RÅ 1994:83

Socialnämnden i Lidingö stad beviljade den 23 december 1992, den 27 januari 1993 och den 26 februari 1993 N.B. ekonomiskt bistånd för januari, februari resp. mars 1993 enligt norm för flyktingar med möbellån enligt socialnämndens anvisningar, innebärande viss reduktion i förhållande till eljest tillämpad bruttonorm. N.B. överklagade besluten och yrkade att socialbidraget inte skulle reduceras.

Socialnämnden överklagade och yrkade att länsrättens dom skulle upphävas. Nämnden anförde därvid bl.a. Länsrätten biföll N.B:s besvär och förklarade henne berättigad till ekonomiskt bistånd motsvarande oreducerad socialbidragsnorm för januari, februari och mars 1993. Socialbidragsnormen skulle emellertid reduceras med halva den summa som ingick i bruttonormen för budgetposten för möbler m.m., eftersom N.B. tagit möbellån som var amorteringsfritt de två första åren. Detta lån fick anses vara en särskild ekonomisk förmån som N.B. kommit i åtnjutande av. N.B. bedömdes uppnå skälig levnadsnivå genom den av Lidingö stad fastställda normen. Länsrätten ansåg i några andra mål (ex. målnr Ö 608-93, Ö 610-93) att Lidingö stad hade fog för att reducera socialbidragsnormen p.g.a. att de sökande tagit möbellån och därmed fått en ekonomisk förmån.- Det fanns inte skäl att tillmäta den av Socialstyrelsen rekommenderade normen så stor vikt som länsrätten gjorde. Lidingös sociala bidragsnorm överensstämde i realiteten i stort sett med Socialstyrelsens. I Lidingös socialbidragsnorm ingick nämligen inte kostnad för el. Elkostnaden beviljades utöver socialbidragsnormen vilket medförde att skillnaden vad avsåg storleken mellan Socialstyrelsens socialbidragsnorm och Lidingö socialnämnds blev obetydlig (24 kr).

N.B. överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle berättiga henne till ekonomiskt bistånd med skillnaden mellan Socialstyrelsens och Lidingö stads norm.

Prövningstillstånd meddelades, varvid förordnades att Socialstyrelsen skulle avge yttrande i målet.

Socialstyrelsen har i ett den 7 juni 1994 avgivet yttrande anfört bl.a. följande.

Enligt förordningen 1990:1361 om lån till hemutrustning för flyktingar och vissa andra utlänningar erbjuds flyktingar och andra utlänningar som omfattas av det kommunala flyktingmottagandet lån till hemutrustning. Andra personer i motsvarande situation, t.ex. sådana som länge varit bosatta utomlands, har enligt 6 § socialtjänstlagen rätt till bistånd till hemutrustning om behoven inte kan tillgodoses på annat sätt. Det högsta lånebeloppet bygger på Socialstyrelsens normer för socialbidrag till hemutrustning. Normen utgår i sin tur från kostnadsberäkningar som Konsumentverket gjorde 1986 (knutna till basbeloppet) och som Socialstyrelsen bedömt vara skälig nivå på en grundutrustning, dvs. vad som behövs i ett hem för att det skall fungera och dessutom uppfylla grundläggande behov av vila, rekreation och trivsel. Den utgiftspost för möbler m.m. som ingår i Socialstyrelsens bruttonormer per månad är inte avsedd för grundutrustning för den som saknar sådan utan för framtida kompletteringar och sparande till nyanskaffningar (Socialstyrelsens allmänna råd 1992:4 s. 17). Socialstyrelsens bruttonormer utgör sedan Regeringsrättens domar den 2 april 1993 (RÅ 1993 ref. 11) minimum för vad som avses med skälig levnadsnivå. Det förhållandet att den enskilde fått lån för att täcka vissa kapitalkostnader innebär inte att hans behov kommer att ligga på en lägre nivå än bruttonormen.

Regeringsrätten (1994-12-16, Björne, Dahlman, Berglöf, Lindstam, Lavin) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 6 § socialtjänstlagen har den enskilde rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett självständigt liv.

I rättsfallen RÅ 1993 ref. 11 har Regeringsrätten prövat frågan om bedömningen av vad som kan vara en skälig levnadsnivå i socialtjänstlagens mening bör ske med utgångspunkt i generella normer och i så fall vilka normer som bör tillämpas. Regeringsrätten har därvid funnit att de av Socialstyrelsen utarbetade bruttonormerna - vilka vägts mot Konsumentverkets hushållsbudgetar och mot förbehållsbelopp enligt utsökningsbalken - bör läggas till grund för bedömningen, om inte särskilda omständigheter föranleder annat. Samtidigt har Regeringsrätten framhållit att det är nödvändigt att vid en jämförelse mellan en viss kommuns och Socialstyrelsens normer beakta skillnader såvitt gäller de kostnader som normerna avser att täcka.

N.B. kom till Sverige i februari 1990. Hon erhöll uppehållstillstånd i juni 1991. Efter ansökan beviljades hon därefter lån till hemutrustning för flyktingar och vissa andra utlänningar med 18 700 kr. I juni 1992 flyttade hon till Lidingö. Enär hon saknade egen inkomst sökte hon ekonomiskt bistånd för tiden januari t.o.m. mars månad 1993. Socialnämnden beviljade henne bistånd enligt den av kommunen tillämpade normen för ensamstående med avdrag motsvarande halva beloppet av den i kommunens bruttonorm ingående budgetposten för möbler, husgeråd, TV, radio m.m. Kommunens norm överensstämmer nära nog helt med den av Socialstyrelsen rekommenderade bruttonormen bortsett från att kostnaden för el ej ingår i kommunens norm utan ersätts separat. N.B. har i målet medgett att hon erhållit också separat ersättning för bestridande av sina elkostnader. Nada B. yrkar att ekonomiskt bistånd skall tillerkännas henne med ett belopp som motsvarar skillnaden mellan Socialstyrelsens och kommunens norm. Med hänsyn till den ringa beloppsmässiga skillnad som föreligger mellan Socialstyrelsens och kommunens normposter finner Regeringsrätten inte skäl att låta prövningen i målet omfatta annat än den reduktion av utgående ersättningsbelopp enligt kommunens norm som socialnämnden företagit.

Socialstyrelsens bruttonormer är avsedda som hjälpmedel och vägledning för kommunerna och kan antas bidra till enhetlighet och förutsebarhet vid tillämpningen av 6 § socialtjänstlagen. I enlighet med vad Regeringsrätten uttalat i de nyssnämnda rättsfallen RÅ 1993 ref. 11 får de också anses ha funktionen att ange en nedre beloppsgräns som normalt inte får underskridas. Socialbidraget skall emellertid ytterst grundas på en individuell behovsprövning. Detta medför bl.a att avsteg från normerna måste kunna göras när särskilda omständigheter motiverar det. Socialnämnden har hävdat att den omständigheten att en person har erhållit lån till hemutrustning enligt förordningen 1990:1361 - ett lån som är amorteringsfritt de första två åren - utgör en omständighet av angivet slag och att kostnadsposter för möbler m.m. därför kan reduceras med hälften av den i posten ingående summan under den amorteringsfria tiden.

Med stöd av förordningen (1990:1361) om lån till hemutrustning för flyktingar och vissa andra utlänningar har sådan utlänning som förordningen avser sedan den 1 januari 1991 vid behov möjlighet att få lån för att anskaffa hemutrustning. Tidigare erhöll flertalet sådana utlänningar socialbidrag för detta ändamål. Genom att de nu har möjlighet att få lån förutsätts de normalt inte längre ha behov av sådant bidrag (prop. 1990/91:25, s. 45).

I förordningen har högsta lånebelopp för olika hushållsstorlekar bestämts till vissa procentsatser av gällande basbelopp (9 §). Lånebeloppen för de olika hushållsstorlekarna motsvarar helt de belopp som skall betalas ut direkt till bidragstagare för att täcka det omedelbara behovet av grundutrustning enligt Socialstyrelsens rekommendationer för socialbidrag till bosättning (Socialstyrelsens meddelandeblad nr 7/89). För ensamstående utgör sålunda såväl högsta lånebelopp som rekommenderat socialbidrag till grundutrustning 58 procent av basbeloppet. Det totala behovet av hemutrustning är emellertid enligt Socialstyrelsens nyssnämnda rekommendationer större och motsvarar för en ensamstående 86 procent av basbeloppet. I rekommendationerna förutsätts att bidragstagaren, efter det att hans behov av grundutrustning har tillgodosetts, kan anskaffa resterande utrustning under en tvåårsperiod, antingen genom egna inkomster eller inom ramen för det socialbidrag till uppehälle han annars är berättigad till. Kommunernas socialbidragsnormer förutsätts därvid inrymma en månadskostnad för hemutrustning i nivå med Socialstyrelsens vägledande normer för socialbidrag. I Socialstyrelsens normer ingår ett belopp för anskaffande av möbler, husgeråd, TV, radio m.m. som är anpassat efter ovan nämnda rekommendationer.

Av det anförda framgår att den utgiftspost som ingår i Socialstyrelsens bruttonorm för möbler, husgeråd, TV, radio m.m. inte innefattar grundutrustning för den som saknar sådan, utan avser framtida kompletteringar och sparande till nyanskaffningar. Regeringsrätten finner därför att det förhållande att någon beviljas lån till hemutrustning enligt förordningen 1990:1361 inte utgör en sådan särskild omständighet, som motiverar att avsteg görs från den rekommenderade bruttonormen. N.B. skall vid denna bedömning tillerkännas ytterligare ekonomiskt bistånd motsvarande den av socialnämnden företagna reduktionen av beloppet för budgetposten möbler m.m.