RÅ 1995 not 112

Not 112. Ansökan av Shakawat H., Mamotaz B. och Tanvir H. om resning i ärende om uppehållstillstånd m.m. - Statens invandrarverk beslutade den 15 februari 1994 i ett beslut avseende Shakawat H. och i ett annat beslut avseende Mamotaz B. och Tanvir H. att avslå ansökningar från dem om uppehållstillstånd m.m. och att avvisa dem enligt 4 kap. 1 § första stycket 1 och 2 utlänningslagen (1989:529) med förbud att återvända till Sverige under en tid av två år från beslutet utan tillstånd av verket. Sedan sökandena överklagat verkets beslut avslog Utlänningsnämnden genom beslut den 25 november 1994 överklagandena. I sina beslut fann nämnden att de inte var att betrakta som flyktingar enligt 3 kap. 2 § utlänningslagen och att det inte förelåg sådana omständigheter som avses i 3 kap. 1 § 3 samma lag. Utlänningsnämnden fann att sökandena i och för sig omfattades av förordningen (1994:189) om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden men, med beaktande av deras oklara identiteter, att särskilda skäl förelåg att inte bevilja dem uppehållstillstånd enligt nämnda förordning. Inte heller i övrigt fann nämnden skäl att bevilja dem uppehållstillstånd. Utlänningsnämnden beslutade den 6 december 1994 att avslå en ny ansökan från sökandena om uppehållstillstånd. - Sökandena yrkade att Regeringsrätten skulle bevilja resning i de av Utlänningsnämnden den 25 november och den 6 december 1994 avgjorda ärendena och förordna att vidare verkställighetsåtgärder inte fick ske. De ansökte vidare om allmän rättshjälp i resningsmålet. - Till stöd för resningsansökningen anförde sökandena i huvudsak följande. De anlände till Sverige under sommaren och hösten 1992 och därefter hade de aldrig lämnat Sverige. I början av september 1994 fick de en underrättelse från Utlänningsnämnden att de inom två veckor skulle inkomma med komplettering i ärendet och styrka sina identiteter. När de fick underrättelsen, kände de inte till möjligheten att söka pass vid Bangladesh ambassad i Stockholm. Så fort de fick reda på att denna möjlighet fanns, ansökte de om pass och det skedde den 1 november 1994. Det tog ca tre veckor tills passen blev färdigställda. De löste ut passen från ambassaden den 22 november 1994 och skickade dem omgående till sitt juridiska ombud. Denne erhöll passen den 25 november 1994 och faxade omedelbart över kopior av dem till Utlänningsnämnden. Originalen sändes med ordinarie postgång. De fick ändå ett negativt beslut, som var daterat den 25 november 1994, med motivering att identiteterna var osäkra. De sände in en ny ansökan den 28 november 1994 och erhöll ett negativt beslut den 6 december 1994. De omfattades av förordningen (1994:189) om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden. Eftersom identitetshandlingar förelåg till styrkande av deras identiteter, fanns inte längre anledning att neka dem uppehållstillstånd i Sverige. Det skulle vara inhumant att inte bevilja dem uppehållstillstånd och särskilt med tanke på barnet, som har levt i Sverige under större delen av sitt liv. -Regeringsrätten (1995-03-27, Björne, Bouvin, Lavin): Skälen för Regeringsrättens avgörande. I målet har inte förekommit omständigheter som utgör grund för resning. Skäl att bevilja sökandena allmän rättshjälp i resningsärendet föreligger inte. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår ansökningarna om resning och allmän rättshjälp. (fd II 1995-03-14, Karlsson)

*REGI

*INST