RÅ 1995 not 270

Not 270. Ansökan av Fatmire B. m.fl. om resning i ärende ang. uppehållstillstånd m.m. - Genom beslut den 22 juni 1993 avslog Statens invandrarverk ansökningar av Fatmire B., hennes man Shenoll B. och deras två barn, födda år 1990 resp. 1992, om uppehållstillstånd m.m. I samma beslut avvisades familjen enligt 4 kap. 1 § första stycket 2 utlänningslagen (1989:529). Vidare förbjöds de att före den 1 juli 1995 återvända till Sverige utan tillstånd av verket. Utlänningsnämnden avslog i beslut den 6 juli 1994 deras överklaganden. Nämnden anförde i sitt beslut bl.a. att även om makarna inte längre sammanlevde familjen enligt nämndens praxis skulle behandlas som en enhet eftersom formell skilsmässa inte förelåg. Vidare fann nämnden att familjen i och för sig omfattades av förordningen (1994:189) om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden. Enligt nämnden förelåg dock särskilda skäl att inte bevilja uppehållstillstånd enligt förordningen eftersom Shenoll B. gjort sig skyldig till brott. - Utlänningsnämnden avslog den 21 december 1994 en ny ansökan om uppehållstillstånd av familjen. - I beslut den 3 mars 1995 avslog Utlänningsnämnden en förnyad ansökan om uppehållstillstånd av Fatmire B. och barnen. Nämnden hänvisade i sitt beslut till att regeringen den 22 december 1994 hade avgjort ett ärende (Ku94/3287/MP), i vilket regeringen uttalat att det var en grundprincip inom utlänningsrätten att hålla samman kärnfamiljen. Vilka som skulle anses ingå i en kärnfamilj ansågs inte kunna avgöras enbart på grund av om ett äktenskap bestod eller inte. Om det exempelvis visats att samlevnaden upphört borde, enligt regeringens mening, familjen inte betraktas som en enhet. Nämnden konstaterade att en tillämpning av de principer som uttalats av regeringen i nämnda beslut skulle ha lett till att Fatmire B. och hennes barn beviljats uppehållstillstånd enligt 1994 års förordning. Nämnden fann emellertid att det inte var möjligt att definitionsmässigt infoga den nu föreliggande situationen - regeringens ändrade syn på kärnfamiljen - i begreppet synnerliga skäl av humanitär art. Ansökningen kunde därför inte bifallas. - Fatmire B. och barnen ansökte om resning i det eller de ärenden som slutligt avgjorts rörande familjen B. av Utlänningsnämnden. - Till stöd för ansökningen anfördes bl.a. följande. Fatmire B. och hennes man separerade i början av år 1994. De hade sedan dess levt åtskilda och de hade gjort vad de kunnat för att få äktenskapet upplöst. Barnen hade bott hos Fatmire B. Under sådana förhållanden skulle enligt regeringens uttalande i det vägledande beslutet i ärende Ku 94/3287/MP en familj ej betraktas som en enhet. Fatmire B. kom tillsammans med det äldsta barnet till Sverige den 8 juli 1992. Hon och barnen omfattades alltså av förordningen om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden. Regeringen hade i beslut den 14 april 1994 slagit fast att de generella riktlinjer som kommit till uttryck i nämnda förordning i sig utgjorde en sådan ny omständighet som var en grundläggande förutsättning enligt 2 kap. 5 § tredje stycket utlänningslagen. Utlänningsnämndens beslut den 3 mars 1995 stred mot detta regeringsbeslut. - Sökandena åberopade också ett läkarutlåtande avseende Fatmire B:s psykiska hälsa. - Regeringsrätten beslutade den 4 april 1995 att Utlänningsnämnden skulle avge yttrande i målet. Regeringsrätten förordnade samtidigt att - i avvaktan på att Regeringsrätten fattade beslut i resningsmålet - vidare åtgärder för verkställighet av beslutad avvisning av sökandena inte fick äga rum. - I yttrande den 15 maj 1995 hänvisade Utlänningsnämnden till 1994 års förordning om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden och vad som i förordningsmotiven uttalades om att brott begånget av familjemedlem utgjorde ett särskilt skäl att inte tillämpa förordningen. Nämnden anförde vidare följande: Vid uttolkningen av motiven har nämnden tidigare i ett antal beslut intagit den principiella ståndpunkten att om en familjemedlem har begått brott utgör detta ett särskilt skäl att vägra samtliga medlemmar i en i juridisk mening bestående familj uppehållstillstånd. Regeringen har (reg. 1994-12-22 Ku94/3287/MP) givit uttryck för en annan ståndpunkt och därvid uttalat följande: "En grundprincip inom utlänningsrätten är att hålla samman kärnfamiljen. Vilka som skall anses ingå i en kärnfamilj kan dock inte enbart avgöras på grund av om ett äktenskap består eller inte. Om det exempelvis visas att samlevnaden upphört bör familjen inte betraktas som en enhet." - Av regeringens beslut följer, utan att regeringen utvecklat detta, att den ändrade synen på vilka som skall ingå i kärnfamiljen i det fallet innebär att synnerliga skäl av humanitär art enligt 2 kap. 5 § tredje stycket 2 utlänningslagen ansågs föreligga. - Det är emellertid nämndens uppfattning att den ändrade synen på kärnfamiljen inte enligt de uttalanden som finns i förarbetena innebär att synnerliga skäl av humanitär art föreligger. Enligt nämndens mening bör den ändrade synen på kärnfamiljen istället beaktas i ett resningsärende genom vilket undanröjande av tidigare beslut en ny ordinarie prövning av förordningen möjliggörs. - Med tillämpning av regeringens bedömning hade i förevarande ärende Fatmire B. och hennes två barn fått stanna i landet enligt förordningen. - För det fall Regeringsrätten delar regeringens uppfattning, att den ändrade synen på kärnfamiljen innebär att det föreligger synnerliga skäl av humanitär art enligt 2 kap. 5 § tredje stycket 2 utlänningslagen, tillstyrker nämnden att resning beviljas av Utlänningsnämndens beslut den 3 mars 1995. -Regeringsrätten (1995-08-24, Palm, Wadell, Berglöf, Werner, von Bahr): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får resning beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. - Sökandena har som grund för att resning bör beviljas åberopat främst regeringens ändrade syn på begreppet kärnfamilj. Det förhållande att praxis på ett visst område ändrats utgör emellertid inte sådan ny omständighet som kan beaktas i ett resningsmål. Vad sökandena anfört ger inte heller i övrigt vid handen att förutsättningar för resning föreligger. Ansökningen skall därför avslås.- Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår ansökningen. Regeringsrättens beslut den 4 april 1995 om förbud för vidare åtgärder för verkställighet upphör därmed att gälla. (fd III 1995-08-08, Rundquist)

*REGI

*INST