dande markreserver ofta är en nödvändig förutsättning för en omarronde- ring. Dessutom har JFL betydelse för den successiva rationaliseringen i skogsmark.

I specialundersökningen om stordriftsfördelar konstateras att det all- mänt sett finns stordriftsfördelar vid skogsproduktion. Detta gäller fram—

för allt vid avverkning med mekaniserade system, främst vid gallring. Vid Prop. 1990/91: 155 självverksamhet anses motsvarande fördelar vara ringa. Bilaga 2

I specialundersökningen ställs två teknikalternativ mot varandra — dels teknik som anses tillämplig enbart för storskogsbrukets förhållanden och dels en småskalig teknik som anses mest lämplig för självverksamma skogsägare. Den teknik som specialundersökningens författare anser vara lämplig enbart för storskogsbrukets förhållanden är den mekaniserade avverkningsteknik som beskrivs på s. 72 punkt (1 (skördare och skotare). Denna teknik är dock allmänt tillämpad även inom privatskogsbruket dels genom skogsägareföreningarnas avverkningsorganisation för de anslutna skogsägarna och dels genom fristående skogsentreprenörer.

De mindre skogsägarna har alltså möjlighet att köpa avverkningstjänster med rationella metoder för enskilda avverkningsuppdrag oavsett om de är till någon del självverksamma eller ej. De har härigenom möjlighet att i stället ägna sig åt de delar av skogsbruket som ger dem en bättre ersättning för deras arbete. t. ex. skogsvården. De beprövade systemen för mekanise- rad avverkning medför nämligen väsentligt lägre avverkningskostnader per in3sk vilket även framgår av figuren IV: 12 s. 74. Det rör _sig enligt figuren om kostnadsskillnader i storleksordningen 25—40 kr. per m3sk beroende av åtgärdsområdets storlek mellan maskinell slutavverkning och motormanuell avverkning med uttransport med jordbrukstraktor utrustad med enkel skogsutrustning.

Vid mycket små avverkningskvantiteter innebär dock de mekaniserade avverkningssystemen så höga fasta kostnader utslaget per m3sk avverkad kvantitet att de inte blir konkurrenskraftiga på objekt i storleksordningen 100—200 m3sk. Det är dock endast i det mest ägosplittrade skogsbruket som så små avverkningsobjekt behöver förekomma. Konsekvenserna blir att de mest rationella avverkningsmetoderna — även trots att de tekniskt är tillämpliga på även små objekt — inte tillämpas av kostnadsskäl.

Fördelarna med större åtgärdsenhetcr- inom skogsbruket gäller inte bara för avverkningar utan även för skogsvård, virkesvärde, administration och planering samt på lång sikt även skogsproduktion.

För den helt självverksamme skogsägaren är båtnaden av större åtgärds- enhcter mindre. På sikt kan det dock anses tveksamt om de självverksam- ma skogsägarna vill utföra det tunga manuella avverkningsarbctet till en ersättning som jämförd med avverkning med mekaniserade avverknings- system är väsentligt lägre.

På senare år har på skogsmaskinmarknaden kommit fram maskiner för avverkning och transport som är mer anpassade för självverksamhet. Även dessa maskiner måste dock i en kalkyl belastas med kapitalkostnader m.m. vilket — om investeringen skall vara ekonomiskt motiverad — kräver bättre planering av verksamheten. I kostnadseffektivitet kan denna typ av maskiner inte mäta sig med de etablerade maskinella avverknings- metoderna. De får i stället ses som en möjlighet för den självverksamme skogsägaren att underlätta det tunga avverkningsarbctet.

I undersökningen om stordriftsfördelar refereras bl. a. till LMVs rapport 1984: 3, vilken avser båtnadsbcräkning vid fastighetsreglering i skogsmark för omarronderingsprojekt. Vidare behandlas resultat från Gustafssons 92

undersökning år 1986 som behandlar det enskilda företaget. Dessa under- Prop. 1990/91: 155 sökningar kompletterar varann och har något olika utgångspunkter och Bilaga 2 förutsättningar. De står därför inte heller i något motsatsförhållande till varandra. Slutsatsen av beräkningarna blir för de enskilda skogsbrukarna i regleringsområdct att de positiva effekterna av en omreglering är stora i svårt uppsplittrade områden. Vad gäller generella slutsatser om arronde- ringens inverkan på det ekonomiska resultatet i skogsbruket kan sägas att osäkerheten främst gäller sifferbeloppens storlek i detalj och inte de all- männa tendenserna eller lönsamheten av en mer genomgripande fastig- hetsreglering.

Gustafssons undersökning tar vidare inte hänsyn till vissa strukturfakto- rer som t.ex. topografiska förhållanden. formen på åtgärdscnheterna och skiftesformens inverkan på det ekonomiska resultatet. I praktiken leder dålig form till att skiftena måste delas upp i mindre åtgärdsområden eller åtgärdsenheter varvid kostnadsökningen i allmänhet blir betydande. Med säkerhet ökar kostnaden mycket starkt om skiftena är mindre än 50 på bredden. Redan vid en skiftcsbredd på 100 m är kostnadsökningen stor. Här föreligger dock ett behov av uppföljande forskning till KTHs medde- lande 4: 17 år 1972.

I slutsatserna i undersökningen om stordriftsfördelar s. 81 sägs att genom att behandla närliggande bestånd samtidigt kan man ändå få ut en del stordriftsfördelar. Beräkningar utförda i en utredningsgrupp i Koppar- bergs län tyder dock på att de kapitaliserade merkostnaderna för samtliga samverkansåtgärder för att bedriva ett fullständigt skogsbruk inom starkt ägosplittrade områden överstiger kostnaderna för en genomgripande om- reglering.

Nackdelarna av stark ägosplittring kan till viss del motverkas genom samverkan på det sättet att flera markägare inom en trakt avverkar vid samma tillfälle. Är strukturen på skogsskiftena alltför splittrad blir dock en sådan samverkan svår och dyrbar att genomföra. Problemen kan då över- vinnas endast genom en genomgripande omarrondering av skogsmarken som medför större ägoskiften och möjligheter till större avverkningsenhe- ter och åtgärdsenheter per skogsägare.

Omarronderingar har erfarenhetsmässigt visat sig vara lättare att ge- nomföra om en rationaliseringsreserv av statligt ägd skogsmark har kunnat byggas upp vilken sedan har kunnat användas vid genomförandet av omarronderingen. LMV anser därför. som redan berörts. att det även i fortsättningen finns behov av bestämmelser i JFL som gör det möjligt att bygga upp en markreserv för omarrondering i ägosplittrade områden.

Rationaliscringsbestämmclsen bör i huvudsak behållas i lagen, eventu- ellt med vissa begränsningar när det gäller tillämpningsområdet. För ett behållande av bestämmelsen talar de arronderingsmotiv söm LMV har berört samt även de regionalpolitiska motiven.

5.9 Statens industriverk har tagit del av virkesförsörjningsutredningcns material. som det redovisas i föreliggande rapport. och härvid noterat att man inte har funnit några ekonomiska fördelar med stordrift vid avverk- 93

ning av skog. Detta talar för en satsning på utveckling av småskaligt .Prop. 1990/91:155 skogsbruk, vilket kunde vara till stor fördel för glesbygden och utveckling— Bilaga 2 en av kombinationsföretag där. Det är dessutom intressant att utredningen föreslår att lantbruksnämnderna bör intensifiera sitt arbete med jordfon- den och köp och försäljning av fastigheter. SIND instämmer i detta och har på senare tid noterat att aktiviteter i denna riktning pågår samt att projekt som syftar till ökad fastighetsomsättning har inletts i ett par län i Norrland bl. a.

5.10 Domänverket: Även om utredningens iakttagelse skulle vara riktig att storleksrationaliseringcn inte resulterat i minskad produktionskostnad per enhet. har likväl förutsättningar skapats för en sådan utveckling. En utebli- ven storleksrationalisering skulle sannolikt ha medfört ännu högre produk- tionskostnad per enhet samt minskade möjligheter till arbetsrationalise- ring och arbetsmiljöinsatser. Inom jord- och skogsbruket kommer det liksom i dag att finnas både stora och små företag med olika ägarkategorier. Alla kommer att ställas inför krav på ökad effektivitet inom allt snävare av samhällshänsyn be- stämda ramar. Lagar som reglerar markutnyttjandet blir viktigare än lagar som reglerar ägandet.

Domänverket delar därför utredningens uppfattning att en avreglering bör ske inom jordförvärvslagstiftningens område — — —- bestämmelserna om rationalisering — — — omprövas. Alla företag måste emellertid ha möjlighet att förbättra struktur och arrondering på markinnehavcn:

5.14 Näringsfrihetsombudsmannen delar utredningens uppfattning att en rationalisering inom jordbrukssektorn bäst sköts av marknadskrafterna. Att så sker är särskilt viktigt om den föreslagna avregleringen av sektorn i övrigt skall genomföras, eftersom producenten då måste få möjlighet att följa marknadens signaler. Beträffande skogsmark visar utredningen att de vinster som erhålls genom att understödja en rationalisering med hjälp av jordförvärvslagen är utomordentligt blygsamma. Då lagens effekter i övrigt motverkar en friare fastighetsmarknad delar NO utredningens uppfattning att skogsbru- kets rationalisering ej behöver understödjas med en särskild lag.

5.17 Länsstyrelsen i Södermanlands län: I utredningen dras slutsatsen att lagen främjat en snabb storlekstillväxt ijordbruket, men inte en snabbare effektivisering. Det har skett en snabb ökning av medelarealen på jordbruksfastigheter. Enligt lantbruksnämnden är detta nödvändigt bl.a. för att möta den tek- niska utvecklingen. Genom att den tekniska utvecklingen har kunnat utnyttjas har också en större effektivitet kunnat nås. vilket motsäger utred- ningens slutsats. Här instämmer länsstyrelsen i lantbruksnämndens bedömning. Det bör dock framhållas att rationaliseringen och den tekniska utveck- lingen har medfört stora negativa effekter på natur— och kulturmiljön. 94

5.19 Länsstyrelsen i Jönköpings län är medveten om de konflikter som Prop. 1990/91: 155 kan uppstå mellan lantbrukets rationalisering och landsbygdens utveckling Bilaga 2 i bemärkelsen ökat boende och bibehållande av mindre fastigheter som egna enheter. Strukturrationalisering bör nu användas ytterst restriktivt. Det kan dock fortfarande finnas fastigheter där en strukturrationalisering kan behövas och skall då självfallet vara möjlig.

Länsstyrelsen delar inte utredningens slutsats att rationaliseringsbe- stämmelsen helt kan utgå.

Länsstyrelsen bedömer att marknadskrafterna inte kommer att medver- ka till en förbättring av den skogliga arronderingen i områden med stark ägosplittring och inte heller att de på något sätt kommer att underlätta för familjelantbruken att utvecklas och leva kvar, vilket länsstyrelsen anser vara angeläget med hänsyn till miljö- och näringsliv.

Länsstyrelsen anser således till skillnad från utredningen att det finns ett allmänt intresse av att på något sätt kunna ingripa i vissa lägen.

5.21 Länsstyrelsen i Gotlands län: Genom utnyttjande av jordförvärvs- lagen i kombination med jordfonden har betydande arronderingsförbätt- ringar kunnat genomföras såväl inom jordbruket som skogsmarken. Ratio- naliseringseffekterna har varit betydande med positiv nationalekonomisk betydelse. Dessutom får man inte förbise de miljömässiga fördelarna t. ex. genom minskade körtider, kanteffekter osv.

5.22 Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att det i Sverige skall finnas ett livskraftigt jordbruk av viss omfattning, som skötes yrkesmässigt och med tillfredsställande ekonomiskt resultat. En av grundförutsättningarna för detta är att brukningsenheterna har godtagbar storlek samt en god arrondering och ägosammansättning. Med den målsättningen är det nöd- vändigt att till viss del kunna styra marktransaktioncrna. Instrumentet för detta är JFL. Genom åren har åtskilliga förbättringar av fastighetsstruktu- ren skett med JFLs hjälp. Inom många områden är dock behovet av förbättrad fastighetsindelning fortfarande stort. Från strukturrationalise— ringssynpunkt finns även i fortsättningen ett behov av JFL.

Rapporten Storleksrationaliseringen har varit huvudinslaget i tillämpningen av JFL.

Länsstyrelsen En korrekt beskrivning är att arronderingsförbätt- ring i kombination mcd storleksrationalisering är huvudinslaget. Efter ändring den ljuli 1987 har det också funnits ett regionalpolitiskt syfte. Detta bör förstärkas.

Rapporten Det finns inget samband mellan storleks- och pro- duktivitetstillväxt.

Länsstyrelsen Påståendet strider mot hittills vedertagna begrepp.

Inte minst den tekniska utvecklingen ställer krav på 95

större arealer. Medelarcalen inom jordbruket är , Bilaga 2 fortfarande låg och för det helt övervägande antalet praktiker torde sambandet storleks- och lönsam- hetstillväxt stå helt klart för den enskilde brukaren. Den stora efterfrågan på tillskottsmark och intres- senternas beredvillighct att betala höga köpeskil- lingar eller arrendeavgifter härför tyder på detta.

Rapporten JFL har bidragit till att göra de svenska jordbruken mycket stora men den har inte bidragit till att öka effektiviteten.

Länsstyrelsen Medelarcalen åker per företag ligger under 30 ha. Detta ger ingen grund för att beskriva de svenska jordbruken som mycket stora. Däremot har jord- bruken blivit såväl större som effektivare. JFL har bidragit till detta vilket också var syftet. Tankegång— arna i JFL har stort samband med bestämmelserna i fastighetsbildningslagen. Vid sådana från allmän synpunkt önskvärda åtgärder som att mildra verk- ningarna av exempelvis nya vägdragningar och stängning avjärnvägsövergångar är dessa båda lagar av stor betydelse.

En god arrondering och tillräcklig storlek är i många avseenden viktigt på lång sikt. Möjligheten att tillämpa JFL för att främja rationalitet i dessa avseenden bör bibehållas. Däremot kan rationaliseringsaspekten tonas ned när det gäller att nybilda fler utvecklade företag.

5.23 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Enligt länsstyrelsens bedömning, vil- ken styrks av de erfarenheter som lantbruksnämnden i länet har redovisat. finns det ett fortsatt behov av att vidmakthålla de familjejordbruk som finns och av att förbättra arronderingen. En fortsatt storlekstillväxt be- döms angelägen inom länets slättbygder. Lagens avvägning av hur dessa behov skall beaktas vid förvärvsprövningen synes i stort lämplig.

5.24 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Se under 1.24.

5.25 Länsstyrelsen i Örebro län anser i likhet med utredaren att det numera inte finns tillräckligt starkt behov att fortsätta arbetet med jord— brukets rationalisering. Däremot kvarstår enligt länsstyrelsens mening ett behov att i vissa områden göra koncentrerade insatser för rationalisering av skogsmarken. Att få till stånd sådan verksamhet. utan att det allmänna ges annan möjlighet att bygga upp en markreserv än genom förvärv på öppna marknaden. bedöms som orealistiskt. Det är fortfarande av allmänt intresse att JFL i rationaliseringssyfte kan tillämpas inom sådana områ- den. I samband med införande av 1987 års ändringar föreslogs att länspro- gram tör strukturrationalisering skulle upprättas av lantbruksnämnden i 96

nära samarbete med länsstyrelsen och kommunerna. Av länsprogrammct Prop. 1990/91: 155 skulle framgå inom vilka områden det enligt JFL 4,8 1. är av allmänt Bilaga 2 intresse att egendomen tas i anspråk för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering. Programmet skulle fastställas av länsstyrelsen. Länsstyrel- sens idé är. att länsstyrelsen enligt ett sådant fastställt länsprogram skulle kunna ges befogenhet förordna att förvärvstillstånd krävs inom i länspro- grammct angivna områden. Inom övriga områden bör förvärvstillstånd kunna undvaras. Jordbruket och skogsbruket är inte betjänta av prövning enligt en uddlös rationalise- ringsbestämmelse. Sådan prövning skulle troligen uppfattas som onödig byråkrati. Genom att tillgängliga personella och ekonomiska resurser koncentreras till de mest angelägna områdena i resp. län bör rationaliseringsverksamhe- ten kunna effektiviseras avsevärt. Länsstyrelsen föreslår att — JFL ändras på sådant sätt att förvärvstillstånd för fysiska personer behövs endast inom sådant område. som omfattas av länsstyrelsens för- ordnande enligt fastställt länsprogram. — bestämmelserna i4ä 2. 3 och 4 upphävs. — 6 och 7558 upphävs.

5.28 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Utredarens förslag är ägnat att medfö- ra negativa förändringar. då det gäller ägandet av jord och skog. Både etablerade yrkesutövare. som har behov av tillskottsmark och seriösa nytillträdande företagare kommer att missgynnas. I konkurrensen om jord och skog kommer köpstarka intressenter som har helt andra motiv än att satsa på jord och skogsbruk. att medvetet gynnas. Likaså kan man förutse en ökning av det s.k. utboägandet — något som står i direkt motsättning till de samhälleliga målen att söka trygga bcfolkningsunderlaget i glesbyg- derna.

— — — Länsstyrelsen anser också att myndigheternas möjligheter att påkalla markbyte med olika institutionella ägare borde stärkas. Sådana skärpningar står givetvis inte i motsättning till att man i okontroversiella förvärvsärenden har en snabb och enkel handläggning.

5.29 Länsstyrelsen i Västerbottens län: — — — tillstyrker förslaget till ny jordförvärvslag enligt alternativ 1 — —- —.

5.30 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Medelarcalen brukad aker perjord- bruksföretag liksom medelantalet kor per besättning har ökat kraftigt. De faktorer som utöverjordförvärvslagen framför allt bidragit till dessa stora förändringar är: — mekaniseringen i både jord- och skogsbruk som lett till mindre ar- betsbehov men samtidigt också ett ökat behov av inkomstcr dvs. inom jordbruket bl.a. krav på större areal och fler kor. — krav på ökade inkomster i takt med den allmänna standardhöjningcn i samhället. vilket också lett till strävan efter större areal och fler kor. 97

- jordbrukspolitiken som under en lång följd av år ställt stora krav på Prop. 1990/91: 155 en fortgående rationalisering bl.a. genom reglerna för bidragssystemet. för Bilaga 2 lantbruksnämndernas jordfondsverksamhet och tillämpningen av jord- förvärvslagen.

— samhällsutvecklingen inom andra sektorer, vilken ofta varit ogynn- sam för jordbruket genom ökade kostnader (service. fraktcr. skatter m.m.).

Det är naturligtvis omöjligt att säkert avgöra hur stor betydelse jord- förvärvslagen haft i detta större sammanhang. Störst betydelse har nog utan tvekan den tekniska och ekonomiska utvecklingen haft. Men direkt och indirekt har jordförvärvslagen givetvis påverkat rationaliseringsför- loppet.

Under många år har just kravet att gynna storleksrationalisering och bättre arrondering varit huvudmotivet för jordförvärvslagen. Ser man till utvecklingen i vårt län kan man nog konstatera att lagen fungerat så som den varit tänkt. Där den inte varit tillämplig. t.ex. vid släktöverlåtelser. arv och testamenten, har den naturligtvis inte kunnat styra utvecklingen. Att fastighetsägare som upphört med aktivt jord/skogsbruk ändå oftast behåller fastigheten kan bero på svårighet att köpa en ny fastighet men också på sådana faktorer som släkgård. intresse att behålla anknytning till hembygd. jakt- och fiskemöjligheter m.m. Det visar bl.a. en inventering som gjorts i Tornedalen.

I Norrbottens län har vi fortfarande brister i jordbruksfastigheterna både avseende storlek och arrondering. Vissa möjligheter att befrämja en bättre struktur bör därför finnas. Detta gäller kanske främst åkermarken men i viss utsträckning också skogen.

l Norrbottens län finns det fortfarande stora brister i främst arronde- ringen av jordbruksfastigheterna. Många fastigheter består av ett flertal små skiften både inom åkermarken och i skogen. Det finns därför ett fortsatt behov av att befrämja en bättre fastighetsstruktur och då framför allt avseende åkern.

Länsstyrelsen anser därför att nuvarande rationaliseringsbestämmelser bör i stort sett bibehållas. 1 nu gällande utformning av lagen har ju rationaliseringskraven dämpats.

Denjämförelse som utredningen gjort med andra länder kan inte tas till intäkt för att slopa rationaliseringsbestämmelserna helt. Dels är förhållan- den oeh förutsättningar mellan länderna mycket olika. dels har utgångslä- get när det gäller storlekar och ägandeformer varit helt annorlunda i exempelvis Sverige. USA och Storbritannien. De senare länderna har ju från början haft en helt annan fastighetsstrukturän Sverige. l själva verket är det så att tillskottsförvärv av åker och skog nästan alltid visat mycket god ekonomisk marginaleffekt på grund av att redan befintliga investering- ar Och arbetskraft kunnat användas effektivare.

5.34 Kooperativa förbundet: Alla bestämmelser i jordförvärvslagen som 98

syftar till att underlätta lantbrukets rationaliseringsprocess — — — bör Prop. 1990/91: 155 utgå. Bilaga 2

5.36 Landstingsförbundet: Styrelsen tillstyrker — — — det alternativ som innebär — — — att rationaliseringsbcstämmelscrna tas bort.

5.38 Småbrukare i Väst: — — — den ensidiga rationaliseringspolitiken och stordriften varit av ondo. Den har inte ökat effektiviteten utan bara påskyndat avfolkningen på landsbygden.

"Jordförvärvslagen har som visats utan tvivel bidragit till att göra de svenska jordbruken mycket stora. Men den har inte bidragit till att öka effektiviteten. Vad avser syftet att rationalisera jordbruket kan lagen av- skaffas utan några som helst men för den kort- eller långsiktiga utveckling- en" skriver utredaren. Vi instämmer till fullo i kravet på att ta bort rationaliseringsparagrafen. Alla smågårdar som har en köpare bör få vara kvar i framtiden. Stora gårdar som inte klarar sig utan statligt stöd bör delas upp i flera småbruk. Då kan vi få en bebodd landsbygd.

Köpare som vill bo och bruka gårdarna bör ges företräde. Den försöks- verksamhet som pågått några år och kommunerna fått ha ett ord med i laget bör utvärderas. Den nuvarande jordförvärvslagens formulering "av allmänt intresse" är för löst formulerad. Med en stringent lag som gynnar bo och brukande och som hindrar uppenbara ”spekulanter” kan lantbruks- nämnderna avskalfas och lagens tillämpning granskas av kommunerna.

Småbrukare i Väst hoppades mycket på formuleringen i l986 års jord- förvärvslag. Men det visar sig att lantbruksnämnderna gör en så vid tolkning av begreppet "allmänt intresse" att rationaliseringspolitiken har fortsatt i nästan oförminskad kraft.

”Problemen med dålig arrondering hör till det svenska skogsbrukets minsta problem" slås fast i utredningen. Likaså att effektiviteten i små— skogsbruket inte är sämre eller att avverkningen är mindre. Det är mycket bra att detta slås fast. ! den Dahlgrenska strukturutredningen som lyckligt"- vis stoppades påstods raka motsatsen.

5.39 Svenska arbetsgivareföreningen: Av de två alternativ till ändring av lagen sotn utredningen föreslår förordar SAF det. som innebär att endast de nuvarande bestämmelserna om juridiska personers rätt att förvärva fastighet behålls. Att rationaliseringsproeessen inom skogs- och jordbruket. liksom inom alla andra näringar. sköts bäst genom fri konkurrens är en självklarhet.

5.41 Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen: Utredningen visar att de sociala och ekonomiska krafter som styrt utvecklingen av skogs- och lantbruksföretagens storlek och struktur varit starkare än lagen. Lagen har snarast stört utvecklingen genom orättvisa fördelningseffekter. byråkra- tiskt krångel och visst godtycke. Vanliga lönsamhetskrav och konkurrens från andra närings- och samhällssektorer har automatiskt styrt utveckling- ()()

Bilaga 2

en. Detta torde särskilt vara fallet då det gäller skogsgårdarnas strukturut- veckling.

Skogsindustrierna delar utredningens bedömning i denna fråga. Något påtagligt behov av statlig reglering då det gäller skogsbrukets strukturratio- nalisering finns inte. Problemet med extrem ägosplittring i vissa bygder löses bäst genom riktade projektaktiviteter i samarbete mellan berörda myndigheter och markägare. Till skogsbolagens arronderings- och till- köpsproblcm återkommer vi nedan.

5.43 Svenska sparbanksföreningen: l valet mellan de i rapporten presente- rade två reformalternativen är Sparbanksföreningen mest positiv till det förslag. enligt vilket av den nuvarande lagstiftningen behålls endast be- stämmelser om juridiska personers rätt att förvärva jordbruksfastigheter.

5.44 Sveriges jordbruksarrendatorers förbund: Enligt förslaget skall ratio— naliseringsmotivet försvinna. Som grund för denna ändring anges att rationaliseringsmotivet minskat antalet boende på landsbygden. I motsats till utredaren anser SJA att rationaliseringsmotivet måste finnas kvar. Därigenom främjas möjligheterna att bilda bärkraftiga lantbruksföretag. Även i framtiden torde just de bärkraftiga lantbruksföretagen komma att svara för stabiliteten och ryggraden i den levande landsbygden.

5.45 Sveriges jordägareförbund: Vi avvisar förslaget att lantbruksnämn- derna skall intensifiera sina köp och försäljningar på öppna marknaden för att förbättra arronderingen.

Vi delar utredningens uppfattning. att en av jordförvärvslagstiftningen framtvingad storleksrationalisering inte generellt ökar produktivitetstill- växten inom jordbruksnäringen. Däremot är det viktigt att beakta. att för enskilda företag kan en storleksrationalisering betyda en avsevärd höjning av produktiviteten. Det är därför viktigt attjordförvärvslagstiftningen inte hindrar additionsförvärv. så att företagen kan växa om detta är lönsamt.

Vi delar utredningens uppfattning. att dåligt arronderad skogsmark hör till svenska skogsbrukets minsta problem som kan hanteras utan omfattan- de lagstiftning. Vi avvisar dock helt utredningens förslag. att lantbruks- nämnderna skall intensifiera sina köp och försäljningar på öppna markna- den föratt förbättra arronderingen. Det är fullt tillräckligt. att skogsägarna själva utan byråkratiska hinder kan köpa och sälja skogsmark för att förbättra arronderingen i de fall där de anser detta vara lönsamt.

Vi delar utredningens uppfattning. att — — — rationaliseringsbcstäm- melserna — — — slopas.

5.47 Sågverkens rävaruförening har två grundintressen i skogsmarkspoliti- ken. 1) Vi önskar hög omsättning på skogsfastigheter genom att gamla. trötta och ointresserade skogsägare avträder och att nya. alerta. intresserade

IOO

skogsägare träder till. Detta leder till god skogsvård och intresse att avver- Prop. 1990/91: 155 ka. Bilaga 2

2) Vårt andra intresse är att motivera bygdesågarnas legitima köp av skogsfastigheter som en bas för sin råvaruförsörjning.

De förändringar av jordförvärvslagen. som gjordes halvårsskiftet 1987 ledde uppenbarligen till en ökad handel med skogsfastigheter. vilket Råva- ruföreningen anser är positivt. Utredningens ifrågasättande av särskilda bestämmelser för att underlätta rationaliseringsprocessen i skogsbruket ansluter sig Råvaruföreningen också till — dock med följande kommenta- rer:

På s. 37 anger utredningen i figur Ill: 8 att avverkningsintensiteten stiger med antalet skogsskiften (upp till 8 stycken). Längre ned på sidan drar utredningen slutsatsen. att en ökning av antalet skiften ökar avverknings- intensiteten. Råvaruföreningcn anser att det är en förhastad slutsats. då antalet skiften kan tänkas samvariera med andra faktorer, exempelvis kombinationsdrift jord—skog på det viset. att skogs/jordbruksgårdarnas skogsinnehav är mer uppsplittrat än rena Skogsgårdar och att avverknings- intensiteten på kombinationsgårdar varit högre bl. a. på grund av jordbru- kets lönsamhetsproblem.

På 5. 36 diskuterar utredningen avverkningsintensiteten på privatskogen och ägarens ålder. Utredningen antyder. att skogsmark av "rationalise- ringsskäl” ej borde säljas till äldre personer. Det är i första hand samvaria- tionen mellan ägarens ålder och ägandets längd samt det välkända fak- tum, att nytillträdande skogsägare avverkar mer än den som haft skogen i sin ägo länge som är huvudorsaken till Carléns konstaterande om lägre avverkningsintensitet hos äldre skogsägare. inte ägarens ålder som sådan. Tvärtom finns många exempel på äldre. ofta skogsutbildade människor. som under sina sista aktiva eller deltidsaktiva år och även lång tid efter pensioneringen vill se drömmarna om en egen skogsfastighet gå i uppfyllel- se. Mer exemplariskt skötta och avverkade fastigheter torde knappast stå att finna.

På s. 27 diskuterar utredningen privatskogsägarnas själverksamhet. Vi tror som författarna. att självverksamheten sjunkit från 1950-talet till i dag. Mellan rotposter och leveranstimmer finns dock säljformerna leve- ransrotposter och avverkningsuppdrag med varianter. varför en jämförelse mellan rotpostandelen år 1950 och leveransvirkesandelen år 1985 måste modifieras. Särskilt avverkningsuppdragen har ökat kraftigt under den studerade tiden.

På 5. 38 diskuterar utredningen den genomsnittliga hyggesstorleken över ägarkategori. En viktig orsak till skillnaden är geografisk. Privatskogsägar- na dominerar i Götaland. där hyggesstorleken är mindre. medan bolagen och doniänverket dominerar i Norrland. där byggena är större. Privat- skogsägares i Kronoberg medelhygge är 1.3 ha och i Västernorrland 5,3 ha. Bolagsmedelhygget i Kronoberg är 4.1 ha och i Västernorrland 27.4 fia.

5.48 Tjänstemännens eentralorganisation tillstyrker — — — utredarens förslag att en framtida jordförvärvslag endast skall ha två element: l. Fortsatt förbud förjuridiska personers förvärv av lantbruksfastigheter. lOl

2. Företräde för ortsboende och de som önskar nyinflytta till glesbygds- Prop. 1990/91: 155 områden. Bilaga 2

5.49 Trädgårdsnäringens riksförbund anser att jordförvärvslagstiftningen alltjämt skall stödja heltidsföretagare inom bl.a. trädgårdsodlingen så att de får tillgång till produktionsareal. Utvecklingen har gått mot att en allt större del av jordbruksmarken brukas av andra än ägarna. Arrende kan visserligen ge en möjlighet att börja som trädgårdsodlare men en mer långsiktig förfoganderätt är nödvändig för att motivera sådana investe- ringar som är förbundna med ett intensivt arcalutnyttjande.

6.3 lantbruksstyrelsen: Enligt utredaren är det helt uppenbart att jord- förvärvslagens effektivitet vad avser förmågan att skapa sysselsättning i glesbygd varit utomordentligt låg. Dessutom. fortsätter utredaren. kan det mycket väl tänkas att lagen har befrämjat en utflyttning snarare än en inflyttning av boende till glesbygden.

Styrelsen anser att utredaren tagit alltför lätt på uppgiften att bedöma lagens effekt att främja sysselsättningen i glesbygd. Det enda ”beviset" för att utredarens slutsats skulle vara riktig är ett diagram som visar befolk- ningens fördelning på tätort resp. glesbygd i Sverige och Europa under perioden 1930— 1980. För det första infördes bestämmelsen om regional- politiska hänsynståganden ijordförvärvslagen först år 1979. För det andra kan en jämförelse mellan Sverige och Europa i detta avseende inte ge något av värde.

Utredaren har överskattat lagens möjligheter att främja sysselsättningen i glesbygd. Genom den allmänna utvecklingen i samhället har antalet sysselsatta i glesbygden minskat. Det har därför blivit särskilt angeläget att sysselsättningsunderlaget inom jord- och skogsbruk i ökad utsträckning kan utnyttjas av ortsbefolkningen. Att skapa ny sysselsättning'är inte jordförvärvslagens syfte, däremot att styra befintligt sysselsättningsunder- lag i rätt riktning. Enligt styrelsens bedömning är en sådan styrning utom- ordentligt viktig, då det är en påtagligt högre aktivitet och livskraft i de bygder där den bofasta befolkningen också äger marken än vad som är fallet då denna koppling saknas.

Genom de handlingsprogram som utarbetats i samråd med länsstyrelser och kommuner till ledning för tillämpningen av lagen ute i länen ges goda möjligheter till lokal anpassning.

Tillämpningen av lagen har gradvis och särskilt efter ändringarna år 1987 förskjutits i riktning mot att" främja permanent boende för inflyttan- de framför storleksökning av de företag som redan finns. Styrelsen upple- ver inte denna utveckling som negativ. trots att de två syftena kan sägas stå i konflikt med varandra. På många håll finns nämligen en samstämmig uppfattning om boendets betydelse för att bland annat förbättra kommu- nikationer och ge underlag för service i bygden. Styrelsen vill i detta sammanhang erinra om de tankar som ligger bakom förslaget till lag om 102

förvärv av bostadsfastigheter på vissa orter (bostadsdepartementet. Ds Prop. 1990/91:155 1989: 78). "Bilaga 2

Problem uppstår när det råder tveksamhet om förvärvarens avsikt verk- ligen är att bosätta sig permanent på fastigheten. Nuvarande regler ger möjlighet att efter åtagande av förvärvaren föreskriva brukning och bosätt- ning. särskilt inom glesbygdsområden. Flera lantbruksnämnder betonar svårigheterna vid tillämpningen av detta system och förordar möjligheter att ge vitesförcläggande då bosättning inte kommer till stånd. Vidare framhålls att bosättning bör krävas på lämpliga -— — —.

Inför en eventuell framtida revidering bör följande ändringar övervägas.

Lagen bör utformas så, åtminstone i glesbygdsområdena. att större vikt än tidigare kan läggas vid möjligheterna att främja permanent bosättning. I annat fall kan det föreligga risk för en omfattande fastighetsspekulation. Nuvarande sanktionsmöjligheter mot förvärvare som inte uppfyller före— skriven bosättningsplikt är alltför ineffektiva. Styrelsen anser därför att reglerna i lagens 105. som behandlar föreskrift om brukning och bosätt- ning. bör ersättas med regler om åläggande med möjlighet att förelägga vite. Detta förfarande kan redan i dag användas bland annat då åtgärd behövs med hänsyn till natur- eller skogsvården (1 1 Q).

Utredningens alternativ 1 för främjande av regionalpolitiken avstyrks, främst på grund av de problem som skulle uppstå för både köpare och säljare vid överlåtelser till andra än ortsbor och inflyttande i och med den ettårsfrist som föreslås innan tillstånd kan beviljas dessa köparkategorier.

Det andra alternativet. att slopa jordförvärvslagens bestämmelser och förstärka de traditionella medlen som t.ex. lokaliseringsbidrag och gles- bygdsstöd är oklart till sin innebörd. Utredaren anser dock att om samhäl- let önskar stödja t. ex. tillskottsföriiärv. bör detta ske genom direkta bidrag eller subventioner. Med anledning härav gör styrelsen tolkningen att sam- hället vid ett avslag av en förvärvsansökan skulle stå för skillnaden mellan avtalad köpeskilling och den aktuella intressentens bud. Ett sådant förfa- rande skulle kunna bli mycket svårt att tillämpa. Styrelsen avstyrker därför även detta förslag.

6.4 Skogsstyrelsen: När det gäller lagens syfte att främja sysselsättningen i glesbygd hävdar flera skogsvårdsstyrelser att lagen efter ändringen år 1987 har större möjligheter att bidra till en positiv utveckling. Två skogsvårds— styrelser har också pekat på behovet av att utvidga eller skärpa lagen vad gäller de regionalpolitiska hänsynen.

Utredaren har för att bedöma lagens effektivitet när det gäller sysselsätt- ning i glesbygd studerat den faktiska utvecklingen av befolkningens fördel- ning mellan tätort och glesbygd och jämfört denna med motsvarande utveckling i Europa. Skogsstyrelsen anser att stora skillnader i många avseenden mellan olika länder i Europa gör att jämförelsen helt saknar värde. Att perioden dessutom avser åren 1930—1980. dvs. före det att JFL fick ett uttalat regionalpolitiskt syfte. förstärker intrycket av en tämligen meningslösjämförelse. Vad som är intressant är om JFL på något sätt kan 103

bidra till landsbygdens utveckling. Därför är det av stort intresse att Prop. 1990/91: 155 studera hur lagen fungerar i detta avseende efter skärpningen år 1987 av de Bilaga 2 regionalpolitiska aspekterna i lagen. Vid en sådan studie är det givetvis av intresse att studera även bifallna förvärvsansökningar. 1 en skriftlig infor- mation från lantbruksstyrelsen daterad 1989-09-21 uppges det att närmare 2600 deltidsjordbrukare har fått tillstånd att köpa jordbruksfastigheter under 1988/89. Vissa av dessa bör redan på orten medan andra har uppgivit att de har för avsikt att bosätta sig på den förvärvade egendomen. Gruppen deltidslantbrukare har under de senaste åren ökat kraftigt i antal bland dem som ansökt om förvärvstillstånd. Från 1984/85 till 1988/89 har denna grupp mer än fördubblat arealen förvärvad mark per år, Det är en brist att studier av det slag som nu har nämnts saknas i föreliggande utredning.

Det är också av stort intresse att studera hur JFL. efter ändringarna år 1987. tillämpas i olika delar av landet. Enligt lantbruksstyrelsens statistik tillämpas de regionalpolitiska bestämmelserna oftare i Kronobergs län och Jämtlands län än i övriga län. Det är svårt att tro att detta enbart beror på skilda förutsättningar vad gäller regionala förhållanden. Skogsvårdsstyrel- sen i Kronobergs län pekar i sitt yttrande på att lagen har haft positiva effekter i detta avseende tack vare länets handlingsprogram för tillämp- ning av lagen. En utvärdering av lagens regionalpolitiska hänsyn borde även klarlägga i vilken utsträckning som länsprogram och/eller kommu- nernas underlag har fått genomslag i tillämpningen.

6.6 Arbetsmarknadsstyrelsen finner av flera skäl att lagen bör medverka till att förhindra en fortsatt utglesning av landsbygdens befolkning. Lagen bör således kunna medge att även deltidsbrukare får förvärva jordbruks- fastighet för bosättning på fastigheten och att avstyckning för bostadsbe- byggelse får ske från sådana fastigheter.

I fråga om det regionalpolitiska målet att främja sysselsättning och boende i glesbygd finner utredaren att lagens konstruktion försvårat för andra än landsbygdens befolkning att köpa mark och fastigheter på landet. Lagen har tvärtemot sitt syfte verkat som ett hinder för glesbygdens utveckling. Samtidigt har storleksrationaliseringen medverkat till att anta- let jordbrukare minskat. Antalet boende i glesbygd har efter hand minskat till ca 15% av befolkningen.

AMS finner denna utveckling oroande och negativ för infrastrukturen som i sin tur har stor betydelse för sysselsättning och bosättning i glesbyg- den.

De förslag till förändringar som läggs fram i utredningen innebär en väsentlig avreglering av området. vilket enligt AMS mening kan få vissa positiva effekter på sysselsättningen i glesbygden. AMS förordar således att enbart de nuvarande bestämmelserna om juridiska personers rätt att förvärva fastigheter bibehålls. De bestämmelser som syftar till att under- lätta lantbrukets rationaliseringsprocess och förstärkningen av regionalpo-

litiken bör utgå eftersom de har en negativ effekt på bosättning-och Prop. 1990/91:155 sysselsättning i glesbygden. Bilaga 2

AMS vill dock understryka behovet av att den traditionella regionalpoli- tiken förstärks och att glesbygdsmedlen kraftigt utökas.

6.7 Plan— och bostadsverket: Till att börja med vill Boverket avstyrka utredningens alternativ 2. som visserligen innebär fortsatt förbud för juridiska personer att förvärva lantbruksfastigheter men låter alla bestäm- melser om rationalisering eller regionalpolitik utgå. Detta förslag bör avstyrkas. då det ej är troligt att de önskade regionalpolitiska effekterna kan uppnås med traditionella medel inom regionalpolitiken. Utredningens alternativ 1, som lyfter fram de regionalpolitiska ambitio- nerna. kan däremot Boverket tillstyrka avseende "den huvudinriktning som förslaget grundas på. Det är principiellt nödvändigt att stärka förutsätt- ningarna för ökat boende på landsbygden. Många bygder behöver fler boende. främst i yngre åldrar. för att förbättra underlaget för befintlig service. det sociala livet osv.. Ett ökat boende sammankopplat med bru- kande av marken förbättrar också förutsättningarna för landskapsvård och bevarande av värdefull naturmiljö. Några påpekanden bör göras. Alternativ 1 innebär att de som önskar flytta till glesbygdsområde jämställs med ortsboende i förvärvsfrågan. Det är en bra grundregel. men den kan behöva nyanseras i vissa särskilda fall. I flera bygder är det i dag glest mellan gårdar med heltidsarbetande lantbru- kare med djurbesättningar. I många byar svarar oftast en eller möjligen två lantbrukare för att huvuddelen av den brukade marken fortfarande an- vänds och hålls öppen. Dessa lantbrukare är alltså strategiskt viktiga för naturmiljö och landskapsbild och har i de flesta fall tillräckligt med mark för sin verksamhet. Det förekommer dock. och är inte allt för ovanligt i vissa bygder. att lantbrukare nyttjar stora arrenderade arealer eller brukar annans mark utan avtal. Dessa brukare behöver alltså egentligen mer egen areal för att på sikt trygga fortsatt drift. Samma gäller nystartade lant- bruksföretag som är under uppbyggnad. Här kan det ur allmän synpunkt vara angeläget att i jordförvärvsärenden prioritera den på orten boende lantbrukaren före en nyinflyttad. Annars kan man visserligen få en nyin- flyttad familj som brukar en mindre areal. men samtidigt riskera att betydligt större arealer läggs ned med betydande negativa följdeffekter på landskapsbild och naturmiljö. Ovanstående avvägning kan alltså behöva göras i vissa enskilda fall och lagen bör därför innehålla en undantagsregel, som möjliggör prioritering av på orten boende, om det är av stor betydelse för det befintliga företagets fortsatta existens och ansvar för landskapsvård och naturmiljö. Tillämp- ningen av denna undantagsregel fordrar dock en nyanserad prövning med ett brett och allsidigt beslutsunderlag och måste innebära att man bryter den hittillsvarande ensidiga inriktningen mot struktur- och storleksratio- nalisering.

För att uppnå förslagets regionalpolitiska ambitioner är det väsentligt att boendekravet i lagen efterlevs. Jordförvärvslagen innehåller i dag be- 105

stämmelser om bosättning och ger möjlighet för lantbruksnämnd att före- Prop. 1990/91: 155 lägga vite om förvärvaren inte fullgör vad som åligger honom. Övervak- Bilaga 2 ningen av paragrafens efterlevnad har dock ibland ifrågasatts. varför den nuvarande boendeklausulen bör utvecklas och förstärkas.

6.8 Statens lantmäteriverk: Regionalpolitik har alltmer kommit att handla om bosättning på fastigheten. Även landskapsvårdsintressen spelar en allt större roll vid lagens tillämpning. Traditionellt har det funnits ett synsätt att de redan boende på landsbyg- den skall ges de bästa förutsättningarna för sysselsättning och utkomst. På senare tid. under 1980-talet. har synsättet svängt till att regionalpolitik främst handlar om att underlätta för etablering. nytänkande och nyföreta- gande på landsbygden. LMV anser att rationaliseringsbestämmelsen inte behöver strida mot de regionalpolitiska målen. Tillämpningen av JFL efter 1987 års ändringar ger utrymme för båda de synsätt som exemplifierats. LMV har lämnat förslag om fastighetsbildning på landsbygden (Rapport 1988z9). Förslagen avses komma att ligga till grund för lagstiftning inom kort. Lagförslagen avses ge utrymme för utformning av fastigheter för permanent boende på landsbygden samtidigt som mark kan tillföras ratio- naliseringen. Förutom att bostadsfastigheter skall kunna inrymma flera olika markslag kan dessa också efter etablering utvecklas till jordbruksfö- retag eller s.k. kombinationsföretag. lnom glesbygdsområden skall flexibi- liteten kunna vara stor. Lagförslagen inrymmer vidare en regionalpolitisk bestämmelse som gynnar fastighetsbildning för glesbygdsföretag samt även fastighetsbildning som främjar natur- eller kulturminnesvårdens intressen. i vissa särskilda fall.

LMV kan ansluta sig till en ambitionsinriktning att göra JFL till ett mer verksamt instrument för inflyttning till landsbygden. Eventuellt skulle lagen kunna utformas på sådant sätt att förvärvstillstånd inte behövs om bosättning sker på fastigheten inom två år. Förebilden skulle till viss del kunna vara utformningen av tillståndsplikten vid exekutiva förvärv. And- ra möjligheter skulle kunna vara en avgränsning av rationaliseringsbe- stämmelsen till att gälla inom vissa län eller kommuner. Även en möjlighet att kunna få förhandsbesked om förvärvstillstånd kan övervägas om pris- regeln skulle utmönstras. Det sagda är exempel på nytänkande som kan behövas på området men som bör utredas ytterligare. Lämpligt valda ändringar bör kunna få den effekten att utbudet av jord- och skogsbruks- mark ökar.

] andra hand förordar LMV det första förändringsalternativet. som innebär att de regionalpolitiska ambitionerna uppgraderas i lagen.

6.10 Domänverket delar — — — utredningens uppfattning att en avregle- ring bör ske inom jordförvärvslagstiftningens område — — — bestämmel- serna om — — — regionalpolitiska hänsyn omprövas.

6.14 Näringsfrihetsombudsmannen: Utredningen konstaterar att lagen ' 106

hindrat nytillkommande att få köpa mindre gårdar. t. ex. för att ägna sig åt Prop. 1990/91: 155 deltidsjordbruk. eller bara för att bo på landet. Det framstår som inkonse- Bilaga ?. kvent att i en situation med överskottsproduktion av i stort sett samtliga ' jordbruksråvaror förhindra den som så önskar från att köpa en gård för annat ändamål änjordbruk. Det bordeju snarare vara önskvärt att så sker. En oundviklig följd av en avreglering av jordbrukssektorn är att mark kommer att frigöras från produktion. Det är då rimligt att en efterfrågan av denna mark för alternativ användning inte förhindras. Det är också viktigt att den som önskar lämna jordbruksnäringen också skall kunna sälja sin mark till det pris marknaden erbjuder. Därför bör inte heller den som önskar förvärva enjordbruksfastighet, eller del därav. för fritidsboen- de förhindras därtill. Om en sådan ordning ej anses uppfylla den regional- politiska målsättningen. är det lämpligare att sätta in riktade. helst tempo- rära, insatser för att exempelvis stimulera en inflyttning. En rätt för privatpersoner att fritt få förvärva fastigheter skapar i vart fall större möjligheter för inflyttning och därmed sysselsättning på landsbygden än dagensjordförvärvslag gör. "

NO är negativ till utredningens förslag i alternativ 1 att icke ortsboende som heller inte ämnar bosätta sig på fastigheten skall vägras förvärvstill- stånd. Regionalpolitiska strävanden bör i stället tillgodoses genom riktade åtgärder. exempelvis sådana som föreslås i betänkandet En ny livsmedels- politik.

6.15 Svenska kyrkans centralstyrelse uttalade även i nämnda yttrande att de allmänna regionalpolitiska målen också från kyrkans utgångspunkt är vällovliga och i linje med kyrkans uppgift att också värna om den verksam- het som sker i glesbygd och på små orter. Centralstyrelsen har inte ändrat uppfattning på denna punkt. Vid valet av de två alternativ som utredning- en föreslår förordar därför centralstyrelsen det första alternativet enligt vilket de regionalpolitiska ambitionerna skulle lyftas fram.

6.17 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Utredningen anser att jord- förvärvslagen är ineffektiv som regionalpolitiskt medel. Dess rationalise- ringssyfte står i direkt motsättning till de regionalpolitiska syftena och hindrar en utflyttning till glesbygden. Länsstyrelsen instämmer med utredningen att det är svårt att förena dessa mål. För att uppnå de regionalpolitiska målen bör andra medel användas för att främja sysselsättning i glesbygd.

6.18 Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att lagens möjlighet att styra förvärv i regionalpolitiskt syfte bör bibehållas. Det är särskilt angeläget att ha denna styrmöjlighet i länets skärgård. Ett antal viktiga fastighetsförvärv har under senare år behandlats med tillämpning av denna bestämmelse och därmed givit ökad möjlighet för skärgårdsborna att överta fastigheten i fråga.

6.19 Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att det finns ett behov och ett 107

intresse av även mindre och medelstora fastigheter. Även sådana fastighe- Prop. 1990/91: 155 ter måste kunna bestå som självständiga enheter. Bilaga 2 Dessa faktorer gör att större hänsyn i kommande lagstiftning bör tas till regionalpolitiska ambitioner där boende och allmän landsbygdsutveckling lyfts fram. Länsstyrelsen anser att en framtida lörvärvslagstiftning kan utgå från utredningens alternativ 1 med vissa kompletteringar och tillägg. något som närmare redovisas nedan. Utredningens alternativ 1 består av två element som innebär

]. fortsatt förbud mot juridiska personers förvärv av lantbruksfastigheter. 2. företräde för ortsboende och dem som önskar nyinflytta till glesbygds- områden. Förslaget innebär att de som önskar flytta till glesbygdsområden i förvärvsärenden jämställs med ortsboende.

Länsstyrelsen vill starkt betona att boendet har en avgörande betydelse för en positiv landsbygdsutveckling. Boende är principiellt viktigare än brukande för att kunna vidmakthålla en levande landsbygd. Boendet mås- te därför prioriteras. Lantbruksnämnd eller annan tillståndsgivande myn- dighet bör i framtiden ha ovillkorlig skyldighet att följa upp boendeplik- ten.

6.21 Länsstyrelsen i Gotlands län: Lantbruksnämndens uppfattning är att jordförvärvslagen har varit ett effektivt medel för att genomföra den vid olika tidpunkter gällande jordbrukspolitiken. Den regionalpolitiska fram- toningen i de två senaste versionerna har av nämnden kunnat användas som ett effektivt medel bland andra att genomföra i länet beslutad regio- nalpolitik.

Utredaren föreslår att jordförvärvslagen begränsas till att enbart gälla prövning av juridiska personers förvärv eller eventuellt med tillägg för att ortsboende och nyinflyttande till glesbygdsområdcn ges företräde. Lant- bruksnämnden anser att jordförvärvslagen ungefar med nuvarande ut- fortnning är nödvändig främst av regionalpolitiska skäl.

Stommen i näringslivet på den gotländska landsbygden är jordbruket. Sysselsättningen och inkomsterna från jordbruksnäringcn och de enskilda jordbruken som bostad och bas för kompletterande sysselsättningar eller andra företag är nödvändiga delar i landsbygdsutvecklingen. Samtidigt är många områden attraktiva ur turist- och sommarboendesynpunkt varför det finns uppenbar risk för att så stora delar avjordbruket skulle köpas för sådant ändamål vid en fri marknad att serviceunderlaget skulle bli för litet. Nämndens erfarenhet är att huvuddelen av presumtiva säljare av jord- bruksfastigheter i dessa områden accepterar en dämpande effekt på en fri prisbildning om detta medför att bygden hålls levande. 1 de mer utpräglade jordbruksområdena är behovet av jordförvärvslagen som styrinstrument för en rationalisering numera mindre.

6.22 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Allt större kraft bör ägnas åt arbetet Prop. 1990/91: 155 med landsbygdsutveckling och intentionerna är att med alla medel försöka Bilaga 2 stödja strävandena mot en positiv landsbygdsutveckling. Även JFL med dess inslag av regionalpolitiska aspekter är ett medel i denna verksamhet. 1 bygder med gles bosättning bör permanent bosättning och skilda verksam- heter främjas. Styrelsen ser speciellt permanentbosättningen som. från sociala och andra synpunkter. mycket viktig. JFL medger att krav på permanent bosättning i samband med köp avjordbruksfastighet i vissa fall kan ställas. Denna möjlighet bör finnas kvar även i framtiden och även kunna omfatta fall där det inte är fråga om utvecklade eller utvecklingsba- ra enheter.

En positiv landsbygdsutveckling bör i större utsträckning kunna främjas genom JFL. Detta kan exempelvis ske genom att ge frågan om permanent bosättning större tyngd och därigenom ökade möjligheter att i områden med gles bosättning stimulera förvärv av personer som utifrån flyttar in i orten.

En alltför kraftig storleksrationalisering kan emellertid bidra till att befolkningen på landsbygden glesnar. Den kan därigenom få effekter som strider mot de åtgärder för landsbygdens utveckling som samhället i andra sammanhang stöder. Det var mot denna bakgrund värdefullt att 1987 års översyn av jordförvärvslagen lade en ökad vikt vid sysselsättningsmöjlig- heterna inom svagare bygder och gav möjlighet att vägra lörvärvstillstånd om en egendom behövs för att främja sysselsättningen i orten. En jord- bruksfastighet av mindre omfattning kan därigenom komma att tjäna som bas för ett företag därjord- och skogsbruk kombineras med annan verk- samhet. Ett hos regeringen liggande förslag till ändringar i fastighetsbild- ningslagstiftningen är tänkt att verka i samma riktning.

6.25 Länsstyrelsen i Örebro län föreslår att — — — 6 och 75 & upphävs.

6.26 Länsstyrelsen i Västmanlands län: De regionalpolitiska hänsynen i en översyn bör vara tungt vägande. l utrcdningsförslagct förs två förslag fram. Dels där lagstiftningen tar regionalpolitiska hänsyn. dels där sådan hänsyn inte tas och i stället det nuvarande stödsystcmet blir det enda styrinstru- tnentet mot de regionalpolitiska målen. Enligt länsstyrelsens mening behövs även andra instrument än ekono- tniskt stöd för att bibehålla och förstärka en livskraftig landsbygd. Jord- förvärvslagen kan. rätt utformad. vara ett sådant instrument. Att den gällande jordförvärvslagen i många stycken har motverkat sitt syfte. såväl i regionalpolitiskt hänseende som i andra avseenden när det gäller utvecklingen i glesbygd och landsbygd, är något som länsstyrelsen kan instämma i. De förslag som lämnas i utredningen har emellertid länsstyrelsen svårt att bedöma i relation till vad som bör uppnas. Länssty- relsen lämnar nedan sin syn på fört-'ärvspolitiken. Ett splittrat och fjärrstyrt ägande och ett passivt utnyttjande av marken är ett stort hot mot landsbygden. l attraktiva lägen har också prisstegringen

inneburit att allt fler fastigheter övergår i fritidsbors händer. Problemet Prop. 1990/91: 155 gällerjordbruksfastigheter. men också vanliga bostäder på landsbygden. Bilaga 2 I och med förändringarna ijordförvärvslagstiftningen år 1987 har stor- leksrationaliseringen av jordbruksfastigheter tonats ner betydligt och bätt- re möjligheter har öppnats för nya grupper att förvärva fastigheter. Läns- styrelsen ser detta som positivt. Samtidigt har det medfört att ”spekula- tionsförvärv” och förvärv för fritidsutnyttjande har ökat på vissa håll. När det gäller bopolitiken vill länsstyrelsen understryka att den formule- ras tydligt i riktning mot krav på någon form av brukande av marken. En avreglering riskerar annars att försvåra fastighetsförvärven för personer som avser att bosätta sig och aktivt bruka fastigheten. Kommunerna har ett ansvar för boendet och får ett allt större inflytande över markutnyttjandet. Det är mot denna bakgrund logiskt att ge kommu- nerna ökade befogenheter även inom jordförvärvsprövningen. Sammanfattningsvis vill länsstyrelsen föreslå att förvärvslagstiftningen utformas så att boplikten/brukandet blir det styrande instrumentet samt att försök görs med kommunalt inflytande ijordförvärvspolitiken.

6.27 Länsstyrelsen i Gävleborgs län har enbart bedömt utredningens för- slag ur regionalpolitisk synpunkt. Vi delar därvid utredningens uppfatt- ning att jordförvärvslagen är ineffektiv som regionalpolitiskt medel. För att stimulera människor att bo kvar i glesbygd och också få fler att flytta dit behövs aktiva insatser och stödmöjligheter för att skapa ny sysselsättning. bl.a. kombinationssysselsättning till jord— och skogsbruk. Ökade stödmöj- ligheter behövs även för att stimulera och underlätta alternativ markan- vändning. Dessutom behövs förbättringar av kommunikationer. utbild- ningsmöjligheter. kultur. l'ritidsaktiviteter m.m. Det är därför angeläget med en kraftig Ökning av glesbygdsstödet samt de s.k. NOLA-medlen. Däremot finns det ur regionalpolitisk synpunkt inget vägande skäl att bibehålla nuvarandejordförvärvslag. '

6.28 Länsstyrelsen i Jämtlands län anser. att det snarast finns skäl att skärpa praxis i nuvarande lagstiftning. Det gäller både hållningen till utboägande och — — _.

6.29 Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker förslaget till ny jord- förvärvslag enligt alternativ 1 med tillägget att prövningen avjordförvärv delegeras till de kommuner som så önskar.

6.30 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Ofta kontaktas handläggande perso- nal löre förvärv och vanligen då av presumtiva köpare. Dels genom den information som lämnas och dels genom vetskapen om jordförvärvslagens existens får lagen en betydande indirekt effekt. Förvärven styrs därför i stor utsträckning redan i förväg så att säga åt rätt håll. Det vore 'därför också fel att av den stora andelen bifallsärenden dra den slutsatsen att jordförvärvslagen egentligen är onödig. Resultatet av ett upphävande av lagen skulle sannolikt bli att just ortsborna eller de som avsåg att flytta till 110

fastigheten skulle komma till korta i konkurrensen. Främst skulle nog Prop. 1990/91:155 skogsbygderna dvs. glesbygden drabbas. Bilaga 2 Också här är det främst andra faktorer än jordförvärvslagen som påver- kat den negativa utvecklingen. Oavsett om lagen funnits eller ej skulle de små jordbruksenheterna i stor utsträckning ha tvingats att upphöra med sin jordbruksdrift då de kompletterande arbetstillfällena främst i stor- skogsbruket försvann i snabb takt. Möjligen har rationaliseringskravet tidigare varit för dominerande. Länsstyrelsen anser att den nuvarande utformningen väl svarar mot behovet och dessutom medger en flexibel tillämpning. Det är viktigt i dagens situation att försöka gynna sådana förvärv som leder till bosättning och ett aktivt brukande på orten. Jordförvärvslagen kan dock givetvis inte ensam vända utvecklingen på landsbygden och i glesbygd. Beslut och åtgärder inom andra samhällssektorer måste bli posi- tiva för landsbygden om 'en bestående förbättring skall kunna uppnås. Länsstyrelsen anser att jordförvärvslagen utgör. med den utformning den har nu. en positiv faktor för att befrämja en sådan utveckling.

6.31 Glesbygdsdelegationen: Utredaren anger två alternativa utformning- ar av jordförvärvslagen som båda innebär avregleringar. Enligt det ena alternativet skall bestämmelsen om begränsningar av juridiska personers förvärv finnas kvar liksom bestämmelser om företräde för ortsboende och de som önskar flytta till glesbygden. Rationaliseringsbestämmelsen tas däremot bort liksom prisprövningen. [ det andra alternativet tas även "boplikten” bort och endast bestämmelsen om juridiska personers rätt att förvärva fastigheter behålls. I detta alternativ förutsätts de regional- och glesbygdspolitiska tnålen uppfyllas genom förstärkt regionalpolitiskt stöd. exempelvis glesbygdsstöd. Jag menar att det första alternativet i huvudsak svarar mot delegatio- nens uppfattning. Utredaren borde emellertid klarare ha markerat att de landsbygdspolitiska målen skall styra lörvärvspolitiken och därför skrivas in i förordningens portalparagral'. Vidare kan det vara befogat att behålla någon form av prisprövning för att få rimliga priser på fastigheterna. Det är givetvis också angeläget att kunna fortsätta att trygga markbehovet för de jordbrukare som redan byggt upp sina företag. delvis med arrenderad mark. Jag anser att det andra alternativet däremot kan avföras från vidare diskussioner. Det är inte realistiskt att kompensera med företagsstöd till fastighetslörvärv. Ett huvudsyfte måste enligt min mening vara att formulera lagen så att den harmonierar med de landsbygdspolitiska atnbitionerna. Delegationen förespråkar en politik för förnyelse och inflyttning. Det är då självklart att betonajust boplikten med den inriktning som utredaren redovisar. dvs. att inflyttare skall ha samma möjligheter som ortsbefolkningen att förvärva en fastighet. En skärpt boplikt kan möjliggöra en avreglering i övrigt inom förvärvslagstif'tningen. Boplikten begränsar köparkretsen och håller där- med också priserna nere. Utredaren anser etncllertid att de nuvarande reglerna om boplikten räcker för att gynna permanentbosättning på fastig- 1 1 1

heterna. Jag ställer mig tveksam till detta och menar att det krävs en Prop. 1990/912155 skärpning i flera avseenden. Alla fastigheter bör omfattas. alltså även de Bilaga 2 små "icke utvecklingsbara". Tiden inom vilken bosättning på fastigheten måste ske bör vara kort. högst 2 år. Dessutom måste bosättning vara ett tvingande krav och påföljderna av ”avtalsbrott" entydiga.

Visserligen kan en striktare tillämpning av nu gällande bestämmelser om boplikten innebära en förbättring. men det räcker ändå inte. Jag vill kraftigt understryka att om inte boplikten formuleras mycket tydligt ris- kerar en avreglering att ytterligare försvåra fastighetsförvärven för perso- ner som avser att bosätta sig på och aktivt bruka fastigheterna. Det kan enligt min mening inte accepteras. Samtidigt finns betydande problem med att införa en starkare boplikt. men jag anser att detta måste kunna lösas.

Jag vill framhålla att delegationen i sin verksamhet understrukit kom- munernas roll i förvärvspolitiken. De får allt större inflytande över mark- utnyttjandet. Mot denna bakgrund är det logiskt att ge kommunen ökade befogenheter även inom jordförvärvsprövningen. En ytterligare nedtoning av rationaliseringsmotivet talar också för detta. Kommunerna bör kunna anlägga den nödvändiga helhetssynen i prövningen av förvärvsärenden. Delegationen har föreslagit att försök med kommunal beslutanderätt över jordförvärvspolitiken genomförs i några landsbygdskonmiuner. Vi väntar på besked från regeringen som innebär att ett sådant försök kan startas.

Jag vill också framhålla att det är angeläget att alla parter följer de intentioner om regionalpolitisk hänsyn som lagstiftningen redan i dag ger uttryck för. Det gäller exempelvis vid försäljning av Arvsfondens fastighe- ter.

6.33 Hushållningssällskapcns förbund: Förbundet anser det också angelä- get att sambandet ägande—boende stärks.

6.34 Kooperativa förbundet: Alla bestämmelser i jordförvärvslagen som syftar till att underlätta lantbrukets rationaliseringsprocess eller förstärka regionalpolitiken bör utgå. Regionalpolitiken kan. som uttalats i rappor- ten. i det nu aktuella fallet förstärkas med traditionella medel.

6.36 Landstingsförbundet: Utredaren redovisar två alternativa föränd- ringar av jordförvärvslagstiftningcn. Enligt styrelsens uppfattning är det angeläget att gällande krav på bosättning som grund för förvärvstillstånd bibehålls om jordförvärvslagen skall bli ett verksamt medel i regional- och glesbygdspolitikcn. Styrelsen tillstyrker därför det alternativ till lagstift- ning som innebär att bestämmelsen om juridiska personers förvärv bibe— hålls och att rationaliseringsbestämmelserna tas bort. Därmed skulle de regionalpolitiska ambitionerna förstärkas. Reservation av ledamöterna Bror Eriksson och Börje Hörnlund. Styrelsen vill med anledning av professor Sören Wibes utredning om jordförvärvslagstiftningen anföra att lagen fyller en viktig funktion föratt medverka till en levande landsbygd och för att uppfylla de regionalpolitis- ka ambitionerna. Det är därför viktigt att bibehålla gällande krav på 112

bosättning. Tillämpningen av bosättningspliktcn måste emellertid skär- Prop. 1990/91:155 pas. Enligt styrelsens uppfattning skall därför lantbruksnämnderna ha Bilaga 2 möjlighet att med kännbart löpande vitesföreläggande kräva att villkoret om bosättning uppfylls.

6.37 Lantbrukarnas riksförbund: På grund av den fortgående urbanise- ringen har aktiva jord- och skogsbrukare blivit allt ensammare på lands- bygden. Tendensen har förstärkts av storleksrationaliseringen inom fram- för allt jordbruket. Rationaliseringen har skett dels genom att jord tillar— renderats. dels genom tillskottsköp. ] bägge fallen har bosättningen mins- kat.

Det går inte att kommendera fram ett boende på landsbygden. Förut- sättningarna för det måste skapas. Ett boendekrav vid förvärv av lant- bruksfastighet är således inte tillräckligt för att garantera en levande lands- bygd. Det måste också finnas möjlighet till utkomst i närheten av bostaden eftersom i dag minst en inkomst hämtas utanför lantbruksföretaget. Även den sociala servicen. t.ex. skola. barnomsorg och hemvård har här stor betydelse.

Skattereglerna är mer anpassade till de tätortsboende än landsbygdsbe— folkningen. Inte heller det nya skatteförslaget tar tillräcklig hänsyn till de ökande kostnader landsbygdsboendet medför, tvärtom försämras situatio- nen i förhållande till tätorternas. LRF anser icke desto mindre att ett boendekrav bör finnas ijordförvärvslagstiftningen. Allt som kan bidra till att hålla landsbygden levande måste prövas.

Enligt LRF bör en framtida jordförvärvslagstiftning innehålla — — —.

En regionalpolitisk paragrafsom dels ger utrymme att främja boendet på landsbygden. dels möjlighet att bilda bärkraftiga jord- och skogsbruksföre— tag.

.Det finns Skäl både att främja boendet på landsbygden och att bilda bärkraftiga företag. Livskraftiga skogs- och jordbruksföretag är på sikt nödvändiga för att upprätthålla sysselsättningen och därmed boendet på landsbygden. Även i tätortsnära områden är det värdefullt att livskraftiga företag av heltidskaraktär bildas. För enskilda lantbrukare kan marktill- skott vara avgörande för företagens framtid. Så kan t.ex. de skärpta bestämmelserna för spridning av naturgödsel i vissa fall leda till att företag måste förändra sin driftsinriktning så att de i princip upphör att vara heltidsföretag om inte arealen kan ökas.

Boendet är grunden för såväl kommersiell som offentlig service. Mins— kar boendet riskerar skola. post. hemvård. affär m.m. att hamna längre bort. De allmänna kommunikationerna blir allt glesare eftersom underla- get minskar. För de kvarboende försvåras vardagslivet. Allt tar längre tid. grannkontakterna blir sällsyntare. En tilltagande isolering gör livet på landet svårare. Denna utveckling måste brytas. Alla medel måste därvid användas. Företräde för boende vid jordförvärv är bara ett. Möjligheter till arbete inom pendlingsavstånd är mycket viktiga. Glesbygdens arbets- marknad och näringsliv måste stärkas. De konkurrensnackdelar som finns måste kompenseras med förbättrade ekonomiska förutsättningar. Det är 113

viktigt att ett effektivt sanktionssystem för dem som inte uppfyller boen- Prop. l990/9l: 155 dekravet kommer till stånd. Därför bör ett vitesförfarande prövas. Om Bilaga 2 vitet inte har effekt bör det skärpas efter hand i tremånadersintervaller. Har ingen fast bosättning. trots detta. skett inom viss tid bör köpet hävas. Rationaliseringssträvandena och önskemålen om boende på landsbyg- den är delvis motstående—framför allt i det korta perspektivet. Vilket mål som skall prioriteras i varje enskilt fall går inte att ge ett entydigt svar på. Därför måste bägge strävandena rymmas under samma paragraf så att myndigheterna ges en stor frihet att avgöra vem som slutligen skall få förvärvslöreträde.

6.3.9 Svenska arbetsgivareföreningen: Av de två alternativ till ändring av lagen som utredningen föreslår förordar SAF det. som innebär att endast de nuvarande bestämmelserna om juridiska personers rätt att förvärva fastighet behålls.

Lagens rationaliseringsbestämmelser har motarbetat dess regionalpoli- tiska mal. Trots att rationaliseringsreglernas borttagande skulle eliminera denna negativa effekt bör även bestämmelserna som syftar till att förstärka regionalpolitiken utgå. Om de regionalpolitiska insatserna skall förstärkas bör detta ske på traditionellt sätt.

6.41 Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen: Det är naturligtvis politiskt lockande att med stöd av statlig jordförvärvspolitik försöka för- hindra en negativ utveckling av glesbygden. Utredningen visar emellertid att nuvarande lag härvid inte är särskilt effektiv. I stället för att främja utveckling av sysselsättning och familjeföretag i glesbygden har lagen blivit alltmer konserverande. Lagen har alltmer kommit att fungera som ett skydd för en krympande landsbygdsbefolkning och förhindrar överföring av mark till nya inflyttande aktiva brukare. Dessutom förekommer inlås- ningseffekter på grund av markägarnas rädsla att lämna ett system de- sedan inte kan komma tillbaka in i. En avreglerad jordförvärvspolitik skulle sannolikt minska omfattningen av benefika förvärv och släktköp och innebära en ökad omsättning av fastigheter. Till regionalpolitiken hör också kravet på bosättningsplikt vid förvärv av ny fastighet. Det är vår uppfattning att krav på bosättning inte hör hemma i en modernjordförvärvslag. Främsta skälet är den ovan beskrivna allmänna utvecklingen. Då det gäller det ökande antalet skogsfastigheter utan bostadsbestånd i acceptabelt skick. kan bosättningskravet knappast bli aktuellt.

Ytterligare en svårighet är att den förvärvande knappast kan avkrävas bindande löften eller försäkringar för mer än en kortare tid. På lite längre sikt är således ett bosättningskrav meningslöst. Bosättningskrav vid ny- förvärv är dessutom ologiskt och orättvist med hänsyn till att sådant krav inte finns då det gäller 70% av de totala fastighetsöverlåtelserna. dvs. bcnelika förvärv och släktköp.

Skogsindustrierna anser således att regionalpolitiken bör hållas utanför jordförvärvslagen. Regionalpolitik bör i stället drivas med kraftfulla tradi- 114

tionella medel. Åtgärderna bör vara riktade och anpassade för att ge effekt Prop. 1990/91: 155 där de behövs. Om inflyttning. bosättning eller tillskottsförvärv bedöms Bilaga 2 önskvärda bör stimulans och stöd kunna ges direkt till berörda utan att köpar/säljarrefationen störs.

6.42 Svenska kommunförbundet: Nyligen avslutade försök som syftade till att ta större lokala hänsyn vid prövningar av förvärvstillstånd visade att glesbygdskommuner ser jordförvärvslagstiftningen som ett möjligt och verkningsfufft instrument för den lokala utvecklingspofitiken. Försöket visade att en boendeprövning i samband med jordförvärv kan medföra ökat boende i glesbygden. Svenska kommunförbundet förordar bl. a. mot bakgrund av det försöket att kommunerna bör ges möjlighet att bli besluts- organ i jordförvärvsärenden. Systemet bör bygga på en valmöjlighet för kommunerna. 1 de fall kommunerna föredrar att bibehålla nuvarande ansvarsfördelning med prövning av Iänsorgan. bör den möjligheten finnas kvar. I de fall kommunerna väljer att överta beslutsansvaret bör länsor- ganen ges en rådgivande roll. Ett sådant system förutsätter dock ett förfa- rande som garanterar rättssäkerheten. En förändrad kommunal roll i detta sammanhang överensstämmer för övrigt också med de synsätt som redovisas i livsmedefskommitténs betän- kande.

6.43 Svenska sparbanksföreningen: I valet mellan de i rapporten presente- rade två reformalternativen är Sparbanksföreningen mest positiv till det förslag. enligt vilket av den nuvarande lagstiftningen behålls endast be- stämmelser om juridiska personers rätt att förvärva jordbruksfastigheter. Vad gäller frågan om företräde för ortsboende och personer. som vill flytta till glesbygden. anser Sparbanksföreningen att det kan vara proble- matiskt att i lagen slå fast att en markägare ovillkorligen skall bo på fastigheten. Det finns en risk för att den. som köper en jordbruksfastighet och inte avser att bo där skulle söka och sannolikt finna vägar att kringgå lagstiftningen. Sambandet mellan boende och brukande är även allmänt sett svårdefinierat och osäkert. Mot bakgrund av det nu sagda talar enligt Sparbanksföreningens mening skäl för att en ny jordförvärvslag inte bör syfta till att ge företräde för ortsboende och personer som avser att flytta tilljordbruksfastighetcrna.

6.45 Sveriges jordägareförbund: Av de föreslagna alternativen beträffande regionalpolitiken jörora'ar vi det som innebär. att de regionalpolitiska inslagen ijordförvärvslagstiftningen slopas och att regionalpolitiken i stål- let tillgodoses med andra medel. Detta ligger i linje med avregleringen inom jordbruket och innebär en enklare och bättre fungerande samordning med regionalpolitiken i övrigt.

6.46 Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att jordförvärvs- lagen bör innehålla följande:

ll)

bestämmelser som främjar boendet på landsbygden och som gör det Prop. 1990/912155 möjligt att bilda bärkraftiga jord- och skogsbruksföretag. Bilaga 2 —— — — föreslås följande schematiska tillämpning av lagen: Fysisk person erhåller alltid företräde framför juridisk person. Köpare som är beredda att bosätta sig på fastigheten erhåller företrädesrätt framför redan på orten boende liksom andra köpare som ej är beredda att bosätta sig på fastigheten. I tredje hand ges den företrädesrätt som vill förvärva fastighe- ten med hänvisning till målet att främja strukturrationalisering framför köpare som ej avser att bosätta sig på fastigheten. Förvärvare med doku- menterad färdighet ges i resp. grupp företrädesrätt. Den kommandejordförvärvslagen bör utformas så att den ovan angivna prioriteringen kommer till klart uttryck.

6.48 Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker därför utredarens för- slag att en framtida jordförvärvslag endast skall ha två element:

1. Fortsatt förbud förjuridiska personers förvärv av lantbruksfastigheter. 2. Företräde för ortsboende och de som önskar nyinflytta till glesbygds- områden.

6.49 Trädgårdsnäringens riksförbund: [ större utsträckning än i dag bör brukarna också äga marken. Ägare till jordbruksfastigheter bör också i största möjliga mån bo på dem. Förbundet anser att det finns starka skäl för att främja boendet på landsbygden. Livskraftiga företag är på sikt nödvändiga för att upprätthål- la sysselsättningen och därmed boendet på landsbygden. Trädgårdsföretag kan i många fall i högre grad än jordbruksföretag bidra till sysselsättningen och landsbygdsboendet genom att trädgårdsodlingen är mer arbets- och arealintensiv.

8.3 Lantbruksstyrelsen: Avsnittet föranleder inte någon kommentar från styrelsen.

8.6 Arbetsmarknadsstyrelsen instämmer i utredarens uppfattning vad gäl- lerjuridiska personers ägande. Utredarens slutsats — — — bör inte heller kunna utesluta ett ökat privat ägande av skog. Krav har framförts från lantbrukare att få förvärva skog från bl. a. domänverket. Syftet är att skaffa kompletterande sysselsättning. Motivet kan komma att accentueras som en konsekvens av den planerade avregleringen av jordbruket.

8.7 Plan- och bostadsverket: Utredningens förslag till fortsatt förbud för juridiska personers förvärv av lantbruksfastigheter är enligt Boverket nöd- vändigt och tillstyrks därför.

8.12 Statskontoret: Lagens syfte att hindra juridiska personer att förvärva 120

jordbruksfastigheter har enligt utredaren varit effektivt och någon ändring Prop. 1990/91: 155 i detta avseende föreslås inte. Bilaga 2 Det förslag till ny jordbrukspolitik som nu remissbehandlas i annan ordning kommer om det genomförs att innebära en stor omställning av jordbruket. Det kan inte uteslutas att t.ex. aktiebolagsformen kan vara en bra organisationsform även för jordbruket. Det kan också finnas skäl att låta skogsbolagen köpa upp sådan mark som av arronderingsskäl inte längre kan drivas som enskilda fastigheter. Det kan därför enligt vår uppfattning vara lämpligt att pröva denna fråga på nytt då erfarenheter vunnits av en nyjordbrukspolitik.

8.14 Näringsfrihetsombudsmannen: Utredningen visar att jordförvärvs- lagen beträffande skogsmark bidragit till att bevara ca hälften av denna mark i privat ägo." Därmed har skogsindustrin hindrats från förvärv. NO delar utredningens slutsats att en friare marknad skulle leda till en ökad bolagisering av skogen. Virkesmarknadens struktur och funktionssätt medför dock att en sådan utveckling knappast är önskvärd från konkur- renssynpunkt. Beträffande åkermark konstaterar utredningen att det är osannolikt att juridiska personer i nämnvärd omfattning skulle ha köpt sådan mark även om marknaden varit fri. Från konkurrenssynpunkt är det dock av vikt att undantag kan göras från bolagsförbudct, utöver de möjligheter därtill som finns i dag. för bönder som önskar gå samman i juridiska enheter för att därigenom tillskapajordbruk som möjliggör en integration med småskalig förädling av jordbruksprodukter och som också framstår som tillräckligt slagkraftiga i konkurrensen med jordbrukskooperationen.

Förbudet för juridiska personers förvärv bör också vara kvar. särskilt vad beträffar förvärv av skogsmark med hänsyn till Virkesmarknadens struktur. För förvärv av jordbruksmark bör dock undantag från förvärvet kunna göras i syfte att stimulera småskalig förädlingsverksamhet avjord— bruksprodukter och för att uppnå slagkraftiga enheter.

8.15 Svenska kyrkans centralstyrelse är — — —— kritisk till vissa slutsatser som dras vad gäller brukandet av kyrkans skogar. Nederst på s. 103 under avsnittet "Sammanfattning av analysen — juridiska personers ägande" påstås att ägargruppen "övriga". dvs. kyrka och kommun. skulle vara klart mindre aktiva i sitt brukande än övriga ägargrupper. Detta måste. i vart fall såvitt avser det kyrkliga skogsinnehavet. vara fel. 1 en rapport från lantmäteriverket den 31 november 1988. Svenska kyrkans egendomar, omfattning och avkastning år 1986, konstateras det rakt motsatta. Den analys som där gjorts visar bl. a. "att det kyrkliga skogsbruket totalt visar betydligt högre nettoavkastning än Domänverket, och i nivå med andra jämförelscföretag i samma storleksgrupper som de kyrkliga förvaltningar- na".

Beträffande härefter utredningens rekommendationer i avsnitt V:4. kan konstateras att båda alternativen till förändring av lagen innehåller ett fortsatt förbud för juridiska personer att förvärva lantbruksfastigheter. 121

Med hänsyn till att utredningen inte innehåller några uppgifter om hur Prop. 1990/911155 detta förbud skulle komma att utformas är det enligt centralsstyrelsens Bilaga 2 uppfattning för tidigt att ta ställning i denna fråga. Centralstyrelsen vill dock i detta sammanhang peka på vad styrelsen anförde i sitt yttrande den 3 december 1986 över den tidigare utredningen om översyn av jordför- värvslagen. Ds Jo 1986: 5. Där framhölls bl. a. "att den knäsatta regeln om kompensationsmarksavstående vid förvärv — åtminstone för kyrkans vid-

kommande — förorsakat stora problem. som försinkat det angelägna strukturrationaliseringsarbetet av den kyrkliga jorden".

8.16 Konjunkturinstitutet: Utan en mer ingående analys av lagens grund- läggande syften är det knappast möjligt att bedöma skälen för att behålla bestämmelserna om juridiska personers förvärvsrätt. Ett motiv för sådan försiktighet i avregleringsarbetet kan vara svårigheten att överblicka de strukturförändringar i det svenska jordbruket. som blir följden av de nu föreslagna. omfattande ändringarna ijordbruksregleringen. Särskilt under en övergångsperiod kan ändrade styrkeförhållanden mellan skilda ägarka- tegorier vara ett skäl för att bibehålla viss restriktivitet i förvärvsreglerna.

8.17 Ledamöterna Strindberg, Torfgård och Lennstam: Vi kan tillstyrka utredningens förslag om fortsatt prövning av juridiska personers förvärv av lantbruksfastigheter. Däremot anser vi. i likhet med utredningen. att förvärvsprövningen helt skall upphöra för fysiska personer. Därigenom förstärks den enskilda äganderätten och utbudet av jordbruksfastigheter kan förväntas öka till gagn för jordbruksnäringen.

8.19 Länsstyrelsen i Jönköpings län ansluter sig till utredningens uppfatt- ning och anser att de nuvarande reglerna om juridiska personers förvärv ger en acceptabel flexibilitet och bör bestå. Om man på sikt skall kunna ha möjligheter att hålla landsbygden levande är någon form av bolagsspärr nödvändig. Enskilt ägande är att föredra vad gäller både jordbruks- och skogsmark.

8.30 Länsstyrelsen i Norrbottens län delar helt utredningens slutsats om behovet av att behålla en lagstiftning avseendejuridiska personers förvärv. Ett upphävande skulle säkert leda till omfattande bolagsköp av skog i vårt län.

8.33 Hushållningssällskapens förbund delar utredarens uppfattning om fortsatt förbud för juridiska personers förvärv av jordbruksfastigheter. Förbundet vill också i sammanhanget framhålla att stor restriktivitet bör gälla för överförande avjordbruksfastigheter till bolag. De framtida konse- kvenserna av ett sådant förfarande kan inte överblickas.

8.34 Kooperativa förbundet tillstyrker det alternativa förslaget i utredning- en som innebär att ijordförvärvslagstiftningen behålls enbart de nuvaran- de bestämmelserna om juridiska personers rätt att förvärva fastigheter. 122

Dessa skall dock anpassas till de regler som föreslås i promemorian Vissa Prop. 1990/91: 155 ändringar ijordförvärvslagen Ds 1989z64, varom mera nedan. Bilaga 2

8.35 Landsorganisationen i Sverige: Pappersindustriarbetareförbundet. Skogsarbetareförbundet och Träindustriarbetareförbundet redovisar i ett bifogat yttrande stor tveksamhet vad gäller förbudet förjuridiska personer att förvärva fastigheter. LO delar denna tveksamhet. Utredningen rc- dovisar egentligen inget skäl för att behålla denna del av jordförvärvslagen— endast att den inte tycks medföra någon större skada.

8.36 Landstingsförbundet: Styrelsen tillstyrker — — —- det alternativ till lagstiftning som innebär att bestämmelserna om juridiska personers för- värv bibehålls — — —.

Reservation av ledamöterna Bror Eriksson och Börje Hörnlund: Styrelsen anser vidare att bestämmelserna om juridiska personers för- Värv bör stramas upp. Efter den senaste förändringen av jordförvärvs- lagen. då juridiska personer på ortcn fick visst företräde till förvärv av fastighet. har en oroande utveckling kunnat konstateras. Styrelsen anser därför att skogsbolag, domänverket och kyrkans förvärv bör stoppas.

8.37 Lantbrukarnas riksförbund: Enligt LRF bör en framtida jordför- värvslagstiftning innehålla — — —. Ett förbud för juridiska personer att förvärva jord- och skogsmark. Undantag får göras för bolag i enlighet med förslaget till Vissa ändringar i jordförvärvslagen (Ds l989:64) med de förändringar som LRF föreslagit i sitt remissvar över denna.

Förbudet motjuridiska personers förvärv kan motiveras av många skäl. Ett är att om juridiska personer en gång förvärvat en fastighet har det visat sig att den inte kommer ut på marknaden igen. Vid en försäljning av aktier i ett bolag förvärvsprövas inte den nya ägaren enligtjordförvärvslagen. Ett inte ovanligt förhållande har varit att mindre skogs- och träförädlingsföre— tag köpts av större. Själva verksamheten läggs ner medan skogen behålls och sköts av anställd personal vilken sällan bor på orten. Resultatet har blivit att ägandet koncentrerats och glesbygdsboendet minskat.

8.38 Smäbrukare i Väst: stöder helt utredarens förslag att inte underlätta förjuridiska personer att köpajord- och skogsbruk.

8.39 Svenska arbetsgivareföreningen: Av de alternativ till ändring av lagen som utredningen föreslår förordar SAF det, som innebär att endast de nuvarande bestämmelserna om juridiska personers rätt att förvärva fastig- het behålls. Eftersom inte samma skattemässiga förutsättningar råder för juridiska och fysiska personer. förefaller det emellertid välbetänkt att tills vidare behålla reglerna beträffande juridiska personers rätt att förvärva skogs- och jordbruksfastigheter.

8.41 Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen: Utredningen finner l lx) b)

inte anledning föreslå ändringar då det gällerjuridiska personers möjlighet Prop. 1990/91: 155 att förvärva mark. Analysen av denna fråga är utredningens svagaste Bilaga 2 punkt. Några hållbara skäl att behålla denna diskriminerande bestämmel— se redovisas cgentligen inte. Utredningen menar att aktiviteten i privat- skogsbruket numera är god och att det därför med hänsyn till önskemål om ett aktivare skogsbruk inte finns anledning underlätta en överföring av privat skogsmark till storskogsbruket. Vi delar denna bedömning att ak- tiviteten i privatskogsbruket är god. Samtidigt är det ingen tvekan om att de svenska skogsbolagens Skogsförvaltning är mycket ansvarsfull. långsik- tig och kompctent, med en hög intensitet i såväl skogsvård som avverkning och med hänsyn till naturvård och andra intressen.

Uppenbarligen finns fortfarande kvar en gammaldags misstro och felak- tig rädsla för att skogsbolag köper upp mark. skövlar skog och utarmar landsbygden av kortsiktiga intressen. Dessa uppfattningar och politiska stämningar är naturligtvis helt obefogade och i grunden osakliga. Såsom sagts ovan är skogsindustrin, liksom Sverige i övrigt. beroende av att alla skogar brukas så att de långsiktigt ger en hög och värdefull avkastning.

Samtidigt är det vår uppfattning att även om det skulle bli möjligt för skogsindustriföretagen att öka sitt skogsmarksinnehav så torde effekten av denna möjlighet bli marginell. Den nuvarande fördelningen mellan olika ägarkategorier kommer i huvudsak att bestå. Bolagen vill köpa skogsägar— nas virke, inte deras mark. Bolagens investeringar kommer alltid i första hand att riktas framåt mot alltmer vidareförädlade produkter och nya marknader.

Däremot finns stort intresse hos skogsbolagen att genom omarronde- ringar, ägobyten och tillköp till befintliga marker förbättra ägofigurer som är så olämpligt utformade att de motverkar ett aktivt och rationellt skogs- bruk. lnom detta fält finns utrymme för stora förenklingar. Nuvarande kompensationsbestämmelser tillämpas på olika sätt av lantbruksnämnder- na. Flera orimligheter kan redovisas och rättsläget är oklart. En enkel och helt nödvändig förstahandsåtgärd måste därför vara att nu införa smidiga- re och liberalare bestämmelser för i dag Skogsägande och skogsförädlande juridiska personers skogsförvärv av strukturskäl.

Skogsindustriernas grunduppfattning är emellertid att förbudet för skogsägande och skogsförädlande bolags förvärv av skogsmark nu bör avvecklas.

8.43 Svenska sparbanksföreningen: I valet mellan de i rapporten presente- rade två reformalternativen är Sparbanksföreningen mest positiv till det förslag. enligt vilket av den nuvarande lagstiftningen behålls endast be- stämmelser om juridiska personers rätt att förvärva jordbruksfastigheter. Urjordbrukets synvinkel kan det. i varje fall för glesbygderna. vara bra om nya ägarkategorier till jordbruksmark kan förekomma. Detta kan långsik- tigt hålla uppe priserna på jordbruksfastigheter och underlätta den om- ställning som är förestående för jordbruket. Ett arrenderat eller leasat jordbruksföretag är mindre kapitalkrävande och binder inte upp så stora ekonomiska resurser. Det är även önskvärt att jordförvärvslagstiftningen harmoniserar med 124

de nya skattereglerna. varförjuridiska personer bör kunna köpajordbruks- Prop. 1990/91: 155 mark. Bilaga 2 Aktiebolags förvärv av jordbruksfastigheter bör dock alltid prövas av lantbruksnämnden enligt bestämda kriterier i lagen. Det bör härvid efter- strävas att det redan stora institutionerande markägandet inte skall öka. En lantbrukares övergång från enskild firma eller handelsbolag till aktiebo- lag för sin verksamhet. där aktiebolaget köper fastigheten. bör däremot underlättas. Aktic i aktiebolag. som ägerjordbruksfastigheter. bör registre- ras hos lantbruksnämnden och försäljning eller ändrade majoritetsförhål- landen bör anmälas till lantbruksnämnden. Det kan även tänkas, att lantbrukets organisationer i kollektiv samver- kan äger jordbruksmark. vilket skulle innebära. att jordbrukarna skulle bilda en s.k. jordfond eller motsvarande till vilken jordbrukarna kunde sälja sin mark med t.ex. en återköpsklausul. Om man i lagstiftningen ger utrymme för dylika operatörer på lantbruksmarknaden. antingen de är ägda avjordbrukare eller är privata företag. bör emellertid staten uppställa bestämda regler för dessa. Företag som på sådan basis bedriver sale— and—lease—baek —affärer med jordbruksmark bör ha lantbruksstyrelsens tillstånd innan de kan starta sin verksamhet.

8.44 Sveriges jordbruksarrendatorers förbund: — — — måste även förbud förjuridiska personers förvärv avjordbruksfastighet behållas.

8.45 Sveriges jordägareförbund: Vi delar utredningens uppfattning, att det rent samhällsekOnomiskt finns föga att invända mot attjordförvärvslagens bestämmelser om juridiska personer blir kvar. Vi anser dessutom. att det är ur samhällsekonomiska synpunkter mycket positivt att man genom ett omfattande privat ägande av skogsmark säkerställer en mångfald i skogs- bruksmetoder. virkesförråd m.m. som ger ökad riskspridning och flexibili- tet inför framtiden. llärtill kommer. att det även ur naturvårdssynpunkt är mycket angeläget att säkerställa en mångfald och variation i förvaltningen av skogsmarken.

Vi delar utredningens uppfattning. att förbudet förjuridiska personers förvärv skall vara kvar — — —.

8.46 Sveriges skogsägareföreningars riksförbund: — — — anser att jord- förvärvslagen bör innehålla — — _— ett principförbud förjuridiska perso- ners förvärv avjordbruksfastigheter — — —.

8.47 Sågverkens råvaruförening: Den enda punkt — enligt utredarna — där lagen entydigt visat sig vara effektiv gäller hindren förjuridiska perso- ner att köpa skogsmark. Råvaruföreningen är av samma uppfattning. De förhoppningar många bygdesågar ställde år 1987 på den reviderade lag— stiftningen har visat sig komma på skam i och med fortsatta stora svårighe- ter att få förvärvstillstånd förjuridiska personer/bygdesågar. När det i den näringspolitiska debatten gäller argumenteringen för resp. emot juridiska personers skogsmarkstörvärv hämtas erfarenheterna från de stora börsno- 125

terade skogsbolagen. Dessa har visserligen historiskt till stor del byggts upp Prop. 1990/91: 155 genom successiva uppköp av mindre skogsindustribolag med tillhörande Bilaga 2 skog. men detta mönster gäller knappast längre. Tvärtom. de fall under senaste lO-årsperioden som finns på uppköpta eller nedlagda sågverk med tillhörande skogsmark har inneburit. att sågverksägarfamiljen behållit skogen. medan industrin sålts av eller lagts ned.

Råvaruföreningen tror. att goda möjligheter för de privatägda. mindre/ medelstora köpsågvcrkcn att köpa skogsfastigheter är av betydelse för bygdernas utveckling. Köpsågarna. vilka endast tar någon procent av sitt råvarubehov ur egen skog. spelar en avgörande roll för skogsnäringens ekonomi och för sysselsättningen i skogsbygderna. Dessa sågverk är ekono- miskt extra sårbara på grund av sitt utsatta råvaruläge. En viss andel egen skog skapar för denna företagskategori nödvändig stabilitet:

— Det ger råvarutrygghet — särskilt vid säsongstarten — vilket ger en lugnare virkesmarknad och minskar behovet av timmerlagring över som- maren. Bcvattnat sommartimmer drar räntor och hanteringskostnader. kan påverka miljön negativt och leder till virkesskador.

— Det skapar en bas för en kompetent skogsavdclning. som kan erbjuda skogsvård och avverkningsservice till det allt mindre självverksamma privatskogsbruket.

— Viss egen råvara ger trygghet inför de satsningar på ökad vidareföräd- ling av trävarorna som många står inför. vilket höjer sysselsättningsgraden kraftigt i skogsbygderna.

_ Ett visst skogsmarksinnehav ger möjlighet till bättre kreditvärdighet inför de framtidssatsningar som träindustrin går mot.

Råvaruföreningens uppfattning är. att hög skogsvårds- och avverknings- intensitet ger önskvärd lokal sysselsättning. Virkesförädling i bygdens såg- och trävaruindust ri ger högst sysselsättning per kubikmeter råvara. därtill nära skogen. De livskraftiga. lokala sågverken av måttlig storlek ger direkt skogsbruket rånetto. och indirekt skapas drägliga levnadsvillkor genom den samhälls- och kommersiella service sagindustrin skapar underlag för. Den långsiktiga utvecklingen av dessa företag är därför ett direkt samhälls- intresse. Härvid är skogsmarkstörvärvsfrågan en viktig del.

8.48 Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker därför utredarens för- slag att en framtidajordförvärvslag endast skall ha två element: l. Fortsatt förbud förjuridiska personers förvärv av lantbruksfastighe- ter.

2. Företräde för ortsboende och de som önskar nyinflytta till glesbygdså områden.

9.7 I'lan- och bostadsverket: Att fortsättningsvis låta Iantbruksnämnderna självständigt ta erforderliga beslut ijordförvärvsärenden kan ifrågasättas. särskilt om de regionalpolitiska aspekterna. boendet och landskapsbilds- fragor lyfts fram i förslaget. 126

Kommunerna har genom sina översiktsplaner fått ett alltmer ökat an- Prop. 1990/91: 155 svar för frågor som rör markanvändning. service. landsbygdsboende. na- Bilaga 2 turmiljö. behovet av landskapsvård osv.. och är det organ som oftast har den samlade helhetssynen på problemen. Kommunerna har också i dessa frågor viktig lokalkunskap samt närhet till de som berörs. Det bör därför vara naturligt att kommunerna som ett led i det ökade ansvaret för mark- användningsfrågor. även ges formell möjlighet till inflytande i tillämp- ningen av jordförvärvslagen. Förslagsvis bör i 95 göras det tillägget att lantbruksnämnden beslutar efter samråd med kommunen.

9.10 Domänverket: De bestämmelser som gäller för förvaltningen av den speeialreglerade kyrkliga egendomen bör — —— — komma till-uttryck i den praktiska tillämpningen av JFL. Enskilda ärenden om förvärvstillstånd bör sålunda prövas mot den allmänna bakgrunden som redovisas här så att en rationalisering av det kyrkliga fastighetsinnehavet i stort inte försvåras. Det är sålunda viktigt att kompensationskravet vid kyrkliga markförvärv tillämpas smidigt och långsiktigt. En förutsättning för att kyrkligjord skall ställas till förfogande för önskvärd strukturrationalisering är självfallet att de myndigheter som handlägger de kyrkliga markfrågorna kan påräkna förståelse för den kyrkliga strukturrationaliseringen och för önskemål att omplacera försäljningsmedel i nyförvärvad mark. .Kompensationsfrågan får inte. sotn någon gång skett. bedömas med hänsyn till förhållandena enbart inom en lantbruksnämnds område. Detta är av särskild betydelse. eftersom stiftens marklörvaltning i stor utsträckning omfattar mark inom mer än en lantbruksnämnds område.

Kammarkollegiet företräder allmänna arvsfondens intressen. Egendom som tillfallit fonden skall avvecklas för fondens räkning så snart det är

Skulle utredningens förslag inte genomföras. är det angeläget att det ges klara riktlinjer om sådan handläggning av arvsfondens försäljningså'iren- den att fondens och lantbruksnämndernas intressen halls isär. Den nya länsstyrelseorganisationen med lantbruksenheter som en del av länsstyrel- scrna har förstärkt behovet av att bryta ut försäljningen av ari-'stondens fastigheter från länsstyrelserna. Försäljningen handläggs i allmänhet på allmänna enhcten/rättsenhetcn. Det har redan förekommit fall där arvs- fondens fastighet hclt enkelt förts över till lantbruksenheten — utan att något köpeavtal upprättats — för att säljas av länsstyrelsen på denna enhet när någon lämplig köpare dyker upp. En sådan handläggning måste anses strida mot bestämmelserna i arvsfondslagcn och försäljningsförordningen.

9.22 Länsstyrelsen i Kristianstads län ser det också som angeläget att jordbrukarkåren har goda yrkeskunskaper. Dels talar rent företagsekono- miska skäl för detta. dels är det ett konsumentintrcsse att livsmedel produ- ceras av yrkeskunniga lantbrukare. Detta är bästa garantin för god skötsel av mark och djur och för god livsmedelskvalitet. Hittillsvarande jord- lörvärvslagar har möjliggjort att i stort sett endast de. som skaffat sig tillfredsställande yrkeskunskaper. har medgivits förvärva utvecklade och 127

utvecklingsbara lantbruk. Visserligen har antalet avslag på förvärvsansök- Prop. 1990/91: 155 ningar med hänvisning till bristande yrkeskunskaper ej varit särskilt stort Bilaga 2 men medvetandet om bestämmelsen i JFL är god och den fyller därför en funktion långt större än vad som framgår av tillgänglig statistik. Önske- målet om en yrkeskunnig jordbrukarkår talar därför att i JFL även i fortsättningen skall finnas bestämmelser om yrkeskunskaper.

9.37 Lantbrukarnas riksförbund: Den kommunala förköpsrätten bör tas bort urjordförvärvslagstiftningen. Kommuner har redan i dag möjlighet att expropriera fastigheter om det finns behov av dem för allmänna ändamål. En kommunal förköpsrätt får således sitt värde enbart i de fall fastigheten inte behövs för allmänna ändamål. LRF anser inte att ett sådant synsätt kan försvaras. tvärtom behöver de enskilda jordbrukarnas ställning förstärkas.

9.45 Sveriges jordägareförbund: 1 olika lagar förekommer speciella regler för en mer eller mindre snävt begränsad familjekrets. Det gäller bl.a. jordförvärvslagen och för kommunalskattelagen vid tillämpning av regler- na om fåmansbolag. Att familjekretsen definieras olika i olika lagar är både opraktiskt och sakligt omotiverat. Lagstiftningen bör vara enhetlig. Därför bör jordförvärvslagstiftningens frikrets utvidgas till att motsvara den i kommunalskattelagen 35å 1 a mom 9 angivna kretsen av närstående. Vårt förslag: Att 2.5 5 punkten jordförvärvslagen ändras. så att den erhåller följande lydelse: ("förvärvstillstånd fordras dock ej — — —) om förvärvaren är fångesmannens förälder. far- eller morförälder. make. av- komlings make. syskon eller syskons make eller avkomling eller dödsbo vari förvärvaren eller någon av nämnda personer är delägare.

9.46 Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att den kommuna- la lörköpsrätten skall slopas. Kommuner har redan i dag möjlighet att expropriera fastigheter om det finns behov av dem för allmänna ändamål. En kommunal förköpsrätt får således sitt värde enbart i de fall fastigheten inte behövs för allmänna ändamål. En sådan ordning kan inte försvaras. tvärtom behöver de enskilda brukarnas ställning stärkas. Förmögenhetsskattcn bör slopas. Som denna är utformad saknas neutra- litet mellan olika kapitalplaceringsalternativ. vilket bl.a. ger oönskade effekter på marknaden lörjordbruksfastigheter.

9.47 Sågverkens råvaruförening: Vidare anser förbundet att den kommu- nala förköpsrätten bör tas bort urjordförvärvslagstiftningen. Kommuner har redan i dag möjlighet att expropiera fastigheter om det finns behov av dem för allmänna ändamål.

Bilaga 3

Härigenom föreskrivs i fråga om jordförvärvslagen (1979: 230)1 dels att 6 och 7 åå skall upphöra att gälla, dels att" 1. 2,4, 10 och 12 åå skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 3 a och b 55, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

detet med denna lag är att främja en från allmän synpunkt lämplig ut— veckling av företag inomjordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen (lantbruksföretag). Vid tillämp- ningen skall eftersträvas att från re— gionalpolitisk synpunkt ändamåls- enliga företag bildas.

Lag om ändring i lagen (1985: 658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället

Härigenom föreskrivs att 7 5 lagen (1985: 658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Härigenom föreskrivs att i 5 & lagen (1985: 658). i den lydelse paragrafen erhållit enligt lagen ( 1990: 1484) om ändring i nämnda lag ordet ”lantbruks- ; styrelsen” skall bytas ut mot "statens jordbruksverk”. '

Lagrådet - Prop. 1990/91:155 ' Bilaga 4 Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-02-21

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl, regeringsrådet Bertil Werner. justitierådet Ulf Gad

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 14 februari 1991 har rege- ringen på hemställan av statsrådet Hellström beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring ijordförvärvslagen (1979: 230), m.m. Förslagen har inför lagrådet föredragits av kanslirådet Kerstin Frideen. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet: